Det har alltså gått dithän nu att människor (framför allt yngre människor) kommit att uppfatta dels att egoism är grunden för alla mänskliga beteenden, dels att altruism betyder att man alltid bara tänker på andra (och aldrig på sig själv), vilket förstås är en omöjlighet och inte heller var begreppets ursprungliga innebörd. Detta är inte förvånande eftersom just de här föreställningarna ligger i linje med nyliberal ekonomisk teori med dess föreställning om att benhård konkurrens mellan alla människor, där de svagare slås ut, är den enda vägen till framsteg och utveckling. Följaktligen har definitionen av begreppen ändrats de senaste 25 åren, med en början inom sociobiologin. I liberala tider lägger man gärna en föreställning om en egoistisk människa till grund för sitt politiska och ekonomiska teoretiserande. I tider med socialistiskt tänkande ser man istället, och betonar, att människan är en social varelse med en inbyggd vilja att samverka och att samarbete är förutsättningen för utveckling.

Under senare delen av 1800-talet var samma föreställning som dagens dominerande, föreställningen om den egoistiska människan. Den kom i vanrykte på grund av nazismen och Hitlers beslut att avliva ”underlägsna” invidier. Efter andra världskriget kom istället socialistiska utgångspunkter att dominera politiken och det allmänna medvetandet. Altruism betydde under den här tiden precis vad jag fann i mina ordböcker (och som kan läsas underst i förra inlägget).
Från 1980-talet har emellertid egoismen återigen kommit på modet och givetvis även denna gång i följe med vurmandet för och genomförandet av liberal ekonomisk teori.

Begreppens nya innebörd slog igenom för omkring 15 år sedan.
För omkring 10-12 år sedan träffade jag för första gången under min undervisningstid på hela grupper av studenter som hävdade att människan var egoistisk av naturen, och som menade att ”egoism” ju inte innebar något negativt för egoismen innebär ju också att man hjälper andra, alltså i det egoistiska syftet att själv få hjälp tillbaka (tankar som sociobiologer hade fört fram omkring 20 år redan).

Jag blev mycket överraskad över studenternas uppfattning i den här frågan, samtidigt som jag insåg att det här betydde att egoismens evangelium hade anammats av den yngre studerandegenerationen, att propagandan hade haft effekt. Ett ögonblicks eftertanke, så frågade jag:
– Jaha, så om Olle hjälper er att flytta en hel helg så säger ni: ”Olle var så himla egoistisk i lördags och söndags för han hjälpte mig att flytta hela helgen”?
Då fnissade studenterna – lite generat, för nej, så sade de ju aldrig. De insåg plötsligt att de använde det här ordet i negativ mening i vanligt vardagligt tal och att det förelåg en diskrepans mellan vad de påstod att de tolkade in i ordet ”egoism”, och hur de faktiskt använde ordet.

Detta visar, vilket jag påpekade i mitt förra inlägg, att människor kommer att blanda samman flera olika betydelser av ett ord när man (massmedia, forskare, kultureliten, tankesmedjor, propagandamaskiner) börjar tala för nya definitioner, börjar ändra på ords innebörd (vilket ibland, icke här dock, är själva meningen med propagandan för förändrad betydelse av ord, som i fallet ”feminism”).

Den här glidningen, och den betydelseförvirring denna leder till innebär dessvärre också att det blir lättare att bortförklara och ursäkta handlingar som är negativa för andra och hävda att de ju ”bara är naturliga”, vilket just tjänar de nyliberala och deras politiska agenda.

Den andra följden av den nyliberala betydelsen av ordet ”egoist/egoism”, (att allt vi gör gör vi av egoistiska skäl,) är att begreppet blir fullkomligt meningslöst. Om allt vi gör görs av egoistiska skäl, och handlingar är egoistiska oavsett handlingarnas konsekvenser för andra, goda eller dåliga, så urvattnar man begreppet till att endast betyda ”agerande” (i största allmänhet). Därmed förklarar begreppet ingenting, säger ingenting. Ett begrepp som förklarar allt förklarar nämligen ingenting.

”Olle var egoistisk i helgen för han hjälpte mig att flytta hela dagen”, som man borde kunna säga utan att vi tyckte det lät konstigt om den här nya betydelsen av ordet accepterades totalt, skulle då lika gärna kunna uttryckas som ”Olle agerade i torsdags för han hjälpte mig att flytta hela dagen”. Detta är ett helt meningslöst påstående. Att hjälpa någon att flytta är att agera, det behöver man inte tala om två gånger. Att Olle agerar utsäger redan påståendet att han hjälpte till att flytta och att lägga till begreppet ”egoism” (i betydelsen ”allt agerande”) här, tillför ingen informationen utöver att han hjälpte till att flytta.

Jag hävdar alltså att det fortfarande är praktiskt att ha olika ord för handlingar som gynnar andra och handlingar som skadar andra, och inte nog med det, vi kommer i dagligt tal förmodligen alltid att hålla oss med olika ord för dessa olikartade handlingar. Lyckas filosofer, forskare, ekonomer, och andra, övertyga oss om att ordet ”egoism” har den betydelse de idag hävdar att det har, eller att det ska användas i enlighet med den nya definitionen, då kommer vi att behöva, och att skapa oss nya ord för att göra skillnad mellan agerande som har goda konsekvenser för andra och sådana som har onda konsekvenser. Inga filosofiska sofismer kan trolla bort det faktum att vi i våra dagliga liv tycker det är viktigt att skilja mellan dessa olika typer av betéenden.

Länk:
K. Berminge, 2002, Aggression och egoism – en vetenskaplig begreppsförvirring.

Karl Popper, den kände vetenskapsfilosofen, säger i sin autobiografi (Unended Quest) att han formulerade en regel för sig väldigt tidigt i livet, en som han tydligen ansåg sig ha skäl att hålla fast vid, nämligen ”insikten” att det aldrig lönar sig att diskutera och käfta om ords betydelser. Det finns ingen i himlen inskriven korrekt eller sann betydelse av ord menade han, varför diskussioner om ords sanna betydelser blir meningslösa. Det räcker, hävdade han, att man blir överens om ordens betydelse för varje specifik diskussion. Då först kommer man att diskutera sakfrågor istället för icke-frågan om ords ”sanna” betydelse.

Detta är en regel som jag själv har hållit med om och också undervisat om under många år, men med anledning av en kommentar på den här blogggen, från Aqurette, har jag fått anledning att fundera vidare på den här devisen.

Aqurette definierar nämligen om orden ”altruism” och ”egoism” på sitt eget och ”nyskapande” sätt. Med ”altruism” avser han ”underdånig underkastelse” under majoriteten/kollektivet, med ”egoism” menar han ”rätten att slippa förtryckas av andra”. Han har, skriver han, arbetat hårt för att skaka av sig den altruism som han fostrades upp i under sin skoltid.

När jag läser detta slår det mig att Popper visserligen har rätt i att det inte finns någon i himlen inskriven betydelse av orden vi använder, att det därför är meningslöst att hävda att ett ord har en ”sann” betydelse/mening och att man ska rikta in sig på att diskutera sakfrågan istället för orden, men, det finns tre aspekter av orden som Popper glömde i det här sammanhanget. 1) ordens funktion, att vissa aspekter av verkligheten, sakförhållandena, inte alls går att diskutera om orden definieras om eftersom sakförhållanden därmed definieras bort 2) ordens psykologiska betydelse för oss och inte minst 3) att definitionen av ords innebörd ger makt.

Orden som vi använder bestämmer vad och hur vi tänker. De utgör konventioner som utvecklats (och förändrats) över tiden. Människorna har i alla tider skapat ord för sådant de vill eller anser vara viktigt att kommunicera till andra och tala med andra om. Ordens betydelse bestäms också av tanketrender och av politiska värderingar och förhållanden. I varje epok utvecklar människorna det språk som de anser sig ha behov av och inte sällan det språk som makthavare trycker på dem, via propaganda och via uppfostran och utbildning. Detta är ofrånkomligt. Vi kan inte undgå att tala med varandra, och vi kan inte undgå att låta oss påverkas, både av de ord vi lär oss använda och av dem som lär oss hur man ska använda dessa ord.

De som bestämmer ordens innebörd kommer att ha problemformuleringsprivilegiet och tolkningsföreträdet och de kommer att bestämma våra verklighetsföreställningar och våra världsbilder. Vi har exempelvis sett hur Timbros propaganda fått allt fler att anse att ”feminism” är något fult, ja något i full paritet med ”kommunism” (som i sin tur betyder ”stalinism” i Timbros tappning, inte det frihetens samhälle som Marx tänkte sig och talade om, om än i mycket vaga termer och utan att exakt tala om hur det skulle se ut och fungera) och detta leder sakta men säkert till att kvinnornas situation inte kan diskuteras i makttermer. Istället kommer diskussionen om kvinnor respektive män, könen, att förvandlas till en rent biologisk fråga igen, precis som den var under 1800-talet och fram t.o.m. andra världskriget.

Nu har människor, sedan lång tid tillbaka, ansett att det är en avsevärd skillnad mellan att å ena sidan leva i ett samhälle där människor samverkar, hjälper, stöttar och litar på varandra samt värnar även om andra människors, ja alla människors, rättigheter att få finnas till, om rättstrygghet och vissa grundläggande medmänskliga normer, och å den andra att leva i en värld där alla bara tänker på sig själva och kliver över lik för att uppnå egna fördelar. Därför har man skapat ord som betecknar denna skillnad, nämligen orden ”altruism” respektive ”egoism” (och dessa ords synonymer).

Om man accepterar Aqurettes definition och håller med om, om så bara för diskussionen, att ”altruism” betyder ”underdånighet” och ”underkastelse”, då har man frånhänt sig alla motargument av det enkla skälet att det inte finns något begrepp att sätta emot Aqurettes definition, att man inte har något ord att beteckna sakförhållandet med. Alla synonymer kommer ju bara att definieras om enligt samma mall. Skulle vi alla acceptera hans definition så har vi inga ord för ”samverkan, hänsyn, allmän nänniskokärlek etc. Accepterar vi detta, då accepterar vi också att något sådant i själva verket inte existerar eller inte kan existera, alternativt skapar vi bara ren begreppsförvirring.

Det verkligt obehagliga är nu att exempelvis ordet ”egoism”, rent psykologiskt, inte tappar sin negativa betydelse direkt. Vi är så inställda på ordets normala betydelse att vi har svårt att skaka av oss den. Istället kommer de som börjar använda begreppet som Aqurette vill använda det, att blanda ihop den gamla betydelsen med hans definition, och så kommer egoismens evangelium att innebära att man bara ska bry sig om sig själv och strunta i andra, för endast då är man fri och kan göra som man vill (vilket väl är precis det som allt fler kommit att anse de senaste 25 åren).

Nu är det emellertid så att alla människor aldrig kan bete sig på det sättet (egoistiskt i den normala, accepterade betydelsen) och därmed bli fria. De allra flesta som försöker åker på pumpen och finner ganska snabbt att den dag andra börjar bete sig likadant tillbaka, som andra ofelbart kommer att börja göra, då är deras frihet ännu starkare beskuren och samhället mycket otrevligare – för oss alla.

Därför gäller det i vissa sammanhang, framför allt vad gäller samhälls- och betéendefrågor, att göra precis tvärt emot Poppers rekommendation, nämligen att hävda och försvara innebörden och betydelsen av vissa ord och begrepp, för att vi behöver dem, och att envisas med att begreppen även fortsättningsvis ska användas i den gängse betydelsen, inte i en ny och av den politiska motståndarsidan bestämd betydelse. Begreppet ”feminism” ska försvaras mot den som försöker ladda ordet med negativa associationer, eller som försöker få oss att tro att den innebär något som den inte innebär (och inte har inneburit) för dem som kallar sig feminister. Ordet ”socialism” ska försvaras mot dem som försöker förstöra och omdefiniera begreppet till att innebära ofrihet och underkastelse, eller ännu värre ”stalinism”.

Endast genom att försvara begreppen mot angrepp från meningsmotståndare kan vi försvara de ideal vi står för och hålla oss med instrument för att diskutera de sakförhållanden, som här också utgör mänskliga värden, som de betecknar . Dessa värden försvarar vi inte genom att erkänna att de ideologiska motståndarna har den ”rättare” eller den ”sannare” betydelsen av begreppen, eller att de ska ha rätten att tvinga oss att använda orden som de önskar. De presenterar bara en annan innebörd som passar deras värderingar och ideal bättre och som fungerar som deras propagandaverktyg, övertalningsinstrument samtidigt som de bestjäl oss rätten både att definiera de ideal vi omfattar och att diskutera de sakförhållanden vi finner viktiga att diskutera.

Aqurette skriver, att på grund av att han blev mobbad och illa behandlad under skoltiden har han arbetat intensivt för att kasta av sig den altruism som han ”indoktrinerades” i under sin skoltid. I själva verket försöker han omdefiniera orden, stoppar in andra sakförhållanden i dem, istället för att se sakförhållanden som sådana och diskutera dessa i enlighet med våra språkkonventioner, nämligen att hans skola tydligen misslyckades att i praktiken upprätthålla de värden som begreppet ”altruism” står för. Han faller, skulle Popper ha sagt, i fällan att tro att verkligheten ligger i själva orden. Det är dessvärre vanligt att man gör det, att man inte inser den psykologiska innebörden av de ord man använder, och det är därför orden är viktiga i många sammanhang, vilket Popper alltså missade enligt min uppfattning.

Men det gäller fortfarande att, som Poppers rekommendation handlade om, skilja mellan orden och de sakförhållanden som dessa betecknar. Man trollar inte bort verkligheten genom omdefinition av ord. Däremot kan man i värsta fall bidra till att skapa sämre förhållanden, som man gör om man börjar bete sig egoistiskt i tron att detta är frigörande. Om alla gör så kommer vi snart att leva i ett samhälle som är rent vidrigt för de flesta av oss.

Så här definieras altruism i några ordböcker:
Främmande ord i svenskan: altruism = oegennytta
Lilla uppslagsboken: altruism = hänsyn och välvilja mot andra som bestämmande princpip för handlandet
Prismas, Främmande ord: altruism = osjälviskhet, människokärlek
Våra ord: altruism = oegennytta

Jag använder begreppet i den mening som ordböckerna anger, och av det enkla skälet att det är praktiskt för att folk då förstår vad man talar om.

Länk:
Aqurettes kommentar

Jag har återkommande hävdat att högern, med de stora företagen och Timbro i spetsen, har byggt upp en stor och effektiv propagandaorganisation. Själv har jag klumpat ihop hela kongrolomeratet och omtalat det under benämningen ”Timbros propagandaorganisation”.

Varje gång jag hävdat att Timbro fört propaganda för eller emot något har jag fått veta att jag endera är offer för en konspirationsteori, eller att jag bara för ut vänstervridna illasinnade rykten (ungefär). Som vanligt är det de högernaiva som har fel, alternativt försöker slå blå dunster i ögonen på folk.

Jag har dock inte känt till existensen på nätet av Den blå listan, listan över alla de organisationer som högern/företagarna, använder sig av för att föra ut sin propaganda, som flera andra bloggare länkar till just nu.

På sidan föreslås att det var den ”välorganiserade vänstern” som inspirerade Sture Eskilsson, mannen bakom Timbro och PR-organisationens mångfacetterade uppbyggnad. Det är möjligt att det var så, han har tydligen sagt detta i alla fall, men det är mer troligt att det var amerikanska CIA, som ända sedan femtiotalet pumpat in pengar i proamerikanska organisationer världen över, som var den verkliga förebilden, och att även CIA använde sig av ”hotet från vänstern” som argument för erhållande av medel att underhålla dessa motorganisationer.

Den som inbillar sig att det bara finns en enda världsomspännande konspiration, Al Qaida, som vi alla har lärt oss tro på som Djävulens nya verktyg och förklädnad, är alltså grundlurad. De multinationella företagen och CIA har i väl genomtänkta och på beteendevetenskaplig forskning grundade former agerat bakom kulisserna på många ställen runtom i världen – under snart ett halvt sekel. Här kan man tala om konspirationer.

Inte underligt att det gällt att få alla att avfärda allt tal om planerad propaganda från det här hållet, som ”korkade konspirationsteorier”. Det är rent förunderligt hur mycket dimridåer man kan lägga ut,och hur långt man kan lura ganska många bara med hjälp av några enkla slagord.

Och återigen: Verkligheten överträffar ofta dikten.

Länkar:
– Ett tankeexperiment – och om vänstern och dess konspirationstänkande/eget tidigare inlägg
– Hyr en demonstrant, DN (Inhyrda demonstranter har jag funderat på vid vissa tillfällen. I synnerhet då polisen inte har ingripit mot upploppsanstiftarna, utan mot andra personer i demonstrationerna.)

Vänstern beskylls regelmässigt för att ägna sig åt konspirationstänkande. Även om talet om att ”man inte ska tro på konspirationer” inte blev populärt förrän för omkring 15 år sedan, så beskylldes vänstern för att ha fel om det mesta redan dessförinnan.

Desto intressantare att idag konstatera att ett antal av vänsterns ”lögner” numer inte bara har visat sig vara sanningar, de som anklagades av vänstern då och förnekade, skryter idag till och med med att de för 25-40 år sedan gjorde precis det vänstern påstod då.
Så var det exempelvis absolut inte sant, när det begav sig, att USA var inblandat i Chilekuppen. De vänsterintellektuella som hävdade detta beskylldes för att vara rena lögnhalsar. Idag skryter USA och CIA med att man var just precis inblandade. Visserligen talar man fortfarande inte om hur det faktiskt gick till men man förnekar i alla fall inte inblandningen längre – man skryter alltså tvärtom med den. Sak samma med vänsterns påståenden om samverkan mellan svensk säkerhetstjänst å ena sidan och CIA och NATO å den andra. Den förekom inte, det var en ren lögn påstod politiker och ansvariga. Idag använder man sig av just förekomsten av detta samarbete som argument för att dra in oss i NATO: Vi har ju i alla fall samverkat med USA och NATO hela tiden, hurra vi var på rätt sida hela tiden.
Även vad gäller avlyssning hade vänstern rätt. Nejdå, sådan förekom verkligen inte alls. För inte så länge sedan använde Bodström det faktum att man alltid har avlyssnat människor, och olagligt, som skäl för att göra precis just detta lagligt: Eftersom vi alltid har gjort så, kan vi lika gärna legalisera vanan.

Vad hade man sagt om den, som för några år sedan hade påstått att USA var fullt kapabelt att bryta mot alla demokratiska principer, både i sitt eget land och i Europa, att man hade goda skäl att förvänta sig att USA snart skulle inrätta hemliga fängelser, både i Europa och i andra världsdelar, för torterande av människor, varav de flesta var helt oskyldiga, och att EU:s ministrar skulle acceptera sådana hemliga fängelser inom Europas gränser, samt att CIA med somliga EU-ministrars goda minne snart skulle komma att hämta och frakta runt påstådda terrorister till och mellan dessa hemliga fängelser? Jo, de allra flesta hade sagt att den som påstod eller föreslog något sådant var en ren galning, ett allvarligt och sjukligt offer för ett vanvettigt konspirationstänkande.

Tänk så saker kan förändras. Och verkligheten överträffar dessutom ofta våra värsta farhågor – ironiskt eller hur?

PS 25/1 kl. 01.15:
Jag skrattar gott och hjärtligt efter att nyss ha läst senaste inlägget på Mr Browns blogg. Ta en titt på det också.

Länkar:
– GP, om EU:s utredning av de hemliga fängelserna och transporter av hemliga fångar
– AB, Fridolin om CIA:s fånläger/transporter inom EU
– Motvallstanten, satirisk animering om fakta
– Bloggen ”Biology and Politics” ger ännu ett exempel

Tillägg 25/1: en källa vad gäller avlyssning:
Pockettidningen R, nr 4/2006: Någon kan höra – om avlyssning och övervakning.

Klicka på bilden!

Vi rusar med snälltagsfart hundratals år tillbaka i tiden, som jag redan påpekat. Även påståenden om att trygghet är fördärvligt är ett eko av förra sekelskiftet. Under 1700-talet ansåg överklassen att ett lands största rikedom var en stor och fattig befolkning, en idé som, tillsammans med massor av andra idéer från de tidigare århundradena, fått en renässans på senare tid.

De flesta som uttalar ”sanningen”, att trygghet är fördärvligt, är själva väldigt trygga även om många av dem lever i en bedräglig trygghet. De har oftast fast anställning, goda inkomster, är friska och föreställer sig inte att de skulle kunna hamna i situationen att de blir beroende av andra, blir allvarligt sjuka, förlorar allt de äger, att de en dag står utan både inkomster och bostäder, att de skulle behöva tigga för sin överlevnad, hos socialen eller på gatorna, eller övergå till kriminell verksamhet för att få mat i magen varje dag.

Som vanligt handlar det om lite lagom av varorna trygghet/otrygghet. Att våga innebär alltid ett risktagande, men det finns risktagande och risktagande. De allra flesta vågar inte chansa – på nytt jobb, på att starta eget, på att förändra sina liv radikalt, om risken är att de förlorar hela sin framtid även om många är beredda att ta risken att förlora en del. De flesta är inte kreativa om all deras energi går åt till att klara sig för dagen, för att ha mat i magen varje dag och tak över huvudet när det är busväder, eller lider av så allvarliga sjukdomar eller fysiska plågor att all deras energi går åt till att överleva, minut för minut.

På total oförutsägbarhet, alltså på total otrygghet, tenderar de allra flesta att reagera med oföretagsamhet eller med ren apati. Detta vet man, djur reagerar likadant nämligen. Både människor och djur förlorar initiativförmågan under sådana omständigheter, de blir ängsliga och rädda och människor som befinner sig i detta sinnestillstånd gör inga kreativa insatser. Somliga, men en liten minoritet av oss, gör emellertid något, inte sällan börjar de med kriminell verksamhet, som är det enda alternativ man har om man saknar alla resurser.

Att otryggheten inte var så kul kunde ett antal tidigare unga, framgångsrika och självcentrerade IT-människor konstatera för inte så länge sedan, varvid fackföreningen fick en tillströmning av sådana. Plötsligt, i motgångens tid, kändes tydligen det kollektiva ansvarstagandet viktigt för dem.

Hur i all världen har min generation föräldrar lyckats föda upp en hel generation där superegoisterna förefaller dominera, med folk som anser att i medgång har de ingen anledning att bry sig om andra, mindre lyckligt lottade medmänniskor, i motgång däremot vill de gärna ha dessa andra människors stöd och hjälp. Vad var det som gick fel i välfärdssamhället? Något var det, men det var inte för mycket trygghet, det var inte för lite ”hårdare tag”, det var attityderna som förändrades. Varför gjorde de det?

Jodå, jag har egna tankar om saken, somliga har jag redan, direkt och indirekt, berört på bloggen, andra tankar om saken kanske jag återkommer till.

Även jag måste väl kommentera nomineringen av Mona Sahlin, trots att jag egentligen inte vill göra det och trots att jag inte tror på att hon verkligen blir en sådan förrän hon är formellt vald. Och nej, jag vill inte se henne som partiledare för socialdemokraterna, men jag vill inte heller se Nuder, Östros eller Bodström.

Hon drar kvinnor säger man trosvisst. Jag garanterar att det finns ett inte ringa antal kvinnor, lågavlönade sådana, som förargade sig ordentligt över hennes slarv för 12 år sedan, och som inte har glömt att hon inte betalade sina räkningar, att hon lånade pengar från riksdagens konton. Där satt hon med en lön, om jag inte missminner mig, på omkring eller drygt 40.000/månad, som var en hög lön på de tiden, och kunde inte hushålla så att lönen räckte månaden ut trots att hon dessutom hade en make som också var högavlönad. Hennes slarv och slösaktighet var med andra ord ett rent hån mot alla lågavlönade kvinnor.

Jag tror vidare och dessvärre, att situationen i svensk politik just nu, med två stora politiska block som båda ligger lite till höger om mitten (mätt med traditionella mått), vilket Mona Sahlin idag visade att hon också gör, kommer att få ödesdigra konsekvenser.

När det närmar sig nästa val och många väljare inser att inget av de etablerade partierna kommer att se till att fördela landets tillgångar mer rättvist, då kommer många att strunta i att rösta och fler kommer att rösta på SD i ren protest. Båda grupperna gynnar SD. Så min spådom är att SD kommer att ta plats i Sveriges riksdag vid nästa val.

Nu bäddar man nämligen för populistiska missnöjespartier även i Sverige, de där man berömt sig av att inte ha haft tidigare, och många politiker drar sina strån till stacken just nu – på flera olika sätt. Jag bara hoppas att jag får fel men jag är övertygad om att det ska hända något ganska uppseendeväckande, eller omvälvande, för att vi inte ska få se det resultatet efter nästa val.

Jag har skrivit om det tidigare: Den intellektuella trenden blir på punkt efter punkt alltmer lik den som rådde vid tiden kring förra sekelskiftet. Reaktionen slår tillbaka med full kraft inom snart sagt alla områden av våra liv. Attitydförändringarna går, som det brukar vara i sådana här sammanhang, långsamt i början och sedan allt snabbare.

Den senaste trenden, som slår ut i full blom nu, är beundran för och kravet på disciplin. Nu ska piskan fram igen, och användas på alltfler människor. Människorna i samhällets botten, och de blir fler och fler dessutom, ska lära sig veta hut. Det gäller både vuxna och barn. Sedan ganska länge har ”hårdare-tagismen” rått vad gäller sjuka, arbetslösa och gamla. Det började med krav på hårdare tag mot invandrare i början av 90-talet och har fortsatt med krav på samma hårdare tag även mot sedan generationer infödda svenskar, precis som man kunde förvänta sig.

På arbetsplatserna börjar man nu införa regelverk av 1800-talsmodell. Idag berättar GP om hur Volvo inför ett regelverk för ren förnedring av de anställda. Genom TV och DN får vi veta att det inte är så dumt att låta barn stå i skamvrån (nå, man ska ju kalla det för något annat, som ”gula rummet” förstås, för ”skamvrå” låter så tråkigt” men skamvrå handlar det om lika förtvivlat) och nu vill den borgerliga regeringen införa ordningsbetyg och disciplinära sanktioner i skolorna igen.

Kontrollsystemen byggs ut inom alla områden, från tillåtelse till telefonavlyssning av oss alla över läsning av vår mejlkorrespondens och kontroll av vilka sidor vi besöker på nätet till tillstånd för polisen att bryta sig in och montera in mikrofoner i våra hem. Även här börjar det med kontroll av invandrarna, närmare bestämt muslimska sådana. De kan ju misstänkas för terrorism. Inom femton år kommer det att anses självklart att även ”infödda svenskar” måste misstänkliggöras och kontrolleras noggrannare och på samma sätt. Det handlar helt enkelt om en smygfascistisering. Sakta men säkert vänjer vi oss och accepterar det nyfascistiska system som nu genomförs – bit för bit:

Jag var ju inte ”jude” så jag brydde mig inte.
Jag var ju inte kommunist, så jag brydde mig inte.
Jag var ju inte zigenare, så jag brydde mig inte…..

Typiskt för fascism är regerande genom terror mot befolkningen. När människor kan fängslas och utvisas till tortyr utan att de ens får veta vad de anklagas för då har vi infört fascistiska metoder redan. Det här handlar helt enkelt om att skrämmas, om att göra alla muslimer osäkra, och det här är sättet att smyga på också befolkningen i övrigt det nyfascistiska styrsystemet för:

Jag är ju inte invandrare, så jag bryr mig inte….
Jag är ju inte muslim, så jag bryr mig inte….

Länkar:
Tyst i klassen med både piska och morot, DN
Volvo Personvagnars nya attityd – hota sina anställda, GP
Hassan Asad, hotas av utvisning, GP

Wanja Lundby-Wedin vill inte tala om återställare. Hon deklarerade just vad jag sagt på den här bloggen det senaste året. Det finns ingen återställare efter en borgerlig regerings framfart och rivningsverksamhet.

Sänker man skatterna så mycket som borgarna gör nu, menade hon, så kan man inte stå på barrikaderna och kämpa för högre skatter till nästa val. S måste istället, menade hon vidare, presentera en egen arbetslinje (inget hopp för de utsatta med en återvald socialdemokratisk regeringen alltså).

Och det är bara en del av det elände som aldrig kommer att kunna göras ogjort efter den här regeringen. Nu breddar politikerna, både på vänster- och högerkanten vägen för sverigedemokraterna vid nästa val och man börjar alltmer ana den rena fascismens återkomst, men fascism brukar ju inte skrämma högern.

Det är bara att instämma i Sara Leanders sång, tror jag har gjort det förr: Jag är glad jag ej längre är ung.

Länk:
Läs och lyssna till Wanja Lundby-Wedin i lördagsintervjun

Nu säger Carl Bildt att vi inte kan räkna med att staten alltid ska ta hand oss en om vi råkar ut för något utomlands. Somliga, framför allt unga människor, menar han, tycks kräva alldeles för stort sådant ansvar. (Vem kan ha bibringat dem den uppfattningen tro?) I GP läser man:

Utrikesminister Carl Bildt efterlyser klarare regler för svenskar som hamnar i katastrofsituationer utomlands.
Nästa år kan en ny lag slå fast vilken hjälp man kan förvänta sig av staten.
”Det är uppenbart att vi behöver klarare regler. Och vår avsikt är därför att tillsätta en utredning för att gå igenom hela frågan och se vad som kan behöva göras”, skriver Bildt via e-post till TT.

Med tanke på den enorma indignation de borgerliga har uttryckt över att den socialdemokratiska regeringesn slöa agerande vid tsunamin och hur mycket krut man bränt av på att anklaga Danielsson för att denne inte var på plats och tillgänglig på sekunden, så förefaller detta vara en kovändning av sällan skådat slag. Inte mindre förvånad blir man när man läser fortsättningen:

– Det finns en oklarhet om hur det här ska gå till. Vi har sett exempelvis vid Libanonevakueringen att vi tvingas improvisera en del och det vore bra åtminstone om det fanns ett ramverk för hur de här frågorna ska lösas, säger han till TT

Jaha ja, i Thailand var det i huvudsak den Stockholmska medel- och överklassen som drabbades. Då var ingen kostnad för hög, då kunde man inte ställa nog höga krav på svenska statens ansvar. I Libanon var det framför allt svenskar med rötterna i Mellersta Östern som drabbades, dem som man brukar kalla för invandrare (eller har fulare epitet på). Då blev det för dyrt att bistå drabbade.

Dessutom var det en socialdemokratisk regering under tsunamin, som de borgerliga kunde skälla ohejdat på för deras hantering av katastrofen och för att inte ha agerat tillräckligt effektivt. Nu har vi en moderat regering och då gäller det förstås att förebygga att denna utsätts för samma förföljelse som man själv utsatte socialdemokraterna för, vid eventuella framtida katastrofer med svenskar inblandade .
Snyggt!

PS: Så har Carl Bildt ljugit också. Det var inte riktigt sant det där han sade om sina optioner tydligen. Tänka sig, han som är så ivrig att fördöma andras eventuella ljugande, eller dåliga minne.

Länk:
Om Bilds förslag om nya regler, GP