Det är väldigt tyst om de demonstrationer mot Irakkriget som ska äga rum i våra större städer klockan 13.00 idag. Det är annat det än när hela journalistkåren, för c:a 15 år sedan, jagade extremhögerns ungdomar redan en vecka före Karl XII-dagen och med stora svarta rubriker på tidningarnas löpsedlar och förstasidor riktigt bönade och bad dem om häftiga och våldsamma demonstrationer.

Inte har vi heller hört många ord om att demonstrationer mot detta krig även planeras i USA. De som inte läser bloggar har förmodligen inte en aning om att dessa demonstrationer planeras.

Själv kände jag till, förfärades och fördömde Stalins utrensningar redan för femtio år sedan!

är varje människa en ö

Det brukar väcka en viss irritation när jag hävdar att människor påverkas av propaganda, för att inte tala om när jag hävdar att det förs sådan i massmedia. Människor kan ju tänka själva, får jag veta då. Det må vara, problemet är bara vad massmedia ger dem att tänka om, och hur man påverkar dem att tänka och/eller vad och vilken information människor bestämmer sig för att söka upp och smälta på egen hand..

När jag för många år sedan läste flera böcker i sträck av Peter Freuchens, grönlandsfararen från Danmark, böcker om Grönland från början av 1900-talet, levde jag under en period nästan på Grönland. Det var vinter och kallt även här just då, och jag nästan förväntade mig isbjörnar i trädgården till slut, eller att finna nyuppförda igloos utanför knuten och få se hundspann dra fram över gärdena på andra sidan vägen.

Just nu har jag lagt ihop pärmarna till Björn Kumms utmärkta, men ack så deprimerande bok Terrorismens historia (nyutgåva 2002). Det är ingen tungläst bok, vad gäller språket, tvärtom, men flera hundra sidor av redogörelser för det ena terroristattentatet efter det andra, huvudsakligen under 1900-talet, och för terroristernas tänkande, blir mastigt. Efter halva boken anar jag terrorister i ladugården, lurande på mig bakom pumphuset eller att min bil ska smälla i luften om jag sätter mig i den. Då inser jag att de som lever i den här världen hela tiden, och som ägnar sig åt att försöka kartlägga terroristers verksamhet och nätverk, förstås också lever med terrorister i den egna garderoben till slut och då inser jag också att det är lätt att förorda hur långtgående aktioner som helst för att fånga terroristerna innan de gått till attack. Ett ögonblick känner jag nästan tacksamhet inför antiterroristlagarna och känner att de som stiftar dessa lagar vill mig väl.

Men när boken är lagd år sidan, jag har varit ute och skottat lite snö och allt är hur fridfullt som helst i mitt hål i skogen, inser jag att det gäller att sansa sig. Det handlar även här om proportioner. Regimer skjuter definitivt över målet när de reagerar precis så som terroristerna önskar, såvida de inte anser terrorismen vara en gudasänd förevändning för att administrera fram det totala Orwellska kontrollsamhället, vilket inte är någon omöjlig tanke.

Det tycks, åtminstone om man får tro Björn Kumm, som om inte så få av de otaliga terroristorganisationer vi sett i stort sett tänkt på samma sätt, och tänkt så otroligt fel, alternativt tänkt på ett sätt som istället har gynnat många av de regimer de velat störta: ”Genom att tvinga fram den avskydda statsmaktens repression, kommer alltfler människor att bli medvetna om hurdan regimen i själva verket är, och då kommer de att stötta oss och medverka i den befriande revolutionen”. Denna tanke verkar återkomma både i vänsterterroristernas, högerterroristernas och fundamentalisternas hjärnor, underligt nog eftersom det aldrig fungerar (möjligen med undantag för fallet Israel, men det är nu ett väldigt speciellt fall). Terroristerna har förvisso ofta framkallat precis den repression de syftat till att tvinga fram, men folkens stöd har de sällan fått, snarare har folk tenderat att stödja de repressiva åtgärder som vidtagits för att motarbeta terroristerna.

Läste någonstans att 70% (om jag inte missminner mig) av amerikanska folket är övertygat om att Saddam Hussein låg bakom och planerade flygattacken mot WTC! Undrar vad det säger?

Jag kan nu inte låta bli, skeptiker som jag är, att misstänka att fågelinfluensan har funnits i Asien, Afrika och Europa i alla fall, under ganska lång tid. Det är den rimligaste slutsatsen av det faktum att man nu hittar döda fåglar lite här och där, som dött av fågelinfluensan.

Det dör fåglar ständigt, och framför allt är det vanligt att många fåglar dör så här på senvintern när de börjar bli lite försvagade. Att det dör flera fåglar i områden där det samlas många fåglar är också ganska naturligt, dels för att det finns fler som kan dö, dels för att smittsamma sjukdomar sprider sig effektivare där många djur trängs, som i det varmare vattnet vid kärnkraftverken.Tidigare har dessa döda fåglar försvunnit bara, eller tagits om hand och kastats i soporna och ingen har funderat speciellt mycket på den saken. Jag skulle exempelvis bra gärna vilja veta om det dör ett avsevärt mycket större antal fåglar just nu än tidigare vårar.

Det har säkert dött enstaka människor också i fågelinfluensa (totalt har man alltså hittills 90 fall i världen) utan att man kopplat deras död till fåglar. Man har ansett att de dött i lunginflammation eller i ”influensa” rätt och slätt. Så klarlade någon eller några forskare smittvägarna från fåglar till människor av en viss form av influensa, och då började man leta efter denna speciella influensaform i varje död fågel, och när man så hittar den i stort sett överallt, på kort tid, då kan man misstänka att den funnits där ganska länge.

Jag gissar att om några år, med få drabbade och döda i Europa, kommer man att sluta prata om sjukdomen och paniken ebbar ut, precis som man idag inte talar om AID:s i någon större utsträckning, trots att man borde tala mer om just den sjukdomen, med tanke på att unga människor ofta verkar ha bristfälliga kunskaper om den och om hur man skyddar sig.

Ju mer kunskaper vi får, om virus och om bakterier, ju fler sjukdomar och smittmöjligheter kommer vi att skrämmas för. Jag är inte säker på att den här panikskapande massmediakampanjen ökar vår livskvalitet även om det är bra att man kanske kan få fram botemedel mot tidigare okända sjukdomar eller mot sjukdomar som man tidigare inte känt till orsakerna till. Så hur förnuftig är massmediapaniken och vilket fog för sig har den?

Lyssnade på programmet ”Debatt” på TV1 igår kväll, där man diskuterade Olof Palme och hans insatser, i Sverige såväl som internationellt.

Jo, Palme var en stor man på den internationella arenan, det var man tämligen överens om, medan man inte var lika överens om hans inrikespolitiska betydelse eller om vad som hade skett om han inte hade mördats och ryckts bort för tidigt.

Det som stötte mig i programmet var de som menade att Palme var passé idag för att ”det är andra tider nu”. Vadå ”andra Tider”? De som uttalar sig på det sättet verkar tro att det finns en övernaturlig makt vid namn ”Tiden” eller ”Tiderna” som vi människor inte kan göra något åt eller påverka och som bestämmer världspolitiken och våra mänskliga villkor. Vad är det för dumheter?. Världspolitiken bestäms av politiker och av hur sådana agerar inte av det faktum att tiden går. Detta senare faktum kan vi inte göra mycket åt, men hur vi människor använder ”tiden” medan den går, det beror på oss, och de stora världspolitiska eller ekonomiska skeendena är inte naturlagsbundna. De beslutas och organiseras fram, av de politiker vi valt eller som förtrycker och lurar oss.

När jag var ung var det ”Utvecklingen” som liksom bestämde över oss människor. Nu är det ”Tiden” ibland ”Globaliseringen” som bestämmer över oss. Tala om fördummande mystifikationer!

Konkurrens, konkurrens och mer konkurrens mellan individer är bästa sättet att utveckla samhällen, hävdas det idag och upprepas det ständigt i propagandan i massmedia. Det är förstås ren dumhet. För mycket och felaktigt påtvingad konkurrens leder istället till tillbakagång och till stagnation.

Människan, som art, hade aldrig varit så framgångsrik om varje enskild individ ständigt hade konkurrerat med varje annan individ. Det typiskt mänskliga är istället vår förmåga att samarbeta, att lära av varandra och att utveckla nya tekniker och teknologier tillsammans.

Negativ konkurrens, konkurrens under piskan, som det handlar om idag när varje människa känner otrygghet och tvingas leva i skräck för att förlora arbetet och hamna utanför samhället, leder till ängsligt vaktande av det egna reviret, till att man inte delar med sig i rädsla för att någon annan ska kunna skörda frukterna av ens insatser. Det leder till att alldeles för mycket individuell energi och kreativitet läggs ner på nedbrytande istället för utvecklande aktiviteter.

Konkurrens under trygga förhållanden kombinerad med system som möjliggör nyttjandet av goda idéer av alla, däremot, leder till positiv kreativitet, till att tankeverksamhet ägnas åt sådant som är gott och kan medföra positiva effekter för alla.

När alla skolor ska konkurrera om elever exempelvis, kommer skolorna inte att vilja dela med sig av nya och kanske goda pedagogiska idéer, det kan ju leda till att andra stjäl eleverna och därmed resurserna. I ett samhälle med en gemensam skola, med samma villkor för alla skolor däremot, kommer goda pedagogiska idéer alla till del. Där kommer den att belönas lite extra som sprider dessa goda idéer, om så bara med socialt erkännande och beundran från andra människor.

I ett samhälle där all forskning ska bekostas privat (helst), kommer de som forskar att försöka hemlighålla sina forskningsresultat, för de ska ju komma det egna företaget tillgodo i första hand, och därmed stoppar man kunskapsutvecklingen. Det är nämligen genom fritt utbyte av kunskaper och nya landvinningar, som vetenskap och teknologi utvecklas mest effektivt, inte genom ängsligt vaktande eller genom hemlighållande av de egna idéerna eller upptäckterna.

Människan är en varelse med förmåga både till samverkan och omtanke och till egoistisk konkurrens och mobbing. Vilken del av våra inneboende möjligheter som kommer till uttryck beror på den omgivning vi lever i. Administrerar man fram ett samhälle där alla tvingas anstränga sig för att slå ut andra, där endast egoisterna klarar sig, blir många av oss egoistiska. Organiserar man fram ett samhälle där våra sociala sidor och samarbetsförmåga premieras blir vi sociala och samarbetsvilliga.

Dagens betonande av individuell konkurrens är rent infantilt med andra ord. Extrem sådan, samhällen där alla pressas till vanvett, leder till att sociala systemet bryts ner, till kaos och till slut till inre och totalt sönderfall.

Det var en gång ett land bortom månen och stjärnorna som hade krigat mot många andra länder i sin omgivning, förlorat kriget och blivit förött. I landet fanns det en minoritetsgrupp, varav många var välbärgade och välutbildade medborgare, men som var illa sedd och baktalad sedan mer än tusen år.

Nu trädde det fram en liten mustaschprydd man som förklarade för landets folk att allt elände man nu drabbats av berodde på den här minoritetsgruppen, som, påstod han, hade förrått landet under kriget och förorsakat förlusten. Det var inte sant men många människor trodde honom för det visste ju egentligen redan att den här minoritetsgruppen bestod av usla själar vars förfäder han korsfäst deras guds son en gång.

Den lille mannen fick många anhängare, inte minst bland ungdomarna, eftersom de unga dels var hårt drabbade efter kriget och av arbetslöshet, dels var lättare att förföra med hjälp av propaganda och samlande åtgärder, i synnerhet som den mustaschprydde höjde ungdomen till skyarna och förespråkade känslan framför förnuftet.

Den lille mannen fick pengar från den rika överklassen och industrimännen i landet och dessutom hjälp av ett antal unga kriminella gangsters som gick ut på gatorna och misshandlade minoritetsbefolkningen, liksom andra som inte tyckte om den lille mustaschprydde mannen.

En hel tredjedel av befolkningen i landet trodde på den lille mustaschmannen och röstade in honom och hans anhängare i landets riksdag. Snart blev han utsedd till rikskansler. Nu rensade han upp i sina egna led, mördade konkurrenter där och tog första bästa chans att förbjuda alla andra politiska partier. Der Führer, som den lille mustaschprydde mannen började kalla sig, satte nu alla minoritetsgrupper i koncentrationsläger. Där hamnade också alla i landets övriga minoritetsgrupper, liksom alla politiska motståndare, de där som varit för yttrandefrihet och demokratiska principer exempelvis. För nu hade ju den lille mannen avskaffat demokratin, vilket hade varit hans syfte hela tiden.

Sagan om det här landet slutade sorgligt. Dels startade Führern ett storkrig igen dels började han avliva människor i industriell skala i sina koncentrationsläger. När landet till slut, och efter många många miljoner människors död, förlorade kriget, tog den lille mustaschprydde Führern livet av sig.

Sensmoral 1: Tro inte och rösta inte på små städade män som hetsar mot och demoniserar etniska minoriteter eller grupper med annan religion. De har inte demokratin som ideal även om de låtsas spela det demokratiska spelet. Mot fuskare förlorar man alltid. Det demokratiska spelet kan bara spelas med dem som erkänner demokratins spelregler.

Sensmoral 2: Liberalismen med sitt betonande av oförytterlig yttrandefrihet och sitt försvar även för dem som hetsar mot minoriteter, har det demokratiska självmordet inbyggt i sin ideologi.