Via Jenny W:s blogg hittade jag länken till den handling som ger Eva Lundgren fullständig upprättelse och också en rimlig kompensation för det hon utsattes för. Bra när rättvisan segrar. Nu borde de massmedia, som var med i häxjakten på Eva Lundgren, också se till att ge henne upprättelse.

Länkar:
Protokoll från Uppsala universitet
Jenny W:s blogg
Länk tillagd 11/12:
Kilden, intervju med Eva Lundgren om ”Låt de små barnen”

Så har man då beslutat att dela ut Riksbankens pris i ekonomi till Alfred Nobels minne, det där fusknobelpriset som man började dela ut 1969, till en gubbe som heter Edmund S. Phelps. Det var inte möjligt att ens gissa sig till vad mannen sagt och kommit med för förslag inom området utifrån radions reportage om saken idag, så för att förstå det måste man nog läsa hans samlade verk, men det handlade tydligen om inflation och arbetslöshet.

Med anledning av detta, för jag här in den kommentar om saken som jag skrev in på Lasses blogg, om än aningen modifierad här.

Ekonomin är en vetenskap (påstås det) och naionalekonomerna är vetenskapsmän (anser de). Sådana klarlägger naturlagarna (tror de). Så när ekonomer av den nyliberala skolan säger att den naturliga arbetslösheten ligger på drygt 4%, så menar de därmed att det finns naturlagar som säger att det ska vara så. Alltså finns det en “naturlig arbetslöshet”. Det får de en massa pengar, svenska sådana dessvärre (från Riksbanken), för att tala om för oss som inte är ekonomiforskare och som drabbas av den ekonomiska politik som de här nyliberala ekonomerna förordar.

I själva verket sysslar forskare inom nationalekonomi huvudsakligen med ideologiproduktion, ideologier för den rika överklassen. Det där fejknobelpriset som Riksbanken delar ut till ekonomer borde, precis som Lasse Strömberg säger på sin blogg, omedelbart dras in, eller om Riksbanken envisas med att belöna ideologiproducenter bör man göra det på Svenska Rikbankens dag, eller liknande. Å andra sidan borde vi väljare sätta stopp för galenskapen.

Jag tror inte att svenskar i allmänhet förstår vilken oerhörd status Nobelpriset har utomlands. Där är priset närmast att jämföra med gudsord, ett vetenskapligt gudsord. Så i själva verket har Sverige, med detta pris, varit drivande vad gäller att införa den nyliberala ekonomiska politik som förs i hela världen idag och som skapat så många problem i så många länder, eftersom man i stort sett valt att dela ut priset till nyliberala ekonomer sedan det instiftades 1969.

Även nobelprisen i medicin har då och då delats ut till forskare som varit mer av ideologiproducenter än verkligt goda forskare. Konrad Lorenz fick priset i medicin och psykiatri 1973. Han var mannen (wienaren) som gick med i nazistpartiet redan ett par månader efter Anschluss av Österrike och som producerade en teori om djurs beteenden som igenkände nazismens axiom i djurriket varmed han ”påvisade” att denna ideologi var naturlagsenlig. För detta tilldelades han en professur i Königsberg 1941, av nazistpartiet och mot professorernas på detta universitet rekommendation. Han ändrade aldrig sina åsikter om djurens beteenden, eller om hur mänskliga samhällen borde organiseras, även om han inte använde sig av nazistisk vokabulär efter 1945.

Egas Moniz, ett annat exempel på skamfläckar på Nobelpriset i medicin, fick nobelpriset 1949 för sin metod att “bota psykisk sjukdom” genom lobotomi, en metod som i stort sett gick ut på att man stack in en kniv i pannloben och rörde om i hjärnan. Somliga dog av behandlingen. De som överlevde ingreppet blev ofta totalt apatiska. Men en patient som behandlades med denna förfinade och nobelprisbelönade metod behöll en del av sin handlingskraft och tog sig före att skjuta Egas Moniz, som inte dog men väl hamnade i rullstol för resten av livet.

Mer än 9000 personer lobotomerades i Skandinavien under 1940- och 1950-talet. Det var något av rekord. Så vår vetenskapshistoria, medicinhistoria, och nobellprisets historia är inte enbart ärorika minsann.

Och Nobels fredspris ska man bara inte tala om! Det är ofta parodi på sig självt.

PS: När några riksdagsmän 1997-98 motionerade om att man borde ersätta dem som lobotomerades under femtiotalet, så avslås motionen med argumentet att:

Vad först gäller frågan om ersättning till de som lobotomerats under 1940-och 1950-talen konstaterar utskottet att lobotomi, innan de ångestdämpande medicinerna fanns tillgängliga, var i enlighet med dåtida vetenskap och beprövad erfarenhet. Några skäl för generell ersättning till dem som lobotomerats föreligger enligt utskottet inte. Motion So218 (kd) avstyrks.

Länkar:
Lasses blogg
Wikipedia om lobotomi
Motion 97-98 – om ersättning för lobotomi mm

Professor Bo Rothstein, vid Göteborgs universitet och en av Sveriges mest kända statsvetare, anklagar regeringen för att försöka styra forskningen och vilja ha direktkontroll över den, hör man på Ekot idag.

– Han bestämmer enväldigt över vilka personer som har möjlig att söka och manipulerar sedan bedömningsprocessen på ett sådant sett så att bara de ansökningar som ligger i hans politiska linje kan erhålla medel.

Tycker jag känner igen metoden från helt inomvetenskapliga bedömningsprocesser vid medelstilldelning och tjänstetillsättningar, där det gällt att fixa fram kompisarna eller påläggskalvarna, oavsett deras verkliga meriter, så socialdemokraterna har väl lärt sig från det hållet.

Länkar:
Ekot 5/6

Män producerar testosteron, det manliga hormonet, och kvinnor producerar östrogen. Det har vi hört många gånger. På grund av testosteronet är män mer aggressiva än kvinnor har det sagts, envetet och återkommande. Sedan har man direkt och indirekt menat att den testosteronorsakade aggressiviteten är grunden till att män har alla de gudomliga egenskaper som gör dem mest lämpade att bestämma och som belönas väl i samhället.

Testosteronet gör män mer aggressiva, därför är de mer tävlingsinriktade än kvinnor och bättre på att ta för sig. Män har mer testosteron därför är de mer uthålliga än kvinnor etc. och med lite sofism har dessa egenskaper sedan förvandlats till nödvändiga egenskaper hos ”goda forskare”, hos ”goda företagsledare”, hos ”goda krigare” och – ja vilka av mäns alla underbara egenskaper har inte berott på den testostronframkallade aggressionen?

Den kände skribenten Gunnar Adler Karlsson [1] har skrivit böcker och talat om de ”testostronstinna hanarna” i vilka han tycks mena att på grund av testosteronets aggressionsframkallande egenskaper så kommer världen alltid att se ut som den gör, krig och eländen, och män alltid att behärska världen. (Se även min nätbok, Kvinnan- djur eller människa?[2], som Adler Karlsson inte tycker om)

Nu är det ju möjligt att män av biologiska skäl faktiskt är mer aggressiva än kvinnor, men det beror tydligen inte på testosteronet. I radioprogrammet Vetenskapens värld [3] häromdagen, berättades att det är en myt att testosteron gör män aggressiva. Man har i experiment visat att även när män får sex gånger den normala mängden naturligt testosteron så blir männen inte aggressivare. (Däremot tycks syntetiska likartade hormoner kunna ge den effekten, anabola alltså.)

Både kvinnor och män producerar både testosteron och östrogen, men män mer av det första och kvinnor mer av det senare hormonet, det vet vi också sedan tidigare. Men – kvinnor har mindre östrogen efter menopausen än män har. Festligt! Eftersom det oftast är män i 50-årsåldern, och däröver, som har makten i samhället så ska vi kanske istället börja tala om dessa ”östrogenstinna hanar” som bestämmer världens öden

Länkar:
[1] Gunnar Adler Karlssons hemsida
[2] Kvinnan – djur eller människa?
[3] Vetandets värld: Om testosteron

Det är bra att det kommer fram hur tätt samarbetet är mellan läkare och medicinindustrin. Jag började misstänka ett sådant samband för flera år sedan, och bit för bit avslöjas nu ett sådant i våra massmedia. Idag skriver AB en lång artikel om saken. Läs den. Den är avslöjande och klargör att vi många gånger varken har anledning att lita på läkare eller på läkemedelsföretagen och dessvärre inte heller på de myndigheter som ska godkänna läkemedel för förskrivning i Sverige.

Bo Kadesjö, forskare på Sahlgrenska om ADHD-DAMP, är anlitad av Eli Lily, ett av de större läkemedelsföretagen som just nu slår på trumman för sitt nya läkemedel mot ”åkomman” ADHD-DAMP. Kadesjö sitter också i socialstyrelsens vetenskapliga råd. Han uppbär alltså forskningspengar från socialstyrelsen samtidigt som han tecknat avtal med Eli Lilly om informationsutbyte bl.a. Det handlar här om ADHD-medicinen Strattera, som orsakat överraskande och oförklarliga självmord i flera fall.

För något halvår sedan visade TV ett program om professor Gillbergs (även han verksam inom Göteborgs universitet/dit Sahlgrenska hör) forskning om ADHD-DAMP, där en av hans medforskare talade om att det endast var barn i socialgrupp III som drabbades av ADHD-DAMP, enligt Gillbergs undersökningar. Detta får mig att associera till vetenskapliga experiment med människor. Sådana brukar man ju, av gammal ”fin” tradition inte företa sig med barn ur socialgrupp I och II.
Gillberg var för övrigt mannen som förstörde alla data om sin forskning. Han stöddes ivrigt av föräldrarna till sina undersökningsobjekt, via en patientförening som sponsrades av Eli Lilly.

Även överläkare Bruno Hägglöf, på universitetssjukhuset i Umeå sitter på flera stolar samtidigt, i det här fallet dels på en myndighetsstol dels på medicintillverkarens Eli Lillys stol.

De här läkarna betraktas som auktoriteter inom sina områden och andra läkare influeras av dem, åker på kurser, informationsdagar och föreläsningar med dessa personer som talare, tror på dem och pytsar ut de mediciner som dessa auktoriteter rekommenderar, allt till läkemedelsbolagens fromma.

En gång i tiden, för sådär en 50 år sedan, forskade läkemedelsföretagen fram medel som botade sjukdomar, som exempelvis penicillin. Idag har de helt andra målsättningar, nämligen att ta fram preparat som människor ska göras beroende av eller luras att äta år ut och år in. Botande läkemedel är nämligen inte alls samma goda affär som de senare preparaten, något som flera medicinforskare oroar sig över idag. Företagen lägger nämligen ner mycket större summor på marknadsföring av sina preparat än på forskning för att få fram dem och på kontroller av deras ofarlighet.

Vi har härmed också anledning att fråga oss hur korrumperade våra myndigheter är, de som ska godkänna läkemedlen? Vi har också anledning att fråga oss vad vi betalar, i form av ökad ohälsa orsakad av onödiga mediciner och skadande biverkningar av sådana, och för att de medicintillverkande företag ska kunna öka sina vinster?

Hela området stinker!

Lyssna på Gender i P1, där Mia Mellberg, som forskar om mäns våld mot kvinnor på universitetet i Umeå, talar om problemet med föreställningen att ingen ”vanlig” man våldför sig på kvinnor. Hon talar om precis det problem som jag berör i mitt inlägg tidigare med den våldtagna flickan som blev utfrusen av sina kvinnliga klasskamrater, att kvinnor som blir misshandlade eller våldtagna av män som verkar alldeles ”vanliga” inte blir trodda, just för att stereotypen för den manlige våldsutövaren/våldtäktsmannen utmålar denne som en utslagen, en kriminell, en man i samhällets marginaler: ” Den där hygglige killen känner vi ju, han kan ju inte vara en sådan man!”

Massmedia uttrycker stor och upphetsad förvåning över att den s.k Hagamannen i Umeå är en alldeles vanlig man (om det nu är rätt man som gripits).

Tänk, den som har läst Eva Lundgrens m.fl. rapport Slagen dam är inte alls förvånad. De allra flesta män som begår våldsbrott mot kvinnor är faktiskt ”alldeles vanliga män”, enligt denna rapport.

För omkring 15 år sedan blev dottern, som då gick på gymnasiet, till en väninna till mig våldtagen på en fest. Ett antal pojkar låste in sig med flickan i ett rum och flera av dem våldtog henne. Flickan var mycket uppriven när hon kom hem och hon hade modet att direkt berätta för sin mamma vad som hade hänt. Mamman tog flickan till läkare, som konstaterade att hon hade utsatts för sexuellt våld. Då polisanmälde mamman pojkarna, som senare fälldes för våldtäkterna. Och vad hände? Jo, flickans kvinnliga klasskamrater frös ut henne, eftersom hon hade satt dit klasskompisarna, dessa trevliga, alldeles vanliga killar, som förstås inte hade gjort något sådant.

Tillägg: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern

Jag kan nu inte låta bli, skeptiker som jag är, att misstänka att fågelinfluensan har funnits i Asien, Afrika och Europa i alla fall, under ganska lång tid. Det är den rimligaste slutsatsen av det faktum att man nu hittar döda fåglar lite här och där, som dött av fågelinfluensan.

Det dör fåglar ständigt, och framför allt är det vanligt att många fåglar dör så här på senvintern när de börjar bli lite försvagade. Att det dör flera fåglar i områden där det samlas många fåglar är också ganska naturligt, dels för att det finns fler som kan dö, dels för att smittsamma sjukdomar sprider sig effektivare där många djur trängs, som i det varmare vattnet vid kärnkraftverken.Tidigare har dessa döda fåglar försvunnit bara, eller tagits om hand och kastats i soporna och ingen har funderat speciellt mycket på den saken. Jag skulle exempelvis bra gärna vilja veta om det dör ett avsevärt mycket större antal fåglar just nu än tidigare vårar.

Det har säkert dött enstaka människor också i fågelinfluensa (totalt har man alltså hittills 90 fall i världen) utan att man kopplat deras död till fåglar. Man har ansett att de dött i lunginflammation eller i ”influensa” rätt och slätt. Så klarlade någon eller några forskare smittvägarna från fåglar till människor av en viss form av influensa, och då började man leta efter denna speciella influensaform i varje död fågel, och när man så hittar den i stort sett överallt, på kort tid, då kan man misstänka att den funnits där ganska länge.

Jag gissar att om några år, med få drabbade och döda i Europa, kommer man att sluta prata om sjukdomen och paniken ebbar ut, precis som man idag inte talar om AID:s i någon större utsträckning, trots att man borde tala mer om just den sjukdomen, med tanke på att unga människor ofta verkar ha bristfälliga kunskaper om den och om hur man skyddar sig.

Ju mer kunskaper vi får, om virus och om bakterier, ju fler sjukdomar och smittmöjligheter kommer vi att skrämmas för. Jag är inte säker på att den här panikskapande massmediakampanjen ökar vår livskvalitet även om det är bra att man kanske kan få fram botemedel mot tidigare okända sjukdomar eller mot sjukdomar som man tidigare inte känt till orsakerna till. Så hur förnuftig är massmediapaniken och vilket fog för sig har den?

Jo, visst är det så att man lätt kan lura människor med hjälp av statistik. Det kan man göra genom att göra missvisande stapeldiagram, det kan man göra genom att bara tala om halva sanningen mm mm. Jag kan inte säga att jag hittar något sådant i Slagen dam dock.

Låt mig ta ett exempel: För några år sedan, då det i England började bli populärt att lägga skulden för pojkars kriminalitet på ensamstående mödrar, påstods i någon tidning (minns nu inte vilken och det spelar inte så stor roll eftersom det här endast handlar om att klargöra hur man kan missleda med statistik) att det var dubbelt så stor risk att söner till ensamstående mödrar blev kriminella. Det låter ju förfärande och kan ju göra vilken ensamstående moder, med söner, som helst orolig.

Jag minns inte heller de exakta siffrorna, men de låg nära följande siffror: Söner till ensamstående mödrar löpte 2% risk att bli kriminella medan söner i familjer där både mamma och pappa finns, riskerade att bli kriminella i 1% av fallen (det kan ha handlat om 3% respektive 1,5% dock). Det gav förstås dubbelt så stor risk för söner till ensamstående mödrar.

Men detta kunde lika gärna ha uttryckts så här: Söner till ensamstående mödrar blir till 98% normala och välartade, söner i familjer med både mamma och pappa blir i 99% av fallen välartade. Det ger liksom ett helt annat intryck än när man bara säger att ensamstående mödrar får dubbelt så många kriminella söner, även om det är sant att säga detta.

Det väsentliga man kunde visa med undersökningen Slagen dam, var att det inte alls var som man trodde tidigare, enbart alkoholiserade, arbetslösa eller invandrade män som misshandlade sina kvinnliga partners. 83% av allt våld mot kvinnor utövades av män som inte tillhörde någon av dessa grupper. Alltså: Den viktiga slutsatsen i rapporten, att vilken kvinna som helst, oavsett mannens utbildning eller sociala status, kan råka ut för att bli misshandlad och att man inte ska tro att ingen välutbildad, ingen välbetald man misshandlar, är helt korrekt även om risken för att råka ut för misshandel är lite större i vissa grupper.

Eftersom jag själv känner några kvinnor som misshandlats av sina mycket etablerade, mycket välutbildade och ekonomiskt välsituerade män, en är läkare ex., tycker jag att det är helt rätt att man erkänner att även valetablerade och välutbildade män kan misshandla sina kvinnliga partners. De senaste åren har ju dessutom åtminstone en känd kvinna framträtt och berättat att hon har blivit misshandlade av sin, förmodar jag, välutbildade man. Dessutom har vi i tidningarna fått läsa om flera andra sådana fall på senare tid.

Vad gäller länkar till rapporten Slagen dam, se detta inlägg.

Läser just i ETC att man aborterar flickfoster i stor skala i Indien idag. Vart tjugofemte flickfoster tas bort förklarar man och totalt beräknar man att c:a tio miljoner sådana har tagits bort. I Kina, där man sett samma tendens sedan man införde lagstadgad barnbegränsning, tvingas nu 40 miljoner män leva som ensamstående (nr 2/06 tyvärr inte ute på nätet vad jag kan se).

Jag som sysslat med att studera hur idéer flyter mellan biologin (etologin och sociobiologin) och samhälls- och beteendevetenskaperna, kan förstås inte låta bli att jämföra detta faktum med sociobiologins första postulat. Detta postulat säger att ”alla levande varelser är programmerade för att förmera sina gener maximalt”. Eftersom en man och tio kvinnor förökar sig mycket effektivare än en kvinna och tio män, måste det vara något allvarligt fel på indiernas och kinesernas genetiska programmering härvidlag.

Nå, försvarar sig naturligtvis sociobiologer, samhälleliga normer kan förstås förändra de genetiskt bestämda beteendetendenserna (det finns nämligen alltid möjligheter att bortförklara allt som inte stämmer med de sociobiologiska teserna). Vi är inte genetiskt rustade för så moderna företéelser som aborter så innan vi klarade av sådana fick våra anfäder eller anmödrar också barn efter utövandet av sex och innan vi kunde göra aborter var det, ur genförmeringssynpunkt, mer lönsamt att satsa på söner, eftersom de kunde tänkas bli fäder till fler avkommor än döttrar.

Jag köper gärna det senare (fast med vissa förbehåll som jag inte ska ta upp här), men inte påståendet att vi människor, eller andra djur heller för den delen, är programmerade ”för att föröka våra gener maximalt”. Jag hävdar istället att vi, och de andra djuren (hoppsan, ursäkta killar, men jag kanske förlåtes eftersom jag talar om både män och kvinnor här), är programmerade för att vilja ha sex, möjligen så mycket som möjligt av den varan, vilket är något helt annat. Bland djuren blir resultatet förstås så många avkommor som möjligt, eftersom djur inte har en aning om sambandet mellan sex och avkomma. Människan däremot, skiljer sig från de andra djuren i det att vi har detta samband klart för oss och de flesta av oss vill inte alls ha maximalt antal barn, tvärtom. Vi vill ha sex utan att behöva ta konsekvenserna och det har mänskligheten velat alltsedan den blev just mänsklighet. Påhittigheten har varit stor för att undvika barn som konsekvens av sex.

Detta är en av orsakerna till att sociobiologins teser inte utan vidare är applicerbara på oss människor, att mänskliga beteenden inte enkelt och okomplicerat kan förstås och förklaras med hjälp av evolutionsbiologin eller sociobiologin, som det blivit så populärt att göra idag. I synnerhet kan man inte göra det som det postulat man utgår ifrån är felaktigt.