Genom Britt, som kommenterat på min förra post om Peter Rosts utmärkta Sommarprogram, fick jag en länk till en artikel i tidningen Vi, om whistle blowers, de där människorna som, liksom Peter Rost, Sara Wägnert, Ingvar Bratt m.fl. går ut och avslöjar oegentligheter på sina arbetsplatser, eller inom andra verksamheter som de känner väl till eller deltar i, som inom politiken, i föreningar eller klubbar. Det är en mycket läsvärd artikel som jag rekommenderar.

När jag så lyssnar på programmet Kropp och själ i natt, där man bl.a. tog upp Stanley Milgrams berömda experiment (från 1961), som handlade om lydnad och vad människor kunde fås att utföra på uppmaning av auktoriteter, ser jag den länk som förbinder de här båda fenomenen.

Milgrams experiment (som man kan läsa om i Wikipedia bl.a) visade att så många som 65% av de undersökta experimentpersonerna var kapabla att, på en auktoritativ forskares uppmaning, döda en annan person (skicka så starka elektriska strömmar igenom hans kropp att han dog av dem/experimentet var fejk förstås). Experimenten handlar mest om whistle-blowerns motsats, om de auktoritetstrogna, de underdåniga, de lydiga men det är dessa människor som möjliggör för maktetablissemang, av olika slag, att behålla sin makt och att stänga av/sparka/isolera dem som rättmätigt säger ifrån. De onda människorna, som någon har sagt, skulle inte kunna göra så mycket ont om inte de goda människor teg.

Ofta börjar whistle-blowern med att försöka tala med den överordnade, påtala vad som är fel, istället för att offentliggöra sina upptäckter direkt, och därmed bäddar han/hon för sin definitiva undergång.

De där som säger ifrån, som påtalar oegentligheter eller lägger fram berättigad kritik mot överheten, de med civilkurage, riskerar alltid sin framtid. De riskerar den just för att alldeles för många människor i deras omgivning är fega, inte vågar ställa sig upp och offentligt stötta whistle-blowern. ”Whistle-blowers” i Sverige stöts nästan alltid ut och går förlorande ur sina strider.

Jag har sett dem, ett antal gånger i mitt liv, oftast i mindre viktiga sammanhang, som i föreningar och klubbar, men även i ett, för mig, mycket viktigt sammanhang: Där sitter de, de där fega, lydiga men annars så trevliga arbetskamraterna, tittar en inte i ögonen, tilltalar en inte, behandlar en som luft. De vet att de är fega, de vet att man har rätt, de vet att de är så ynkligt ängsliga att säga eller göra något som kan resultera i negativa konsekvenser för dem själva. De skäms egentligen över sig själva och just därför undviker de whistle-blowern och bidrar på så sätt till att isolera denna. Sedan kan desssa fega varelser komma, åratal efteråt, och be om ursäkt eller erkänna att man hade rätt, att de inte borde ha tigit den där gången, att de ångrar sig – det är så dags då!

I artikeln i tidningen Vi, berättas historierna om flera av våra mest kända whistle-blowers och hur det gick för dem. Dessutom ges ett antal tips om hur man ska gå tillväga om man bestämmer sig för att ”blåsa i pipan”, för att inte själv drabbas alltför hårt, även, som man skriver, om man alltid måste vara beredd på det värsta. Enligt min erfarenhet kommer alltid det värsta att hända och i verkligheten finns aldrig någon total upprättelse, sådan finns bara i sagorna, åtminstone i Sverige.

Mitt personliga tips är således: Gå inte till chefen och varna honom/henne eller avslöja vad du vet, inte ens av ren omtanke och för att du vill väl, förrän du har bevis, samlat papper och vet att du kan sätta dit chefen om det kommer att knipa (och förvara bevisen, eller kopior av bevisen, så att chefen inte kan få tag i dem). Går du till chefen utan klara belägg som håller vid en offentlig granskning, kommer du garanterat att gå ut som storförlorare. Dessvärre är whistle-blowern ofta den där personen som vill vara juste, och det är livsfarligt i sådana här fall att vara det då det ger den överordnade, eller andra som känner sig hotade, en chans att samla material mot dig, hinna förtala dig, intrigera emot dig, hinna gömma undan bevis etc.

Slutligen: Det straffar sig nästan alltid att vara whistle-blower och det lönar sig nästan alltid att vara nickedocka! Det är de fega som gör detta till ett sorgligt faktum.

Länk:
– Tidningen Vi / om whistle-blowers
– Vi är mycket mer lättlurade än vi vill tro, Motvallsbloggen (3/11 2006) om grupptryck

Den nya regeringen har uppenbarligen bestämt sig, helt i enlighet med traditionell konservatism så klart, att det simpla folket ska kastas ner i ”nyttig okunnighet” (det blir fler pigor på det sättet). Varje liten åtgärd som kan vidtas i den riktning ska vidtas, är regeringens motto, men det deklarerade den inte före valet förstås.

Skolorna ska inte längre ge sämre folks barn god utbildning har vi just konstaterat. Att de sämre ställda inte heller ska ha råd att besöka muséerna för gratis förkovran är ett steg i samma riktning. I snitt har muséerna förlorat 35 procent av sina besökare sedan den konservativa regeringen återinförde entréavgiften på de statliga muséerna. Kulturministern säger i DN att:

… muséerna måste kunna locka med annat än gratis inträde.
– Ingenting är gratis. Vi kommer inte att kunna ha muséer med högkvalitativ verksamhet om de inte kan ta betalt för den, säger kulturministern

Nä, att ingenting är gratis, det vet vi ju, och att moderater anser att ingenting ska finansieras gemensamt och solidariskt visste vi ju också, för att inte tala om att åtminstone många av oss visste vilka som i första hand skulle drabbas av moderaternas kollektiva egoism.

Effektivt jobbat regeringen. Det är precis så man sätter pöbeln på plats – så nu väntar vi på nästa åtgärd i samma riktning. Betalning för boklån på biblioteken ligger väl i pipe linen, och varför inte inträdesavgift på desamma också, så att ingen sneker in där och sitter och läser en bok eller en tidning alldeles gratis.

Länk:
– Om muséernas besökstapp, DN

Man upphör aldrig att förundras. Ineffektiviteten och inkompetensen i samhället tycks bara bli djupare och djupare.

Här beställer vi snabbare bredband från Telia. Vad händer? Jo jag får ett brev från Telia som talar om för mig att jag dessvärre inte kan få bredband. För att få ett sådant måste man bo inom 9 km från en station, skriver Telia. Vi bor 2 km från en sådan och har redan bredband, fast det långsammaste och stationen ifråga kan leverera dubblet så snabba bredband i alla fall. Så då blir det till att avsätta en arbetsdag till att försöka komma förbi drakarna som vaktar Telias telefoner (förmodligen för att minst hälften av alla som ringer ska ge upp). Det brukar som bekant kräva både tid och tålamod.

Unga människor tror säkert att det alltid har varit så här och att det är socialdemokraternas (socialismens) fel att Sverige fungerar uselt. Men en gång i tiden, för sådär en 20 år sedan, behövde man sällan vänta länge för att komma fram till myndigheter eller till statliga företag som till ex. dåvarade helstatliga Televerket. Detta väntelände började när nyliberalismen gjorde sitt intåg i Sverige och då statliga organ och företag endera privatiserades eller började tillämpa moderna företagsprinciper, ”lean produktion”, ”management by stress”, besparningar och sparkande av folk, för att spara pengar och/eller för att höja aktiekurserna – med ty åtfäljande höjningar av direktörernas bonusar.

Det enda man lägger ner mer arbete på idag är utskick av räkningar, som inte bara är obegripliga utan regnar ner i brevlådan som den värsta åskskur. Förr betalade man elen tre gånger/år, med en enda räkning var gång, idag hinner man knappt betala en räkning förrän nästa ramlar ner i brevlådan, i varje fall verkar det så, och dessutom får man betala till flera instanser varje gång. De enda som tjänar på detta elände är som sagt direktörerna – som måste vara de mest inkompetenta personer som det här landet har att erbjuda. De verkar bara kunna två ting, lura upp beslutande politiker och få upp aktiekurserna genom avskedanden och varsel om sådana.

Det är vi medborgare som betalar kalaset – med vår tid och med mer av våra pengar.

Det finns (minst) två allvarliga konsekvenser av folkpartiets krav på språktest för medborgarskap. Det första är att partiet med detta fiskar i grumligt vatten och bidrar till att driva fram främlingsfientlighet genom att man göra invandrares språkkunskaper till ett ”problem”. Med detta driver man dessutom hela det politiska fältet längre ut i den bruna dimman.

Det andra allvarliga sidan är att man gör invandrarna själva ansvariga för sina ”dåliga” språkkunskaper när det i själva verket i hög grad är samhället som genom politiska beslut har försvårat för invandrarna att verkligen lära sig svenska. Inte minst folkpartiet självt har, i sin upphöjda okunnighet om området, bidragit till att problemen för invandrarna att lära sig svenska har förvärrats.

Dels gör förstås den höga arbetslösheten bland invandrare det svårare för många av dem att komma i kontakt med andra svenskar vilket försvårar för dem att lära sig svenska. Dels kom förra borgerliga regeringens beslut om att asylsökande skulle få bosätta sig var de själva ville i landet redan under asyltiden, att leda till att alltför många samlades inom avgränsade områden i storstädernas ytterområden. De asylsökande föredog att bosätta sig tillsammans med landsmän, vilket är helt naturligt, men resultatet av detta beslut blev att de större städerna snabbt fick rena invandrarghetton, en inte oförutsägbar effekt av beslutet, och en effekt som, i synnerhet om det kombineras med hög arbetslöshet, skapar samhällsproblem och problematiskt utanförskap.

Dels har alla partier tillsammans valt att ständigt omorganisera och utsätta undervisningen i svenska för invandrare (sfi) för ett experimenterande grundat på bristande insikter, vanföreställningar och fördomar om vad det innebär att lära sig ett främmande språk som vuxen Gång på gång har man rivit ner undervisningssystemen och därmed förlorat kompetens inom sfi-lärarkåren. Det tar mycket längre tid att bygga upp kompetenssystem än de flesta inser och river man det man just försöker bygga upp vart tredje år, som man gjort i det närmaste, så får man aldrig någon välfungerande undervisning. Under sådana förhållanden lyckas man aldrig bygga upp gedigna kompetenssystem.

Alltför många som idag verkar som sfi-lärare har ingen utbildning för sitt arbete. De har sämre arbetsvillkor, längre arbetstider och lägre löner dessutom, än andra lärarkategorier, varför yrkets status är lågt. Vilken utbildad lärare föredrar att arbeta flera timmar för lägre lön och med kortare semester än de kan få inom andra skolformer? Kommuner föredrar dessutom inte sällan att anställa ”pratkvarnar” istället för lärare, för att kunna betala lägre löner (i tron att man sparar) för att man tror att språk lär sig människor bäst genom att bara prata, vilket är en gravt felaktig föreställning. Det gör små barn, men inte vuxna människor. Vidare har man i stort sett tagit bort möjligheterna för sfi-lärare att vidareutbilda sig för att kunna förbättra undervisningen (man sparar pengar på det sättet tror man) Dels har man ofta organiserat sfi-undervisningen så illa att man i stort sett omöjliggjort för alla att få en effektiv sfi-undervisning och en vettig inlärningssituation. Genom att exempelvis sätta analfabeter och akademiskt utbildade deltagare i samma studiegrupper, som man har gjort på många håll, knäcker man i stort sett alla i grupperna.

Hela området har, alltsedan den förra hetsjakten på invandrare, i början av 90-talet, varit utsatt för så mycket populistiska åtgärder och så många nya politiska beslut grundade i vanföreställningar, i populism, i okunskap och, misstänker man ibland, i ren illvilja, att det är rent oförskämt mot våra invandrare att slutligen göra dem själva ansvariga för att de inte behärskar svenska språket gott nog.

Kravställarpolitiken, vilket område den än tillämpas inom, är ingenting annat än brundimma, ägnad att rikta människors missnöje med samhällspolitiken åt annat håll, att tillhandahålla offentligt accepterade syndabockar. Dessutom handlar det i folkpartiets fall om att säga en sak, ge ett intryck, medan man ämnar göra det rakt motsatta i praktiken. Folkpartiets analysgrupp skriver så här om saken:

Från socialdemokraterna får vi också kritik för att ha härmat danska Venstre och givit efter för de invandringskritiska. De förtiger dock en viktig skillnad. Venstres mål med sin integrationspolitik är att minska invandringen – vi slår fast redan i inledningen av integrationsprogrammet att vi behöver fler invandrare.

Hederligt kan man inte kalla spektaklet. Folkpartiets satsning på språkkrav även i årets val är alltså rent oanständigt för att uttrycka det mycket milt. Det finns inga ord som lämpar sig i offentligheten, för att uttrycka vad jag tycker om detta förfarande.

Länkar:
Folkpartiets ”Succékommission”
PS: Länken fungerar konstigt, man måste hålla kvar den med musen en god stund innan den fungerar, fråga mig inte varför.

Här kommer en annan sann historia ur livet, berättad av en god vän idag.
Kompetensskräcken kan ta sig många uttryck och uppträda på alla nivåer i samhället alltså – eller handlar det här bara om en ung manlig chefs förhoppningar om inspirerande bredvidsex?

På företaget där bekanten arbetar, i ett samhälle i Småland, skulle man anställa en ny person på ett ettårigt vikariat, en assistent åt den 35-årige (manlige) exportsäljaren. Tre sökanden fanns, men ingen passade för jobbet enligt 35-åringen.

– Men den här kvinnan, hon passar väl alldeles utmärkt, väldigt fina meriter, sade bekanten när hon ögnade igenom de sökandes meritförteckningar och såg att en kvinna hade både kompetens och meriter som överträffade exportsäljarens.

– Hon är för gammal, replikerade exportsäljaren surt.

Hon var 55 år.

– Ja men, det handlar ju bara om ett vikariat på ett år, då spelar väl åldern ingen roll, tyckte bekanten, och sååå gammal är hon ju inte.
– Kanske inte, muttrade 35-åringen och fortsatte – men om hon är bra så kanske man vill kunna tillsvidareanställa henne.

!!!!

Kompetensskräcken i Sverige / Introduktion

Apropås Nobelfesten och pristagarnas föreläsningarna, som väl inte var helt tokiga, kommer jag att tänka på den tiden (för omkring 10 år sedan) då jag bevistade ett antal internationella akademiska konferenser och de föreläsningar jag åhörde på dessa. Sådana konferenser är organiserade i sessioner, där olika forskare läser upp uppsatser i vilka de presenterar sin forskning.

Det var ofta bedrövligt att sitta och lyssna till de här uppläsningarna, av det enkla skälet att man inte förstod vad uppläsarna sade. Engelska är förstås det internationella vetenskapliga språket, och det gick väl ofta ganska bra att förstå dem som hade engelska som modersmål, men de andra! Hua! De kanske hade mycket spännande saker att berätta men på grund av att de aldrig hade lärt sig läsa upp en uppsats på engelska (förmodligen inte heller på sina egna modersmål), gav de ofta intrycket att de fick mer betalt ju fler ord de kunde läsa per minut. Många rusade rakt igenom sin texter med ilfart, utan andningspauser, utan adekvat betoning och utan att inse att en skriven och uppläst text kräver att man läser långsammare än man talar spontant, i synnerhet som många av texterna var så komplicerade att åhörarna behövde lite tid för att smälta vad som sades, och mer tid ju mer ovant, eller kanske nydanande det sagda var.
Det var så tydligt att de forskare, vars föredrag uppmärksammades och senare diskuterades bland konferensdeltagarna, alltid var de som hade presenterat sin forskning på ett bra sätt. Bra presentationer av forskningsinsatser betyder alltså något, ger status och är därmed viktigt. Ett universitet som vill låta tala om sig internationellt ska alltså utbilda sina forskare i konsten att föra fram sina forskningsinsatser så bra som möjligt.

Det här, tänkte jag under konferenserna och när jag åhörde obegripliga uppläsningar, är inte klokt. Vi måste lära våra svenska forskare och forskarstuderande att läsa upp texter skrivna på engelska så att de blir begripliga. Det krävs inte så mycket övning för den saken, gissar att någon kursdag skulle räcka. Det handlar ju inte om att förvandla forskarna till fullfjädrare teateraktörer.

När jag vid ett tillfälle fick möjlighet att framför denna uppfattning till dåvarande dekanus (som var språkman) för den faktultet vid det universitet där jag arbetade, och föreslog att man skulle ordna sådana här kurser för forskarna vid vårt universitet, höll han med mig, suckade djupt och frågade retoriskt: Men hur tror du att man ska kunna få professorerna på det här universitetet att begripa det och få dem att avsätta medel, från krympande budgetar, för något de inte förstår vitsen med?

Kompetensskräcken i Sverige / Introduktion

Jonas, på bloggen Blind höna, har haft flera intressanta och tänkvärda inlägg om IT-teknologin, där han refererar undersökningar om hur denna fungerar ute i företag och i samhället. Han beskriver hur den ofta krånglar, hur företag inte får de datorverktyg som passar deras verksamheter, hur anställda får dålig utbildning om nya dataprogram och om den nya teknologin och hur man slösar bort stora summor på icke funktionsdugliga verktyg etc.

”Workers spent 10 per cent of their time battling against computer programmes or getting to grips with phones, handheld devices and other gadgets, equating to a month a year.

”20 miljarder har svenska privata och offentliga verksamheter lagt ned på IT-projekt det senaste året. Av dessa betraktas 72 procent som misslyckade.

Läs mer på Blind Höna, här, här och här

När datorerna gjorde sina intåg på kontor och i byråkratier för knappt 20 år sedan, trodde de styrande uppenbarligen att datorerna skulle göra jobben alldeles själva och flera människors jobb, på samma sätt som industrirobotarna gjorde. Alltså rationaliserade man bort kontorspersonal, som läkarsekreterare, för nu kunde ju läkarna själva föra journaler, smidigt och lätt (men man har visst börjat anställa läkarsekreterare igen). Polisens kontorsassistenter avskedades, för nu kunde ju poliserna själva skriva in rapporterna, förlag drog ner på eller avskaffade redaktörer, för nu kunde ju författarna själva fixa både lay-out (i vissa fall) och språkgranskning. Följaktligen sitter idag en massa människor och gör det de inte kan, med teknologi som inte fungerar och på apparater som de inte kan sköta ordentligt, till timlöner som egentligen är högre än de skulle behöva vara. Läkare är sällan några hejare på att använda tangentborden. Poliser sitter och knappar in rapporter med pekfingrarna, forskare sitter och redigerar sina artiklar eller böcker själva med samma primitiva skrivmetod, sysslor som folk, som kan skriva maskin och behärskar skriven svenska, gör så mycket snabbare, effektivare och bättre, och som de dessutom skulle göra för lägre timpenning, så vinsten med sådan personal är dubbel. Ett gigantiskt slöseri med mänskliga resurser med andra ord.

Nu skulle vi dessutom få det papperslösa samhället. I praktiken slösas det mycket mer med papper p.g.a. datorerna. Dels gör man inte som förr, sätter tillbaka papperet i maskinen och rättar till ev. skrivfel, utan man skriver ut ett helt nytt papper, ofta flera stycken för att man hittar fler fel i texten. Dels skriver man numer ut och distribuerar ofantliga mängder skrivna alster som egentligen är helt onödiga och som nästan ingen läser. Viktig information drunknar i floden av meningslösa utskick, vilket ytterligare försämrar administrationer och organisationer eftersom detta leder till sämre kunskaper hos personal om vad som gäller.

De som utvecklade datateknologin var unga glada killar (för det mesta), som saknade kunskaper om pedagogik, alltså kunde de inte skriva begripliga manualer. De saknade kunskaper om ergonomi, således är tangentborden fortfarande katastrofala ur ergonomisk synpunkt (sifferdelen ska naturligtvis inte ligga på höger sida för högerhänta), och eftersom de saknade arbetslivserfarenheter hade de ingen aning om hur företag fungerar och hur programvaran borde vara konstruerad och fungera för att underlätta istället för att trassla till livet för användarna.

Inte heller de som trodde att datorerna skulle göra allting, smidigt, lätt och mycket billigare, begrep hur många områden som berördes när datateknologin introducerades på bred front och de förstod aldrig att erfarenhet också är en viktig faktor vid organiserande av arbetsplatser och arbetsuppgifter. Föraktet för kunskap om människor är ganska utbrett bland styrelseproffs och VD:ar i näringslivet, bland professorer på universiteten, och inom kommunstyrelser.

Det finns inga rent tekniska system! Alla system som inkulderar teknik består av både människa/maskin. Alltså krävs också kunskaper om människor för att utveckla systemen så att de fungerar väl. Det räcker inte med kunskaper om tekniken. Att inte ta hänsyn till detta innebär kunskapsförakt, liksom när erfarenhet döms ut och erfarenhet är något som bara kommer med åren.

Kompetensskräcken i dagens Sverige, som bland annat innebär att alla anses för gamla för att vara anställningsbara redan vid 45 års åder, leder till att erfarenhet betraktas som onödig och förlegad. Den förgudning av ungdom, som vi har sett de senaste 20 åren, leder nästan alltid fel och kostar alltid alldeles för mycket, både i pengar, i slöseri med mänskliga resurser och i mänskligt lidande.

Introduktion / Kompetensskräcken i Sverige

Med genomförandet av målstyrningen, som i stort sett har misslyckats överallt där den tillämpas, och det är på de flesta samhällsområden idag, lyckades man förringa kunskaper i ekonomi, eller inom de områden som berörs.

Målstyrningen handlar om att riksdagen och regeringen ger kommuner och myndigheter en påse pengar, lagstiftar om de mål som ska uppnås för pengarna och sedan kan de beslutande på högsta nivå avsvära sig allt ansvar för resultatet.

I mitten av 80-talet arbetade jag inom ett av de områden som utgjorde pilotprojekt vad gällde målstyrning, nämligen undervisning av invandrare i svenska (sfi). Där började staten med att ge kommunerna en summa pengar för alla som började sin sfi-ubildning (jfr den aktuella diskussionen om universitetens bidrag/studerande) och bestämde vilka kunskaper de skulle bibringas för pengarna. Kommunerna i allmänhet (med få undantag) anordnade en så usel sfi-undervisning att många slutade på kurserna ganska snart. Det betydde att invandrarna inte lärde sig svenska och att kommunerna istället kunde använda pengarna till annat.
Då sade rikspolitikerna att kommunerna istället skulle få en del av pengarna först sedan invandrarna hade gått en viss tid på undervisningen. Det resulterade inte heller i bättre undervisning. Då gav man i princip upp och gav kommunerna en påse pengar för varje flykting dessa tog emot och sade att för de här pengarna ska ni ta hand om flyktingarna, ordna dem lägenheter och mat, ge dem sfi-utbildning och lotsa ut dem i samhället och på arbetsmarknaden.
Det här var ungefär som om man skulle ställa sig vid åsnan, som just fallit ihop under tyngden av lasset på ryggen, och säga att ”klarar du inte det här så lägger vi på lite mer, och så lite till och så ytterligare lite mer”, och sedan lämna åsnan åt sitt öde.

Inte nog med detta, från början var kommunerna tvungna att i första hand anställa lärare med erfarenhet och utbildning inom området (formell behörighet/kompetens), men det kravet slopade man också så småningom.

I verkligheten kräver målstyrningen och det ekonomiska ansvar man plötsligt lade på varje myndighet, att den som hade ansvaret för ett område måste vara, inte bara kunnig inom sitt område utan även vara kunnig i ekonomi. Sådana djur finns nästan inte. Alltså missköts väldigt mycket i samhället idag.

Här resonerade man tydligen som om ekonomikunskaper inte var av något värde, som om det räckte med att klara sin privatekonomi så skulle man också klara av att sköta ekonomin för större organisationer eller institutioner och dessutom ansåg man till slut att det inte ens skulle krävas några kunskaper om sfi-undervisning.

Att på detta sätt lägga en massa ekonomiskt ansvar på människor som inte har någon utbildning i ekonomi – och att anse att det inte är så noga med lärarnas kompetens, det är kunskapsförakt, som jag alltså inordnat under begreppet kompetensskräck.

Introduktion / Kompetensskräcken

Det var en gång, för sådär en tio år sedan, på ett universitet i Sverige, en kvinnlig forskare inom ett mycket mansdominerat akademiskt område, som sökte en tjänst. De andra två sökande var män. De sökandes arbeten sändes till en sakkunnig på ett utländskt universitet för bedömning. Den sakkunnige rankade kvinnan som nummer ett, och männen som nummer två och tre. Inte lång tid därefter sparkades kvinnan från det vikariat hon upprätthöll vid sin institution och inte fick hon den sökta tjänsten heller.

Sålunda gjorde man sig av med en kvinnlig kompetent person. Vem som fick tjänsten kan kvitta, det var inte kvinnan. Fallet är inte unikt, för att uttrycka det med ett understatement, och även om sådant drabbar kvinnor i högre grad än män, jag kunde berätta om ett antal fall av liknande slag, så drabbas även kompetenta män av samma behandling titt som tätt.

PS: Den omtalade kvinnans namn och namnet på universitetet förblir anonyma av hänsyn till kvinnan, som kan drabbas hårt om hon nämns vid namn. Sveriges akademiska värld är nämligen ett ormbo. Men jag vill betona att berättelsen inte handlar om mig.

Introduktion / Kompetensskräcken

Redan för ganska många år sedan uttalade en mig närstående person en devis som senare visat sig hålla i nästan alla väder: Närhelst en politiker säger att man ska satsa på något, kan man vara säker på att han är i färd med att riva ner eller försämra det.

Det handlar om den nya politiska strategin att tala så mycket om att man gör en sak att ingen märker att man gör det rakt motsatta (också ett område att skriva en följetong om).

Det finns fler som har noterat samma sak. Carl Hamilton, en av mina favoritkåsörer, byggde, tydligen framgångsrikt, upp en institution för etik på Handelshögskolan i Stockholm- och blev utsparkad (av skäl som är mig förborgade men som jag tror att jag kan ana mig till). Sedan dess kåserar han i Aftonbladet, där han bland annat skrivit ett träffande kåseri om kunskapssamhället under rubriken Samhällstoppen full av skojare, (rekommenderas varmt till läsning).

Det är alltid roligt när personer vars tankeskärpa man beundrar kommer till samma slutsatser som man själv.

Carl Hamilton var uppenbarligen både alldeles för kompetent, skärpt och intelligent för att få vara kvar på Handels. Ett av alla exempel på hur man gör sig av med kompetens – så snabbt man kan – i det som politiker så gärna kallar kunskapssamhället, antydandes att kompetens skulle vara något som uppskattas.

Det är inte vad som sägs utan vad som görs som räknas.

Introduktion / Kompetensskräcken