Vi är, som jag skrev om 29/5, tillbaka till förra sekelskiftet i nästan alla avseenden vad gäller sättet att tänka och förklara samhällsfenomenen och mänskliga och samhälleliga ageranden och tillkortakommanden. Dagens idépaket är till förvillelse likt det som var det gängse decennierna kring år 1900. I det tidigare inlägget nämnde jag en del av de idéer som är tillbaka igen. Här är ytterligare några:

1) Liberalism vad gäller den ekonomiska politiken. Staten ska lägga sig i så lite som möjligt, rusig aktiespekulation som resulterar i häftiga svängningar på världens börser. Sparpolitik: Offentlig sektor måste minimeras.

2) Individualism: Var och en är sin egen lyckas smed.

3) Det är varje enskild människas ansvar att se till att den är frisk, sund och arbetsför, en utpräglad kroppskult.

4) Alla människor är i grunden egoister och gör ingenting med mindre än de har något att vinna på att göra något.

5) Det finns två olika kategorier människor, överklassmänniskorna och underklassmänniskorna.

6) Underklassmänniskorna är inte bara egoistiska, de är också lata och slöa och måste piskas till hederligt arbete för om de får något gratis ids de inte anstränga sig. För dem bör belöningen bestå i att de (i bästa fall) slipper svälta ihjäl eller hamna i fängelser eller i straffarbeten. Dvs. undslippande av samhälleliga sanktioner är belöning nog.

7) Genom att tvinga människor, framför allt de i de lägre samhällsklasserna, att ständigt konkurrera med varandra om arbetstillfällena och om försörjningsmöjligheterna, får man ut mesta möjliga ur dem som utgör samhällets oxar.

8) Överklassen, den finare sortens människor ja egentligen de enda verkliga människorna, är visserligen lika egoistiska, men de är mycket mer intelligenta än vanligt folk och eftersom alla, hela samhället, är beroende av dessas intelligens för samhälleliga och teknologiska framsteg, måste de intelligentare människorna lockas att arbeta med hjälp av morötter, skyhöga löner och abnormt riklig belöning för sina insatser, eftersom de, pga sin egoism, inte skulle bry sig om att göra något annars.

9) Kriminella människor har genetiska (medfödda) brister som inte är möjliga att förändra. Dem kan man bara försöka kontrollera på olika sätt, med biokemiska medel eller med tvångsmedel av olika slag (idag även med hjälp av avancerad teknologisk kontroll).

10) Kvinnor och män är olika. Kvinnor är mer känslomässiga och mindre logiska än män därför att de är biologiskt skapade att föda och ta hand om barn. Män är intelligentare och mer logiska och därför mer lämpade att ta samhällsansvar, att försörja familjen och att försvara den och hela samhället genom att kriga.

Vad har jag glömt? Nationalismen kanske, som numer ska firas 6:e juni!

Det är helt andra könsrollsideal vi serveras idag mot för bara några decennier sedan. Nu ska män vara, inte bara manliga utan supermanliga, det vill säga enormt stora och starka. Idealet tycks vara kroppsbyggarna, män som mest liknar monstruösa köttberg. Kvinnan däremot ska vara liten och späd. Helst ska hon se ut som ett benstaket men med bröst som meloner och brösten ska dessutom alltid framskymta i V-ringningen. Man måste få bejaka sin kvinnlighet, respektive sin manlighet. Både män och kvinnor tvingas klippa och klistra, skära och sy och spruta och stoppa i sig biokemiska preparat för att stämma med idealen.

Detta groteskt överdrivna kropps- och könsideal ser vi till och med i Walt Disneys senare tecknade filmer. Där Askungens prins, han som tecknades på 50-talet, var en tämligen normal man, bara något längre än Askungen och lite mer bredaxlad, är istället de centrala männen i ”Skönheten och Odjuret”, tecknad på 90-talet, både den elake och den så småningom snälle prinsen, kroppsbyggartyper. Skönheten är en liten späd kvartsfigur, även om hon har utrustats med skinn på näsan. Könsskillnaderna, som bland oss människor egentligen är ganska liten om vi jämför oss med våra närmaste släktingar, schimpanser och gorillor, har överdrivits enormt i den senare filmen. Skönheten är kanske en fjärdedel så stor som de i filmen centrala männen. Det gäller att trumfa in idealen redan hos de små barnen.

Det här är rent fascistoida könsideal och dessa ideal går idag hand i hand med andra fascistiska ideal, såsom biologistiskt grundad antiintellektualism och irrationalism (det är gener och biokemi, inte förnuft som styr oss), ungdomsförgudning (de unga är mer förändringsbenägna, vem vill ha ålder och erfarenheter idag?) och beundran för eliterna (de är överlägsna oss andra vad gäller intelligens och förmåga att styra), de där som är värda mycket mer än vanligt folk. Allt fler ropar efter ”starka ledare”. Människor söker sig återigen till diverse mystiska rörelser och religioner (New Age, kristallterapi, tro på själavandring, eller nyfrälsning för kristendom eller andra religioner) vilket är logiskt när känsla betonas på bekostnad av förnuft. Idag kallas detta för ”postmodernism” (efter det moderna projektet, alltså efter förnuftstron) och kulturpersonligheter är numer oftast konstruktivister, menar att allt bara är ”berättelser” och alla är lika sanna, det finns ingen verklighet, allt är relativt, också typiska drag i fascismen och nazismen. Wagner framhålls åter som en storhet, liksom Nietzsches filosofi och psykologen C G Jung är populär igen, mannen som beundrades av nazisterna eftersom hans beteendeteori stämde så bra med idealet. Även krigiskhet har blivit mer rumsrent. Nu ska vi in i NATO och vi ställer redan modigt upp på den dominerande statens sida i krig och nykoloniala projekt och mer ska det bli av den politiken. Neutralitet är bara fegt och ett sätt att inte vara med och ta ansvar för världspolitiken.

Kort sagt, rent idémässigt befinner vi oss återigen i det förra sekelskiftet. Någon kulturell utveckling har vi inte sett under de gångna hundra åren – tvärtom. Med vissa undantag är det samma tankegods vi matas med idag som då, i massmedia och via ”kulturen”, bara delvis dolt genom nya begrepp för gamla och unkna åsikter och idéer. Så förundras man över att nazister och fascister vädrar morgonluft.

Rekommenderad litteratur:
Olav Hammer, 1997, På spaning efter helheten. New Age, en ny folktro
Richard Noll, 1997, Jungkulten. en modern mysteriereligions födelse

Tillägg: Nytt på Skandalkalendern

Fotona lånade från ”The many faces of L” Tack för tillåtelsen att använda bilderna. (Kunde inte låta bli att be om tillåtelse eftersom jag på bilden ser sådär en 35 år yngre ut än jag är :-).)

Brukar ju inte skriva så mycket om mina egna äventyr men idag gör jag ett undantag. Jag var alltså en av dem som hedrande nog blev inbjuden att delta i seminariet Nätrot och för att lyssna på flera mycket intressanta föreläsare om bloggar och om valkampanjer, så jag tog mig i kragen och åkte de 45 milen för att närvara. Seminariet gav förstås upphov till en del tankar, som väl kommer att pytsas ut här framöver.

Om talarna och föredragen
Först att tala var Lennart Frantzell, som berättade om det amerikanska bloggväsendet, samtidigt som han beskrev det framtidsscenario som han trodde på vad gäller IT- och bloggutvecklingen. Det han sade var tänkvärt och otvivelaktigt viktigt, men jag kan inte säga att hans visioner direkt tilltalar mig. Han perspektiv är alltför managementinriktat för att vara riktigt i min smak, något vi haft lite ordväxlingar om på hans blogg, Det Progressiva USA.

Som andre man i talarstolen kom Joe Trippi, mannen som hjälpte Prodi att vinna valet i Italien och som kampanjade för Howard Dean i USA, en kampanj som var en framgångssaga även om Dean inte vann valet. Trippi var en mycket underhållande föreläsare men hans föredrag handlade egentligen om hur man med hjälp av bloggare lyckades samla in rent otroligt mycket pengar till Deans kampanj, men förstås även om hur man lyckades entusiasmera stora mängder människor för hans kandidatur.

Det obehagliga med de kampanjer som båda dessa herrar talar om, är förstås att det i första hand handlar om hur man köper in sin kandidat i Vita Huset med pengar. De intressen som bidrar med mest pengar har störst chans att få dit sin man, vilket väl för de flesta svenskar inte känns som den verkliga finessen med demokratin. Kvar för ”demokratin” i detta system blir rätten att säga vad man vill (tills terroristlagar förbjuder eller omöjliggör den saken), och resten handlar om pengar, pengar och åter pengar.
Det fina med den kampanj Trippi berättade om dock, var att det var en positiv kampanj, inte en smutskastningskampanj, som exempelvis Bushs anhängare delvis ägnade sig åt även via bloggar, och som vi börjar se också i den svenska kampanjen just nu.

Sist upp i talarstolen var Johan Ehrenberg. Han riktade in sig på massmedia och det faktum att de är genuint borgerligt styrda, samt menade att det egentligen inte är tidningar som de kommersiella massmedia säljer utan det är vi tidningsläsare som säljs till de stora reklamköparna. Som alltid en fest att lyssna till Johan Ehrenberg alltså.
Och just nu hör jag på Ekot att socialdemokraterna går framåt i opinionsundersökning, trots den intensiva smutskampanj mot partiet som pågått i massmedia de senaste månaderna (se Skandalkalendern), något som klart visar att rena smutskampanjer kanske inte är lika effektiva i Sverige som i USA. Troligen beror detta på att det svenska folket är genomsnittligt betydligt bättre utbildat än det amerikanska.

Några tankar med anledning av föredragen
Nu är ju Sveriges politiska system ganska olikt det amerikanska, tack och lov så länge det förblir så, så frågan som behöver diskuteras är hur man ska kunna omsätta Trippis idéer i Sverige, något som kräver en del eftertanke föreställer jag mig.

De borgerliga partierna ser förstås gärna att vi förändrar det svenska systemet i amerikansk riktning, och vi har sett en slags testbalong i den vägen genom att man möjliggjort mer av personval även här. I värsta fall är detta ett första steg i en utveckling mot ett renodlat personvalssystem. Den svenska riksdagen, som ligger till grund för regeringsbildandet, är betydligt mer rättvist sammansatt än parlamenten i USA och England, i och med att den avspeglar väljarnas preferenser betydligt bättre än i länder med rena personvalssystem. I England och USA kan ett parti få majoritet i de beslutande församlingarna trots att det, absolut sett och över hela landet, har färre väljare än motståndarna, vilket vi svenskar tycker är tämligen orättvist och inte lika demokratiskt som det svenska systemet. Likaså kan en amerikan bli president utan att ha den verkliga majoriteten av väljarna bakom sig.

Slutligen var det väldigt givande att få träffa alla dessa andra bloggare, alla mycket trevliga och positiva, och att få utbyta åsikter med dessa. Tack Rosemarie på Kulturbloggen och övriga som var med att organisera det här seminariet och tack alla som gjorde seminariet till vad det blev. Jag uppskattade det ofantligt och ni alla som deltog var fantastiska.

Så kom Johan E med ett tips som jag ska ta ad notam, att inte lägga in en massa länkar i den löpande texten, utan göra som Jinge, lägga dem sist i inlägget.

Länkar:
Kulturbloggen/Rosemaries blogg
Det progressiva USA/Lennart Frantzells blogg
Dagens ETC
Jinges blogg

Tillägg: Nytt på Skandalkalendern

Kaliber (P1) har gjort en undersökning bland forskare, och resultaten är förskräckande – i absolut varje tänkbart avseende. SR presenterar programmet under rubriken Beställningsjobb och köpt tystnad – är den fria forskningen hotad?. Som vanligt uttrycker man sig med ett understatement. Det somliga forskare sade i programmet innebär inte att den fria forskningen är hotad, det innebär att den redan är delvis avskaffad.

I min förra postning skrev jag att vi var på väg tillbaka till 1800-talet, med det man berättar i programmet är vi snarare på väg tillbaka till medeltiden, till den förkopernikanska tiden då mecenater anställde ”vetenskapsmän”, alkemister, för att dessa skulle framställa guld åt dem. Idag handlar det om mer indirekt framställning av guld, att med hjälp av propaganda, PR-kampanjer, tystnad om obehagliga resultat etc. lura människor att köpa storföretagens produkter, inte minst läkemedel. Det var nämligen framför allt forskare inom teknologin och medicinen som finansierades av företagen. Lyssna på programmet och se även postningen Läkemedelstillverkning ska ske i statlig regi nedan.
Framstegen de senaste 100 åren har gjorts just för att forskare haft fritt utbyte av tankar och idéer, för att den ene forskaren har kunnat bygga vidare på, eller inspirerats av vad en annan gjort och publicerat. När det fria tankeutbytet förhindras, då förhindrar man också vetenskapliga framsteg.
Det vi ser nu är en stagnationspolitik – i alla avseenden.

Dessutom satte jag mig att se filmen Corporation ikväll, som sändes på TV2 i lördags kväll, vid en tid som ingen ung människa ser på TV, gissar jag, förmodligen inte så många andra heller. Den kan även ses på nätet. Den handlar om samma sak som privaföretagens uppköp av forskare och vetenskap.

THE CORPORATION explores the nature and spectacular rise of the dominant institution of our time. Footage from pop culture, advertising, TV news, and corporate propaganda, illuminates the corporation’s grip on our lives. Taking its legal status as a ”person” to its logical conclusion, the film puts the corporation on the psychiatrist’s couch to ask ”What kind of person is it?” Provoking, witty, sweepingly informative, The Corporation includes forty interviews with corporate insiders and critics – including Milton Friedman, Noam Chomsky, Naomi Klein, and Michael Moore – plus true confessions, case studies and strategies for change.

Jag visste det mesta tidigare. Jag visste exempelvis att folket i Bolivia hade lyckats stoppa privatiseringen, utförsäljningen av rättigheterna att distribuera vattnet till USA-jätten Bechtel, men jag visste inte att det tom hade blivit förbjudet för människorna att samla in regnvatten utan att betala för det!!

När jag i slutet av 80-talet läste boken Kritisk teori – en introduktion* (1987), som handlade om Frankfurtskolan, tyckte jag att dess företrädare överdrev ordentligt och att de hade helt fel vad gällde de grundläggande teserna, som John Burrill, som skrivit inledningen till boken, sammanfattar sålunda:

Till grund för Frankfurtskolans analys av nationalsocialismen låg tesen, att nationalsocialismen inte innebar ett brott med liberalismen och monopolkapitalismen. Den var tvärtom fullbordandet av liberalismen och det logiska resultatet av den kapitalistiska världsmarknaden (s.17)

Mot mitten av 90-talet började jag tänka om i det avséendet och idag känner jag mig betydligt mer övertygad om att det trots allt ligger en hel del i Frankfurtskolans tes.

Under de senaste dagarna har jag plockat fram lite böcker ur bokhyllan, som jag visserligen läst tidigare men som tålde att läsas om i ljuset av det som händer just nu, och plöjt dem från pärm till pärm.

**
I Kapitalet,se kan vi exempelvis läsa om Patrik Engelau, en av systemskiftets arkitekter och ivrigaste konsulter:

Huruvida samhället går mot planekonomi eller förnyad marknadsekonomi är inte en fråga om sant eller falskt skrev han 1982. Det är två myter som står mot varandra. Vilken av dem som segrar bestäms av vad vi tror och gör. ”Det är bara att välja”. Själv valde han myten om marknadens återkomst. Fick han tillräckligt många att omfatta den skulle den bli sann. (s.136)

Så sant så sant!
Mikael Nyberg, författaren till boken ifråga, redogör utförligt (450 sidor) för all den energi och de otroliga summor pengar som amerikanska och svenska företag lagt och lägger ner för att vända opinionen mot välfärdsamhället och för marknadsliberalismen. I centrum för propagandan för ”systemskiftet” står Aspeninstitutet i USA, bekostat av de stora företagen därstädes, där även många kända svenskar inom ”eliten” skolats in i propagandans konster och där man dragit upp riktlinjerna för kampanjer mot den allmänna välfärdstaten.

Efterkrigstidens sociala kontrakt är i upplösning, heter det i Aspeninstitutets rapport. Åtta timmars arbetsdag fem dagar i veckan är en ”historisk abnormitet” och full sysselsättning ”bör inte accepteras som ett mål i sig och naturligtvis inte som något absolut gott som ska uppnås till varje pris”. Men i omställningen till bestående arbetslöshet riskerar samhället att upplösas i vilda strejker, sabotage och politisk oro. ”Om vi inte är kloka nog att förhindra det, kan trettiotalets klasskrig lätt blossa upp på nytt och förvärras.” (s.143)

Jag får kanske anledning att återkomma till den här boken, som bland annat innehåller mycket intressanta avsnitt om ”lean production” och hur den genomförs. Tror att många svenskar känner igen sig och sin situation om de läser den här boken. ”Lean production” handlar helt enkelt om att tvinga människor att arbeta hårdare genom att se till att deras arbetsplatser alltid är underbemannade! Det, har kapitalägarna kommit underfund med, tar fram de anställdas egen kreativitet, dvs hur de ska hinna mer på kortare tid, men det förutsätter förstås att de samtidigt hotas av arbetslöshet.

I S Å Axelssons m.fl. bok kan man läsa om hur det gick i Nya Zeeland, som genomförde ”systemenskiftet” redan för 20 år sedan och som klarade av att knäcka fackföreningarna inom några år. Det ledde inte till bättre förhållanden för de flesta kan man sammanfatta saken, med ett understatement. Och i Stefan Kochs bok leds vi genom utvecklingen och tanketrendens förändring från 60-talet fram till dagens, på ett sätt som jag anser stämmer väl med mina minnen, med vad jag läste under tiden och med mina erfarenheter från de här åren.

Så kommer TV-programmet om Folkpartiet liberalerna, och kompletterar bilden. Det handlar om makt. Det handlar om att urholka, ta risken ur demokratin, det handar om att härska genom att söndra och den vägen liberalerna vandrar just nu är till förvillelse lik den väg som många vandrade fram till nazismen. Nu leder vägen till förtryck av arbetare världen över och till krig mot muslimerna, det nya hotet mot oss alla. Det är ett nytt liberalt parti, inte längre det socialliberala parti vi varit vana vid. Det liknar mer Frankfurtskolans uppfattning om liberalismens logiska slutpunkt.

För den som är lite insatt i tanketrenderna och samhällsfilosofin under förra sekelskiftet, är dagens tanketrend, på nästan alla områden, nästan exakt densamma som då. Inre fienden är de undermåliga människorna, de sjuka, de lata, du odugliga gamla samt eventuella missnöjda arbetare, de yttre fienden är emellertid andra än de var då, Idag är det muslimerna. Det handlar om kontroll av människorna, det handlar om att ta risken ur demokratin, men lite smartare än Hitler gjorde.

Men nej, historien upprepar sig aldrig exakt. Vi kommer inte att få se samma sak upprepas igen, och säkert inte några gaskamrar, men det finns komponenter som återkommer, gång på gång; hur man leder människor dit man vill med propaganda, hur man härskar genom att söndra, hur man förleder människor genom att skrämma dem med yttre och inre fiender, urgamla härskarknep som nazismen och fascismen använde sig av. Folkpartiet liberalerna har kommit på att det är dessa knep man ska ta till för att komma till makten. Det är en farlig och mycket otäck väg Folkpartiet har börjat vandra.

*
En antologi med uppsatser av Theodor Adorno, Walter Benjamin, Erich Fromm, Max Horkheiner, Leo Löwenthal, Herbert Marcuse och Franz Neuman, med förord av av John Burril
**
Böckerna på bilden är:
1) Axelsson S Å, Sandell A, Scheele von C, 1994, Nya Zeeland –systemskifte i kris
2) Koch Stefan, 1999, Höger om. En svensk historia 1968-1998.
3) Galbraith, J K, 1996, Min ekonomiska historia
4) Galbraith J K, 1991, Den stora börskraschen
5) Mikael Nyberg, 1998, Kapitalet.se. Myten om det postindustriella paradiset

Länk tillagd 18/10 2008:
Aliansfritt Sverige Samarbete med sverigedemokraterna inte uteslutet

Detta, som sades i Ekot i morse, var inte viktigt nog att upprepas under dagen:

I New York höll, under lördagskvällen, en demonstration mot kriget i Irak. Enligt arrangörerna samlades omkring 300 000 människor.

– Det här är ett självvalt och onödigt krig. Bush har ljugit för oss, spionerat på oss och vi förlorar pengar, liv och heder. Det säger människorrättskämpen Jesse Jackson innan han tågar iväg i fredsdemonstrationen längs Broadway.

Presenterar idag ett kort urdrag ur en artikel i Washington Post av Mahvish Khan, som lyckats komma in och intervjua en del fångar i Guantanamo Bay:

Mousovi är läkare från staden Gardez i Afghanistan, där han arresterades av US-trupper för 2,5 år sedan. Han berättar att han hade återvänt till Afghanistan i Augusti 2003, efter 12 år i exil i Iran, för att hjälpa till återuppbygga sitt hemland. Han tror att någon angav honom för USA-trupperna bara för att kunna få ut belöningen på upp till 25.000 dollar, som erbjöds var och en som kunde ange någon taliban eller någon al-Qaida- medlem.

Medan jag översätter från pashto beskriver Mousovi, något tvekande, sitt liv sedan han arresterades. Han transporterade till flygbasen Bagram nära Kabul i östra Afghanistan, ha kastades, med påse över huvudet samt med munkavle — in i ett 3,5 fot brett och 7 fot långt skjul. Han säger att han blev slagen regelbundet av civilklädda amerikaner, att man hindrade honom från att sova genom att spela upp ljud av sirener som tjöt natt och dag. Han beskriver hur han drogs runt i ett rep, hur han utsattes för extrem hetta och köld. Han säger att han knappast sov under en hel månad.

Han vet inte varför han fördes till Guantanamo Bay. Han hade hoppats att han skulle släppas fri vid de militära förhandlingarna (min anm: ungefär ”häktningsförhandling” i den speciella militärdomstol som inrättades för Guantanamofångarna) i december 2004. Istället anklagades han för att ha stått i kontakt med talibaner och för att ha skickat pengar till motståndsrörelsen. När han frågade efter bevis sade man att bevismaterialet var hemligstämplat. Följaktligen sitter han i fängelse, långt från sin fru och sina tre barn……..

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig när jag kom till Guantanamo Bay, men det var inte denna trötte och sorgtyngda man. Regeringen säger att han är en terrorist och ett monster, men när jag tittar på honom ser jag bara den som han säger att han är — en läkare som ville starta en läkarmottagning i sitt hemland.
(min översättning.)

Hur kan man försvara en stat som beter sig så här mot människor? Jag förstår det inte, men jag vet att vi har partier inom det borgerliga blocket som gör just det, och några som eventuellt bara undviker att ta avstånd från dessa grava kränkningar av oskyldiga människor.

Tillägg: Länk till NMI, som kritiserar DN idag – igen för att man har fel ”rubrik” på en artikel, av Disa Håstad, om tillståndet i Ryssland.

Idag fick vi alltså på Ekot höra om att MUF i Malmö blivit ålagda att betala tillbaka 157.000 kronor, som man orättmätigt tagit ut i aktivitetsbidrag.
Det har tydligen skrivits någon liten notis om detta i någon rikstidning tidigare, vilket gått mig förbi, men med tanke på den cirkus som utlösts i de rikstäckande tidningarna, och i radio och TV, om varje försyndelse som SSU har begått någonstans i landet, är det minst sagt förvånande att riksmedia tagit så liten notis om vad som förevarit inom MUF och moderaterna i Malmö. I synnerhet är detta förvånande som högern så envist hävdar att massmedia är vänstervridna och i synnerhet är detta förvånande som affären har omskrivits ett flertal gånger i Sydsvenskan liksom omtalats i lokalradion därstädes.

Börjar man gräva i affären blir den faktiskt riktigt underhållande samtidigt som det blir ännu konstigare att de större tidningarna inte skrivit spaltmetrar om saken. Det handlar tydligen om en riktigt häftig sörja där även det moderata moderpartiet haft sitt finger med i spelet.

Enligt Sydsvenskan (4/2 2006) hoppade före detta MUF-ordföranden Ardavan Khoshnood av i protest då: ”Han är övertygad om att föreningen fuskar med bidragen och har även polisanmält förbundet för bedrägeri. Hela styrelsen, revisorerna och riksdagsmannen Tobias Billström är medvetna om det, hävdar den avhoppade ordföranden”.
Patrik Reslow, tidigare ordförande i MUF och dåvarande revisor, säger att: ”Uppgifterna om bidragsfusk får Ardavan Khoshnood stå för själv. Det pågår just nu en omfattande revision av både ekonomin och ledarskapet i Muf.
Det var då det!

Så går man vidare och hittar Ardavan Khoshnoods egna pressmeddelanden om saken och där bjuds man på en fantastisk läsning, som avslöjar både MUF och moderaterna som verkligt obehagliga organisationer. Här kan man läsa Ardavan Khosnoods egna åsikter, om vad som förevarit inom MUF i Malmö, och det är inte småpotatis han kommer med, tills han till slut deklarerar sitt utträde ur moderata samlingspartiet, som han helt förlorat förtroendet för.

Med tanke på att Ardavan Khoshnood är läkarstuderande, och en sådan tillmättes mycket stor trovärdighet när det gällde att smutskasta Anna Sjödin (SSU:s ordförande) för inte så länge sedan, så får vi väl lov att sätta samma tilltro till Khoshnoods berättelser. Här några smakprov från hans beskrivning av hur det kan gå till inom MUF och moderaterna:

05/02 – 2006 Pressmeddelande 2:
Det är otroligt hur mycket den partipiska, som så ofta kritiseras hos socialdemokraterna, även förekommer inom Malmö Moderaterna
…………..
Här bör det också läggas till att revisorerna var fullt medvetna om bidragsfusket och deras underskrifter finns på våra bidragsansökningar.
………………
23/02 – 2006 Öppet brev till Sven Otto Littorin
Jag tycker det är förvånande på varför ledningen i Stockholm ej agerat. Jag ber er om att ta utvecklingen i Malmö på fullt allvar. Moderaterna i Malmö befinner sig i djup kris, där allt handlar om hot, förtal, kupp och andra form av omoraliska och oetiska handlingar som försvinnande av pengar till missbruk. Tyvärr är Malmö MUF en stor del av detta.

27/02 – 2006 Öppet brev till Sven Otto Littorin 2
Tyvärr finns det både homoförakt bland en del av de anställda, och tyvärr, även, en del invandrarförakt. Personligen har jag blivit kallat för både ”kamelryttare från Arabien” och ”en blatte från Iran”. Jag har även fått utstå med grova förnedringar om homosexuella, bland annat speciellt av den ovannämnda kvinnan. Samma kvinna har även hotad med att ”kastrera Tobias Billström”, för att Tobias Billström hade fått ett problem med att närvara vid ett projekt i Malmö, under namnet ”politiker akademin”.

Att kalla sina medarbetare för ”hora”, ”slampa”, ”inkompetent”, ”hårig schimpans”, ”tjock” med mera, har varit vardagliga mobbningar på arbetsplatsen i Malmö moderaternas lokal, som i ett fler tal tillfällen har urartad i bråk bland de anställda.

Vad som bekymrar mig som en muffare, är den utveckling som tagit plats i Malmö MUF med bidragsfusk, omfattande alkoholmissbruk och även drogmissbruk. Det sistnämnda, hos en person som Malmö MUF:s valberedning, idag den 27:e februari 2006, gett förtroende till.

Alltså, SSU-ordförande Anna Sjödin påstås ha kallat en vakt på Crazy Horse för ”svartskalle” och det väckte stor uppmärksamhet och indignation i massmedia, men när en annan läkarstuderande påstår vad Ardavan Khoshnood påstår här, då är massmedia inte speciellt intresserade. Men denne invandrade läkarstuderande kanske kritiserar fel parti?

Vi får också läsa om ett årsmöte, i MUF/Malmö, där man inte har aktuell medlemsförteckning varför betalande medlemmar inte tillåts rösta och där det till slut krävdes att mötet skulle göras om senare, när aktuell och gällande medlemslista förelåg.
Om detta årsmöte skriver Ardavan Khoshnood:

28/02 – 2006 Pressmeddelande 4
En alltmer desperat Billström försökte gång på gång att tysta ned en av medlemmarna under namnet Arvin Khoshnood, varav Arvin frågade om han inte hade yttranderätt och Tobias Billström sade framför hela årsmötet: ”Jag bestämmer, du har ingen yttranderätt”.

Och det blir bara värre och värre, eller kanske riktigt bra till slut:

28/02 – 2006 Pressmeddelande 5
I samband med det fusk som tog plats på Malmö MUF:s årsmöte och den fiasko som uppstod, har jag, Ardavan Khoshnood, idag, den 28 februari 2006, klockan 20:57:38, i ett mail till Camilla Wesdahl, ombudsman för MUF Skåne, förklarat att jag helt och hållet avgår från MUF och Moderaterna.

Ett parti som baserar sig på fusk, omoraliska och oetiska handlingar, homofobiska uttalanden och inte minst smutskastar islam och andra religioner, är inget plats för mig…………..
Att kalla islams profet, Mohammad, för pedofil, eller påven för en ”maktkåt nazist”, eller gå så pass långt att säga man vill ”avrätta homosexuella”, är saker och ting jag ej kan gå med på.

Jag skäms över att bli kallad för moderat och jag skäms över att jag la mer än 3 år av mitt liv på en förening och ett parti, där allt handlar om alkoholmissbruk och försäljning av alkohol till minderåriga som i några olika fall krävt att jag har tvingats blanda in mig och använda min medicinska expertis. Även maktkamp och hot om att frimureriet kommer att förstöra livet för en, om man ej följer ledningen, är exemplar på hur ruttna moderaterna är inifrån.

Jag tror på frihet, demokrati och kärlek till människor, och just därför kan jag ej längre vara moderat.

Så kan jag förstås inte låta bli att citera vad förre ordföranden i MUF; Ardavan Khoshnood, skriver om moderaternas förhållande till massmedia:

12/03 – 2006 Pressmeddelande 7
Ett annat chockerande uttal från Tobias Billström är när han öppet säger i samma artikel att ”andra tidningar varit mer förstående vad gäller moderaternas önskan att tysta ner det här.”

Det är verkligen chockerande att se hur Billström erkänner att moderaterna försökt tysta ned det hela. Varför skulle man göra det i vår demokrati? Vad har Billström och moderaterna att vara rädda för?

Ännu värre är det att Billström menar att andra tidningar inte skrivit något, för att moderaterna har bett dem om det. Vad hände med yttrandefriheten och pressens självständighet? Är det då sant att moderaterna styr den svenska median?

Slutligen Ardavan Khoshnoods beskrivning av dagens situation:

26/04 – 2006 Pressmeddelande 11
Detta visar klart och tydligt att riksdagsmannen Tobias Billström, som jag hela tiden sagt visste om bidragsfusket och till och med hamnade i ett stort bråk med mig om varför jag vill sluta med det, inte har rätt att representera Malmös befolkning i riksdagen. Detta visar att Patrick Reslow som hela tiden varit revisor och själv skrivit under de felaktiga pappren, också är lika infekterad som Tobias Billström.

Med fritidsnämndens beslut har det kommit fram att jag hela tiden pratat sanningen medan riksdagsmannen Tobias Billström, kommunfullmäktigeledamoten Patrick Reslow och MUF ordföranden Björn Wretfeldt, varit de stora lögnerna.
(Samtliga pressmeddelanden kan läsas här)

Allt detta har det varit förvånande tyst om i våra rikstäckande media. Det hade varit mums för dessa, föreslår jag, om det hade handlat om SSU (eller om UngVänster) istället för om MUF.

Tillägg: Nytt på Skandalkalendern

Idag vill jag slå ett slag för Albas senaste nummer, som ägnas åt konflikten i Mellanöstern. Klicka på Alba-symbolen uppe till vänster på bloggen för att komma direkt dit.

Tillägg: Se även Motvallsbloggen om konflikten