För den som tror att ingenting planeras och att han/hon aldrig faller för, eller låter sig luras av propganda kan det ibland vara omvälvande, eller chockerande, att gå tillbaka i tiden och se vad som skrevs eller initierades för några år sedan.

Ira Mallik skrev en mycket belysande artikel i ETC år 1999, om vad Timbro sysslade med och vad man åstadkommit.
Artikeln rekommenderas men jag ska bjuda på några små smakprov:

Sture Eskilsson lade upp en plan för hur opinionen skulle påverkas. I ett PM som läckte ut till pressen drog han upp riktlinjerna 1971.
Sture Eskilsson sneglade på hur vänstern verkade. Och vänstern hade en intellektuell bas som högern inte hade. Vänstern gav ut böcker, tidskrifter och anordnade seminarier. Det fördes en debatt och diskussion inom vänstern, som även fick genomslag i den allmänna samhällsdebatten och i tidningarna.
Sture Eskilsson bestämde sig för att en liknande ideologisk bas skulle byggas inom högern för att förändra debatten.

Och vidare:

I promemorian understryks vikten av att få fram kurslitteratur till universiteten som ska präglas av högertankar, ”motböcker”, som de kallas. ”Det viktigaste slaget utkämpas just nu i skolan”, skriver Eskilsson. SAF siktade därför på att nå ut i grund- och gymnasieskolan med informationsmaterial.
SAF skulle förändra Sverige.

Så 1978 startade Sture Eskilsson Timbro, finaniserat av SAF (dåvarande ”Svenska arbetsgivarföreningen” numer ombildad)

Och i slutet på 70-talet började näringslivets opinionsbildare starta nya organisationer och tidningar.
Timbro, Ratio, Opinion, Näringslivets Presstjänst, Näringslivets Energiinformation, Näringslivets Ekonomifakta, Ung Företagsamhet, Managementgruppen, Marknadsekonomiskt alternativ för Sverige, 4 oktober-kommittén är bara några exempel. (Se faktaruta)
SAF köper också tjänster från närliggande föreningar, som stödjer deras intressen, t ex Patrik Engellaus Den nya välfärden.
Fördelen med många organisationer är att SAF kan driva flera olika sorters kampanjer samtidigt. När tidningen Opinion i slutet av 70-talet häcklade socialdemokraterna i bitska artiklar med dåligt faktaunderlag föll inte skuggan direkt på SAF. Aggressiva kampanjer kunde skyllas på andra, även om det egentligen var SAF som finansierat dem.

Så forsätter det:

Timbro, tankesmedjan och bokförlaget, har däremot inte burit sina egna kostnader, utan har subventionerats av SAF och Näringslivets fond. Det tycker Sture Eskilsson är ganska självklart:
– Den sortens verksamhet går inte att driva med vinst på ett traditionellt sätt, utan den är ju beroende av finansiering. Det går inte att driva tankesmedjor med vinst.
Något som är rätt ironiskt med tanke på att Timbro förespråkar fria marknadskrafter och är emot subventioneringar.

När man kunde skriva illasinnat om LO-bidrag till socialdemokraterns valkampanjer förteg man i massmedia:

Sammanlagt hade företag stött moderaterna med 26 miljoner kronor. Och Carl Bildt visade sig ha skrivit tiggarbrev till näringslivet där han bett om bidrag. Trots att Hökmark sagt att moderaterna inte tar emot bidrag från näringslivet. Och moderaternas valbudget går inte ihop. I valet 1994 uppgav partiet att de spenderat 25 miljoner i valrörelsen. Men enbart reklamplatsen som partiet köpte i radio, dagspress och på stortavlor gick på 45 miljoner. (Arena 5/98)
Och det är här det verkligt märkliga inträffar. Näringslivets bidrag till moderaterna blev ingen stor nyhet. Det ledde inte till några tv-debatter. Institutet mot Mutor kritiserar inte. Nyheten försvann.

Läs hela artikeln. Den är mycket informativ och avslöjande.

När Sovjet föll samman kunde jag konstatera att antikommunister gärna jämförde det de betraktade som kommunismens praktik med sin egen politiska utopi och inte förvånande fann de den egna utopin totalt överlägsen och mycket mer lockande. Utopier har ju den egenheten att de är vackra och målar upp ett gott samhälle, utifrån den ena eller andra utgångspunkten (oftast utifrån en grundläggande människouppfattning).

Om man jämför de kommunistiska försöken att förverkliga utopin med de försök som gjorts att skapa det ideala liberala samhället, så ser inte jämförelsen lika vacker ut, för liberalernas del. Det är en skillnad vad gäller vilka människor som har dödats i respektive ideologis namn, men dödat miljoner har även samhällen som kallat sig liberala, eller som har försökt förverkliga liberalismen, gjort.

Nu brukar kommunister protestera och hävda att Sovjet inte kan användas för att döma ut kommunismen eftersom Sovjet inte var ett sant kommunistiskt samhälle, andra att inte Kina var det etc. etc., somliga att inget enda land lyckats förverkliga den sanna kommunismen, därför kan man inte döma ut kommunismen på grundval av vad som hände i de länder som påstod sig vara kommunistiska.

Det visar sig emellertid, ser jag nu när jag läser runt på diverse bloggar (ex. på Det ProgressivaUSA), att de som idag kallar sig liberaler intar samma hållning till verkligheten som kommunisterna. Det finns inga sant liberala samhällen att peka på, något jag inte insett tidigare faktiskt.

Liberaler håller sig alltså, på samma sätt som vänstern, med en aldrig förverkligad utopi och de liknar den gamla ungdomsvänstern på 70-talet även däri att det inom deras led tycks finnas otaliga grupperingar. Det finns libertarianer, det finns nyliberaler, det finns liberaler och socialliberaler. Jag kan inte säga att jag har skillnaderna klara för mig och när jag undrat får jag inte något riktigt klargörande svar (frågade ex. på Mattias blogg)

Det skulle vara väldigt intressant att se en diskussion där man jämförde jämförbara storheter, alltså utopier/ideologier med varandra, och praktikerna/de praktiska försöken med varandra. Någon sådan diskussion har jag aldrig sett.

Att ingripa när någon misshandlades på gatan kallades kort och gott för mod för omkring 20 år sedan, idag kallas det istället för civilkurage.

Detta ord betecknade förr den egenskap som uppvisades av en person som, trots att personenen riskerade att råka illa ut, protesterade mot eller avslöjade sin arbetsgivares lagbrott exempelvis, eller som ställde upp mot arbetsgivaren, eller mot chefen, för en mobbad arbetskamrat. Betecknande nog kallas detta idag istället för illojalitet mot arbetsgivaren. En dyster språklig förändring, och en av alla sådana förändringar vi sett de senaste 20 åren, som tydligt avslöjar vilka som har problemformuleringsprivilegiet idag.

Tidigare inlägg på Motvallsbloggen om svenska språket:
Om ordet solidaritet
Det här med de, dem och dom
Riskabelt att förslumma svenskan

Tortyr, sådant ägnar sig väl i alla fall inte svenska soldater åt? Jag vet inte, men danska gör det! I Danmark har man just haft sin egen lilla tortyrskandal i Irak, som jag inte kan erinra mig att jag läst om i svensk press, däremot i Politikken. Erinrar mig dessutom vad en svensk ung man berättade för mig för omkring 7-8 år sedan och som chockerade mig den gången.

Den unge mannen hade gjort sin militärutbildning för ett av de svenska elitförbanden. Där hade soldaterna under en period genomgått en behandling som är mycket lik det som man idag beskriver att torterade irakier utsätts för. Även om man kanske inte drev det hela lika långt med våra svenska soldater under utbildning, så var det klart och tydligt en utbildning om hur tortyr bedrivs.

De värnpliktiga fick vara utan mat under längre tid. De sattes avklädda i kalla lokaler och spolades med iskallt vatten. De utsattes för ljus som sattes på och stängdes av och som förhindrade att de kunde sova under natten. Man satte på dem svarta huvor vid somlig behandling etc.
Jag minns idag inte alla de situationer de här pojkarna utsattes för då, några år in på 90-talet, då den här mannen genomgick sin militärutbildning.

Jag lyssnade till den unge mannens berättelse med stigande förfäran och insåg förstås direkt att det handlade om psykisk tortyr.

– Orsaken till behandlingen, sade han, var att vi skulle lära oss stå ut med tortyr om vi hamnade i fiendens händer!

Hela behandlingen var uppenbarligen en sådan som befälet hade lärt sig av tortyrexperter i USA, de där som lär ut hur man torterar folk utan att det ska synas utanpå dem att de har torterats, som handlar om att psykiskt bryta ner folk genom att driva dem till utmattning och genom att utsätta dem för förnedrande behandling.

Så kom det kanske mest chockerande i den unge mannens berättelse: Medan man utsatte de värnpliktiga för en del av denna påfrestande behandling, spelade man Internationalen på plågsamt hög nivå.

Detta, är vad som inom psykologin kallas för aversionsterapi. Genom att man utsätter en person för ordentliga obehag, samtidigt som man exponerar personen för något annat, så lär man honom/henne att även framledes må dåligt inför det personen exponeras för. De värnpliktiga skulle uppenbarligen lära sig förknippa Internationalen med något riktigt obehagligt eller otrevligt, lära sig att avsky detta stycke.

Knappast troligt att de ens vill vistas på ett socialdemokratiskt evenemang efter sådana erfarenheter.

Jag undrar om man från socialdemokratiskt håll är medvetna om vad som pågick i den militära elitutbildningen i början av 90-talet (och då Sovjet redan hade fallit samman!), och jag undrar om denna ”träning” fortfarande pågår.

För makthavare obehagliga sanningar kommer fram till allmänheten förr eller senare, snabbare idag än tidigare med de effektiva kommunikationsmedel vi nu har.

Vi vet att makthavare inte vill att somligt ska komma ut.
Frågan är hur de kan eller försöker förhindra detta. Det finns ett antal möjliga åtgärder de kan vidta.

1. via propaganda vinna alltfler för de egna syftena, i det som kan kallas kampen om idéerna (=propaganda).
2. stänga ner obekväma hemsidor på nätet
3. införa censur och kontrollera massmedia, på ena eller andra sättet
4. bädda in journalister så att de inte ser sådant som inte får komma ut
5. förbjuda spridning av obehagliga och avslöjande bilder och/eller att fotografera sådant som kan vara avslöjande
6. mörda obekväma journalister
7. bomba obekväma TV-stationer, eller stänga ner dem

Allt detta ser vi numer även i våra västerländska samhällen, endera för att det redan har praktiserats eller för att det har avslöjats att man haft planer på att göra det. Inget av alternativen har varit effektivt nog. Obekväma sanningar har i alla fall sipprat ut till allmänheten. Det enda som återstår till slut är att skrämma alla människor till tystnad.

Det är metoden som har praktiserats av alla auktoritära och diktatoriska regimer. Somliga ”skyldiga” (läs regimkritiker) fångas i näten med hjälp av spaning och kontroll av alla medborgare, och med hjälp av angiveri. Men också mängder av oskyldiga drabbas – alltid – när regimer tar till denna metod och ingen enda medborgare går säker, inte ens den som är totalt och hängivet ”rättänkande”. Det gör å andra sidan metoden desto effektivare eftersom alla blir skräckslagna och börjar huka i underdånig tystnad, eller tror att de ska klara sig genom att de är hängivna medlöpare. Denna metod fungerar åtminstone för en tid och den tiden kan bli lång, halvsekellång eller mycket längre i värsta fall, som historien visat oss.

I Washington Post kan man läsa följande, som låter verkligt obehagligt, vare sig man uppfattar det på ena eller andra sättet.

The Oct. 19 bust in Sarajevo confirmed a suspicion among several intelligence agents that Bosnia and other parts of the Balkans are becoming a launching pad for terrorist attacks in Europe.

In particular, Islamic radicals are looking to create cells of so-called white al Qaeda, non-Arab members who can evade racial profiling used by police forces to watch for potential terrorists. ”They want to look European to carry out operations in Europe,” said a Western intelligence agent in Belgrade, the capital of Serbia and Montenegro, adjacent to Bosnia. ”It’s yet another evolution in the tools used by terrorists.”

Denna passus borde sända kalla kårar utefter ryggen på varenda tänkande människa. Vad förebådar den?

Även om man är mindre benägen att tro på västerländska konspirationer och föredrar att endast tro på muslimska sådana, får citatet ändå samma otrevliga implikation: Ingen kan i fortsättningen inbilla sig att terroristlagarna bara kommer att tillämpas på mörkhyade och mörkhåriga muslimer, när sådana här tankar slagit rot i den västerländska makteliten. Även bleksiktiga, blonda och blåögda européer får räkna med att bli misstänkta för att vara al Qaida-terrorister, kan anges, gripas, föras bort och torteras enligt de här lagarna och enligt numer gängse bruk.

Vilket samhälle resulterar det i? Om eller när detta börjar hända, vem vågar därefter vara vän med en mörkhårig muslim, eller tala med en sådan?

Nu pågår det stora räfst- och rättartinget i alla medier med anledning av Katastrofkommissionens rapport. Regeringen ställs vid skampålen och statsministern gör pudel på pudel.

Man har förmodligen helt rätt i att mycket av långsamheten, när det gällde att reagera och börja agera, beror på att vi har en statsminister som tror att han är en president, med monopol på rätten att styra Sverige, och att underordnade därför inte vågar ta egna initiativ. Men jag kan inte låta bli att förundra mig över den häftiga borgerliga indignationen.

Oppositionens idol, den konservative presidenten Bush, visade heller inte prov på snabb och effektiv reaktion i samband med orkanen som förstörde New Orleans och han har fortfarande inte gjort några större insatser, vad jag vet, för att hjälpa dem som drabbades, bortsett från att skicka polis och militär så småningom. Att då, som en skribent i DN gör i radion idag, uttrycka åsikten att svenska regeringens agerande påminner om gamla Sovjet, där folk inte heller vågade reagera utan godkännande från högsta ort, är magstarkt. Senfärdiga och felaktiga, ja rent omänskliga reaktioner verkar inte vara förbehållna gamla Sovjetkommunismen.

Vem tror att det hela hade varit bättre skött om vi hade haft Reinfeldt som statsminister? I synnerhet kan man misstänka att så inte hade varit fallet som just det parti han företräder hävdar att staten ska ha en så liten byråkrati som möjligt och göra så lite som möjligt och att vi i stort sett inte ska betala någon skatt alls (eller är det bara de rika som inte ska göra det kanske?). Hur hade en sådan regering reagerat? Omedelbart rusat ut och fixat en nödhjälpsgala, med biljettpriser på 10.000-100.000 kr/stol, för att hjälpa dem som satt fast i Thailand? Detta parti anser ju att all hjälp åt medmänniskor ska vara frivillig.

Nej, man kan faktiskt inte begära det övermänskliga. Hur i all världen ska Sverige kunna hålla beredskap för allting som kan tänkas hända var som helst på jordklotet dit svenskar råkar välja att resa (I synnerhet en massa journalister). Man kan faktiskt inte anklaga regeringen för att inte känna till att det fanns ett medeklassens semesterghetto i just de områden i Thailand som drabbades och om massmedia anser att svenskarna där var skäl att reagera snabbare, ja då kan vi inte tala om annat än om rasism från massmedias sida. Varför är offren i Pakistan inte värda samma upprördhet som de svenskar som hade råd att semestra i Thailand?

Så nu väntar jag med spänning på den utredning som ska visa vad Sverige gjorde och gör för dem som drabbades av den för några månader sedan timade jordbävningen i Pakistan, som förorsakar att människor dör just nu, därför att de fryser ihjäl pga brist på bostäder. Var är journalisterna och upprördheten vad gäller den naturkatastrofen?

PS: Det ovan skrivna har ingenting att göra med mina känslor vad gäller de drabbade i Tsunamikatastrofen, som givetvis har min djupa medkänsla. Det handlar om det apspel som de borgerliga partierna och journalistkåren spelar upp just nu. För mer information om den saken, läs bloggen Rättvis och balanserad

Tillägg 4/12: Magnus på bloggen Magnus tankar har ett mycket intressant och tänkvärt inlägg om den här saken idag.

Nej, jag försvarar inte kommunistiska diktatorer. Jag är inte ens, och har aldrig varit kommunist. Men jag har sett något hända de senaste tjugo åren som upprör mig, nämligen hur min generations ungdom och liv alltmer förvanskas och förljugs i massmedia och hur det kampanjas för att skapa begreppsförvirring på alla fronter.

I mitten av 1990-talet började studenter tala om för mig hur det var i min ungdom, hur ofria vi var, hur vi inte hade några valmöjligheter, hur kontrollerade vi var och hur bra det hade blivit nu – med valfrihet och så. Jag kände inte alls igen deras bild av den tid som jag tillbringade min ungdom i (varifrån fick ungdomarna den här föreställningen?). Vi var hur fria som helst (även om vi bara hade en enda och mycket billigare eldistributör). Framför allt hade vi den frihet som var mer värd för vanligt folk än det mesta, friheten att välja arbetsplats och arbetsgivare, friheten att be en odräglig chef dra åt skogen på fredagen och ha ett nytt jobb på måndagen, som jag skrivit tidigare. Ingen behövde gå kvar på en arbetsplats som man vantrivdes så fruktansvärt på att man blev rent sjuk, som många tvingas göra idag, precis som läget var för 150 år sedan.

Så småningom kunde jag märka hur man började skapa associationer mellan alla de ord, som var positiva för min generation, och negativa fenomen, såsom mellan solidaritet å ena sidan och kollektivism/kommunism/ofrihet å den andra, mellan feminism och kommunism, mm, allt i uppenbar akt och mening att få människor att betrakta samverkan och kollektiva protester exempelvis, som något skumt, stalinistiskt.
Det är nu helt klart att vanliga människor är helt maktlösa om de inte agerar gemensamt, och att de är mycket obekväma för arbetsgivare om de gör det, så vilka som har mest intresse av att vi alla börjar betrakta oss själva som ensamma seglare på obegriplighetens ocean, som isolerade individer i en värld som bara består av en massa orelaterade individer utan samband, är inte svårt att förstå.

Slutligen kunde jag notera hur alltfler började sätta likhetstecken mellan nazism och kommunism, och det kunde jag svälja (både Hitler och Stalin, liksom Mao m.fl. var skurkar av värsta slag), men när jag nu märker hur somliga börjar flytta fram positionerna ytterligare ett steg och också sätta likhetstecken mellan socialism, underförstått, klart uttalat i vissa fall, socialdemokraterna, och kommunism och börjar antyda eller hävda att vi levde i ett kommunistiskt samhälle fram till 1990-talet, och därmed också i ett nazistiskt då tycker jag det börjar bli dags att protestera mot historieförfalskningen. Det senare säger man inte – än, men det blir den logiska konsekvensen av att hävda att kommunism och nazism är samma sak och dessutom att kommunism och socialism/socialdemokrati är samma sak.

Kommunism är inte detsamma som nazism, varken vad gäller idéer eller praktisk politik, även om den politiska praktiken varit förfärande i båda fallen och även om det fanns vissa likheter, men alla de politiska ideologierna (ismerna, idéerna, vad man nu vill kalla dem) delar vissa element med varandra, och socialism, såsom den har uppfattats av socialdemokrater har inte varit kommunism och definitivt inte nazism. Socialdemokrater har, under hela min livstid, varit närmast maniskt noga med att ta avstånd från kommunisterna i riksdagen liksom i fackföreningarna. Att ens antyda något annat är att förvanska 1900-talets historia över gränsen till den rena lögnen.

Med anledning av tidigare diskussioner på den här bloggen, om huruvida kommunism och nazism är samma sak, presenterar jag följande citat av Hitler, som visar på en av de avgörande skillnader som jag hävdar föreligger mellan dessa båda ideologier eller ”ismer”, vilket man nu vill kalla dem.

Demokratin har lagt världen i ruiner och nu vill ni utsträcka den till den ekonomiska sfären. Det skulle vara slutet på den tyska hushållningen. Kapitalisterna har arbetat sig upp genom sin duglighet och de har rätt att leda, därför att de har särat sig från mängden och enbart det bevisar, att de är av högre ras. Nu vill ni, att ett odugligt regeringsråd eller arbetarråd, som inte begriper någonting, ska ha sitt ord med i laget. Ingen som leder industriföretag skulle tolerera det.” (citat från Alan Bullock: ”Hitler – en studie i tyranni”, bokförlaget Prisma, 1978)

Jag har tagit citat från Wikipedia

Det var förvisso så att även folk i Hitlers egna led från början föreställde sig att nazismen var en form av socialism, på grund av att partiet kallade sig Nationalsocialistiskt (vilket var mycket väl genomtänkt). När Hitler tagit makten förväntade sig somliga av dem att nazisterna nu skulle expropriera de förmögnas egendom. De som trodde det torde ha insett sitt misstag efter denna deklaration. I synnerhet som Hitler så småningom lät mörda bl.a. Gregor Strasser, som var en av dem som krävde ett sådant förstatligande och stödde de kommunister och socialister som strejkade för och begärde detta.

Vad man än vill hävda om den kommunistiska ideologin (ismen), så inte försvarade den kapitalismen, och den sade definitivt inte att kapitalisterna var en högre ras.

Den som vill lära sig mer om hur det gick till när Hitler kom till makten, och om hur han och hans hejdukar resonerade, rekommenderas att läsa William L. Shirers klassiker, The Rise and Fall of the Third Reich. A History of Nazi Germany (1959). Det är ett lite behändigt verk på 1.483 sidor (exklusive noter, finns också på svenska men som flera band).

Jag har just läst om stora delar av boken och vill gärna citera följande från Shirers penna (sid.320, 1963 års ugåva):

It was at that time, in the late summer of 1934, that I came to live and work in the Third Reich. There was much that impressed, puzzled and troubled a foreign observer about the new Germany. The overwhelming majority of Germans did not seem to mind, that their personal freedom had been taken away, that so much of their culture had been destroyed and replaced with mindless barbarism and that their life and work had become regimented to a degree never before experienced even by a people accustomed for generations to a great deal of regimentation……

(några rader längre ner)

A a newly arrived observer was somewhat surprised to see that the people of this country did not seem to feel that they were being cowed and held down by an unscrupulous dictatorship.

På något obehagligt sätt känns detta aktuellt. Även om dagens situation är annorlunda så finns det paralleller.

Jag får anledning att återkomma till somligt i Shirers bok och förmodligen också till nedanstående böcker, som alla står på tur för omläsning. och som jag rekommenderar till läsning:

1. Arvid Fredborg, Bakom Stålvallen (1943)
2. Peter Philips, The Tragedy of Nazi Germany. The Collapse of Character and Morality Which led to Nazism Can Happen Anywhere (1969)
3. Alexander Werth, Russia at War 1941-1945 (1964)