Jag bara undrar vart alla de där trevliga, strävsamma apoteksbiträdena och farmaceuterna, som skulle köpa och driva de privatiserade apoteken, tog vägen?

Och är det någon som tror att apoteksvarorna blir billigare när de ska säljas dygnet runt? Är det någon, dessutom, som tror att de stora apoteksbolagen kommer att behålla småapoteken i glesbygden?

Länge leve det alltmer utarmade Sverige! De rikaste blir ju i alla fall rikare.

Som jag sade när vi gick med i EU, som stipulerar låginflationspolitik (läs hög arbetslöshet) och privatiseringar av offentlig sektor, vi kommer ganska snart att bli norra Europas Sicilien, en underutvecklad glesbygd i EU-periferin. Vi har politiker som arbetar som flitiga bävrar på den saken. Alla som sett hur det ser ut där bävrar farit fram vet vad sådana åstadkommer – förstörelse. 

Tillägg kl. 21.00: Så läste jag i Borås tidning att 150 apotek ska säljas till de där små idoga apoteksentreprenörerna som jag undrar över ovan – så småningom. Så då undrar vän av ordning vilka apotek detta handlar om?

Vet just nu att apoteket  i vårt lilla samhälle, hör till den här gruppen. Kan alltså inte låta bli att undra om de där 150 apoteken ligger så illa till och har så liten kundkrets att de stora antas inte vara intresserade. Någon annan som vet?

Länk:

Wide Dissatisfaction with Capitalism — Twenty Years after Fall of Berlin Wall

(Tack Britta Ek för länken)

Idag tog programmet Medierna upp medias främlingsfientlighetsbefrämjande skriverier de senaste 20 åren, och framför allt i början av 90-talet. På söndag kommer dessutom ett program på TV4 där Gustav Fridolin anklagar medierna för att sprida rasistiska budskap. Medieförespråkare förnekar detta förstås, enligt Svt:s förhandsanmälan av programmet. Fridolin har helt rätt dock.

Det har visserligen inte varit vanligt de senaste åren att man direkt gett spridning åt rent rasistiska budskap, men när media, i slutet av 80-talet och början av 90-talet, började beskriva flyktingar och invandrare som ett stort problem, då gav man också rena rasister möjlighet att framträda i radion och uttrycka sina åsikter – utan att någon påvisade felaktigheterna i deras påståenden, något vi inte sett i min livstid. Jag trodde nästan inte vad jag hörde.

När SR kritiserades för detta, försvarade sig journalister med att ”vi rapporterar ju bara som det är, så här tycker folk”. Det tyckte dessvärre fler och fler människor från 1989 och framåt, men huvudskälet till att sådana här åsikter spred sig var just medias skriverier och radions och TV:s invandrarhetsande program och att få journalister gjorde något för att påvisa hur fel många av dem som kritiserade flyktingarna hade, att de bara uttryckte fördomar. Journalisterna förmådde inte se skillnaden mellan människors åsikter om verkligheten och verkligheten själv. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att den rådande relativistiska kunskapsteorin säger att det inte finns någon sanning, att allt bara är ”berättelser” och att vars och ens enskilda sanning (läs ”föreställningar”) är lika goda som alla andras ”sanning/berättelser”. Av allt att döma seglar de flesta journalister fortfarande omkring på obegriplighetens ocean.

Vår mörka historia

Enligt förhandsinformationen om TV-programmet Vår mörka historia, hävdar mediaföreträdare och forskare att det inte går att bevisa att ”mediers skriverier och attacker mot flyktingförläggningar hör ihop.” Nej, det går förstås inte att bevisa men om vi ser till det faktum att opinionsundersökningar om saken, minst tre stycken som gjordes mellan åren 1967 och 1987, hela tiden visade på avtagande främlingsfientlighet i befolkningen under den tid då man inte beskrev invandrare som problematiska eller invandrar- och flyktingpolitiken som dyr och usel i media, och ökningen sedan tar fart från 1989, det år då media fullkomligt exploderade i hets mot invandrare och flyktingar, då kan man sluta sig till att förändringen ifråga har med medias skriverier att göra. Under några år i början av 90-talet matades vi, flera gånger i veckan, med larmrapporter om denna hemska invandrar- och flyktingpolitik och om de hotande ”flyktingströmmarna”. Väldigt lite vid den tiden, dessutom, om att de allra flesta utvisades så småningom.

Rubriker från DN huvudsakligen, åren 1991/92

Klart att människor påverkas av mediaskriverier

Det är väldigt konstigt att media, men ofta även forskare, envist hävdar att vad som skrivs och sägs i media, eller i filmer, inte påverkar människor det minsta. Vore detta korrekt borde vi inte ha användning för media, för att inte tala om att ingen borde ha intresse av att betala miljoner och åter miljoner för reklam eller propaganda.

Den här åsikten är förstås rent nonsens. Media påverkar oss alla, somliga mer än andra, och inte minst påverkar de våra uppfattningar om omvärlden. Skriver man ständigt i media att en viss grupp människor är problematiska eller ställer till problem för samhället och skattebetalarna, att det är hemskt att våra politiker släpper in dessa problematiska människor, då kommer också många människor att börja anse att så är fallet. Då kommer, som ett brev på posten, snart en mindre grupp att börja mobba, förfölja och i värsta fall både misshandla och döda personer inom den förtalade gruppen, den som ”vi inte borde ha i Sverige, den som våra politiker inte borde släppa in”. Vår samtid erbjuder mängder av exempel på just detta.

När media beskriver någon grupp som problematisk, så vet vi att alltid några får för sig att ”göra något åt saken” på eget bevåg. Mediernas skriverier ger dem känslan att de egentligen bara gör vad alla svenskar skulle vilja göra, men är för fega för att göra. Det får dem att känna sig modiga och ”patriotiska”. Alla attentat mot flyktingförläggningar och mot enskilda invandrare och flyktingar, som vi såg från 1989 och framåt är bra exempel. Morden på abortläkare i USA är ett annat bra exempel.

Många människor ”vet” idag att invandrare är mycket mer kriminella än hedenhössvenskar. I en undersökning på 90-talet, frågade man människor vad de ansåg i den här frågan, och dessutom frågade man dem om de kände några invandrare samt vad de tyckte om dessa. Det visade sig då att många ”visste” att flyktingarna var kriminella av sig och otrevliga, men de invandrare eller flyktingar de själva kände, de var inte sådana förstås. De var trevliga. Av detta kan vi dra slutsatsen att de ”allvarliga” problemen med invandrarna hade människorna inte själva upplevt. Föreställningen om invandrare som ett stort problem, hade de alltså inte skaffat sig på grund av egna erfarenheter. Dem hade de serverats i media.

Sådana här skriverier fungerar dessutom inte sällan som självuppfyllande profetior. Den utstötta, förtalade gruppen reagerar med avståndstagande gentemot majoriteten. Tvingar man dem dessutom att leva sämre än majoriteten, så skapar man förstås fler kriminella inom denna grupp. Det gäller även utslagna hedenhössvenskar som diskrimineras eller behandlas illa av samhället.

Medias skriverier fick andra konsekvenser, och detta talar man tyst om. Många tjänstemän inom flyktingmottagningarna runtom i landet började nämligen behandla flyktingar mycket illa. Medias återkommande fetstilskrav på att ”man måste sluta dalta med flyktingarna”, att ”man måste ställa hårdare krav på flyktingarna” etc. fick till följd att många flyktingar förnedrades på ett rent upprörande sätt. Jag såg det inifrån då, och förfärades. Det var då jag verkligen insåg hur det som hände i Tyskland under trettiotalet kunde hända, något jag grubblat mycket över tidigare och bara inte kunnat förstå.

Det var nu bara självklart att många av barnen till de föräldrar som förnedrades knappast skulle växa upp till medborgare som kände solidaritet med det svenska samhället. Tvärtom skulle ett antal av dem, med stor säkerhet, ta avstånd från Sverige och hedenhössvenskarna. Det som alla säger sig inte förstå idag, är bara en självklar följd av drevet mot flyktingar och invandrare som media bedrev från 1989 och några år framöver, och som förstås dessutom göddes av den arbetslöshet som uppstod på 90-talet, som följd av fastighetskraschen och  den vanvettiga ekonomiska sparpolitiken som både regeringen Bildt och regeringen Persson förde, men framför allt regeringen Bildts flyktingpolik, som kom som svar på medias skriverier. Nu är vi dessutom där igen.

Det är idag inte svårt att förutsäga att ett antal av barnen till alla de hedenhössvenskar som idag pressas ut ur sjukförsäkringssystemet eller från a-kassan, kommer att reagera likadant som somliga flyktingbarn har gjort. Det är på det här sättet man skapar värstinggenerationer. Det vet alla som kan något om samhällsutveckling och om sociala processer.

I programmet Medierna förnekar journalister alltså att media bedrev en formlig kampanj mot både flyktingar och flykting- och invandrarpolitiken tidigare. Var och en, som vill och orkar, kan emellertid gå in i läggen och få hur många belägg som helst för att detta faktiskt var fallet. Hade artiklarna legat på nätet, men detta var före Internet, så hade det inte gått att blåneka som man gör idag.

/Kerstin

Länkar:
Flyktinghets och felcitat, Medierna, SR
Vår mörka historia, del 3, TV4
Vår  mörka historia, del 3, TV4, se filmen här
Den stora myten om journalisten, Dan Josefsson
Rekommenderad läsning:
The spirit Level, Why More equal Societies Almost Always Do Better, Richard Wilkinson. Kate Pickett, 2009

Apropå att Åsa Linderborg har skrivit ett inlägg i AB, om Yahoda Hiss och hans organstölder, så hänvisar jag till vad jag skrev på Motvallsbloggen den 25:e och 26:e augusti i år:

- Mer om organstölder i Israel – misstanken var inte grundlös 

- SvD:s ledarblogg om Boströms artikel – kan skribenten varken svenska eller engelska?. 

Länk:

- Nu faller domarna i den israeliska organhärvan, Å Linderborg, AB

- Yahoda Hiss, Wikipedia

Så här inför den socialdemokratiska kongressen, och då jag har lite svårt att skriva, tyckte jag det kunde passa att reprisera ett inlägg från den 29:e augusti i år. De som redan har läst det och har det i färskt minne kanske ursäktar tilltaget.

Min svenska historia III (Dagens inhumana människosyn)

När jag var barn, och ung, åren efter andra världskriget, hade den biologistiska människosynen (att tolka alla mänskliga beteenden utifrån biologin) råkat i så totalt vanrykte, på grund av Hitlers alla illdåd, att få ville jämföra människor med djur och ännu färre försökte tillämpa och tolka samhället utifrån en socialdarwinistisk utgångspunkt. Hitler, som grundade sin ideologi på en konservativ variant av socialdarwinismen, hade misskrediterat sådana förfaranden så till den milda grad att ytterst få kunde tänka sig att hävda att konkurrens och utslagning var naturens eviga och allomfattande lag.

Två sorters socialdarwinism
Det har hela tiden funnits två sorters “socialdarwinism”. Dels hade vi den variant som man brukar anse att Herbert Spencer (1820-1923) var fader till. Det är denna variant man vanligen avser när man talar om “socialdarwinism”. Jag brukar kalla den den liberala socialdarwinismen. Spencer var mannen som myntade det uttryck som senare de flesta kommit att förknippa med Darwin och hans evolutionsteori, “survival of the fittest” (de bäst anpassades överlevnad). Han var liberal och för liberaler finns det bara individer. Han tog förtjust emot Darwins evolutionsteori och menade att Darwin hade hittat de utvecklings- naturlagar som gällde för alla biologiska arter, och han menade att de gällde (borde gälla) också i samhället. I det naturlagsenliga samhället överlevde individer genom att konkurrera om resurserna med alla andra individer. De sämre anpassade gick under och det var en naturlag som man inte skulle göra våld på i samhället. Välgörenhet, tyckte de extrema liberalerna, var av ondo då det möjliggjorde för de undermåliga människor att överleva och fortplanta sig och därmed att degenerera människosläktet. Om man lät människor konkurrera fritt skulle alla göra det de var bäst på och de bästa överleva. Det skulle dels leda till en förädling av människomaterialet, dels till en teknisk utveckling och därmed till det bästa tänkbara samhället för alla.

Spencer har haft ett stort inflytande över samhällssynen i USA, medan den ledande liberalen i Europa blev John Stuart Mill (1806-1873) som senare blev socialliberal. Han insåg nämligen att människor föddes med helt olika förutsättningar och att samhället, för att det sant liberala samhälle skulle fungera, måste ingripa en del och ge människor åtminstone lite mer likartade förutsättningar från början, som ex. god utbildning, vilket förmodligen är skälet till att ex. Johan Norberg betraktar honom som en ren förrädare mot det liberala idealet. (1)

För den klassiskt konservative var människan i grunden ond. I urtiden hade alla individer levt i ett allas krig mot alla. Samhällsbildningar uppstod, tänkte man sig, i Thomas Hobbes (1588-1679) anda, när människor slöt sig samman och valde en ledare, en kung, vars huvuduppgift var att att se till att lagar stiftades och att människor följde lagarna, så att människor kunde leva i fred med varandra.
Samhället liknades, av de konservativa, vid en organism, där varje individ fyllde samma funktion i samhället som ett kroppsorgan i en kropp. Var och en hade sin uppgift att fylla och fyllde alla denna uppgift och följde lagarna, skulle samhället bli gott för alla.

Konservativa tenderade att betrakta stabilitet och långsamma samhällsförändringar som idealet. Traditioner hade, menade man, utvecklats genom århundraden och de representerade därför urgammal mänsklig erfarenhet och kunskap, därför skulle man värna om och bevara traditionerna. Det anstod inte enskilda människor att sätta sig upp mot överhögheten. Kungen skulle vara oavsättbar, oavsett hur han styrde, för ett samhälle utan överhuvud var ändå alltid värre att leva i än en stat med en tyrannisk furste.

Några århundraden senare skulle Edmund Burke (1729-1797) komma att formulera det som blev den klassiska konservatismens ideologi. Den formulerade han som svar på den franska revolutionen och den stipulerade exempelvis att revolutioner alltid är fel och leder till katastrof. Han ansåg vidare att somliga människor är överlägsna andra, nämligen adeln och herrarna. Resten, de vanliga människorna, var råa, obildade och grymma sällar. Om man gav det lågt stående folket makt i samhället skulle samhället falla samman och ren ondska skulle regera igen (vilket var orsaken till att de konservativa, högern i Sverige, var motståndare till allmän rösträtt och demokrati ex).

Den andra varianten av socialdarwinism är alltså den konservativa socialdarwinismen. Den utmärks följaktligen av föreställningen att samhället är en organism, att människor inom detta samhälle inte ska konkurrera utan samarbeta. De måste ledas av en stark och överlägsen ledare som förmår upprätthålla lag och ordning i samhället. Den naturlagsenliga konkurrensen består här inte i individernas konkurrens med varandra, utan i samhällens konkurrens med andra samhällen, i krig mellan stater, där den starkare staten segrar och leder mänskligheten framåt. Detta var grunden i Hitlers, på evolutionsteorin och biologin grundade, ideologi.

Karl Marx, å andra sidan, hävdade att människan i grunden är social och att samhället skulle bli bra, bara man rev dess maktstrukturer, gav alla samma ekonomiska förusättningar och lät människor utveckla sina egna förmågor, faktiskt en människosyn som inte är så olik liberalismens. Till skillnad från liberaler ansåg han att produktionsmedlen borde ägas av alla gemensamt, inte av en rik överklass.

Min egen människosyn – då och nu
När jag, i min ungdom, läste om Hobbes och Burkes idéer om samhället, tyckte jag att det var rena rappakaljan. Då, när biologism och inhumanism var totalt ute, föreställde vi oss istället att människan var en av naturen social och samarbetsvillig varelse. Idag kanske jag har ändrat min uppfattning lite och har viss förståelse för hur idéerna om de i grunden onda/egoistiska människorna kunde uppkomma. Samhällen utan lagar, och utan människors känsla av samhörighet, som ofta blir resultatet vid plötsliga samhälleliga sammanbrott, tenderar att utvecklas till mycket inhumana sådana där kriminella organisationer snabbt rycker åt sig makten, vilket vi ser exempel på idag. Så lite mer konservativ har jag kanske blivit med åren. Visserligen har jag aldrig trott på välsignelsen i blodiga revolutioner men jag kanske var mer optimistisk vad gällde utfallet av snabba samhällsförändringar när jag var ung och framför allt trodde jag inte att människor var så förödande lätta att lura och indoktrinera, som jag nu inser att de är.

Idag är min övertygelse snarare att människan är både en vänlig social samarbetsvarelse och en varelse med inbyggd möjlighet till ren ondska, av födseln, och vilken sida av den mänskliga potentialen som utvecklas, eller uppvisas, beror på det samhälle människor växer upp i eller vilken situation de hamnar i. Människor blir vad man gör dem till, samhället formar människorna alltså. Trygga människor blir hjälpsamma, mer solidariska mer generösa och tolerantare, mindre egoistiska alltså. Hotade människor, eller människor som inbillas, indoktrineras i tron, att de är hotade, kan snabbt bli bestialiska, hatiska och hämndgiriga. Detta ser vi tydligt i krig exempelvis. Dessutom är jag övertygad om att den mest grundläggande mänskliga egenskapen är påverkbarheten. Men även den har sin grund i vår sociala natur. De allra flesta av oss vill vara som alla andra, vill vara en del i en grupp och känna oss hemma i denna, och grupptryck är något av det mest kraftfulla som finns, vad gäller att övertyga människor. Vi har nog en medfödd tendens att tro att vad de allra flesta tror, det måste vara rätt, eller vad människor i vår omedelbara närhet tror, det måste vara rätt: “Hästskit är gott, en miljon flugor kan inte ha fel – syndromet” alltså.

Förtrycker och hotar man människor ständigt och jämnt, ex. så att de känner att de snabbt kan förlora sin utkomst, sin sociala trygghet eller ännu värre – förlora livet, tvingar man dem att ständigt konkurrera och tvingar man dem att leva med ständiga och oförutsedda förändringar, då blir människor otrygga vilket gör dem mer egoistiska, lätt gör dem mer hatiska och sådana att de begår inhumana handlingar mot andra. Kort sagt, ett solidariskt någotsånär jämlikt samhälle skapar godare människor och ett angenämare samhälle för de allra flesta att leva i. Ett hårt, inhumant, mer ojämlikt utslagningssamhälle skapar fler onda eller egoistiska människor och gör samhället sämre och otryggare – för alla.

Min efterkrigstid
Således, den klassiska socialdemokratiska ideologin vilade på en människosyn som sade att människor är sociala varelser med en inbyggd vilja att samverka och att hjälpa och stötta varandra. Ekonomisk jämlikhet och lika möjligheter för alla skapar ett bättre samhälle, för alla, ansåg de tidigare socialdemokraterna. Med denna grundsyn försökte, och lyckades man förhållandevis väl, skapa just ett mer jämlikt samhälle. Min generation, och våra barn och barnbarn, fick möjligheter som min generations föräldrar inte kunnat drömma om. Vi fick bättre mat, kläder, bostäder, god sjukvård, skolutbildning och universitetsutbildning blev möjlig för alla, åtminstone vad gällde den praktiska, ekonomiska delen. Tidigare hade bara en liten del av överklassens barn gått i gymnasium.

Arbete sågs som en mänsklig rättighet. Det är naturligt att så är fallet om man grundar sig i en ideologi som säger att människor vill vara med i samhället, att de vill göra de insatser de förmår, att jorden och alla naturresurserna inte av Gud eller naturen givits en liten del av mänskligheten att äga och berika sig på, utan att vi alla har rätt att försörja oss på vad jorden ger.
Ekonomisk trygghet även vid arbetslöshet eller sjukdom och ålderdom sågs också som en rättighet. Således byggde man ut de sociala försäkringarna, så att även sjuka och gamla skulle få en anständig del av det som vi alla tillsammans skapade, med våra arbetsinsatser. Kriminalitet sågs som en social avvikelse, som orsakades av omgivningen, av svår uppväxt, av diskriminering, av misär och skulle inte bestraffas. Istället skulle de kriminella hjälpas (vårdas) till en mer positiv syn på samhället och med människorna och till en möjlighet att inlemmas i det sociala livet.

Erik Berg skriver ett mycket bra inlägg på sin blogg, (2) där han jämför centerns samhälls- och människosyn idag med den partiet omfattade på 70-talet. Den visar hur även Centerpartiet omfattade den ovan beskrivna människosynen på den tiden och detsamma gällde folkpartiet, som var socalliberalt då. Motsatsen, föreställningen om den i grunden onda, lata och egoistiska människan omfattades visserligen hela tiden av många inom högern, men inte ens den uttalade denna åsikt så högt på den tiden. Högern avslöjade istället sin människosyn i de politiska förslag man lade och förstås i kretsar som delade densamma, som exempelvis vad gällde frågan om hur man skulle behandla fängelseinterner och hur mycket samhällsstöd utslagna människor skulle få. Unghögern visade den i sitt ruskiga Palmehat och i de aktiviteter de ägnade sig åt på sina interna möten.

Tolkningsföreträdet, vad gällde föreställningarna om människans sanna natur, låg alltså till vänster under 70-talet. Det hade inte varit möjligt, på den tiden, att offentligt hävda att människan är en egoistisk, lat och parasitisk varelse i grunden, som måste hotas och piskas att arbeta, utan att man hade mosats i media.

Människosynen förändras
Så övergick 70-talet i 80-tal och mot mitten av detta decennium fick ett antal socialdemokrater (eller ska vi kalla dem socialmoderater), Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink, för sig att Sverige inte hade råd med välfärd och att man skulle lägga om den solidariska ekonomiska politiken, efter mönster från England och USA. Därvid påbörjades en omdaning av Sverige. Fram emot början av 90-talet hade den nyliberala ekonomiska politiken slagit igenom i alla politiska partier, som den enda möjliga. Bidragande till denna omsvängning blev förstås också Sovjetunionens sammanbrott. Här hade man ju beviset för att kapitalismen var det bästa tänkbara systemet. Hade vi inte mycket högre välstånd i Väst? Hade vi inte mycket mer frihet i Väst? Man såg inte, eller ville inte se, att så var fallet på grund av ett slags blandekonomiskt system, inte på grund av en ren liberal låt-gå-politik. Man insåg inte att var gång en sådan hade prövats, så hade det kraschat långt innan den liberala “låt-gå-ekonomim” hade förverkligats fullt ut, som exempelvis 1929.

Resultatet, vad gällde de förändringar man vidtog i den ekonomiska politiken från mitten av 80-talet, blev att socialdemokraterna övergav målsättningen om den fulla sysselsättningen, och därmed idén om allas rätt till arbete. De nyliberala idéerna tillämpas därefter även på tillgången på arbetskraft. Fler arbetslösa, alltså större utbud än efterfrågan på arbetskraft innebär att löner kan pressas neråt och företagens vinster ökar.

Den här omorienteringen, förändringen av människosynen, som jag förstås bara följt utifrån, som vanlig medborgare, och som jag inte förstår hur den kunde genomföras inom det socialdemokratiska partiet, fick till följd att även socialdemokraternas retorik förändrades, om än lite försåtligt. Den i grunden sociala, samarbetsinriktade människan förvandlades successivt och systematiskt, framför allt i socialdemokratisk politik, till den av naturen lata, egoistiska människan: “Människor skulle inte vilja arbeta om de inte blev ordentligt lidande som arbetslösa. Vem vill arbeta om man kan leva lika gott utan att göra det?” Det här hade varit högerns grundinställning hela tiden och nu hade den alltså fått de s.k. “förnyarna”, inom socialdemokratin med sig. Därmed fortsatte socialdemokraterna politiken för ett systemskifte efter 1994, då de kom tillbaka efter regeringen Bildt. Den enda av sina gamla deviser som de höll fast vid, var att förändringar inte ska ske för snabbt, alltså skulle systemskiftet, samma som de borgerliga ville ha, genomföras lite långsammare än de borgerliga partierna önskade.

Så här såg det ut från min horisont.

Dyster men välplanerad utveckling
Den svenska ekonomiska eliten hade börjat besöka USA alltmer frekvent från 60-talet och framåt, och lärde sig därmed vad den amerikanska ekonomiska eliten lärde sig redan under 20-och 30-talen, hur man skulle få människor att “tänka rätt”, alltså tänka på det sätt som gynnade just denna elit. Redan i början av 70-talet inrättade dåvarande SAF (svenska arbetsgivarorganisationen numer SN) propagandainstitutet Timbro, som skulle verka för att vända människors inställning till samhället i borgerlig, liberalkonservativ riktning (dvs totalt frihet för de stora företagen att göra som man vill, piskan åt folket, fast paketet presenterades förstås som slaget för den lilla människans frihet). Man lyckades alltså över förväntan.

Själv noterade jag i början av 90-talet en mycket tydlig och snabb förändring vad gällde människosynen hos de studenter jag undervisade då. Tidigare hade ingen enda student hävdat att människan är en i grunden egoistisk varelse. Nu började alltfler hävda detta, som om det vore en självklar sanning och utan att ens tycka att det var konstigt att de tyckte så. Timbros propaganda hade varit otroligt effektiv, även om det tog c:a 20 år innan den slagit rot i nästan en hel generation. 20 år är en lång tid för den som är 20-30 år. Det är en lång tid medan man genomlever dem som yngre, men en kort tid när man blir äldre och ser tillbaka på dem.

Idag har vi alltså 15-25 nya väljarårgångar, som är djupt indoktrinerade i det som är en gravt inhuman människosyn, just den människosyn som nu möjliggör för Alliansregeringen att slå ut arbetslösa helt och att pressa sjuka långt bortom inhumanitetens gräns. De sjuka är egentligen bara lata simulanter, är den underliggande människosynen här.

Numer vet bara de som är över 50 vad traditionell socialdemokratisk politik innebar och på vilken ideologisk grund den vilade. Dessutom är de som är yngre effektivt indoktrinerade i en rent falsk historiebild av 1900-talet, framför allt av den senare delen av detta århundrade. När mina 90-talsstudenter berättade för mig hur det var i Sverige när jag var ung, så kände jag inte igen bilden alls. Deras bild var inte en bild av det samhälle jag växte upp i. Det var snarare Sovjet de beskrev.

De politiska partierna lyckas därmed, utan häftiga protester ute i samhället, med hjälp av den förändrade människosynen och lögner om Sveriges ekonomiska situation, samt med hjälp av myten om vilka krav globaliseringen ställer, riva det välfärdssamhälle som det tog 50 år att bygga upp. Att riva går fort, att bygga tar lång tid. Alliansen har nu ett år på sig, och den kommer att riva ännu mycket mer innan den eventuellt, men långtifrån säkert, tvingas avgå. Snart är de årgångar helt borta, som vet vad traditionell socialdemokratisk ideologi och politik faktiskt var och vad den åstadkom. Kvar finns sedan bara de som lever med en total och medvetet skapad vanföreställning om den saken. Därmed får Sverige den amerikanska situationen, där de politiska partierna inte konkurrerar med olika partiprogram, utan endast konkurrerar om makten att få verkställa de multinationella företagens krav, uppgifter som de belönas rikligt för, av dessa stora företag, om inte genom direkt korruption, så genom att de betalas för sina tjänster inom politiken med välavlönade icke-arbeten efter sin avgång. De stora företagen och det politiska etablissemanget vävs ihop till en enda väv. “Korporativism” kallade vi detta system förr, ett rent skällsord på 60- och 70-talen.

“Demokratin”, som var ett lysande projekt från början, har nu definitivt oskadliggjorts av de ekonomiska eliterna, som helt sonika har köpt det politiska systemet och därmed behärskar det och de har köpt det med de arbetande människornas pengar. Priset blir social oro, priset blir öka kontroll, priset blir mer misstro mellan människor, priset blir ökad otrygghet – för alla, även för de superrika. Ju otryggare dessa känner sig, desto mer kontroll av pöbeln kommer de att kräva och desto mer…

Så glider det nyliberala, egoistiska samhället allt längre in i fascismen.

Länk:

1) Liberalismen – de individualistiska idéernas historia, Johan Norberg
2) Centerns liv före döden, Approximantion

- Sverige efter murens fall, Maria Pia Boëthius, OBS 28/10.09

- Vad de flesta vill ha – rättfärdighet, Ett hjärta rött

- Utslagning presenteras som rehabilitering, Ett hjärta rött

- De som förbrukats måste förnedras, Ett hjärta rött

Låt oss hoppas att det socialdemokratiska partiet vaknar, inser vad det har gjort och åter knyter an till sin ursprungliga ideologi.

Bara som en påminnelse, apropå att matvarukedjorna tar för mycket betalt för maten. Det gjorde de redan i början av förra seklet och det var därför folk slöt sig samman och startade kooperativa handelsföreningar – Konsum alltså.

Apropå att företag försöker sänka lönerna och skapar osäkra anställningar. Det var därför arbetarna en gång slöt sig samman i fackföreningar. Hur i hela fridens dar har högerpropgagandan lyckats få folk att tro att ensam är stark? 

För övrigt har jag stukat höger handled ganska rejält och har svårt att skriva. Så det får bli korta inlägg några veckor framåt.

Alliansen föreslår att tidskriftstödet till kulturtidskrifter endast ska ges till tidskrifter som inte har politiskt material. Det ska bli väldigt spännande att se enligt vilka kriterier man urskiljer ”echte Kultur” från ”entartete Kultur” och vilken instans som ska fungera som kulturdomare.

Kommer det att bli tillåtet i framtida kulturstödsstödda tidskrifter att diskutera Platon och Sokrates även om man sätter dem i relationen till dagens situation? Kommer det att vara tillåtet att diskutera Freuds psykologiska teorier? Eller ska dessa tidskrifter bara få diskutera självbespegling i intigheten och blomstermotiv i konsten?

Länk:

Second Opinion

För en tid sedan uppmanade Aftonbladet Jimmie Åkesson (JÅ) att förklara varför SD uppfattar islam som ett hot mot Sverige. Nu har JÅ svarat med en rörig, men samtidigt utstuderad propagandaartikel som riktar sig mot de muslimer som bor i Sverige.

AB har satt rubriken ”Muslimerna är vårt största utländska hot” (1), men det skriver inte JÅ i artikeln, fast han kanske menar det. JÅ avslutar sin artikel med en prognos om att om några decennier kommer många städer, bl.a. Malmö, att ha en muslimsk majoritet. Sedan följer de avslutande meningarna, som han tydligen betraktar som en sammanfattning av sina åsikter:

”Den mångkulturella samhällseliten ser kanske denna framtid som en färgglad intressant förändring av ett Sverige och Europa som man allt som oftast förnekar ens någonsin har varit ”svenskt” eller ”europeiskt”. Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år”.

Vi menar att denna typ av oklarheter och ogrundade påståenden är ett effektivt sätt att göra propaganda. Oklarheterna blir svåra att bemöta, samtidigt som de ”låter bra” när anhängarna kastar ur sig dem. Och i denna artikel staplas oklarheterna och lögnerna på varandra. Låt oss titta på några av de påståenden JÅ gör i sin debattartikel.

Då måste vi först presentera Roger Vernon Scruton, en brittisk  konservativ skribent, filosof och PR-man för tobaksindustrin (2).

Denne man är uppskattad som en stor filosof av de konservativa, ultrahögern och även av nazisterna i USA och Storbritannien, bland annat för sina åsikter om faran av utländskt kulturellt inflytande. I ett tal till det belgiska högerpopulistiska partiet Vlaams Belang introducerade han uttrycket ”oikophobia”, på svenska oikofobi (rädsla för huset eller rädsla för hemmet) i en ny betydelse, nämligen fientlighet mot det egna landet och ett ställningstagande för ”de andra” och mot ”de egna”. Ordet ”oikofob” används sedan dess av nationalistiska och fascistiska grupper som ett allmänt skällsord mot deras motståndare.

Därmed är vi rustade att förstå den pseudoakademiska inledningen till Jimmie Åkessons propagandaartikel:

 ”En av mångkulturens många inneboende paradoxer är att den, trots sitt universella anspråk, är ett monokulturellt fenomen som endast funnit grogrund i den postmoderna, oikofoba västvärlden och som därför också tar sin utgångspunkt i västerländska fenomen  och erfarenheter när man bedömer och analyserar omvärlden. Den västerländska erfarenheten ses som ett högre utvecklingsstadium, som  resten av världen bara inte hunnit uppnå ännu. Detta är också anledningen till att dagens mångkulturella svenska maktelit är så totalt blind för farorna med islam och islamisering.”

Efter sitt angrepp på den oikofoba makteliten och dess okunnighet om muslimers verkliga natur kommer han till sin egen beskrivning av islam: 

”Islam skiljer sig dock från kristendom på flera avgörande punkter, till exempel gällande distinktionen mellan andlig och världslig makt och synen på våldsanvändning. Islam har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap. Dessa skillnader har också gjort att islam och den muslimska världen aktivt har avvisat upplysningen och humanismen.”

Här visar JÅ klart hur han utgår från västerländska fördomar, inte från kunskaper, när han analyserar skillnaderna mellan kristendom och islam. Det finns nämligen fler stater med muslimsk majoritet som har en strikt uppdelning mellan den världsliga och den religiösa makten än som inte har det, exempelvis Turkiet, Egypten, Marocko, Algeriet, Syrien, Pakistan, Indonesien, m.fl.

Beträffande våldsanvändning så har, historiskt sett, stater med muslimsk befolkning inte krigat mer än stater med kristen. Det var, kan vi kanske erinra oss, ”kristna” länder som startade både det första och det andra världskriget.

Islam har inte något Nya Testamentet, det är riktigt men muslimer erkänner Jesus som en framstående profet som hade mycket viktigt att säga. Gamla Testamentet, med dess skildringar av våld och krig med Guds välsignelse, är en helig bok för såväl judar och kristna som muslimer. I det praktiska utövandet har islam dock varit mer humanistiskt och tolerant än kristendomen. När araberna kontrollerade den iberiska halvön levde muslimer, kristna och judar sida vid sida och alla hade rätt att utöva sin religion. Efter att de kristna hade erövrat Spanien tilläts bara kristendomen och de judar och muslimer som inte lämnade landet slog man ihjäl. I Irak fanns det en stor kristen minoritet som inte diskriminerades fram till den amerikanska ockupationen. Nu har de flesta tvingats att fly. I Iran finns det 25 000 judiska trosbekännare som accepteras och tolereras trots staten Israels våldsamma propaganda mot Irans ledning.

 Det går att räkna upp många fler exempel på kristna länders intolerans och muslimska länders tolerans mot minoritetsgrupper. Den muslimska världen har alltså inte avvisat upplysning och humanism i allmänhet. En lättläst introduktion till hur muslimer och kristna historiskt har sett på tolerans och upplysning skulle JÅ  kunna få om han läste Jan Guillous böcker om tempelriddaren Arn. Guillou har gjort en hel del historiska studier innan han skrev böckerna och det kan ju andra intresserade också göra.

Inte krig mellan kristna och muslimer under 1400 år

JÅ fortsätter med att påstå att det har varit 1400 år av krig och motsättningar mellan islam och det kristna Europa. Detta är också en lögn. Europa har förvisso haft en historia med många krig. Men det har mestadels varit krig mellan olika europeiska furstar och makthavare. Religiösa motsättningar har varit av underordnad betydelse. När Spanien, Frankrike och Italien tog var sin del av Nordafrika var det kolonialkrig och inte religionskrig. När först Frankrike och sedan Storbritannien erövrade Egypten var det inte heller ett religionskrig. När USA tillsammans med en rad europeiska länder erövrade den sekulära staten Irak var det oljan det handlade om, även om Bush behagade kalla sitt krig ”ett korståg”, för att bara nämna några exempel.

Under århundraden har det funnits ett handelsutbyte och ett kulturutbyte mellan ”muslimska” och ”kristna” länder. Venetianarna hämtade lyxvaror från arabiska hamnar och sålde dem vidare i Europa. Naturvetenskaplig och teknisk kunskap hämtades till Europa på liknande vägar. Arabiska lärde läste och översatte de grekiska filosoferna till arabiska och dessa skrifter översattes senare, av judiska översättare, till latin, i det moriskdominerade Spanien. På det sättet fick övriga européer kännedom, inte bara om de arabiska vetenskaperna utan också om de grekiska filosofer som européer brukar vara så stolta över. Dessa filosofer hade dessutom hämtat en hel del inspiration från arabiska, iranska och indiska källor och detta ”kulturblandade” tänkande kom sedan att utgöra grunden för vårt västerländska vetenskapliga tänkande sådant det utvecklades under 15, 16- och 1700-talen. Utan den arabiska matematiken (som också var influerad av indisk matematik) exempelvis, hade vi inte haft någon modern västerländsk vetenskap. Vår västerländska, och därmed även vår svenska kultur, den som JÅ säger sig vara så stolt över och så rädd om, är med andra ord en mycket fruktbar blandning av iransk/indisk/arabisk och europeisk kultur där de indisk/iransk/arabisk/grekiska delarna förmedlats till oss via det muslimskt styrda Spanien från 1100-talet. Nya tankar och nya idéer, sådana som ger upphov till utveckling, uppstår ofta just i möten mellan olika kulturer. 

Efter denna rad av lögnaktiga påståenden om islam och muslimer fortsätter JÅ med en utläggning om orsakerna till den katastrofala situation som det svenska samhället befinner sig i.

Till att börja med påstår han att ”islam har påverkat det svenska samhället  i betydligt högre utsträckning än det svenska samhället har påverkat islam”. Detta är förstås ett nonsenspåstående. Islam är en världsreligion med hundratals miljoner utövare och utan någon enhetlig ledning och med många olika inriktingar, precis som kristendomen. På vilket sätt skulle ett enskilt land som Sverige kunna påverka religionen islam?

Rotlösheten, som den mångkulturella samhällsordningen underblåst hos många andra och tredje generationens invandrare, har fått många att söka sig till islam som en identitetsskapande och samlande kraft och vi upplever nu en radikaliseringsprocess bland muslimska ungdomar i Europa. (Fetstilen är Aftonbladets)

Det finns många som anser att man kan observera en radikalisering bland invandrarungdomar i Europa och då även bland muslimer. De flesta forskare är dock överens om att det inte beror på att en kulturell mångfald accepteras av samhället, utan att det är precis tvärtom. När invandrarungdomar bränner bilar i förorterna eller lägger sig till med en klädsel som de uppfattar som den traditionella i hemlandet så beror det på att de inte känner sig accepterade i samhället. De upplever att de är diskriminerade på grund av sin härkomst och därför revolterar de mot det samhälle som inte vill ge dem samma möjligheter som de som har ”rätt” bakgrund. Och här hjälper en organisation som SD till att få dem att känna sig ännu mer utanför.

 Efter en utflykt till England och Tyskland fortsätter JÅ:

”För 20 år sedan tror jag att de flesta svenskar skulle ha mycket svårt att tänka sig att islam skulle komma att bli Sveriges näst största religion…”

Ja, i den mån någon tänkte i de termerna 1989 så var nog islam nummer två bland religionerna redan då. Kristendom var nummer ett och judendom hade nog inte så många utövare då heller. Sedan finns det ju folk som vill räkna ateism eller religionslöshet som en särskild religion och då var nog den gruppen nummer två då såväl som nu.

Därefter följer en uppräkning av stort och smått där JÅ tydligen tycker att ”islam har påverkat Sverige”. En del av detta är helt enkelt lögn, som att ”svenska konstnärer som kritiserar eller skojar med islam skulle leva under ständigt dödshot”. Det finns många som utsätts för hot, speciellt när de blir omskrivna av kvällspressen, men dödshoten mot den som kritiskt granskar nynazisterna är betydligt mer påtagliga och sannolikt fler.

Att Sverige har flest våldtäkter i Europa är också ett påstående taget ur luften liksom att ett tiotal muslimska terrororganisationer har etablerat sig. Han har knappast några tillförlitliga belägg för dessa påståenden.

 ”Muslimska män är kraftigt överrepresenterade bland våldtäktsförövarna”, påstår han vidare. Hur vet han det? Det finns igen statistik med angivande av religionstillhörighet för våldtäktsmän. Brottet ifråga har dessutom, anser man, ett mörkertal på kanske 90 procent. 

Att ”ledande muslimska företrädare skulle framföra krav på införande av sharialagar” syftar förmodligen på att det var en person som tog upp frågan om man inte skulle kunna tillämpa en alternativ familjelagstiftning för de muslimska familjer som ville det, men det var ett förslag som snabbt sköts i sank av andra företrädare för muslimer i Sverige.

Så har vi alla de småsaker som vi normalt toleranta människor betraktar som en naturlig anpassning till dem som är ”kunder” i våra kommunala badhus, daghem och skolor. Det finns många, inte bara muslimska, kvinnor som hellre badar utan att män som stirrar på dem. För inte alls länge sedan hade alla badhus speciella kvinno- och mansdagar därför strider det inte alls mot svenska seder att badhus har särskilda badtider för kvinnor och män. 

 ”Könssegregerad simundervisning”? När vi gick i skolan var all undervisning i gymnastik och idrott  självklart ”könssegregerad” och vi kan se både för- och nackdelar med detta. Så exakt vilka ”urgamla svenska seder” är det som JÅ försvarar och vill ha tillbaka?

Förskolor utan fläskkött? Om någon är allergisk eller vegetarian tar man självklart hänsyn till detta, och om några mår illa av att äta fläsk ska förskolan förstås ta hänsyn även till dem.

Beträffande allmänna skollov för att  fira de stora muslimska helgerna så har det, såvitt vi vet, inte införts än i Sverige och sådana kommer  heller aldrig att införas. Däremot har vi läst att en del skolor har problem med att föräldrarna tar ledigt för sina barn för att åka till Thailand eller på skidsemester. Därför har någon skola på försök infört regeln att alla elever ska kunna ta ut några lediga dagar under terminerna för att t.ex. resa med familjen eller fira det kinesiska eller persiska nyåret. Detta tror vi kommer att införas på många skolor på sikt men det beror inte på islam, utan på att hedenhössvenska föräldrar börjar kräva sådana möjligheter till ledigheter.

Praktiskt taget allt i Jimmie Åkessons artikel är alltså antingen lögn eller exempel på en förvriden verklighetssyn. Artikeln är ändå effektiv propaganda  just genom att mängden av ogrundade och obelagda påståenden kräver ett stort utrymme för bemötande. Få kommer att orka eller ges en möjlighet till ett utförligt tillbakavisande av de lögner och felaktigheter som artikeln innehåller. Risken är därför stor att många  invaggas i föreställningen att ”allt kan ju inte vara fel, det ligger nog något i det SD säger”. Jimmie Åkesson har emellertid bara åstadkommit en massa rök utan eld.

Dan Gunnemark & Kerstin Berminge

(Dan Gunnemark, som är Motvallsbloggarens man,  kommer framöver att då och då vara gästbloggare på Motvallsbloggen)

 Länkar:

1) ”Muslimerna är vårt största utländska hot”,  Jimmy Åkesson, AB

2) Roger Vernon Scruton

Det är populärt bland nyliberaler och libertarianer att propagera för fri prositution. Man ska ha rätt att sälja sin kropp och att köpa kroppar, om man vill det, menar de som förfäktar den här åsikten. Vad de här människorna vägrar att inse är det faktum, att där prostitutionen är fri och laglig där ökar också trafficking och sexslaveri. Det har man konstaterat i Australien, där man fick många fler illegala bordeller i samband med att man legaliserade prostitutionen och mycket mer bekymmer med sexslavhandel och trafficking.

I Danmark, där man inte har någon sexköplag och där prostitution är tillåtet men det är förbjudet att tjäna pengar på andras prostitution, tycks man ha stora problem (trots att man inte borde ha sådana, om vi får tro nyliberaler och libertarianer,) både med trafficking och med illegal bordellverksamhet. Det blir helt enkelt inte så att enbart fria och lyckliga horor säljer sex så fort man tillåter prostitution och/eller sexköp. Men, man kanske inte ska begära att prostitutionsromantikerna ska bry sig om verkligheten. Det brukar ju inte ligga för nyliberaler och libertarianer  att ta intryck av vad som faktiskt sker när man försöker förverkliga deras ideal.

Igår visade  TV ett program om den illegala prostitutionen i Danmark. Det var ingen vacker bild man fick. Det var en smutsig bild, för att uttrycka det milt, av utnyttjande av flickor från Baltikum och Ryssland, som lurades till Danmark för att sedan tvingas till prostitution, som köptes och såldes som sexslavar och som både misshandlades och våldtogs innan den sattes in i ”verksamheten”. Det var en bild av hur aktade revisorer och advokater ägnade sig åt att assistera bordellägare vad gällde att tvätta pengar och undvika skattemyndigheterna. Konstigt, när det är fullt tillåtet att sälja och köpa sex i Danmark!

Men vad är verkligheten? Den finns ju inte. Det är drömmarna, det är idealen som räknas, må de sedan vara hur falska som helst. Där kartan och verkligheten inte stämmer överens är det ändå kartan som gäller.

Länk:

– Männen bakom prostitutionen, Svt 24

- Legalisering av prostitution igen- sista inlägget för denna gång/Motvallsbloggen

Har sett flera avsnitt av den danska TV-serien ”Livvakterna”. Den är spännande och välgjord, som danska serier brukar vara. Men efter ett par avsnitt började serien göra mig illa berörd. Jag får känslan av att serien är gjord som en ren propagandafilm för övervakningssamhället.

Säkerhetspolisen i serien har tillgång till all tänkbar elektronisk övervakningsutrustning. Den vet, verkar det som, allt om alla. Poliserna/säkerhetsmännen plockar blixtsnabbt fram data om misstänkta och drar hela deras föregående liv. De bryter sig in hos de misstänka, söker igenom deras hem, kopierar deras hårddiskar, monterar in avlyssningsapparatur och minikameror så att de  kan sitta vid sina datorer på sambandscentralen och titta på vad folk gör och säger i sina hem, vid köksbordet, i badrummet, i vardagsrummet och i sovrummet.

På det här sättet kan säkerhetspoliserna väldigt snabbt ringa in de misstänkta/skyldiga och föranstalta om situationer där dessa kan gripas, på bar gärning eller där man kan skjuta de misstänkta just när dessa ska till att begå sina brottsliga handlingar. Så sitter man där, som tittare, lever sig med i handlingen och blir nervös för huvudpersonerna, om de ska råka riktigt illa ut, och givetvis känner man en lättnad mot slutet, då när skurken skjuts.

Så tänker jag på de lagar om övervakning av människor som vi just har fått i Sverige, som tillåter polisen precis allt det som vi ser i serien Livvakterna. Vad kan vara mer övertygande om förträffligheten hos denna övervakning än medryckande TV-program, ett som visar hur effektivt och snabbt man kan ringa in de ”fula fiskarna”, terroristerna eller galningarna. För att inte tala om tittarens känslomässiga reaktion när skurken skjuts i slutet, precis i rätt ögonblick. Jodå även jag drabbas av denna reaktion, trots att jag är mot det Orwellska övervakningssamhälle vi har fått idag och mot dödsstraff och polisskjutande.

Vare sig filmen är medvetet gjord för att utgöra övertygande propaganda för övervakningssamhället eller inte, så fungerar den som en effektiv sådan. Och ingen oskyldig drabbas förstås så ”man behöver inte vara orolig om man har rent mjöl i påsen”.

Efter fyra avsnitt gör mig serien alltså riktigt illa till mods. I verkligheten fungerar övervakning inte så där smidigt och exakt. Där spelar slumpmässiga misstag alltid in, man misstänker fel personer, utsätter fel personer för övervakning i hemmet, feltolkar vad som skrivs eller sägs etc. I verkligheten går ingen säker för obefogade misstankar eller för att bli oskyldigt övervakad, gripen eller till och med dömd. Serien är alltså djupt obehaglig och desto mer så då den är skickligt hopkommen, välspelad, och därmed också medryckande.

Alla som följer med lite i media vet förstås att Obama just nu utsätts för en regelrätt hatkampanj (liknande den som unghögern utsatte Palme för på sin tid, fast värre). Obama ville nämligen införa en obligatorisk sjukvårdsföräkring, i stil med vad de flesta européer har. För detta beskyller den amerikanska högern honom för att vara kommunist/socialist – och det vet ju alla hur Stalin var – en massmördare. (De svenskar som inte vet det ska informeras om den saken nu, för massmord på 30-talet är viktigare att känna till och ta avstånd ifrån än massmord som begås nu, framför allt som de senare mest begås av kapitalistiska system, och att sådana kan begå dylika brott mot mänskligheten är inte vad Forum för Levande Historia har regeringsdirektiv och får statliga pengar för att lära oss.)

Jag behöver inte själv skriva om hur det ser ut i USA, i det här avséendet, istället rekommenderar jag mina besökare att läsa mer om saken på bloggen Utredarna.

Det är vad som beskrivs där som många nyliberaler (och dit räknar jag Alliansregeringen) i Sverige anser vara ett bra sjukvårdssystem. Det viktiga är inte att alla får acceptabel vård till lägsta möjliga samhällskostnad, utan att privata företag kan göra stora profiter på vården.