Inledning
’Med anledning av programmet konflikt, som idag handlar om flyktingarnas situation i dagens Sverige, och om den allvarliga främlingsfientlighet som många svenskar men kanske främst ungdomar och somliga pensionärer, ger öppet uttryck för, ska jag skriva några inlägg om invandringen i Sverige från slutet av 50-talet och framåt, som jag minns saken, och hur invandrare har tagits emot här tidigare jämfört med idag.

Det råder ingen tvekan om att invandrarfientligheten i Sverige har ökat lavinartat de senaste åren. Det har då blivit populärt, från intellektuellt håll, att förklara denna fientlighet med att det ligger i människans natur att vara rädd för och/alternativt driva bort främlingar. Detta är struntprat och det är vad några inlägg kommer att handla om.

Arbetskraftsinvandrarna under 60-talet
I slutet av 50 talet kom många arbetskraftsinvandrare hit till Sverige, framför allt från Finland, Grekland och Jugoslavien, men även från Italien. Finländarna kom hit på eget bevåg tror jag, här fanns gott om arbete till skillnad från i Finland, de stora företagen skrek efter sådan. De stora företagen började därför resa ner till Grekland, Jugoslavien och även till Italien för att värva arbeskraft. Där plockade de ut skickliga yrkesarbetare och importerade dem till Sverige. Till Södertälje, där jag då bodde, kom omkring 1958 den första busslasten till Scania Vabis (som företaget hette då), c:a 20 grekiska unga män.
Jag var tonåring på den tiden och det uppstod förestås diverse kulturkrockar. De grekiska killarna var inte vana vid våra svenska friare umgängesformer och misstolkade från och till oss svenska flickor. Ibland uppstod slagsmål mellan de här grabbarna och svenska grabbar, om de svenska flickorna, i samband med danstillställningar och andra nöjesevenemang.

Så kom det fler, och fler, och fler. Vi hade fri arbetskraftsinvandring på den tiden. Industrierna var närmast omättliga vad gällde behovet av arbetskraft. De första problemen, som även jag drabbades av, gick snabbt över. De inflyttade unga männen lärde sig ganska snart att förstå att ett svar på tilltal från en svensk flicka inte betydde att de hade blivit inbjudna till hennes säng och förklarade senare för sina landsmän, som kom efter, vad som gällde på det området.

Alltfler blir irriterade på invandrarna
Men det uppstod andra irritationsmoment. Ett av dem var grekernas beteenden på våra svenska barserveringar. De träffades gärna på sådana på fritiden, som de varit vana vid hemifrån, och även om många svenskar, redan då, gärna åkte söderöver på semestern och ansåg att sydländska barer var väldigt charmiga med det myller och glada liv de såg där, så ville de inte ha grekiska eller jugoslaviska barer i Sverige. På hemmaplan ville de ha det tyst på barerna, att alla skulle tala halvviskande för att inte störa folk vid de andra borden. Här ville de inte ha högljudda och vildsint skrattande greker eller jugoslaver när de skulle äta sin mat eller dricka sitt kaffe. Här ville de inte uppleva hur folk ropade till varandra från olika bord i motsatta hörn av lokalen – och på obegripliga tungomål dessutom.

Snart hände ytterligare en sak som bidrog till att skapa motsättningar mellan svenskar och invandrare. Somliga av grekerna och jugoslaverna startade egna verksamheter, pizzerior, affärsrörelser, och alltfler av dem började arbeta inom branscher med skiftjobb (som inte var så vanligt inom industrin på den tiden), som diskare på restauranger på kvällstid, som städare etc, vilket gjorde att många av dem var lediga på dagtid. Då träffades de förstås – visst, på baren. Det födde snabbt misstankar bland svenskarna om att de överhuvudtaget inte arbetade utan att de bara kom hit och levde på socialbidrag. Människor som gjort det har alltid skapat irritation. Före invandrarna var det svenska socialbidragstagare som var illa sedda. Framför allt blev de som inte själva hade det för fett på sina heltidslöner arga och irriterade, ”utan de där latmaskarna kunde de ju betala mindre skatt och klara sig bättre”. En visa som sjungs idag igen.

Ett annat, och ännu allvarligare irritationsmoment uppstod på fabriksgolven. De här unga grekerna och jugoslaverna hade tänkt sig att komma hit, till de välbetalda jobben, bo och arbeta här några år och spara ihop till startpengar för ett eget företag i hemlandet (sedan blev förstås en stor del av dem kvar, men det är en annan historia). På den tiden var ackord den vanligaste löneformen i industrierna, följaktligen arbetade de som små blå vid sina band och spräckte därmed ackorden på löpande band vilket ledde till tidsstudier och sänkta ackord. Givetvis blev de svenska arbetarna ursinniga på invandrarna, som inte förstod vad de gjorde, och inte kunde svenska bra nog för att man skulle kunna förklara det för dem. De svenska arbetarna hade ju, till skillnad från grekerna och jugoslaverna, tänkt sig arbeta kvar i sina industrijobb till pensionen (tills de var 67 år) och de insåg att de inte kunde slita ut sig i förtid. Många av dem var dessutom äldre och orkade helt enkelt inte hålla samma arbetstempo som unga män i sina bästa år.

Nu började det mullra på allvar i arbetarleden och bland svenskarna. Invandrarfientligheten började bli problematisk. Det började cirkulera vandringshistorier om invandrarna: De bröt upp parkettgolven och odlade potatis i vardagsrummen, de slog upp stora hål i väggarna mellan lägenheter för att kunna dela på en telefon et.c, ja så levde de ju på socialbidrag också.

Samlad kampanj för invandrarna och mot invandrarfientligheten
Den intellektuella eliten, massmediafolket, såväl som politikerna, började oroa sig för utvecklingen. Andra världskriget och antisemitismens konsekvenser låg fortfarande så nära i tiden att de flesta i ansvariga positioner hade egen erfarenhet av hur fiendskaper mellan grupper av människor kan utvecklas. För att undvika att invandrarfientligheten tilltog, kom man, såvitt jag förstod, mer eller mindre överens om att vidta åtgärder.
För det första slutade man att skriva ut nationalitet på alla kriminella. För det andra började man att i alla våra massmedia, betona hur viktiga invandrarna var för Sverige och för oss alla. För att svenskarna skulle fås att acceptera invandrarna förklarade man också att dessa ju tog de arbeten som svenskarna själva inte ville ha, varför vi skulle vara tacksamma mot dem. Man startade alltså en ren propagandakampanj för invandrarna och mot invandrarfientlighet. Den fungerade. Inom bara några år kunde man i opinionsmätningar mäta hur skepticismen gentemot invandrarna avtog och acceptansen för dem tilltog.

Det var denna mer eller mindre regisserade kampanj som senare generationers journalister, i slutet av 80-talet och början av 90-taket skulle komma att tala om som ”den tystnad som skapat problemen med invandrarna”, problemen påstod de, bestod just i att man inte fick tala om dessa problem. Men dit har jag inte kommit än, och fortsättningen, som ska handla om vad som hände under 70-och 80-talen, kommer jag till i mitt nästa inlägg om den har saken, i del II.

– Del I
– Del II
– Del III
– Del IV

Länk:
– Flykten från Irak, Konflikt P1
– Maskerade män angrep antirasister, DN

På den första länken nedan, till en video på YouTube, ser vi Bush, förr och idag, och hur en läkare diagnosticerar honom som predement.

1: Bush 10 Years ago, YouTube:

Den här är också talande:

2: Great Moments In Presidential Speeches Compilation

Läkaren kan förstås ha rätt, även om Bush fortfarande, statistiskt sett, är lite väl ung för att visa tecken på predemens, så förekommer det ju att även yngre människor drabbas, exempelvis av Alzheimers. Jag finner emellertid en helt annan förklaring, som ingen annan kommer att föreslå, mer sannolik, nämligen att han lider av skador förorsakade av läkarförskrivna lugnande och/eller antidepressiva preparat. Det är inte ovanligt att människor som får läkarhjälp, för att komma över sin alkoholism (ja även ibland de som ska hjälpas att sluta röka), blir satta på andtidepressiva (SSRI) eller bensopreparat. För somliga av dessa människor blir detta inkörsporten till ett multimedicinerande med flera olika lugnande och antidepressiva preparat och med allt högre doser av preparaten.

Därför kan det vara intressant att jämföra de här filmerna med Bush förr och nu, med några videos med Elvis, som blev gravt läkemedelsberoende med åren, en från början av hans karriär och en som spelades in en kort tid före hans död. Först inspelningen av den nergångne Elvis:

3: Elvis forgets the words, YouTube:
eller här, Elvis Presley – The Last Concert

Så jämför vi med en film med Elvis 1962, 15 år tidigare alltså:

4: Elvis Presley – Return To Sender

För den som kan sin 1900-talshistoria är det här ett skrämmande perspektiv.

Not: Om Elvis och hans läkemedelsberoende skrev jag det här inlägget nedan.

Tillägg kl. 16.10
Läser just i veckans ETC att amerikanska psykiatriskolade (som tidningen skriver) personer medverkat vid tortyr i Guantanamo och i Abu Ghraib. Det amerikanska förbundet för psykologer ville därför förbjuda sina medlemmar att närvara vid utövandet av tortyr. Förslaget röstades ner. Däremot enades man om att rekommendera att psykologer som närvarade vid sådana tillfällen skulle förrsöka stoppa tortyren och anmäla den till närmaste högre befäl.

För oss som varit med några år förvånar inte uppgiften om att amerikanska psykiatriker närvarat vid sådana här tillfällen, då det var väl känt, för oss som följde med i den internationella politiken i slutet av 60-talet och under 70-talet, att amerikanska läkare och psykiatriker deltog vid tortyr i de sydamerikanska fasciststyrda staterna. i Argentina exempelvis, och att amerikanska tortyrexperter lärde sydamerikaner hur de skulle tortera sina fångar så att det inte syntes utanpå dem att de torterats, när eller om de senare visades upp för allmänheten.

Frågan är om inte psykiatrikerkåren borde utnämnas till den fjärde statsmakten då dennas makt över många människor är rent osannolikt stor.

Länk:
– Psykologer i protest mot tortyr, ETC

OBS: Det är livsfarligt att sluta abrupt med lugnande och antidepressiva preparat. De måste sättas ut mycket, mycket långsamt och över mycket lång tid. Försöker du sluta, tro inte på läkaren om han säger att det går på några veckor.

Jag tycker att Lars Vilks är en otroligt smaklös person som inte är värd annat än förakt. Varför ritar han inte Kristus, med törnekrona och rinnande blod i ansiktet, som rondellhund? Det vore väl smaskigt. Då behöver han inte ens skriva på bilden vem den föreställer.

Jag är ateist och lider inte av någon överdriven benägenhet att ta mer än normal mänsklig hänsyn till troende kristna, i Sverige eller annorstädes. Likafullt skulle jag inte kunna förmå mig att teckna en bild med Jesus som rondellhund, eller som rondellsvin exempelvis och inte heller nidbilder av Muhammed.

Skulle jag träffa på en teckning med Jesus som rondellhund, eller som svin kanske, på en konstutställning eller allmän plats i ett icke-kristet land som jag besökte eller bodde i, så skulle jag utan tvivel uppfatta teckningen som en spottloska i ansiktet även på mig, anse att den är gjord som en förolämpning mot den kultur jag tillhör och därmed även mot mig. Nu skulle jag inte träffa på en sådan i ett muslimskt land dock, bl.a. eftersom muslimer betraktar Jesus som en stor profet, fast inte lika stor Muhammed.

Frågan är alltså varför det är så viktigt att få bespotta muslimer? Det finns ingen annan anledning än att man vill såra dem, förhåna dem och kanske för att man vill skapa allvarliga motsättningar mellan infödda svenskar och muslimer, och alla dessa möjliga skäl är mer än klandervärda.

Att försvara Vilks tilltag, genom att göra om hela saken till en fråga om yttrandefrihet, är ingenting annat än ett förtäckt försvar för förhånande av muslimer. Tryckfrihet, och yttrandefrihet, ger inte vem som helst rätten att ställa ut vilken smaklöshet som helst på vilket konstevenemang som helst, lika lite som dessa friheter garanterar vem som helst att få in en debattartikel i DN.

Så var har det s.k. intellektuella etablissemanget sin tankeförmåga? Har detta ingen sådan kanske? Har de rätt som menar att den här gruppen i alla tider i huvudsak har sysslat med att legitimera makten i det samhälle där dessa s.k intellektuella verkar?

Länkar:
– Muslimer ställer ut Muhammedbilderna, DN
– Muhammedhundar blir riksdagsfråga, DN
– Dialog med Vilks viktigast, SvD
– Fp vill se samarbete vid hot, SvD
– Samma skräck då som nu, O Larsmo i AB
– Vilks hundteckningar plockar enkla poänger, SvD, 21/8

Läs även mitt tidigare inlägg om de här teckningarna av Vilks, där jag mer utförligt diskuterar min syn på saken. Inlägget ifråga finner man här:
– Om den försåtliga antiislamismen. Motvallsbloggen 15/8, 07

…det var helt förutsägbart att sd skulle gå framåt och partiet kommer sannolikt att få ännu starkare stöd ju mer av alliansens politik vi får se.

Många människor blev lämnade utanför, först genom den politik som den förra borgerliga regeringen förde, den som slog ut 60.000 småföretage och som förorsakade den värsta arbetslöshet vi sett sedan 30-talet. Senare fortsatte socialdemokraterna samma politik som de borgerliga, med utsparkandet av massor av människor från arbetsmarknaden genom nedskärningar i den offentliga sektorn. De uppmuntrade också, och blåste under gnället på de arbetslösa och de utslagna och fortsatte att jaga dessa med blåslampa, ja de intensifierade till all olycka den jakten. Alliansen fortsätter nu bara samma politik i tangentens riktning. Nu börjar många människor förstå att det inte blir bättre med alliansen, som de lovades och hoppades, snarare sämre. De är precis i sådana lägen, när man inte ser några alternativ, när det politiska etablissemanget har tagit risken ur demokratin, som missnöjespartier av sd:s typ appellerar till allt fler människor och kom ihåg att det handlar om marginalväljare, inte om de stora väljarskarorna, som nog inte kommer att dras till sd i första taget.

Vad många av dem som kommer att rösta på sd vid nästa val inte inser, är att de därmed i själva verket bidrar till att möjliggöra ett fortsatt alliansstyre, som trots allt enbart värnar om de rikaste och mest välbärgade och på ett betydligt mer skamlöst sätt än socialdemokraterna. Om sd, som är ett klart borgerligt parti, kommer in i riksdagen så kommer partiet att stödja alliansen, inte socialdemokraterna.

Jag tror inte att alliansen sitter kvar nästa mandatperiod av egen kraft, men den kan mycket väl komma att sitta även nästa period med stöd i riksdagen av just sd. De borgerliga behöver därför inte frukta detta parti, lika lite som de behövde frukta ny demokrati, som utgjorde stödpatrull för den förra borgerliga regeringen. Därför kommer den förstås inte att vidta någon av de åtgärder som krävs för att rycka undan mattan under sd. Frågan är om socialdemokraterna är beredda att göra det. Den frågan tror jag kommer att avgöra nästa val.

Länkar:
– Alliansen knappar in på oppositionen, DN
– Alliansen tar in på vänsterblocket, SvD
– Konsten att hjälpa in sd, ett rasistiskt parti, i riksdagen, Motvallsbloggen 20/4 07

Såg filmen om Elvis Presley, del 2, igår kväll, den som sänts med anledning av att det är 30 år sedan han gick bort. Det är förunderligt hur olika man uppfattar en berättelse beroende på vilka referansramar man har. Jag har sett de här två avsnitten tidigare, för flera år sedan. Den förra gången såg jag inte alls samma sak som jag såg den här gången, efter att jag satt mig in i hur läkemedelsberoende kan drabba många av dem som börjar äta sömnmedel, lugnande och antidepressiva medel.

När Elvis dog gick det rykten om att han knarkat ihjäl sig och levt ett omoraliskt och utsvävande liv och det talades en hel del om hur han drogat ner sig under sina sista levnadsår. Detta för tankarna till vanligt illegalt knarkande. Det var tydligen inte detta det handlade om i Elvis fall.

Elvis var läkemedelsberoende
I filmen fick tittarna följa Elvis från de första stegen på scenen till rockhimlen. Så berättade Priscilla Presley, hans fd fru, om hur han alltid tagit sömnmedel för att kunna somna, och andra medel för att vakna. ”Han tog bara medel som läkaren skrev ut till honom”, berättade hon, han var helt emot gatunarkotikan, och därför ansåg han inte själv att han var drogberoende.

Vi känner igen det här: ”Det kan ju inte vara farligt att ta mediciner som läkaren skriver ut åt mig”. Dessutom är det ett faktum att många som är beroende, av läkemedel, av narkotika eller av alkohol ofta förnekar sitt beroende, förtränger det och absolut inte vill höra talas om att de är beroende. Många börjar istället föreställa sig att de lider av alla möjliga och omöjliga andra sjukdomar, att de kroppsliga symtom, biverkningar de drabbas av och upplever inte alls har med deras ”mediciner” (eller andra droger de tar) att göra, och läkarna envisas med att endera inte hitta några sjukdomar alls hos dem, eller med att börja betrakta dem som utbrända och/eller psykotiska – med utskrivning av fler lugnande medel som resultat.

Vad jag såg i filmen den här gången var alltså inte i första hand en kille som slet ut sig och brände sitt ljus i båda ändarna genom att missköta sig utan jag såg ännu ett offer för läkemedelsindustrins drogförsäljning och läkarnas villiga medverkan i denna industris förstörande och förgörande men ofantligt inkomstbringande verksamhet.

I slutet av filmen, berättade Priscilla, dels hur Elvis blev alltmer lynnig och oberäknelig, en vanlig effekt av sådana här medel, som kommer med tiden. Hon talade också om hur förtvivlad Elvis var över sin plufsighet och sin svällande mage. Jo, att många tenderar att svälla upp på de här medlen, bli tjocka och plufsiga av dem, är väl känt. Det är en vanlig biverkan av bensodiazepiner. Det var ingen vacker Elvis man såg i de sista scenerna i filmen. Det var den Elvis som (om inte direkt så indirekt och via andra scenartisters öden) fått ett antal kända skådespelare att gå med i Scientologerna, organisationen som bl.a. tjänar pengar på att vara läkemedelsindustrins och psykiatrins svurna fiende. Inom Scientologorganisationen har scenartister och skådespelare fått hjälp att komma över sina drogberoenden, som jag skrivit om tidigare, beroenden av medel som de en gång ställts på av läkare, medel som de tagit då de stressats av managers och krävande filmproducenter, som tydligen kan fungera som rena slavdrivare.

Det börjar ofta med just sömnmedel, svårt att varva ner och somna, och eftersom sådana preparat är beroendeskapande och ofta leder till rastlöshet, kan förorsaka odefinierbara smärtor och andra obehagliga lidanden så småningom, så börjar många, efter en längre eller kortare tid på sömnmedel, att också ta lugnande medel, mot sin oro och ångest, eller idag antidpressiva (SSRI) och också värktabletter. När/om inte detta hjälper, får de mer och starkare droger av sina läkare och om de då blir sämre och ännu sämre av preparaten de äter, som somliga blir, blir det elchocker till slut (antalet sådana ökar i Sverige idag).

När man sedan beskriver de här döda stjärnornas öden framstår de som ansvarslösa knarkare rätt och slätt, trots att många av dem bara stoppat i sig det som läkarna har gett dem. Vi har en hel rad av dem, Judy Garland och Marilyn Monroe, för att bara nämna några av de mer namnkunniga som gick den vägen före Elvis.

Läkarkåren tar inget ansvar
Och läkarkåren vägrar att ta något ansvar. Blir människor beroende av de läkemedel läkarna skriver ut så är det alltid människornas eget fel. Då tvår läkarna sina händer och börjar kalla patienterna inte läkemedelsberoende utan ”läkemedelsmissbrukare”. Det vill säga, en massa människor som, sig själva ovetandes, börjar äta läkarförskrivna vanebildande narkotiska preparat görs sedan själva ansvariga för att de just blivit beroende. Så fortsätter läkarna att, med receptblocken i handen, lura in fler och fler människor i samma fälla. En del av läkarna betalas bra för detta av läkemedelsbolagen. Det heter i sådana fall att de får betalt för ”kliniska prövningar”, för forskning alltså, vilket tydligen kan ge uppåt 10.000/patient, eller mer, som de ordinerar dessa piller och rapporterar till läkemedelsbolaget om och så vägrar massor av dem att tro på patienternas beskrivningar av biverkningar. Det är ju klart, de tjänar bra på att inte tro på patienterna.

Elvis och Scientologin
För att få mer kött på benen googlade jag om Elvis och droger, och mycket riktigt, han obducerades och man fann otaliga läkemedel i hans kropp. Läkaren som hade förskrivit honom massor av sådana här preparat åtalades tom. Sannolikt dog Elvis för att hans hjärta inte klarade denna mängd av själsdödare. Problemen med sådana här preparat, som människor inte sällan börjar äta utan att förstå vad det är för sorts medel läkaren skriver ut till dem, är gigantiska, men de föreslås exempelvis aldrig ligga bakom några fall av långtissjukskrivningar.

Detta läser man om Elvis på en av de sidor jag plöjde igenom igår kväll:

According to some close friends, Elvis even decided on the spur of the moment to give Scientology a try. It didn’t go well.

One day, in L.A., we got in the limousine and went down to the Scientology center on Sunset, and Elvis went in and talked to them. We waited in the car, but apparently they started doing all these charts and crap for him. Elvis came out and said ”Fuck those people! There’s no way I’ll ever get involved with that son-of-a-bitchin’ group. All they want is my money.”

Of course, both his ex-wife Priscilla and their daughter Lisa Marie ultimately wound up belonging to the cult. In September 2002, Priscilla lamented that Elvis hadn’t joined: ”I wish that he knew what Scientology was before he died.” She added that it could have ”helped Elvis a lot” with his drug problem. Maybe yes, maybe no.
(Källa på nätet)

Han hade ju helt rätt och visade en god förmåga till tänkande och insikt, men denna klarsyn var dessvärre bara partiell och den kostade honom sannolikt hans liv, förorsakade hans alldeles för tidiga död. Man kan alltså inte förvånas över att hans fd. fru och dotter blev scientologer eller att alltfler av de stora stjärnorna, John Travolta, Tom Cruise, Kirsti Alley m.fl. blir det, eller fördöma dem för detta. Kanske tycker de att det är ett mindre ont att gå med där än en för tidig död. Vill man bli fri från läkemedelsberoende finns det inte många organsationer att vända sig till.

Vi kan nog också utgå från att de här superkändisarna inte blir lika skamlöst utnyttjade som andra, vanliga människor som luras in i organisationen. De bidrar med PR bara genom att vara med och bestås måhända en annan behandling än småfolket, så de kanske inte ens är medvetna om hur illa andra utnyttjas.

Vad gör det svenska samhället?
I Sverige har vi Kilen (se länk nedan), en organisation som hade statligt stöd, som ställde upp och hjälpte och stöttade läkemedelsberoende, en av de få organsationer i Sverige som arbetat med detta problem. Organisationen hade många års erfarenhet av problemen och hade byggt upp ett unikt kunnande om läkemedelsberoende. Bland det första Alliansregeringen gjorde var att dra in medlen till Kilen, som därmed tvingats lägga ner viktiga delar av sin verksamhet. Vad var skälet till denna åtgärd? Jag vet inte men jag vet att alliansens partier inte vill ha en lag om redovisning av varifrån partiernas penningstöd kommer.

Hur behandlar massmedia området?
Jo, vid sidan av att regeringen omedelbart drog in allt ekonomiskt stöd till Kilen, så varnas vi ofta för scientologerna i våra massmedia, och av läkarkåren, visserligen med rätta men Scientologerna används också för att misstänkliggöra alla som är kritiska till detta ofantliga nerdrogande av miljontals människor runtom i världen.

Att scientologerna är skumma vet alltså alla som följer med i samhällsdebatten och genom ”guilt by association-metod”, sammankoppling mellan de kritiska personerna och scientologin, misstänkliggörs eller tystas alla de som är kritiska till läkemedelsföretagen och till de läkare som slarvigt och totalt ansvarslöst förser massor med människor med ”lyckopiller” av olika slag.

Det är helt riktigt att varna för scientologerna men det är ynkedom när man inte erbjuder några alternativ för läkemedelsberoende, och som sagt, i Sverige lägger vår regering ner ett av de få alternativ som finns i det här landet.

Scientologerna tjänar visserligen massor med pengar på folk, varav de allra flesta bara blir rent upplurade, men de stora läkemedelsföretagen tjänar högst sannolikt mycket, mycket mer på försäljningen av de här preparaten. Så frågan är, trots att det är eländigt att man ska behöva ställa den, vilken organisation som är mest klandervärd, Scientologerna eller de multinationella läkemedelskonglomeraten med sin svans, den troskyldiga eller fullt medvetna (välj det som passar) läkar- och psykiatrikerkåren?

OBS: Det är livsfarligt att sluta abrupt med de här preparaten. De måste sättas ut mycket, mycket långsamt och över mycket lång tid. Försöker du sluta, tro inte på läkaren om han säger att det går på några veckor.

Länkar:
– Dags för öppna bidragsredovisningar! Magnus tankar
– Kilens hemsida, så länge den finns kvar
– Om indragningen av medlen till Kilen
– Läkarnas pillerpsykos raderar vår livsglädje, Anna Ekelund i AB
– Läkare inför rätta för sponsrad resa, Ekot 21/8 o7
– Berättelsen om Mia
Den sista artikeln rekommenderar jag med intensitet
För övrigt finns fler inlägg på Motvallsbloggen i ämnet, under kategorin vård/omsorg bl.a.

Jag har skrivit ett tillägg till inlägget med rubriken Censur kontra redigering och refusering – samt vad grundlagen säger. Det handlar om orsaken till Uppvidinge kommuns agerande och censurerande av vissa bloggar.

Nu, behöver alla goda krafter samverka.

På Johan Ingerös blogg pågår en diskussion om häcklandet och kritserandet av religioner, om yttrandefrihet, med anledning av Lars Vilks ”satiriska” Muhammedbilder, och därmed förstås om de tidigare diskuterade Muhammenbilderna, filmen Life of Brian och fotoutställningen Ecce Homo. Det finns en hel del att säga om just häcklande och vad det innebär. Jag börjar med att citera vad jag skrev i min kommentar på Ingerös blogg:

Häcklar gör man uppåt, förhånar gör man neråt. Det är en viss skillnad i etiskt hänséende vad gäller dessa båda ageranden. Det första är acceptabelt, det senare är det inte om man vill kalla sig en human människa.
Att häckla kristendomen inifrån är något annat än att förhåna muslimer utifrån, och i synnerhet som dessa är de utsatta, de kolonialiserade, de förtryckta.

Att häckla makten
Att häckla makten, att göra satir över den, är ett sätt att kritisera den, ett sätt att ge igen för de oförrätter man anser att makten utsätter en för, ett sätt att bekämpa makten. Att förhåna dem som redan är i underläge däremot är förtryckande mobbing. Det är djupt beklämmande att en så stor del av dem vi brukar betrakta som de intellektuella, inte förstår denna skillnad och att somliga av dem genast rycker ut till försvar för förhånandet av muslimer och islam. Det är dessutom en skillnad mellan satir och seriös kritik.

Det har varit legio att kritisera dem som var kritiska till publicerandet av de famösa Muhammedbilderna och att i det sammanhanget framhålla att ”man måste väl få kritisera Muhammed och islam på samma sätt som man kritiserar allt annat, exempelvis också kristendomen”. Det må vara tillåtet, enligt lagen att göra så och viktigt att stå upp för yttrande- och tryckfriheten men det är djupt oetiskt i det här fallet att försvara Muhammedbilderna och dessutom kontraproduktivt. Man kan fördöma bilderna utan att man för den skull ropar efter censur eller lagändringar.

Det är helt enkelt inte samma sak när kristna, eller människor som fötts in i vår kristet influerade kultur, vi i Västvärlden alltså, ”kritiserar” islam och muslimer på samma sätt som vi kritiserar kristendomen och kristna. Att ”kritisera” islam och muslimer på det här sättet är att förhåna, att kritisera kristendomen på samma sätt är att häckla. Vi kan kritisera kristendomen inifrån, våra förfäder har gjort så, i en kamp mot en kristen och prästerlig överhet som förtryckte människorna, och därmed har vårt samhälle sekulariserats de senaste hundra åren. Men i samma stund som vi gör ”satir” eller försöker ”häckla” islam och muslimer, så gör vi oss skyldiga till förhånande. Muslimer tillhör en diskriminerad och utsatt grupp, inte bara i Västvärlden utan även på deras egen hemmaplan då många av de muslimska länderna endera lyder under stenhårda diktatorer (oftast hållna under armarna av Västvärldens ledande makter och ekonomiska eliter) eller är rent ockuperade av oss i Väst.

Att håna de diskriminerade
Det är i synnerhet förkastligt att ”kritisera” islam genom att sätta likhetstecken mellan extrema muslimer och islam, direkt eller indirekt hävda att alla muslimer är extremistiska galningar. Att ”kritisera” muslimer och islam på det sättet som ofta sker idag, genom att sätta likhetstecken mellan extremisterna och samtliga muslimer, är som att kritisera hela västvärldens befolkning för vad de extremt bokstavstroende kristna anser och gör, de där som vill förbjuda undervisning om evolutionsteorin, som anser att kvinnan ska tiga i församlingen etc. Det föreligger lika många tolkningar av islam, i den muslimska världen som av kristendomen hos oss, och de allra flesta, i synnerhet bland de välutbildade muslimerna, är tämligen sekulariserade, många av dem lika sekulariserade som de flesta av oss västerlänningar, alltså djupt icke-extremistiska. Många av dem anser, precis som vi, att religionen inte, och i synnerhet inte bokstavstroende, ska läggas till grund för statens lagar, att staten ska skiljas från religionen.

Att förhåna islam så som många bland oss västeuropéer och amerikaner börjat göra de senaste åren, det är att stötta de extrema muslimerna, det är att lämna de sekulariserade muslimerna i sticket istället för att stötta dessa, det är att göra dem en mycket stor otjänst och det är dessutom, om vi inte vill se mer extremistisk islamism, att arbeta mot våra egna intressen. Men det är värre än så, det är samtidigt att kämpa för våra egna makthavares intressen, de som behöver en fiende efter Sovjets sammanbrott och som vill lägga beslag på oljekällorna.

Att försöka ”häckla” islam och muslimer är ett förhånande, av exakt samma slag som när man förhånade judar under trettiotalet. Då var judarna den utsatta gruppen, den som man diskriminerade och såg ner på, sedan årtusenden, och de hade inte en chans att försvara sig. Det handlar i båda fallen om hat, det handlar om rasism, det handlar om att bidra till förtryck, det handlar om att förnedra – de redan undertryckta, de redan utsatta. Det finns ingenting modigt i detta. Det är inte modigare än att fortsätta att sparka på den som redan ligger. Det handlar dessutom om att stärka dem som vill skyffla oss i Västvärlden tillbaka till 1800-talets utsugning och förtryck. Det handlar om att vara maktens nyttiga idioter.

Propagandans seger över förnuftet
För att förhindra adekvata diskussioner om det här området, har eliternas progandamaskiner lyckats trumfa igenom ett antal ”påståenden” som numer betraktas som absoluta och oomtvistliga sanningar, påståenden som fungerar effektivt kätftilltäppande. Man får exempelvis bara inte jämföra judarnas lidanden med några andra människors lidanden. Likafullt känns tortyr lika mycket i kroppen på var och en som utsätts för sådan och den känns lika mycket oavsett varför man torteras.

Man får dessutom inte säga eller antyda att det idag finns starka intressen i Västvärlden för upparbetande av hets mot muslimer. Gör man det anklagas man direkt för att ”tro på konspirationsteorier” och sådana föreligger ju definitivt inte – enligt propagandan. Denna floskel har fått folk att tro att maktens män aldrig planerar något, aldrig utför en medveten handling, aldrig vidtar mått och steg för att försvara sina egna intressen och det är obegripligt hur även välutbildade människor sprider denna floskel och tycks tro på den. De här flosklerna fyller ingen annan funktion än att hindra människor från att se vad som händer, att se vilket spel de utnyttjas för. Propagandamakarna kunde lika gärna utropa:

Släck ljuset och ge barna kniven!

Tillägg kl. 19.00:
När jag skrev ovanstående hade jag inte läst artiklarna i DN och SvD. Vill därför göra en komplettering:
De gallerier som vägrar att visa Vilks bilder gör helt rätt men argumentet, att de inte vill ställa ut dem av säkerhetsskäl, är inte rätt argument. Rätt argument är att det strider mot god etik och omsorg om förtrycka människor att visa dem samt för att det alltid är moraliskt klandervärt att uppmuntra till etniska och/eller religiösa motsättningar.

Länkar:
Tack Bulten i Bo för nedanstående länkar.
– Johan Ingerös blogg
– Stopp igen för Vilks Muhammed-bilder, SvD
samt till DN och Studio Ett
– Nej för Vilks Muhammedhundar, DN
– Rondellhund som Muhammed, SR, Studio Ett
Och varför inte läsa denna artikeln i DN om den framgångsrika skolan i Rinkeby. Fungerar skolan bara hälften så bra som sägs i artikeln är den ett fantastiskt föredöme:
Från kaos till kreativitet i Rinkeby, DN

Länk tillagd 29/10 2007:
Heroisera inte Muhammedtecknarna, DN

En flera kilometer stor asteroid kan, ja det är så stor risk som
1/40 000, krocka med jorden år 2036, säger en astronom i P1 just nu.

Det kommer mig att tänka på den gamla (och säkert för de flesta redan kända) historien om föreläsaren, som på en offentlig föreläsning om vårt planetsystem sade, att man beräknade att solen skulle slockna om sådär en 400 miljoner år, varvid en manlig åhörare studsade upp, märkbart uppskrämd, och frågade:
– När skulle solen slockna sa du?
– Om 400 miljoner år.
Åhöraren andades ut:
– Gudskelov, jag tyckte att du sade om 100 miljoner år!

Visst, astronomer vill ju också leva och gärna gott och visst måste vi förbereda oss för det värsta. Det är bara för regeringen Reinfeldt att sätta igång med katastrofplaneringen – direkt, för det kan ramla ner en asteroid i Sverige, och förorsaka en katastrof, redan nästa månad om det vill sig riktigt, riktigt, ja otroligt osannolikt illa, för någon egen ”Danielsson-affär” vill väl den här regeringen inte ha på halsen inför nästa val.

Sommarens bästa och mest intressanta sommarprogram är just slut. Alla svenskar som vill veta hur upplurade vi är måste lyssna på det. Det går i repris senare i kväll. (OBS Ändrat här. Det är följande som gäller. Sr skriver: På grund av tablåförändringar i samband med Ingmar Bergmans bortgång så börjar reprisen av Peter Rost kl 23.07.)

Peter Rost, mannen som skrev boken Sjuka pengar berättar om hur det går till i den stora företagarvärlden, hur de multinationella företagen fifflar med skatter och priser, hur svenska företagare i själva verket bildar förbjudna priskarteller, hur människor i USA faktiskt har det.

Det är inte nyliberalernas, eller de konservativas fantastiska USA han beskriver. Det är demokratins död.

Han berättar om hur de multinationella företagen redovisar noll kronor i vinst i Sverige och därmed kommer helt undan med skatten. Det får mig att tänka på Görans Perssons glädje då Ford köpte upp Volvo och då han menade att det var så bra, för därmed fick vi in friska pengar i landet, dollar dessutom. Sanningen är alltså att därmed slapp Volvo, med intill säkerhet gränsande sannolikhet, betala skatt i Sverige. Det vill säga, Volvo blev ett gigantiskt utflöde av svenska kronor istället, liksom Astra då detta företag köptes upp. Undrar om Persson visste detta och lurade oss alla, eller om han bara är otroligt okunnig?

Jag ska inte tala om vad jag tänker om dem som, efter att ha lyssnat på Peter Rost, inte blir övertygade vänstermänniskor, dvs. riktiga sådana, inte sådana som Göran Persson och hans s.k. förnyare.

Jag är full av beundran för Peter Rost, som trots att han inte bara riskerade, utan också faktiskt förstörde sin egen karriär i läkemedelsbranschen, gått ut och berättat. Det han därmed demonstrerar är sant civilkurage. Det finns inte så många människor som besitter ett sådant.

Nu ska jag äntligen göra slag i saken och göra det jag länge tänkt göra, köpa hans bok om de sjuka pengarna i läkemedelsbranschen.

Länkar:
– Om Sommarprogrammet, sr
– Peter Rost, sr
– ”Storbolag smiter från svensk skatt”
– Peter Rosts hemsida QUESTION AUTHORITY
Just nu har Peter Rost lagt ut ett antal länkar om det som han berättade om i sitt sommarprogram. Jag lägger också ut en länk till hans blogg i min länkrulle th.

Rekommenderas också till läsning:
– Whistle-blower eller surt sa räven?, Kultur
– Göteborgsposten fr. 2003, om läkemedelsföretagens skattesmitning, Question Authority

Den brittiske diplomaten Craig Murray, som avsattes från sin ambassadörspost i Uzbekistan därför att han gjorde sitt jobb för bra, skrev häromdagen om Afghanistan på sin blogg, ett inlägg som alla svenskar bör läsa. Eftersom vår regering just beslutat att skicka fler svenska soldater dit stödjer också Sverige den afghanska regeringen.

Jag citerar (en råöversättning):

På sex år har ockupationen lett till en genomgripande förändring av Afghanistan, en förändring så enorm att den har ökat Afghanistans BNP med 66% och nu utgör 40% av landets hela ekonomi. Det är en häpnadsväckande prestation. Ändå framhåller man aldrig detta. Varför inte? Svaret är: Det lysande resultatet beror på de största skördarna av opium som världen någonsin skådat.
…………….
Den ekonomiska utveckling vi har åstadkommit i Afghanistan går mycket längre än till den enkla produktionen av råopium. Faktum är att Afghanistan inte längre exporterar så mycket råopium. Man har lyckats med vad våra internationella ansträngningar uppmuntrar alla utvecklingsländer att göra. Afghanistan har nu börjat med att förädla sina inhemska råvaror.
Man exporterar inte opium. Opium förädlas numer till heroin i industriell skala, inte i kök utan i fabriker. Miljoner liter av de kemikalier som behövs för processen fraktas in i Afghanistan i tankbilar. Tankbilarna, och lastbilar med opiumråvaran, delar vägarna, som förbättrats med amerikanskt bistånd, med Natos trupper.
Hur kan detta komma sig, och i denna skala? Svaret är enkelt. De fyra viktigaste aktörerna på heroinmarknaden är medlemmar i Afghanistans regering, den regering som våra soldater slåss och dör för att skydda.

Craig Murray kommer vidare med mycket intressant information om handelsvägarna för det afghanska heroinet och lägger fram en teori som länkar denna handel till den i London mördade ryske f.d. agenten Litvinenko. Hans hypotes är att Litvinenko mördades för att han hade kommit heroinhandeln över St Petersburg på spåren. Han tycker sig också se länkar från denna handel direkt till den ryske presidenten.

Murray menar att den här bloggpostningen är den viktigaste han skrivit och han berättar att de artiklar han skrivit om saken refuserats i de flesta stora massmedia.

Så hävdas det, från visst håll, att vi ska vara stolta över att ”vi svenskar” äntligen är med och tar vårt ansvar för freden i världen och inte längre överlåter ansvaret för denna på de traditionella kolonialländerna. Vem känner sig stolt över att Sverige deltar i det här spelet? Jag gör det inte.

Länkar:
– Afghanistan, Craig Murrays blogg
– Craig Murrays CV, Craig Murrays blogg
– God morgon världen, P1,
– Talibansk comeback, DN

Tillägg 29/7 kl. 24.00:
Jag har fått en kommentar till det här inlägget som förtjänar att lyftas fram. Därför återger jag den här direkt under inlägget (hoppas att Börje i Torp inte har något emot den saken):

Börje från Torp säger:
29/07 16:04 at 16:04
Craig Murray konstaterar att det viktigaste produktionsområdet för opium är i norra och nordöstra delarna av landet. Det är där de svenska soldaterna är förlagda och arbetar. Han säger att lastbilar med råvaror för heroinframställning och jeepar med färdigt heroin går i skytteltrafik över Vänskapsbron, som binder ihop Afghanistan med Uzbekistan. Vägen till Vänskapsbron är den viktigaste vägen i svenskarnas ”ansvarsområde”. Det heter att de svenska soldaterna är i Afghanistan för att ”stödja regeringen och bidra till utvecklingen” i landet. Vad är det egentligen för regering de/vi stödjer och vilken utveckling?

Vilka är det egentligen som tjänar mest på svenska soldaters närvaro i Mazar-i-Sharif-området? Krigsherrarna/ministrarna/heroinfabrikanterna i Afghanistan? Knarksmugglarna i Uzbekistan, Ryssland och Baltikum? Eller är det heroinlangarna runt Stureplan i Stockholm?

Länk till karta över Afghanistan med svenskarnas ”ansvarsområde” inritat.

Och en länk till en karta där man kan se provinshuvudstaden Mazar-i-Sharif, där svenskarna har sin bas, och vägen därifrån till Vänskapsbron över Amu-Darja, gränsfloden mot Uzbekistan.