Nu är det så vanligt att jag gör samma fel själv ibland för att jag ständigt ser det i skrift, och det trots att jag studsar varje gång jag läser det. Det där att skriva ”de som” där det ska stå ”dem som” (eller möjligen ”dom som”), att använda subjektsform där det ska vara objektsform alltså. Varenda skrivande människa, verkar det som, skriver idag och utan att blinka:

Han hjälpte de som behövde hjälp (där det borde stå : Han hjälpte dem som behövde hjälp)

men inte en själ skulle komma på idén att skriva:

Han hjälpte vi som behövde hjälp,

liksom ingen skriver:

Han  hjälpte jag som behövde hjälp.

Vad lär man sig i skolan numer och är det ingen annan än jag som irriterar sig på det här språkliga oskicket, som numer tom är vanligt i våra tidningar? Man tycker ju att i alla fall journalister, som har språket som yrke, skulle kunna skilja mellan objekt och subjekt i en sats.

/Kerstin

Rekommenderad läsning idag:
- Nästa ämne för Uppdrag Granskning – Ulf Kristersson? Not. Nemokrati
- Svenska ockupanter beroende av amerikanskt stridsflyg, Afghanistanslboggen
- Vann rätt block? Pierre Gilly

Mina storfavoriter  bland bloggarna just nu och inför valet, som jag varmt rekommenderar läsning av, är:

1: Utredarna, som ger för alla löntagare mycket viktig information

2: Storstad, med mängder av statistik om hur Sverige ser ut efter fyra år med Alliansen, många gånger till skillnad från de intryck borgerliga media ger

3: Ett Hjärta Rött, som beskriver hur sjuka och arbetslösa behandlas i dagens Sverige och på grund av de lagändringar och förändringa i våra offentliga försäkringssystem som Alliansen har vidtagit

4) Ekonomikommentarer har också flera intressanta diagram

Jag sätter inte ut länkar till enskilda inlägg här, eftersom alla fyra har skrivit en hel rad viktiga inlägg de senaste veckorna, som alla bör läsas.

/Kerstin

Stellan Skarsgård på rödgrön dag i Kungsträdgården

/Kerstin

Idag, hör jag på Ekot, ska lagen om en penningbelöning till de invandrare som lär sig svenska fort börja tillämpas. Lagen är så dum att man inte tror att det är sant, vilket remissinstanser redan sagt, men förstås på ett mer överslätande sätt än jag, som numer kallar en spade för vad den är, nämligen en spade.

För det första utgår lagen från att våra flyktingar och invandrare inte vill lära sig svenska, så därför måste de mutas eller lockas att anstränga sig vilket väl är ett snäpp bättre förstås än att hota och piska dem. Men likafullt, denna underförstådda uppfattning är inte bara en otrolig förolämpning mot dem som kommer till Sverige, den är dessutom grovt felaktigt.

Under de 12 år som jag arbetade som lärare i svenska för invandrare (sfi-lärare) träffade jag inte inte en enda kursdeltagare som inte ville lära sig och som inte ansträngde sig att lära sig svenska. Jag träffade en del som inte hade så god studieteknik och som hade större svårigheter att lära sig, men detta kommer inte automatiskt med en penningsbelöning. De som saknar effektiv studieteknik ska lärarna hjälpa så att de utvecklar en sådan.

För det andra: De flyktingar eller invandrare jag hade, som hade stora svårigheter att lära sig språket, hade det av helt andra skäl än att de inte ville. De flesta av de flyktingar jag hade som deltagare led svårt av psykiska problem, på grund av vad de hade varit med om och inte sällan på grund av att de hade familjer och nära släktingar kvar i länder där dessa hotades till livet.  Ovanpå detta medicinerades de oftast med preparat som gör inlärning svårare eftersom de här preparaten ”stänger av hjärnan” hos många av dem som äter dem. Minns speciellt en kvinna som grät när hon berättade att hon pluggade och pluggade, men ”det fastnade bara inte”. Personer med hennes problem pekas nu ut som lata och studieovilliga, enligt känt borgerligt mönster. Istället för att sätta in rätt åtgärder för dessa personer ska de som inte drabbats på det här sättet belönas med pengar. Okunnig och vidrigt omänsklig är en sådan politik

För det tredje belönar man med denna åtgärd förstås i första hand dem som har med sig en god utbildning, kan flera andra språk redan och är vana att studera. Återigen en åtgärd som avspeglar förakt för de mindre lyckligt lottade i samhället och i världen.

/Kerstin

Länk:
- SFI-bonusen kritiseras från flera håll, Ekot

Lyssnade på ett mycket informativt program i radion idag, där Fredrik Reinfeldt träffade ett antal arbetslösa ungdomar, 20-25 år gamla, på Nuevoprojektet i Eskilstuna.

Fredrik var alltså ute och lyssnade – igen. Han är ju en lyssnande person, hävdar han. Och visst han kanske lyssnar men han förstår uppenbarligen ingenting av det han hör – om han hör. Det sannolika är att han stoppar in en räcka för honom obegripliga ord i ett schema som han lärt sig utantill för många år sen, och som han skrev ner i en bok en gång ”Det sovande folket”. 1)

Här berättar ett antal ungdomar för honom om sin bakgrund, om arbetslösa föräldrar som sover hela dagarna, om alkoholiserade fäder, om styvfäder som slår dem och om hur de inte ens har betyg från grundskolan. Journalisten Katarina Gunnarsson frågar senare Reinfeldt om han tycker att det är rimligt med så segregerade skolor som vi har idag, att i den ena skolan går alla ut med betyg och går vidare, i en annan skola, bara några kilometer därifrån, går nästan ingen ur skolan med betyg. Vad svarar Reinfeldt? Jo, att man ju kan välja skola och föräldrarna har ju makten att flytta barnen till en bättre skola. Moderaterna, menar han, vill inte se en situation där barnen måste gå kvar i en dålig skola utan det valet måste man lämna åt föräldrarna.

Jag har sällan hört ett bättre exempel på lyssnande utan förståelse,

De här ungdomarna har alltså föräldrar som inte tog hand om dem ordentligt, deras föräldrar valde inte en bättre skola åt dem, och vad skulle barnen göra åt den saken? Vad Reinfeldt i själva verket säger till och om de här ungdomarna, och andra barn och unga i samma situation, är att de väl får skylla sig själva som har valt så dåliga föräldrar. Han ser ingen som helst skyldighet från samhällets sida att så gott det går kompensera barnen som drabbas av tråkiga hemförhållanden genom att ge extra stöd i skolan exempelvis, utan det är föräldrarnas ansvar, punkt slut.

Man häpnar över en dylik oförmåga att förstå och över Reinfeldts känslokyla. Barnen kan ju inte rå för om de aldrig får chansen. Reinfeldt förstår överhuvudtaget inte hur de här ungdomarna kan ha haft det hemma och under sin uppväxt. Den verklighet som han säger sig ha varit ute och lyssnat till under mer än tio år, den har han inte fattat någonting om. Hans lyssnande handlar bara om att omvandla allt han hör till att passa in i hans konservativt förvridna världsbild.

Hur hade det varit om du hade fått betyg tidigare i skolan, frågar journalisten en ung man som inte hade betyg från grundskolan, hade du pluggat mer då? Svaret är inte svårt att gissa sig till: Det hade inte spelat någon roll. (Men Björklund tror att en misshandlande och alkoholiserad pappa skulle göra underverk  med sonen/dottern om han tvingades infinna sig och sitta med i skolan!!!)

Journalisten talar också med en ung man som säger att han inte vill jobba, inte orkar söka jobb. Hon försöker pressa honom att inse att han förstås måste ta de jobb som finns och flytta till jobben om de finns någon annanstans. Och jo, det förstår han ju. Reinfeldt förklarar förstås för journalisten, då hon talar med honom ensam, att han träffat en del som sagt just detta, att de inte vill arbeta och ….. (ja ni vet, arbetslinjen och så,) men bara de insett att de måste försöka och kanske flytta för att få jobb, så får de jobb. Som den unge mannen svarade journalisten om detta, så enkelt är det inte man måste ju få det där jobbet också.

Reinfedlt fick alltså även det här att passa in i föreställningen om det lättjefulla, slöa och oansvariga folket.

Men kära nån, de allra flesta försöker göra en dygd av nödvändigheten, eller i varje fall inbilla sig själva, och omvärlden, att de själva väljer det de inte kan komma ifrån, arbetslösheten. De allra flesta vill inte känna sig som offer, vill inte känna att samhället inte vill ha dem, inte behöver dem, alltså säger de att de inte vill arbeta. Det finns få ting som är så stigmatiserande i Sverige som att inte ha och inte kunna få ett arbete. Efter ett stort antal nej från arbetsgivare ger man upp. Då har man två alternativ, man tar avstånd från samhället, det samhälle som inte vill veta av en, eller man blir allvarligt deprimerad och apatisk. I det första fallet säger man sig att man inte vill arbeta, att man inte vill anpassa sig till ett vanligt svennejobb. Vi kan vara övertygade, även om det inte gäller alla, om att de allra flesta som säger att de inte vill arbeta säger så för att inte gå under, för att inte tappa all självkänsla.

Visserligen vet vi att Reinfeldt & Co tror att bara man vill tillräckligt så får man ett jobb, men, som sagt, så enkelt är det inte. Inte ens det har Reinfeldt begripit.

I min ungdom fanns det hur mycket arbeten som helst och nästan alla ungdomar arbetade, om de inte gick i skola eller studerade på högskolor och universitet. Det skulle dagens ungdomar också göra om det fanns arbeten till dem alla. Att säga att de är slöare än vi var är oförskämt. Sanningen är ju att det inte finns jobb och att arbetsgivare inte anställer de här ungdomarna. Sanningen är att man för en politik FÖR arbetslöshet.

Vi kan inte ha en statsminister som tror att bara man tror så går allting. En sådan person befinner sig bortom förnuftet.

/Kerstin

Länkar:
- En dag med Fredrik Reinfeldt, 17-timmen, SR
- Det sovande folket, Fredrik Reinfeldt
- Därför lämnar jag Moderaterna, AB
- Ju fler som söker, desto fler jobb finns det, Motvallsbloggen/animering 12/2 2007

Såg ett av programmen på Kunskapskanalen i kväll, om rehabilitering efter tortyr (1). Jag hade inte tänkt se något av avsnitten om tortyr eftersom jag oftast inte orkar se program om sådan, ja för det mesta klarar jag inte ens av att tala om tortyr. Kanske för att jag har sett några av dem, de där uppskattningsvis 300.000 tortyrskadade flyktingarna som vi har i Sverige.

De drabbas av både kroppsliga och psykiska problem och nästan alltid också av inlärningsproblem och koncentrationssvårigheter. Men det är inte bara tortyroffren själva som drabbas. Även deras familjer drabbas.

Och i Sverige hävdar vår regering, med flera, att flyktingarna inte vill lära sig svenska!

Ovanpå de nära nog outhärdliga psykiska problem som de flesta av de tortyrskadade är drabbade av, ska de nu straffas för sina tortyrskador genom att de inte kommer att få den där ”bonusen” (2) eftersom de inte lär sig svenska snabbt nog!

Den ofantliga okunskapen hos våra myndigheter och politiskt ansvariga gör mig så förtvivlad. Hetsen mot flyktingarna är numer förfärlig och de där heliga ”kraven” som vår skolminister hävdar att vi måste ställa på dem är så djupt omänskliga och så gränslöst grymma.

Ansvariga politiker är skyldiga att sätta sig in det de har att besluta om. Det gör de uppenbarligen inte, eller bryr de sig inte? Om jag vore religiös skulle jag kanske be Gud förlåta dem ”ty de veta icke vad de göra”. Nu är jag inte det, och vad jag säger istället kan inte uttalas högt. Men jag kan uttrycka min förtvivlan över att så många människor är så ofantligt tanklösa och/eller ibland så gränslöst onda?’

/Kerstin

Länkar:
1) Tortyr: Vägen tillbaka, Kunskapskanalen
2) Sfi-bonus – stimulans för nyanlända flyktingar att snabbare lära sig svenska, Regeringskansliet
3) Sfi-bonus ä kränkande och orättvist/oppositionen starkt kritisk, DN 12/4 2009

Tala om okunnighet och om att slå in öppna dörrar.

Jag blir så trött.

Redan då den första kursplanen för sfi (svenska för invandrare) kom till, 1973, bestämdes att samhällskunskap och kunskaper om svenska seder och bruk skulle ingå i kurserna. Sedan plockades denna bestämmelse bort under några år, för att återkomma i mitten av 80-talet, då kommunerna fick ansvaret för sfi-undervisningen.

Jag minns ett tillfälle (1992, som jag berättat om tidigare på bloggen) då ett borgerligt kommunfullmäktige, i den lilla kommun där jag arbetade som sfi-lärare, beslutade att invandrarna/flyktingarna skulle få samhällsinformationen redan de första två veckorna på sfi-kurserna.

Plötsligt en dag fick vi sfi-lärare läsa i lokaltidningen om kommunens beslut om samhällsinformationen i sfi-undervisningen, som kommunen hade inspirerats till av massmedias okunniga skriverier om invandrare och om sfi-undervisningen. Vi hade då invandrare från 5-7 olika länder i var och en av våra båda grupper, varav en hel del bara kunde säga ”hej” på svenska när de kom till kurserna. Så jag travade upp till kommunhuset för att fråga hur det här skulle gå till: Skulle kommunen hålla oss med simultantolkar till 5-7 olika språk de första veckorna på kurserna för denna samhällsinformation, skulle man anställa speciella informatörer på dessa språk att förmedla den här informationen eller hur hade man tänkt sig att samhällsinformationen skulle ges? Tjänstemannen (som var en kvinna) som jag frågade, tittade på mig som om jag hade ramlat ner från yttre rymde, fann sig så småningom och förklarade att några tolkar skulle vi förstås inte få, men vi kunde ju visa bilder och peka! 

Då gick jag bara. Man kan inte tala om för folk, rakt upp ansiktet, att man anser att de är dumma som spån.

Undrar om kommunfullmäktiges ledamöter någonsin hade försökt att informera om hur försäkringskassan eller riksdagen fungerar, hur svenskar firar sina helger, hur de beter sig när de besöker andra svenskar eller hur ett kvartsamtal med läraren går till och vad det handlar om, med hjälp av pekande och bilder? För att inte tala om frågan varifrån vi skulle fått det lämpliga bildmaterialet!

På den nivån ligger även Alliansens kunskaper och insikter om hur man lär sig främmande språk, samt om hur man informerar folk, som inte förstår ett ord av vad man säger, om ett samhällssystem och om människornas i ett land seder och bruk.

Galenskapen har suttit i högsätet, vad gäller landets styre i allmänhet, de senaste 20 åren men på sfi-området har galenskapen varit exceptionell. Jag kan nästan inte tro vad jag hör ibland. Får väl utgå ifrån att eftersom de flesta svenskar inte kan något om det här området så kan politiker hitta på precis vilka dumheter som helst utan att skämma ut sig totalt – och det gör de också, framför allt borgerliga politiker. Fast alla som kan något om både språkinlärning och information inser förstås vilka klåpare till ministrar vi har.

Det är förståeligt att ministrar inte kan allt, men de bör inse vad de inte kan och då lyssna till sakkunskapen på dessa områden, samt ta hänsyn till de kunskaper som finns innan de rusar åstad och lagstiftar och förändrar. Dessutom borde de känna till redan existerande lagar och förordningar inom områden de föreslår förändringar av, eller ha förstånd att tillsätta utredare som begriper att de ska ta reda på sådant innan de lägger fram sina förslag till lag- eller förordningsändringar, samt vad som har och inte har fungerat av alla de försök man gjort på området tidigare.

Mitt enkla förslag: Se till att ge sfi-lärarna adekvat och användbar utbildning för undervisningen så blir det bra. Svårare än så är det inte. Det är inte så, som alla borgerliga förslag utgår ifrån, att invandrarna inte vill lära sig svenska. Det vill de. Men de får ofta väldigt dålig undervisning och köp-och säljsystemet inom området är rent förödande för kvaliteten på sfi-undervisningen.

/Kerstin

Länk:
- Nyanlända ska lära sig svenska seder, Rapport, Svt
Några av de tidigare inläggen om sfi-undervisningen på Motvallsbloggen:
- Kommunaliseringen av skolan en katastrof, 8/6 2009
- Björklund och Sabuni pratar i en av alla sina nattmössor, 19/2 2008
- Sfi och problem med svenska språket. Sverige och invandrarna från 50-talet och framåt. Del VI, 20/9 2007
- Sverige och invandrarna från 50-talet och framåt. Del V. 15/9 2007
- Regeringen klampar på i sin upphöjda inkompetens, 18/7 2007
- Svenska för invandrare och alla dessa  charlataner,  9/6 2008
Annat om Alliansens huvudlöshet:
- Slarv med sysselsättningsstatistiken, här är listan, Alliansfritt Sverige
- Regeringen missar att lagen förhindrar yrkesarmé, Alliansfritt Sverige

Jag blev väldigt glad när jag hittade sidan ”Budkavle för välfärd” och skrev givetvis under uppropet.

När jag skrev under fanns 98 sidor med 20 namn på varje sida, vilket är bra nära 2.000 namnunderskrifter. Räknar man sedan in alla dem som är medlemmar i de organisationer som skrivit under (exempelvis fackföreningsavdelningar mm), då är det en ganska imponerande samling människor, arbetare och ”medelklasspersoner”, som har skrivit under uppropet.

Bara att hoppas att Mona Sahlin får resultatet så småningom och börjar fundera över  vad ”medelklassen” tycker egentligen och att hon slutar skylla sina högerpolitiska ambitioner på denna samhällsklass.

Så alla ni som är för jämlikhet och välfärd för alla skriv under uppropet.

/Kerstin

Språkvetare talar ibland om s.k. ”false friends”, ord som låtar likartat men betyder helt olika saker på olika språk. Nu har jag inom bara någon månad träffat på ordet ”spirituell” i betydelsen ”andlig” ett antal gånger. Jag undrar så varför detta missförstånd plötsligt exploderar, hörde det exempelvis i radion för bara några veckor sedan, och studsade, och har sett det på flera bloggar nyligen, ett alldeles nytt fenomen.

Ordet ”spirituell” är just en sådan här ”false friend”. Det engelska ordet ”spiritual” betyder ”andlig” på svenska. Det svenska ordet ”spirituell” betyder ”kvick, fyndig” och det är importerat från franskan, där det heter ”spirituel” och har samma betydelse som på svenska. Lär man sig varken svenska eller engelska i skolan längre?

I alla fall blir jag väldigt konfys när jag träffar på ordet ”spirituell” och så småningom förstår att skribenten eller talaren i själva verket menar ”andlig”. Det kan ibland gå ett tag innan detta står klart och under tiden förstår man texten eller talaren helt fel, om alls.

Nu väntar jag bara på att folk börjar blanda ihop det engelska ordet ”eventually”, som betyder ”slutligen, till sist” med det svenska ordet ”eventuellt”, då uppstår den verkliga språkförbistringen: ”Han kommer eventuellt i morgon”, bäddar då för hur dystra missförstånd som helst.

Nu kan jag kanske våga berätta historien om ett av de seminarier jag bevistade som doktorand, seminariet där jag drabbades av en högst olämplig skrattparoxysm:

Det här seminariet ägde rum i slutet av 70-talet. På den tiden var den akademiska världen, i varje fall inom humaniora, inte alls lika ”globaliserad” eller ”internationaliserad” som den väl är idag (föreställer jag mig), så förmågan att tala engelska var nog sämre då än nu, även om vi också på den tiden läste mängder av fack- och kurslitteratur på engelska på universitetets kurser. Så lite förlåtna må svårigheterna då, att tala engelska, vara idag. Det kanske är mycket bättre idag än för 15 år sedan ex. då jag senast var på en internationell vetenskaplig konferens och hörde svenska forskare föreläsa på engelska.

Jag blev alltså, som doktorand i vetenskapsteori, medbjuden till ett seminarium i Stockholm där en engelsk forskare skulle hålla en föreläsning. Den handlade om hans sociologiska forskning och seminariet ingick i ett större forskningsprojekt som bekostades av Högskoleämbetet (tror jag det hette då) och som vår institution var inblandad i. Det var något extra och lite märkvärdigt på den tiden, med inbjudna forskare från andra länder även om det förekom ibland och också vår lilla institution bjöd in forskare från andra länder då och då. Men det här var inte vår institution, utan Högskoleämbetet och Stockholm.

Sammanlagt var det omkring 40 forskare på det här seminariet, idel ädel manliga (förstås) professorer och docenter – och så jag. Den föreläsande engelsmannens assistent och jag var de enda kvinnorna på seminariet. Det var jag ju van vid. Vi var inte många kvinnor inom området vid den tiden (ingen mer än jag noga räknat) och jag brukade vanvördigt, men helt inofficiellt och bara bland goda vänner, kalla seminarierna för ”intellektuella tuppfäktningar” eftersom de närvarande männen alltid ansträngde sig för att ge ett intelligent intryck och för att bräcka av varandra med djupsinniga frågor, påpekanden eller slutsatser, yttranden som inte alltid var så imponerande som de talande förmodligen tänkte sig.

Nu satt vi alltså här, på en intellektuell tuppfäktning, på högsta akademiska nivå, i en stor föreläsningssal i huvudstaden, runt ett jättestort u-format bord. Jag hamnade ganska nära föreläsaren på ena långsidan, den som låg längst från dörren, på andra sidan podiet.

Föreläsaren drog igång, och då och då kastade han ut en fråga till auditoriet, eller någon i detsamma hade en fråga att ställa till föreläsaren eller ville komma med en kommentar. De här manliga akademiska högdjuren var alltså inte så vana att tala engelska så de spände sig oerhört när de skulle säga något intelligent på detta främmande språk. Det blev mer av tuppkammar än vanligt alltså. Jag lyssnade en stund till dem och så hände det som bara inte får hända i en sådan där situation. När jag lät blicken fara över församlingen runt bordet såg jag dem allihop utrustade med rätt uppstående blodröda tuppkammar varvid jag drabbades av en allvarlig och absolut okontrollerbar skrattparoxysm, för de gav ett så vanvettigt komiskt intryck alla dessa spända herrar runt bordet, som dessutom verkade allvarligare än på en begravning.

Man får inte skratta i sådana situationer. Det hade varit akademiskt självmord att göra det, och redan i fosterstadiet så att säga. De flesta har väl någon gång råkat ut för det där, att när man blir full i skratt i en situation där det är högst olämpligt att man ens drar på munnen, så går det bara inte att hejda skrattet. Jag hade inte drabbats av något liknande sedan realskolan, då man minsann inte fick skratta på lektionerna, och nu var jag i alla fall något över 30.

Jag kände alltså hur skrattet började bubbla upp inom mig, ända nerifrån tårna. Dörren, och att smita ut och skratta av sig, var inte att tänka på. Jag hade tvingats passera precis nedanför podiet, där föreläsaren stod, och framför alla åhörarna, för att komma ut och jag hade inte kunnat hålla mig för skratt under tiden. Jag tittade ner i bordet, böjde mig djupt över det och försökte koncentrera mig på mina fingrar. De var ju inte så himla roliga. Det hjälpte inte. Ju mer jag försökte låta bli att börja skratta desto omöjligare blev det. Milda makter, det här går inte. För att försöka dölja min högst ovälkomna munterhet böjde jag mig ner under bordet och låtsades ta upp något därifrån, som jag hade göra en bra stund att hitta, men jag kunde ju inte sitta där och skratta under bordet hur länge som helst. Upp igen alltså, ovanför bordet, fortfarande med huvudet djupt nerböjt. Men jag kunde bara inte sluta skratta. Jag kände hur axlarna skakade av mitt skrattande.

Så kikade jag försiktigt och i vänster ögonvrå, upp mot föreläsaren, för att se om han såg att jag skrattade. Jag visste ju att den som står framme på ett podium och talar har god överblick över hela auditoriet och ser mycket mer än man tänker på när man ingår i åhörarskaran. När jag således kikade upp lite åt sidan, för att kunna se föreläsaren, ser jag att han tittar på mig. Förmodligen undrade han vad jag gjorde, om jag grät eller skrattade, för han måste ju se min skakande axlar. När han nu såg att jag skrattade, kunde jag se hur han också fick svårt att hålla sig för skratt. Det började rycka i hans mungipor, vilket inte precis dämpade min egen skrattlystnad. Så han vände sig mot tavlan och började skriva något och talade en god stund med ryggen mot oss.

Så småningom lyckades jag i alla fall dämpa mitt skrattanfall och se åtminstone nästan normalt tråkig men intresserad ut. Jag drog dock en suck av lättnad när föreläsning och diskussion var över. Jag var livrädd för att skrattanfallet skulle börja igen.

På kvällen bjöds vi på middag på Hasselbacken och den engelske forskaren och föreläsaren kom att hamna snett emot mig vid bordet. Vi hade inte mer än satt oss ner innan han böjde sig fram över bordet mot mig och sade, med ett brett leende och en humoristisk glimt i ögonen: Swedish researchers are very serious, aren’t they? (Svenska forskare är väldigt allvarliga – eller hur?) Jag nickade. Så skrattade vi gott båda två. Han hade förstått precis varför jag hade skrattat.

Så visst, hade de här akademiska högdjuren talat en bättre engelska så hade de inte gjort samma komiska intryck – både på mig och på engelsmannen som föreläste.

För protokollet får jag väl lov att erkänna att jag avstod från att säga något på det där seminariet. Jag visste ju att jag skulle verka precis lika spänd och komisk som de andra om jag försökte.

Någon annan gång ska jag berätta om mötet med den engelske professor som fick min tunghäfta, vad gällde att tala engelska med andra forskare på seminarier och konferenser, att lossna.