Det var en mycket intressant debattinlägg om journalisternas politiska hemvist vi kunde läsa i DN debatt idag, nämligen redovisningen av en undersökning gjord av Kent Asp. Han konstaterar att:

Tre partier är överrepresenterade. Miljöpartiet är mest överrepresenterat – andelen miljöpartister är nästan fyra gånger så stor i journalistkåren som bland allmänheten. Därefter kommer vänsterpartiet och på tredje plats folkpartiet.

Detta tycks stämma illa med mitt förslag, utifrån Skandalkalender, att massmedia inte är vänstervridna? Men förklaringen får vi när vi läser följande:

De journalister som bevakar ekonomi och politik i de riksspridda Stockholmsmedierna står långt till höger om resten av journalistkåren. Bland ekonomi- och politikjournalisterna stöder en majoritet den borgerliga alliansen, 26 procent är moderater och 23 procent folkpartister. Bara var femte är socialdemokrat..

En annan inflytelserik grupp är de journalister som har till huvuduppgift eller enda uppgift att dagligen följa och rapportera om politik, ekonomi och samhälle………I denna inflytelserika grupp av journalister är moderaterna största parti. Andelen moderatsympatisörer är ungefär lika stor som hos allmänheten. Folkpartiet är något mindre, men andelen folkpartisympatisörer är nästan dubbelt så stor som hos allmänheten………
Det mest underrepresenterade partiet är socialdemokraterna – både i jämförelse med allmänheten och med journalistkåren i sin helhet.

Det stämmer alltså i själva verket ganska bra med resultaten i Skandalkalendern, som handlar om inrikespolitisk propaganda. Må vara att det finns många vänsterinriktade journalister men dessa tycks alltså inte ha så stort inflytande över rapporteringen inom området ifråga.

Ska vi gissa att våra större rikstäckande massmedia, som ju är borgerliga, inte bryr sig så mycket om de politiska preferenserna hos journalister som sätts att skriva om lämpliga blomsorter för balkonglådorna eller om hur Misse kom ner ur trädet med hjälp av brandkåren, alternativt om vem som hade sex med vem i Big Brother eller om hur man behandlar dementa mormor inom äldrevården, medan man är mer nogräknad när man väljer journalister att skriva om politiska och ekonomiska frågor?

Eftersom det nu till och med höjs röster som, visserligen lite försåtligt men dock, ifrågasätter demokratin, vill jag här citera Alex Carey, som jag nämnt tidigare. Alex Carey, som tyvärr dog för mer än 10 år sedan, undervisade i psykologi och industriella relationer vid universitet i New South Wales, i Australien och han hade studerat hur propaganda fungerade och genomfördes både i USA och i Australien.

Utdrag alltså ur Alex CareysTaking the Risk out of Democracy. Corporate Propaganda versus Freedom and Liberty, 1997 (översättningen är min)

I mitten av 1930-talet hade man utvecklat en välorganiserad propaganda, en kampanj för att sälja in idéer och värderingar, som stämde med fri företagsamhet, till det amerikanska folket.
……
1948 kostade amerikanska affärsintressens anti-New Deal/socialist/kommunistpropagana 100 miljoner dollar per år….vid slutet av kriget hade affärsmännen insett att allmänheten kunde tyglas för deras syften på samma sätt som man kunde leda dem i krig för nationens skull…
…….
Företagens och industrins användande av propaganda för att kontrollera den allmänna opinionen ökade.
…….
1929 hade det publicerats en artikel i the American Journal of Sociology av Barnays med titeln *Manipulerandet av den allmänna opinionen, där han också tackade sociologer för den hjälp han hade haft av deras arbeten…..
…….
Lasswell konstaterade cyniskt att eftersom ’massorna fortfarande är okunniga och viskepliga’ hade anländandet av demokratin till Amerika, och till andra länder, framtvingat utvecklandet av en helt ny teknik för kontroll, huvudsakligen med hjälp av propaganda’. För propaganda, fortsatte Lasswell, ’är ett sätt att mobilisera massorna som är billigare än våld, mutor eller andra tänkbara kontrollmetoder’….Dessutom, menade han, .. att propaganda var viktig i en demokrati eftersom ’människor ofta är dåliga på att bedöma sina egna intressen’ och därför måste de övertygas med hjälp av propaganda att göra val som de annars inte skulle göra.
…….
1947 var ett stort antal socialvetenskapsmän och universitetsinstitutioner aktivt engagerade i att möjliggöra metoder för samsynsproduktion (consent-engeneering) huvudsakligen för att de arbetade åt företagen.
…….
1948 spenderade amerikansk företagsamhet 1.000 miljoner dollar per år på gräsrotspropaganda- Pengarna var ägnade att övertyga amerikanerna om att deras intressen överensstämde med företagens.
…….
1980 visade en attitydundersökning att ’proportionen av amerikaner som tyckte att det var för mycket av statliga regleringar’ – en fråga som ligger propagandisterna i den Nya Högern mycket varmt om hjärtat, hade ökat från 42% till 60%
……..
Återigen, som 1919-21 och 1945-50, hade ett av företagen sponsrat angrepp på den allmänna opinionen resulterat i en omsvängning till konservatism över hela landet – Och trots detta, har inga sociologer på allvar frågat sig vad det innebär för demokratin att opinioner köps på det här sättet. (Sid 79-84)

Svenskt Näringsliv, SN, tidigare SAF, var tämligen sena att agera på samma sätt som de amerikanska företagen men under sjuttiotalet började företrädare från SAF lära sig från sina kolleger och åsiktsfränder i USA hur propagandaslipstenen ska dras. Sedan dess plöjer Svenskt Näringsliv ner miljoner varje år, i samma sorts propaganda som man utsatt amerikanska folket för sedan 20-talet, pengar som samtidigt är propagandahjälp åt moderaterna.

Det började (om jag inte missminner mig) med att man inrättade tankesmedjan Smedjan (som just har gått i graven och ersatts av andra fora) och bokförlaget Timbro och fortsatte med inrättandet av ett antal underorganisationer, som Ung företagsamhet m.fl, vars samband inte ska vara tydliga för allmänheten eftersom människor ska tro att de likartade idéer de möter/matas med från dessa organisationer, kommer från många olika håll och därför måste vara riktiga. Beteendevetare vet nämligen att det är lättare att övertyga människor om dessa tror att många tycker det som de ska övetygas om.

Inför valet i höst intensifierar SN sin propaganda och sitt kampanjande, inte minst via olika bloggar och hemsidor, som framför allt når de unga, som alltid är lättare att påverka än äldre människor.

Tillägg 24/4 kl. 13.40: Lyssnar just på ett radioprogram med relevans för inlägget ovanVetenskapsradion Forum

Under de senaste tiden har jag, som alla som följer bloggen vet, fört en kalender över den smuts och de skandaler man publicerar i våra massmedia, om de olika politiska blocken. Inspirationen fick jag från ett inlägg på Ali Esbatis blogg, om hur man från den borgerliga alliansens sida hade kommit överens om att man skulle gräva fram så mycket unkenheter man kunde om motståndarna (en valtaktik som framför allt de konservativa i USA drivit till fulländning och också vunnit på).

Nu tvivlar jag inte på att motståndarlägret var, eller är inne på samma linje, men det är inte en framkomlig väg för vänsterblockets del eftersom det inte har möjlighet att få samma massmediauppbackning. Det har bara sin politik att komma med. Ska det vinna valet får det vara en mycket god sådan som de måste få ut ordentligt dessutom, vilket även det kan bli knivigt.

Så här ser jämförelsen ut idag, Staplarnas höjd visar antalet ”anklagelser/försyndelser” som rapporterats i massmedia de senaste månaderna..

Klicka här för att komma till Skandalkalendern

Först vad diagrammet inte visar: Det visar inte orsakerna till att det ser ut som det gör. Det visar inte om socialdemokraterna verkligen begår fler försyndelser än det borgerliga blocket, eftersom vi inte vet vad som inte publiceras, eller vad som inte rapporteras till massmedia. Men en sak visar diagrammet klart: Massmedia är inte vänstervridna som ofta hävdas från borgerligt håll. De missgynnar definitivt inte de borgerliga partierna i sin rapportering om partierna. Gjorde de det skulle de här staplarna högst sannolikt sett annorlunda ut.

Med nuvarande intensitet i skandalrapporterandet, en liten skandal om dagen (konstigt att dessa skandaler liksom ramlar in nästan varje dag nu, så att grytan kan hållas ständigt kokande), torde kalendern bli väldigt lång innan vi är framme vid valet.

Så här säger förresten Wikipedia om negativ-kampanjande

The use of negative campaigning is a contribution to modern politics by Joseph Goebbels. The Nazi campaigns argued what was wrong with their opponents and ignored stating their own policies.

Låter ju inte så kul, och dessutom är det inte riktigt sant för negativ-kampanjandet hade en lång historia i USA innan Goebbels började tillämpa sådan och innan Hitler lärde sig konsten att genomföra masspropaganda från amerikanerna:

It was however, the advent of World War I which provided msspropaganda with its central place in twentieth century political thinking……….
Two men on either side of the Atlantic were deeply affected by this development. They were the democrat Harold D. Lasswell, the first analysts of propaganda, and Adolf Hitler, arguably its most perverse practitioner
( Andrew Lohrey (introd) in Taking the Risk out of Democracy. Corporate Propaganda versus Freedom and Liberaty, Alex Carey, 1997)

Detta ”1900-talstänkande” är på intet sätt inaktuellt idag, tvärtom är det nu vi på allvar börjar se den i USA vetenskapligt utarbetade och systematiskt organiserade och genomförda propagandan, inkluderande negativ-kampanjande, förverkligad i Sverige.

Den 7:e april medverkade Anna-Maria Corazza Bildt i Studio 1. Hon var smått irriterad över massmediabilden av Italien och av Berlusconi, förstod man, och ville förklara för det vilseförda svenska folket att Italien förvisso är en demokrati.

Sedan dess har Berlusconi förlorat valet och vägrar avgå. Man kan alltså börja hysa vissa tvivel om Italien är en demokrati fortfarande och framför allt om Berlusconis demokratiska sinnelag. Men det kan ju också tänkas att fru Bildts uppfattning om vad en demokrat är skiljer sig från svenska journalisters. Numer tycks ju konservativa toppolitiker anse det naturligt att sitta kvar vid makten med hjälp av diverse manipulativa tekniker, även när de förlorar valen. Berlusconi är inte den förste i Västvärlden som inte vill erkänna sig besegrad och som vägrar avgå efter ett valnederlag, som bekant.

När jag gick i småskolan, för evigheter sedan, d.v.s. i början av 50-talet, hade vi en fromt religiös lärarinna i 50-årsåldern, med halelujaknut i nacken och som också var söndagsskollärare. Hon började varje skoldag med en berättelse ur Bibeln, tillrättalagd för oss barn, och vi älskade de där sagostunderna på morgnarna. Det Goda Gudsfolket gick allting väl, även om det lades försåt för det, och vi fick alla klart för oss att det fanns rättvisa i världen och att om man bara trodde skulle allting gå en väl (fast jag uppfattade nog de här berättelserna som något mer i stil med Bröderna Grimms sagor, där det också alltid handlade om en kamp mellan det Goda och det Onda och där det Goda alltid vann till slut och den där Gud förstod jag nog som ett gott väsen av samma slag som goda féer i vanliga sagor).

De här sagorna var desto trevligare som fröken brukade hänga upp vackra planscher med exotiska landskap, människor och miljöer, som illustrationer till bibelberättelserna (vi var ju inte så bortskämda med bilder på den tiden). Jag lärde mig så mycket kristendom under mina första två år i skolan att jag inte behövde läsa på en enda kristendomsläxa förrän jag kom till realskolan, fyra årskurser senare.

Jag minns ännu idag hur jag föreställde mig det där landet som Moses ledde in Israels folk i efter att man hade korsat det vänligt undanvikande Röda havet. Det var ”landet som flöt av honung och mjölk” och jag undrade lite om det inte blev kladdigt att gå omkring i ett sådant land, men å andra sidan visade ju planschen en grupp människor, med Moses i spetsen, stående på en kulle, blickande ut över det utlovade landet, ett vackert och alldeles tomt landskap med sköna lunder och gröna ängder. Inte ett hus, inte en människa så långt ögat såg.

Det skulle ta åskilliga år innan jag fick riktigt klart för mig, dels att jag faktiskt hade bibringats en föreställning om det moderna Israel, alltså om en faktisk modern politisk situation, genom de där sagorna, dels att det inte var riktigt så det gick till, inte ens enligt Bibeln. Då hade tiden redan runnit fram till början av 70-talet. När jag vid den tiden började studera statskunskap, med inriktning på internationell politik, fick jag ny och chockerande information. När jag då började läsa Bibeln, och läste den från pärm till pärm, tvingades jag även revidera mina föreställningar om vad som förevarit i biblisk tid, enligt Bibeln, och inse att Israels folk krigade, mördade, bedrog och rövade sig fram genom det utlovade landet, som ingalunda hade varit så obefolkat som jag dittills hade trott. Plötsligt framstod inte Gud som lika god längre och då först insåg jag att detta är vad Israels politik fortfarande går ut på.

Men nej, jag är fortfarande inte antisemit! Däremot är jag starkt kritisk till Israels politik gentemot palestinierna och för att den är ett allvarligt hot mot hela världen, och skäms numer för den svenska regeringens hållning i frågan. Men Göran Persson lever kanske fortfarande med samma bild av området och dess historia som jag levde med tills jag var i tjugofemsårsåldern, och på grund av en otroligt vinklad kristendomsundervisning.

Tillägg 16/4: Se även Artikel i AB och inlägg på Krigskrönikan

Tillägg: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern

Flera bloggare har kritiserat Linda Skugge, som i Expressen förklarar att hon inte vidare kommer att kalla sig feminist. Men få har påpekat att hennes kåseri (eller vad det är) är bitvis lysande i sin insiktsfullhet.

Hon har förstått att vi lever i ett patriarkat och att kvinnor gör bäst i att inordna sig och lyda de regler för detta som patriarkatet ställer upp, för annars belönas man inte som kvinna. Hon vill emellertid bli belönad och tar konsekvensen av detta: Bättre att inte kalla sig feminist och att deklarera detta högt och tydligt, samt att göra avbön för tidigare synder, angreppen på patriarkatet, på manssamhällets maktstrukturer.

Fittstim” stängde snarare en massa karriärdörrar för mig. En massa jobb gick förlorade, för mycket få vill anställa nån som de tror är en högljudd och konstig typ som dessutom klär sig dåligt och aldrig sminkar sig. Jag är precis lika låst i Feministrollen som Big Brother-tuttbruden är låst i sin roll. Det är helt värdelöst.

Vidare skriver hon, och även detta utifrån bitter erfarenhet:

Vad jag än skriver så tror folk att det har med feminism att göra.
Skriver jag om kejsarsnitt eller amning så tror folk att det är nåt slags feministutspel. Jag kan skriva att jag hatar choklad och jag får kommentarer av typen: ”lilla Linda, bara för att ni feminister hatar choklad så gör inte alla det”. Jag lovar er, så sjukt är det.

Hon har alltså också lärt sig att nyansering inte är så lätt och att världen är full av människor som har köpt färdiga tankepaket.

Sedan skriver hon men här, förhoppningsvis, utan att riktigt förstå vad det handlar om:

Ni förstör för hela er kommande karriär genom att kalla er feminister. Alla utgår från att Feminister jobbar gratis för att de ”brinner” så. Alla utgår från att en Feminist är en hopplös bråkstake och såna håller vi långt ifrån oss. Dessutom ”vet ju alla” att Feminister är tokiga så dem tar vi inte på allvar.
Är detta nåt att eftersträva, tjejer?

Är det någon mer än jag som associerar till Anna-Maria Lenngrens ”Några ord till min dotter om jag hade någon”?

Ordet feminist var inte negativt för bara ett par decennier sedan. Det är emellertid närmast ett skällsord idag men det har inte blivit ett sådant av en slump utan därför att högerns och företagarnas propagandaorganisationer, med Timbro som den mest kända, aktivt, långvarigt och energiskt har verkat för att misstänkliggöra alla som kallar sig ”feminister” och allt som feminismen står för. Linda Skugge, såväl som många andra, både kvinnor och män, har köpt denna antifeministiska propaganda, den svenska varianten av backlash.

Så kommer slutklämmen:

Att snacka om att ”höja kvinnolöner” är också bullshit. Det leder bara till att ni fastnar i låglönejobb, era liv blir som ett fängelse.
Fixa skolan, fixa en bra utbildning, se om ert eget hus.
Ta betalt! Var djävligt dyra. Tro på er själva, ingen annan kommer att göra det. Skapa er egen framtid och se till att inte bli ekonomiskt beroende av någon annan människa.
Kalla er inte feminist!

Kvinnor ska alltså inte gemensamt verka för jämlika löner för det lönar sig inte. Jag tror att hon har rätt i en mening. Det lönar sig bättre för några få kvinnor, en mycket liten minoritet av oss, att sälja sig att agera soldater för patriarkatet och svinga de styrande männens svärd, och för det kan dessa få kvinnor få ordentligt betalt, för, som det står någonstans i bibeln: ”Himmelen gläder sig mer över en enda syndare som låter sig omvändas än över en som aldrig syndat”(eller om det var ”över hundra som aldrig syndat?), men för det stora flertalet kvinnor är den vägen dels omöjlig, dels förödande. Kassörskor och vårdbiträden får inte högre lön genom individuellt slit, försynt yttre och stillatigande.

Det lönade sig förstås inte heller för suffragetterna att protestera mot kvinnoförtrycket och att kräva kvinnlig rösträtt. Många av dem sattes i fängelser för sina protestaktioner, lika förtvivlat ledde dessas kamp till att vi fick kvinnlig rösträtt så småningom. Men givetvis, i dessa tider, då alltför många har lärt sig tro att ensam är starkast, så är Linda Skugges ställningstagande helt följdriktigt: ”Sköt sig själv och skit i andra!” vilket väl är essensen i det hon skriver. Så värst självständigt tänkt är det nu inte, och modigt kan man inte heller kalla det men trots detta, insiktsfullt vad gäller frågan om hur patriarkatet fungerar.

Tillägg: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern

Sheila Jeffreys, professor i statsvetenskap i Melbourne, Australien, som har forskat om prostitution och trafficking, hävdar, och på goda grunder, att det inte går att skilja frivillig prostitution från påtvingad. Hon skriver en artikel om problemet där hon också ger en kortare historik, hur rörelsen för ”legalisering av prostitution” uppstod och vad den lett till. I artikeln berättar hon också om den verklighet de prostituerade möter. Den är långt från den rosafärgade bild av prostitution som legaliseringsförespråkarna målar upp, en bild som får de icke-prostituerade kvinnor som säljer sig till att försvara legalisering av prostitution att framstå som endera oerhört naiva eller fruktansvärt cyniska.

Några citat ur en artikel av Sheila Jeffreys, men läs hela artikeln på nätet.

It is well known that street prostitution is extremely dangerous. Women are at risk of rape and murder, beatings, knifings. Prostituted women receive the hatred from men of women and of the sexuality that they are seen as representing. This results in the violence they suffer. The violence is carried out against so-called ‘high class’ prostituted women as well. A booklet for ‘call girls’ in London recommends having mirrored walls so women can see whether the man has a knife behind his back.
…………….
But somehow this rather convincing evidence that prostitution is not just an ordinary job gets ignored by those who want to see themselves as socially progressive. A determined avoidance of the facts of prostitution is part of the present determination by many social liberals to see prostitution as a fine job for a woman, but one which they would never, ever, wish to do themselves.

Längre ner beskriver hon kortfattat hur det går till på en legal bordell i Australien, som en av hennes studenter studerade, supposedly the crème de la crème of prostitution som hon beskriver dessa prostituerade. Efter att männen valt ut en för sitt syfte, fortsätter berättelsen:

Then they went up to the room. Women would often apply lubricant in a bathroom on the way up because the men would be most unhappy if they got the impression the women were not sexually aroused and some would refuse to pay (Min anm: Jag kan tänka mig helt andra orsaker till dessa glidmedel, torra samlag är smärtsamma nämligen). Then the women had to try to control the encounter. Men would sometimes want an ‘all around the world’ i.e. access to any orifice in any way and the right to touch any part of the woman’s body. The woman must then struggle to restrict him whilst not losing the booking. One woman said that for anal she would charge $500 but this would be according to how large it was i.e. a larger penis means more pain. Another woman said a man had started to put lubricant on his fist and when she asked what it was for he said he intended to fistfuck her. The demand for fistfucking suggests that the increasingly violent and degrading practices carried out upon women in pornography are educating men in what they wish to do to women, first in prostitution and then in their relationships. This applies also to anal sex.
When women came down from bookings one would shower for 10 minutes in very hot water to get the dirt off her body. Before a booking one woman would come out in goose bumps. Her skin was crawling at the thought of what she would have to endure. Sexual harassment is what the man pays for. The women dissociate to survive the ordeal using psychological techniques or drugs and alcohol.Women in prostitution are not a different kind of women who can endure the unwanted hands and penises of men in and on their bodies more easily than others. It is true that many are seasoned by previous sexual violence in childhood or adulthood.To such women the violence of prostitution can seem less severe. But they hate it just as much. Any acceptance of prostitution is an acceptance that certain women can reasonably be set aside as appropriate objects of exactly the harassment that other non-prostituted women seek to get out of their workplaces and lives.

This is the story of the most respectable form of prostitution in the world. Here in Australia there are codes for the implementation of occupational health and safety (OHS) in brothels drawn up by state authorities, but only for the tiny number of brothels that are legal. It is hard to work out occupational health and safety codes for work in which women are regularly at risk of violence and harassment such as men twisting nipples and shoving fingers up women’s anuses. Codes have to deal with diseases which are life-threatening, where women may be required to handle faeces and urine as well as semen, where they have to suffer the psychological damage of dissociation. Codes for other workplaces require the isolation of dangerous substances, wearing gloves etc. Prostituted women are in no position to do these things.

Med anledning av Jeffreys texter börjar man undra om inte de kvinnor, prostituerade, som arbetade hårt och aktivt för att få föreställningen om det humana i att legalisera prosititionen accepterad, hade starkare ekonomiska intressen bakom sig, intressen som betalade dem bra för genomförandet av denna ”lyckade” kampanj?

Nu vet vi alla fall att Timbro betalar kvinnor för att föra samma ”ädla” kamp för svenska kvinnors frihet!

Tillägg:13/4: Läs också Lasses bloggning om saken

Tillägg: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern

Hur kommer det sig att ingen kommit på idén att slå kvinnor sönder och samman, droga ner dem och sälja dem som vårdpersonal?

Hur kommer det sig att ingen kommit på idén att slå kvinnor sönder och samman, droga ner dem och sälja dem som kontorister?

Hur kommer det sig att ingen kommit på idén att slå kvinnor sönder och samman, droga ner dem och sälja dem som affärsbiträden?

Hur kommer det sig att ingen kommit på idén att slå kvinnliga läkare sönder och samman, droga ner dem och sälja dem som läkare?

Hur kommer det sig att ingen kommit på idén att slå kvinnor sönder och samman, droga ner dem och sälja dem som kvinnliga VD:ar?

Hur kommer det sig att man endast kommit på idén att slå kvinnor sönder och samman, droga ner dem för att sälja dem som sexslavar?

Kan det ha med tillgång och efterfråga att göra? Förvisso men en marknad skapar också sin efterfrågan, ofta skapar den en ökande efterfrågan.

I Australien har den illegala sexhandeln ökat kraftigt sedan man legaliserade prostitutionen. Så här säger Sheila Jeffreys, professor i statskunskap vid universitetet i Melbourne (Coalition Against
Trafficking in Women i Australien (CATWA).)

Sedan 1984 har prostitution varit legaliserad i delstaten Victoria, Australien. Detta ger i sig forskare möjligheten att nu se om de argument med vilka man införde legaliseringen i Australien håller eller ej. Man kan också undersöka hur en legaliserad prostitution påverkar samhället det förekommer i. Sheila Jeffreys inledde med att berätta att idag är prostitution i princip legaliserat i hela Australien.
Argumenten för att legalisera var:
– Det är oundvikligt
– Minska skadeverkningarna
– Få kontroll över industrin
– Stoppa gatuprostitutionen
1984 fanns det i Victoria 77 illegala bordeller. Idag finns 100 legala och ca 400 illegala bordeller! Polisen har ingen makt att kontrollera bordellerna, stoppas en verksamhet byter man bara ägare och
flyttar. Få ansöker om licenser eftersom de kostar pengar och vinsten blir för dålig.
Gatuprostitutionen har ökat sedan legaliseringen, det blev så illa att man pga. nedsmutsning som gatuprostitutionen orsakade fick ordna sk. toleranszoner där de prostituerade fick hålla till. Staten/
kommunen etablerade s.k. sexcentra där tjänsterna utfördes till ett mycket lägre pris än i bordeller. Traffickingen till Australien har ökat och idag arbetar krafter inom sexindustrin för möjligheten att ta in kvinnor från främst Asien på riktiga arbetstillstånd. (Redan idag köps kvinnor in för ca 15.000 $A vilket motsvarar ca 800 män innan de får ut någon lön). Vad gäller skadeverkningarna är det svårt att få något jämförelsematerial. Man vet med säkerhet att det är ett farligt ”yrke”. Svåras blir det på S/M-bordellerna eller kinky-sex bordellerna. På bordellerna betalar man för att få gör ”sexuella övergrepp”. Den legaliserade prostitutionen har öppnat för alla former av sexuella böjelser. Men hur ska man komma åt det?

Hur har då den legaliserade prostitutionen påverkat samhället?
Sheila Jeffreys hävdade att unga män nu lär sig att använda prostituerade. Bordellerna har blivit ännu ett ställe där de manliga nätverken skapas, ännu ett sätt att utestänga kvinnor från besluten. Genom att ha bordeller där affärskontrakt knyts, avslutas och firas utesluter man kvinnor att vara med. Det har lagts ännu ett lager till det berömda glastaket för kvinnor. Idag är gårdagens hallickar affärsmän i den snabbaste växande industrin, medlemmar i rotaryklubbar och aktade samhällsmedborgare med företag som är listade på börsen. Den legaliserade prostitutionen har trängt in i familjelivet.
Citerat ur rapport från Genusforum vid Linköpings universitet

Med anledning av diskussionen om VM och prostitution lägger jag här in ett av mina inlägg om prostitution och sexköpslagen från Gamla Motvallsbloggen. Så här skrev jag 29/5 2005:

Sexköplagen bör försvaras tills vidare!
Flera bloggare har kritiserat sexköplagen, med anledning av den numer bekante domarens brott mot denna lag. ”Det bör vara frivilligt att prostituera sig och sexköplagen är en allvarlig inskränkning i människors frihet”, menar man, och tycks uppfatta frihet som ett nästan problemfritt fenomen. Skapar vi bara totalt frihet för alla att göra vad de önskar, köpa sex, prostituera sig, knarka etc, så löser sig alla problem, är det underliggande antagandet.

Det här sättet att resonera påminner om vänsterns argumentering under 70-talet, de som ansåg att alla problem skulle försvinna bara folket gjorde revolution och införde ett kommunistiskt samhällssystem. Så enkelt var det inte då och är det inte nu, och trots att utopin idag är den motsatta, en liberal eller nyliberal sådan, så är föreställningen om de enkla lösningarna gemensam.
Det finns helt enkelt ingen total frihet för alla. Inget samhälle kan fungera utan regler för samvaron mellan människorna och utan att vi ofta lägger band på våra omedelbara impulser och verkligheten talar klart och tydligt om för oss att somliga människor är i behov av skyddande lagstiftningar ex. och att problemet med trafficing inte löses med frisläppandet av prostitutionen eller slopandet av sexköpslagen.

Sexköpare utgör en efterfrågemarknad på sexuella tjänster. Sexmarknaden har uppenbarligen inte ett tillräckligt stort ”utbud” av de efterfrågade tjänsterna. Det finns färre frivilligt prostituerade än det finns män som vill köpa sex i Europa, vilket gör trafficing till en ”god affärsidé”. Det vore den inte om det fanns ett uppsjö av kvinnor som gillade att prostituera sig. Alltså kidnappar brottssyndikat kvinnor, slår dem fördärvade, våldtar dem, drogar ner dem och tvingar dem sedan att sälja sex.

Varje sexköpare är därmed medansvarig till de öden som drabbar de unga flickor som säljs som sexslavar runtom i Europa idag, till trafficingen. Utan deras efterfrågan skulle företéelsen inte förekomma. Det hjälper sedan inte om det råkar finns en och annan kvinna som trivs med att vara prostituerad!

Prostitution, manlig såväl som kvinnlig, hänger vidare ihop med människors ekonomiska villkor. I fattiga länder, med mycket stor skillnad mellan rika och fattiga, är utbudet på prostituerade så stort att trafficing till dessa länder inte lönar sig, men även i dessa länder misshandlas prostituerade kvinnor av hallickar som profiterar på dem och tvingar dem att dra in pengar åt dem och även där drogar sig många kvinnor för att stå ut! I de länder där människor, även kvinnor, lever på en skälig nivå däremot, är utbudet av prostituerade uppenbarligen mindre än efterfrågan. Detta visar att föreställningen om den ”lyckliga horan” är grundfalsk. Vore de prostituerade så lyckliga, skulle naturligtvis massor av kvinnor föredra att prostituera sig framför att slita ont i den offentliga sektor som betalar dem jämförelsevis låga löner och där de sliter ut sig i förtid.

Att tro att problemet med trafficing skulle upphöra bara prostitutionen vore fri, är alltså mer än naivt. Det upphör inte förrän tillräckligt många kvinnor blivit så fattiga att de bara har tre val i livet, att svälta ihjäl, att stjäla ihop maten eller att prostituera sig, men somliga skulle betrakta en sådan utbredd och djup fattigdom som ett samhällsproblem – jag exempelvis! Dessutom skulle många kvinnor, även under sådana omständigheter, bli utsatta för manligt våld i samband med prostitutionen.

Vidare: Om nu prostitution legaliserades hos oss och idag och sågs som vilket annat yrke som helst, som också föreslås av somliga extremliberaler, var hamnar vi då? Kvinnan som förlorar sitt arbete och går till AF:
”Jaha, men du får ingen A-kassa. Du ska stå till arbetsmarknadens förfogande så du kan ju alltid arbeta som prostituerad, detta hedervärda yrke!! Den kompetensen har du ju!”
Fast de som förordar legalisering av prostitutionen vill ju inte ha någon A-kassa, utan de vill ha de där ”lyckliga hororna” som frivilligt prostituerar sig, de där som översvämmar de fattiga och mycket ojämlika länderna. Eller kanske de, lite tanklöst, skulle hävda att de prostituerade skulle göras lyckliga och fria från manligt hallickvåld och kundvåld genom statlig kontroll och statligt beskydd – men statlig kontroll är ju precis det de samtidigt säger att de vill avskaffa!

Jag försvarar alltså sexköplagen. Den är ett hedervärt försök att göra något åt det elände som drabbar många kvinnor. Den kommer inte att utrota prostitutionen men kan den medverka till att nedbringa efterfrågan på sextjänster så gör den ändå nytta.

Lönespridningen måste bli större, hör vi med jämna mellanrum, framför allt från dem som ligger ofantligt mycket högre, vad gäller lön, än de flesta i vårt land. För, förklarar man, om de som arbetar bra och anstränger sig mer får högre lön kommer alla anställda att anstränga sig mer. Det tjänar företagen på och därmed hela landet.

Det är ju möjligt att somliga arbetar mer om de får högre lön än kollegerna, men man får samtidigt räkna med den motsatta effekten bland alla dem som inte får lika hög lön: Den som ser arbetskamrater dra ifrån lönemässigt, den som tycker att han/hon inte belönas efter förtjänst börjar att arbeta mindre energiskt och anstränger sig allt mindre, gör det han/hon måste men inte ett dugg mer. I praktiken förlorar man alltså säkerligen mer än man vinner med att belöna några men inte andra.

Att detta senare blir konsekvensen av stora löneskillnader mellan människor med samma arbetsuppgifter, är desto mer sannolikt som det ofta inte alls är de som är duktigast, arbetar bäst och anstränger sig mest som får de högsta lönerna, utan de som råkar ligga bra till hos chefen, vilket ibland beror på frånvaro av effektivitet, på brist på skicklighet (så att chefen inte känner sig hotad), på att de har samma fritidsintressen som chefen, är menlösa ja-sägare eller på att de var skolkamrater till chefen en gång.

Tillägg: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern