Det slog mig häromdagen, då jag såg det franska TV-programmet om propaganda under krig, att vi har en hel generation som aldrig sett riktiga krigsrapporter, som nästan bara har matats med föreställningar om västerländska angrepp som kliniskt rena krig. I den mån barbari förekommer i massmedias rapportering är det nästan alltid icke-västerlänningar och/eller icke-kristna som står för barbariet.

I programmet jämförde man rapporteringen från Vietnamkriget med rapporteringen från de båda Irakkrigen, och det visades hur makten idag vet att förhindra att rapporteringen blir oönskad, ex. med hjälp av inbäddade journalister som bara rapporterar vad de ”ska rapportera”, välregisserade rapporter som inte är ägnade att informera utan att vilseleda.

TV har, som vi alla vet, en otrolig genomslagskraft och har man vuxit upp med ständig rapportering om amerikanska krigsinsatser som nästan aldrig drabbar civila mål, alltid är ägnade att försvara demokratin och där kriget i rapporteringarna mer liknar datoranimerade krigsspel än verkligheten, då är det inte så konstigt att stora delar av den yngre generationen (varmed jag menar dem som är omkring eller under 40 år gamla) lever i en helt annan föreställningsvärld än vi som var med och som var vuxna redan under Vietnamkrigets dagar.

TV- och radiorapporteringen målar upp en slags virtuell verklighetsbild för oss, och har allt mindre att säga oss om den faktiskt existerande verklighet det handlar om. Denna verklighetsförvanskning är medvetet producerad, medvetet styrd och den lurar och förleder de allra flesta exakt såsom det är tänkt. De allra flesta är inte införstådda med den beténdeforskning som möjliggör förledandet av stora mängder människor med hjälp av propaganda och blir därför lätta offer för sådan.

Den sköna nya Västvärld vi ser idag är inte vacker – under ytan. Den är ett bländverk av samma kaliber som Hitlers och Stalins propagandistiska och lögnaktiga världsbilder (även om verkligheten inte är exakt densamma) och den produceras med hjälp av samma sorts noga kontrollerad propaganda.

Det enda som skiljer dagens propagandamästare från Hitlers och Stalins är att moderna västerländska makteliter har insett att de inte behöver tysta alla kritiska röster. De vet att om de bara dominerar de flesta massmedierna, och vad som sägs där, så är det de bilder som ges där som de flesta kommer att se, ta till sig och tro på.

Eftersom människor dessutom tenderar att tro mer på det som ”de flesta” säger än på enstaka kritiska och avvikande röster, så är de kritiska rösterna totalt ofarliga. Dagens makthavare inser alltså att de inte, som Hitler och Stalin trodde, behöver tysta kritiker och sanningssägare med våld, eller med lag. De vet att kritikerna tjänar makten bättre när de får föra fram sina kritiska synpunkter (bara dessa inte ges för stort utrymme i massmedia), då de därmed utgör ”tydliga bevis” för att ordet är fritt och för den västerländska demokratins överlägsenhet.

Likväl, det är inte längre mycket bevänt med de fina fraserna i Västvärldens fria demokratier.

Det är vanligt idag att ställa kollektivism mot individualism och hävda att socialdemokraterna, ja vänstern i allmänhet, är kollektivistisk medan de borgerligare partierna är individualistiska. Med kollektivism avses då en politik som står för gemensamma lösningar på samhällsproblem, som sjukvård, stöd vid arbetslöshet, gemensamt finansierad infrastruktur, skolor, åldringsvård etc. Det socialdemokratiska kollektivistiska samhället, säger nyliberaler och konservativa, har med de allmänna socialförsäkringssystemen, tagit ifrån människor det personliga ansvaret för sina egna liv, med resultatet att människor bara kräver av samhället. Mot det ofria kollektivistiska samhället, där överheten sägs bestämma allt åt oss, ställs nyliberalismens/extremliberalismens individualistiska lösningar. Det liberala samhället lägger sig inte enskildas privatliv. Det påstås istället lägga ansvaret på individerna själva och ge större frihet för var och en att själv bestämma över det egna livet.

Det här är förstås dumheter.

Grundläggande för förståelsen av vilka samhällen som ger största möjliga individuella frihet, är insikten att det inte finns några människor som är helt fria att göra precis som de vill och utan hänsynstagande till andra. Ett sådant mänskligt samhälle har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Alla är vi beroende av många andra människor, somliga mer andra mindre visserligen. Dessutom är vi olika mycket beroende under olika perioder av våra liv. Utan andra människors hjälp och stöd skulle de flesta av oss inte bli gamla, närmare bestämt inte äldre än något eller några dygn. Att tro något annat är lika infantilt som att tro att det finns troll och älvor.

Nu finns det olika sätt att lösa problemet med vårt beroende av andra, om man anser det vara ett problem. Man kan endera göra såsom Reinfeldt och andra konservativliberaler föreslår, låta familjerna klara av stödet, (återupprätta familjen brukar det kallas). Det vill säga se till att det inte finns något allmänt och gemensamt finansierat socialt trygghets- och skyddssystem varvid alla människor blir totalt beroende av släktingar, föräldrar, syskon eller främmande människors personliga välvilja istället. Detta sätt att lösa ”problemet” med vårt beroende av andra var det vanliga fram till medeltiden och det är fortfarande det vanliga i exempelvis Mellersta Östern. Där är det klanen som ställer upp, samtidigt som klanen ställer motkrav, att medlemmarna underordnar sig klanens gemensamma värden, normer och intressen. Det förhåller sig inte så, inte någonstans i världen, att människor är totalt fria och gör precis som de vill. Man får inte mer valfrihet i samhällen som bygger på klansystem (familjen/släkten som styrande enhet). Enskilda individer kan förstås försöka fly ut ur klanen men då hamnar individen garanterat och ganska snabbt under andra gruppers kontroll, inte sällan i kriminella sådana, för ingen människa kan klara sig helt ensam.

Under medeltiden började människorna i Sverige (även i andra länder gissar jag) att sluta sig samman inom skråna, och skapa sig försäkringskassor. De förband sig gemensamt ansvar för varandra inom en yrkeskår. (Det finns fortfarande försäkringskassor kvar och i verksamhet sedan den tiden.) Det fanns då ingen profit inbakad i systemet utan det handlade renodlat om att stödja skråbröder och deras släktingar om dessa råkade illa ut. Man kom alltså på att man kunde försäkra varandra om ett visst mått av trygghet även utanför familjen eller släkten. Detta blev grunden till våra moderna försäkringar, privata såväl som samhälligt, kollektiva sådana.

För att göra en lång histora kort, i och med industrialiseringen slogs familjebanden/klanerna om vi vill, sönder definitivt. Kvar blev bara kärnfamiljerna. Människor tvingades flytta till industriorterna och dessutom blev tillgångarna mycket ojämlikt fördelade varför somliga inte hade något ekonomiskt stöd att få från sina familjer eller släktingar. Då uppstod behovet från många människor, att sluta sig samman i organisationer för att tillförsäkra sig denna trygghet på annat sätt och för att se till att samhället erbjöd tillräcklig trygghet även för dem som inte var stora kapitalägare – de socialistiska rörelserna, fackföreningarna etc. föddes. De började kämpa kollektivt, och kampen handlade förstås om största möjliga frihet för alla i kollektivet ingående individerna. Ett kollektiv är som bekant alltid uppbyggt av individer.

Och här kommer min poäng: De socialistiska rörelserna var och är i grunden mycket mer individualistiska och mycket mer kritiska till det täta beroendet av föräldrar, syskon etc. Friheten blev så mycket större för var och en om ingen behövde underordna sig föräldrar eller släktingars regimer, utan om det fanns ett övergripande, opersonligt försäkringssystem som stod för tryggheten.

Jag menar alltså att den socialdemokratiska regimen gjorde oss alla mycket friare och mycket mindre beroende av godtycke och av enskilda människors, framför allt av släktingars, välvilja än klansystemet, eller vilket annat trygghetssystem som helst. Det är mycket dystrare att behöva underordna sig närståendes krav för att få hjälp än att kunna gå till en opersonlig och väl reglerad institution för att få den hjälp man behöver, en som man har betalat in till under den tid i livet då man inte behövt den. I detta system har man dessutom haft möjligheten att överklaga om man blivit felaktigt behandlad, vilket var tänkt att minska risken för godtycklig behandling.

De socialdemokratiska regeringarna (medan partiet fortfarande förde traditionell socialdemokratisk politik) har också avskaffat släktens möjligheter att sätta press på och ställa krav på barn och andra arvingar, genom att lagstifta om arvsrätt. En fader kan därmed inte tvinga sina barn till det ena eller det andra genom att hota med arvlöshet Även de kollektiva försäkringssystemen bidrar till den frihet det innebär att mamma och pappa, eller andra släktingar, inte kan bestämma över våra livsöden. Sedan har förstås även dessa system sina begränsningar, som kan diskuteras vad gäller detaljerna, men begränsningar är oundvikliga just på grund av att ingen människa är en ö.

Så länge socialdemokraterna hade den fulla sysselsättningen som målsättning (fram till början av 90-talet) och det fanns jobb i överflöd, var de flesta mycket friare än de är idag. Det är kanske svårt för unga människor att förstå att den största friheten för de allra flesta ligger i att kunna lämna en arbetsplats man vantrivs på och veta att man får ett annat jobb (som man kan leva drägligt på) direkt, men så är det och så gott var det i min ungdom. Vi, alla som inte är miljonärer, var mycket friare och hade mycket större valfrihet under det i den borgerliga propagandan så förtalade 70-talet än vi har idag och kommer att få med den nya högerregeringen.

En källa:
Per Anders Forstorp & Brian Palmer, Georg W. Reinfeldt. Konsten att göra en politisk extreme makeover, 2006 ex. Där Reinfeldts politiska program och politiska retorik granskas.

Jag är ingen beundrare av Macej Zaremba, för att uttrycka det med exakt det understatement som han kritiserar medel- och överklassen för i sin senaste artikel i DN (den enda kritik jag är överens med honom om), så alltså: Jag anser att Zaremba är ute och cyklar ganska ofta, eller ännu klarare, att han alltsom oftast inte vet vad han talar om. Han har skrivit den ena artikelserien efter den andra i DN som egentligen bara har ett tema, att anklaga socialdemokratin och välfärdsstaten för alla nya och gamla samhällsproblem, ja för allt ont som tänkas kan.

Nu skriver han om rättsväsendet och om modern rättshistoria i DN, en ny artikelserie, förstår man, varav jag tagit del av den första artiklen. Som vanligt är det mesta han skriver alldeles obegripligt och logiken oklar.

Vi får exempelvis veta att 60-talet var ett underligt decennium (vilket han vet som kom till Sverige från Polen 1969), och då, skriver han, kom svenska staten att fatta beslut som var fullkomligt galna:

DEN 21 NOVEMBER 1962 skrev nämligen riksdagen historia. Som den första – och hittills enda staten i världen (om man inte räknar Grönland för ett rike) tog Sverige avstånd från tanken att människor är moraliskt ansvariga för sina gärningar. Det är den moralfilosofiska innebörden. Det praktiska steget bestod i att de folkvalda upphävde följande rättsprincip.

”Ej må någon fällas till ansvar för gärning, som han begår under inflytande av sinnessjukdom eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnesjukdom.

Har någon utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd, att han är från sina sinnens bruk, må straff ej heller ådömas för gärning, som han i det tillståndet begår”.

Den nya lagen trädde i kraft den 1 januari 1965 och stadgade att sinnesjuka, förvirrade och dementa skall rannsakas och dömas som alla andra. Först när deras skuld var bevisad skulle domstolen avgöra om de var så sjuka att de inte fick skickas i fängelse.

Som vi skall se fick denna reform väldiga konsekvenser. Somliga av dess följder sover i parkerna, andra gör våra gator osäkra. Ännu andra sitter i fängelse fast deras förstånd knappt klarar av klockan. Det kunde man kanske inte förutse med det samma. Men redan från början borde det stått klart att denna reform kommer att förändra betydelsen av begreppet ”ansvar”. Det måste tänjas ordentligt om det skall bli möjligt att fälla otillräkneliga skyldiga till vad de gjort.

Nu har jag lite svårt att följa den här tankegången, men det kanske beror på att jag inte är speciellt insatt i lag och rätt på området eller i vår moderna rättshistoria. För mig förefaller nämligen Zarembas slutsats ovan vara självmotsägande: Menar han att även mentalt sjuka är ansvariga för sina handlingar (och då bör de ju dömas till fängelse) eller menar han att de inte är det (och bör sättas in för psykvård)? Eller på vad sätt fråntog den lag som tillkom 1965, den mentalsjuke hans moraliska ansvar i förhållande till den princip Zaremba tydligen anser mer förnuftig (den som står inom citationstecken ovan)? För att inte tala om sista stycket ovan, vad menar mannen egentligen? Tillsammantaget är det här rena rappakaljan.

Att rättssystemet stipulerar att en persons skuld ska fastställas innan påföljd utdöms, vare sig denna består i ett vanligt fängelsestraff eller i att man låser in personen för psykiatrisk vård, förefaller i alla fall inte mig vara en alldeles galen tanke. Eller menar Zaremba att man ska bura in folk så fort de är mentalt sjuka, att alla som är det är livsfarliga för sin omgivning och bör låsas in på stängda anstalter? Om inte, hur menar han att man avgör vilka som är farliga av de mentalt sjuka? Ska det avgöras på blotta misstanken att han/hon har begått en handling som skulle anses kriminell om den begåtts av en person som är vid sina sinnens fulla bruk? Och var och av och vem ska avgörandet om farligheten tas?

Jag är som sagt inte speciellt väl bevandrad i juridiken på området jag minns bara från min ungdom att de flesta som ställdes inför domstol inte ville få stämpeln psykiskt sjuk i samband med att de hade begått ett brott, eftersom det innebar att de kunde buras in på mentalsjukhus utan tidsbegränsning, att samhället och rättssystemet alltså lade över på psykiatrikerna att besluta när den som begått ett brott var så frisk att han eller hon kunde skrivas ut. Vid fängelsestraff visste de däremot hur länge de skulle sitta inlåsta.

Hur som helst, Zarembas artikel tycks i slutänden handla om att påföljderna blir godtyckliga med den lag (som socialdemokraterna införde) som, enligt honom, fråntar de mentalt sjuka det moraliska ansvaret för deras handlingar, och som förklarar att de kan dömas, till endera fängelse, om de är friska, eller till psykvård, om de är mentalt sjuka, och att han upprörs över den saken.

Jag håller förstås med honom om att godtycklighet alltid är förkastligt, i synnerhet när det gäller samhälleliga åtgärder eller bestraffningar. Dock undrar jag hur han tänker sig att påföljderna skulle bli säkrare och mindre godtyckliga om en persons mentala tillstånd bedöms innan hans eventuella skuld till ett dåd fastställts och om han samtidigt är moraliskt ansvarig men inte bör ställas till svars för sitt dåd?

Risken förefaller uppenbar att personer skulle låsas in för sluten vård utan orsak alls, nämligen om de inte var skyldiga till det dåd de misstänks för, eller bara för att någon anser att de borde låsas in så där i största allmänhet. Det vore inte speciellt mycket mer rättssäkert tycker man. Dessutom har det gått till på precis det senare sättet också, med hjälp av tvåläkarintyg.

Jag håller alltså också med Zaremba om att det här är ett problem och dessutom ett svårt sådant, men Zaremba blandar ihop saker här.

Det faktum att vi inte längre har så många mentalsjukhus att lägga in folk på och inte heller anses ha resurser att hjälpa alla dem som behöver hjälp, leder till orimliga konsekvenser, som att psykiskt sjuka just bara skickas hem med en burk piller. Detta, i sin tur, leder till att fler mentalt sjuka, eller läkemedelsskadade, begår hemska dåd ibland. Men slutsatsen man bör dra är inte att socialdemokraterna tog ifrån de mentalt sjuka deras moraliska ansvar, eller vad det nu var de tog ifrån dem enligt Zaremba, så att godtyckligheten kunde börja regera. Slutsatsen är istället precis den Zaremba inte vill dra, att besparingar och nedskärningar i offentlig sektor, i kombination med en allvarlig övertro på läkarnas försäkran om att man nu har så effektiva mediciner (SSRI och sånt) har skapat problemen. Men just nedskärning av offentlig sektor har varit ett konservativt och liberalt önskemål så länge jag levt.

Zarembas försök att vrida till vartenda samhällsproblem så att skulden läggs på socialdemokratiska regeringar och på välfärdsssamhället är närmast patetiskt. Så hänger hans skriverier inte ihop heller, varken det här resonemanget eller hans så omtalade resonemang kring sterilisieringarna.

Länkar:
– DN, Zarembas artikel
– Wikipedia om Zaremba

Här talar Littorin om att de som får ersättning från a-kassan måste räkna in även dagar de går i Ams-åtgärder i sin a-kassetid. Det innebär, säger Ekot, att tiden som de får ersättning från a-kassan kan förkortas väsentligt, från upp emot 600 dagar till max 300 dagar.

Detta, för de arbetslösa, muntra besked presenterar Littorin som en ”rättviseåtgärd”, för det ska inte vara så, säger han, att de som lyckas få ett AMS-jobb ett tag ska behandlas på annat sätt än dem som inte får något sådant. Och Ekot spelar med i borgarcirkusen och påtalar inte att denna presentation av regeringens åtgärd är en omskrivning som gränsar till ren lögn. Tala om propagandafloskler och om att föra männskor bakom ljuset. Tala om usel journalistik dessutom.

Det har nämligen varit så att de som närmat sig slutpunkten för A-kasseersättning har prioriterats vad gäller att få AMS-jobb, just för att de inte skulle behöva utförsäkras. Det här är alltså inte alls någon ”rättviseåtgärd” utan det är en rent förfärande försämring för de allra flesta som är arbetslösa.

Karln borde rodna långt ner i tårna över sin lögnaktighet och över regeringens totalt inhumana politik.

Tillägg 23.55:
Ja, så håller högerregeringen tydligen på att sänka pensionerna också, vilket man kan läsa om på DN-debatt. Den blev illa nog som den blev förra gången den ändrades, och av socialdemokraterna, men nu blir den säkert ännu värre. Ska vi gissa att högerregeringen, innan den här dystert sorgliga perioden är över, kommer att ha höjt pensionsåldern till 67 eller 70 år också – för att skapa fler jobb.

Länk
– Littorin i Ekot
– DN: M.Johansson om pensionerna

Såg hyllningsprogrammet till Michael Wiehe på nyårsdagen. Då slog det det mig varför högern inte har och aldrig har haft några berömda och populära kampsånger eller proggsångare. Det går liksom inte att sjunga kampsånger som handlar om hur man ska trycka ner vanligt folk, hur man ska tvinga dem till slitgöra för slavlöner eller om hur man ska piska dem till underordning:

Vi ska piska skiten ur allihopa,
vi ska tvinga dem att slava
Vi ska lura av dem deras skjortor
våra golv ska de få sopa.
De ska inte kunna stava
ens till frihet eller tårtor.

Inte ens en poetiskt bra text på detta tema skulle fungera.

Tillägg 3/1 kl. 00.30
OK, ovanstående vers var förstås hård, som påpekades i en struken kommentar till inlägget, inte så mycket Wiehe-stilen kom jag på, snarare något a la Blå Tåget.
Men hur skulle höger- eller liberalprogg låta då?
Ett lite mindre hårt förslag i stil med vad vi ofta hört och hör från det hållet, och även från mer kultiverade företrädare för dessa ideologier:

Folk är slöa och är lata, de är loja och för flata
vill ej jobba för allt som de vill ha.
De tjatar och de gnäller, de hotar och de skäller
på oss som sliter hårt och har det bra.
Deras ryggar är för hårda, deras nackar är för styva
nu måste detta gnölande ta slut
dags för folk o’ lära sig o’ buga
för oss som vet hur världen nu ser ut.

Tror inte heller detta tema skulle göra succé.

Jag köpte ett antal böcker på bokmässan i höstas, och lovade komma tillbaka till dem. Det tog lite tid, men här kommer lite om en av dem som gjorde starkt intryck på mig, nämligen Susan Nathans bok Ett annat Israel. Min resa över den judisk-arabiska gränsen, som kom ut på Ordfronts förlag 2006.

Susan Nathan tillhör den grupp av människor som begåvats med den sällsynta förmågan att sätta sig in i komplex problematik och att tänka om, låta verkligheten tala istället för den blinda tron. Hon är judinna, barn till ett par som hade sina rötter i den litauiska judiska befolkningen. Farfarsfar flydde från pogromer i Litauen (också en verklighet som vi sällan informeras om) till Sydafrika och så småningom kom hennes egna föräldrar att hamna i England. Som barn besökte hon Sydafrika regelbundet.

Susan Nathan berättar hur hon blev medveten om sitt judiska arv som liten flicka, boende i London, och om sitt folks historia, om vilka föreställningar hon bibringades under sin uppväxt, om sin judiska bakgrund, om staten Israels tillkomst och politik.

För icke-judar kan det vara svårt att förstå vilket enormt intryck som Israels tillkomst gjorde på oss. (sid 52)

Som femtioåring bestämde hon sig för att flytta från London till Israel och hon skriver:

När jag 1999 kom mig för att begära israeliskt medborgarskap hade jag därför ännu huvudet fullt av romantiska föreställningar om sionismen och den judiska staten. Judarna hade ju återvunnit ett folktomt, ofruktbart land – ”ett land utan folk för ett folk utan land”. Vi hade fått öknen att blomma, vi hade fyllt en obefolkad del av Mellanöstern med kibbutzer, de kollektivjordbruk som var statens ryggrad under pionjäråren. Den gången föresvävade mig inte tanken att landet var fullt av främlingar, människor som mina landsmän och jag levde vid sidan av men skilda från. (s.53)

Hon fortsätter med att berätta hur hon, under de första åren i Israel, levde i ett slags lyckorus över att befinna sig i ett land där hon tillhörde en majoritet och fick sina tidigare föreställningar bekräftade. Så en dag för henne vissa händelser till ett av de arabiska områdena i Israel, där arabiska israeliska medborgare bor, staden Tamra. Hon beskriver hur det var som att komma in i ett annat land, ett som hon inte hade vetat fanns inom Israels gränser. Hon fortsätter:

Det stod omedelbart klart att Tamra led av kronisk överbefolkning. Skillnaden i kommunala resurser och investeringar var också uppenbar och över staden hängde en skugga av förtvivlan………….
……och jag skakades i grunden av det.En oroande tanke slog mig, en som vägrade ge vika till och med sedan jag kört tillbaka till Tel Aviv.Tamra verkade alltför bekant.Jag undrade var jag hade sett detta förr. Jo, jag kände igen mönstret av diskriminering från mina upplevelser av apartheid i Sydafrika, som jag hade besökt regelbundet under min barndom. Jag förnam samma doft av förtryck i Tamra som jag hade funnit i svarta kåkstäder. (s. 59)

Hon berättar så om hur arabiska israeler inte får byggnadstillstånd ens på marker som tillhört deras förfäder under århundraden, hur de trakasseras, uppenbarligen som försök att driva dem från deras marker och hus och hem, hur dessa människor när som helst kan råka ut för att statens grävskopor raserar deras hem, hur de aldrig kan vara säkra på att ha sina hem kvar när de återvänder dit efter en dags bortovaro. Hon berättar hur arabiska israeler betalar årliga avgifter till staten, i form av böter, för att avvärja rivning av bostäderna. De kan tvingas betala upp till 24.000/år i det syftet.
Det har blivit rutin i deras liv att betala staten för att hindra förstörelse allt som de har kärt.

Efter ett samtal med en arabisk intellektuell drabbas Susan Nathan av insikt:

Jag förstod att mina privilegier som judisk invandrare hade erhållits på bekostnad av hans folk.
Som vanligt när det gäller mig kunde jag inte leva länge i okunnighet. Därför inledde jag det långa och svåra försöket att informera mig. Jag läste och tog till mig allt jag kunde hitta om israelarabernas ställning och ifrågasatte den officiella versionen. (s.61)

Hon började fråga sina judiska vänner i Tel Aviv om de kände några araber, och jo det gjorde de ju. De hade goda kontakter med bilmekanikern som var arab och som lagade deras bilar, med butiksägaren på hörnet, som var arab. Men arabiska vänner, nej det hade de inga insåg hon.

Uppenbarelsen att jag hade stött på samma typ av relation mellan herre och tjänare som finns i Sydafrika var jag föga beredd på. I en veckas tid hölls jag på sträckbänken av huvud- och magsmärtor. Det var som jag renade mig från alla lögner som jag hade uppfötts med. (s.62)

Susan Nathan bestämmer sig för att flytta till Tamra, för att visa att det går att leva fredligt tillsammans, och hur hon därmed förlorade sina judiska vänner. ”Det finns” skriver hon, ”en inställning av att antingen är man med oss eller mot oss”.

Resten av boken är en blandning av uppgörelse med myterna om Israel och dess tillblivelse och en berättelse om under vilka villkor de arabiska israelerna lever inom Israels gränser. Kanske jag får anledning att återkomma till den här boken. Var och en som vill skaffa sig en mer allsidig bild av staten Israel borde läsa den. Man kan under inga omständigheter hävda att den är skriven av en antisemit.

Slutligen kommer jag att tänka på ett samtal jag hade med en palestinier för mer än 35 år sedan, på den tiden jag befann mig i samma lögnaktiga föreställningsvärld som den Susan Nathan var uppfödd med och tvingades överge när hon flyttade till Israel, och hur jag den gången både frenetiskt och nyanslöst försvarade Israels politik. Samtalet blev inte så långt och jag minns än idag det uppgivna uttrycket i den palestinska unge mannens ansikte. Det skulle ta ytterligare något år innan jag fick min bild av Israel förändrad och förlorade den vanföreställning jag var uppfödd med och som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Minnet av den här palestinska mannens ansiktsuttryck kommer troligen att vara med mig så länge jag är vid mina sinnens fulla bruk. Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag inte visste bättre.

Länk:
Tidigare inlägg, om den Israelbild som jag fostrades in i

Juldagarna är de dagar på året när jag tycker att jag kan sätta mig och läsa hela dagarna, utan att få dåligt samvete för att jag inte gör något mer handfast, av allt det där som behöver göras, så jag önskar mig förstås alltid böcker i julklapp och får som regel några sådana också. En av årets julklappsböcker var *Guldregn. Sagan om Skandia, 2004, av Sophie Nachemson-Ekvall och Bengt Carlsson. En mycket intressant bok. Att den handlar om hur Skandia slaktades och hur en massa av företagets pengar (och lite mer) hamnade i direktörernas fickor samtidigt som företaget kördes i botten, inses förstås.

Det finns mycket av intresse att hämta ur boken, inte bara själva berättelsen om vad som hände i Skandia utan även vad gäller sociala relationer, hur alla känner alla i toppen exempelvis, och inte minst vad gäller de ideologiskt färgade, ja rent lögnaktiga floskler som de höga direktörerna, högern och liberaler brukar vräka ur sig om löner, om lönespridning, om riktiga incitatmentsstrukturer, om vikten av ordentligt höga löner och bonusar till företagens vd:ar alltså.

Apropå vad en viss Michael Treschow sade alldeles nyligen, att man måste betala de ledande inom företagen bättre för att locka de mest kompetenta, så kan jag inte inte låta bli att citera följande ur boken om fallskärmarna i Skandias amerikanska dotterbolag:

Fallskärmspaketet för den högsta ledningen landar på närmare 50 miljoner dollar. Det är ohyggligt höga summor, även med amerikanska mått. (sid 297)

Alltså, svenska direktörer i ett svenskt bolag i USA var bättre betalda än motsvarande direktörer i USA vid den tiden, vilket man inte fått intryck av här hemma. Inte nog med det, amerikaner undrade till och med hur man skulle få direktörer att vilja arbeta när man betalade dem sådana fantasisummor i bonusar och pensions- och avgångsvederlag.

Dessa bonusar var dessutom beräknade på en framtida vinst, som man inte kom att göra eftersom botten gick ur aktiemarknaden. De tänkta vinsterna förutsatte nämligen ständigt stigande kurser på aktiemarknaden och en sådan var direktörerna övertygad om, skriver författarna.

Frågan är alltså vari direktörernas kompetens ligger.
Efter fastighetskrascherna, om inte förr, borde direktörerna ha insett att ingenting kan växa hur snabbt som helst och för evigt, det gäller allt från bakteriekulturer till aktiekurser. Vid en för hastig aktiekursstegring kommer man förr eller senare till den punkt då aktiekurserna inte har något med produktion och verkliga vinster att göra, då kraschar systemet. Vid den tidpunkten har emellertid de ekonomiska eliterna hunnit plocka ut så mycket pengar ur systemet att de och deras efterkommande kan leva som kungar under flera generationer. Betalningen för krascherna får småfolket stå för, de som lurats att spara i aktiefonder, som tvingats, eller som frivilligt har satt in sina pensionspengar i sådana, de som får se sina besparingar krympa rejält eller försvinna helt, när topparna plockar ut vinsterna ur systemet, de som förlorat sina jobb för att avskedanden ger högre aktiekurser. De får även betala med sänkta löner och därmed med sänkt konsumtion.

Verklig kompetens är alltså att förstå och inse hur det ekonomiska systemet fungerar, att man inte kan räkna med en ständig och snabbt stigande aktiekurs exempelvis, och att anpassa företagens agerande efter detta faktum. Endera saknade direktörerna i Skandia denna kompetens (ja i stort sett alla vd:ar i de större företagen), eller så inser de precis hur systemet fungerar och att de själva tjänar ofantligt på att använda sig av det för egen vinning eftersom systemet i praktiken för över tillgångar från de sämre ställda till de rika direktörerna. I ingetdera av fallen har de gjort sig förtjänta av dessa fantasiartade bonusar. Lars-Eric Petersson fick tydligen ut omkring 175 miljoner kr, Jan Carendi, chefen för Skandia AFS, omkring 250 miljoner.

Solidaritet fult vad gäller vanligt folk, men normalt bland direktörerna
Även detta är intressant i sammanhanget:

Lösningen att plocka bort taket endast för ett fåtal hade inte fallit i god jord. De tak-befriade kände plötsligt stor solidaritet med sina kamrater i Wealthbuilder, så förslagat gjorde bara deltagarna upprörda. Argumentet för att taket måste bort för alla var att nyceklsäljarna annars skulle försvinna. (s. 169)

Vi får också veta att till slut fick bonusarna, som delades ut ganska slumpmässigt tydligen, effekten att splittra och skapa misstämning. Sådant gynnar inte ett företag som är seriöst och som inte har som första målsättning att dela ut så mycket pengar som möjligt till några få inom företagets ledning. Men, seriösa är förmodligen få stora företag idag. De lever på småfolkets pengar och kan handskas som de vill med dessa, och det gör de. Vad spelar företagen för roll för dem, förutom som kor att mjölka guld ur åt dem själva.

Bonusprogrammen var förödande för bolaget internt. Det splittrade sammanhållningen i den struktur av självständiga dotterbolag som så mödosamt hade byggts upp under ett decennium. Det splittrade än mer medarbetarna inom AFS (det amerikanska dotterföretaget: min anm.) och Skandias övriga delar som, aldrig kom i närheten av få ta del av de här programmen.
Ett fåtal personer blev ekonomiskt oberoende för generationer framöver. …………..
……………
Det här skapade stora spänningar internt och ledde också till att Skandia tappade kompetens när personer som ”fått för mycket” slutade, mer eller mindre frivilligt.
Bonusarna kostade Skandia väldigt mycket pengar, runt 4 miljarder kronor, där allt utom mindre delar nu betalats ut. Det är mer än de verkliga vinsterna, alltså exklusive övervärden, som koncernen tjänat ihop under de år bonusarna föll ut. Affärsmässigheten bakom bonusprogrammen kan därmed kraftigt ifrågasättas. (sid 392)

Ofantliga bonusar leder naturligtvis till att de lyckligt lottade anser att det är bäst, vid en viss punkt, att ta pengarna och leva gott resten av livet. Så varför ska man möjliggöra för alla de där ”superkompetenta” personerna att sluta jobba vid 35? Det borde ju, med vd:arnas logik, vara en gigantisk förlust både för företagen och för samhället.

Det finns också en gräns, och vissa villkor, bortom vilka ett företag är mer värt, för giriga vd:ar och styrelseproffs, som kraschat eller avsålt än som ett fungerande företag där de måste ta ansvar och arbeta för rimlig lön. Vid den gränsen blir bonuslyftarna direkt farliga för företaget.

Idag har kapitalismen kommit till en punkt där handel med pengar lönar sig bättre än handel med varor, och det går bra ganska länge och längre ju fler länder som är involverade och sammanvävda i systemet, men förr eller senare tar sådant en ände med förskräckelse. Det inser alla som förmår se det här i stort och som inte bara stirrar sig blinda på sin egen förhoppning om att själva en dag kunna roffa åt sig ur de här bonusgrytorna.

Och som vi vet finns inte Skandia som ett stort svenskt företag längre. De sista resterna efter Lars- Eric Peterssons slaktande såldes dock ut efter att boken skrivits.

Sanningen är dessutom att de flesta svenska direktörer och styrelseproffs inte är så förfärligt attraktiva för bonusbetalande stora företag utomlands, fast de gärna vill inbilla oss andra att de är det. Om det verkligen vore sant hade de lämnat Sverige allihop för länge sedan, men det har de inte gjort. Ute i vida världen anses de flesta av dem ganska medelmåttiga nämligen och där saknar de tillträden till maktens köttgrytor. Här hemma är de makten och fyller själva köttgrytorna.

Så kan jag inte låta bli att servera följande passus också, som handlar om vad som hände när det kom fram att Lars-Eric Petersson fått 175 miljoner, och ingen försvarade honom längre:

Det är tunt med röster till Lars-Eric Peterssons försvar. Från Skandias sida är det tyst. Liksom från styrelsen. Den enda offentliga försvaret kommer från statsminister Göran Persson, som säger att han har fullt förtroende för Skandiachefen som ordförande i Telia. (s. 180)

Sedan var det till Rosengren som Petersson vände sig för att få hjälp att klara av massmediadrevet när massmedia satte åt honom. Med en sådan socialdemokratisk partitopp är det inte så konstigt om Reinfeldt anser att han också har rätt att kalla sitt parti för ett arbetarparti.

Reinfeldt tycker att det är skönt att det är långt till nästa val eftersom ”det är så ruskigt mycket jag vill hinna göra”, säger han i Ekot kl. 16.45.

Så talar en verkligt demokratisk politiker. Han gör det mesta ensam.

De andra partierna finns inte ens i hans tankevärld längre, han är ensam på täppan, anser tydligen att hans partis 26% av väljarkåren innebär att han (personligen) har en majoritet av väljarna bakom sig.

Lyssna till intervjun. Det var ett av de obehagligaste politikerframträdanden jag hört i det här landet.

Länk:
Reinfeldt i Ekot

Bildt ljuger på, så han borde tala med mycket små bokstäver om Danielssons eventuella ”ljugande”.

Den som i Bildts kläder beter sig som han gör nu, kan bara ha två skäl att framhärda i sin stupiditet. Endera är han själv bara okunnig och utrustad med mycket klen tankeförmåga eller så förutsätter – eller vet han kanske (?), att hans egna väljare och trogna anhängare är det.

När Carl Bildt var i EU-nämnden i dag sade han till journalister att han inte är inblandad i frågan (min kursivering).
På en direkt fråga om han eller kabinettssekreterare Frank Belfrage gett expeditionschefen några direktiv inför hennes möte med facket på UD i dag svarade Bildt.
– Vet ej.
Ett par timmar senare ringer UD:s presstjänst till TT och meddelar att Frank Belfrage ”på Carl Bildts uppdrag” beslutat att Lars Danielsson ska placeras hos expeditionschefen som ambassadör.

”Vet ej”???
Han vet alltså inte vad han gör, tror inte att han är inblandad, trots att han har varit klart inblandad hela tiden.

Han förefaller schizofren, säger en UD-tjänsteman som vill vara anonym till TT.

Kan man tveklöst hålla med den anonyme UD-tjänstemannen om.

Länk:
Bildts uttalanden återfinns i GP

Facket har tydligen lyckats övertyga Carl Bildt om att han måste ge Lars Danielsson lön. Undrar hur man bar sig åt? Förklarade för Bildt att för varje steg han tog i tangentens riktning försvagades hans egen position och närmade han sig det stadium där han skulle tvingas till en rejäl reträtt under mer förödmjukande former?

Nå, så rå var man kanske inte i förhandlingarna, men man hade kunnat vara det för så förhöll det sig. Bildt stroppade på, länge, ovetande och stolt som en struts, mot ett rejält nederlag.

Vem som än fick honom att skriva under för lön åt Danielsson, facket eller kanske någon annan, och oavsett om han förstod vad det handlade om eller inte, så med arbetsuppgifter åt Danielsson förhåller det sig annorlunda, förstår man av hans uttalande. Några sådana vill han inte tala om. Därmed undrar man förstås om riktets för närvarande högst uppsatte mobbare, Carl Bildt, har för avsikt att fördjupa sin kompetens på området?

Länk:
– Ekot, Bildts uttalande
– Hamilton i AB: Carl Bildt vet alltid för mycket