Wes Clark – America’s Foreign Policy ”Coup”

General Clark on Libya No-Fly Zone

/Kerstin

Så har då britterna beslutat att skicka ”rådgivare” till Libyen, för att stödja rebellerna.(1) Någon som minns hur det började i Vietnam? Jo, där började det med amerikanska rådgivare. I Irakkriget började det däremot med en handelsblockad och ett överflygningsförbud som resulterade i 10 års bombande av irakierna.

Så nu blir det intressant att se när steg 3 tas, insättande av Nato-trupper på marken i Libyen. Just nu ber rebellerna om sådant stöd nämligen. (2)

Sedan fyra veckor fortsätter Kadaffis styrkors bombardemang av Misrata och andra rebellhållna enklaver, vilket för var dag allt mer underminerar Nato-operationens trovärdighet.

Misrata illustrerar därmed än en gång flygkrigets begränsningar. Som i Afghanistan eller Irak krävs också en effektiv militärstyrka på marken för att störta en misshaglig regim. Just detta saknas i Libyen.

Militära rådgivare som nu ska skickas in, och all pågående diplomati, visar att Nato och västmakterna inser att det krävs mer än flygbombning. Vapenhjälp, som har börjat ges, kan ges fort. Utbildning tar tid. (2)

Som sagt, vad blir steg 3 tro? Militära stridande trupper på marken i Libyen, gissar jag. Om inte annat så får ju Natos trovärdighet inte ifrågasättas eller hotas. Den angloamerikanska och troligen även den franska hederskulturen, tillåter nog inte ett snopet tillbakadragande.

Hur länge det sedan fortgår beror på hur stort stöd Ghadafi har och/eller hur många libyer som inte vill ha utländska stridande i Libyen. Hur många de är vet vi ju inte. I Afghanistan tycks de som inte vill ha sådana i landet bara bli fler och fler. Får bara ett antal Nato-soldater ägna sig åt att sparka in dörrar även hos libyska familjer och skjuta vilt omkring, ja och så tortera och förnedra en massa libyer, så torde det antalet öka med tiden.

/Kerstin

Länkar:
1) Brittiska rådgivare ska hjälpa Benghazis rebeller, SR, Ekot
2) Libyens rebeller vädjar om marktrupper från Nato, SR, Ekot
- Background Note: Libya, US Department of State

Man inte låta bli att undra hur det står till inuti huvudena på dem som styr världens öden. Nu har vi, av allt att döma, nått peak oil och alla borde då dra slutsatsen att vi måste börja spara på oljan, inte använda den på totalt onödigt skräp. Än mindre begripligt är att man använder mängder av denna vara för att föra krig, tillverka bomflygplan, bomber och annan krigsmateriel, bomba, mörda och förstöra bostäder och infrastruktur runtom på jorden.

På siten Project Sencored läser  jag att USA:s krigsmakt är den värsta av alla miljöförstörare:

The US military is responsible for the most egregious and widespread pollution of the planet, yet this information and accompanying documentation goes almost entirely unreported.

While official accounts put US military usage at 320,000 barrels of oil a day, that does not include fuel consumed by contractors, in leased or private facilities, or in the production of weapons. The US military is a major contributor of carbon dioxide, a greenhouse gas that most scientists believe is to blame for climate change. Steve Kretzmann, director of Oil Change International, reports, “The Iraq war was responsible for at least 141 million metric tons of carbon dioxide equivalent (MMTCO2e) from March 2003 through December 2007. . . . That war emits more than 60 percent that of all countries. . . . This information is not readily available . . . because military emissions abroad are exempt from national reporting requirements under US law and the UN Framework Convention on Climate Change. (1)

(min översättning: USA:s armé är ansvarig för det mest flagranta och omfattande förgiftning av planeten, men informationen, och dokumenten om detta, förblir nästan totalt icke-rapporterade.

Officiella beräkningar av USA:s militära användning uppgår till 320.000 fat olja/dag och det inkluderar inte bränslet som används av contrakterade militärer, inhyrda eller privat utrustning eller produktionen av vapen. USA:s militär bidrar med den största utsläppen av koldioxid, den växthusgas som forskare tror förorsakar klimatförändringen. Steve Kretzman, chefsredaktören för Oil Change International, rapporterar, ”Irakkriget förorsakade åtminstone 142 milljoner ton koldioxidekvivalenter (MMTO2e) från mars 2003 till och med december 2007…Detta krig släppte ut  mer än 60% av vad alla länder tillsammans släppte ut….Denna information är inte lätt att finna… därför att militära utsläpp utomlands undantas från kraven i amerikansk lag om redovisning och FN:s Konvention om Klimatförändring.)

Detta ofantliga slöseri med resurser får inte diskuteras, sägs vidare i artikeln:

During the Kyoto Accords negotiations in December 1997, the US demanded as a provision of signing that any and all of its military operations worldwide, including operations in participation with the UN and NATO, be exempted from measurement or reductions. After attaining this concession, the Bush administration then refused to sign the accords and the US Congress passed an explicit provision guaranteeing the US military exemption from any energy reduction or measurement. (1)

(min översättning: Under Kyotoförhandlingarna i december 1997 krävde USA, för att skriva under överenskommelsen, att alla dess militära operationer världen runt, inklusive FN- och Nato-operationer, skulle undantas från mätning och reduktion. Efter att ha uppnått detta medgivande vägrade Bush-administrationen att skriva under de överenskommelserna och USA:s kongress godkände en stadga som garanterade att USA:s militär undantogs från alla krav på energimätning eller energireduktion.)

Även under Obama fortsätter dessa villkor att gälla. Militären står för 80% av den federala energianvändningen.

Detta ofantliga slöseri med en ändlig resurs är dessutom bara en del av den miljöförstörelse som USA:s militära aktiviteter förorsakar:

As it stands, the Department of Defense is the largest polluter in the world, producing more hazardous waste than the five largest US chemical companies combined. Depleted uranium, petroleum, oil, pesticides, defoliant agents such as Agent Orange, and lead, along with vast amounts of radiation from weaponry produced, tested, and used, are just some of the pollutants with which the US military is contaminating the environment. (1)

(min översättning: Som det nu är är Försvarsministeriet den värsta förorenaren i välden. Man producerar mer farligt avfall än USA:s fem största kemiföretag tillsammans. Utarmat uran, råolja, olja, pesticider, avlövningsmedel som Agent Orange, och bly, tillsammans med stora mängder radioaktivitet från produktion, testande och användande av vapen, bara några exempel på gifter (förorenare) som USA:s militär kontaminerar miljön med.)

Och just nu håller USA på att bygga upp en ny militärbas i Guam, för att kunna kontrollera Asien. Det är basen på Okinawa som flyttas dit, vilket kommer att leda till att ännu mer föroreningar sprids.

Hur somliga kan beundra och se upp till den stat, som utan jämförelse förstör planeten mest, är obegripligt. Hur media kan tiga om det här är möjligen inte helt obegripligt men det är mer än sorgligt.

Våra egna senaste regeringar och riksdagar har dessutom beslutat att Sverige ska bli en pendang till denna miljföstörande stat av megaformat och bidra med mer utsläpp genom vårt deltagande i det ena nykoloniala projektet efter det andra.

Ovanpå denna fullkomligt vanvettiga användning av olja, den resurs som vi börjar se slutet på, fraktar man alltmer runt jorden, alldeles i onödan, och tillverkar allt fler plastprylar som vi inte behöver.

Vill inga människor idag att deras  barn och barnbarn ska kunna leva drägliga liv på den enda jord vi har? Det verkar inte så.

Så nej, världens styrs inte av några visa män. Ibland känns det som om den styrs av rena monster och vi, som tillåter dem att fortsätta förgifta planeten och allt liv på den, vi är inte fria från ansvar.

/Kerstin

Länk:
2. US Department of Defense is the Worst Polluter on the Planet, Project Censored

När man började bomba i Libyen sade man att det var för att skydda civila, framför allt i Benghazi, de oppositionellas hemort vad jag förstår, som, enligt vad några oppositionella/rebeller lär ha förklarat, skulle få uppleva ett folkmord om de inte fick hjälp utifrån. Alltså började Nato bomba allt som man trodde var Ghadafis styrkor, fast det blev lite fel ibland.

Idag läser jag i DN:

Också Nato visade musklerna och bombade mål på strategiskt viktiga ställen, inte minst huvudstaden Tripoli. Libyska statsmedier rapporterade dödsoffer och Khaddafi ska ha besvarat attackerna med luftvärnseld. ( 1)

I Tripoli bor Ghadafis anhängare och jag gissar att många av dem är civila, kvinnor och barn. Så när Nato börjar bomba Tripoli då har man övergett det uppgivna målet, och rejält också, för då för man ett allomfattande bombkrig i Libyen på de s.k. rebellernas sida och sysslar inte alls med att skydda civila eller med någon humanitär verksamhet. Sådana allomfattande krig handlar bl.a. om att bomba vilt och helt utan hänsyn till civila. För vem har hört något om att Ghadafi hotar med folkmord i det Tripoli som stödjer honom?

Dessutom talar nu Obama, Sarkozy och Cameron öppet om att målet med bombandet är att avsätta Ghadafi, vilket inte är vad FN-resolutionen handlade om. (2) Vidare vägrar man att ens tala med Ghadafi, som varit villig att diskutera villkoren för fred efter förslag från Afrikanska Unionen.(3) Varför inte ta honom på orden och försöka åstadkomma ett slut på våldsamheterna, se om man kan övertala honom att hålla allmänna val. Det kunde ju vara intressant att se vad majoriteten i Libyen vill. Rebellerna är ju, enligt vad som sägs, bara mellan 1.500 och 2 000 personer. Representerar de verkligen majoriteten? Det har vi ingen aning om.

Men nej, nu har de här tre herrarna bestämt sig för att det övergripande målet är att avsätta Ghadafi och därmed slipper man, som av en ren slump, hans försök att inrätta en afrikansk valuta för handel med olja som skulle hota dollarn som världsvaluta och också förfördela Euron.

När man nu också talar om att landsätta styrkor för att hjälpa skadade och lidande i Misrata, med läkemedel etc., vilket låter humant och också tillåts i FN-resolutionen, då befinner man sig dock på det starkt sluttande plan som leder rakt ner i ett nytt allomfattande och utdraget landkrig, liknande det i Afghanistan. Det skulle förvåna mig mycket om ett sådant inte är verklighet redan inom några veckor eller månader. Nu håller man alltså på att bädda för många fler civila offer.

Läser man FN-resolutionerna om Libyen kan man inte undgå att notera hur vaga de är och att de i praktiken kan tolkas precis som Västmakterna/Nato önskar, även som att det är ”legalt” att starta ett fullkrig och tom att förse ”rebellerna” med vapen. (4, 5)

Fortfarande: Vilka är de oppositionella och vad vill de?
Jag har naturligtvis inte slutat leta efter mer information om situationen i Libyen och om vilka rebellerna är. Det är fortfarande sparsamt med uppgifter om den saken. Jag kan inte garantera att vad Thomas C. Mountain berättar, och som jag refererar nedan, är sant, men jag finner det inte osannolikt. Han menar att han just försökt hitta svaret på orsaken till upproret i Libyen sedan protesterna utbröt och menar att frågan är komplex. Han skriver:

The human trafficking industry, one of the most evil, inhumane businesses on the planet, grew into a billion dollar a year industry in Benghazi. A large, viscous underworld mafia set down deep roots in Benghazi, employing thousands in various capacities and corrupting Libyan police and government officials. It has only been in the past year or so that the Libyan government, with help from Italy, has finally brought this cancer under control. With their livelihood destroyed and many of their leaders in prison, the human trafficking mafia have been at the forefront in funding and supporting the Libyan rebellion. Many of the human trafficking gangs and other lumpen elements in Benghazi are known for racist pogroms against African guest workers where over the past decade they regularly robbed and murdered Africans in Benghazi and its surrounding neighborhoods. Since the rebellion in Benghazi broke out several hundred Sudanese, Somali, Ethiopian and Eritrean guest workers have been robbed and murdered by racist rebel militias, a fact well hidden by the international media.

Benghazi has also long been a well known center of religious extremism. Libyan fanatics who spent time in Afghanistan are concentrated there and a number of terrorist cells have been carrying out bombings and assassinations of government officials in Benghazi over the past two decades. One cell, calling itself the Fighting Islamic Group, declared itself an Al Queda affiliate back in 2007. These cells were the first to take up arms against the Libyan government. (6)

(min översättning: Traficking av männskor, en av det mest inhumana verksamheterna på den här planeten, växte till en industri i Benghazi som inbringade miljarder dollar varje år. En omfattande underjordisk och ond cirkel av maffiaaktiviteter slog djupa rötter i Benghazi. Den omfattade tusentals olika kapaciteter och korrumperade Libyens polis och statsanställda. Det har bara varit under de senaste åren eller så, som den libyska regeringen, med hjälp från Italien, slutligen har lyckats få denna cancer under kontroll. Med sin verksamhet förstörd och många av ledarna i fängelse har traffickingmaffian varit bland de främsta att finansiera de libyska rebellerna. Många av traffickinggängen och andra kriminella element i Benghazi är kända för sina rasistiska pogromer gentemot afrikanska gästarbetare i Benghazi och dess omgivningar. Sedan upproret i Benghazi bröt ut har flera hundra sudaneser, somalier, etiopier och eritreaner, alla gästarbetare, blivit rånade och mördade av rasistisk rebellmilitär, ett faktum som hålls väl dolt i internationella media.

Benghazi har också länge varit ett välkänt centrum för religiös extremism. Libyska fanatiker som tillbringade tid i Afghanistan är koncentrerade där och ett antal terroristceller har utfört bombningar och avrättningar av statsanställda i Benghazi de senaste decennierna. En sådan cell, som kallar sig Fighting Islamic Group, förklarade sig vara ansluten till Al Qaida 2007. Dessa celler var de första att ta till vapen mot den libyska regeringen.)

Jag finner detta trovärdigt eftersom jag har ett minne av att man lyckades få Ghadafi att stoppa flyktingfrakterna från Libyen över till Europa (7, 8 ) för något eller några år sedan, då medan han ansågs fullt klok och hade tagits till nåder några år. Med löftet till Europa att stoppa flyktingströmmarna från Libyen gjorde sig Ghadafi förstås impopulär hos dem som tjänat stora pengar på den här trafiken.

Dessutom, fortsätter Mountain, har Libyen importerat mängder av gästarbetare till jobb som libyerna själva inte velat utföra:

Back in 1987 the Libyan English Department students who were our escorts talked openly about this problem. Libyan youth who finish their education will not take entry level jobs that involve any menial work. They expect to have immediate employment in well paid positions with good salaries, nice apartments and new automobiles.

The result of this is that thousands of Libyan youth are unemployed, living at home off of their families and this parasitical existence has lead to a serious social problem. Alcohol, banned in Libya, and drug abuse among the youth has been a growing problem.

All of these diverse social problems came to a head when the Arab street began its uprising against their Western supported elite’s, first in Libya’s neighbor Tunisia and then Libya’s other neighbor, Egypt.(6)

(Min översättning: 1987 talade vår eskort av studenter från libyska engelska avdelningen öppet om detta problem. Den libyska ungdomen som avslutade sina studier vill inte ta enklare introduktionsjobb. De förväntar sig att omedelbart få välbetalda positioner med höga löner, fina våningar och nya bilar,

Resultatet av detta är att tusentals av den libyska ungdomen bor hemma hos sina familjer och denna parasitiska existens har lett till ett allvarligt socialt problem. Alkohol, som är förbjuden i Libyen, och droganvändning har varit ett tilltagande problem.

Alla dessa olika sociala problem kom upp till ytan när arabiska gator fylldes av protester mot de västerländskt stödda eliterna, först i Libyens grannland Tunisien och sedan i Libyens andra grannland, Egypten.)

När ungdomar, inspirerade av protesterna i Tunisien och Egypten, gick ut på gatorna i Benghazi, menar Mountain, såg andra sin chans:

When the first demonstrations of discontented youth took place in Benghazi the loose coalition of terrorist cells and human trafficking gangs immediately took advantage of the turmoil to attack the high security prisons outside of Benghazi where their comrades were locked up. With the release of their leadership the rebellion began attacking police stations and government offices and Benghazi residents began to wake up to the sight of dead bodies of police officers hanging from freeway overpasses.(6)

(Min översättning: När de första missnöjesdemonstrationerna ägde rum i Benghazi utnyttjades genast dessa oroligheter av den lösa koalitionen av terroristceller och trafickinggäng för att attackera säkerhetsfängelset utanför Benghazi där deras kamrater satt inlåsta. Med lössläppandet av ledarna började rebellerna attackera polisstationer och byggnader med statliga kontor och Benghaziinvånarna började få se döda poliskroppar hängande i motorvägsviadukterna.)

Detta verkar också tämligen trovärdigt med tanke på hur demonstrationerna i Libyen urartade i våld nästan direkt, till skillnad från protesterna i Tunisien och Egypten, just det som gjorde mig misstänksam då.

Som sagt, jag kan inte svära på att Thomas C. Mountain ger oss sanningen men han har viss erfarenhet av Libyen sedan tidigare och det han säger här stämmer ganska bra med de fragment man får fram från andra källor. Det dystra är förstås att det också åtminstone delvis stämmer med vad Ghadafi sagt om ”rebellerna”. Tänk om Ghadafi talar sanning inte Natoländernas ledare, och Sveriges, precis som fallet var när Saddam sade att han inte hade några massförstörelsevapen. Tänk bara OM.

För nu krigar Sverige i Libyen på dessa ”rebellers” sida.

Flamma stolt mot dunkla skyar….

Tillägg kl. 15.15
Nu hör vi att Ghadafi använder klusterbomber mot rebellerna.(9)  Andra sidan av saken: I USA talas också om att man misstänker att USA  använder bomber  med utarmat uran i Libyen.(10)

Svensk försäljning av övervakningsutrustning till Libyen var naturligtvis bl.a. ägnad att användas för att pejla in flyktingar som försökte ta sig över till Europa, framför allt till Italien, då när man hyrde Ghadafi att agera vakthund vid EU:s södra gräns. (11)

/Kerstin

Länkar:
1) Medan Natos utrikesministrar diskuterade militärinsatsens omfattning i Libyen, skakade intensiva raketattacker från Khaddafis regim staden Misrata, DN
2) ”Framtid med Khaddafi otänkbar”, DN”
- CounterPunch Diary. What’s Really Going on in Libya? By Alexander Cockburn, counterpunch.org
3) Why the Libyan Intervention Sets a Bad Precedent. War of the Euphemisms, Robert Naiman, counterpuch.org
– Protecting Profits from an Outbreak of Peace, Wikispooks blog
4) Security Council approves ‘No-Fly Zzone Over LIibya, Authorizing All Necessesary. Measures To Protect Civilians, By Vote Of 10 In Favour With 5 Absentions, FN, Security Council
5) United Nations Security Council Resolution 1973.Wikipedia
6) Blood in the Desert. Bombing Libya: 1986 – 2011, Thomas C. Mountain, counterpunch.org
7) The alliance between the EU and Libya in the persecution of refugees, World Socialist Web Site
8)EU worried over Libyan refugees, Nordic Africa News
- Staden Misrata är fortsatt utsatt för beskjutning, Studio Ett, P1
- Sveriges Radio P1 om Libyen, länkar
- Risken ökar för utdragen konflikt, W Hansson, AB
9) Kadaffis trupper använder klusterbomber, Nyheter Ekot
9) Gaddafis klusterbomber mot Misrata, SvD
9) Gaddafis klusterbomber mot Misrata, GP
- Clusters of Hipocricy, Craig Murray
10) Depleted Uranium: a strange way to protect Libyan civilians, Prison Planet
11) Moderaterna sålde svensk övervakningsutrustning till Libyens diktator, Röda Linköping

Tidigare inlägg om Libyen på Motvallsbloggen
här, här, här och här
Där finner man också länkar till andra artiklar som säger ungefär samma sak som Mountain.

Det här inlägget har sin grund i att jag såg filmen ”Wilsons War” förra fredagen. Det var en film med Tom Hanks som kongressledamoten Charlie Wilson och Julia Roberts som den stenrika texasdamen Joanna Herring. Den handlade om hur USA kom att stötta afghanerna i kriget mot Sovjet. Jag tog den väl inte på så överdrivet allvar när jag såg den men när jag började kolla upp historien lite närmare så verkar den faktiskt vara korrekt i sak även om det verkliga spelet naturligtvis var mer komplext och utdraget än vi såg i filmen och betydligt fler människor var inblandade i processen än filmen visar.

Axel Oxenstjärna lär ha sagt till sin son att : ”Vet du inte min son med hur lite klokhet världen styrs”. Han hade tydligen alldeles rätt och jag skulle bli pensionär innan jag förstod den fulla vidden i detta yttrande, efter att jag i hela mitt vuxna liv har grubblat mig halvt grön för att försöka förstå alla galenskaper som politiker har företagit sig under den tid jag levt, varför dessa beslut har ”begåtts” alltså.

Vi vanliga människor, som tänker lite, försöker ju oftast hitta rationella skäl till olika staters och politikers ageranden. Det förefaller alltså vara att tillskriva politiker alldeles för mycket av förnuftigt tänkande. Det enda politiker verkar tänka rationellt om är hur de ska lura sina medborgare att acceptera vad de gör och möjligen om sin egen personliga ”välfärd”. De politiska orsakerna till vad de gör kan sedan vara hur ogenomtänkta och kortsiktiga som helst och utan någon som helst kontakt med verkligheten.

Så här var det alltså, i korthet (den som såg filmen kan hoppa direkt till ”Dagens Afghanistankrig”) när USA ingrep i kriget mellan afghanerna och Sovjet: Joanna Herring hade varit i ett flyktingläger i Pakistan och förfärats över vad hon såg, framför allt av att se barn som lemlästats av sovjetiska landminor. Hon ville stoppa de hemskheter som hon sett och engagerade Charlie Wilson, som var Texas man i kongressen. Han var tveksam först men efter att han hade varit i flyktinglägret, och med egna ögon sett de drabbade, började han skaffa fram pengar och tillstånd att skicka vapen till afghanerna, till dem som senare kom att kallas talibaner. Wilsons lobbande föll i god jord i USA, men han fick även stöd från andra stater. Således utrustades talibanerna i Afghanistan med målsökande robotar bl.a. med vars hjälp de kunde börja skjuta ner sovjetiskt flyg och därmed stoppades till slut Sovjets framfart i Afghanistan.

Det var förstås så att många styrande i USA gillade idén att Sovjet skulle besegras i Afghanistan, men längre än så verkar det alltså inte ha varit någon som tänkt. Vi vet hur det gick. Talibanerna kom till makten i Afganistan och började inrätta en stat byggd på islamiska lagar, förbjöd kvinnor att gå i skola, förbjöd dem tom att gå till läkare och givetvis att arbeta utanför hemmet, samt tvingade alla kvinnor att bära burka. De började riva urgamla kulturhistoriskt värdefulla monument och, vilket väl var bra dock, fick totalt stopp på opiumodlandet i landet som återupptagits i dagens Afghanistan.

Dagens Afghanistankrig
Ett antal år senare fick Bush d.y. för sig att Usama bin Ladin hade planerat och ansvarat för 9/11-attentatet på World Trade Center och bestämde sig för att straffa honom, där han antogs befinna sig, i Tora Bora-bergen i Afghanistan, detta trots att bin Ladin visserligen välsignade tilltaget att flyga in World Trade Center men förnekade direkt inblandning.

Den USA-ledda invasionen av Afghanistan officiellt Operation Enduring Freedom, inleddes de 7 oktober 2001, i kölvattnet efter 11 september-attackerna samma år. Det officiella målet med invasionen var att fånga Usama bin Ladin, utrota alQaida, och få bort talibanregimen.

Senare samma månad installerade FN en interrimsregering i Afghanistan som leds av Hamid Karzai. År 2004 hölls val i landet…

FN:s säkerhetsråd fastställde 1999 och 2000 resolution 1267 och 1333 som var riktade mot talibanregimen, som gav al-Qaida finansiellt och materiellt stöd, för att få talibanerna att utlämna bin Ladin till rättegång för ambassadbombningarna och att få dem att stänga träningsläger. (Afghanistankriget (2001-)

Sagt och gjort och utan vidare eftertanke satte USA igång att bomba i Afghanistan (7/10 2001), och liksom senare i Irak helt utan tanke på konsekvenserna och hur man skulle ta sig an dessa. Irakkriget rättfärdigade Bush med att hävda att Saddam satt på massförstörelsevapen och hotade att totalförstöra hela världen. När det stod klart att Saddam inte hade dessa massförstörelsevapen sade han istället att han ville hämnas på Saddam för att denne hade försökt att döda hans pappa i samband med Kuweitkriget. Det senaste har ingen förnuftig människa trott på men nu börjar jag faktiskt göra det. Mer eftertanke än så behöver tydligen inte ligga bakom startande av krig och orgier av mördande och förstörelse. Förnuftigare än så verkar inte Västvärldens politiker vara. Bakom alla USA:s krig tycks dessutom vissa galningars i USA idé om att ge USA världsherravälde ligga, oavsett kostnader i människoliv, en vanvettig pojkdröm alltså.

Resultatet känner vi. Halva Europa har dragits in i bomb-och krigsaktiviteter i Irak och senare i Afghanistan. Mängder av oskyldiga civila har dödats, lemlästats, torterats och tvingats på flykt.

Filmen ”Wilsons War” och det som förefaller ha varit orsaken till det nu pågående Afghanstankriget fick mig att börja fundera på hur dagens bombande av Libyen började. Vilka var det som flaggade för detta bombande av Libyen, varför gjorde de det? Så jag började söka svaret på den frågan på nätet. Därmed är jag framme vid:

Beslutet att bomba Libyen (=inrättandet av flygförbudszonen).
Hur kom det sig alltså att (delar av) NATO, och Sverige, nu krigar och bombar i Libyen? Det är desto konstigare som Ghadafi, som tidigare framställdes som djävulens avföda på jorden, togs till nåder igen 2003 och han har sedan dess verkat komma alldeles förträffligt väl överens med Väst. Varför attackera honom nu samtidigt som man utan vidare accepterar att andra diktatorer i Mellersta Östern dödar sina landsmän?

Först tänker jag på att agerandet i Libyen från Västvärldens sida rätt  mycket liknar det som hände i Irak. Där beslutades om en överflygningsförbudszon efter Saddams invasion i Kuweit, och det första Irakkriget, varefter USA bombade Irak regelbundet under dryga tio år samtidigt som man utsatte Irak för handelsblockad och fick Saddam att skrota alla planer på egna atomvapen. Det senare var också fallet med Ghadafi, som lade ner sina planer på sådana i början av 2000-talet vilket var en av orsakerna till att han togs till nåder igen i Väst. Men nu beslutar Väst sig alltså för att börja bomba Libyen och klart i akt och mening att störta Ghadafi. Vad vill man ha istället?

Så här var det alltså: Den 15:e februari börjar omkring 200 personer demonstrera i Benghazi. Det ser först ut som en fortsättning i Libyen på de fredliga protesterna vi hade sett i Tunisien och sedan i Egypten. Demonstranterna skingrades av polisen och några demonstranter skadades, precis som var fallet i både Tunisien och Egypten. Dagen efter protesterade människor även i andra städer i Libyen och i Al Bayda satte de protesterande eld på ett par bilar och brände ner trafikpolisens högkvarter. Den 18:e avrättade de 50 legosoldater (?) i Al Bayda  samt ett par libyska ”konspiratörer”, sades det. Det rapporterades också att Ghadafi använde helikoptrar mot de ”demonstrerande” och sköt och dödade mängder av dem.

Vad som faktiskt händer i Libyen är nu svårt att få grepp om. Rapporterna är inte entydiga och vi kan nog ta för givet att motsidans ondska överdrivs från båda sidor, som det brukar vara i sådana här fall. Klart är dock att våldet trappas upp dag för dag. Redan efter några dagar hade det hela utvecklats till något som mer liknar ett inbördes- eller klankrig än fredliga demonstrationer.

Klart är också att Ghadafi i tämligen gapiga och hotfulla ordalag beskyllde demonstranterna, eller rebellerna som de snart kallas, för att vara Al Qaida-män och ren drägg och att han förklarade att han tänkte bekämpa dem till sista blodsdroppen – förmodligen hans stora misstag. En del av Ghadafis förtrogna överger honom men han tycks ändå ha en hel del stöd i befolkningen.

Den 24:e kräver EU att Libyen ska uteslutas ur FN:s råd för mänskliga rättigheter och att FN ska utreda våldet mot människorna i Libyen och nu spärrar flera länder Libyens, eller om det är Ghadafis, ekonomiska tillgångar utomlands. Två dagar senare bildas en interimsregering i Libyen av Libyens förra justitieminister, som erkändes av den libyske US-ambassadören.

Hur och varför beslutade man att införa en flygförbudszon?
Så här långt och ända fram till idag får man ganska detaljerad information om det militär läget i Libyen på engelska Wikipediasidan om konflikten. Däremot är informationen om hur diskussionerna gått i Väst om hur man skulle agera, eller inte agera, i Libyen lite svårare att vaska fram.

I början av mars föreslår Cameron en överflygningsförbudszon över Libyen. Merkel och andra i EU menar nu att en sådan kan bara komma ifråga under förutsättningen att a) Ghadafi gör sig skyldig till värre brott mot sin befolkning b) att FN:s säkerhetsråd ställer sig bakom aktionen c) att Afrikanska unionen och Arabförbundet gör detsamma.  Barack Obama är också måttligt intresserad.

Det tycks ändå ha varit Sarkozy som ivrade mest för en överflygningsförbudszon och som skulle komma att inleda krigsinsatserna i Libyen. Han vill avsätta Ghadafi och försökte omkring den 17:e mars få FN med på överflygningsförbudszon. Samtidigt försöker England och Frankrike få Arabförbundet med på noterna. Orsaken till Sarkozys iver att få agera kan mycket väl vara den som Björn Nilsson på bloggen Björnbrum föreslog i en kommentar här på bloggen och som även andra fört fram, att han ligger illa till inför ett val nästa år och tänker sig att lite uppvisande av handlingskraft ska göra susen. Möjligen tänker han sig också att det franska stridsflygplanet därmed ska få köpare.

The French president, in need of a political boost, called world leaders to an emergency war council in Paris to agree on military action against Moammar Kadafi in Libya, then his planes struck. (As France takes the reins on Libya, Sarkozy triumphs – Los Angeles Times)

Alltså satte han redan omkring 7:e mars ingång ett lobbande och ett intensivt arbete för ett ingripande i Libyen. Sarcozy är sedan länge god vän med filosofen med stor F i Frankrike, Bernard-Henri Lévy, i alla fall från och till. Levy ringer honom och erbjuder sig att resa ner till Benghazi för att tala med oppositionen och ta reda på vilka som leder upproret.

Two days later, on Monday, March 7, BHL was back in Paris, meeting with the president. Sarkozy said he’d take the extraordinary step of recognizing the rebels’ government the following Thursday. Then BHL took an extraordinary step of his own. He asked Sarkozy to keep the whole thing a secret from the Germans, who were already expressing reservations about supporting the Libyan uprising—and also from French Foreign Minister Alain Juppé, who would, BHL insisted, ”throw a wrench in the works.”

Sarkozy was riding high just then. He bragged to the Libyans that he’d have no problem persuading the European Union to back his play. But at a summit in Brussels the day after he recognized their government, he found ”the door slammed in his face,” says a friend. Germany’s Chancellor Angela Merkel tried to distance herself from French bellicosity, and, following her lead, the German press branded Sarkozy and BHL ”a pair of egomaniacs.” (In “Sarkozy’s war” in Libya, a not-so-hidden hand – Yahoo! News)

De personer Levy hade talat med i Libyen hade förklarat för honom att om de inte fick stöd utifrån skulle Ghadafi massakrera hela Benghazi och mängder av oskyldiga civila skulle dödas. Så nu var det bara att skrida till verket. Englands Cameron var med i leken, Tysklands Angela Merkel förhöll sig kall, liksom flera andra EU-medlemsländer. Men:

En FN-diplomat bekräftade 7 mars, anonymt till Ageny France Pressel att Frankrike och Storbritannien tillsammans arbetade på ett förslag till en FN-resolution om flygförbudszonen över Libyen. (Upproret i Libyen/Wikipedia)

Det är svårt att få något grepp om exakt hur turerna gick, men det är klart att USA ställde sig kallsinnigt från början i och med att försvarasminister Gates ansåg att man inte skulle ställa upp.

Any such account will, inevitably, lay out the moral case for protecting civilians from a tyrant. But the more one learns of the inside story of the war’s inception, as told by people close to Sarkozy, the clearer it is why U.S. President Barack Obama seemed wary of this alliance from the first. Intervention in Libya might well serve American ”interests and values,” as Obama said, but from the start White House aides shied away from what they called ”Sarkozy’s war” and were glad to let France have the glory—or blame. (An intimate look at French pres…)

Besvärligt för Sarkozy således:

It is leaving French president Sarkozy standing alone. On Thursday, in a surprise announcement forcing the hands of his EU partners, Sarkozy became the first head of state to recognize the rebels of Libya National Council as the country’s legitimate government. President Sarkozy also stroke a bellicose tone by proposing “targeted air strikes” in Libya as a way to end the violence. Sarkozy’s ability to act, usually for the worst but in this case for the better, can not be underestimated. (Will Sarkozy Have The Balls…)

I USA är Obama alltså tveksam och tycks helst vilja stå utanför ett ingripande i Libyen. Där kommer emellertid Samantha Powers, en kvinnlig journalist med ett Pulitzerpris bakom sig, som bland annat talade för ingripande i f.d. Jugoslavien mot serberna och som numer är medlem i det nationella säkerhetsrådet i USA, att agera för inrättandet av ett överflygningsförbudszon i Libyen.

The United States did not go to war in Libya because “there was some dramatic meeting in the Oval Office where everybody tried to persuade the president not to do this, and Samantha rolled in with her flowing red hair and said, ‘Mr. President, I stand here alone in telling you that history calls upon you to perform this act,’ ” said Tom Malinowski of Human Right Watch, a friend. (Still Crusading  but Now on...)

På sin sida hade hon två andra kvinnor:

News reports first disclosed in the New York Times said that Ms. Power, U.N. Ambassador Susan Rice and Secretary of State Hillary Rodham Clinton helped overrule reluctant defense and military leaders in persuading Mr. Obama to launch military operations against Col. Gadhafi’s forces. (Anti- American Obama Aide...)

Nu lyckas man också, förmodligen Sarkozy, få med sig Arabförbundet, fast uppenbarligen var det bara halva förbundet som ställde sig bakom kravet på en flygförbudszon över Libyen (som man sedan försökt backa från dessutom). Men detta och de tre kvinnornas övertalningsförmåga räckte tydligen för att även USA skulle gå med.

You invade Bahrain. We take out Muammar Gaddafi in Libya. This, in short, is the essence of a deal struck between the Barack Obama administration and the House of Saud. Two diplomatic sources at the United Nations independently confirm that Washington, via Secretary of State Hillary Clinton, gave the go-ahead for Saudi Arabia to invade Bahrain and crush the pro-democracy movement in their neighbor in exchange for a ”yes” vote by the Arab League for a no-fly zone over Libya – the main rationale that led to United Nations Security Council resolution 1973. (Expose the US-Saudi Deal…)

Saken kommer så upp i FN:s säkerhetsråd, 19/3 2011 där man dock inte fattar ett enhälligt beslut om överflygningsförbudszon. Bl.a. Kina och Ryssland lägger ner sina röster. Men rösterna för räckte till och därmed fattades det numer berömda FN-beslutet 1973, om ett inrättande av överflygningsförbud i Libyen av humanitära skäl.

His 20 guests had barely reached an agreement when Sarkozy announced that French planes were already in the air preparing to strike. (As France takes the reins...)

Så var det igång. Någon vecka senare kommer förfrågan till Sverige om att medverka, vilket riksdagen beslutar i någon slags snabbprocess med mycket lite tid till eftertanke eller diskussion om saken.

Och fortfarande när FN beslutar om överflygningssförbudszon vet man inte riktigt vilka oppositionen/rebellerna i Libyen är och man har ingen aning om vad man åstadkommer, hur det kan komma att se ut i Libyen om den s.k. oppositionen, eller rebellerna, segrar. Somligt tyder nämligen på att Ghadafi hade rätt, att åtminstone några i denna opposition är al Qaida-anhängare.

Man kan i värsta fall få se samma utveckling i Libyen som i Afghanistan, muslimska fanatiker som inrättar en muslimskt styrd stat, eventuellt bara i östra Libyen, där situationen för många libyer blir värre än eller lika dålig som den varit under Ghadafi. Men, vad som hänt om inte om funnits det vet vi inte och kommer aldrig att få veta och fortfarande, även om några personer framträtt och av Frankrike erkänts som Libyens rättmätiga regering, vet vi inte vilka rebellerna är. Vad vi vet nu emellertid, är att efter att man slagit ut viktiga delar i Ghadafis försvar och så att säga gjort de stridande parterna mer jämnbördiga, även om Ghadafi fortfarande tycks starkast på marken, så har man bidragit till ett mer utdraget inbördes- eller klankrig och troligen till att fler civila drabbas, skadas, dödas eller tvingas på flykt i slutänden.

With almost theatrical gravitas, Sarkozy said France had ”decided to assume its role, its role before history” in stopping Kadafi’s ”killing spree” against people whose only crime was to seek to ”liberate themselves from servitude. (As France takes the reins...)

Visserligen verkar det ha varit en krånglig väg fram till bombandet, men inte förefaller agerandet så noggrant övervägt den här gången heller men det verkar faktiskt inte ha handlat om olja, som de av oss som föreställer oss någon slags ekonomisk rationalitet bakom sådana här aktioner tänker oss. Istället har det tydligen även den här gången handlat mer om känslomässiga skäl, möjligen med undantag för Sarkozy, som kanske haft det kommande valet i åtanke. Men det är en ren spekulation.

Och just idag hör vi hur Nato, som tog över ansvaret till slut, efter visst trassel vad gällde vem som skulle stå som ansvarig för aktionen, just har bombat ihjäl ett antal rebeller, varvid rebellerna är förargade och beskyller Nato för inkompetens. Jag är böjd att hålla med dem, men deras naiva föreställning att endast fienden till Ghadafi skulle drabbas av upprätthållandet av flygförbudszonen var också tecken på inkompetens. Samtidigt undrar man tydligen på Nato-sidan varför inte fler av Ghadafi-anhängarna hoppar av och går över till rebellsidan. Måhända förstår man inte vad ett klansamhälle är.

Tillägg 23/4 kl 23.45:
The Plan — according to U.S. General Wesley Clark (Ret.)

/Kerstin

Länkar:
- Charles Nesbitt Wilson, Wikipedia
- The Interview. Charlie Wilson talked to Owen Bennett Jones back in 2006. BBC World Service
- Afghanistankriget (2001–) Wikipedia
-  ISAF i Afghanistan, Regeringskansliet
- Länkar till artiklar om Libyen, The Browser
3) Upproret i Libyen, Wikipedia
3) Timeline of 2011 Libyan uprising, Wikipedia eng.
- As France takes the reins on Libya, Sarkozy triumphs, Los Angeles Times
– French intellectuals who helped launch the war in Libya, Christopher Dickey, The Deadly Beast
- Libya no-fly zone setback for David Cameron, Guardian 11/3 2011
- Sarkozy pleads UN for Libya no-fly zone, Sky News
- As France takes the reins on Libya, Sarkozy triumphs, Los Angeles Times
- In “Sarkozy’s war” in Libya, a not-so-hidden hand, Lora Rozen, Yahoo News
-Upproret i Libyen, Svenska Wikipedia
- Anintimate look at the French president and his ties to the incestuous world of
- Will Sarcozy Have The Balls To Attack Gaddafi’s Forces, Gilbert Mercier, News Junkie Post
- Still Crusading, but Now on the Inside, Sheryl Gay Stolberg, The New York Times
- The Real Reason Behind Libya Attack: PetroBras,Three Women,False
- Susan Rice: A Voice for Intervention, Time
- Pat Dollard, The War Starts here, Pat Dollard
- A Very Dirty Trade-Off. The US Saudi Deal on Libya and Bahrain, Pepe Escobar, counterpunch.org
- As France  takes the reins on Libya Sarkozy triumphs, Kim Willsher, Los Angeles Times
- Natobomber dödade rebeller, SvT
- Missnöjet med Nato ökar efter attacker, Ekot, SR:
- Why Nothing Good Will Come of This. Intervening in Libya, Vijay Prashad, counterpunch.org
- Another NATO Intervention? Libya: Is This Kosovo All Over Again? Diana Johnstone, counterpunch.org
- Sarkozy election campaign was funded by Libya – Gaddafi son. Guardian
- Don’t Think, Recognize! Sarkozy’s Stupid Move on Libya, Patrick Cockburn, counterppuch.org 11-13/3 2011
- The Libyan Precedent. Where the US Chooses to Intervene, Nicola Nasser, counterpunch.org
-  Warmongers: They’re not Just Neocons Anymore, Pen & Sword
- Anti-American Irish Obama Aide Samantha Power Says Obama Triggered Whole Libyan Uprising, Pat Dollard
- What Is Samantha Power Thinking? Matthew Shaffer, National Review
- Why Libya 2011 is not Iraq 2003, Peter Bergen, CNN
- Obama’s nuanced call to arms in Libya, Doyle McManus, Los Angeles Times
Promise,”New” U.N. Agenda, uncoverage.net

Aktuell, som hela tiden sedan den sjöngs första gången, Bob Dylans sång, sjungen av Joan Baez:

Obama tyckte inte heller om krig, vad det verkade, och anser att presidenter i USA inte har rätt att starta krig utan kongressens tillstånd:

Men när det gäller Libyen har han kanske Gud på sin sida, och då behövs inte kongressens tillstånd förstås.

Annat är det med Reinfeldt. Han har ju inte Gud på sin sida så han behövde stöd från riksdagen för att skicka in Sverige i ett krig till, och en överväldigande majoritet av denna tycker uppenbarligen om krig.

/Kerstin

Länk:
- Libyan bombing ’unconstitutional’, Republicans warn Obama, Guardian
- When a president goes to war, Los Angeles Times
- Occupying the World. The New Colonialism, Paul Craig Roberts, counterpunch.org

Först, jag finner, i en artikel i Guardian, att man tydligen tänker ta död på Ghadafi genom att se till att han inte ska ha någonstans att ta vägen, inte kunna leva vidare någon annanstans, vilket är att gå utanför FN-mandatet. Med detta har man således dömt Ghadafi till att kriga till sista blodsdroppen. Ghadafi såg ju vad som hände med Saddam. Väst, numer Nato, garanterar därmed att många fler människor kommer att dö i inbördeskriget innan det är över än som kanske behövt dö om man hade ordnat Ghadafi en acceptabel reträttplats.

Västmakterna vill alltså ha så mycket blodspillan som möjligt i Libyen. Men det är ju klart, att om Gadhafi får leva så kan han ju avslöja en massa obehagligheter om Västvärldens ledare. Så det gäller förstås att se till att han dör så att man slipper ställa honom inför rätta i Haag exempelvis. Saddams sida av saken fick vi ju aldrig höra eftersom han ställdes inför en domstol med dolda förhandlingar i Bagdad innan han hängdes, vilket däremot skedde inför öppen ridå, eller i varje fall lades hängningen ut på nätet. Vi slapp alltså höra honom berätta om hur svinigt Väst hade betett sig i området under många år.

Och det förstås, ett längre krig är ju bra för Västvärldens militärindustriella komplex. Men omtanken om de civila, vart tog den vägen? Är det kanske civila politiker i USA och Europa man vill skydda i första hand?

Och nu ljuger man hej vilt för oss, och från alla håll
Vi har nu ingen aning om vad som är sant och osant i det som rapporteras i media idag, och på nätet, om och från Libyen. Att man ljuger oss fulla, från alla håll, kan vi dock vara helt säkra på. Det gör politiska ledare, och andra krigshetsare, alltid när man beslutar att gå i krig, för att få anfallskrig att verka vara humanitära insatser och därmed få folkets stöd för dem. Så gjorde Hitler när han lögnaktigt påstod att Polen hade angripit tyskarna vid gränsen innan han gick in i Polen, så gjorde Bush innan USA gick in i Irak för snart 10 år sedan. Då blåljög han för hela världen och lyckades säkert lura en majoritet även utanför USA. Anfallet mot Irak, påstod han, var nödvändigt för att Saddam hotade hela världen med sina massförstörelsevapen. Han hade inga sådana, förklarade insatta personer men jodå, amerikansk militär skulle snart leta fram dem bara de kom in i Irak. Det gjorde de inte. Det fanns inga sådana och det visste man redan i Pentagon. Saddam ljög inte. Bush blåljög också när han hävdade att Saddam stod bakom 9/11 och var nära lierad med den nyuppfunne fienden muslimskt fanatiska Al Qaida. Sanningen visste alla någotsånär kunniga. Saddam var totalt emot religiös fundamentalism och bekämpade muslimsk extremism frenetiskt i Irak.

Vi som minns, vi tror inte på ett enda ord som vi matas med idag om Libyen, i varje fall inte jag. Frågan är bara vad exakt man ljuger om, inte om man gör det.

Man påstod ex. att Ghadafi bombade det libyska folket och för att rädda detta måste man alltså upprätta en överflygningsförbudszon i Libyen. Han bombade inte, hävdar ryssarna i den här videon:

Libya airstrikes did not take place says Russian military

Ghadafis son hävdar samma sak. Så vem ljuger i det här fallet? Ryssarna eller USA/Nato? Den som var med före Irakkriget vet att Västvärldens ledare kan ljuga precis lika bra som ryssar och libyer. Så det är ingalunda klart vilka man ska tro på här.

Jag lutar åt ryssarna för jag har letat efter, och inte hittat några bilder eller filmer som utgör klara belägg för de där Ghadafiska bombattackerna mot en stad. Det är underligt med tanke på att nästan allting som sker i närheten av många människor idag filmas av någon, och ofta hamnar på nätet. Vi kan nog vara helt säkra på att alla dessa människor som drabbades och som hatar Ghadafi hade ansträngt sig för att få ut sådana bilder på nätet. Finns det någon annan som kan länka till en sådan film, på bombningar i städer, som ägde rum före Frankrikes och Natos bombningar så gör gärna det. Jag välkomnar en sådan hjälp eftersom jag vill veta vad som är sant här.

Och vem är det som ljuger i filmen nedan. Enligt vad man säger till oss så har inte FN sanktionerat Nato- eller amerikanska trupper på marken i Libyen och man ska inte sätta in markstridskrafter. Så någon måste ljuga med den här filmen Vem? Och varför?

Men det är kanske bara de där grabbarna som ska tipsa om lämpliga bombmål förstås:

The New York Times reported that the CIA had inserted clandestine agents into the country to gather intelligence and help with identifying targets for airstrikes.
(Libya conflict: revelations emerge that Obama has authorised undercover help,guardian.uk)

Och i filmen nedan, som verkar vara ett dataspel, attackerar ”de allierade” Libyen. Säkert inte en enda civil person hemma den dagen, för annars kunde ju någon ha skadats och det var skydda civila man skulle göra, inte bomba dem. Fast Al Jazeera ljuger kanske (om det nu verkligen är Al Jazeera?), det vet man ju inte. Ryssarna menar ju, åtminstone indirekt, att TV-stationen ifråga  ljuger om de där första Gadhafiska bombningarna, som den tydligen har rapporterat om. Man har kanske effektivare satelliter på Al Jazeera än ryssarna har – vem vet.

Påvens sändebud i Libyen, som väl inte ljuger i alla fall, påstår att för några dagar sedan dödades 40 personer av en fransk bomb. Men om inte om hade varit, och Gadhafi hade fått råda ensam, om Nato inte bombade Libyen alltså, så hade ju många fler dött som kristallkulan klargjort för de mer initierade av oss, de där som vet. Kristallkulor har ju alltid rätt, i alla fall om det som kunde ha hänt om inte ”om inte” hade funnits.

Och nedan attackeras Ghadafis trupper av de ”allierade” (våra allierade alltså) påstås det. Man ser tydligt att alla de som sitter i bilarna är Ghadafianhängare. Oj, de ser i alla fall ut som sådana, annars hade Nato förstås inte angripit dem, om så är fallet:

Så slutligen en reklamfilm, vad det verkar, för ”US Tomahawk Cruise Missiles”. Det är ju tur att de snälla amerikanerna alltid ser till att skicka iväg de här missilerna mot mål där ingen hemma. Någon som är i närheten kunde avgjort dö annars och det är ju inte meningen att någon ska göra i Libyen, ja utom Ghadafi förstås, och hans söner också kanske.

Tröst i alla fall att vi svenskar kan känna oss väldigt ädla för våra JAS-plan ska ju bara visas upp, göra ett antal PR-trippar över Libyen, inte bomba eller skjuta någon eller så. Vi svenskar är ju snälla vi, fast det är ju våra kompisar i Nato också. Det har vi ju sett i Afghanistan exempelvis, för att inte tala om i Irak.

Planens piloter ska visserligen få försvara sig om de blir beskjutna, men Ghadafis styrkor behöver nog inte skjuta på planen för de brukar ju ramla ner av sig själva, i synnerhet när de ska visas upp för världen för att beundras.

Och visst ja, man ska beskydda civila, säger man. Så jag kan inte låta bli att undra: Om Ghadafi förlorar stort och rebellerna, de där som delvis består av Al Qaida-anhängare, skulle skjuta på civila, ska Nato då börja bomba rebellerna istället – eller?

/Kerstin

PS kl 14.50:
För undvikande av missförstånd: Inlägget är, vid sidan av kritik av beslutet om bombandet i Libyen och svenskt deltagande, ägnat att visa hur vi inte kan lita på något vi ser, läser och hör just nu.

Länkar:
- ”Helt okej att inte bomba markmål”, AB
- JAS-planen kan åka på lördag, AB
- Flera personer på väg överge Gaddafi, AB
- Inga nya erbjudanden från Sverige till Nato, DN
- Detta har hänt. Striderna i Libyen, DN
- Khadafis FN-ombud inte godkänd, DN
- CIA och MI6 stöder Libyenrebeller, DN
- Tusen döda i Libyen, DN
- As U.S. warships near Libya, Danger of Imperialist Military Intervention Grows, S Flounders, Global Research
- De senaste inläggen på ”Links, international journal of socialist renewal”, handlar om Libyen och om Ghadafi.
- On Civilian Casualties, Craig Murray
- Illegal War, Craig Murray
- Rebellernas dubbla ansikte, Fokus

Fler som bloggar mot kriget och bombningarna i Libyen:
– Lasses  blogg, här, här och här
– Biology & Polititics, här, här, här, här
– Pierre Gilly, här, här, här, här
– Ekonomikmmentarer, här, här, här

Mer på Motvallsbloggen här och här

Nu har Sverige fått en förfrågan om man vill vara med och bomba i Libyen. Jag hoppas innerligt att regeringen ”tackar” nej till uppdraget och undrar hur det kan komma sig att så många svenskar plötsligt förvandlats till bombfanatiker. När man exempelvis läser (som jag gjort någonstans men inte minns var) att somliga menar att det väl är bra att man får en chans att testa JAS Gripen under verkliga förhållanden, då mår man fysiskt illa.

Här har Sverige lyckats hålla sig utanför krig i cirka 200 år, och det har tjänat oss väl. Mängder av bombromantiker hade inte fått ett liv ens om vi blandat oss i varje krig sedan dess. Så plötsligt grips en massa svenskar av den ena krigspsykosen efter den andra. Har man spelat för många krigsspel på dator? Har det Timbroproducerade propagandamaterial och de tidningsartiklar som idag används i skolorna i avsaknad av förnuftiga läromedel eller har avskaffandet av den allmänna värnplikten (som ju avskaffades i praktiken långt innan beslutet om inrättandet av attackstyrkor istället togs för en kort tid sedan) lett till att allt färre förstår vad krig faktiskt är? Att människor idag inte längre förstår det språk som militären använder sig av? Eller är det så illa att en massa svenskar idag är så drogade av de moderna lyckopillrena att de fått sina känsloliv totalt förkrympta?

För oss vanliga människor, vi som inte skriker att ”nu vill vi kriga och bomba” så fort en konflikt skymtas någonstans i världen eller omskrivs i media, dödas folk i krig och de allra flesta av dem som dör i dagens ”moderna” krig är oskyldiga civila. Militären har många ord för att dölja detta och att få både anfallskrig och dödandet att låta betydligt mindre dystert. Så använder sig amerikanerna av begreppet ”collateral damage” (som alltså betyder ”dödad av misstag” men som är mer förskönande och dimbildande på engelska än den svenska översättningen är). Man låtsas som om kriget är just ett datorspel. Moderna missiler är målsökande och vi ges intrycket att de aldrig missar sina mål, ”precisionsbombning” kallas det, vilket är en ren amsaga. Bomber och missiler träffar skolor för att någon trott att byggnaden är ett militärt mål. De ramlar ner bredvid de verkliga målen och dödar helt oskyldiga. Men sånt ska vi inte tänka på. Vi ska inte förstå vad sådant bombande förorsakar i det land som bombas, stora flyktingströmmar, både internt och till andra länder, att de som blir kvar får svårigheter att få tag i rent vatten och mat, får sina hus sönderbombade, sina försörjningsmöjligheter krossade sin skolgång saboterad, kort sagt får sina liv förstörda om de inte förlorar dem.

”Överflygningsförbud” (no-fly zone) är ett av dessa förskönande och dimbildande, ja fördummande begrepp som används. Jag gissar att för många människor i Sverige innebär detta att man flyger över förbudszonen och i värsta fall skjuter ner de ”fiendeflygplan” som upptäcks i luften. Men det är inte så det går till alltså. Istället handlar ett sådant om att man sätter in massiva bombattacker. Man bombar sönder radarstationer, flygfält, flygplan på marken och detta låter sig inte göras utan att man dödar ganska många civila människor som befinner sig i närheten av sådana anläggningar. Dessutom bombar man ofta fel mål. Så här skriver John Chuckman:

Planes first had to fly all over Libya to get the radars turned on. Then attack planes and missiles quickly had to follow-up to destroy the located radars. Airfields and parked planes are also targets. Many people on the ground get killed in the effort, but that’s only the beginning. Twenty-four hour-a-day flyovers must be maintained afterwards to assure radars are not replaced and to attack planes which break the ban, all of which involves more civilian deaths. And from the first day in Libya, the air attacks have gone beyond imposing a no-fly zone, as we saw in the French attack at Benghazi and, at this writing, British attacks on Libyan armor at Ajdabiya.
Anyone who has kept track of American pilots’ efforts in Afghanistan and in Iraq knows that they have killed very large numbers of innocent people, and that even in situations where they have complete air superiority. They still kill innocent Afghans regularly, scores at a time, thousands in total.
(John Chuckman, http://www.counterpunch.org/chuckman03252011.html)

(Min översättning: Först måste plan flyga över Libyen för att radarstationerna ska kopplas på. Sedan måste attackplan och missiler snabbt följa upp för att förstöra de lokaliserade radarinstallationerna. Flygplatser och plan på marken är också bombmål. Många människor på marken dödas under dessa insatser, med det är bara början. Nu måste överflygningar upprätthållas tjugofyra timmar om dygnet för att se till att inga nya radaranläggningar sätts upp och för att attackera plan som bryter flygförbudet, vilket leder till att fler civila dödas. Och från första dagen i Libyen har luftangreppen i Libyen gått utöver att upprätta en överlygninsfri zon, som vi såg i den franska attacken på Benghazi och, när jag skriver detta, britiska attacker på libyskt pansar vid Ajdabiya.

Var och en som har hållit sig informerad om amerikanska piloters ansträngningar i Afghanistan och Irak vet att de har dödat ett mycket stort antal oskyldiga människor och även i situationer där de har totalt överläge. De dödar fortfarande civila i Afghanistan, för närvarande uppgår antalet till tusentals.)

Vem inbillar sig att man bara bombar och dödar de onda människorna, Gadhafi i det här fallet, när man bombar i centrala Tripoli?

Chuckman konstaterar vidare att sådana här överflygningsförbud tenderar att utvecklas till något mer:

Once the no-fly zone is established, frustration over the opponent’s success on the ground creates a constant temptation to say, ”In for a penny, in for a pound,” and to commit more force. You may easily find yourself engaged in yet another war. And everywhere and always in the modern era, the victims of war are mainly not the enemy soldiers or their ”bad guy” leaders but the people just trying to live their lives. Just think about the roughly one million people who have perished in Iraq plus the more than two million refugees who fled their country, and consider the fact that one of the Arab world’s most advanced countries is now reduced to a generation without jobs, without dependable electric power and clean water. Saddam Hussein never dreamed of doing that much damage to his people despite his atrocities. (John Chuckman, http://www.counterpunch.org/chuckman03252011.html)

(Min översättning: När en gång en överflygningszon har etablerats kommer frustrationen över motståndarsidans framgångar på marken vilket leder till frestelsen att säga. ”i det för en penny, i det för ett pund (ungefär: har man sagt a får man säga b) och börja tillämpa mer våld. Man finner sig lätt engagerad i ännu ett krig. Och överallt och alltid, i modern tid, är offren för krig inte huvudsakligen soldater eller den dåliga sidans ledare utan vanligt folk som bara försöker leva sina liv. Tänk bara på den uppskattningsvis miljon människor som dödats i Irak plus de över två miljoner flyktingar som lämnat sitt land, och tänk på det faktum att ett av arabvärldens mest avancerade länder nu är förvandlat till en generation utan jobb, utan pålitlig elektricitet  och rent vatten. Saddam Hussein drömde aldrig om att åstadkomma lika mycket skada för sitt folk, trots hans grymhet/min kursivering/.)

Är det verkligen så illa att en majoritet av svenska folket vill ställa sig bakom sådana här operationer?

Kan någon dessutom förklara varför det blivit så angeläget för somliga att kasta in Sverige i Nato, nu när organisationens ursprunliga syfte har gått upp i rök, att försvara Europa mot det kommunistiska Sovjet. Nu när organisationen har förvandlats till en gigantisk krigsapparat för att bibehålla och/eller återupprätta Väst som kolonialmakter, fast i huvudsak USA:s överhöghet över hela världen.

Men, säger några, USA har ju visat att man inte vill ta ansvaret vad gäller överflygningsbeslutet i Libyen. Det är ju Frankrike som ivrat mest för ett sådant. Vem tror på det första? Inte jag. Det handlar istället om att USA nu börjar försöka med att bara dra i trådarna men låta andra föra USA:s krig och skapa de förhållanden i världen som man i slutänden tänker bestämma över själv. När man i USA säger att Europa måste vara med och ta sitt ansvar, då säger man alltså kort och gott att nu är det dags att Europa för våra krig åt oss.

Rekommenderar speciellt läsning av Gary Leupps artikel (första länken nedan).

/Kerstin

Tillägg kl 15.00:
Så hör jag just att Reinfeldt har beslutat att Sverige ska skicka ner 8 JAS-plan till Libyen och i Aftonblandet läser vi: ”Statsministern bekräftade att de åtta Gripenplanen bara ska användas till att upprätthålla flygförbudszonen över Libyen och inte till att attackera markmål”.

Va? Begriper han inte hur en öveflygningsförbud upprätthålls, eller ljuger han oss rakt upp i ansikte? För han kan väl inte avse att bara skicka ner åtta JAS-plan för att flyga runt och stila, som en ren PR-åtgärd för planet alltså?

Nej, så enkelt är det inte. De svenska planen får inte attackera mål på marken enligt Reinfeldt alltså, men så kommer det ”utom i självförsvar”. Dvs de kommer att bomba de också, fast vi svenskar ska inte förstå det just nu. Mer dimridåer alltså.
Eller räknar svensk statsminister med att libyerna avstår från att försöka sikta på just de svenska planen?

Dessutom har regeringen idag i praktiken (fast det är lite oklart, om man lyssnar till Ekot kl 15.00, vem som beslutat vad och när) beslutat att vi nu är medlemmar i NATO och att vi har kastat vår officiella neutralitetspolitik på sophögen. Undrar, som jag ofta gör på bloggen, hur många av riksdagsmännen som inser det, om de nu blandas in i beslutet alltså.

Ovanpå detta läser jag att Juholt omedelbart gjort sig omöjlig hos i alla fall mig, genom att stödja Reinfeldt vad gäller de här planen. Sverige är inte betjänt av sådana politiker, oavsett vilket parti de säger sig tillhöra.

Tillägg 17.50:
Och nu hör vi på Ekot att det är riksdagen som ska besluta (märkligt att journalister inte verkade förstå den saken i tidigare sändningar), med snabbehandling. Som sagt, hur många av riksdagens ledamöter förstår vad de då beslutar om? Inte många gissar jag.

Läser dessutom i DN att : ”Enligt honom (Reinfedlt) har de svenska diskussionerna utgått från att Sverige ska ta sitt ansvar för fred och säkerhet när medmänniskor hotas, när FN beslutar att ingripa …”

Precis detta tyckte de som för 10 år sen ansåg att Sverige borde ställa upp på attacken mot Irak. Om de hade bönhörts hade vi idag stått med det tvivelaktiga medansvaret till att ha dödat omkring 1 miljon irakier, drivit flera miljoner på flykt, både inom landet och ut ur det och för en icke oansenlig mängd torteranden samt för en i det närmaste total förstörelse av den irakiska infrastrukturen.

Det där med ”ansvar” låter ju bra, vem vill inte vara ansvarsfull? Det där med att ”rädda och skydda utsatta människor”, låter också bra. De flesta av oss vill skydda utsatta människor men vem vill sedan erkänna skuld till mängder av onödigt dödande. Hur många svenskar är idag beredda att ta på sig medansvar för alla oskyldigt dödade i Afghanistan? Jag gör det inte eftersom jag var emot att Sverige skulle ställa upp i krigsinsatserna i Afghanistan.

Så har vi plockat fram propositionen till riksdagen om insatsen i Libyen. Där står ingenting om alla de förbehåll som politikerna serverar oss på radion idag. Där läser vi att de svenska flygplanen ska vara med och upprätthålla flygförbudet. Detta, mina kära besökare, innebär bombningar. Politikerna försöker uppenbarligen föra oss bakom ljuset.

Inte nog med det i DN kan man läsa följande: ”Bara timmar tidigare förklarade FN-ambassadör Susan Rice att USA inte har uteslutit möjligheten att beväpna de libyska rebellerna. Det går stick i stäv med Natochefen Anders Fogh Rasmussens ord om att Nato finns i Libyen för att skydda folk, inte beväpna dem”.

Här tänker sig USA redan att frångå FN-mandatet och ställa sig på ena sidan i det som är ett klankrig/inbördeskrig i Libyen. Om detta sker, är även Sverige, som alltså ska samverka med USA i Libyen, med på ena sidan i detta krig. Då handlar det plötsigt inte alls om att bara skydda civila. Den som läst artikeln i The Telegrah har redan fått klart för sig att de s.k. rebellerna inte är bättre än Gadhafis styrkor dessutom. Och i det här fallet handlar det inte längre om att skydda civila utan om att vara med och kriga.

Ovanpå detta, i Afghanistan bekrigar Nato, och därmed Sverige, Al Qaida och talibaner. I Libyen krigar vi däremot på Al Qaidas och talibaners sida. Logiken är inte lysande. Även i Aghanistan krigar vi på en sida i ett inbördeskrig och på Karzais sida, en av världens mest korrupta ”ledare”. Så vi sade väl adjö till neutralitetspolitiken redan när vi ställde upp under Nato-befäl där.

Tillägg kl 21.40: efter att Jonas, i  en kommentar, tipsat om den här länken. Här säger en reporter från Moskva att ryssarna har följt händelserna i Libyen ända sedan oroligheterna började där och att de inte har sett några som helst tecken på de bombattacker som Al Jazeera och BBC rapporterar om och som man lade till grund, vad jag förstår, för beslutet om flygförbud äver Libyen.

Vad ska man tro nu då?

Men jag erinrar mig att någon i en amerikansk artikel påpekade att man inte sett några klara belägg för de förstörelser som Gadhafi beskylls för. Nu tror jag författaren, fast jag inte minns vem han var. Jag har inte heller sett några sådana, men jag har inte följt med i TV så noga fram tills för några dagar sedan.

Har någon annan sett filmer eller bilder på bombade hus, visade under tiden före Natos bombningar? Berätta i så fall.

Libya airstrikes did not take place says Russian military

Sen har vi det här, som kanske också är propaganda, men sannolikt inte eftersom jag läste om detta i flera olika artiklar. Det antyder att rebellerna inte är så enbart frihetsälskande och demokratiska:

Så undrar kanske någon varför jag bara tar fram data som gynnar Gadhafi? Det är inte för att jag tror att han är någon demokrat eller felfri. Det gör jag för att onda saker om Gadhafi får vi i alla våra svenska media medan motsidans argument eller propaganda praktiskt taget aldrig tas fram i media.

Nej, det är inte så att sanningen ligger någonstans mitt emellan. Det är så att den döljer sig någonstans bland alla de förvirrande data vi får via media och nätet. Vem av oss kan bedöma vad som är sant och inte sant. Jag kan det inte. Jag vet bara det många påpekat redan, krigets första offer är sanningen.

/Kerstin

Länkar:
- A Chronology. The Unfolding Crisis in Libya, Gary Leupp, counterpunch.org
- The Case Against Intervention, The Meaningless Concept of Ethical War, John Chuckman
–  Fredskoalitionen Göteborg
–  Fakta, åsiktsproduktion, behovet av analys och vänsterns ideologiska ställningskrig i Libyenfrågan
- Gadhafi Eats Babies, Film at Eleven, Pen & Sword
- A Wafer-Thin No-Fly Zone, Pen & Sword
-  Avgörande läge i Libyen? Spontana folkresningar och kidnappade revolutioner genom historien
- Därför önskar jag ett stopp på bombningarna, Ekonomikommentarer
- När Khadaffi återigen blev vår fiende, Ekonomikommentarer
- Libya: it wasn’t supposed to be like this in free Benghazi. The Telegraph
- Libyan rebel commander admits his fighters have al-Qaeda links, The Telegraph
- Is Anyone Keeping Count? Libya and the Holy Triumvirate, W Blum, counterpunch.org
- Violating International Law. Why the Attack on Libya is Illegal, Curtis Doebbler, counterpunch.org
– - On Civilian Casualties, Craig Murray
- Illegal War, Craig Murray
- Se även det förra inlägget på Motvallsbloggen

Länkar till tilläggen:
- Sverige skickar 
åtta Gripenplan, AB
- Svenskarna riskerar att bli kvar en lång tid, AB
- Ekot rapporterar direkt om Libyen
- Gripenplan till Libyen, DN
- Propositionen om ”Svenskt deltagande i den internationella militära insatsen i Libyen.”
- Obama: Hindrade massaker i Libyen, GP

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av Libyen och bara följt med med ett halvt öra i politiken vad gäller detta land.

För 10 år sen och lite mer:
–  Jaha Ghadafi är en knöl och ska hatas. Jag struntar i varför.
– Ojdå, libyska piloter tränas i Växjö (klarläggande: redan på 70-talet). Jaså jaha.
– Libyen påstås ligga bakom Lockerbie-kraschen. Varför det då? Jag struntar även i den saken.
– Omkring 2003: Jaså, Ghadafi är inte persona non grata längre. Han betalar för Lockerbie och tas nu till nåder igen av Västvärlden. Jaha ja.

Så börjar protesterna i Tunisien för några månader sen, sprider sig till Egypten och i båda fallen tvingas sedan lång tid sittande ledare avgå.

Det är ju bra att folk protesterar och man hoppas verkligen att folken når sina syften, verklig demokrati (var finns sådan förresten?). Men jag väntar med att fälla mitt omdöme efter att vi sett vad som kommer ut av protesterna. Det kan ju, om det vill sig illa, sluta med att folk luras rejält och med att det bara blir nya USA/Israel-marionetter som styr. Vi vet aldrig vad som försiggår bakom kulisserna och säkert är väl att Västmakterna, med USA och Israel i spetsen, inte sitter med armarna i kors utan agerar intensivt för att behålla kontrollen över de här länderna även i fortsättningen.

Men jag är imponerad och gläds över de fredliga demonstrationerna och protesterna och följer händelserna med visst intresse även om jag inte ett ögonblick tror att vi får veta vad som verkligen sker i det fördolda. Inte tror att vi får adekvat information om det som blir väsentligt för framtiden i de här länderna. Jag litar nämligen aldrig blint på nyhetsrapporteringen och definitivt inte när det handlar om politiska kriser av något slag och framför allt inte när det handlar om Mellersta Östern.

Så sprider sig protesterna till Libyen och plötsligt är Ghadafi återigen en riktig gangster.

– Vad nu då. Det var ju inte länge sedan han omfamnades av Västvärldens ledare. Inte nog med det, här handlar det ganska snabbt om våld och rena kriget mellan de protesterande och Ghadafis regim. Det här verkar inte alls likna de fredliga, icke väpnade protesterna som vi sett i de andra länderna, Tunisien och Egypten.

Nu rapporteras det om hur Ghadafi skjuter folk hej vilt och hur demonstranterna tar till motvåld tämligen direkt och inom några dagar ser det mer ut som ett regelrätt inbördeskrig än som fredliga protester mot regimen, som i de andra länderna.

Jag orkar fortfarande inte sätta mig in situationen ordentligt. Men så kommer FN med beslut om att det ska inrättas ett överflygningsförbud i Libyen. Ovanpå detta börjar svenskar tala om att vi borde delta och skicka ner JAS Gripen för att skydda civila i Libyen (i enlighet med FN-beslutet), som enligt rapporterna bombas av Ghadafis flyg. Dessutom finner jag att stora delar av den svenska vänstern stödjer dessa krav. Nu blir jag verkligt intresserad.

Jag drabbas dock av en obehaglig känsla. Det är något som inte stämmer här. Vad är det egentligen som händer i Libyen? Det handlar bara om magkänsla än så länge men när jag grips av en sådan då vill jag veta mer, verkligen förstå vad som händer och varför det händer. Det enda jag vet hittills är ungefär det jag redovisar ovan, samt att Libyen har olja och att jag hört intervjuer med Ghdafi tidigare där han inte alls verkar vara den galna person media gör honom till. Fast visst, jag har ingen föreställning om att han är en ängel. Inte heller jag är totalt opåverkad av propagandan mot honom.

Alltså börjar jag försöka sätta mig in skeendet genom att läsa vad jag hittar på nätet och finner då att det är nästan omöjligt. Det verkar som om ingen egentligen vet varken hur det ser ut i Libyen eller vad som sker där. I varje fall är det ingen som ger någon helt trovärdig redogörelse av det

Vad får jag fram. Jo först att folket i Libyen tycks ha det relativt bra jämfört med folk i en del av de andra arabstaterna, att Ghadafi faktiskt har använt oljepengarna till att skapa drägliga förhållanden i Libyen, att folk har gratis sjukvård, gratis utbildning ända upp till och med universitetsnivå, precis som fallet var i Saddams Irak. Sådant ses ju inte med blida ögon i USA där folk betalar stora belopp för att ge sina barn högre utbildning. Eftersom Ghadafi har baktalats otroligt under många år så anser jag mig inte ha anledning att betvivla dessa uppgifter i Wikipedia om landet. Vidare får jag veta att oljan finns i östra delarna av landet. Det får jag väl också tro på.

Jag får också veta att Ghadafi är kritisk till att de andra arabstaterna har förrått palestinierna i Israel. Det, inser jag, är skäl nog att göra honom till djävulen själv i Västvärldens media.

Men, de där ”oppositionella” eller ”rebellerna” som de också kallas, vilka är de? Varför gör de uppror och vad vill de åstadkomma, förutom att göra sig av med Ghadafi och varför vill de göra sig av med honom? Ja se nu blir det avsevärt mycket knepigare att få trovärdig information. Nu får jag klart för mig att inte ens de länder i Väst, som med Frankrike agerar för ett överflygningsförbud i Libyen, England ex., riktigt vet vilka rebellerna är och vad de står för. Ghadafi hävdar att de är Al Qaida-anhängare och gangsters och Väst vet inte alltså.

Men vidare:
Ghadafi är en av dem som nationaliserade sitt lands naturresurs, oljan, när han gjorde sin revolution 1969 och detta nationaliserande har han gemensamt med den folkvalde socialdemokraten Allende som nationaliserade koppargruvorna (och som störtades med USA:s hjälp 1973) med Iran, som många ledande politiker i USA för närvarande försöker hitta skäl att bomba, med Chavez som är vald med god majoritet ett antal gånger men trots det framställs som en förfärlig diktator i media, och som USA har försökt störta flera gånger. Och vad mera, Ghadafi har nyligen tydligen hotat att sälja sin olja till kineserna istället för till Väst.

Han har dessutom tydligen försökt att skapa en afrikansk maktsfär som motpol till USA, som å sin sida nyligen inrättat ett organ för Afrika och som börjat intressera sig alltmer för det Afrika som kineserna skaffar sig alltmer inflytande över. Somliga menar alltså att orsaken till att USA gärna bombar Libyen och vill avsätta Ghadafi är att man vill stoppa kinesernas inflytande över länder med viktiga råvaror, olja bl.a.

Jag är alltså inte mycket klokare än tidigare. Vilka är rebellerna i Libyen? Är de hederliga demokrater eller är de bara ute efter makten i Libyen och över oljan?

Den förvirrade bild som framträder när jag försöker förstå är skäl nog, för mig, att ställa mig synnerligen kritisk till det bombande av Libyen som vi nu ser. Men det yttersta skälet är att bombande alltid leder till civila offer och man kan inte skydda civila genom att bomba dem. Det gick inte i Irak, inte i Afghanistan och det går inte i Libyen heller, där civila nu också drabbats av USA:s och andra västländers bombningar.

Det faktum att Västvärlden struntar i de protesterande som beskjuts i Bahrain och i Jemen gör ingripandet i Libyen ännu mer skumt. Det faktum att man lät Israel bomba Gaza utan att ingripa för att skydda civila gör inte saken mer trovärdig.

Så min slutsats, delvis på grund av motstridig information om Libyen och om vad som sker där, är att det handlar om två ting, dels att skaffa sig kontroll över Libyens olja, dels att förhindra att kineserna får mer inflytande över länder med viktiga naturresurser, huvudsakligen olja och inte alls om att skydda civila. Att det vidare handlar om en uppbyggnad av en front mot Kina men även mot Ryssland som, i värsta fall, kan förebåda ett storkrig i framtiden, om alltmer begränsade naturtillgångar och resurser, mellan Ryssland/Kina å ena sidan och USA/Västvärlden å den andra.

Ställer vi i Sverige upp på USA:s sida idag kommer vi garanterat att sitta illa till den dagen detta eventuella men inte osannolika storkrig utbryter. Det där med neutralitet är något att värna om, eller snarare att ta på allvar inför framtiden. Så jag anser inte att Sverige ska delta i försöken att avsätta Ghadafi, som förresten inte var vad FN gav mandat för men som uppenbarligen är syftet nu med USA:s, Englands m.fl ingripande i Libyen.

/Kerstin

Tillägg kl 17.00:
Jag fortsätter förstås att läsa om Libyen och försöker få fram mer om vilka rebellerna är och vad som händer. Hittar då ett par artiklar som inte verkar lovande.  Två av dem, en i DN, en i The Telegraph, berättar om hur rebellerna beter sig fruktansvärt mot civila och mot folk de tror är Ghadafi-anhängare. Det verkar alltså inte som om Sveriges bombivrare kämpar för sant demokratiska krafter precis.

Ovanpå detta svarade Ekot 15/3 på min fråga tidigare, om vart de spärrade pengarna tar vägen, att ”USA undersöker möjligheten att överföra pengar till rebellsidan i Libyen från de tillgångar som har tagits i beslag från diktatorn Muammar Kadaffi”. Så dit tänkte eller tänker sig USA att Libyens, alternativt Ghadafis, tillgångar skulle/ska slussas. Verkar inte direkt gynna de civila i Libyen. Snarare verkar det vara vapenhjälp till de rebeller som, vad senare rapporter tycks implicera, inte förefaller ett dugg mer humana än Ghadafi.

Tillägg kl 20.15:
Även Englands styrande anser sig ha rätt att dela ut Libyens, eller om de är Ghadafis, tillgångar som det behagar dem. I DN läser vi således: Storbritanniens erbjudande om att lämna över sammanlagt 1,4 miljarder dinarer i sedlar (cirka 8 miljarder kronor) till landets nya finansminister, gett oppositionen vissa finansiella muskler. Sedlarna, som är tryckta i England, skulle ursprungligen skickats till Khaddafi, men kommer nu i stället levereras till Benghazi.
Det verkar inte vara någon riktig ordning på det där kontospärrandet och hur de spärrade pengarna ska hanteras alltså. De kan tydligen användas till vad som faller det spärrande landet in, för att utrusta ena sidan i inbördeskrig bl.a.

Tillägg kl 21.05:
Jag slog uppenbarligen inte på rätt ord när jag letade efter information om vilka rebellerna var. Nu börjar andra komma med intressanta länkar om saken. Jag tackar Ekonomikommentarer för de tre sista nedan.

/Kerstin

Länkar:
- Libyen, Wikipedia
- Telubbaffären (om libyska piloter i Växö), Wikipedia
- Detta har hänt. Striderna i Libyen, DN
- Libyen hotar kasta ut Statoil, Metro
- Islamister utpekade i Libyen. Svt
- Aktuellt från ett kafébord, kommentar på
- Alternativjournalen om Libyen
- Libyen utlyste nytt eldupphör, Kuriren
- Hur är Khadaffis Libyen?
- SR:s rapportering om Libyen
- Flying the flag, faking the news. John Pilger
- ”Operation Libya” and the Battle for Oil: Redrawing the Map of Africa by Prof Michel Chossudovsky, Global research
- Libya in the Cross-Hairs of a ”Humanitarian War”: A ”No-Fly Zone” is Equivalent to an Act of War by Mahdi Darius Nazemroaya, Global research
- Libya: White House moves towards war, seeking regime change or partition by Brian Becker, Global research
- African dissent on no-fly zone counts, by Amb. M K Bhadrakumar, Global research
- All Out War on Libya, Surge in the Price of Crude Oil…”Humanitarian Wars are Good for Business”…. Speculators Applaud….by Michel Chossudovsky, Global research
- ”Operation Libya”: Recognizing the Opposition Government Constitutes a Pretext for Military Intervention by Mahdi Darius Nazemroaya, Global research
- To the Shores of Tripoli. Blundering into Libya, Anti War.com
- In Search of Monsters, Maureen Dowd, New York Times
- The manipulative pro-war argument in Libya, Glenn Greenwald, Salon
- Another NATO Intervention? Libya: Is This Kosovo All Over Again? Diana Johnstone. counterpunch.org
- The Price of the Ticket. The US, Libya and Oil, Conn Hallinan,counterpunch.org
- ’SAS unit’ captured in Libya, Guardian
- The New York Review of Books. The Battle for Libya, Nicolas Pelham
- Libya: Britain to step up support for rebel forces fighting Gaddafi, the Telegraph
- On Civilian Casualties, Craig Murray
- Blood in the Desert. Bombing Libya: 1986 – 2011, Thomas C. Mountain, counterpunch.org
- Why Nothing Good Will Come of This. Intervening in Libya, Vijay Prashad, counterpunch.org
- Högerns affärer med Libyen, Pierre Gilly
- A Wafer-Thin No-Fly Zone, Pen & Sword

Länkar till tilläggen:
- Rebellerna anklagas för övergrepp i östra Libyen, DN
- Libya: it wasn’t supposed to be like this in free Benghazi, The Telegraph
- USA kan finansiera libyska rebeller, Ekot
- Svårt klara en långdragen konflikt i Libyen, DN 25/3
- Libyan rebel commander admits his fighters have al-Qaeda links, The Telegraph
- Anti-American Extremists Among Libyan Rebels U.S. Has Vowed To Protect, Huff.Post
- Paraded on Libyan TV, the rebel ’Al Qaeda fighter’ from Britain, Mail Online

Rätt som det är spärras någon diktators konton i Europa och USA, eller som ägs av någon obekväm organisation, som nyligen Wikileaks konton. Just nu har man spärrat Gadhafis konton och då hittar man 10 miljarder i Sverige (svenska banker antar jag), på konton som är skrivna på honom.

Jag har alltid undrat vart de där pengarna som spärras tar vägen, vem som lägger vantarna på dem till slut, bankerna där de finns, staten där dessa konton finns, lämnas de över till staten i det land som de anses vara stulna från eller ligger de bara där och skvalpar som övergivna båtar på obegriplighetens ocean?

Någon som vet? Berätta gärna.

/Kerstin

Länk:
- Khaddafi gömmer miljarder i Sverige, DN
- Another Illegal Campaign of Aggression. Stop Bombing Libya, Marjorie Cohn, counterpunch.org
- Imperial Hypocrisy. The Libyan Crusade, George Kazolias, counterpunch.org