Jag föddes ett år innan andra världskriget var slut. Har förstås inga egna minnen av det men eftersom min pappa var mycket intresserad av krigshistoria levde jag ändå med kriget under hela min barndom. För föräldrarna var ju kriget en viktig del av deras liv, även om vi inte drabbades av det direkt eftersom Sverige skonades. Detta faktum bidrog naturligtvis till min världsbild. Jag tror inte att pappa och mamma pratade så mycket med mig direkt om kriget när jag var riktigt liten, men det diskuterades ju ofta hemma, både mellan föräldrarna och när vi hade besök.

Jag levde mig så intensivt in i hur det var att vara utsatt för krig och bomber att jag ofta drömde mardrömmar om krig som barn. En sådan dröm, som ofta återkom, minns jag fortfarande tydligt, hur kriget plötsligt bröt ut igen, att det slog ner en bomb i vårt hus och jag låg inne i ett hörn av rummet, med alla ytterväggarna nerrasade. Från den där drömmen kunde jag vakna och känna mig förfärligt rädd. Det här var kanske inte så konstigt för tidningarna var fulla av bilder av sönderbombade hus nere i Europa. Tyskland var fortfarande totalt sönderbombat när jag var barn. Det kom tyska sommarbarn till Sverige, som det var väldigt synd om och det kalla kriget pågick för fullt.

En annan del av världsbilden bidrog småskolan med. Jag gick i småskolan i Lysekil. Lärarinnan var gravt religiös och söndagsskollärare dessutom, så vi hade kristendomsundervisning varenda morgon, första timmen (vilket jag har berättat om här). Där fick jag veta att Israels folk var Guds utvalda folk och att det en gång, för länge, länge sedan, hade fått Kaanans land av Gud. Hemma hade jag pappa och mamma, som båda var övertygade antinazister, som ganska tidigt präntade in devisen om alla människors lika värde och att man aldrig, aldrig fick mobba eller vara elak mot någon som var annorlunda på något sätt. Däremot var mina föräldrar inte religiösa och vi gick aldrig i kyrkan.

Något senare i livet förstod jag att Israels folk hade förföljts och dödats i årtusenden och att judar hade gasats ihjäl i Hitlertyskland, i massor. Jag har under många år undrat hur människor kunde bli så onda att de begick sådana hemska illdåd mot andra människor. Idag vet jag hur det kan gå på det sättet men det är inte vad jag tänker fortsätta att skriva om här. Vill bara påpeka att det är på väg i den riktningen idag igen, men nu med muslimer som hatobjekt.

Det var förstås ingen tvekan om var mina sympatier kom att ligga i krisen i Mellersta Östern – hos Israel (jag har fortfarande sympatier för judar och anser att deras öde i historien har varit förfärligt). När sedan detta arma land också blev anfallet, gång på gång av hemska arabiska grannar, som bara ville åt Israels land (det där tomma landet som judarna äntligen hade fått tillbaka efter andra världskriget,) och driva ut judarna i havet så kände jag djupt med dem som bodde där. Under min tidiga tonårstid umgicks jag periodvis med tanken att resa ner till Israel och arbeta på kibutz.

Vi läste förresten DN i min familj, om nu läsaren inte redan förstått det. Jag är uppvuxen med denna publikation och eftersom även lärarna i realskolan var tämligen borgerliga så blev jag folkpartist någon gång kring 15-årsåldern (trots att min far var socialdemokrat, vilket han aldrig talade om när jag var ung, av skäl som jag inte ska gå in på här).

USA var självklart det goda landet på den tiden. Min världsbild var förresten väldigt lik den världsbild som de flesta ungdomar verkar omfatta idag: ”USA var ideallandet, allt gott och intressant kom därifrån, USA räddade oss från Hitler och fick slut på kriget, USA var demokratins garant i världen och det enda som kunde rädda oss om det kommunistiska Sovjet skulle anfalla oss. Vad USA gjorde var alltid det rätta”. Kommunistskräcken hade jag också internaliserat och jag minns hur rädd jag blev när stora svarta rubriker i tidningen förkunnade att Stalin hade dött (då jag var dock bara 9 år) och alla undrade vad som skulle hända nu. Skulle det bli ett nytt världskrig?

När jag var omkring 15 år gammal började jag få klart för mig hur rasismen i USA såg ut. Jag minns att det var en chock att komma underfund med att USA, detta fantastiska land, hade rasåtskillnadslagar och att svarta i Södern fortfarande kunde diskrimineras så illa som fallet var då, samt hur de kunde lynchas fortfarande.

Hur som helst så tog jag realexamen 1960 och började arbeta och ytterligare några år senare var jag mycket nära att gå med i folkpartiet och arbeta aktivt där. Det blev inte så. Eftersom jag är tämligen grundlig av mig ville jag lära mig mer innan jag tog definitiv politisk ställning. Alltså började jag studera. Först på vuxengymnasiet i Norrköping, sedan på universitetet i Göteborg. Där började jag vid 25 års ålder.

Svårt att tvingas förändra sin världsbild
Det var under universitetstiden, framför allt när jag började studera statskunskap (som statsvetenskapen hette då) med inriktning på internationell politik, som jag började få sådan information att hela min världsbild rasade samman. Det var mycket påfrestande att få sina invanda föreställningar om världen totalt söndersmulade. Jag värjde mig i det längsta och ville inte ändra uppfattning förrän jag hade belägg för att mina åsikter verkligen vilade på felaktiga uppfattningar om vad som hade hänt och hände i världspolitiken. Men väl väckt – med ny information, kunde jag inte sluta: Jag läste och läste och läste, skaffade mig mer och mer information. Sakta men säkert, och genom en rejäl depression, började jag inse hur lurad jag hade blivit under hela mitt tidigare liv, av både skolan och media, och började därmed så småningom att bygga upp en ny världsbild. Skepticismen blev en viktig del av min nya livshållning; ”Tro ingenting förrän du har fått det bekräftat från flera av varandra oberoende källor. Tro inte på massmedia medan olika konflikter pågår (krigets första offer är som bekant sanningen och informationen var ju mycket långsammare på den tiden). Vänta med att bilda dig en åsikt tills du har mer kött på benen än det fläsk som massmedia serverar oss”.

Vid det laget hade jag hunnit bli lite över 25 år. Det var psykiskt mycket plågsamt att tvingas överge alla de föreställningar man hade levt med i hela sitt vuxna liv (som kändes långt då, men som idag förefaller mig ha varit kanske kort vid den tiden). Det slutade med att jag blev socialdemokrat, på vänsterkanten, fast jag aldrig varit partimedlem. Men det var ett annat socialdemokratiskt parti än vi har idag.

Men åter till Israel och dess politik:
Jag minns än idag en situation som bitit sig fast på min näthinna. Den inträffade under min andra termin vid universitetet och innan jag hade börjat studera statskunskap. När jag kom in till mina studentgrannar hade de besök av en ung palestinier. ”Läget i Mellersta Östern” som det hette då, kom upp och jag försvarade Israel och dess rätt med emfas. Palestiniern sade emot mig en stund, men gav upp ganska snart. Vid en tidpunkt i diskussionen kunde jag se en total uppgivenhet i hans ansikte. Det ansiktsuttrycket glömmer jag aldrig. Det skulle dröja ytterligare några år innan jag riktigt förstod vad han kände i den stunden. Än idag skäms jag för mitt ställningstagande den gången, även om jag inte minns exakt hur samtalet gick. Jag var, om jag inte missminner mig, så okunnig att jag hade högst dimmiga begrepp om vad en palestinier var. Det visste nog de flesta inte på den tiden.

Några år senare visste jag alltså hur Israel hade bildats, hur den sionistiska rörelsen hade utvecklats i slutet av 1800-talet, hur israeliska terrorister, män som senare blev stats- och försvarsministrar i staten Israel, som bildades 1948, mördade Folke Bernadotte när denne skulle försöka medla mellan Israel och de arabiska grannarna. Plötsligt var bilden inte lika klart till Israels fördel, och med all annan information och bättre kunskaper om Vietnamkriget och alla andra amerikanska interventioner runtom i världen, förlorade jag alla illusioner om USA som frihetens stamort på jorden, liksom om den goda staten Israel.

Genom åren har jag sedan följt den ena fredskonferensen efter den andra om Mellersta Östern, sett det ena ”kriget” efter det andra i området passera, tills jag slutligen blivit helt övertygad om att Israels ledargarnityr inte har någon som helst intention att skapa fred med palestinierna utan att deras målsättning, må det sedan ta flera hundra år att nå målet, är att skapa sig sitt Storisrael, bit för bit och med alla medel.

Ilan Pappe och nyare forskning om Israels historia
Under senare år har dessutom så mycket mer kommit ut om vad som hänt i området att det inte finns någon möjlighet att fly slutsatsen att Israels styrande ägnar sig åt etnisk rensning (vilket jag tror att inte ens de flesta judar är medvetna om, varken de i eller de utanför Israel), av det ena området efter det andra i det som palestinierna skulle ha, enligt det ursprungliga FN-beslutat 1948.

Så här skriver ex. professorn i historia vid universitetet i Haifa, Ilan Pappe (se boken i förra inlägget) om hur det gick till 1947-48:

Då den sionistiska rörelsen inledde sina etniska rensningsaktioner i Palestina i början av december 1947, hade landet en ”blandad befolkning av palestinier och judar. De infödda palestinierna utgjorde en majoritet på två tredjedelar – vid mandatperiodens början hade de utgjort nittio procent. En tredjedel av judiska nykomlingar, det vill säga sionistiska bosättare och flyktingar från det krigshärjade Europa, av vilka de flesta hade kommit till Palestina på 1920-talet.
……….

Nästan all mark innehades av den inhemska befolkningen – endast 5,8 procent var i judisk ägo 1947 – vilket gör användandet här av ordet ”blandat” något vilseledande. (Sid 47)

Han berättar så att de flesta invandrande judar helst bosatte sig i städerna. Så småningom skulle FN komma att tilldela judarna omkring hälften av Palestina. Dvs 30% av befolkningen, varav de flesta bodde i städerna, fick halva landet. På sidan 73 kan vi så läsa att:

De flesta av mötesdeltagarna var för att man skulle ”engagera sig” i en systematisk trakasseringskampanj. Ben Gurion höll med och den nya politiken infördes dagen efter mötet.
Första steget var en välorkestrerad hotkampanj………..

I själva verket var idén att vid midnatt gå in i en försvarslös by, stanna där några timmer, skjuta på var och en som vågade lämna sitt hus och därefter ge sig av…………

Namnet hade byn efter Ayyub (min anm: en by med c:a 500 invånare), arabiska för Job, och de flesta invånarna var muslimer som bodde i hus av sten och lera, typiska för trakten. Strax före den judiska attacken hade byn firat öppnandet av en ny skola, som redan kunde skryta med femtioen inskrivna elever. Skolan hade möjliggjorts genom pengar som byborna själva hade samlat in, pengar som också kunde betala lärarens lön. Men deras glädje omintetgjordes då vid tiotiden på natten en grupp på tjugo israeliska soldater gick in i byn – vilken liksom så många byar i december inte hade något som helst försvar – och började skjuta på måfå på flera hus.Byn angreps senare ytterligare tre gånger innan den tömdes med våld i april 1948, då den fullständigt förstördes. (Sid 73)

En annan taktik beskriver Ilan Pappe så här:

…: de judiska soldaterna rullade tunnor fyllda med sprängämnen och väldiga stålkulor ned i de arabiska bostadsområdena och hällde olja blandad med bensin nedför vägarna, en vätska som de sedan tände eld på. I det ögonblick då panikslagna palestinska invånare kom springande ut ur sina hem för att försöka släcka dessa floder av eld, pepprades de av maskingevärseld. (Sid 75)

Så beslutade de israeliska terroristerna att de inte skulle bry sig om att göra skillnad på kvinnor och män utan döda oavsett kön på dem som träffades. Dessutom noterade de att engelsmännen, som fortfarande ansvarade för området, inte ingrep mot dem.

Bara under första veckan av januari genomförde Irgun (en av de judiska terrororganisationerna: min anm.) fler terroristattacker än under någon tidigare period. Det innefattade sprängning av en bomb i Syrrayahuset i Jaffa, säte för den lokala nationella kommittén. Huset rasade samman och tjugosex människor dödades. De fortsatte med bombningen av Amiramis Hotel i Qatamon i Västra Jerusalem, i vilket många människor dödades, däribland den spanske konsuln. Detta senare faktum tycks ha tvingat Sir Alan Cunningham , den siste brittiske Höge kommissionären, att skicka ett vagt klagomål till Ben Gurion, som vägrade att fördöma aktionen vare sig privat eller offentligt. I Haifa var sådana händelser vardagliga händelser.

Och lite längre ner på sidan säger Ben Gurion till judiska byråns verkställande utskott:

Jag tror att majoriteten av de palestinska massorna accepterar delningen som ett faktum och inte tror att det är möjligt att ändra på eller ta avstånd från den….. Den absoluta majoriteten av dem vill inte slåss mot oss.

Men, den etniska rensningen måste fortsätta och med ännu hårdare metoder.

Officiell israelisk historieskrivning beskriver den följande månaden, april 1948, som en vändpunkt. Enligt denna version gick en isolerad och hotad judisk befolkningsgrupp i Palestina från defensiv till offensiv efter att nästan ha besegrats. Den verkliga situationen kunde inte ha varit mer annorlunda: den övergripande militära, politiska och ekonomiska balansen mellan de två befolkningsgrupperna var sådan, att inte bara befann sig majoriteten av judar inte i någon som helst fara, men dessutom hade deras armé mellan början av december 1947 och slutet av mars 1948 lyckats fullborda den första etappen av Palestinas rensning, redan innan den övergripande planen hade satts i verket. Om det fanns en vändpunkt i april, var det övergången från sporadiska attacker och motattacker på den palestinska civilbefolkningen till den systematiska megaoperation för etnisk rensning som nu följde. (Sid. 101)

Så sätter de alltså igång, i by efter by, bara ett sista exempel ur boken:

Då de judiska soldaterna bröt in i byn, pepprade de husen med maskingevärseld och dödade många av invånarna. De återstående byborna samlades därefter på en plats och mördades kallblodigt, deras kroppar skändades medan ett antal av kvinnorna våldtogs och därefter mördades.

Så här fortsätter det, sida upp och sida ner, med berättelser om hur judarna fördrev palestinier från deras hem och byar och dödade avsevärda mängder av dem. Inne i halva boken orkar man nästan inte läsa vidare. Det blir bara för mycket. Och det här har bara fortsatt alltsedan 1948, om än med modernare metoder numer, som flygbomber och bomber med vit fosfor exempelvis. Och ändå erkände Arafat Israel 1986 och godtog 1967 år gränser. Men det var inte nog för ledargarnityret i Israel. Man kan ju studera de kartor över Palestina som finns. Israel fick ett visst område av FN 1948, men idag har man nästan hela Palestina. Det har man tagit bit för bit i det ena kriget efter det andra, samtidigt som man vägrar att diskutera med palestinierna eller struntar i de överenskommelser som man faktiskt gjort med dem.
Så ondgör man sig i Västvärlden över att palestinier utvecklar egna försvarsorganisationer, och kallar dessa för terrorister samt anser att de är lika goda kålsupare. Det är så det brukar gå. När människor inte ser sig någon råd då försvarar sig några av dem till slut och blir dessutom hämndlystna, det är mänskligt och det kan man inte klandra dem för.

Men, hur kan jag vara säker på att vad Ilan Pappe berättar är sant?
1: Han är inte ensam om att avslöja den här historien idag. Den är allmänt accepterad av historiker och av andra som har studerat området. Till och med judiska historiker, som tycker att alla palestinier borde utrotats eller fördrivits, håller med om att det var så här det gick till – och går till.

2: När tillräckligt många, oberoende av varandra, berättar samma historia måste man tro på den till slut. Jag var inte med om förintelsen själv, men jag tror att den ägde rum, på grund av alla som har berättat.

3 Ilan Pappe har plockat en hel del ur arkiv som först nu blivit möjliga att läsa och dessutom grundat sig i brev och dagböcker skrivna av dem som var med om dessa etniska rensningar samt även intervjuat människor som var med.

4: Sist, varför skulle han vilja ljuga om det här? Man ska vara ganska inskränkt om man tror på talet om ”självhatande judar”. Det måste vara världens sämsta bortförklaring.

Slutligen: Läs de fyra böckerna som jag har bild på i det föregående inlägget. Man bör ha läst dem innan man tar klar ställning i fallet Israel och palestinierna. Tar man bara ställning utifrån medias skriverier då kommer man att grunda sig i vad som måste kallas ren propaganda.

Via bloggen Anders spontana utrop hittade jag en artikel i Huffington post, där Nancy Kanwisher, Johannes Haushofer och Anat Biletzki visar, efter ett studium av problemet, att det var Israel som bröt vapenvilan, det brott som ledde fram till dagens bombningar i Gaza. Men ännu viktigare är att de dessutom visar att det finns ett mönster vad gäller brytande av vapenvilor i området. De skriver:

this analysis shows that it is overwhelmingly Israel that kills first after a pause in the conflict: 79% of all conflict pauses were interrupted when Israel killed a Palestinian, while only 8% were interrupted by Palestinian attacks (the remaining 13% were interrupted by both sides on the same day). In addition, we found that this pattern — in which Israel is more likely than Palestine to kill first after a conflict pause — becomes more pronounced for longer conflict pauses. Indeed, of the 25 periods of nonviolence lasting longer than a week, Israel unilaterally interrupted 24, or 96%, and it unilaterally interrupted 100% of the 14 periods of nonviolence lasting longer than 9 days.

De slutar med att konstatera att om Israel vill ha fred så ska de bevara freden när den inträffar, inte vara de första att börja döda igen. Artikeln, som också innehåller diagram, är värd att läsas.

Yonathan Shapira vädjar
Om det som händer nu har en f.d. kapten i israeliska flygvapnet en del att säga:

(Länk till filmen på YouTube)

Om ett TV-program
Det var förresten ett väldigt intressant program på TV igår kväll (8/1), om Camp David-diskussionerna mellan Clinton, Barak och Arafat, där Clinton, Albright, Barak och en medhjälpare till Arafat, m.fl. intervjuades om överläggningarna. Det tycktes, mellan raderna, som om både Barak och Arafat upplevde sig ha religiöst fundamentalistiska knivar i ryggen.

Länkar:
-Anders spontana utrop
– Reigniting Violence: How Do Ceasefires End?, Huffingon Post
– How Israel brought Gaza to the brink of humanitarian catastrophe, Avi Shlaim, prof. i internationella relationer i Oxford, guardian.co.uk

Tillägg 13/1
Klas Sandberg har, på sin blogg Vindskupan en mycket bra genomgång av skéendet som ledde fram till Israels massmördande i Gaza. Även hans föregående inlägg om situationen rekommenderas.

Samtidigt som man börjar tala om att tillåta dödshjälp med/på den äldres/sjukes tillstånd/begäran, lägger man fram förslag om tvångsåtgärder i äldrevården. Det är inte utan att man börjar misstänka en samband:
”- Nu skrämmer vi slaget på dem som är lite äldre och ger dem möjligheter att få hjälp till självmord – och snip, snap snut, så kan vi trolla bort, eller i varje fall minska ner ”köttberget” avsevärt.”

I ett samhälle där människorna är till för att berika de rikaste, där inte samhället är till för människorna, har man ju ingen användning av åldringar eller av folk som inte kan bidra till att de rikaste blir ännu rikare.

De föreslagna tvångsåtgärderna ska öka rättstryggheten hos de dementa, sägs det. Vadå? Blir fastbindning eller tvångsmedicinering (sådan som de gamla blir yra i huvudena av och faller och bryter lårbenshalsen av eller blir mer förvirrade av) trevligare för att det blir lagligt? Att hävda detta är som att säga att nu inför vi agan i skolan igen, då kommer barnen att känna sig mycket rättssäkrare, för då kommer ingen lärare att kunna slå dem olagligt.

Dessutom ska man omöjliggöra den hjälp jag lyckades ge min dementa mamma, med mycket möda och i en fruktansvärt påfrestande kamp för henne. Barn ska nämligen inte få lägga sig i hur deras gamla föräldrar sköts. Istället ska en god man bevaka de gamlas intressen, enligt det lagförslag som föreligger nu.

Varför kommer jag att tänka på de där rumänska barnen på de rumänska barnhemmen, som satt uppradade på bänkar och vaggade fram och tillbaka med kropparna, när jag läser det här förslaget? Tala om tvångssamhällen, tala om ofrihet, om övergrepp, tala om inhumanism, tala om odemokrati! Detta är något av det vidrigaste jag hört de senaste åren. Det är att slå mot de svagaste, det är att vidta åtgärder så att man kan skära ner ännu mer på personalen på äldreboendena – det blir högre profiter för de multinationella privata ”vårdgivarna”, Carema Care m.fl. på det sättet. Det är att börja betrakta gamla och dementa människor som djur, som Untermenschen.

Steget över till nazismens syn på mentalt störda eller inkapaciterade människor är därmed i praktiken redan taget.

Är det någon gång som vi, de omtalat så ”oregerliga och självständiga 40-talisterna” ska vara verkligt besvärliga så är det NU. När vi blivit 20 år äldre är det för sent.

Länkar:
– Regler för skydd och rättssäkerhet för personer med demenssnukdom, regeringens hemsida
– Lagförslaget som ska göra tvångsåtgärder lagliga, AB
– “Lagförslaget som ska göra tvångsåtgärder lagliga”, Alliansupproret
– Vem tar hand om alla gamla år 2030?, AB
– Glömda på toaletten, AB
– Vågar du bli gammal?, AB
– Benke – fånge i äldrevården,AB

Tillägg:
Vågar du bli gammal, frågar journalisten Monica Gunne, som arbetat med serien om äldrevården i Aftonbladet, och besvarar frågan med ”ja”. Hennes söner kommer att fixa det för henne, tror hon.
– Nej, säger jag. Jag försökte fixa det för min mamma och det var ett lite helvete. Jag vill aldrig förorsaka min dotter ett sådant för min skull. Jag vet hur det ser ut i äldrevården och där vill jag inte hamna, inte ens om det blir en god man som får ta ansvaret (dvs, ingen som tar ansvaret för att jag behandlas anständigt) och min dotter inte får ta det. Kan tänka mig det som ett ännu värre helvete. Jag kommer tacksamt att ta emot den nazilösning som också diskuteras just nu, dvs. hjälp till självmord.

Liberalismen som förstadium till fascism/nazism – som sagt.

Jag har inte ord för att beskriva det jag känner när jag läser om det här lagförslaget. Bara att lägga fram det tyder på ett rent nazistiskt/fascistiskt sinnelag. Skäms utredare, skäms och sjufalt skäms!

Tänk så bra att alliansen sänkt a-kasseersättningarna och drivit bort en massa människor från facken. Så förträffligt att de har drivit sin arbetslinje så effektivt och sett till att alla nu är ordentligt ängsliga för hur de ska klara sig om de blir arbetslösa. Det innebär förstås att de flesta kommer att spara, frenetiskt, de närmaste åren, för att klara sig hjälpligt om de förlorar jobben – oj förlåt, om de förfaller till lättja framöver och bestämmer sig för att fuska istället för att jobba. Nu har alliansen alla tiders chans alltså, att genomföra den chockterapi som Naomi Klein har beskrivit. Verkar väl som de redan påbörjat den.

Bildt granskas. Det är bara att hoppas att han inte, som vanligt, slipper undan genom att han uppträder arrogant och tvärsäkert.

Länk:
– Bildts affärer ska granskas, AB

Först tyckte jag nog att Slingermannens förslag om att invandrare skulle skriva på ett kontrakt där de försäkrar att de känner till svenska lagar, värderinga och seder och bruk, var lite korkat. Men så tänkte jag till lite och kom på att idén i själva verket är glimrande. Med kontraktskrivande, också med (sedan hedenhös) infödda svenskar skulle man ju kunna avskaffa en massa samhällsproblem och sänka skatterna för de rikaste med stora summor. Här några förslag till besparande och problemlösande kontrakt mellan samhället och svenska folket:

1: Alla barn får skriva på ett kontrakt när de börjar i skolan där de försäkrar att de vet vad de ska lära sig i skolan. Därmed kunde man säkert dra ner antalet lärare till en 1/3, eller kanske ännu mer, och spara en massa pengar på skolan.

2: När barnen kommer upp i högstadiet får de skriva på ett kontrakt där de försäkrar att de vet att man inte får stjäla, inte får röka, inte får knarka, inte får supa och att de dessutom vet vad de ska lära sig i höstadiet. Även här kan en massa lärare avskedas därmed och dessutom kan vi avskaffa hela domstolsväsendet, som ju kostar alldeles för mycket, liksom polisväsendet och alla fängelser.

3: När ungdomarna fyller 18 och blir myndiga får de skriva ett kontrakt med samhället där de försäkrar att de aldrig kommer att gå arbetslösa och aldrig kommer att bli sjuka, ja helst också att de aldrig ska bli äldre. Detta skulle möjliggöra avskaffandet av arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen och dessutom möjliggöra nedläggning av arbetsförmedlingar, sjukhus och vårdcentraler

4: När folk fyller 50 kan de få skriva på ett kontrakt om att och de aldrig kommer att bli pensionärer varvid man kan avskaffa pensionsförsäkringarna och all äldrevård.

Att ingen kommit på denna fantastiska idé tidigare?

Länk:
– M: Svenskkontrakt för invandrare, DN
– Stoppa folkpartiets medborgarkontrakt, Å. Petersen, AB

Och hela riksdagen visste, och vet, att en majoritet av svenska folket är emot ratificeringen av Lissabonavtalet.

Länk:
Ulf Öberg/Gunnar Persson: 54 ledamöter skolkade från Lissabonomröstningen, svt

Innan kvällen är kommen har vår riksdag röstat för att ratificera Lissabonfördraget.

2005 gjorde Janne Josefsson ett antal intervjuer med riksdagsmän, inför omröstningen om föregångaren, som aldrig blev av eftersom flera andra länders medborgare, de som fick rösta om saken, röstade nej. Detta visste man dock inte när Janne Josefsson talade med riksdagsmännen, som den gången avslöjade att de inte visste vad det var de skulle rösta om senare. De hade alltså inte läst fördraget som de skulle godkänna. Det här kunde man läsa på G:a Motvallsbloggen efter TV-programmet med Janne Josefsson:

31/5 2005 klockan 21.30

Riksdagen vet alltså inte vad man beslutar om 
Så vet vi då även det, som man misstänkt under snart 15 år: Riksdagen vet inte vad den beslutar om vad gäller EU. 
Man vet visserligen inte nu vad man kommer att rösta om, säger man, men man kommer att veta när det är dags att rösta om ”EU-konstitutionen” i höst – fast man vet redan hur man ska rösta förstås.

Vad är det för folk vi valt att representera oss och besluta för oss i denna riksdag?

Vem tror att de riksdagsmän, som röstar ”ja” idag, vet vad det är de röstar igenom? Jag tror inte att majoriteten av dem vet mer om den saken idag än de gjorde våren 2005.

Rösta i EU-valen gör jag inte. Jag vägrar att delta i skendemokratiska apspel.

I övrigt ska jag skaffa fram Dick Forslunds doktorsavhandling Hit med pengarna, som Dan Josefsson skriver om i AB. Tror inte att den säger mig så mycket mer än jag redan vet, åtminstone i stort, men avhandlingen känns ändå som en ”måste-läsa”. Det är ju alltid bra att få fler belägg och också att få fler detaljer.

Länk:
– Löntagarna blir lurade – igen! Sören Wibe, AB
– Så sattes vår framtid på spel, Dan josefsson, AB

Det har rått en viss uppståndelse i delar av bloggvärlden på grund av någon eller några artiklar Bo Rothstein skrivit i media, där han tydligen har hävdat att bloggvärlden är en odemokratisk kloak. De två blogginlägg i denna värld, om Rothsteins artikel, som jag har läst, har varit tämligen beskedliga, en om ock med viss irritation över att han drar alla över en kam och dömer ut hela bloggosfären utan några mer ingående undersökningar av hur den faktiskt ser ut.

Jag har inte läst Bo Rothsteins ursprungliga artiklar. Eftersom jag vet att Rothstein tar till storsläggan och inte sällan både struntar i anständighet och god ton i sina utfall i pressen, mot än den ena än den andra, så läser jag numer normalt inte hans artiklar. De är mig oftast totalt ointressanta. Idag gjorde jag dock ett av mina få undantag och läste hans senaste utfall mot bloggare i GP. Där får jag veta att alldeles oavsett hur man som bloggare har ställt sig till hans beskyllningar, bemött dem eller nonchalerat dem, så är man en kloakråtta:

I skrivande stund har artikeln (enligt sökmotorn ”Bloggportalen”) kommenterats av sextio bloggare. Av dessa är det mindre än 20 procent som uttrycker någon kritik mot de sexistiska och rasistiska kränkningar som jag redogjort för. Den överväldigande majoriteten, det vill säga mer än åtta av tio, anser antingen att personliga stämplingar som dessa är fullt acceptabla, eller så trivialiserar de förekomsten av rasism och sexism eller så väljer de att med sin tystnad sanktionera detta. Oftast blir man som forskare glad när ens hypoteser visar sig slå in med sådan kraft, men i detta fall är det precis tvärtom.

Jag konstaterar här för det första, att de bloggare som inte läser alla andras bloggar, och som därför, eller av andra skäl, inte kommenterat eller tagit avstånd från eventuellt förekommande rasistiska eller sexistiska inlägg i bloggvärlden, är klandervärda och därför typiska representanter för bloggkloaken. Man undrar hur det är med Rothstein själv. Läser han och protesterar mot allt som kan var stötande, rasistiskt eller sexistiskt i de större tidningarna?

Jag konstaterar vidare att Rothstein har en något underlig inställning till forskning och till hypotesprövning. Vi får väl anta att hans ”hypotes” var den att bloggvärlden är en odemokratisk kloak. Denna hypotes testar Rothstein genom att kasta ur sig densamma i en artikel, som ett fläskben åt varje bloggare att hugga på. 60 stycken hugger, enligt den statistik Rothstein redovisar här. Det är ingen stor andel av bloggarna. Det torde finnas flera tusen bloggar bara i Sverige. Svarsfrekvensen är därmed inte imponerande hög. Men Rothstein löser detta problem genom att se även bortfallet, alltså alla dem som inte svarat på hans beskyllning i sina bloggar, som verifikation av hans hypotes. I sanning en mycket underlig inställning till vetenskaplig metod och vetenskaplig hypotesprövning.

Det brukar inte anses vara god forskning, att kasta ur sig grova och generaliserande beskyllningar i en artikel i en tidning och kalla dessa beskyllningar för en ”hypotes”. Forskare brukar inte betrakta en allmän beskyllning i massmedia som en vetenskaplig enkät och de brukar inte anse att eventuella reaktioner på ett sådant utkastande av en generell förolämpning, som tillräckligt representativa och tillförlitliga för att betraktas som en acceptabel hypotesprövning och som grund för generaliserande slutsatser. En svarsfrekens på en riktig vetenskaplig enkät på någon procent torde resultera i att enkätsvaren kastas i papperskorgen eller, om undersökningen anses viktig, i att man omarbetar frågorna och försöker igen.

Ovanpå detta tolkar alltså Rothstein de reaktioner som han fick på sådant sätt att ingenting kan falsifiera hans ”hypotes”. De som svarat har svarat så att de verifierar hans hypotes. Endera har de inte tagit avstånd från rätt saker, eller så har de varit otrevliga och precis så klokaaktiga som hyptotesen förutsade. De som inte alls skrivit om hans beskyllningar visar sig var kloakråttor just för att de inte skrivit något.

För att inte svärta ner allt vad vetenskap heter borde Bo Rothstein undvika att kalla sitt allmänna och högst subjektiva tyckande för ”hypoteser”. Sådana konstruerar man i vetenskapliga sammanhang och test av dem brukar följa tämligen strikta regler. Till vardags och då man luftar sina personliga och högst subjektiva åsikter brukar man inte tala om ”hypoteser” eller om test av sådana. Då brukar man kort och gott säga att man tycker något.

Så anser jag mig förstås vara feminist och som varande en sådan, som inte skrev om Rothsteins ursprungliga artikel, är jag i dubbel mening en kloakråtta förstår jag:

Jag noterar också att ingen av de kvinnliga bloggare, varibland några karakteriserar sig som feminister, reagerat mot den typ av sexistiska tillmälen som Svensson tydligen har för vana att använda. Det är uppenbart helt i sin ordning när sexistiska personangrepp riktas mot en man, men man kunde föreställa sig reaktionen om Svensson uttryckt sig på detta vis mot en kvinna. De feministiska bloggarnas dubbelmoral i denna sak imponerar inte.

Tja, vad ska man säga om detta? Att sexistiska uttalanden om män är männens sak att bekämpa – kanske? Det har ju ingalunda varit så att en majoritet av männen genom tiderna har kämpat mot diskriminering av kvinnor eller ställt sig upp och protesterat mot varje sexistisk förolämpning mot en kvinna. Det senare är inte en hypotes, utan ett uttalande jag gör utifrån ganska många års livserfarenhet.

Måste väl också avslöja att jag inte vet vem denne Svensson, en bloggare som Bo Rothstein nämner, är eller vad han/hon har skrivit. Men klokaråtta är jag likafullt tydligen.

Det snällaste jag kan säga om Bo Rothsteins utfall är att han ibland, som i det här fallet, är ohejdat komisk i sin bulldozerartade framfart, i andra fall en riktigt ruskig prick som de flesta forskare borde ta avstånd ifrån då han näppeligen bidrar till att höja forskares anseende. Jag tycker (observera ”tycker”) att Bo Rothstein borde rannsaka sig själv och sina många utfall i media mot andra forskare såväl som mot andra universitet än det egna och mot bloggare, och inse att han inte beter sig så mycket förnuftigare, i somliga fall, än de i bloggvärlden, som han vänder sig emot här. Förolämpningar och obelagda anklagelser är förolämpningar och obelagda välriktade eller generella anklagelser vare sig dessa uttrycks verserat eller med grova, mindre ”fina” uttryck, ty ”strunt är strunt om än i gyllne dosor”.

Länk:
– Förolämpningar hindrar samtal, Bo Rothstein i GP
– Är bloggosfären rasistisk? Rothstein-debatten rasar vidare, Bilogy & Politics
– Finns ”bloggosfären” som kollektiv?, Bioloy & Politics
– Bo Rothstein om bloggosfären och demokrati, Bioloy & Politics
– Är bloggosfären en kloakbrunn? Ulf Bjereld
– Om bloggosfären och dess samtalston, Ulf Bjereld

Peter Schiff hade rätt men blev utskrattad för sina förutsägelser för några år sedan, av dem som, liksom våra mer kända svenska betalda propagandister för den ekonomiska nyliberlismen och USA-kramare, var övertygade om att USA:s ekonomi var sund. De senare ansåg och anser tydligen fortfarande att USA:s ekonomiska väg är värd efterapning här hemma i Sverige.