Lite spridda tankar här:
Varför har jag inte skrivit så mycket på sistone? Jo, delvis på grund av att somligt i mitt privatliv tagit en större del av min tid (inte minst valpen som jag köpte i höstas, som emellertid börjar bli stor nu) men framför allt för att jag till slut inte orkade skriva om allt det som gör att jag känner att jag lever i en gigantisk och ond dröm.
Det tar på krafterna och psyket att inse vad våra politiska ledare ställer till med, alla massmord, allt förtryck, allt krigande som de iscensätter, för att inte tala om hur nedslående det är med den enorma propaganda de utsätter oss för för att vi inte ska inse detta, och att se hur de allra flesta går på denna propaganda.
Jag har ju åter och återigen undrat, här på bloggen, om våra journalister är okunniga eller köpta. Man vill ju inte tro det senare så till slut börjar man, för att inte helt tappa tron på mänskligheten, tro att de är lika okunniga och lika lurade som vi andra, av vad deras kollegor skriver och av vad politiska organ sprider ut. De får sin information från stora nyhetsbyråer som behärskas och styrs av de ekonomiska eliterna.
Jag har också tidigare skrivit att det typiskt mänskliga, det som skiljer oss från alla andra djur är vår enorma benägenhet att följa alla andra, att låta oss manipuleras av språket, kort sagt att låta oss indoktrineras. Vi har också en stark tendens att låta oss luras så effektivt av språket att vi tycker oss se vad auktoriteter säger åt oss att se.
Våra styrande har en hel kader av samhälls- och betéendevetare som talar om för dem hur man på bästa sätt får människor att acceptera vad de säger och gör. De experimenterar med olika grupper av människor, som får höra olika historier, eller samma historia uttryckt på olika sätt och sedan mäter man vilken version som påverkade, övertygade människor effektivast. Utifrån de kunskaper om människors reaktionsmönster man får, skriver sedan politikernas talskrivare politikernas tal.
Vidare vet vi att de flesta av oss tenderar att tro gott om våra medmänniskor, att lita på dem. Om ingen litar på någon annan hamnar vi ett samhälleligt helvete. Som de sociala djur vi är vill vi inte hamna i den situationen att vi misstror alla våra medmänniskor. Därför litar vi på folk ända tills de eventuellt visar sig vara opålitliga. Då slutar vi lita på den som avslöjar sig som lurendrejare men vi fortsätter att lita på de andra människorna. Det ska till väldigt mycket lurendrejeri från vår omgivning för att vi ska tappa tilliten till alla andra människor och den dagen när vi alla gör det är vi socialt sålda.
I vårt språk finns ofta ett negativt laddat ord och ett positivt laddat ord för samma sak. Dessa ord påverkar oss på olika sätt. Om jag säger att Lisa är snål, får lyssnaren inte någon gott intrycka av Lisa. Om jag däremot säger att Lisa är sparsam tycker många fler att Lisa uppvisar en positiv egenskap och att hon troligen är en bra människa.
Om jag säger att vi ska privatisera en offentlig verksamhet, så har detta ord redan hunnit bli ett negativt och belastat ord, men om jag istället säger att nu ska vi öka människornas valfrihet, så blir många fler positiva till det jag gör. Valfrihet är något de flesta av oss gillar.
Om jag, som politiker säger att vi måste ingripa i landet X och rädda människorna där från deras förskräckliga diktator, så tycker de flesta av oss att detta är en god gärning för visst skulle vi uppskatta att bli räddade från en sådan typ.
Om jag istället säger att nu ska vi attackera landet X så att vi i den ekonomiska eliten i Väst kan ta hand om detta lands råvaror och naturrikedomar, så är de flesta av oss inte lika positiva och då tycker vi inte att en attack är en human gärning.
De illdåd vi läser om i tidningarna förfäras vi över. De illdåd som de stora media tiger om dem irriteras vi inte av. Så tyckte väldigt många av oss att det var rätt att bomba Libyen för att få den förfärliga diktatorn Ghadafi avsatt. Ytterst få av oss vet att idag råder kaos i Libyen och där det tidigare bara var farligt att opponera sig mot överheten, där är det farligt att leva idag, eftersom landet styrs av mängder av beväpnade miliser som när som helst fängslar, torterar och skjuter folk utan några som helst rättsliga förfaranden. Man kan inte alltså inte längre klara sig där bara genom att tiga med sitt eventuella missnöje med landets politik, man måste ha tur också, så att ingen annan torterad uppger att man är oppositionell bl.a.
Vi människor är alltså inte bara beroende av att lita på varandra, vi är också, av naturen, benägna att vilja se rättvisa och jämlikhet mellan människor. Ju mer vi indoktrinerats att sådant är bra och ju tryggare vi är, desto mer reagerar vi mot orättvisor och förtryck av människor. Om vi däremot indoktrineras att anse att var och en i första ska hand tänka på sig själv och försöka konkurrera ut medmänniskorna vad gäller tillgången till landets resurser och ännu värre, om vi tvingas leva under sådana förhållanden att vi alltid måste välja mellan att slå ut andra eller själva bli utslagna, då kommer fler, men fortfarande inte de flesta, att acceptera att våra länder attackerar andra länder. Om inte annat accepterar de sådant för att de inte orkar engagera sig.
Varför har vi svenskar accepterat att vår riksdag har skickat svensk militär att kriga på USA:s sida i Afghanistan?
Under min livstid har vi gått från en period där den allmänna uppfattningen var att jämlikhet och rättvisa, liksom fred är bra och solidaritet mellan människor var något fint, till ett politiskt tillstånd där vi tvingas trampa på varandra för att inte gå under själva: ”Det blir endera du eller jag som får gå i nästa rationalisering.” Det blir endera du eller jag som får löneförhöjningen nästa gång.”
Idag avspeglar sig detta utslagningssamhälle inte minst i alla dessa underhållsprogram på TV där människor tävlar mot varandra, enskilt eller i grupp, och ”förlorarna” slås ut i varje omgång. Det är vad jag skulle vilja kalla ”mobbning-TV”. Det första programmet i den stilen var Robinson, som väckte stor avsky hos många människor när det introducerades för omkring 20-25 år sen. Idag är i stort sett alla underhållningsprogram av samma karaktär och vi får tom lyssna på domarpaneler där vuxna människor hånar dem som misslyckas med en uppgift. Få reagerar längre mot denna barbariska underhållning. Detta är en moderna form av de romerska gladiatorspelen, där människor slängdes ner i lejongropar för att slåss mot ett lejon. Symtomatiskt nog har vi ett TV-program som kallas just Gladiatorerna.
Hela samhällsdiskussionen handlar idag om vilka som ska bli ”vinnare” och vilka som ska bli ”förlorare” och förlorarna anses ha sig själva att skylla, endera för att de är lata eller för att de är underlägsna och är de sjuka, ja då är det ju underlägsna, har dåliga gener. Media utser vinnare och förlorare på skatteförändringar, ja de utser vinnare och förlorare med varje samhällsförändring. Så talade man inte om människor för 35 år sen.
Ingenting är bättre för de regerande eliterna än en befolkning som tvingas konkurrera med alla andra om jobben, om lönerna, alltså måste man ha en ganska hög arbetslöshet. När människor pressas, dels på de arbetsplatser som finns, där man vet att hålla en underbemanning som ständigt jagar de anställda, då orkar de inte informera sig om vad som händer i samhället i stort eller i världen än mindre orkar de bry sig eller protestera, då blir de lättare att styra med andra ord. Också detta vet de samhällsforskare och beteendeforskare som förser eliterna med de samhälleliga verktyg dessa behöver för att styra så smidigt som möjligt.
De styrande eliterna vet också att eftersom de flesta av oss tenderar att tro vad alla andra i vår omgivning tror, och dessutom lättare tror på sådant som sägs på många olika håll i samhället, så har de sett till att skapa en propagandamaskin som ska vara så svår som möjligt att genomskåda och som ska ge oss intrycket att ”alla tycker si eller så”. Svenskt näringsliv lärde sig från de amerikanska propagandamakarna på sextio- och sjuttiotalen att det man ville få svenskarna att tro på det skulle vi få höra från många olika håll. Alltså skapade man en propagandabläckfisk med många armar, som vi inte känner till sambandet mellan, alltifrån propagandainstitutet Timbro till 4H- grupper och ”Ung företagsamhet”. Ovanpå detta har eliterna sett till att ta ett stadigt grepp om våra media, som alla trumpetar ut samma propaganda. Jag ska återkomma till NED, New Endowment for Democracy, som inrättades i USA 1983 för att just påverka människor i rätt riktning och som just är en sådan här propagandabläckfisk av otroliga mått.
Ungdomsaktiviteterna är inte minst viktiga, som redan Hitler insåg, då de vänder sig till de yngre, som därmed ska få sin världsbild inhamrad i sig tidigt i livet. Man vet nämligen också att den världsbild människor utvecklar som unga, den håller de flesta i grunden fast vid livet ut. Dessutom vet man att det är psykiskt svårt att ändra denna världsbild och att de flesta tenderar att läsa och ta del av sådana information som befäster deras egna världsbilder. Människor värnar alltså om sin okunnighet för att slippa den plågsamma process det är tvingas inse att man blivit lurad av sitt samhälle. Få ting är så dystert som att inse detta. Då ryker en stor del av den tillit som vi inte bara normalt hyser till våra medmänniskor utan som vi måste hysa för att kunna leva i ett samhälle.
Så nej, Putin är inte en diktator. Han är vald i allmänna val, oavsett vad vi kan tycka om honom (som i princip är vad media skriver oss på näsan att vi ska tycka). Janokovich var inte en diktator, han var vald i allmänna val. Chavez var inte en diktator, han var vald i allmänna val. Alla dessa personer har förstås landsmän som avskyr dem och deras politik, på samma sätt som Reinfeldt har i Sverige, men de är därför inte diktatorer och om de avsätts av en demonstrerande hop, fredligt eller med våld, så är ett sådant avsättande en kupp, inte ett tillsättande av en demokratiskt vald person. Ingen enda politisk ledare, inte ens i de s.k. demokratierna, har 100% av sin befolkning bakom sig. Vi har all anledning att förhålla oss skeptiska när media talar om hur ”det libyska folket” , det ”ukrainska folket” eller det ”venzuelanska folket”, tycker. Det är aldrig hela folket som tycker en sak, utan alltid bara en del av detta folk. Detta hindrar inte våra media från att tala om de demonstrerande i Libyen, i Syrien, i Ukraina, som om dessa uttryckte hela sina folks intressen. Om det är en minoritet eller en majoritet är avgörande när vi talar om demokrati. I Venezuela vann Chavez val efter val och hade en majoritet av sin befolkning bakom sig. I Syrien anordnades val för ett par år sedan, trots kriget där, där Assad fick en stor majoritet. Ghadafi i Libyen erbjöd sig att anorda allmänna val med valobservatörer från andra stater men detta accepterades inte av de Västmakter som snart bombade stora delar av Libyen sönder och samman. Så hur det såg ut där får vi aldrig veta.
Utmärkande för demokratier är att den utses till statsledare som har en majoritet bakom sig i valen eller i den riksdag som valet handlar om, som i Sverige, och flera andra flerpartiländer. Här kan flera partier, som tillsammans har majoritet i riksdagen, sluta sig samman och utse en person till statsminister. Moderaterna med Reinfeldt som ledare, hade bara stöd av drygt 30% av väljarna i valet 2010 och av mindre än 50% av folkets representanter i riksdagen. Så vad ska man säga om honom? Har han ”svenska folket” bakom sig? Skulle man kunna säga att en moderat demonstration var eller representerade ”svenska folket”?
Länkar: (fler kan komma senare)
– The Indoctrinated West, Andre Vltchek, Global Research, March 29, 2014
– Så sprids fördomar om krisen på Krim. Svenska medier har noll koll på läget i Ukraina, Torsten Kälvemark, AB 2/4 2014
– Ukraine’s “Brown Shirt Revolution”: Part of a US -NATO -EU Plan to Break up Russia? Francis A. Boyle and John Robles, Global Research 22/2 2014 (Samtidigt som vi lever i de gigantiska konspirationernas tid har vi alla fått lära oss att rapa frasen ”Du tror väl inte på konspirationsteorier”. Men de är inte ens hemliga. De finns att läsa på nätet.)
