Apropå vad jag skrev i min tidigare bloggpostning, om att alla äldre generationer alltid har ansett att ungdomarna alltid är värre än man själv var när man var ung, så råkade jag ut för en festlig situation idag, eller så fick jag mitt livs komplimang.

Jag stod i kön på ICA och läste tidningen, som jag brukar göra när jag väntar på min tur. Det var en ganska lång kö vid min kassa men vid kassan bredvid var kön kortare, bara två personer. Det är bara det att man inte ser hur lång kön är där, om det står fler än dessa två personer i den, för att det finns en monter emellan som skymmer. Så en ung flicka bakom oss i kön gick runt montern och såg att kön var mycket kortare där, bara dessa två personer före, och ställde sig alltså där istället. Det fick en äldre herre framför mig i kön syn på och började omedelbart tillrättavisa flickan, eller den unga kvinnan (hon var nog högst 25 år gammal). Så där fick man inte göra, för här, menade herrn handlade det om att man sickade sig in till endera av kassorna från den långa kö där vi stod så det var oförskämt av den unga damen att försöka gå förbi kön på det sättet.  Man fick inte gå bakom montern för att ställa sig i kön bredvid. Flickan gick lydigt tillbaka och ställde sig sist i den längre kön.

Jag, som aldrig kan vara tyst, protesterade förstås och menade att det väl var helt i sin ordning att gå den vägen och ställa sig i nästa kö om man ville göra det. Detta fick den äldre herrn, jag vet inte hur gammal han var men något äldre än jag gissar jag, att vända sig direkt till mig och hävda att jag hade fel. Jag blev lite full i skratt av att han tog detta så allvarligt och försökte, lite skämtsamt med att säga:

– Jo det är klart vi pensionärer hur ju väldigt ont om tid.

Denna ”oförskämda” kommentar fick herrn att gå i taket varvid han upprört förklarade att han visste bäst hur det skulle vara för han var minsann betydligt äldre än jag så han tillhörde därför också dem som hade fått lära sig hyfs en gång till skillnad från oss som var yngre som aldrig hade lärt oss sådan.

– Nåja, sade jag, jag är nu också ålderspensionär. Tänkte att han skulle förstå att jag hade skojat lite, men icke. Han fortsatte att skälla lite till på mig, unga ouppfostrade människan.

Jag gav upp, vände mig från honom och började packa upp mina prylar på bandet nu. Då såg jag att den unga flickan bakom mig i kön skrattade så att hon inte visste  vart hon skulle ta vägen. För henne måste situationen ha varit ofantligt komisk, med den gamla gubben som skällde ut den gamla tanten, som kunde ha varit hennes mormor, och beskyllde tanten för att vara ohyfsad och tillhöra en generation som aldrig fått lära sig veta hut. För den unga flickan var det nog ingen skillnad alls mellan gubben och mig.

Jag fnittrade till lite och sade till flickan:

– Han är nog lite äldre än jag, kanske tom 20 år äldre, vad vet man.

Så skrattade vi båda i gott samförstånd åt händelsen. Jag fortsatte att skratta hela vägen hem.

Som alla unga människor fick jag förstås också höra sådant när jag var tonåring men det var första gången på 50 år någon sagt något liknande till mig och jag hade nog inte trott att jag någonsin mer skulle råka ut för en sådan anklagelse.

Dan skrattade också gott åt historien när jag berättade den för honom och jag förklarade att nu  hade jag fått plåster på såret efter den gamla dam som för 35 år sedan trodde att Dan var min son :-).

Jag gissar att den unga flickan också hade en rolig historia att berätta när hon kom hem.

/Kerstin

Midsommarafton – igen. Det var inte länge sedan vi hade 85 cm snö på tomten och då stod jag där och tänkte att ”tänk, om bara några månader kommer jag att stå här och sucka över att gräset växer alldeles för snabbt”. Det gjorde jag under eftermiddagen idag då vi med gemensamma krafter klippte hela eländet. Jag deltog i klippningen efter att jag hade skurat trägolven.

Det har sina fördelar att vara äldre, men även sina nackdelar. Midsommaraftonen var en magisk dag när man var 17-18 år. Det var förväntningarnas dag. Det var förberedelser för dansen, papiljotter i  håret på eftermiddagen, för att få till lockar i det spikraka håret (de där som raknade så fort jag kom utanför dörren till min stora förtvivlan). Det var den nya fina sommarklänningen och en väldig omsorg på den rätta make upen. Det var cyklandet till utedansbanan på kvällen och hoppet att bli uppbjuden av den där pojken man var hemligt förälskad i. Det var alltid varmt (fast inte i verkligheten). Det var den fantastiskt fina sommarljusa natten med bara någon halvtimme med skymning.

Idag är det aftonen när jag tycker att det är ganska skönt att veta att man inte behöver bli besviken eftersom man inte förväntar sig något särskilt den här dagen, skönt att livet inte stormar inom en längre och skönt att man inte firar den mer intensivt än genom att pina i sig lite matjessill (nej, jag är inte förtjust i sill men äter den för mannen i huset, som så gärna vill ha sill och färskpotatis den här aftonen och jag är för lat att laga två rätter). Numer bor jag dessutom längre söderut och här är midsommarnatten inte lika kort som den var i Södertälje, där jag bodde då. Här är det riktigt nermörkt en hel timme.

Eftersom tiden går så mycket fortare nu än när man var ung, så känns det snarast lite vemodigt: Nu har halva sommaren gått och snart är det höst igen.

Men, i morgon, ja på midsommaraftonen alltså som egentligen redan börjat, kommer dottern och det blir sill och potatis, som sagt, och sedan jordgubbar med grädde, och för övrigt precis samma sak som alla andra dagar.

Glad midsommar önskar jag alltså alla mina besökare, unga som äldre. För glad kan den ju vara på många olika sätt och av många olika anledningar. Jag ska sitta och njuta av min nyklippta gräsmatta, mina nyskurade golv och av mina blommor i trädgården och känna glädje över att jag har en underbar dotter, har haft och fortfarande har ett gott liv tillsammans med min fantastiska man och våra hundar.

This is the most alarming book I’ve read in years. The approach is neither polemical nor ideologically slanted. Relying on medical evidence and historical documentation, Whitaker builds his case like a prosecuting attorney / Carl Elliot, MD, PhD, Professor, Center for Bioethics University of Minnesota, and author of BETTER THEN WELL.(min översättning: Detta är den mest alarmerande bok jag har läst på åratal. Angreppssättet är varken polemiskt eller ideologiskt. Med utgångspunkt i medicinsk evidens och historisk dokumentation bygger Whitaker under sin sak likt en åklagare.)

Så här lyder en av baksidestexterna på boken Anatomy of an Epidemic. Magic Bullets, Psychiatric Drugs, and the Astonishing Rise of Mental Illness in America, av vetenskapsjournalisten Robert Whitaker (2010), boken som ramlade ner i min brevlåda för någon vecka sedan, efter beställning. Och det må jag säga, det var en läsresa som visserligen i sak sade vad jag redan delvis visste men som också gav ytterligare hårresande och saklig information om psykiatrins och läkemedelsföretagens gigantiska bluffbygge.

Om du ska ljuga, skrev Goebbels på sin tid, ljug så ordentligt att folk tror dig för att de själva aldrig skulle komma på idén att ljuga så kraftigt, småljugande genomskådar många människor däremot (fritt ur minnet). Det psykiatriska samfundet och dess viktigaste allierade, tillika finansiärer, de stora läkemedelsbolagen, har under många år serverat världen en lögn som är så enorm att man inte riktigt vill tro det man läser, trots att alla data och allt förnuft säger att det är korrekt. Eftersom jag visste en del av det här redan, hade misstänkt annat och dessutom kan konstatera att författaren går noggrant tillväga och redovisar grunderna för det han påstår, så ja – jag tror honom. Likadant gör läkaren och professorn Carl Elliot och flera andra läkare och psykiatriker, som tydligen varit lika upplurade av läkemedelsföretagen och somliga av sina kollegor inom det psykiatriska etablissemanget i USA. Vi har sett en del av dessa även i Sverige, läkare och psykiatriker som stått på Eli Lilly’s och de andra läkemedelsjättarnas lönelistor och som ägnat sig åt att göra reklam för de produkter som Whitaker diskuterar i sin bok.

Hela bilden av den ”fantastiska psykiatrin”, att den numer är lika vetenskaplig som den vanliga läkekonsten, visar sig vara en ren myt. Är man intresserad av psykiatrin, dess utveckling och av utvecklandet av de lugnande och antidepressiva preparaten, då ska man absolut läsa den här boken. Den är närmast gastkramande, som en bra deckare, för den intresserade. Jag kunde inte sluta läsa den förrän jag kommit till den sista av de 360 sidor som boken omfattar.

Man får först läsa om psykiatrins utveckling från slutet av 1800-talet fram till våra dagar. Därefter får läsaren en genomgång av vad vetenskapen egentligen har haft att säga om de preparat som läkare och psykiatriker numer skriver ut i mängder och för minsta lilla livsoro. Ovanpå detta går författaren igenom hur psykiatrikersällskapen i USA och läkemedelsindustrin samarbetade i en enorm kampanj för att dels ge psykiatrin en högre status och ett sken av vetenskaplighet, dels ge läkemedelsföretagen större marknader, högre försäljning av sina produkter.

Någonstans mellan åren 1950 och 1975 övergick med andra ord psykiatrin från att ha varit en specialitet inriktad på att hjälpa mentalt sjuka och deprimerade människor till att närmast bli en ren försäljningsorganisation som med lögner och skönmålningar förespeglade människor bot som den inte kunde leverera.

Folk blir inte bra av psykiatrins moderna preparat
Den första stora lögnen består i påståenden att dagens psykiatri är så mycket bättre på grund av de moderna medicinerna som kom på 1950-talet, att man botar så många fler psykiskt sjuka nu än tidigare. Författaren går bl.a. igenom gamla journaler och konstaterar att:

Given this great advance in care we should expect that the number of disabled mentally ill in United States, on a per capita basis, would have declined over the past fifty years. We should also expect that the number of disabled mentally ill, on a per-capita basis, would have declined since the arrival in 1988 of Prozac and the other second- generation psychiatric drugs……instead, as the psychopharmacology revolution has unfolded, the number of disabled mentally ill in the United States has skyrocketed. Morover, the increase in the number of disabled mentally ill has accelerated further since the introduction of Prozac…….Most disturbing of all, this modern-day plague has now spread to the nations’s children (sid. 5)

(Min översättning: Med tanke på dessa framsteg inom vården skulle man förvänta sig att mentalt sjuka med funktionshinder i USA, per capita, skulle ha minskat över de sista femtio åren. Vi skulle också förvänta oss att antalet mentalt sjuka med funktionshinder, per-capita, skulle ha minskat ännu mer sedan Prozac och andra generationens psykiatriska preparaten introducerades…..istället , alltmedan den psykiatriska farmakologin utvecklades, har antalet mentalt sjuka med funktionshinder exploderat i USA. Och ännu värre, ökningen av antalet mentalt sjuka med funktionshinder har accelererat sedan introduktionen av Prozac…….. Det mest oroande av allt, den här moderna landsplågan (eg.” pest”) har nu spridit sig till nationens barn.)

1955, skriver Whitaker, vårdades psykiskt sjuka på institutioner. Idag lever de flesta på sjukbidrag (sjukpension/sjukbidrag) ute i samhället eller på speciella hem för mentalt sjuka. 1955 fanns det 355.000 personer med psykiatriska diagnoser på mentalsjukhusen. Det innebar att 1 person av 468 var mentalt sjuk 1987  uppbar 1 på 184 personer sjukbidrag/sjukpension på grund av mental ohälsa och 2007 var det 1 på 76 som befann sig i den situationen. Antalet mentalt sjuka har mer än dubblerats bara sedan 1987.

Vidare, skriver Whitaker, var endast 50.937 personer på mentalsjukhusen  diagnostiserade som deprimerade eller schizofrena 1955, men:

In 1955, major depression and bipolar illness didn’t disable many people. …But during th 1990s, people struggling with depression and bipolar illness began showing up on the SSI and SSDI rolls in an ever-increasing numbers, and today there are an estimated 1.4 million people eighteen to sixty-four  years old recieving a federal payment because they are disabled by an affective disorder. (sid. 7)

(min översättning: 1955 blev inte många människor funktionshindrade på grund av depression eller bipolär sjukdom….. Men under 90-talet började människor som kämpade med depression och bipolär sjukdom dyka upp i sjukersättningsstatistiken i ett ständigt ökande antal och idag uppbär omkring 1.4 miljoner människor mellan arton och sextifyra år någon form av statlig ersättning för att de är funktionshindrade pga någon känslomässig störning.)

Whitaker konstaterar så att 1987 fanns det 16,700 barn under arton år som uppbar ekonomisk ersättning på grund av mental sjukdom, men från 90-talet börjar antalet öka lavinartat och i slutet av 2007 fanns det 561.569 sådana barn. Inom bara två decennier hade mentalsjukdom bland barn trettiofaldigats. De antidepressiva medlen kom omkring 1990.

Vi får också veta att den största delen av både de deprimerade och av dem som diagnostiserades som schizofrena blev bra alldeles av sig själva för 100 år sedan. Idag däremot, blir en mycket mindre andel av de insjuknade bra igen trots de ”utmärkta” mediciner de får numer. Detta får Whitaker att ställa frågan om det kan var så illa att de moderna medicinerna i själva verket gör människor inte bara sjukare utan gör dem livslångt sjuka.

Over the past twentyfive years pychiatry has profoundly reshaped our society. Through its Diganostic Manual, psychiatry draws a line between what is ”normal” and what is not………

Indeed the story told by psychiatry about ”chemical imbalances” in the brain have reshaped our understanding of how the mind works and chalanged our conception of free will…………

But today, children diagnosed with mental disorders – most notably, ADHD, depression, and bipolar illness – help populate the schoolyard. These children have been told that they have something wrong with their brains and that they may have to take psychiatric medications the rest of their lives, just like a ”diabetic takes insulin”. (sid 10)

(min övesättning: De senaste tjugofem åren har psykiatrin förändrat vårt samhälle i grunden. Genom sin Diagnostiska Manual, drar psykiatrin upp en gräns mellan vad som är normalt och vad som inte är det………..

Faktiskt har psykiatrikernas berättelse om kemiska obalanser i hjärnan förändrat vår uppfattning om hur det mentala fungerar och förändrat vår uppfattning om begreppet ”fri vilja”.

………  Men idag hjälper barn som diagnostiserats med mental sjukdom, huvudsakligen ADHD, depression och bipolär sjukdom, till att befolka skolgården. Dessa barn har fått höra/veta att de har något fel på sina hjärnor och att de kan behöva psykiatrisk medicin resten av sina liv, precis som ”diabetiker måste ta insulin”.)

Intressant i sammanhanget är också att alltmer av vad som tidigare betraktats som normalt beteende nu av psykiatrin klassas som mentalt defekt. Det är detta jag på bloggen har kallat för ”biologism”, och för ”den biologiska ingenjörskonsten”.

Medicinernas vetenskapliga grund
Efter att vi fått lära känna några personer som diagnostiserats och efter att vi har fått en utförlig genomgång av de här preparatens historia, kommer Whitaker till det vetenskapliga underlaget för dagens rent enorma medicinering med SSRI och neuroleptika och här berättar han en rent chockerande historia.

För det första började alltså psykiatrikerorganisationerna i USA samarbeta med läkemedelsindustrin under senare delen av 1900-talet i en förhoppning att forskningen skulle kunna hjälpa upp det tämligen dåliga anseende som psykiatrin åtnjöt under 60- och 70-talen. Psykiatrikerna ville få igenom en föreställning hos allmänheten om att psykiatrin var lika vetenskaplig och vilade på samma tillförlitliga biokemiska grund som traditionell medicin. För detta syfte initierade psykiatrikernas organisationer en ren propagandakampanj, tillsammans med, och till största delen betald av läkemedelsindustrin. Berättelsen om hur detta gick till är som att läsa en berättelse om hur de politiska kampanjerna har utvecklats de senaste 30 åren.  Jag ska försöka återkomma till detta i ett senare inlägg.

För det andra producerade de ”teorin” om hur de här medicinerna verkade på hjärnan enligt samma princip som insulin gör för den diabetessjuke, rättar till en kemisk obalans i hjärnan alltså. Jag har återkommande uttryckt mitt starka tvivel på den här liknelsen här på bloggen, och varit mycket kritisk till att man sprider den, men här blir tom jag chockerad.

Forskarnas intresse riktades tidigt mot serotonin, skriver Whitaker, en substans som medverkar i överföring av nervimpulser mellan nervellerna. Systemet är mycket komplicerat men:

Yet the chemical imbalance theory of mental disorder boiled this complexity down to a simple disease mechanism, one easy to grasp. In depression, the problem was that the serotonergic neuron relased too little serotonin into the synaptic gap,…(sid 70)

(Min översättning: Trots detta kokades denna komplexitet, i teorin om kemisk obalans som orsak till mental sjukdom, ner till en enkel sjukdomsmekanism, en som var lätt att förstå. Vid depression var problemet att serotonerga neuroner släppte för lite serotonin i det synaptiska gapet.)

Vi har hört den här teorin till leda, alla vi som intresserat oss för området. Det är fortfarande den teori som vi vanliga dödliga matas med. Och här kommer det verkligt uppseendeväckande: Redan omkring 1969 hade forskare på olika universitet, i USA och runtom i världen, konstaterat att de inte kunde finna några sådana samband hos deprimerade människor, att teorin var felaktig alltså. Därefter följde en period under vilken somliga forskare försökte rädda teorin med hjälp av rena ad hoc-hypoteser (= räddande hypoteser). Efter många års forskning inom området, där man inte funnit något samband mellan låga serotoninhalter och mental sjukdom, säger David Healy,  en irländsk psykiatriker som ägnat många år åt denna forskning, 2005 att:

..this story needed to be put into the medical dustbin, where other discredited theories can be found. ”The serotonin theory of depression,” he wrote, with evident exasperation, ”is comparable to the masturbatory theory of insanity. (sid 75)

(Min översättning: den här historien borde slängas i den medicinska soptunna där andra teorier som förlorat sitt anseende hamnat. ”Serotoninteorin som förklaring till depression”, skrev han, med tydligt förtvivlan, ”är jämförbar med teorin om att onani förorsakar sinnessjukdom”.)

Alltså, man visste i princip redan omkring 1970 att serotoninteorin var felaktig. Ändå pumpar psykiatriker ut denna förklaring ännu idag, och låtsas som om den vore en redan bevisad vetenskaplig sanning. I princip gäller samma sak för sjukdomen schizofreni, där medicinerna inte heller fungerar som påstås från psykiatriskt håll, fast där handlar det om en teori om dopaminmängden i hjärnan.

Om ADHD kan vi läsa att:

Parents were told that children diagnosed with  attention deficit hyperactivity disorder suffered from low dopamine levels, but the only reason they were told that was because Ritalin stirred neurons to release extra dopamine. (sid 77)

(Min översättning: Föräldrar fick veta att barn som diagnostiserades med ADHD (kort för ” attention deficit hyperactivity disorder”) led av för låga dopaminnivåer, men enda orsaken till att man sade detta till dem var att Ritalin utlöste mer dopamin.)

Vad var det, undrar man nu som svensk, som avslöjades i Christoffer Gillbergs samlade forskningrapporter, och som förstördes då några andra, och till teorin om ADHD:s orsak kritiska forskare, ville ta del av hans forskningsresultat?

Vi får så, i Whitakers bok ta del av en alternativ hypotes om vad de moderna lugnande och s.k. stämningshöjande preparaten i själva verket gör.

Det är väl känt att de som börjar äta SSRI-preparat ofta mår väldigt dåligt i början av medicineringen och att de börjar känna sig bättre först efter flera veckor. Det är också väl känt att många drabbas av hemska ”utsättningsproblem” när de slutar äta de här preparaten. Detta, menar nu somliga forskare tyder snarare på att när kroppen matas med serotoninåterupptagshämmare (SSRI; de moderna antidepressiva preparaten), och får mer serotonin mellan synapserna, så mår människorna dåligt. Då börjar kroppens reglersystem minska den egna produktionen av serotonin och när nivåerna åter är ungefär normala, mår patienterna bättre. När preparaten sedan sätts ut, uppstår brist på serotonin varvid kroppens reglersystem slår till igen och börjar producera mer av ämnet, och först då mer normala nivåer uppnåtts igen, kommer patienten att må bättre igen. (sid 79-85). Min egen reflektion här är att om man mått riktigt illa en period, så känner man sig förmodligen riktigt bra när det värsta illamåendet har gått över. Kanske en av orsakerna till att somliga hävdar att de mår så bra på de här preparaten, en slags superplaceboeffekt alltså.

Whitaker skriver om detta att:

And what science has revealed was this: Prior to treatment, patients diagnosed with schizophrenia, depression, and other psychiatric disorders do not suffer from any known ”chemical imbalance”. However, once a person is put on a psychiatric medication, which , in one manner or another, throws a wrench into the usual mechanics of a neuronal pathway, his or her brain begins to function, as Hyman observed, abnormally. (sid 84)

(min översättning: Och vad vetenskapen har klarlagt är detta: Före behandling lider patienter som diagnostiserats med schizofreni, depression och andra psykiska problem, inte av någon känd ”kemisk obalans”. Så fort en person ställs på ett psykiatriskt preparat emellertid, som, på ett eller annat sätt, kastar grus i det neurologiska maskineriet, börjar hans eller hennes hjärna att fungera, som Hyman observerade, på ett abnormt sätt.)

Fortsättning följer i senare inlägg. Här konstaterar jag bara att man undrar hur det kan komma sig att så många anser sig räddade till livet av de här preparaten, när forskare faktiskt inte har hittat något vetenskapligt belägg för serotoninbristteorin, utan tvärtom kunnat konstatera att den är rätt upp och ner felaktig – och detta redan i början av 70-talet.

Som sista information, eftersom många brukar reagera med ryggmärgen och förkasta all kritik av psykiatrin av det här slaget med att det bara handlar om en scientologsammansvärjning. Det gör inte det, och Whitaker konstaterar att sicientologerna gjorde psykiatrin en stor och viktig tjänst, med sina angrepp. En organisation som hade fått ett genuint dåligt rykte kunde med fördel användas för att tillbakavisa all kritik. Ungefär som när varje kritik av Israels politik omedelbart klassas som antisemitism av Israels försvarare.

/Kerstin

Länkar:
- A Conversation with Robert Whitaker. The Astonishing Rise of Mental Illness in America. counterpunch.org.
- Flera inlägg på Motvallsbloggen om mental hälsa,  läkemedelsföretagen och SSRI-preparaten
- Snedvridna resultat i industrisponsrade studier, Läkemedelsvärlden
- The Drug Industry Hopes so. Do you Have ”Shift Work Sleep Disorder”?, MRosenberg, counterpunch.org

Såg ett av programmen på Kunskapskanalen i kväll, om rehabilitering efter tortyr (1). Jag hade inte tänkt se något av avsnitten om tortyr eftersom jag oftast inte orkar se program om sådan, ja för det mesta klarar jag inte ens av att tala om tortyr. Kanske för att jag har sett några av dem, de där uppskattningsvis 300.000 tortyrskadade flyktingarna som vi har i Sverige.

De drabbas av både kroppsliga och psykiska problem och nästan alltid också av inlärningsproblem och koncentrationssvårigheter. Men det är inte bara tortyroffren själva som drabbas. Även deras familjer drabbas.

Och i Sverige hävdar vår regering, med flera, att flyktingarna inte vill lära sig svenska!

Ovanpå de nära nog outhärdliga psykiska problem som de flesta av de tortyrskadade är drabbade av, ska de nu straffas för sina tortyrskador genom att de inte kommer att få den där ”bonusen” (2) eftersom de inte lär sig svenska snabbt nog!

Den ofantliga okunskapen hos våra myndigheter och politiskt ansvariga gör mig så förtvivlad. Hetsen mot flyktingarna är numer förfärlig och de där heliga ”kraven” som vår skolminister hävdar att vi måste ställa på dem är så djupt omänskliga och så gränslöst grymma.

Ansvariga politiker är skyldiga att sätta sig in det de har att besluta om. Det gör de uppenbarligen inte, eller bryr de sig inte? Om jag vore religiös skulle jag kanske be Gud förlåta dem ”ty de veta icke vad de göra”. Nu är jag inte det, och vad jag säger istället kan inte uttalas högt. Men jag kan uttrycka min förtvivlan över att så många människor är så ofantligt tanklösa och/eller ibland så gränslöst onda?’

/Kerstin

Länkar:
1) Tortyr: Vägen tillbaka, Kunskapskanalen
2) Sfi-bonus – stimulans för nyanlända flyktingar att snabbare lära sig svenska, Regeringskansliet
3) Sfi-bonus ä kränkande och orättvist/oppositionen starkt kritisk, DN 12/4 2009

Under det liv jag levt har jag haft många tillfällen att konstatera två ting: 1) att en väldig massa människor anser sig kunna allting om alla upptänkliga intellektuella områden, trots att de inte kan ett dugg om dem, eller väldigt lite, samt 2) att män för det mesta anser att de kan mer om (nästan) allting än kvinnor.

Jag råkar ha studerat vetenskapsteori, som är vetenskapen om vetenskaperna (ungefär), under ett antal år, och också till slut doktorerat inom området. Men jag får gång på gång veta att jag ingenting kan om vetenskap eller om vetenskaplig metod.

Nu råkar jag också kunna en del rent praktiska saker, som att handväva exempelvis. Om jag invänder mot vad någon säger om handvävning genom att säga att man faktiskt solvar innan man skedar en väv, protesterar de flesta inte värre än att de kan fråga om jag kan väva. Säger jag att jag kan det och att jag har vävt en hel del, så accepteras min utsaga, om att man solvar innan man skedar, utan vidare. Ingen talar om för mig att jag är dum i  huvudet eller att jag inte vet vad jag talar om.

Säger jag däremot något om vetenskapliga metoder, exempelvis på nätet, så får jag tämligen omedelbart höra att jag är ointelligent och inte kan något om den saken. Talar jag om att jag kan området, så får jag återigen höra att jag är korkad, ja ännu mer korkad eftersom jag tror att jag vet något om saken bara för att jag studerat området under många år.

Mycket underligt det där. Själv skulle jag aldrig få för mig att käfta med en person som är expert inom ett område som jag inte kan ett dugg eller väldigt lite om.

Säger jag något i saken, i ett sällskap, där människor inte känner mig och där man diskuterar vetenskap, så kan jag vara säker på att männen i sällskapet inte bryr sig ett vitten om vad jag säger utan att de fortsätter att tala om vetenskap på ett sätt som visar att de inte har mycket hum om vad de talar om och dessutom att de inte tog någon notis om mitt inpass. Säger sedan istället min man, som förvisso kan en del om den saken också men inte lika mycket som jag, något klargörande om vetenskap så lyssnar alla män intresserat och tar upp vad han säger och diskuterar det med största allvar.

Världen och människorna i den är bra underliga. En sak är helt klar emellertid: Vi tycks ha helt olika uppfattningar om vad som är tecken på intelligens.

/Kerstin

Länk:

– När ska vi erkänna att polischefen bara är som andra män, Eva Lundgren, Newsmill/kommentarfältet, från kommentar 124

Tillägget struket. Jag hade missat datum på den bloggpost jag kommenterade. Den var gammal och jag uppfattade den i hastigheten som ny (gick in på det från min besöksräknare då en besökare hade kommit därifrån och det passade dessutom ganska bra in på mitt inlägg ovan). Inlägget ifråga var alltså helt korrekt den gången det skrevs – för fyra år sedan. 

I en kommentar på ett tidigare inlägg talar jag om att jag blir så trött på mig själv och mitt gnällande på bloggen ibland. Därför, och med anledning av långfilmen om ett ungt danspar, som jag såg på TV igår kväll, ska jag berätta om mitt mest minnesvärda danstillfälle, min stund i solen. Den inträffade i min gröna ungdom, närmare bestämt året 1962 och jag hade nyss fyllt 18 år.

På den tiden arbetade jag i Stockholm och bodde inneboende på Söder. Min mamma bodde i Södertälje och jag åkte alltid hem över veckosluten och bodde hemma i mitt flickrum som fortfarande stod kvar. Jag tog ett par år för vana att börja veckan i Stockholm med att gå ut och dansa – på söndagskvällarna alltså. Det var några år när jag hade verkligt roligt på dansbanorna. Jag tyckte om att dansa och vad gällde de vanligare danserna, foxtrot, gammelvals och dixie, var jag väl inte så tokig och lite nig-och-kuta-runt kunde jag väl också, men det dansades förstås inte på ungdomsdanserna.

Den här söndagskvällen satt jag som vanligt vid ett bord på La Visite, ett ungdomsdansställe som låg högst upp på Drottninggatan (antar att det inte finns kvar numer). Där serverades ingen sprit men i övrigt var det en normal dansrestaurang, man kunde beställa in alkoholfria drinkar och även äta en bit mat.

Framemot sena kvällen spelade orkestern upp till en tango. Det här var på den tiden då herrarna bjöd upp och det ansågs väldigt oartigt av en dam att tacka nej, så det gjorde man bara inte.

Plötsligt stod det en ung man vid mitt bord och bjöd upp mig. Jag hickade till. Tango, jag kunde ju inte dansa tango.

– Jag vill hemskt gärna dansa med dig, sade jag ursäktande, men jag kan inte dansa tango så kan du inte bjuda upp mig till nästa dans istället.

– Jodå, sa den unge gentlemannen, du kan visst dansa tango, så dansa den här dansen med mig.

Jag tvekade en aning, men reste mig och förklarade att om han inte var rädd om tårna och inte hade något emot att släpa omkring mig på dansgolvet till en tango så gick jag gärna med honom upp på dansgolvet. Kan inte säga att jag såg fram emot att göra bort mig där dock men propsade han så. Jag hade ju varnat honom.

Väl uppe på dansgolvet och när min kavaljer lade armen om min midja och seglade iväg ut över dansgolvet så var det som om änglarna bar mig. Jag kunde följa honom utan problem – helt obegripligt. Jag kunde verkligen inte dansa tango men nu fann jag mig dansande just tango och det gick lekande lätt. Jag tyckte att jag svävade fram över golvet. Kavaljeren tog ut svängarna men parerade så skickligt att jag inte märkte att det fanns fler dansande par runtomkring oss, just det som en skicklig dansör kan. Det kändes helt enkelt som om vi var ensamma på dansgolvet.

Snart började något hända runtomkring oss. De övriga dansande, som inte var så många, som fallet brukade vara vid tango, började dra sig utåt kanten på dansgolvet och ställde sig att bara titta på oss. Och jag dansade tango som om jag inte gjort annat i hela mitt liv, första och sista gången jag gjort det ska väl sägas och här dansade vi plötsligt ensamma på ett stort dansgolv med en ganska stor publik.

När orkestern slutade spela började alla runt dansbanan klappa händerna, och även orkestern klappade händerna. Det har jag aldrig varit med om, varken tidigare eller senare. Vi fick helt enkelt en rungande applåd, också mitt livs enda av den kalibern, efter mitt likaledes livs enda tangouppvisning.

På vägen tillbaka till bordet skrattade kavaljeren, som jag inte för mitt liv minns utseendet på, mer än att han var blond:

– Och du sade att du inte kunde dansa tango!

– Det kan jag inte heller, svarade jag, det var du som kunde dansa och som förde som gud. Är du proffs kanske?

Då fick jag veta att min kavaljer i tangon var distriktsungdomsmästare i modern dans. 

Så här många år senare misstänker jag förstås att han avstod från de svårare passagerna i dansen, men som jag minns saken var dansen ganska komplicerad i alla fall och den var en upplevelse som jag aldrig har glömt. Livet är ju ingen dans direkt, men det här var en verklig sådan.

Jag har, som sagt, aldrig kunnat dansa tango, varken före eller efter den kvällen, har nog inte ens försökt någon mer gång. Den succén kunde jag aldrig ha upprepat med någon annan än en lika god dansör och jag tror inte att jag träffat något sådan senare i livet. Så nu lever jag på minnet av den gången då jag var med och fick applåder för en uppvisningstango.

/Kerstin

På julaftonen dök dottern upp vid middagstid, medhavandes en förtjusande godisförpackning gjord av genomskinlig cellofan med rosett på. Innehållet var hemmagjort godis, kallat Mozartbollar, om jag inte missuppfattade saken. Jag blev mäkta imponerad när dottern berättade att godiset var tillverkat av hennes väninna, som hon varit hemma hos och julstökat tillsammans med för några dagar sen. Inte mindre imponerad blev jag som de där chokladbollarna smakade himmelskt. 

Nu hör det till saken att jag är tämligen ohuslig. Det är få ting som jag tycker sämre om än att laga mat och knåpa ihop godsaker i köket (det skulle möjligen vara att städa då). Det beror troligen på att jag under många år var omgiven av två generationer kvinnor som älskade att laga mat och fixa till alla upptänkliga ätliga festligheter, min mamma  på ena sidan om mitt eget födelseår, min dotter på den andra. Mamma var en gudabenådad matlagerska. Hennes mat var berömd vida kring och min dotter, som även lagar väldigt god mat, började baka redan innan hon kunde läsa recepten helt själv. De båda kunde sitta i vardagsrumsoffan och frossa i och drägla över kokböcker. Jag begrep ingenting. För mig har mat alltid bara varit något man måste fixa till och sleva i sig för att inte dö svältdöden och matlagningen och ätandet har alltid stulit tid från sådant som varit mycket roligare eller mer intressant. 

- Mamma, snälla, kan jag inte få baka något.

Suck, det var urjobbigt när sex-sjuåringen riktade denna fråga/bön till mig och efter ett par gånger av sådana här böner med efterföljande gemensamt bakande, bestämde jag mig för att ville hon baka så fick hon göra det  utan mig. Alltså svarade jag, nästa gång hon pockade på att få baka, att visst, det fick hon gärna göra men hon fick klara det själv för jag hade inte tid. Därpå fann jag mig sittande i mitt arbetsrum vid skrivmaskinen med den sjuåriga dottern springande som en skottspole mellan mig och köket med måttsatsen i högsta hugg:

- Mamma, vilket mått är en tsk?

- Mamma, vilket mått är en dl?

Det blev fantastiska kakor som jag förvisso gärna åt bara jag slapp baka dem och disken och köksstädningen efter baken kunde jag ju stå ut med även om det ibland handlade om ganska omfattande rengörning av köket de första åren av dotterns bakande.

Nu satt vi där vid bordet julaftonen 2009, snart 40 år senare alltså. Den fina presentförpackningen med godis var inställd i  kylen och eftermiddagskaffet stod på bordet, där även dotterns hembakade pepparkakor hade lagts upp och det enda jag tar mig för att baka – vissa men långtifrån alla år, mina saffransbullar.

- Vet du, sade dottern, det var jättekul att julpyssla tillsammans med Camilla och hennes dotter. Det var ju något jag aldrig fick göra när jag var barn. 

- Men, det är väl inte riktigt sant, protesterade jag lamt och med den obehagliga känslan att jag nog hade svikit dottern  i det avseendet när hon var liten, sånt man inte vill bli påmind om så här många år senare.

- Visst julpysslade vi ibland, fortsatte jag. Vi gjorde ju julgranskarameller exempelvis. (Jag tänkte att jag ju kunde hävda att hon bara inte mindes men det gick inte alls för hon mindes precis.)

- Jovisst till en jul och med sockerbitar i så att de skulle gå att använda flera år. Sen fick de där karamellerna hänga med fram till förra året när du slängde dem för att mössen hade ätit upp det mesta av dem – äntligen, för de såg ganska tråkiga ut i granen under många år, när de var halvätna av mössen. Men godis, med det var det så här: Du köpte marsipan ett år, när jag ville göra eget julgodis, och så föreslog du att att vi skulle rulla långa strängar av den och skära pinnar som vi doppade i smält ischocklad, för då skulle det gå fort. Året därpå tyckte du att även denna insats var alldeles för krävande så då föreslog du att vi köpte julgodiset istället. Det där har jag burit med mig hela livet som ett stort och allvarligt trauma.

Hon skrattade gott, vilket jag tolkade som att hon kommit över det värsta vid det här laget. Men jag erinrade mig samtidigt orsaken till min absoluta avsky för allt vad julstök heter. Om dotterns trauma bestod i att jag inte gjorde julgodis tillsammans med henne varje jul (nåja, bara en gång då), så emanerade mitt trauma ur en julgodistillverkningsdag då jag var elva år.

Den här dagen började i glad förväntan  och slutade i en utdragen plåga som för all framtid botade mig från all lust att tillverka julgodis själv. Så berättade jag för dottern om denna dag och mitt barndomstrauma vad gäller julstök:

För mina besökare måste jag först tala om att min mamma inte bara var en mycket duktig matlagerska, hon var dessutom gudomligt snäll och gullig och pysslade gärna med mig när jag var barn. Så den här julen skulle vi göra marsipangodis alldeles själva, hon och jag. Hon hade fått ett bra recept av en arbetskamrat. Här var det inte fråga om att köpa färdig  marsipan och knåda till ätvänliga bitar av utan här skulle marsipanen också tillverkas i hemmet. Färdig marsipan fanns väl inte ens att köpa då.

Godisstöket började alltså, omkring klockan tio på förmiddagen, med att det skållades mandel, massor med mandel, som sedan skulle malas, inte en utan flera gånger, så att de blev till en fint puder (nåja). Jag vevade och vevade och vevade mandelkvarnen ännu mer. Vilka övriga ingredienser som tillsattes minns  jag inte men när marsipandegen var klar stod vi framför ett berg av marsipan. Berget delades i fyra mindre berg som färgades med karamellfärg, ett berg blev grönt, ett blev rött, ett blev gulorgange och ett fick förbli vitt. 

Nu skulle det roliga börja. Här skulle göras fina marsipansaker – i massor. Vi började storstilat med att rulla ihop små skinkor av röd och vit marsipan, sedan blev det gröna halvöppna ärtskidor med små rullade vita ärter inuti, det blev tomtar, det blev grisar, det blev äpplen, ja allt vad man kunde tänka sig som hör julen till och alltihop väldigt tidskrävande.

Jag tyckte om att modellera och hade väl en viss fallenhet för sysslan, så jag tyckte det var jätteroligt – de första fem timmarna. Men det där marsipanberget krympte knappt märkbart så efter dessa första fem timmar påpekade mamma, att med den här  produktionstakten skulle marsipanberget inte vara avbetat på många timmar än. Mamma föreslog alltså att vi skulle rationalisera arbetet lite så nu började vi kavla långa längder av varje färg, lägga dessa längder på varandra, trycka ihop de utkavlade längderna och skära fyrkantiga randiga bitar av längderna. Men tiden rann iväg mycket fortare än vi hann mangla ut marsipanlängder. När klockan började närma sig halv elva på kvällen och vi var inne på den tolfte pysseltimmen och marsipanberget visserligen krympt en del men fortfarande var imponerande, föreslog mamma en ytterligare rationalisering. Den innebar att vi knådade ihop samtliga färgberg till ett enda berg och rullade marmorerade längder av det, som skars i lagom långa pinnar. Dagen därpå doppade vi ena änden av de där pinnarna i choklad, och det blev de godaste av alla bitarna. 

Jag minns att jag stöp i säng den här kvällen, eller natten, alldeles slut. Jag blev denna julstöksdag totalt och för resten av livet botad från all lust att göra hemgodis till jul, vilket sedermera blev till ett ok för min dotter att bära. Så kan trauman gå i socialt arv alltså, fast tvärtom så att säga. 

Dottern tröstade mig med att i och med att hon nu hade fått vara med och julstöka hemma hos väninnan och hennes dotter, så hade hon precis kommit över det barndomstrauma som hon släpat på under alla år och som bestod i att hon i praktiken aldrig fick julstöka tillsammans med sin mamma när hon var barn. 

- Förresten, tillade hon kallt, du var väldigt rationell även vad gällde påskägg och tyckte att det var löjligt att köpa sådana.

- Men, det var väl smart, då kunde man ju köpa lite mer godis för samma summa pengar, påpekade jag.

- Visst, men alla andra fick så fina påskägg med vackra bilder på, söta kycklingar och sånt, och jag fick en papperspåse!

Först nu inser jag vilka lidanden jag utsatte min dotter för när hon var barn. 

Tänk så glad hon ändå kan vara över att ha äkta vänner som hjälper henne över de trauman som hennes mamma förorsakade henne i hennes barndom.

Det där med påskäggen får jag väl försöka gottgöra själv – till påsk.

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Det är kanske inte så konstigt, om man tänker efter, att högerns och överklassens människor är empatibefriade.

Inte sällan har överklassens barn vuxit upp utan möjligheter till känslomässig  utveckling. De har blivit omhändertagna av ”svarta” barnflickor, ibland av au pairer som inte kunnat deras språk och som dessutom har bytts ut lika ofta som man byter skjortor. Deras föräldrar har kallat in dem i matsalen, någon eller några gånger i veckan, för besiktning. De har fått lära sig hur man skapar sin egen framgång genom att trampa på andra. (En viss huvudfamilj inom den svenska ekonomiska eliten brukar, kunde man läsa en gång, uppfostra sina söner att konkurrera ut varandra.) Inte sällan har barnen sedan satts i någon privat internatskola vars affärsidé varit att barnen skulle uppfostra varandra genom mobbing och pennalism, och de äldres förtryck av de yngre.

De kan inte bli annat än känslomässigt förkrympta människor med sådana barndomsupplevelser, även om en och annan revolterat och lyckats bli människa trots sin eländigt kärleksfria barndom. Undantag finns ju alltid.

Själv har jag alltid förundrats över eliternas envisa kamp för tillgång till barnjungfrur till lägsta möjliga kostnad, och helst också skattefria sådana och för vilka de inte ska behöva ordna något försäkringsskydd. Jag har aldrig förstått att man vågar överlämna det dyraste och viktigaste man har, sina barn, till barnfickor utan några som helst andra kvalifikationer än att de är billig arbetskraft. Men det kanske bara är en effekt av det sociala arvet. Man har helt enkelt inte någon verklig känsla för något, inte  ens för sina barn, än mindre, förstås, för obekanta med allvarliga sjukdomar.

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Länkar:
- Huka er i bänkarna, för nu laddar de om, Ett Hjärta Rött
- Nu passar dödgrävarna på, Lasses blogg
- Problemen kvarstår med nya sjukförsäkringen, Uredarna
- Pyrrhus-seger för cancerläkarna, nocebo för patienterna, Resursbloggen
- Cancersjuka i arbete, Göran Greider, DD
- Rör inte min Rolls Royce, Kildén & Åsman

- Boliviansk krisbekämpning, Ekonomikommentarer

OK, det är inte något statistiskt tillförlitligt resultat, så man ska kanske inte ta siffrorna på så stort allvar. Kanske majoriteten inte vill svara på frågan.

Jag ser nämligen i Aftonbladet att 79%  (då jag läste siffran) anser att de säger ifrån på jobbet när kollegorna går över gränsen. 

Under hela mitt yrkesliv, som ju är över nu, har jag träffat en, säger en person, som haft civilkurage nog att säga ifrån på de arbetsplatser där jag har verkat. Jag önskar verkligen att jag då och då hade träffat på några fler av de där 79 procenten. Men det kanske råder total oenighet om var den där gränsen går. Man behöver ju bara tänka på polisen, som tycks ha en mycket hög gräns, om den alls finns inom denna kår?

Men det kanske bara är så att jag sätter denna gräns mycket lägre än nästan alla andra. Kanske är jag på tok för blödig eller totalt humorfri. 

/Kerstin

Länk:

Slog vad om när patienten skulle dö

Visst, det har gått så sakteligt, det där att man börjat bli, och nu definitivt är osynlig på grund av åldern. Det kan jag inte säga att jag lider av, tvärtom. Det är ganska skönt att ingen tittar två gånger på en. Man slipper därmed tänka så mycket på hur man ser ut. Som ung avskydde jag dessutom att bli avklädd med blicken av alla dessa medelålders spolformiga gubbar över 30 som man träffade på överallt i livet. Jag omgav mig därför alltid med stora bylsiga tröjor som dolde det mesta av de former jag hade. Men tiderna har förändrats i det avseendet har jag förstått. Idag tycks ju de flesta unga kvinnor anse att livets högsta lycka är att bli betraktad och behandlad som ett rent sexobjekt. 

Nej avigsidorna med att bli gammal och osynlig är andra. Man är inte bara osynlig utan blir betraktad som idiot samtidigt. Plötsligt anser människor i ens omgivning, ja inte närmare vänner och familj förstås, att man inte kan och inte förstår någonting. Man är oftast bara meningslös att lyssna till, i värsta fall en sådan där byfåne som alla anser sig behöva förklara självklarheter för och som antas ha glömt allt det där man lärde sig redan som femåring.

En annan avigsida, som inte kom gradvis utan som plötsligt uppenbarade sig så fort man blivit pensionär, som jag ju blev i vintras, är den att plötsligt vara måltavla för diverse blufföretag som försöker lura på en allt möjligt trams, som prenumerationer på inkontinensskydd eller undermedel i kapselform som ger en ungdomen åter eller som garanterar god hälsa – tills man dör. 

Somliga försäljare är helt övertygade om att man är så dum att man kommer att låta sig luras om de bara får prata på ett tag, åtminstone att man ska vara beredd att ta emot en provförpackning. 

Min gamla mamma blev pålurad en sådan provförpackning, med kapslar med äppelcidervinäger. Hon var då över åttio och lätt dement och hade troligen ingen aning om vad det var hon sade ja till. Det trillade alltså in kartor med kapslar. Den första som kom slängde jag. Ett varuprov bara, trodde jag. Det andra som kom slängde jag också. Men det tredje som kom var en räkning för en kapselförpackning i månaden under ett år, eller något liknande. Så hade jag ett fasligt sjå att få det där lurendrejeriföretaget att sluta skicka eländet. Det gick till slut, men först efter diverse energikrävande insatser.

Och nu är man alltså där själv och anses dement nog att tacka ja till provförpackningar på allt möjligt och där man samtidigt tackar ja till helårsprenumerationer som man måste säga upp för att de inte ska löpa vidare ett år till, och sägas upp hos företag som är nästan omöjliga att få tag i. Och telefonförsäljarna ger inte upp. Trots att man redan vid första meningen talar om att man inte ska ha något. Gamlingar är, anser de förstås och som alla andra som inte uppnått en högre ålder än, så korkade att dem kan man utan vidare prata omkull.

Att bli äldre är inte alls så dumt, i många avseenden, men i somliga är det eländigt.