Apropå de senaste förslagen om det svenska försvaret (har vi något sådant förresten? Jag trodde det var skrotat redan.)

Vitsen med allmän värnplikt är att det är mycket svårt att få värnpliktiga att skjuta på den egna befolkningen.

Vitsen med legoknektar är att det är mycket lätt att få dem att skjuta på precis vem som helst, bara man betalar dem för det.

Faran med legoarméer är att de gör statskupper och tar över makten om de blir för stora och starka.

USA har idag drivit det här med det militärindustriella komplexet, som Eisenhower varnade för, till fulländning. Där har numer somliga yrkesmilitärer kommit att organisera sig i privata arméer, som i Blackwater ex. Rövarband som inte lyder under några lagar, varken hemlandet USA:s eller lagar i de länder där de verkar och drar fram, som i Irak just nu ex. där de hittills har kunnat mörda och skjuta vilt omkring hur som helst utan att riskera att bli ställda inför rätta någonstans.

I Tyskland kom återvändande soldater, efter första världskriget, de som inte klarade av att leva ett normalt liv efter kriget, att organiseras av Hitler i SA, en privatarmé från början alltså, som var mycket användbar för Hitler i hans kamp för att ta makten över Tyskland.

I Afrika ser vi hur f.d. krigande soldater fortsätter att kriga, bilda rövarband och starta slakter av människor etc. av det enkla skälet att de inte kan göra något annat och inte känner till något vettigt sätt att försörja sig på.

Det är helt enkelt vanvett att anlita och möjliggöra uppbyggandet av privata arméer av sådant slag som Blackwater m.fl. Vem säger att de kommer att gå att reglera och kontrollera i framtiden, och om politiker till äventyrs skulle vilja sluta kriga? Fast det vill de säker inte förstås, så bara de här legoarméerna börsnoteras (de kanske redan är börsnoterade förresten) så är det nog en god affär att satsa lite pengar i dem.

Läs Jan Guiollous inlägg på Aftonbladet kultur:
– Mord som affärsidé. Guiollou, AB

Se även:
Ingen yrkesarmé tack!, Lasses blogg
Fler inlägg om saken på Motvallsbloggen

Joseph Stiglitz, som fick det falska nobelpriset i ekonomi 2001, förutspår en djup recession med både arbetslöshet och inflation. USA:s inflation ligger på 6%, den högsta på 17 år, skriver han. Huspriser har sjunkit med 30% på sina ställen, banker rapporterar rekordförluster, och det bara månader efter att deras VD:ar travat iväg med rekordstora bonusar.

Bush ärvde ett budgetunderskott från Clinton, som han plussat på med 65% under sin presidentperiod och under tiden belastas amerikanerna med kostnaderna för Irakkriget.

Han är inte glad Stiglitz alltså, när han konstaterar att inflation ska bemötas med höjda räntor medan lågkonjunkturer ska åtgärdas med sänkta sådana. Inte lätt att fixa bådadera på samma gång. De sänkta skatter som Mc Cain föreslår kommer bara att göra situationen värre dessutom.

Miljoner amerikaner förlorar sina hem, påpekar han vidare, en social ekonomisk katastrof, som dessutom får negativa effekter på ekonomin i övrigt.

We’re looking at a new form of public-private partnership, one in which the public shoulders all the risk, and the private sector gets all the profit. While the Bush administration preaches responsibility, the words are addressed only to the less well-off.

Jag minns exakt samma struntprat efter vår fastighetskrasch i början av 90-talet. ”Vi”, predikade Mona Sahlin, och lovade upprepa detta tills det hade gått in hos alla, ”hade levt över våra tillgångar”. Och nu var det dags för oss att tillsammans lösa problemen. I själva verket handlade det om ansvarslös spekulation även den gången, som vanliga svenskar inte alls var skyldiga till. Men vanligt folk fick betala, i form av förlorade arbeten, i form av nedskärningar i skola, vård och omsorg. Vi betalar fortfarande för den tidens spekulation fast det inte talas om den saken idag. Nu tänkte sig alliansen istället trolla bort vår fortfarande höga arbetslöshet och den tragiska utslagning från arbetsmarknaden som vi sett sedan fastighetskraschen, genom att utförsäkra folk redordsnabbt från de offentliga och gemensamma sociala försäkringssystemen, så att de inte längre syns i arbetslöshetsstatistiken.

Nå, Stiglitz kommer med mer och han skräder inte orden:

We learned from the Depression that markets are not self-adjusting—at least, not in a time frame that matters to living people.
………..
free-market economists promoted the idea that, once the economy was restored to full employment, markets would always allocate resources efficiently. The best regulation, in their view, was no regulation at all, and if that didn’t sell, then “self-regulation” was almost as good.

The underlying idea was, on the face of it, absurd: that market failures come only in macro doses, in the form of the recessions and depressions that have periodically plagued capitalist economies for the past several hundred years. Isn’t it more reasonable to assume that these failures are just the tip of the iceberg? That beneath the surface lie a myriad of smaller but harder-to-assess inefficiencies?

Några stycken längre ner läser vi att:

We are in the midst of micro-economic failure on a grand scale. Financial markets receive generous compensation—in the form of more than 30 percent of all corporate profits—presumably for performing two critical tasks: allocating savings and managing risk. But the financial markets have failed laughably at both.

Han slutar sin artikel med att konstera att Chiles försök att tillämpa Friedmans ekonmiska teori slutade i katastrof, en katastrof som Chiles befolkning fortfarande betalar för.

Det är också intressant att ta del av vad han sade redan 2007:

After almost seven years of this president, the United States is less prepared than ever to face the future. We have not been educating enough engineers and scientists, people with the skills we will need to compete with China and India. We have not been investing in the kinds of basic research that made us the technological powerhouse of the late 20th century. And although the president now understands—or so he says—that we must begin to wean ourselves from oil and coal, we have on his watch become more deeply dependent on both.
Up to now, the conventional wisdom has been that Herbert Hoover, whose policies aggravated the Great Depression, is the odds-on claimant for the mantle “worst president” when it comes to stewardship of the American economy. Once Franklin Roosevelt assumed office and reversed Hoover’s policies, the country began to recover. The economic effects of Bush’s presidency are more insidious than those of Hoover, harder to reverse, and likely to be longer-lasting. There is no threat of America’s being displaced from its position as the world’s richest economy. But our grandchildren will still be living with, and struggling with, the economic consequences of Mr. Bush.

Återstår nu bara att se om alliansen framhärdar och går vidare i Bushs fotspår eller om den tar sitt förnuft tillfånga. Uppriktigt sagt tvivlar jag på den saken. Är ganska rädd för att alliansen istället kommer att hävda att eftersom svenska staten har ovanligt mycket pengar på kistbottnen (där de ju inte gör någon nytta), så behöver vi inte vidta de åtgärder som man nu ser som nödvändiga i flera andra länder. I värsta fall använder man statens överskott till att göra ont värre genom att sänka skatter och som vanligt mest för de rikaste. Jag hoppas att jag får fel på den punkten.

Länkar:
– Reversal of Fortune, Joseph E. Stiglitz i Vainty Fair
– The Economic Consequences of Mr. Bush. Stiglitz dec. 2007, i Vanity Fair
– Lindra lågkonjunkturen med statliga utgifter, Ekonomikommentarer
– Paul Krogman om åtgärder, YouTube
– Nouriel Rubini, åtgärder mot krisen, YouTube

Innan jag reser bort ett par dagar och för att det var 11 september igår vill jag tipsa om en artikel i Huffington post:

35 Years After Original 9/11: New Transcripts of Kissinger’s Role in Chilean Coup.

och om en videofilm av John Pilger som jag fann bland kommentarerna till ovanstående artikel, det är en ”måste ses-film”:

The War on Democrcy

Tack Bjönbrum” för tipset om artikeln i Huffington Post.

Klas Sandberg har som vanligt intressanta upplysningar och analyser att komma med. Här kan man läsa om Georgienkrisen ur ett helt annat och mycket överraskande perspektiv.

Läser just boken ”Superclass. Hur den nya globala superklassen styr världen” (2008) av David Rothkopf. Halvvägs igenom boken känner jag mig alltmer som en verklig myra, en sådan där som människorna i superklassen trampar på om de vill och utan att ens tänka på det, och som kan skrika sig blå utan att det spelar någon roll. Så vad i hela fridens dar bloggar man för?

Om man kastar in ordet ”ojämlikhet” i ett rum fullt av internationella ekonomer eller politiker, får det samma verkan som om man kastar in en skallerorm i ett rum fyllt av normala människor. Det blir stort rabalder. Häftiga gräl bryter ut längs tunna akademiska skiljelinjer. Felaktig statistik anförs. Insinuationer om motiv yr i luften. Höga moraliska hästar bestigs. Kraftord slungas omkring. (Sid. 93)

Men om jag bloggar vidare kanske jag återkommer till innehållet i den här boken – och det gör jag nog, i varje fall det första, för inte nog med att man är en myra, man är ju en obotlig Don Quijote-myra.

Det är förresten den här superklassen som Bildt hoppas bli upptagen i efter att han gjort tjänst för den som svensk utrikesminister (han har ju redan en tå inne i den, med sitt lobbande för EU:s deltagande i kriget mot Irak). Det är så den nya politikerkorruptionen ser ut: Du gör oss tjänster medan du sitter med och stiftar lagar, så belönar vi dig rikligt när du avgått från din ministerpost. Det var inte så länge sedan vi såg ett exempel på just detta, om än ett blygsamt sådant med USA-mått mätt, en belöning för avskaffande av arvs- och gåvoskatt, för privatiseringar som möjliggör för de stora företagen att göra stora profiter på det som bedrivits till självkostnadpris tidigare och för bantande av offentlig sektor, som också omfördelar pengar från vanligt folk till superklassen. I Sverige var Göran Persson bara en liten blygsam början, ett löfte till efterkommande politiker – om de sköter sig.

Hörde just att Carl Bildt jämförde de ryska ledarna med Hitler. Det måste vara höjden av oförskämdhet.

Jag har visserligen på den här bloggen skrivit att jag anser att Bush med anhang beter sig som Hitler med dito, men jag är bara bloggare, en myra som ingen bryr sig om. En minister däremot får bara inte uttrycka sig på det sättet , inte ens om han bara är minister i ett litet skitland som inte har mycket att säga till om i världspolitiken, och i synnerhet inte mot ryssarna. Att jämföra dem med Hitler är nog den värsta förolämpning man kan kasta dem i ansiktet.

Det är mycket illa att han ensidigt tar ställning mot Ryssland i det här fallet och det är katastrofalt när han vräker ur sig sådana beskyllningar. Han tycks tro att han fortfarande sitter som elevrådsordförande på gymnasiet! Finns det ingen på UD som kan lära den slyngeln hur man beter sig på den internationella arenan?

Sällan eller aldrig har vi haft en mindre kompetent utrikesminister. Han är rent livsfarlig för oss.

Putin har gått ut och anklagat USA för att ha provocerat fram Georgienkrisen för att hjälpa Mc Cain att vinna valet i USA:

“The suspicion arises that someone in the United States especially created this conflict with the aim of making the situation more tense and creating a competitive advantage for one of the candidates fighting for the post of US President.” (TIMES ONLINE 28/8)

Tanken är inte helt orimlig. Vi vet att människor i demokratier tenderar att rösta för sittande partier/regeringar eller presidenter i krissituationer. Bush själv blev förmodligen omvald pga oron efter 9.11.

Det har redan spekulerats en hel del i om Bushadministrationen kommer att anfalla och börja bomba Iran före valet, för att framkalla den kris som underlättar för republikanerna att vinna även detta val. Kanske man tvekar att göra något sådant. Kanske inser man att man inte har obegränsade resurser för krigföring och istället spekulerar man i att en annan kris, ett annat stort hot mot hela ”den fria världen”, Ryssland, skulle kunna fungera lika bra för syftet att skrämma amerikanerna att rösta på McCain.

Detta är förstås bara spekulationer och exakt vad USA: regering har tänkt är omöjligt för oss vanliga dödliga att förstå, dels för att denna regering är totalt oförnuftig, dels av det vanliga skälet, att vi sällan får reda på hur diskussionerna går bakom kulisserna, i varje fall inte medan de pågår.

Det finns andra förbryllande fakta men hur de skulle hänga ihop med ovanstående fundering är lite svårt att se. En tydligen central figur i sammanhanget nämner Klas Sandberg (se inlägget nedan), nämligen lobbaren Schoeneman (han som alltså använde sig av Carl Bildt för att lobba för att EU:s länder skulle delta i attacken på Irak). Lobbaren Schoeneman har, enligt vad som uppges i USA, betalats 800.000 dollar av Sakasvili för att tala för Georgiens sak i Vita huset. Vilken sak? För att Georgien ska släppas in i NATO? För att USA ska hjälpa Georgien att få kontroll över Sydossetien? Klas Sandberg menar att det istället har varit USA som velat ha med Georgien i NATO. Om detta är riktigt, vad vill då Sakasvili betala för att få ut av USA?

I USA spekuleras det också i om USA kan ha gett Georgien falskt intryck att man ämnade stödja Sakasvili om Ryssland mot förmodan skulle vidta militära åtgärder mot Georgien som svar på anfallet på Sydosetien, ungefär som Bush d.ä tycks ha lurat USA:s dåvarande allierade, den då tydligen demokratiske Saddam Hussein, om att dennes anfall på Kuweit inte skulle resultera i några motåtgärder från USA:s sida.

Så vad är det för spel som pågår bakom kulisserna. Vad försöker man lura oss att inte se och inte förstå den här gången? Handlar det om USA:s önskan att få kontroll över Kaukasus och om att få baser närmare Iran, för att till slut kunna kontrollera alla energiresurser i båda områdena? Handlar det kanske om att i slutänden även få makten över Rysslands naturresurser? Eller handlar krisen, sådan den nu skapas i offentligheten, om ett försök att slå minst två flugor i en smäll, kontroll över Kaukasus och vinst för McCain i valet, med goda utsikter att i alla fall ganska snabbt kunna kamma hem den ena vinsten – valvinsten för McCain? Den andra målsättningen kan man ju i så fall bara fila vidare på om man inte når de båda sistnämnda just nu och samtidigt.

För vår alliansregerings del är Georgienkrisen också helt klart en välkommen kris. Den kan användas både för att argumentera för FRA-lagen och för svenskt inträde i NATO, fast det senare ska man vara väldigt politiskt okunnig för att köpa.

Just medan det pågår vet man aldrig vad det egentligen handlar om. I bästa fall får man reda på det några, eller ganska många år senare.

Länkar:
-Vladimir Putin accuses Bush of provoking Georgia conflict to help John McCain, TIMES ONLINE 28/8
– McCain Bribed By Georgian Government 8-13-08″ YouTube
– Countdown: McCain Pushes To Fight With Russia 8/12/08,YouTube

Tillägg
Rekommenderas även: Ekonomikommentarer, om Putins uttalande

Alla som intresserar sig för konflikten i Georgien, och för motsättningarna mellan USA/EU och Ryssland, rekommenderas läsning av Klas Sandbergs senaste inlägg på bloggen Vindskupan.

Som vanligt har han skrivit en noggrann och initierad analys av konflikten och dess förspel, mycket läsvärt alltså, som allt Klas Sandberg skriver. Jag rekommenderar just nu även hans tidigare inlägg om situationen i Afghanistan.

Sitt långa inlägg om Georgien och den pågående konflikten där, avslutar Klas Sandberg med följande:

Man skall naturligtvis inte glorifiera den ryska statsledningens roll i allt detta. De är knappast godare eller ädlare än sina motspelare i Tbilisi eller Washington, helt klart obehagligt förtjusta över att hävda sin luggslitna stormaktsprestige med militära medel. Det kan samtidigt vara värt att hålla i minnet att de många bedyranden från amerikanska kommentatorerna om att ryssarna i själva verket alltid varit krigslystna stämmer knappast.

De ville gärna pressa tillbaka de amerikanska framstötarna, det stämmer, men medlen för att göra det hade i det längsta varit diplomati.

Tänk, jag tycker mig ha sett samma sak flera gånger i historien.

Jag skulle även rekommendera Carl Bildt läsning av åtminstone inlägget om Georgien, om jag trodde att han någonsin läser något annat än sina egna alster. Annars mår en utrikesminister bra av att vara välinformerad, för att inte tala om hur bra hans land mår av han är det. Å andra sidan påpekar Sandberg att:

Saakasjvili hade en mycket bra lobbyorganisation i USA, ledd av Randall ”Randy” Scheuneman, chef för den republikanske presidentkandidaten John McCains utrikespolitiska stab.
………
Och i en fotnot:
Randy Scheunemann var förövrigt också Carl Bildts chef under lobbyarbetet inför Irakkriget 2002 – 2003.

Så Bildt kanske fått historien berättad för sig och vet precis vad han gör (hans huvudlösa agerande just nu kanske är bra för hans personliga ekonomi dessutom), vilket är synnerligen olyckligt för hans land och dess innevånare.

Jag har en längre tid funderat på hur det kom sig att hänförelsen över det nya Ryssland successivt, ja nästan omärkligt, övergick till skarp kritik, framför allt för bristande demokrati, och nu även för expansionism. Svaret inser jag nu. Det är naturligtvis för att det visade sig svårare att ta över kontrollen över Rysslands naturtillgångar, inte minst över gas och olja, än man hade tänkt sig när Sovjet föll samman. Alltså började man förtala Ryssland och i allt starkare ordalag kritisera staten för dess bristande demokrati, precis som man kritiserar och smutskastar varje nation som inte låter USA:s storbolag ta hand om dess naturtillgångar. Venezuela är ett annat aktuellt exempel, ett som våra massmedia ljuger oss fulla om i god anpasslighet till USA:s önskemål och agenda.

Att USA, och dess knähundsstater i Europa, skulle kritsera en stat vars naturtillgångar varit möjliga att överföra i amerikansk ägo, eller i varje fall varit möjliga att lägga under amerikansk kontroll, är ju fullständigt otänkbart, sedan må denna stat var hur odemokratisk som helst. När hörde man ex. USA, eller en svensk regering, klaga över bristen på demokrati i Saudiarabien, för att bara nämna ett av alla existerande exempel?

Vad denna insikt skulle kunna indikera vill jag inte ens tänka på. Men nog verkar USA:s militära uppladdningar runt Rysslands gränser illavarslande allt.

Så därför, och med anledning av det nya kalla krig vi nu befinner oss i, lägger jag in en länk här och rekommenderar mina besökare att lyssna till:

En av de bästa snabblektioner i politisk historia (om perioden mellan 1945 och 1970) som finns, även om en och annan passus är lite naiv, sedd med facit i hand. Naturligtvis har jag skivan, som inköptes när den kom ut, någon gång i början av 70-talet gissar jag.

Idag skulle det var läge att lägga till ett tiotal verser, med samma innebörd och till vilka refrängen skulle passa exakt.

Nu går faktiskt skam på torra land. Ryssland utmålas för närvande näst intill som den mest krigiska och expansionistiska nation världen skådat sedan Sovjet föll. De påståenden som antyder något i den vägen går klart över gränsen till den rena lögnen, ja inte ens g:a Sovjet var extremt expansionistiskt, fast man försökte inbilla oss det också – den gången.

Ryssland må inte ha utvecklats i exakt den riktning USA (som numer anser sig ha rätten att bestämma i hela världen) och EU hade önskat och landet lämnar en hel del övrigt att önska vad gäller demokratiskt sinnelag, men man kan verkligen inte påstå att det nya Ryssland visat sig expansionistiskt sedan Sovjet föll samman, även om det har svarta fläckar, som Tjetjenien ex.
Vad gäller demokratiskt sinnelag så kan man också säga en hel del till USA:s nackdel dessutom. Där sitter en president som vann sitt första val genom valfusk och på grund av hjälp från pappas kompisar i Högsta Domstolen. Där sitter en president som startat krig, och mördat massor av människor, med rent lögnaktiga argument för dessa krig.

Men nu är det åter ryssarna som är de stora bovarna. Idag skriver en kvinna vid namn Ann-Sofie Dahl, docent i internationell politik i Danmark, en debattartikel i Aftonbladet, i vilken hon hävdar att Rysslands expansionism är stor och allvarlig. Hon borde veta bättre med den utbildning hon borde ha, men det är klart, forskare har alltsedan furstarna hyrde alkemister för att tillverka guld åt sig, inte sällan varit hyrda av makten för att säga vad makten vill höra.

Så hur är det med den ryska expansionismen?
Så här såg gamla Tsarryssland ut 1914 (Ursäkta kartornas dåliga kvalitet. Jag hittade inga bättre.):

Efter 1945 såg Sovjets karta ut så här:

Sedan kan vi konstatera, att efter den ryska revolutionen 1917 släpptes Finland som förklarade sig självständigt 1917, Baltstaterna blev också fria mellan åren 1918 och 1920, Estland efter ett kortare befrielsekrig mot Sovjet.

Vad gällde Finland kunde vi i min ungdoms historieböcker läsa att ”Sverige var en av de första länderna som erkände Finlands självständighet”, och som Göran Palm påpekade i sin bok Indoktrineringen i Sverige, det var helt rätt. Sverige var andra land att komma med detta erkännande. Lenins Sovjet var det första.

Nu kom Sovjet att ta tillbaka baltstaterna igen efter andra världskriget, vilket var ytterst sorgligt, men ur rent försvarspolitiskt avséende fullt förståeligt, fast man inte får säga detta idag. Alltså, baltstaterna inkluderades som republiker i Sovjetunionen och förlorade sin knappt 20-åriga självständighet efter 1945.

Så kom Sovjets fall omkring 1990. Vad såg vi då? Jo, följande Sovjetiska republiker förklarade sig och blev själständiga:

Vidare släppte Ryssland kontrollen över följande områden som g:a Sovjet hade kontrollerat:

Läget i de bortre asiatiska delarna tar jag inte med här, huvudsakligen för att jag inte har den bilden riktigt klar för mig.

Men så här här ser det alltså ut idag i våra närområden:

De gula områdena är (i stort sett, jag kan ha missat något när jag färgade områdena eftersom kartan är så liten) de sovjetiska republiker som Ryssland släppt och som numer är självständiga stater. Dessutom har man släppt kontrollen över ytterligare områden, som inte är markerade här, de s.k. randstaterna i väster, eller det man kallade ”Öststaterna”, de där bakom järnidån (se lista ovan).

Jag kan inte se att detta tyder på allvarlig expansionism.

Jag tar kartorna en gång till, direkt intill varandra, så att de kan jämföras direkt:

Ryssland hade inte anfallit en Nato-medlem, säger Ann-Sofie Dahl vidare i Aftonbladet och propagerar för att Sverige bör gå med i NATO. Jotack, det torde öka riskerna avsevärt. Försvarsallianser kan vara förödande, vilket alla som känner till förspelet till första världskriget inser. Idag torde ett medlemskap i NATO vara katastrofalt för oss. Att ställa sig på USA:s sida i ”kriget mot terrorismen”, denna eufimism för ”imperialism” och ”nykolonialism”, är inte heller något som ökar säkerheten för Sveriges del – tvärtom.

Ibland gäller det att tänka och hålla huvudet kallt också, inte bara att ”kuka upp sig” som Jan Björklund uttryckte saken när han var aktiv militär. Det är ett annat huvud som man ska använda om man tillhör de styrande i ett land.

Länk:
– Ryssland hade inte anfallit en Nato-medlem, A-S Dahl. AB