Dagens nyspråktalare är mycket inovativa och dessutom arbetar det som flitiga bävrar på att få oss alla att acceptera deras språk. Så har ordet ”demokrati”, exempelvis, fått en helt annan innebörd än det hade tidigare. Numer finns det majoritetsvalda diktatorer. Det fanns det aldrig förr.

Säkraste sättet numer, för en politisk ledare att bli kallad ”diktator”, är att han fördelar vinsterna från landets naturtillgångarna mer rättvist över befolkningen. Vald eller inte vald är av intet intresse längre. Det har ingenting med demokrati att göra. Vill personen att även de fattigare ska få med av vinster från landets tillgångar, må det vara olja eller värdefulla metaller eller annat, så är han diktator – punkt slut.

Därav kan vi sluta oss till att med ”demokrati” menas idag inte att man har allmänna och fria val med lika rösträtt för alla vuxna (samt rättstrygghet och likhet för alla inför lagen), som man menade i min ungdom, utan att systemet tillåter de (huvudsakligen amerikanska) multinationella bolagen att dels äga och utvinna alla naturtillgångar i ett land, dels att dessa företag får ta hand om hela vinsten så att ingenting av denna tillfaller folket i landet ifråga. I sanning en totalt ny betydelse av ordet ”demokrati”.

Så ska då apoteken privatiseras och vad läser man nu om detta? Privatiseringarna har tidigare och undantagslöst påståtts göra varor billigare och servicen och tillgängligheten bättre, därför att privata företag är så mycket effektivare än statliga och därför att konkurrens sänker priser.

Men nu måste priserna på apoteksvarorna istället höjas för att profiten ska bli tillräckligt hög för att locka folk, men troligen framför allt de stora multinationella kedjorna, att köpa apoteken. Här är det inte ens frågan om att försöka inbilla oss att läkemedel och andra apoteksprodukter ska bli billigare på grund av den ”sunda konkurrens” som skapas i och med privatiseringen. Så här skriver Aftonbladet om saken:

När det första privatägda apoteket öppnas inom kort höjer alla apotek priserna på medicin. En miljon tior i veckan ska håvas in från pensionärer och andra i Göran Hägglunds apoteksreform.
Socialministerns problem är att medicinen är för billig för att locka de i huvudsak utländska koncernerna till att från i dag, den 1 juli, köpa två tredjedelar av de 1 000 välskötta statliga apoteken. Alltså, resonerar han, måste påslagen öka.

Här handlar det alltså istället om att konkurrens inte ska sänka priserna utan om att höjda priser ska öka de privata ägarnas profiter.

Vem kan hädanefter hävda att privatiseringarna handlar om det som politikerna försöker inbilla oss att de genomförs för; Att allt ska bli bättre och billigare för oss f.d. medborgare – numer kunder i AB Sverige.

”Korporativism” (förstadium till fascism) kallade vi en gång det system där staten och företagen agerade i fullt samförstånd, för företagens bästa. För även i fortsättningen är det vi, endera direkt via de priser vi betalar för produkterna på apoteket, eller indirekt via skatterna och de subventioner somliga läkemedel får, som ska betala företagens profiter.

Det var ingen slump att människor i början av 1900-talet slöt sig samman och bildade konsumentföreningar. Det var för att få ner priserna och för att företag inte skulle tjäna stora pengar på konsumenterna. Men det där är längesedan glömt, både bland folk och inom Konsum.

Så luras vi ännu en gång, när våra gemensamt ägda tillgångar säljs ut. Alla de här privatiseringarna är i princip samma sak som när ryssarna bestals på all gemensam egendom när Sovjet rasade samman, även om bortslumpandet av våra gemensamt ägda tillgångar går lite långsammare här än samma process gjorde i Ryssland. En ryssifiering är det likafullt.

Vem tror idag att den ekonomiska kraschen innebär nyliberalismens död? Inte jag, men jag har å andra sidan aldrig trott det.

Sjuka förlorarna på nya apoteket

Hör just att Lotta Gröning, som en gång var befriande radikal men som redan börjat disa till sin socialistiska kontur, har övergått från Aftonbladet till att skriva i Expressen – som socialdemokratisk skribent sägs det.

Det här liknar storföretagens strategi, att köpa upp effektiva fackföreningsföreträdare för att därmed oskadliggöra dem. Det ska alltså bli intressant att se hur länge Lotta Gröning orkar stå emot nyliberalismen i den borgerliga miljö hon härmed hamnar i. De allra flesta brukar inte undgå att med tiden bli alltmer påverkade av dem de arbetar tillsammans med och som omger dem, varefter de, i fall som dessa, kan visas upp som omvända socialister, få ett mycket stort propagandavärde: ”Se här, en människa som tagit sitt förnuft tillfånga. Alla ni som gillar Lotta Gröning, nu inser ni väl att ni måste göra som hon”.

Lotta Gröning ska vara nästan omänskligt stark för att orka stå emot det grupptryck som hon kommer att utsättas för. Kan hon stå emot detta, och den rikliga belöning som de sålunda omvända brukar kunna räkna med, då är hon beundransvärd.
Den som lever får se.

Såg programmet om ”den blodiga jakten på olja” på Kunskapskanalen i kväll. (Tillägg 29/6: programmet sänds i repris ikväll, på Kunskapskanalen, kl 23.00). Det var en mycket intressant film. Visste ju förstås redan att USA gått över många lik i världen för att skaffa sig kontroll över all världens oljeresurser men jag hade inte alls klart för mig att policyn att kontrollera oljeresurserna inleddes redan av Franklin Rosevelt. Jag hade inte en aning om att han kom överens med den saudiske kungen om att garantera dennes trygghet mot att USA fick ta hand om landets olja.

Från det här programmet fick man också för sig att USA:s vettlösa kalla-krigshetsande efter andra världskriget, det som Truman inledde nästan direkt efter krigsslutet, också handlade om denna kontroll. Inte att det i första hand handlade om rädsla för den farliga kommunismen, som propagandan proppat i oss, utan om att se till att Sovjet inte lyckades skapa sig mer inflytande i oljestaterna kring Gulfen. Om detta är sant vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig. Hela den vettlösa kommunistskräck som man framkallade direkt efter kriget, skulle då bara ha varit ett sätt att skaffa sig legitimitet bland folk för de åtgärder man vidtog för att förhindra en sådan utveckling.

Det verkligt intressanta i programmet var alla de presidenter som inte gjorde något alls för att dölja sina avsikter, att se till att få kontroll över oljeresurserna, hur de talade öppet om det. Enligt filmen tog det stopp dock när man i början av 90-talet ville sätta in militär, i samband med Iraks angrepp på Kuweit, då folket i USA inte ville vara med om ett krig för oljekontrollen. Istället började man då tala om spridandet av demokratin, om befrielsen från förtryck för folk i Mellersta Östern, varmed krigandet genast fick en mer acceptabel orsak. Fortsättningen ser vi i den ”eviga kampen mot terrorismen” som blev svaret på 9/11.

Jag hade inte heller klart för mig att Usama bin Ladin, den forne allierade i kampen mot Sovjet i Afghanistan, ilsknade till på USA när man inte drog tillbaka sina styrkor från Saudiarabien, efter Kuweitkriget, som man lovat kungahuset där.

Olika världar
Det slår mig också, när jag ser programmet, att det inte är så konstigt att unga människor, sådana omkring 40 år eller yngre, lever i en helt annan värld än vi som är äldre. De har ju inte upplevt de årtionden under vilka USA:s fula ageranden avslöjades så kapitalt som de gjorde under 60- och 70-talen. Istället har de, under hela sitt vuxna och mer politiskt medvetna liv, matats med propagandan om USA som världens räddare, som demokratins, de mänskliga rättigheternas och frihetens försvarare. De har heller inte sett traditionell socialdemokratisk politik, bara den nyliberalt influerade politik som Socialdemokraterna har fört sedan slutet av 80-talet, som bara marginellt skiljer sig från de borgerliga partiernas politik. De var inte med och såg omvandlingen av partiet mot slutet av 80-talet, den som kallades ”förnyandet”, då alla försök till solidarisk politik och ageranden för ökad jämställdhet lades på hyllan.

Dessutom har de utsatts för Timbros medvetna propaganda, den som dels förs fram av mängder av organisationer vars egentliga syften ofta döljs, dels i samtliga media och i våra skolor via gratismaterial från Timbro eller någon av underorganisationerna. Inte konstigt att vi inte lever i samma värld, unga människor och vi som är lite äldre.

Själv konstaterade jag vid mitten av 90-talet att unga människor, de studenter jag då träffade, hade så konstiga åsikter om det Sverige jag växte upp i, hur ofria vi var, hur styrda av staten vi var, hur lite valfrihet vi hade etc. I själva verket var det tvärtom. Vi hade mycket mer valfrihet – på de områden där sådan är väsentlig för de flesta av oss. Vi kunde inte välja mellan olika elbolag eller telebolag när vi var unga men det var nu inte någon större nackdel. Istället kunde vi välja och vraka bland jobben, utbilda oss när vi ville, resa runt i världen ett tag i vår ungdom. Vi hade förstås samma skriande bostadsbrist då som vi har idag men då beslutade den socialdemokratiska regeringen att man skulle bygga en miljon moderna bostäder åt oss – och gjorde det, till skillnad från idag när vi har en regering som anser att den som inte kan betala någon miljon eller tre, för en bostad, han får skylla sig själv.

Vi var unga i en optimistisk tid när vi trodde på framsteg och förbättringar, till skillnad från de ständiga kriser som vi lever med idag och ska fortsätta att leva med, det krismedvetande alla indoktrineras till som gör att vi vanliga dödliga accepterar stora försämringar i våra levnadsvillkor och alltfler inskränkningar i både våra friheter och vad gäller vår integritet. Vi har aldrig varit så genomkontrollerade och så propagandastyrda som nu.

Men visst, de borgerliga partierna försökte inbilla även oss att världen befann sig i evig kris och att skrämma oss för allt mellan himmel och jord, inte minst för kommunismen och Sovjets atombomb. De lyckades inte så bra som idag dock, troligen för att media inte var lika enkelspåriga och monolitiska då som nu, att mångfalden var större i media då än nu.

Och fortfarande och allt intensivare krigar USA för att få kontrollen över alla naturresurser världen över med den skillnaden att de nu lyckats få de flesta yngre att tro att det handlar om humanitära insatser för demokrati och frihet och att vägra inse vilka skändligheter USA gjort sig skyldigt till under de senaste 60 åren. Tala om en lurad generation.

Länk:
– Världen. Blodig jakt på olja, Kunskapskanalen

Apropå förra inlägget och det faktum att jag varken är antisemit eller Israelkramare, rekommenderar jag Göran Rosenbergs artikel Tillbaka till ghettot. En mycket bra och tankeväckande artikel om judarnas situation och Israels politik.

Jag har, tidigare på bloggen, varit inne på flera av de tankegångar som Göran Rosenberg för fram här men inte lika utförligt, inte lika väl uttryckt och inte utifrån hans perspektiv och erfarenhetsbakgrund.

Har just läst ut boken Fångad av hakkorset. Nazist och soldat i tredje riket (2008), av Bruno Manz, som föddes 1921, i ett Tyskland som fortfarande led stor nöd efter det första världskriget. Det är en bitvis spännande bok, men också obehaglig även om Bruno Manz aldrig var inblandad i, och heller inte skriver om de värsta hemskheter som Hitlers hejdukar sysslade med. Bruno Manz berättar i boken hur han blev nazist, hur han redan som barn och ung såg upp till Hitler som en frälsare och var helt övertygad om Hitlers nästan överjordiska gåvor och ledaregenskaper.

Bruno Manz växte upp med en djupt antisemitisk far, som han såg upp till och som indoktrinerade honom i antisemitism redan då han var en liten pojke, och fadern gick tidigt med i nazistpartiet, vilket gjorde att Bruno blev övertygad nazist redan i 12-årsåldern. Man kan knappast förvånas över detta med tanke på den uppväxt han fick. Däremot förefaller det även efter genomläsningen av boken, underligt för oss som har facit i hand, att han förblev trogen sin ideologi ända till det bittra slutet. Vad som inte är förvånande är hans beskrivning av hur han så småningom kom till insikt om nazismens i grunden onda väsen, hur smärtsam omvärderingen var för honom. Det är, och det vet alla som någon gång fått sin världsbild söndertrasad, mycket svårt att acceptera tanken att man levt i en vanföreställning under många år, att allt man trott på och hållit heligt bygger på lögner och vilseledande propaganda.

Det egna landet är aldrig angripare
Författaren beskriver något som de flesta av oss inte känner till, på grund av den bild av Hitler och förkrigstidens Tyskland som vi har fått – med den propaganda vi har utsatts för, nämligen hur han blev mycket förbluffad när han första gången konfronterades med påståendet att det var Hitler och Tyskland som började kriget, vilket inte hände förrän kriget var förlorat och över. Han hade ju alltid varit övertygad om att Hitler verkade för fred och att det var motsidan som började och som tvingade Tyskland att försvara sig. De flesta svenskar vet nog inte att detta var precis vad propagandan i Tyskland sade, och att förmodligen majoriteten av tyskarna var övertygade om att det var de som blev lömskt överfallna och attackerade av de allierade.

Man måste tro att det man gör är rätt
Just föreställningen, att man försvarar sitt land mot onda angripare, är nog den vanliga hos de flesta soldater. Vi har i vår tid sett exempel på detta i ett antal intervjuer med amerikanska soldater i Irak, som trots att alla idag, som vill veta, har fullt klart för sig att Irak och Saddam Hussein inte hade något med 9/11 att göra, ändå hävdar att de krigar för att förebygga fler attentat mot amerikanska medborgare, är övertygade om att de försvarar sitt land alltså, och som vägrar att inse att de i själva verket bara är maktens nyttiga idioter i de förras kamp om mer makt och mer rikededomar. De allra flesta av oss är inte så ondsinta att vi klarar av att mörda andra människor bara för att de rikaste i vårt land ska bli ännu rikare, få makt över ännu större områden, kunna lägga beslag på ännu fler naturresurser. Därför måste psykiskt normala människor, som agerar som maktens hyrda mördare eller utför andra inhumana handlingar, skydda sig själva, och rädda sin själsfrid, med myter och lögner som rättfärdigar vad de sysslar med. Inser de vad de egentligen gör när de dödar i ett krig, vilket spel de är pjäser i, då bryter de ihop psykiskt. Idag ger man alltså soldaterna i Irak lugnande/tankedövande preparat (SSRI mm) för att de ska orka fortsätta. I Vietnamkriget tog mängder av soldater narkotika för att stå ut, som jag nämnt i ett tidigare inlägg.

Hur en totalitär stat fostrar ”de nya människor” den vill ha
Det gäller, och det vet alla demoagoger och diktatorer, att indoktrinera de unga, som är mycket mer lättledda än äldre människor med mer livserfarenhet, ja att börja redan med de små barnen. Det gjorde förstås nazisterna också. Bruno Manz gick med i Hitlerjugend redan ett år innan nazisterna tog över makten till och med. Där fick han lära sig hur världen såg ut och vad man skulle kämpa för, inget mindre än ”Frihet”:

I sann nazistisk anda inleddes sången med orden: ”Ja med våra knytnävar ska vi röja väg” och fortsatte sedan genom att yra om ”ungdomens flagga för frihet och bröd”.
”Frihet” var ordet som stod högt i kurs hos nazisterna, särskilt när det användes tillsammans med ordet ”bröd”. I min naivitet trodde jag att denna kombination var själva essensen i den nationalsocialistiska Weltanschaung (världsbilden) omedveten som jag var om det ödesdigra program som denna världsbild i själva verket utgjordes av. Jag vägrade blankt att inse att min egen frihet drastiskt beskurits……
Vid sådana tillfällen framstod Heinos (ledaren i Hitlerjugendgruppen) skräckregemente som en nödvändig men tillfällig prövning i kampen mot den världsomspännande judiska konspirationen. (Sid 71)

Bruno Manz berättar hur de fick en ny rektor direkt efter att nazisterna hade tagit över, en rättrogen. Denne rektor frågade en dag eleverna vilken person som var den störste religionsstiftaren. Han underkände alla svar från eleverna och blev till slut irriterad:

”Det är en ren skam att jag ska behöva berätta svaret för er”, förkunnade han. ”Glöm aldrig bort det här svaret. Den främste religionssgrundaren genom alla tider är Adolf Hitler”. ……
När rektorn lade märke till vår förvirring, lämnade han hastigt klassrummet och när han kom tillbaka viftade han med Hitlers Mein Kampf i handen. ”Här är Fûhrerns trosförklaring”, vrålade han. Och sedan läste han:

Wer leben will
Der kämpfe also.
Und wer nicht kämpfen will
In dieser Welt des ewigen Ringens
Verdient das leben nicht.

Han som vill leva låt honom slåss.
Och han som inte vill slåss
i denna värld av evig kamp
förtjänar inte att leva. (Sid 85)

Det kan jämföras med socialismens grundtes: Från var och efter förmåga, åt var och en efter behov, vilket är en viss skillnad. Nazismens ideologi handlar om konkurrens mellan småkrypen och om deras obrottsliga lojalitet mot den store ledaren. Socialismens handlar om ett gemensamt strävande och solidarisk hjälp och stöd mellan människorna.

Om sin icke-nazistiske matematiklärare, som han ändå tyckte mycket om och beundrade, skriver författaren:

Han menade väl, men han var bedrövligt dåligt insatt. Han sympatiserade med Weimarrepubliken, men vi var anslutna till Hitler-Jugend. Han representerade det förflutna, vi var framtiden (min kursivering). (Sid 98)

Den frihet som nazisterna åsyftade handlade om friheten att följa sina naturliga biologiska instinkter, som sade att kampen var vad livet handlade om, och att det naturliga var att underkasta sig en stark ledare.

Det är nog ganska naturligt att unga människor faller för dem som lockar med ”frihet”. Begreppet kan dels betyda nästan vad som helst, dels låter det härligt för en ung människa, som under hela sitt liv har längtat efter att slippa mammas och pappas och skolans överhöghet och att kunna få göra som han/hon vill, vara fri alltså.

Så kom kriget – och det tog också slut till slut
Så kom kriget, författaren blev inkallad och efter några år utskickad till Nordkalotten, där han frös och led och var inblandad i ett verkligt hårt slag i norra Finland, som beskrivs målande och utgör ett spännande avsnitt i boken och från vilket endast de med tur undkom med livet i behåll. Han fortfor att tro att kriget skulle vinnas, ända tills det var förlorat och han fortfor att tro på ledaren. Intressant nog tillhörde han dessutom de soldater som fraktades genom Sverige, i den s.k. permitenttrafiken.

Först mot slutet av kriget fick han höra om koncentrationslägren och om massmördandet av zigenare, judar, homosexuella och slaver men han kunde inte, ville inte tro att det verkligen var sant. Så småningom, men först sedan han kom hem efter kriget, tvingades han inse att det var sant och att ompröva allt han tidigare hade trott på. Han beskriver hur hans far däremot envist och ända tills han dog, vägrade att acceptera nazismens brott och att överge sin ideologi.

Berättelsen om hur pass fri från nazism och antisemitism den militära apparat, som han tjänstgjorde i ,var, är intressant. Författaren tycks anse att han själv var bland de få övertygade nazisterna i sitt förband och han menar att han nästan aldrig hörde antisemitiska yttranden under sin tid i armén. Och visst, det var ju trots allt inte så att Hitler hade en majoritet av tyskarna bakom sig. De flesta var nog, då som nu, ganska okunniga och ointresserade av politik, trots den intensiva propaganda de hade utsatts för.

Vad visste tyskarna?
Det har ofta diskuterats vad tyskarna visste. Somliga har hävdat att alla visste men att de flesta inte ville se. Andra har menat att det nog är riktigt att många inte visste. Med tanke på hur mycket dagens människor inte vet om vad som händer i samhället, så tror jag att man måste acceptera tanken att många faktiskt var okunniga om verkligheten i Tyskland under 30-talet och fram tills krigsslutet.
Visst, de visste att man satte judar, zigenare, kommunister och socialdemokrater i koncentrationsläger, men de flesta var nog helt övertygade om att de som sattes i sådana hade begått något brott ”för man sätter ju inte människor i fängelse som är helt oskyldiga”, en inställning som inte är ovanlig idag heller. De flesta, idag som då, litar dessutom på politikerna och på att myndigheterna inte ljuger dem rätt upp i ansiktet och få tror att myndigheter behandlar människor illa, om de inte själva varit med om det, polisbrutalitet exempelvis.

Den systematiska utrotningen av judar och zigenare m.fl. började dessutom inte förrän 1942 då krigslyckan på allvar började vända. Vid det laget var många tyskar vid fronten, som Bruno Manz exempelvis, och visste väldigt lite om vad som hände hemma i Tyskland och de som var kvar hade fullt upp med att klara livhanken, rädda sig under bombräderna, få ihop till livets nödtorft, få tak över huvudet och kunna hålla sig varma, så de orkade nog inte bry sig så mycket om vad som hände i koncentrationslägren. Många tyskar svalt också mot slutet av kriget och ett bra tag efter att det tog slut. Bruno Manz berättar hur hans far var så mager när han kom hem efter krigslutet att hans ansikte såg ut som dödskalle med skinn på.

Det verkar ganska klart att nazisterna från början försökte driva, skrämma judarna ut ur Tyskland, men då stängde alla länder i Europa sina dörrar för dem och tog inte emot dem som ville försöka fly från Tyskland och förföljelsen där. Mot slutet av kriget, då Tyskland de facto led brist på nästan allting så beslutade man, gissar jag, om den ”slutliga lösningen”, att döda koncentrationslägerfångarna istället för att slösa mat på dem och istället för att låta dem långsamt svälta ihjäl. Att man kunde vidta så vidriga åtgärder berodde givetvis på den fruktansvärda inställning man hade till s.k. icke-arier, de underlägsna raserna. Men i samband med detta konstaterande ska vi inte heller glömma att antisemistismen var vida spridd i hela Västvärlden såväl som i dåvarande Sovjet, vid den tiden. Att judarna och zigenarna var underlägsna och bedrägliga ”raser” ansågs lika sant då, som det idag börjar bli sant för väldigt många människor i Västvärlden, att muslimer är farliga och opålitliga. Det fanns de som tjänade på antisemitismen då, det finns de som tjänar på antiislamismen idag.

Hur det gick för Bruno Manz efter kriget
Bruno Manz började studera fysik och matematik, gifte sig, fick barn och emigrerade till USA 1957. Där verkade han som forskare och senare som professor vid ett universitet. På sin ålders höst skriver han så den här boken, om varför han blev nazist och hur det var att vara en sådan, vad han tänkte, trodde och till slut tog avstånd från.

De sista orden i boken är en bön till judarna om förlåtelse.

Jag vet inte vad som faktiskt händer i Iran men det som nu pågår och de nyheter som sänds ut till oss därifrån börjar bli alltmer mystiska.

Man tycker att man har upplevt det här förr. De som är äldre än jag såg det hända när den valde iranske presidenten Mosaddeq, som beslutade att snabbt genomföra nationaliseringen av oljan, avsattes genom en kupp iscensatt av CIA. Första gången jag såg det här tydligt, var i Chile 1973, där CIA, tillsammans med den rika överklassen därstädes, organiserade fram en ordentlig destabiliseringskampanj som ledde till att Allende mördades och att hans regim ersattes med en fascistisk militärdiktatur under Pinochet. Mängder av Allendes sympatisörer dödades, många flydde från Chile. Allende hade förstås vunnit ett val, men han föll inte den rika eliten i Chile och USA:s styrande eliter i smaken.
Man såg samma sak hända, och flera gånger tom, i Venezuela, där den mångfaldigt demokratiskt valda Chavez skulle störtas, men där man misslyckats varje gång.
Man såg det i Ukraina, den oranga revolutionen, för att bara nämna några exempel.

Man ser nu något i Iran som är förvillande likt ovan nämnda och andra liknande händelser. Det kan ha legat valfusk bakom Ahmadenijads valseger, jag vet ingenting i den saken, men det faktum att hela Västvärlden så säkert visste att så var fallet redan på morgonen efter valet, borde få varje tänkande människa att höra små varningsklockor: ”Det kan ligga något helt annat bakom det här”. Det finns, menar jag, all anledning att fråga sig vad det egentligen är som sker i Iran och varför det sker?

Ser vi till bakgrunden, till det faktum, att både USA och Israel har hetsat mot Iran under ett antal år och att antalet politiker i dessa stater som vill bomba Iran sönder och samman inte är försumbart, så blir man ännu mer misstänksam.

Ovanpå detta är det inte så lite underligt att sådana här ”revolutioner” bara inträffar i länder med viktiga naturtillgångar och där Västmakterna inte har kunnat lägga beslag på naturtillgångarna pga ”obstinata” ledare i dessa länder. I Chile var det kopparn, men de stater där vi sett sådant här hända de senaste 10-15 åren, har direkt eller indirekt varit inblandade i ”olje- och gasbranschen”. Endera har de själva haft olja eller gas, som Venezuela, Irak och nu Iran, eller så har de varit viktiga transportländer för olja och/eller gas, som Afghanistan, där man tänkte sig dra pipelines från olje/gasfält i fd sovjetrepubliker.

I flera av fallen har det dessutom handlat om stater där ledarna, ibland demokratiskt valda ibland inte, har ansett, och också vidtagit mått och steg för detta, att även ländernas fattigare innevånare skulle få del av inkomsterna från oljan. Det talas väldigt lite om att Saddam försåg befolkningen i Irak med en del livsförnödenheter och att han inrättade gratis skolor (även för flickor och kvinnor) och god sjukvård för befolkningen ex., Chavez ågärder för att lyfta Venezuelas fattiga ur deras eländen är däremot välkända. Även Ahmadenijad har tydligen använt en del av sitt lands oljeinkomster för att förbättra livet för de fattigaste (alla andra jämförelser mellan dessa personer lämnade därhän). Sådant är förstås en dödssynd ur västliga liberalers och nyliberalers synpunkt eftersom vinsterna från viktiga naturtillgångar ska hamna hos de stora amerikanska och västeuropeiska multinationella bolagen, inte hos lidande eller svältande människor i Sydamerika, Afrika eller Asien.

Händelserna i Iran faller alltså alldeles för väl in i det mönster vi sett under flera decennier nu, varför man har anledning att bli åtminstone lite misstänksam, inte utan vidare svälja den bild som ges i Västvärldens medier av händelserna och detta oavsett om man gillar Ahmadenijad eller inte, oavsett om man gillar mullorna i Iran eller inte. Jag ifrågasätter inte all kritik som riktas mot Ahmadenijad, jag ifrågasätter den bild vi får av Iran, och har fått under en längre tid och i synnerhet den vi får om händelserna där just nu. Det finns alldeles för mycket som pekar på att det som sker inte är vad det synes vara.

Länkar:
– Mohammad Mosaddeq, Wikipedia
– Cecilia Uddén, Studio Ett, 15/6
– Fuskprat och perspektiv på det iranska presidentvalet. Ali Esbatis blogg
– Därför vann han igen. Ali Esbati, AB

Tillagd länk:
Why the US Wants to Delegitimize the Iranian Elections /Are You Ready for War with a Demonized Iran?, Paul Craig Roberts, counterpunch

18/6. kl00.55: Upptäcker nu att fler tänker som jag:
Planet SvD, Pierre Gilly

Apropå det faktum att våra regeringar, oavsett om de är socialdemokratiska eller borgerliga, håller på att successivt och lite omärkligt så där, slussa in oss i NATO, så undrar jag om vi är beredda på vad ett sådant medlemsskap och exempelvis våra fredsinsatser (!) i Afghanistan sannolikt kommer att leda till:

Satt igår och läste artiklar om amerikanska soldater i Irak och Afghanistan och vad som drabbar dem – och deras anhöriga, om de överlever. Det påminde mig om vad jag vetat hela mitt vuxna liv men inte tänkt så mycket på de senaste åren och som de flesta unga bombliberaler inte tycks ha en aning om: Soldater blir psykiskt illa skadade i krig, även om de har turen att komma hem med både livet, armar och ben i behåll.

Artiklarna, som jag läste, påminde mig om att de som anser sig vara segrare på slagfälten alltid har en stor grupp förlorare i de egna leden, vid sidan om de dödade alltså, nämligen de fysiskt och/eller psykiskt skadade. Vad värre, segrarmakternas ekonomiska elit och politiker är sällan speciellt intresserade av att hjälpa hemvändande soldater med fysiska och psykiska problem, som dem som lider av posttraumatisk stress.

Submitted by Anonymous on 4 June 2008 – 3:37pm.
Who ever this person is should be married to someone who suffers from PTSD (posttraumatisk stress: Min anm.) Your life with them is a very hard and stressful one on a daily basis , 24 hours a day. As a wife, I must endure sparatic outburst of anger, hellish nightmares with screaming out in the middle of the night,and frequent moments of depression. I’m speaking of a vietnam vet who still suffers from this trauma, so I’m going to pray for this person that they never ever have to experience such trauma in their life, as a vet or a vets spouse, brother, sister, mother or child.
Källa: Wife of veteran who suffers from PTSD

Så här här har det alltid varit:

The shame continues….
Submitted by Anonymous on 23 May 2008 – 11:53am.
This is so unbelievably shameful and yet it really isn’t new. I am the daughter of a WWII vet. I want you to know that my father was severly wounded PHYSICALLY…lost an arm, all of his hearing, and a deep wound in his side. For these he was treated…they were ”respectable wounds”. He was able to deal even with the loss of the arm BUT for the mental wounds he never received an ounce of treatment. Mental wounds were NOT respectable, you see.
Therefore they affected to such a great degree, not only his own life but the lives of his wife and children. Today at 85 years old, he STILL suffers the effects. His children continue to deal with what his illness did to them.
Now we have identified the illness PTSD, but we don’t want to pay the price. So we deny it’s existance. Still isn’t respectable is it? We will hurt these soldiers and their families until the day they die….WHAT A DISGRACE!
I tell my 3 sons, ages 16, 19 and 21..I NEVER want them to even consider a military career. ”Serve Your Country’???
No Please…..Our country doesn’t care enough to treat our vets right.
sign me……
Källa: The shame continues….

Dags att börja tala om vad krig faktiskt gör med människor, och sluta romantisera kring dem, som blivit högsta konservativa, liberala/libertarianska mode att göra numer. I krig skickas unga pojkar ut för att mörda och våldta och/eller som kanonmat, för att försvara de ekonomiska och politiska eliternas intressen och om de överlever får de normalt inte mycket tack eller ersättning för sina insatser och sina livslånga fysiska och/eller psykiska skador.

Nu har den biologiska ingenjörskonsten dessutom nått soldatlivet. I Vietnamkriget fixade sig soldaterna hasch och annan narkotika för att stå ut med skräcken och oron, numer får de ”mediciner” för att klara av att ”kriga effektivt”, SSRI och sånt, preparat som Zoloft exempelvis.

The increase in the use of medication among U.S. troops suggests the heavy mental and psychological price being paid by soldiers fighting in Iraq and Afghanistan. Pentagon surveys show that while all soldiers deployed to a war zone will feel stressed, 70% will manage to bounce back to normalcy. But about 20% will suffer from what the military calls ”temporary stress injuries,” and 10% will be afflicted with ”stress illnesses.” Such ailments, according to briefings commanders get before deploying, begin with mild anxiety and irritability, difficulty sleeping, and growing feelings of apathy and pessimism. As the condition worsens, the feelings last longer and can come to include panic, rage, uncontrolled shaking and temporary paralysis. The symptoms often continue back home, playing a key role in broken marriages, suicides and psychiatric breakdowns.
Källa: America’s Medicated Army, Time

Och:

”But he was part of a highly trained team, and we didn’t want to lose him. So we put him on an SSRI, and within a week, he was a new person, and we got him back to full duty.”

The medications, the doctors concluded, help ”to ’conserve the fighting strength,'” the motto of the Army Medical Corps.
Källa: Army: Suicide rate among soldiers continues on record pace”, CNN

Eller som det här:

So LeJeune visited a military doctor in Iraq, who, after a quick session, diagnosed depression. The doctor sent him back to war armed with the antidepressant Zoloft and the antianxiety drug clonazepam. ”It’s not easy for soldiers to admit the problems that they’re having over there for a variety of reasons,” LeJeune says. ”If they do admit it, then the only solution given is pills.”
Källa: America’s Medicated Army, Time

Och det här:

For the first time in history, a sizable and growing number of U.S. combat troops are taking daily doses of antidepressants to calm nerves strained by repeated and lengthy tours in Iraq and Afghanistan. The medicines are intended not only to help troops keep their cool but also to enable the already strapped Army to preserve its most precious resource: soldiers on the front lines. Data contained in the Army’s fifth Mental Health Advisory Team report indicate that, according to an anonymous survey of U.S. troops taken last fall, about 12% of combat troops in Iraq and 17% of those in Afghanistan are taking prescription antidepressants or sleeping pills to help them cope.
Källa: America’s Medicated Army, Time

Kul att vi (det vill säga några andra svenskar, inte just jag för det mesta) ska vara med och ta ”vårt ansvar” numer och att vi är i krig igen, efter c:a 200 år av mördande tråkig och förnedrande fred. Fred är ju trist – eller?

Hör på radion idag att vänstergrupper utsatt politiker för våld i samband med valkampanjen inför EU-valet. Sådant kan inte nog fördömas, och alldeles oavsett vem som utsätter vem för våld. Våld mot personer är alltid oursäktligt om det inte handlar om rent självförsvar och oprovocerat våld kan inte nog fördömas. I ett civiliserat demokratiskt samhälle slåss man inte om eller för den politiska makten, där diskuterar man och försöker vinna över människor till den egna åsiktssidan med argument och med fakta.

Med detta sagt kan jag inte låta bli att fundera. Det skrivs och sägs (ganska ofta dessutom) att det är autonoma vänstergrupper som begår våldsdåd, framför allt mot extremhögeranhängare men nu även mot företrädare för andra partier. Om detta är sant undrar jag om dessa vänsterungdomar saknar kontakter mellan hjärncellerna (om de har fler än en sådan), för hela 1900-talets historia visar, utan undantag, att vänstervåld alltid varit kontraproduktivt i Västvärlden. Vänstern har alltid förlorat på att använda våld mot meningsmotståndare och oavsett om dessa motståndare själva är våldsamma eller inte. Dels har somliga av dem som utövat våld bestraffats hårt, dels har deras våldsageranden alltid resulterat i att vänstern förlorat stöd bland allmänheten. Vi såg det vad gällde Baader/Meinhof-ligan i Tyskland, för att ta ett klart exempel. Ja tom de vänstergrupper som försökte stoppa Hitlers hejdukar en gång, i regelrätta gatuslagsmål, förlorade så det skrattade om det. Många av dem förlorade inte bara folks förtroende utan även livet så småningom.

Varje person som vet något om hur det moderna kapitalistiska samhället skyddar sig mot vänsteridéer inser hur totalt dödfött vänsterinitierat våld är. Vill våldsamma vänstermänniskor skaffa sig ökat stöd bland folk men framför allt om de vill verka för att minska stödet för extremhögern, borde de istället sälla sig till nynazistiska grupper (infiltrera sådana) och begå våldsbrott i deras namn, vilket jag inte rekommenderar obs, eftersom våld överhuvudtaget inte ska användas mot meningsmotståndare i en demokrati.

Och därmed in på det jag i alla fall inte kan låta bli att fundera över, även om det kan vara helt fel: Har det verkligen varit vänstern som begått de våldsbrott mot extremhögeranhängare och folkpartister som media talar om idag? Är de verkligen så urbota korkade, eller är det människor som låtsas vara vänster och som på det här sättet lyckas förstöra för vänstern, i full förvissning om att media kommer att slänga sig över nyheter om våldsverkare inom vänstern, och som därmed bidrar till att smutskasta vänstern.

Jag vet som sagt inte vilka dessa våldsverkare är, men en sak är klar, vem det än är som begår våldshandlingar, av det slag som beskrivits i radion idag, minskar stödet för allt som av många betraktas som vänster, från Socialdemokraterna och vänsterut på den politiska skalan.

Länkar:
– Kvinnor häktade, Ekot
– Våld i EU-valrörelsen, Studio Ett, P1

Det är konstigt, liberaler och andra borgerliga personer har under åratal förklarat för oss att staten inte kan driva företag och så exemplifierar man med varvskrisen under 70-talet, där varven till slut lades ner trots rejäla statliga ingripanden och Maud Olofsson hävdar idag – tvärstäkert, att staten är en dålig företagare. Nu går stora privatägda företag, som General Motors, i konkurs och vi har sett hur även små sådana kursar med jämna mellanrum, som ex.Federleys salladsbar för inte så länge sedan, för att inte tala om alla dessa banker som inte sköter sig och som kraschar med jämna mellrum, men när privatägda företag går i konkurs, misslyckas alltså, då säger ingen att detta visar att privatpersoner inte klarar av att driva företag.