Det har tydligen pågått en diskussion (igen) om varför forskare är så ovilliga att ställa upp och svara på journalisters frågor, trots att de borde vara skyldiga att göra det med tanke på högskolornas tredje uppgift, den att informera allmänheten. Även i bloggvärlden har frågan diskuterats (vilket jag missat), hör jag i programmet Media i P1.

Om forskares självbild
Inger Attestam, SvD:s vetenskapsjournalist med medicin som specialitet, menar att det odlas en självsyn inom vetenskapssamhället som säger att man är så kreativ och exklusiv och att det man gör är så märkvärdigt att icke-forskare inte kan förstå vad man gör. (Även Anders Mildner är inne på samma resonemang på sin blogg.) Forskare, menar hon, uppvisar därmed journalistförakt.

Nu kan det förstås finnas forskare som har den här uppfattningen, men jag är ganska övertygad om att majoriteten av alla forskare inte aktar sig för journalister av det skälet. Det är också ett faktum att journalister ofta missuppfattar vad forskare säger och att forskarna sedan inte kan försvara vad journalister påstår att de har sagt. Sådana missuppfattningar behöver inte alls bero på att journalister inte har fattningsförmågor nog. Däremot beror de säkert ofta på brist på grundkunskaper om det de frågar och sedan skriver om. (En del av detta problem kan dock överkommas genom att forskaren får läsa det skrivna alstret innan det publiceras, vilket går bra ibland men ibland inte låter sig göras.) Att påstå att journalister inte har nödvändiga grundkunskaper, som många forskare säkert anser, är alltså inte detsamma som att säga att journalister är dumma eller att de har allvarligare brister i den intellektuella förmågan.

Det är nu en gång så att ju mer man kan om ett område desto svårare blir det att berätta kortfattat och enkelt om en liten eller en större del av detta område, så att det man säger varken missförstås, misstolkas eller vilseleder. Vore det så enkelt att forskare på en halvtimme eller, ännu värre, på några minuter, kunde klargöra något inom sina områden, större eller mindre delar av dem, så skulle man knappast behöva en lång högskole- och forskarutbildning. Då räckte det med en eftergymnasial utbildning på något halvår eller så, under vilket den studerande och doktoranden fick läsa in de där enkla förklaringarna som någon intervjuare har tecknat ner. Så förhåller det sig naturligtvis inte. De flesta forskningsområden är så omfattande att det tar lång tid att verkligen sätta sig in i dem, och att förstå och greppa de komplexa samband eller teorier som de oftast handlar om.

Att säga detta innebär inte att man anser att man själv, som forskare, är så ofantligt mycket mer intelligent, kreativ och exklusiv än alla andra, som Inger Attestam menar, eller övervärderar sig själv, som Anders Mildner föreslår. Det innebär snarare att man vet att det tar lång tid och kräver ganska mycket ansträngningar för att sätta sig in i somligt. Möjligen är man högfärdig såtillvida att man inte tillskriver journalister avsevärt snabbare och bättre fattningsgåvor än man själv har, det själv som kämpat ganska länge för att förstå och greppa om sitt område, men det är ju en helt annan åsikt. Därmed tror jag, nej förresten vet jag, att Inger Attestam (och Anders Mildner) har fel vad gäller de allra flesta forskares självbild. (Själv brukar jag förresten säga att var och en som klarar ett körkortsprov, det värsta prov jag någonsin gjort, också klarar av en universitetsutbildning och troligen även en forskarutbildning, om han/hon är beredd att slita hårt med utbildningen under ett antal år.)

Massmediakontakter farliga för forskare i karriären
Vidare är det faktiskt rent farligt för en forskares karriär att bli felciterad i en större tidning eller allvarligt nerredigerad i radion eller på TV, om han/hon inte tillhör de oavsättliga professorernas skara, vilket ju allt färre gör i dessa dagar. En forskare som råkar ut för sådant kan nog klargöra för kolleger på sin egen institution att han/hon har felciterats – och bli trodd, men det går inte att förklara det för hela Forskarsverige, alltså för forskare inom samma område på andra högskolor eller universitet och i andra städer, för dem som sitter på institutioner som man kanske kommer att vilja söka tjänster på i framtiden. Forskare är också människor och även om de vet hur fel det kan bli i media, i värsta fall, så tenderar de, som alla andra, att ändå ta fasta på det de har läst och bedöma andra människor utifrån vad som skrivs eller sagts i media, det där ”ingen rök utan eld” alltså.
När doktoranden Malin Sandström i programmet svarade att det inte är en karriärfördel att ställa upp i media, så uttryckte hon sig försiktigt och med ett understatement. Det är inte bara ”inte en fördel” utan det kan vara förödande helt enkelt och innebära att ens fortsatta försörjning inom den egna professionen omintetgörs. Men till och detta är farligt att säga offentligt om man är doktorand eller t.o.m. docent.

Inger Attestam har därmed rätt däremot, när hon, liksom en del andra, menar att forskarvärldens hierarkiska uppbyggnad gör att de som befinner sig lägre ner i hierarkin inte vågar prata. Detta är ett förhållande som de på den lägre nivån inte råder över och därför kan de inte heller klandras för sin ovilja att tala med media. Det räcker faktiskt med den förklaringen, samt det faktum att journalister ofta missförstår, och/eller att det kan vara svårt att kortfattat och enkelt förklara komplicerade samband, för att förstå varför forskare ofta undviker att ha med journalister att göra.

Idag går man kräftgång även på det intellektuella området
Frågan är alltså hur man ska komma tillrätta med problemet att forskare undviker kontakter med media, för visst ska/bör forskare föra ut sina resultat till den skattebetalande allmänhet som försörjer dem. Man åstadkommer under alla omständigheter inte någon förbättring genom att anklaga forskare för högfärd.

Ett steg i rätt riktning togs när man en gång i tiden inrättade professurer så att professorerna vara oavsättliga. Det gjorde man på den tiden då man på allvar ville omsätta de Millska idéerna om vikten av yttrandefrihet och mångfald i de intellektuella diskussionerna och i samhällsdebatten. Den intention har man övergett numer, och på nästan alla fronter. Då, när man menade allvar med dessa principer, ansågs det att för att en person skulle våga tala klarspråk och inte bara agera trutförlängare åt makten, den politiska eller den inomvetenskapliga, måste personen känna sig trygg i sin anställning. Idag anser man istället att kreativitet och nyttig forskning åstadkoms effektivast om forskare tvingas konkurrera med varandra och om de aldrig känner sig riktigt trygga, alltså precis de principer som gäller för alla löntagare numer, för vad jag förstår har man avskaffat livstidsprofessurerna (fr. 1999, rätta mig om jag har fel här). Det innebär, om jag har rätt, att forskare har tummen i ögat så att de inte säger något olämpligt eller något som de kan kritiseras för, både i den interna vetenskapliga miljön och från externa anslagsbeviljande myndigheter samt från sponsrande företag.

Rädda människor är/blir inte kreativa. Det blir bara de som vågar lägga fram idéer som inte följer gamla invanda mönster, och det vågar få göra om de inser att de därmed riskerar sin utkomst. Att pressa forskare och hålla dem i ständig skräck att förlora försörjningen är alltså att förhindra effektiv forskning och vetenskapliga framsteg.

Länkar:
– Forskare som vägrar vara med, Media P1 12/8 2008
– ”Hur man bäst övervärderar sig själv”, A Mildner, Sydsvenskan
– Professorsantällning/villkor, Wikipedia

Lyssnade på radion, som vanligt, och tror att det var kvällsreprisen av Naturmorgonprogrammet och en intervju med björnforskaren Sven Brunberg, som jag hörde med ett halvt öra. Det står om björnar och björnforskaren på SR:s hemsida för programmet, men radioinslaget hittar jag inte så jag är inte säker här.

Hur som helst, jag hörde en röst i radion förklara att björnhonans strategi för att inte få sina ungar dödade av björnhanarna i trakten är att para sig med så många som möjligt av dem, för då kan han inte veta säkert om han är eller inte är far till hennes ungar och då avstår han från att döda dem.

Milda makter, när fick björnar ett så välutvecklat intellekt att de började förstå sambandet mellan parning och avkomma, och dessutom insikten om genetiskt släktskap? Jag tror i min enfald att det bara är människan som hade förmågan att förstå så komplicerade samband och att spåra samband med så lång tid mellan orsak och verkan. Det var ju dessutom inte länge sedan människan började förstå det där med gener.

Men skämt åsido: Det är något grundläggande fel på de här teorin, som är mycket populär bland sciobiologer, hävdar jag, och bl.a. just för att däggdjurshanar, förutom den mänskliga hanen, inte har en aning om att parning resulterar i avkomma ett antal månader senare.

Jag diskuterar detta utförligare här och här

Länk:
– Naturmorgon 9/8, P1

Tillägg: Radioinslaget om björnar finns i Del 2 av programmet. När del 1 är slut så byter nätversionen av programmet automatiskt till del 2 och i mitten av del 2 kan man höra inslaget om björnar. Direktlänk till programmet

GP skriver idag, att myndigheterna i Los Angeles godkänner en lag, som under ett år förbjuder öppnande av nya snabbmatsrestauranger i fattiga områden med överviktig befolkning.

Erinrar mig då vad man ansåg om hamburgare och dylik snabbmat omkring 1970, då de stora hamburgerkedjorna började etablera sig i Sverige. Redan då utnyttjade dessa billig arbetskraft, ungdomar framför allt. Dessa ungdomar stod där bakom diskarna och såg oftast ut som benrangel.

Jo se, förklarade kostexperter, ”de här ungdomarna lever nästan bara på hamburgare och pommes frites och det är så näringsfattig mat att man inte kan hålla vikten på den. Därför blir ungdomarna så där magra”. Dessutom riskerade de allvarliga bristsjukdomar om de inte också åt annan och nyttigare mat, menade man.

Har recepten på hamburgare och pommes frites förändrats kapitalt sedan dess, eller hur kommer det sig att man idag anser att samma mat som en gång förorsakade sjuklig avmagring numer istället skapar allvarliga överviktsproblem?

Länk:
Los Angeles förbjuder skräpmat – för fattiga, GP

Tillägg 31/7 2008, kl. 01.00:
Hur ser de ut idag förresten, de där som står och kastar fram hamburgare på snabbmatsbarerna? I gautköket i min hemby, det enda jag har att jämföra med, är flickorna också rejält magra – fortfarande. Gäller detta också de amerikanska hamburgerkedjornas barer eller har man numer feta baranställda på dessa? Berätta för mig, någon som bor i en större stad.

Allting hänger ihop med allt annat, som miljöförkämpen Barry Commoner sade på 70-talet.

Just nu lyssnar jag på Studio Ett, som diskuterar HIV/AIDS, som återigen ökar i Sverige, liksom andra könssjukdomar.

För c:a 15 år sedan skrev jag ett bokmanus (numer en nätbok) om det biologistiska perspektivet (varmed jag avser tendensen att förklarar våra samhällssystem utifrån biologin och som om denna biologi tvingar på oss ett visst samhällssystem och specifika mellanmänskliga relationer).

Vi befinner oss återigen i en biologistisk era (den förra såg vi kring och i början av 1900-talet), där mer och mer av våra mänskliga egenskaper och betéenden förklaras med hänvisning till våra gener , vår evolutionshistoria och till vår biologiska natur. Framför allt är det numer populärt att hävda att människan, som alla andra biologiska varelser, är egoist av naturen och att konkurrens mellan allt och alla om begränsade resurser därmed är en naturlag som man inte kan (bör) göra något åt eller som vi bör anpassa oss efter, alternativt inte kan undkomma. Numer börjar det dessutom, precis som förra gången, bli alltmer vanligt att förklara främlingsfientlighet med en genetisk nedärvd räsla för det främmande.

Därför lägger jag i dagens inlägg ut ett stycke ur ovan nämnda nätbok (länk till denna finns i länkrullen th). Jag har plockat ihop bitar ur ett kapitel:

Det har förundrat mig hur ogärna biologister ser på evolutionen ur en rent biologisk synvinkel. För sociobiologer handlar det enbart om inomartslig konkurrens om begränsade resurser, vilket passar perfekt ihop med det moderna samhälleliga marknadstänkandet. I själva verket handlar evolutionen nog mycket oftare om hur individer klarar av andra påfrestningar i miljön, som parasiter, bakterier och virus och hur de kommer över miljöförändringar som klimatförändringar eller fluktuationer inom andra arter m.m.

Efter att rävskabben kom till landet, för några årtionden sedan, har rävstammen decimerats avsevärt. Forskare menar att i somliga områden slogs 90% av stammen ut av skabben. Man talar om en snittutslagning på omkring 50%.
Egenskapen att tåla skabb hade varit helt irrelevant innan skabben kom till landet. Därför hade ingen selektion för immunitet mot denna parasit förekommit. När skabben så kom blev denna egenskap, som somliga individer av en ren slump troligen besitter, helt avgörande. Även om parasiter och andra hot mot hälsan, som bakterier och virus, slår hårdare mot försvagade individer, alltså mot sämre jägare exempelvis, så torde många goda jägare bland rävarna också ha slagits ut därför att de inte hade något genetiskt betingat försvar mot skabbangreppen.
Efter en tid kommer endast de rävar som kan härbärgera skabbdjur utan att lida märkbart av dem, att finnas kvar i landet. Den svenska rävpopulationen har då utvecklats till en bättre anpassning till den nya miljön, den som innefattar skabbdjur. Därmed har den svenska rävpopulationens genpool förändrats något lite, om inte på något annat sätt så vad gäller motståndskraft mot rävskabb. Om motståndskraften mot skabb skulle råka vara genetiskt kopplad till någon annan egenskap skulle rävarna troligen förändras även vad gäller denna andra egenskap, förutsatt att egenskapen ifråga inte är negativ för överlevnaden. (anm: Även skabbdjuren förändras under denna evolutionsprocess.)

Även bland oss människor fungerar sjukdomar som naturliga selektionsfaktorer. Digerdöden, som drog fram över Europa under medeltiden, dödade stora delar av befolkningen och inte bara de fattiga. Den torde ha utgjort en enorm biologisk selektionsfaktor. Idag ser vi en liknande selektionsfaktor i full verksamhet bland oss, nämligen HIV–viruset, som slår ut de drabbade tämligen effektivt (anm. nu: vilket var fallet då). Om man inte finner något botemedel mot sjukdomen kommer den troligen att med tiden gå runt hela mänskligheten, vilket kan ta flera hundra år, kanske tusentals år. Kvar finns sedan endast de människor som har en naturlig immunitet mot AID:s, som somliga troligen kommer att visa sig ha. Om inte, kan sjukdomen mycket väl komma att utrota hela mänskligheten så småningom. Men under hösten 2001 påstod man i ett TV-program att man hade hittat kvinnor i Afrika som var resistenta mot HIV-viruset, ett både hoppingivande och hotfullt faktum, om det är korrekt. (Att det finns immuna människor kan nämligen innebära att HIV-viruset blir omöjligt att utrota och därmed kommer viruset obönhörligen att spridas vidare tills alla icke-immuna dött ut (såvida vi inte hittar botemedel alltså).
De som nu eventuellt är immuna mot AIDs är inte automatiskt de som lyckats bäst i samhället, i berömdisvärlden, på aktiemarknaden eller i det ekonomiska eller politiska livet, vilket vi redan sett tydliga exempel på. I det verkliga evolutionsspelet, det som även innefattar AID:s, kommer alltså helt andra människor att överleva än de som nyliberaler tänker sig som biologiskt överlägsna, alltså de som lyckats roffa åt sig mer än andra av jordens resurser, de som betalas väl på grund av sin kändisstatus eller som sitter i alla tänkbara styrelser och korsvis ger varandra fantasilöner och fallskärmar som deras avkomma kan leva gott på i generationer, eller de som lyckats bäst med spekulationer på börsen.

Sociobiologer, moderna evolutionister, och biologistiskt orienterade beteendevetare väljer emellertid att inte ta sådana faktorer som bakterier, virus, parasiter, förändrade klimat– eller andra miljöfaktorer med i beräkningen när de diskuterar evolutionen. De utgår som en självklarhet från att evolutionen drivs och fortgår enbart genom att individer inom samma art konkurrerar ut varandra. De tar för givet att de aggressivaste och mest egoistiska individerna alltid får mer av de per definition begränsade resurserna och att dessa därför kan förmera sina överlägsna gener effektivare. De förutsätter sedan att de överlevande generna tvingar sina bärare att slå hårt mot medmänniskorna i den inomartsliga konkurrensen om de begränsade resurserna.

Det finns helt enkelt ingenting som garanterar att det avgörande för arternas utveckling har varit individers förmåga att roffa åt sig från sina artfränder, att slå ut andra sådana i konkurrensen om begränsade resurser. Där miljön plötsligt förändras är det troligen helt andra faktorer som är avgörande, genetiskt betingad immunitet, effektiv matsmältning, extrem köldtålighet etc. Vad som kanske är en bra egenskap idag kan visa sig vara en värdelös sådan i morgon, och under förändrade förhållanden. Den framgångsrike börsmäklaren som drabbas av AID:s har inte så stor nytta av att han är en överdängare vad gäller att trycka på datortangenter eller att prata upp eller ner aktiekurserna och göra sig miljoner på optionsaffärer.

Idag skulle ingen människa behöva svälta om resurserna fördelades rättvist, om naturresurserna inte reserverades för ett litet fåtal människor att exploatera och leva i överflöd på medan de flesta fråntagits sin ”djuriska” rätt att försörja sig på vad jorden erbjuder av föda och förnödenheter. De flesta människor har alltså ingen möjlighet idag att försörja sig på vad jorden ger. Det beror fortfarande inte på att jordens resurser inte räcker till alla utan på att stora delar av vår jord numer ägs av ett litet fåtal individer. Dessa individer äger ofantligt mycket mer än de behöver för sin egen omedelbara överlevnad och de använder jorden till produktion av lyx för ett fåtal rikare människor istället för till föda och förnödenheter åt alla de människor som finns. Något sådant förekommer inte i djurvärlden!

Vore vi ”bara en djurart bland alla andra” (som är så populärt att hävda numer) skulle ingen av oss anstränga sig för att roffa åt sig mer än den själv behöver för sin egen omedelbara överlevnad och effektiva fortplantning. Nu gör somliga människor just detta, ja de går över lik, över massor av lik, för att få kontroll över alla naturresurser. Det visar att vi inte bara är ett djur bland alla andra, utan ett alldeles unikt djur, ett som i flera och mycket väsentliga avseenden beter sig helt olikt alla andra djur.

Det senare är ett argument så gott som något, att inte kritiklöst köpa det biologistiska perspektivet på mänskliga betéenden och våra samhällssystem.

Klicka på bilden!

Såg ett högst intressant program om den tyske fysikern Hendrik Schön (född 1970) på Kunskapskanalen idag. Han ansågs mycket begåvad och gjorde framgångsrika, för att inte säga epokgörande experiment inom nanofysiken. Hans forskningsrapporter publicerades i de mest välrennommerade vetenskapliga tidskrifterna, som ex. i Nature – tills en dag en kvinnlig fysiker upptäckte att hans resultat var lite för bra för att vara trovärdiga. Så rullades historien så småningom upp om ett ordentligt forskningsfusk.

När de granskande forskarna bad att få ta del av Schöns data, de som låg till grund för hans ”perfekta” diagram, visade det sig – gissa vad? Jo, att han hade raderat dem. Han hade inte plats för dem i sin dator hävdade han.

Det där att radera data när man inte vill få dem granskade förekommer tydligen lite här och var i forskarvärlden, fast orsakerna till raderandet påstås vara olika. Nå Schön blev omedelbart avskedad, vilket inte alla blir som raderar/förstör sina forskningsdata inför en hotande kontroll av dessa.

David Goodstein, professor i fysik vid California Institute of Technology, som skriver om Schöns forskningsfusk, menar att sådant har varit vanligare inom de biologiska vetenskaperna och också lättare att komma undan med där. Om forskningsfusk skriver han sålunda:

Finally, the work is always in a field where reproducibility is not expected to be very precise. For example, if you take two organisms that are as nearly identical as you can make them – say, two transgenic mice – and expose them to the same carcinogenic agent, you don’t expect them to develop the same tumour at the same time in the same place. So biologists who might be inclined to cheat generally don’t have to fear that someone will quickly prove them wrong by repeating the experiment. That, I would conclude, is why faking data occurs in biology, not physics.

Nu hände det alltså, trots detta, i fysik i det här fallet men fusket upptäcktes alltså ”tämligen snabbt”. Andra forskares uppmärksamhet avslöjade fusket vilket får professor David Goodstein att fortsätta med att säga :

In this case, the system worked. Science is self-correcting, as it is supposed to be. But we must not be complacent. If this kind of misconduct were to become commonplace, science would cease to be self-correcting and would be no better than any other belief system. Rooting out scientific misconduct in a sensible way will always be a grave responsibility for all of us.

Väldigt intressanta synpunkter måste jag säga.

Det här får mig att tänka på Cyril Burt och hans forskning, på tvillingpar om intelligensens genetiska grunder, som av allt att döma var fusk, men ett fusk som det rått motstridiga åsikter om, till skillnad från fallet med Hendrik Schöns ”nanofusk”. Om svårigheterna med att påvisa fusk inom ex. betéendevetenskaperna kan man läsa i engelska Wikipedia om Cyril Burt. Där framgår det att det är mycket besvärligare att påvisa fusk när det gäller biologisk, psykologisk eller psykobiologisk forskning, precis som David Goodstein hävdar. I synnerhet blir det svårt eller nästan omöjligt om grunddata förstörs. Och visst är det skumt när grunddata försvinner – på något sätt, i synnerhet om det är forskaren själv, eller hans forskningsassistenter, som förstör grunddata.

Länkar:
– Wikipedia om fallet ”Hendrik Schön”
– The Dark Secret of Hendrik Schön – programme summary, BBC
– In the matter of J Hendrik Schön, om forskningsfusk i Physicsworld.com, by David Goodstein
– Cyril Burt, Eng. Wikipeda
– Diskussion om fallet ”Cyril Burt” i eng. Wikipedia

Med anledning av en diskussion, som fördes efter ett par inlägg på bloggen ”Biology and Politics” men också som en fortsättning på mitt inlägg före detta, lägger jag här ut ett utdrag ur min nätbok om biologism. Så här följer det inledande avsnittet ur kapitlet:

Biologismen och vad vetenskapen kan säga oss
 År 1953 kunde Crick och Watsons avslöja DNA-molekylens struktur. Sedan dess har nya rön inom genetik, biokemi och molekylärbiologi gjort biologin kommersiellt intressant på ett sätt som den inte varit tidigare. I förlängningen av denna upptäckt hägrar de stora ekonomiska vinsterna Nu står vi inför den genetiska och biomolekylära manipuleringen eller kontrollen av människorna, den biologiska eugeniken. Den beräknas inbringa privata biokemiföretag enorma vinster.

Den ”biologiska ingenjörskonsten”, som vi redan sett en försiktig början av, kommer, trots att den aldrig kommer att kunna leverera det den ger i utsikt, inte att bli en fråga om individernas fria val, även om man kan få folk att tro det i början.
De hägrande miljarderna leder till att de biologiska disciplinerna drar till sig de stora satsningarna. Områden som drar till sig mycket pengar uppmärksammas och tillskrivs automatiskt hög status. Varje ny spektakulär vetenskaplig upptäckt, uppfinning eller teori, varje ny intellektuell trend, tenderar att generera en övertro på dess förträfflighet och förklaringsvärde. Just nu tycks man tro att nästan allt mänskligt går att förklara utifrån någon av bilogins discipliner. Inom forskarsamhället har tendensen intensifierats, utanför forskarsamhället likaså. När biologins status höjs genererar den automatiskt biologism, tendensen att förklara alltmer av mänskliga betéenden utifrån biologin.

Eftersom framgångsrika discipliner tenderar att bli stilbildande inom vetenskapssamfundet lånar forskare inom andra discipliner gärna perspektiv och teorier från den framgångsrika disciplinen. Forskare som i sina ansökningar om forskningsmedel kan anknyta till en framgångsrik och statustyngd disciplin kan förvänta sig fetare forskningsanslag. Varje betéende- eller samhällsforskare som idag påstår sig grunda sin forskning i någon av Darwins idéer, eller på något sätt anknyter till hans evolutionsteori, ökar sannolikt sina möjligheter att få forskningsanslag. Ju mer självklar biologismen blir desto svårare kommer det att bli att kritisera den eftersom den som kritiserar det ”självklara” anses galen och inte värd uppmärksamhet.

Massmedia är inte sena att haka på och slå upp biologistiska forskares resultat stort och ibland så förenklat att de går över gränsen till ren lögn. Snart följer kulturetablissemanget efter. Konstnärer och författare försöker gestalta ”det nya, det biologiska, det evolutionära” i det här fallet, i konst och litteratur. Filmare börjar utgå från idéer genererade inom den nya modevetenskapen. En hel kader av biologister står just nu redo att ta över efter ekonomerna, som fyllt rollen som samhällsgurus de senaste tjugo åren.
Den tilltagande biologismen och evolutionismen har redan resulterat i att fascister och nynazister känner att de intellektuella vindarna äntligen blåser deras väg igen. Dessa ideologier grundas, som redan sagts, i en långt driven biologism.
 
Även jag anser förstås, trots min antibiologistiska hållning, att människan är en biologisk varelse och att hon är en djurart bland många andra. Även jag utgår ifrån att människan, precis som alla andra arter, har genomgått en biologisk evolution. Men bara för att vi är en biologisk art, som utvecklats genom evolutionens försorg, kan inte allt mänskligt förklaras enbart utifrån våra gener, utifrån våra hjärnstrukturer, utifrån våra hormoner eller utifrån det vi tror vara vår evolutionshistoria.

I en mycket banal mening har naturligtvis allt mänskligt sin grund i biologin. Utan gener, utan biologiskt fungerande kroppar funnes inga människor. Detta är en självklarhet och tämligen ointressant när det gäller att förstå de flesta av våra mänskliga betéenden eller när det gäller att planera ett samhälle som fungerar väl för så många människor som möjligt.

Inom filosofin brukar man skilja mellan nödvändiga och tillräckliga förutsättningar. Vår biologiska konstitution, vår genetiska uppsättning, utgör en nödvändig förutsättning för allt vi gör men den är mycket sällan en tillräcklig förutsättning för det. Vi är inte bara isolerade genkonglomerat. Gener verkar alltid i en miljö. Därför kan biologin inte ge oss de relevanta förklaringarna till de flesta av våra betéenden.

Vi kan illustrera detta med en liknelse: Huset som brann ner hade visserligen inte börjat brinna, och inte brunnit ner, om det inte hade varit byggt i ett brännbart material. Detta är en i sammanhanget ointressant självklarhet. Vi anser inte att branden i huset orsakades av att det var byggt av det brännbara materialet trä. Alla trähus brinner ju inte ner som bekant, trots att alla sådana är brännbara. Vi anser istället att blixten som slog ner i huset, en eventuell kortslutning i elsystemet, gnistan som for ut ur den öppna spisen eller cigaretten som föll ner på täcket när sängrökaren somnade, är den intressanta förklaringen till eldsvådan.

Att vårt nedbrunna hus var av trä var alltså en nödvändig förutsättning för att huset skulle börja brinna, och kunna brinna ner, men inte en tillräcklig sådan. Det är den tillräckliga orsaken som är intressant när vi vill förklara varför ett hus börjar brinna. På samma sätt är det faktum att vi är biologiska varelser, med en evolutionär bakgrund, och att vi har  gener som nödvändiga förutsättningar för våra beteenden, inte tillräckligt som förklaring till allt vi människor gör. Att påstå att våra mänskliga betéenden huvudsakligen orsakas av våra gener, av våra hormoner, av våra hjärnhalvor eller av vår evolutionshistoria, är ungefär som att påstå att den huvudsakliga orsaken till att ett hus började brinna är att det var byggt av ett brännbart material.

Ytterligare ett exempel: En människa äter därför att hon är en biologisk varelse och sådana måste äta för att inte dö, av biologiska skäl. I vissa sammanhang är det förstås intressant att förklara varför biologiska varelser måste äta men i andra sammanhang är detta tämligen ointressant. Bara för att människan är en biologisk varelse som måste äta måste hon exempelvis inte äta gröt. Om hon äter gröt gör hon det av något annat skäl än att hennes gener tvingar henne att äta, som att hon tycker att gröt smakar gott för att hon vant sig vid att äta gröt, att hon är för fattig för att äta oxfilé eller därför att hon är för lat att laga kåldolmar. Det faktum att människan måste äta för att inte dö förklarar således inte varför hon äter just det hon äter och inte något annat.
Ett sista exempel: Den biologiskt medfödda förmågan att bli aggressiv är en nödvändig förutsättning för att en människa ska kunna bli aggressiv men den är inte en tillräcklig förutsättning för att hon ska bli det. Det måste till något mer än den biologiska förmågan att bli aggressiv för att hon ska bli sådan.

Påståendet att människor blir aggressiva för att evolutionen utrustade oss människor med förmågan att bli aggressiva, är därför inte speciellt intressant som förklaring till en speciell människas, eller många människors, aggressivitet i en bestämd situation. Det är nämligen självklart att ingen människa skulle bli aggressiv om människan inte hade den biologiskt betingade förmågan att bli aggressiv, på samma sätt som det är självklart att ett hus som brinner ner måste vara byggt i ett brännbart material. Det självklara behöver man ingen vetenskap för att förstå eller förklara. Det är inte ens intressant till vardags. Den som således försöker hävda att Olle blev aggressiv igår kväll därför att människan under evolutionens gång utrustades med förmågan att bli aggressiv, förväxlar den nödvändiga, i det här sammanhanget helt ointressanta förutsättningen med den tillräckliga förutsättningen, nämligen med det som intresserar den som vill förstå Olles aggressivitet igår kväll. Om någon istället berättar för oss att Nisse förolämpade Olle igår, kanske vi anser att vi har fått en nöjaktig förklaring till Olles aggressiva betéende igår.

Härmed inte sagt att gener aldrig har något med Olles ilska att göra. Somliga av oss tenderar att bli aggressiva för mycket mindre än andra, eller att bli mycket aggressivare för det som andra bara blir lite aggressiva för. Några av oss blir mycket sällan aggressiva och somliga av oss reagerar inte med aggressivitet på samma saker som får andra att gå i taket. Trots de här delvis genetiskt bestämda skillnaderna är det inte meningsfullt att förklara Olles aggression som förorsakad av generna, eller av mänsklighetens evolutionshistoria. Intensiteten i Olles aggressioner, och hur lättutlöst hans aggression är, kan möjligen ha något med hans gener att göra, men även dessa faktorer beror på en kombination av hans gener och den miljö han har utsatts för under sin uppväxt.

Den optimala miljön kan ses som den miljö som kallar fram, eller utvecklar en viss egenskap upp till den nivå där generna sätter gränsen. Det som är en optimal miljö för en individ, enligt den här definitionen, är inte en optimal miljö för en annan men det innebär inte att miljön inte är det mest intressanta när det gäller att förstå och förklara en individs, eller människors i allmänhet, aggressioner. Detta gäller alla betéenden.

Biologistisk blir man alltså när man börjar betrakta vår biologiska konstitution, eller vår arts evolutionshistoria, som både den nödvändiga och den tillräckliga förutsättningen för mänskligt beteende, som den enda, den mest intressanta eller den viktigaste förklaringen till vad vi människor gör. Men biologism kan också bestå i att man förväxlar den nödvändiga orsaken med den tillräckliga. Skillnaden mellan dessa båda typer av felslut är hårfin dock.

Tillägg för det här blogginlägget:
Med detta vill jag inte säga att gener eller geners kopplingar till betéendetendenser inte alls skulle vara ett intressant område. Det kan det naturligtvis vara – i vissa sammanhang, men mer sällan ger de en enkel förklaring till komplexa betéenden eller betéendemönster. För att förstå sådana krävs nästan alltid insikter om miljöfaktorer som kan påverka betéenden och vill man påverka människors betéenden är det inte i första hand deras gener eller biokemiska system man ska ge sig på, eller försöka manipulera.

Länkar:
– Utdrag ur nätboken Kvinnan, djur eller människa? K.Berminge, Alba.
– Om bioligismen, ADHD och damp, Biology and Politics 6/5 2008
– Mer om ADHD, DRD4 och en gens evolutionära historia, Biology and Politics 10/5 2008

Jag har alltså läst Ingrid Carlbergs utmärkta bok Pillret och fortsätter att fundera kring en del av innehållet. Vad gäller förklaringen som hon ger, av hur SSRI fungerar, så får jag det inte att hänga ihop hur jag än försöker. Nu tror jag väl inte att det är så många neurobiologer som läser den här bloggen, eller bloggar överhuvudtaget, men kanske någon gör det, eller kanske någon känner en sådan att fråga. I så fall, svara gärna på mina frågor och låt mig få skåda ljuset.

För det första: Det sägs, och de flesta som kommit i kontakt med SSRI har hört det, att de som är deprimerade lider brist på serotonin, på samma sätt som diabetiker lider brist på insulin. Även Ingrid Carlberg nämner denna förklaring och att läkemedelsföretagen valde att använda den. Så långt är det inga konstigheter (även om man aldrig mäter serotoninmängd innan man sätter i SSRI, som man ju gör med insulin ex. vilket man också kan undra över förstås).

För det andra: SSRI kallas återupptagshämmare. Det vill säga de påstås förhindra nervernas återupptag av serotonin. Och nu börjar jag undra. Vadå? Varför ska nerverna inte kunna återuppta och använda serotoninet som finns, om det nu är normalt att de gör det och om det nu råder brist på ämnet?

Den här förklaringen förefaller mig, med mina begränsade kunskaper i neurobiologi, hänga mycket bättre ihop med hyotesen att den som är deprimerad har för mycket serotonin i hjärnan och genom att man inaktiverar en del av detta ämne, så hjälper man den deprimerade. Men så förhåller det sig alltså inte enligt den gängse teorin – eller handlar det bara om en ”teori” som man anser lämplig att servera oss lekmän medan den verkliga förklaringen (om den finns) anses så svår att vi vanliga dödliga inte kan förstå den?

Ingrid Carlberg förklarar saken sålunda i sin bok:

Serotonintransportören råkar vara det protein som sköter återupptaget av signalsubstansen serotonin i synapserna (=nervtrådarnas ändar: min anmärkning) Med andra ord är det just det protein som SSRI-medicinerna riktar in sig på. Serotonintransportören kommer in i bilden när serotoninet har avslutat sitt jobb och fört över signalen från den ena nervcellen i hjärnan till den andra. Då kallar transportören, enkelt uttryckt, tillbaka signalsubstansen till den sändande cellen igen. Vad Arvid Carlsson och andra med honom upptäckte var att om man med läkemedel stoppar återupptaget och låter mer serotonin stanna kvar i klyftan (mellan nervcellernas synapser: min anmärkning) blir många deprimerade patienter bättre.

Jag tycker jag begriper det här och om förklaringen är åtminstone i huvudsak riktig, så borde den innebära att man låter ”en massa” inaktiverat serotonin ligga och skvalpa mellan nervcellerna istället för att de tillåts göra sitt jobb, nämligen att överföra budskap mellan nervcellerna. Hur man får detta till att ”deprimerade lider brist på serotonin” förstår jag därmed inte alls. Om de verkligen hjälps av medlen, så borde de alltså istället lida av överskott på ämnet eftersom de mår bättre när detta inte gör något. Eller är det istället så att serotoninet utför andra uppgifter när det inte ägnar sig åt att överföra budskap mellan nervcellerna och då det råder brist på ämnet där så förblir dessa uppgifter ogjorda. I så fall blir jag väldigt nyfiken på vad serotoninet gör då istället. Borde inte hypotesen i så fall vara att det serotonin den deprimerade har har börjat löpa amok eller har slutat göra något annat som det också borde göra – där emellan nercellernas synapser.

Så vad beror depressionen på alltså? Och vad gör faktiskt de här SSRI-preparaten i våra hjärnor om de kommer in där? Kan någon förklara detta för mig blir jag väldigt glad för jag tycker inte om att inte förstå.

Dagens viktigaste bloggpost finner jag här

I boken Pillret av Ingrid Carlberg läser jag om en intressant undersökning om gener och serotonin, det ämne som man påstås lida brist på när man är deprimerad. Eftersom jag skrivit en del om de serotoninåterupptagshämmande antidepressiva medlen (SSRI) på den här bloggen, kan jag inte låta bli att återberätta historien om denna undersökning.

Nya zeeländska forskare började mellan åren 1972 och 1973 studera 1000 barn, uvalda så att de skulle utgöra ett representativt urval ur populationen. Deras undersökning kom att fortgå under flera decennier. Bl.a. kom man att studera samspelet mellan den gen som sägs styra serotonintransportören, som styr återupptaget av serotonin i nervcellerna.

Man fann att det fanns två olika typer av alleler (tänk på dem som gener) som påverkade serotoninupptaget, korta och långa alleler. Eftersom vi alla har en allel för detta syfte från mamma och en från pappa, så kan man ha en av tre kombinationer: kort/kort, kort/lång och lång/lång. Forskarna delade därför in sina undersökningspersoner, som nu hunnit bli trettio år, i tre grupper, utifrån vilken genkombination de tillhörde.

Nu fann man att i gruppen med kort/kort-alleler hade 43% utvecklat en depression i samband med kriser i deras liv, medan endast 17% hade gjort så i den grupp som hade lång/lång-gener. Hos kort/lång-gruppen var förekomsten av depressioner omkring 30%. De långa generna föreföll alltså ge bättre skydd mot depression. Kanon alltså, nu hade man fysiologiska belägg för att gener i hög grad bestämmer tendensen att bli deprimerad och dessutom vilken gen som gör det.

Men nu gick forskarna vidare och kollade generna mot uppväxtförhållanden i allmänhet, och delade in den studerade gruppen i en grupp som hade haft en harmonisk barndom, en som hade haft det svårt och som haft det ännu svårare, och jämförde uppväxtförhållandena med gener och depressionsförekomst. Även här fann man att sambandet stod sig. Lång/lång-kombinationen klarade sig bäst, men de var inte totalt skyddade av sina gener och i deras fall var insjuknande i depression oberoende av hurdan barndomen hade varit. Bara de med minst en kort gen verkade ha påverkats av miljön.

Så kommer det, och jag citerar ur boken:

Däremot spelade längden på allelerna ingen roll för dem som vuxit upp under vad forskarna bedömde som lyckliga förhållanden. Bland dem hade inte ens personer med två korta alleler någon förhöjd risk för depression.

”Människor har varit fixerade vid kampen mellan arv och miljö alldeles för länge. Men ingetdera är en story i sig själv. Det är hundra procent arv och hundra procent miljö”, konstaterade nyzeeländske professorn Richie Poulton, ledaren för Dunedin Multidiciplinary Health and Development Study i en intervju.

Mycket tänkvärt resultat alltså.

Ikväll såg jag TV-programmet om ”affären Gillberg” och om hur han och hans assistenter förstörde forskningsmaterial för att det inte skulle kunna granskas av ett par andra forskare.

Det var ett intressant program som stämde bra med mina intryck och min uppfattning då affären pågick. Gillberg beskyllde sina kritiker, de som misstänkte att han inte hade så mycket fog för sina påståenden om att c:a 10% av alla barn led av DAMP/ADHD, för att föra en ren förtalskampanj. Det kan dock aldrig anses vara förtal att ha en annorlunda åsikt än en annan forskare. Tvärtom är kritisk granskning av forskning och vetenskapliga rapporter och material själva kärnan i vetenskapen och just det som gör vetenskapen mer tillförlitlig, i det långa loppet, än allmänt tyckande. Utan möjligheter till sådan granskning är vetenskapen inte bättre än vilket allmänt tyckande som helst.

När jag följde diskussionerna i massmedia, och läste artiklarna om vad som förevar, både rapporter om saken och Eva Kärfves och Leif Elinders inlägg i saken, samt Gillbergs och hans försvarares, så kunde jag inte se någon smutskastning av Gillberg från Kärfves och Elinders sida, medan mycket av det som kom fram om affären redan då, och som också belystes i TV-programmet, tydde på att Gillberg, med sympatisörer, smutskastade Eva Kärfve och Leif Elinder bortom allt förnuft. Bland annat skrev Gillberg Sten Levander, som försvarade Gillberg, till Lunds universitet och krävde att Eva Kärfve skulle avskedas. Dessutom försökte man misstänkliggöra kritikerna genom att sammankoppla dem med scientologerna. Nu är scientologerna skumma i många avséenden, men allting de säger är inte fel. Det är lika korkat att avfärda all kritik av nerdrogningsromantiken med att kritiken är scientologisk, som det vore att avfärda det faktum att Hitler fixade tyskarna jobb, med att han var en skurk. Det var han, men det förvandlar inte det faktum att han fixade jobb åt folk till en lögn.

Björn Christofer Gillberg forskar vidare, vid Göteborgs universitet, trots att han dömts för domstolstrots (han kan ju inte straffas flera gånger för samma försyndelse, som rektorn vid Göteborgs universitet säger i programmet) och för att ha förstört forskningsmaterial som han inte fick förstöra och trots att han inte brytt sig ett dugg om vetenskaplig hederlighet. Visserligen har han inte belagts med forskningsfusk, det går av förklarliga skäl aldrig att göra det eftersom han förstörde materialet hellre än att låta någon kontrollera sin forskning. Just det är ohederligt nog. När en forskare förhindrar det för all vetenskap grundläggande kontrollerandet av forskares arbeten då är han inte längre en seriös forskare.

Det handlade inte, som han ville göra gällande då, om att utlämna materialet till vem som helst. De forskare som begärde att få kontrollera det var bundna av tystnadsplikt vad gällde de undersökta personerna.

Här kan man dels se hela programmet, titeln är ”Fördärvet”, dels en längre intervju med professorn i forskningsmetodik, Björn Söderfeldt, där han dömer ut Gillbergs forskning på forskningsmetologiska grunder. Hans kritik är fullständigt förödande för Gillberg och hans assistenter. Jag håller helt med honom, vad gäller generell användning av statistik, bl.a av faktoranalys, på frågor om betéenden.

Här skrev jag lite om saken för tre år sedan:
Kontrollerande verksamhet självklar för seriösa forskare, Motvallsbloggen, 14/5 2005

PS: Jag begriper inte varför inte Bo Rothstein rycker ut och kräver att Göteborgs universitet borde fråntas sin universitetsstatus förresten.