Jo, jag tror att vi håller på att förändra klimatet och att något måste göras (något jag var ute och talade om på skolor redan i mitten av 70-talet), men jag tror inte för ett ögonblick att kärnkraften är den trevliga och ofarliga lösningen på problemet med växthuseffekten som vi nu ska vi övertygas om att den är.

På DN debatt kan vi läsa att:

S-veteran (Rolf Alsing: min anm.) uppmanar Mona Sahlin att göra upp med alliansregeringen: Ett fempartifördrag om fortsatt kärnkraft skulle etablera ett politiskt faktum som inte kan rivas upp.

Det är till att ha förlorat den demokratiska kompassen. ”Om vi politiker bara håller ihop så behöver vi inte bry oss om vad folket anser”, är innebörden i detta. Snyggt. Alsing fortsätter med att bl.a. säga:

De befintliga kärnkraftverken har blivit både säkrare och effektivare. Kärnkraftens drifts- och avfallsproblem kan i allt väsentligt betraktas som lösta.

Hörde han inte att Forsmark var nära ett totalt haveri förra sommaren? Eller förstod han det inte kanske? Massmedia uttryckte sig ju inte glaskart om saken, men det var uppenbart att det förhöll sig på det sättet. Vet, eller inser han inte vad det hade inneburit om Forsmark hade drabbats av en total härdsmälta? Kan han kanske inte föreställa sig hur det hade blivit i Stockholm efter en härdsmälta i Forsmark? Vet han inte om att ett område stort som Belgien är obeboeligt kring Tjernobyl?

Det var helt klart åratal före omröstningen om kärnkraften, att politikerna borde ha satsat på att stödja utvecklande av alternativa energikällor, och det var definitivt klart vid folkomröstningen. Det gjorde de inte. De föredrog att låtsas som om svenska folket hade sagt sitt oinskränkta ”ja” till kärnkraften, trots att svaret egentligen var en majoritet för ”nej”, där somliga sade ”avveckla direkt” och andra ”avveckla inom 20 år” och då endast en minoritet gav kärnkraften sitt oreserverade ”ja”.

Själv begrep jag aldrig varför politikerna inte satsade på stödjande av utvecklandet av vindkraft och solceller, samt på forskning om energisnålare processer, redan under 70-talet. Det hade gett Sverige goda exportmöjligheter idag, då just apparatur för sådan energiproduktion efterfrågas i allt högre grad runtom i världen. Men nej, här skulle man inte satsa på att använda flera, olika och mindre farliga energikällor, här gällde den heliga enfalden: Kärnkraft, kärnkraft och ännu mer kärnkraft. Så lade man ner mindre vattenkraftverk och byggde in samhället i ett allt större kärnkraftsberoende.

Förr eller senare kommer det där kärnkraftshaveriet, någonstans i Europa, som gör kärnkraften totalt omöjlig och ju bättre rustade vi är för att klara oss utan den, desto bättre kommer vi att stå oss när den dagen kommer.

Effekterna av ett totalt haveri är nämligen förödande. Få yngre människor, de där som inte var med när vi röstade om kärnkraften efter olyckan i Harrisburg, eller som bara var barn då, och som inte fått den allsidiga information om problemen med kärnkraften som vi fick innan vi röstade, inser vad ett totalt kärnkraftshaveri skulle innebära. De flesta yngre människor vet inte hur det var när det regnade radioaktivitet över Norrland efter härdsmältan i Tjernobyl. Dagens yngre människor har dessutom troligen inte en aning om hur länge kärnkraftsavfallet måste hållas totalt avskilt från allt mänskligt och annat liv, (och löst är inte problemet med denna säkra förvaring, oavsett Alsings uttalande,) eller om vilka risker uranbrytning innebär.

Inte alls konstigt alltså, att man idag har en majoritet för kärnkraften. Det är inte konstigare än att man kunde få folk att förknippa rökning med ett friskt och sunt, för att inte säga glamouröst leverne för bara 40 år sedan.

För att fatta ett rationellt beslut krävs kunskaper, både om för- och nackdelar, samt om riskerna, med det man ska besluta om. Idag talas bara om kärnkraftens fördelar – praktiskt taget aldrig om dess nackdelar. Precis så var det med rökningen för 40 år sedan. Och precis som politikerna och den ekonomiska eliten försökte skrämma oss med återkomsten av TBC-barackerna (som vi verkar få nu, trots kärnkraften) om vi sade nej till kärnkraften, ska vi nu skrämmas att acceptera kärnkraften med växthuseffekten (klimathotet). För att inte tala om att tanken självklart är att det är vi skattebetalare som ska stå för riskerna, liksom för kostnaderna att bygga ut densamma. Inget privat företag tar på sig både kostnaderna för byggandet av nya kärnkraftverk och för konsekvenserna av eventuella olyckor. De privata företagen är bara intresserade av att håva in vinsterna – så länge det går. Riskerna ska vi vanliga skattebetalare stå för, dels genom att riskera vår hälsa, dels genom att betala vad en olycka skulle kosta.

Det finns inga gratisluncher skrev Barry Commoner på 70-talet. Det finns inga genvägar till ett bevarande av våra nödvändiga livbetingelser, de kräver att vi alla lär oss leva på ett annat sätt och att inte slösa med energi och resurser som vi gör idag. Kärnkraften kommer inte att lösa dessa problem, bara att förvärra somliga av dem och samtidigt att öka riskerna för människorna.

Länk:
– ”Socialdemokraterna måste säga ja till kärnkraften”, Rolf Alsing, DN
– Vattenfall stoppade kärnkraftverk, DN
– Två nya fel vid kärnkraftverken
– Håll huvudet kallt, DN
– Forsmarks utsläpp oroar SSI, DN
– Förslag om slutförvaring av kärnavfall kritiseras, DN
– Jorden klarar sig bra utan mänskligt liv, DN
– Fler artiklar om tillbudet i Forsmark, DN, läs några av dem

Litteratur:
– Commoner Barry, 1971, The Closing Circle:
(Som i den här boken skrev ner ”the four laws of ecology”:
1. Everything is Connected to Everything Else. There is one ecosphere for all living organisms and what affects one, affects all.
2. Everything Must Go Somewhere. There is no ”waste” in nature and there is no “away” to which things can be thrown.
3. Nature Knows Best. Humankind has fashioned technology to improve upon nature, but such change in a natural system is, says Commoner, “likely to be detrimental to that system.”
4. There Is No Such Thing as a Free Lunch. In nature, both sides of the equation must balance, for every gain there is a cost, and all debts are eventually paid.)

– Commoner Barry, 1977, Maktens armod ( De rika ländernas produktionssystem sviker människan, kränker miljön, skövlar jordens resurser. Finns samvete och mod för en radial omprövning?(Det fanns det inte: min anmärkning.)

– Romklubben, 1972, Limits to Growth (en bok som blivit grovt förtalad och vars budskap förvanskats ordentligt genom åren)

Stefan Fölster och Björn Lindgren måste vara vårt lands mest enögda ekonomer/personer. I en artikel i DN förklarar de nu, ordrikt och samtidigt så inlindat som man bara kan, att de som inte trivs på sina jobb och som mobbas, är de som inte klarar sina jobb, samt uttrycker, indirekt men klart, att det borde vara lätt att avskeda dem. De uttrycker det emellertid som att dessa de undermåliga anställda ”väljer” att stanna kvar istället för att byta jobb, för att de hoppas på rejäla avgångsvederlag.

Männen skriver som om vi fortfarande befann oss på 70-talet, då man just bara sa upp sig när man inte trivdes på en arbetsplats, och hade ett nytt jobb dagen därpå. Var har de här båda varit sedan 1990 då massarbetslösheten utbröt, under de 16 åren sedan dess då även kvalificerade människor söker många hundra jobb och går arbetslösa under åratal trots att de inget hellre vill än att arbeta. Var har de varit under de år man dragit ner på stöden till arbetslösa, börjat trakassera dem med allsköns vanvettigheter och börjat framställa dem alla som lata, loja, förslöade och arbetsskygga parias?

Förstår dessa herrar bara inte vad det handlar om eller är de rent och skärt och upprörande cyniska?

Länk:
– ”Mobbade på arbetsplatser klarar inte av sitt jobb”, DN

För den serie av inlägg som jag nu tänker skriva vill jag börja med det som får bli seriens devis, nämligen ett citat ur historiken Peter Englunds bok Förflutenhetens landskap. Historiska essäer (3:e upplagan 1993). Raderna verkar vara riktade mot kommunismens ideologer men kunde precis lika gärna riktas mot dagens unga revolutionärer, de som kallar sig liberaler, nyliberaler och libertarianer, de torde gälla för alla fanatiska utopister:

Revolutionären är ofta en högst oegennyttig människa, bländad av en vision som rymmer mycket av skönhet och stilla förnuft; denna messianska irrbild lovar oändlig lycka i den hinsides värld som väntar på andra sidan revolutionens Ginnungagap. Och dit måste man nå, till snart sagt vilket pris som helst, även om man måste föra människor dit i handklovar och ögonbindel för att lyckliggöras under tvång, ja även om man så måste offra just människorna för vars skull tusenårsriket var framtänkt. Det är just övertygelsen och den oegennyttiga hängivenheten som gör revolutionären så full av kraft och också så livsfarlig.

Reaktion på en tidigare kommentar på Motvallsbloggen
På en tidigare kommentar uttryckte jag åsikten att Johan Norbergs artikel om liberalismen var ren smörja och fick då veta att jag som forskare (fast jag vill tillägga fd. sådan) borde uttrycka mig annorlunda och dessutom argumentera för mina påståenden. Så provocerad av denna kommentar beslutade jag mig för att just diskutera denna uppsats av Johan Norberg i några inlägg.

Norbergs uppsats kan sägas bestå av två delar, dels en del som i korthet beskriver de politiska filosofers tänkande som initierade liberalismen, dels i en sammanfattande beskrivning av hur det sedan kom att se ut i verkligheten/praktiken, vad som har hänt sedan 1800-talets början och fram till våra dagar.

Liberalismens utopi – ett lyckorike för alla
Norberg finner, inte överraskande, att filosoferna, som jag ska återkomma till senare, målade upp ett lyckans Schlaraffenland, och dessutom finner han att detta drömland också infann sig en tid under 1800-talet, eller åtminstone var nära att förverkligas, ända tills dumma antiliberaler och liberala förrädare tog sig före att inskränka den liberalism som många länder uppnådde under 1800-talets mitt. När han beskriver denna historiska utveckling slirar han avsevärt, både vad gäller tidsangivelser och vad gäller orsaker och verkan.

Inledningsvis vill jag citera följande från Johan Norbergs uppsats om Liberalismens. De individualistiska idéernas historia

Liberalismen är den radikalaste ideologi som finns. Alla andra ideologier tvistar nämligen om vem som ska styra människan och för vilka mål, det må vara samhällsnyttan, historien, ekologin, eller klassens eller nationens/rasens välgång. Liberalismen bryter med alla dessa och säger rent ut att individen är ett mål i sig, inte ett medel för något eller några andra. Individen ska tillåtas styra sig själv, och leva efter sitt eget huvud, för att förverkliga sina egna drömmar och livsmål. 

På det viset är liberalismen alltid en kamp för människan och hennes frihet – mot både höger och vänster, mot både konservativ moralism och socialistisk kontrolliver, mot både elitmakt och majoritetsdiktatur, mot både nationalstater och globala kontrolldrömmar.

Alltså kan vi konstatera, att för Johan Norberg och hans liberalism så är det helt förkastligt att staten lägger sig i enskilda människors liv eller att människor lägger sig i varandras liv. Ingenting får störa den totala individulla friheten. Sedan kommer han fram till att liberalismen var väldigt lyckad, så länge man tillämpade den i Sverige, och innan sådana förrädare mot liberalismen som J S Mill började göra sig gällande och förespråkade avsteg från den sanna liberalismens enda väg, den rena låt-gå-liberalismen, den som skulle ge den totala individuella friheten.
Men så skriver Norberg, om den period som han anser var så befriande att:

Flera länder, främst England, började frigöra sina ekonomier. Jordbruken privatiserades (”skiftades”) och bönderna fick nu behålla resultatet av sina insatser. Det ledde till ny teknik och bättre odlingsmetoder, och en livsmedelsproduktion som ökade mycket snabbt. Svältproblemet var snart ur världen i de moderna, liberala länderna.

(Jag vet inte vilken period han syftar på dock, eller vilka det var som slapp svälta för svältperioder hade vi under 1800-talet, även om det inte var de rika som svalt.)
Det här är en mer än lovligt förenklad bild av vad som skedde och vilka konsekvenserna blev, eller inte blev. Jag börjar här att diskutera praktiken och tar först upp denna del av Norbergs historieskrivning, den om jordbrukets modernisering och vad den berodde på.

Laga skiftet, det sista stora skiftet
För dem som inte vet vad skiftena handlade om, så var det så att före dessa ägde man ofta marker gemensamt i byarna. Husen låg samlade i byar och alla i byn hjälptes åt att så och skörda. På papperen ägde invånarna i byn delar i de marker som omgav byn.

Vi har ofta fått lära oss att bönderna kunde äga en massa smala remsor här och där på en meters bredd, och att detta var ofantligt irrationellt, så skiftena ledde till mer rationellt jordbruk då man ”slapp samarbeta”, som det brukar heta. Emellertid finns det, vad jag vet och lärde mig när jag deltog i etnologiundervisningen vid universitetet på åttiotalet, ingenting som tydde på att var och en odlade dessa smala remsor. De var bara matematiska storheter. Jorden odlades gemensamt, i stora skiften, och resultatet delades sedan mellan alla i byn, beroende på vars och ens ägarförhållanden och enligt strikt bestämda regler. Men hjälptes åt gjorde man, och var man tvungen att göra med tanke på de metoder som stod till buds och att skördetiderna var korta och krävde mycket folk, och gjorde så sent som in på 1900-talet. När jag var ung hade vi något som kallades ”potatislov” på hösten, som var en rest av den tiden, inte så avlägsen då, när barnen behövdes i potatisupptagningen. Sommarloven i skolan är dessutom en rest från den tiden då massor av människor behövdes i skörden, både av hö och spannmål.

Nå, skiftena handlade om att förenkla och lägga samman jordremsorna, som ofta var så utlagda att alla hade delar i både de sämsta och bästa jordarna i närheten av byarna, och dessutom hade de gemensam tillgång till allmänningarna, där ofta boskapen betade.

Det laga skiftet stipulerade att jordarna skulle delas upp på större enskilda egendomar och att boningshusen skulle ligga i centrum av ägorna. Detta innebar att man var tvungen att flytta ut husen från byarna eller riva dem och bygga nya. Detta innebar stora försakelser, det var dyrt och det krävde en massa extra arbete, varför människor ofta var mycket negativa till dessa ”nymodigheter”, som inte bara inrättades för att rationalisera jordbruken utan som också lagstiftades om för att förfarandet skulle slå sönder småfolkets sammanhållning i byarna gentemot godsägare och överhet.

Nu alltså:
För det första fick bönderna även före laga skiftet behålla resultatet av sina insatser, bortsett från de skatter de tvingades betala förstås, som betalades in natura, och eventuella dagsverken. Men i och med att de blev ägare av väl definierade och sammanhängande landstycken, tvingades somliga att istället betala arrenden. Detta är inte detsamma som att de nu äntligen ”själva fick behålla resultatet av sina insatser”.

För det andra gjordes skiftena i Sverige, på inspiration från dessa andra länder, som Norberg nämner, så att de tvingades på svenskarna alltså. Många var synnerligen ovilliga att skifta ut sina marker. I lagen om det laga skiftet, som beslutades 1827, stipulerades att om en enda person i en by önskade skifta ut sina jordar, så skulle skifte företas.

Hur rimmar ett sådant tvång med liberalismens tal om frihet och varje människas rätt att bestämma över sin egendom och sina tillgångar? Eller menar Norberg, som tycks mena att skiftet var bra, att tvång som syftar till vad överheten, staten eller stora kapitalägare, anser ligger i samhällenas långsiktiga intressen, inte ska betraktas som ingrepp i människornas frihet att själva bestämma över sina liv och sin egendom. Var går i så fall gränsen? Vilka har i så fall rätt att bestämma över andra människor och för vilka syften, och därmed att inskränka dessa andra människors frihet och självbestämmande? Vems friheter är det Norberg talar för?

För det tredje: Vad säger att rationaliseringarna inte hade företagits lika effektivt, eller effektivare, om byalagen även fortsättningsvis hade samarbetat?

Det är faktiskt så, vilket få unga människor idag känner till, att jordbruket moderniserades ganska långsamt och sent. Till den by där jag bodde i mer än 30 år och tills för ett par år sedan, kom den första traktorn 1958 (då jag var 14 år alltså). Det innebar att en enda bonde ensam tvingades köpa in maskinen, vilket krävde stora ekonomiska resurser. Sedan körde han ofta även till de andra i byn, mot betalning. Det kunde ju lika gärna ha förhållit sig så att bönderna, med gemensamma krafter, hade klarat av att införskaffa moderna maskiner tidigare, om bygemenskaperna hade bestått alltså.

Nå, detta vet vi inte, men man kan inte utan vidare dra slutsatsen att en ekonomi där var och en sköter sig själv och struntar i andra, utvecklas snabbare än där alla samverkar för den gemensamma vinningen, vad gäller bekvämlighet och/eller pengar och att laga skiftet därför skyndade på utvecklingen. Och framför allt kan man inte ta fram detta som ett exempel på hur bra liberalismen är, då skiftena ingalunda skedde på frivillig basis. Det hände exempelvis att det var ägare som inte själva bodde i byarna som önskade sig skifte och därmed tvingade alla andra, de som samarbetade i byarna, att slå sönder sina samarbetsorganisationer.

Egentligen skulle jag vilja hävda att precis sådant sönderslående av ”småfolkets” samarbete sysslar dagens nyliberala regering med, när den, under lögnaktiga påståenden om motsatsen, går till attack på och river möjligheterna för samverkan inom facken.

Fortsättning följer.

Länkar:
– Liberalismens. De individualistiska idéernas historia, J Norberg
– Ginnungagap, Wikipedia
– Finspång, ett 1900-tal
– Laga skifte, Wikipedia
– Rutger Maclean, Wikipedia
För övrigt rekommenderas studier i historia och etnologi.

Visst är det underligt att så allvarliga brott mot samhället, mot vårt demokratiska och juridiska system, som sprängningen av åklagarens dörr i Trollhättan, inte kallas för terrorism och varför lyder sådana brott inte under terroristlagen?

Guillou har uppenbarligen helt rätt, man måste heta Ali eller Mustafa för att kunna anklagas för terrorism. Någon mer än jag som anser att detta är upprörande?

Länkar:
– Åklagaren jobbar vidare, DN
– Fem attentat är fem för många, DN
– Ibland går det fort minsann!, AB

Apropå att en hel del personer blev arga på mig när jag, i samband med att jag satte upp min ”Skandalkalender” före valet, påstod att alliansen inför valet hade tillsatt en ”smutsgrupp” för att gräva fram smuts om socialdemokraterna så kan jag inte låta bli att citera detta ur Svenska Dagbladet, som jag inte hittat förrän nu.

De borgerliga skapade en särskild grupp som granskade Göran Perssons och s-regeringens påstådda förfall, och man utnyttjade förstås fackliga bostadsaffärer och bidragsfuskande SSU:are för att skaffa sig ett moraliskt övertag inför valet.

Men på en dryg vecka kan Fredrik Reinfeldt nu alltså bocka av allvarliga förtroendeförluster på två av de områden som var viktiga för att de borgerliga skulle lyckas vinna valet: regeringsdugligheten och moralen

Länk:
– M har tappat det moraliska övertaget, SvD 6/11 2007

Apropå vad en kommentator skriver på Ali Esbatis blogg, men vad många andra liberaler också gärna påstår med jämna mellarum:

Jag blir så ytterligt förundrad över att alla nyliberaler, de där som ständigt poängterar att frihandel är den grundläggande förutsättningen för skapandet av framsteg och välstånd för människorna, aldrig påpekar det faktum att Västvärlden, omedelbart efter andra världskriget, började utsätta Sovjet med vasallstater för handelsblockader, bestal dessa stater alla möjligheter till frihandel alltså.

Jag minns hur jag, när jag studerade statskunskap (som statsvetenskap hette på den tiden, och med inriktning på internationell politik) i början av 70-talet, läste om hur det bl.a. var förbjudet att exportera kammar och bh-ar till Sovjet eftersom det kunde tänkas uppmuntra sovjetiska kvinnor i Sovjets krigsindustri. Men det viktigaste var förstås att man i alla år förbjöd alla Västländer att exportera någon som helst modern teknologi, som så småningom förstås också inkluderade elektronik, till Sovjet och de övriga Öststaterna.

Men inte säger dagens unga liberaler att Sovjets misslyckanden, vad gällde att skapa lika goda levnadsvillkor för sin befolkning som man lyckades göra i Väst, berodde på att Västvärlden just förmenade Sovjet, tillika de forna Öststaterna, vad de själva anser vara den absoluta förutsättningen för framåtskridande och välstånd – frihandel således.

Man tycker ju att just detta borde vara ett alldeles utmärkt exempel på hur rätt liberalerna har, just i det avséendet. Men här väljer de alltså att istället att skylla Sovjets misslyckanden på helt andra faktorer, som en dålig ideologi exempelvis och på Karl Marx, som de förstås aldrig har läst i original.

Visst är det lustigt hur selektivt liberaler väljer data när de ska förklara världens gång.

Detta sagt utan någon som helst intention att försvara Sovjets inrikespolitik, eller Stalins dito.

Länk:
Framsteg i Latinamerika, Ali Esbatis blogg

Jag kan inte låta bli att fortsätta fundera över var socialdemokratiska partiet har gjort av sin tankeförmåga. När man nu har sett hur smutsiga valkampanjer kan bli i det här landet också, borde man ha förutsett vad som skulle komma, och vad som kommer att komma upp igen, gång på gång, inför nästa val.

Nämligen detta som bl.a. kan ses på peter linden.se

Valet av Mona Sahlin var ungefär det mest obegripliga, av allt obegripligt, som socialdemokratiska partiet har gjort de senaste 15 åren. Än en gång, vad tänker de socialdemokratiska partistrategerna med? Finns det ingen förnuftig person i socialdemokratiska ledarskiktet längre, för det var ju helt klart att man tvingade fram tillbakadraganden från alla andra tänkbara och betydligt bättre kandidater till partiledarposten. Eller vill man inte vinna nästa val?

Mitt råd om man vill vinna nästa val och komma tillbaka i regeringställning är att man ser till att välja en ny ordförande i halvtid och dessutom ser till att Mona Sahlin, till dess, sitter tyst i båten och låter de borgerliga arbeta för socialdemokratin.

Länken ovan hittad via Magnus Ljungkvists blogg

Tilägg 14/11 2007 kl. 17.20: Fokus, Dagens Arena drar samma slutsats som jag, vad gäller socialdemokratin, men med anledning av utgången i det danska valet.

Den danska borgerligheten får nu styra en tredje mandatperiod. Under sin tid vid makten har de inte bedrivit något radikalt systemskifte i välfärdspolitiken och även i år gick de till val på en tydlig mittenpolitik. Det har en majoritet av danskarna gett sitt stöd till, samtidigt som vänsterväljare underkänt socialdemokraternas närmande till borgerligheten. Av detta kan två paralleller dras till svensk politik: Alliansregeringen får nu betala priset för ett radikalt systemskifte de inte gick till val på, i form av usla opinionssiffror. Och en socialdemokrati som lägger sig för nära högern borgar för ett misslyckande.

Vill här bara rekommendera läsning av Petter Larssons intervju med Naomi Klein i dagens Aftonblad.

Kan inte låta bli att fundera vidare på Mona Sahlins och socialdemokraternas strategi för att vinna tillbaka väljare vid nästa val. Den förefaller mig så bakvänd den bara kan vara nämligen, även om den kallas triangulering och är uttänkt av amerikanska spin doctors.

Här förlorar socialdemokraterna valet efter den fulaste massmediaförföljelse jag sett under hela mitt liv. Under ett helt års tid drar massmedia fram all smuts man kan om socialdemokrater och målsättningen i våra massmedia är helt klar: Det är alltid bra med växling vid makten då och då. Intrycket man fick som massmediakonsument var att hela journalistkåren ansåg att det var dags att byta regering bara för att det var dags att byta regering, om inte annat så för att näpsa Göran Persson och socialdemokraterna.

Sakfrågorna skrevs det egentligen väldigt lite om före valet och ingen enda tidning brydde sig om att verkligen klargöra vad alliansens utlovade politik handlade om, eller hur den skulle komma att slå, trots att det inte var så svårt att förutse den saken. Ingen utredde vad som dolde sig bakom den vackra retoriken, framför allt moderaternas, det nya arbetarpartiet. Endera hade journalistkåren gått på bluffen eller så ville man inte informera väljarna om vad det handlade om. Troligen var det en kombination av bådadera.

Så förlorar socialdemokraterna valet och vi får en borgerlig regering igen efter 12 år av socialdemokratiskt styre av landet.

Under den borgerliga regeringens första regeringsår rasar stödet för denna regering i opinionsmätningarna. Det vill säga, när det börjar stå klart för väljarna vad borgarna hade för avsikt att göra, och när de nu gör det, då blir regeringen mäkta impopulär. Vänsterblocket går därmed framåt i opinionsmätningarna och så snabbt att vi tidigare aldrig sett något liknande så kort tid efter ett val. Socialdemokraterna vinner alltså tillbaka massor av väljare/sympatisörer på de borgerligas politik och utan att de själva behöver lägga två strån i kors. Av detta borde man kunna dra slutsatsen att väljarna, när de ser vad de valde, istället hade föredragit den socialdemokratiska politik som de nu ångrar att de röstade bort.

Men vad drar så Mona Sahlin för slutsats av detta? Jo, att det nu gäller för socialdemokraterna att bli mer lika de borgerliga (som nu i skolfrågan) för att ta tillbaka väljare från de borgerliga i nästa val, alltså att ta efter just den politik som de borgerliga rasar i opinionsmätningarna på grund av. Detta finner jag vara så ologiskt att jag häpnar.

Det finns bara ett sätt för mig att förstå det här, nämligen att nu försöker socialdemokraterna genomföra den strategi de tänkte ut månaden efter valet. Att denna redan visat sig totalt felaktig och överspelad, alltså grunda sig en felaktig analys, inser man inte. Tala om att var ur led med tiden!

Alltså: Vad tänker det socialdemokratiska ledarskiktet med? Jag förstår det inte alls, fast jag förutsåg just den reaktionen från socialdemokraternas sida. Har liksom sett den förut. Obegriplig är den likafullt, och har alltid varit. Socialdemokraterna har inte kommit tillbaka till regeringssitsen ganska snabbt efter varje borgerlig sejour i regeringspositionen, för att väljarna velat ha mer av borgerlig politik. Varför har socialdemokraterna aldrig fattat den saken? Vid valet 1991 var det ny demokrati som vann på denna strategi och som möjliggjorde en borgerlig regering. Vid nästa val blir det sd som tjänar på denna socialdemokratiska strategi och som i värsta fall kan hjälpa alliansen att sitta kvar ytterligare fyra år.

Länkar:
– ”Betyg från sexan” Sahlin och s är beredda göra upp med regeringen, AB
– Sahlin fick klartecken, DN
– Låt idag bli en engångsföreteelse! Bloggen Social Democracy
– Surrealism, Bloggen Social Democracy
– Ett politiskt parti – inte en reklambyrå, Bloggen Social Democracy
– Åtta år med Reinfeldt och en fasansfull framtid, Motvallsbloggen 20/8 2006

Vill här bara tipsa alla intresserade om en diskussion mellan Johan Norberg och Johan Ehrenberg, om globalisering, tillväxt och nyliberalism.

Länken till diskussionen finner man på bloggen Nyliberal is Good!. Klicka på ”Lyssna på globaliseringsduellen”.