Vaknar för att ganska direkt få höra nyheten att USA mördat Usama bin Ladin:
I dag sattes en mindre grupp med amerikanska specialsoldater in för att som Obama sa antingen gripa eller ta livet av bin Ladin.
……….
– Rättvisa har skipats, sa Obama. Bin Ladin anses vara huvudarkitekten bakom terrorattackerna den elfte september 2001 i New York och Washington där nästan 3 000 människor dödades, men redan före det var han eftersökt av USA för andra terrordåd
…..
För Obama innebär bin Ladins död en enorm fjäder i hatten och man kan räkna med att åtminstone kortvarigt kommer hans opinionssiffror att skjuta i höjden.
Den amerikanska hederskulturen har därmed återupprättats. Den kristne fredspristagaren Barak Obama har vunnit en stor seger, anser man således. Mördandet av bin Ladin sägs vara en fjäder i hans hatt. Så just nu undrar jag vad som står i den amerikanska översättningen av Bibeln. I Nya Testamentet i min Bibel står ingenting om att man ska döda som hämnd. Där står istället att man ska vända andra kinden till. I synnerhet borde man inte döda människor som förmodligen inte är skyldiga till vad de anklagas för. Men för en stat som håller sig med ett Gulag där man spärrar in och torterar människor utan orsak och utan att tillåta dem en normal rättsprocess är detta förstås inte tillämpligt. USA står som alltid över all rätt, ja där är presidenten Guds sändebud på jorden, gamla testamentets Gud då, hämnarguden, inte den gode Gud som Jesus påstod sig vara son till.
För alltså, Usama bin Ladin hävdade själv att han inte hade med attentatet mot World Trade Center att göra, men att han välsignade det. Om USA bestämmer sig för att han var ansvarig så är han förstås det för vad USA:s ledare säger är sant, det är förstås sant.
Jag undrar nu : Hade Obama tänkt sig en jätteseger idag, att få kungöra att USA hade lyckats döda både bin Ladin och Ghadafi samma dag?
Och nej jag tror inte på den här historien. Så nästa undran är varför det är lämpligt att ”döda” bin Ladin just nu? Är det lämpligt inför ett tillbakadragande från Afghanistan kanske, som ju attackerades för att komma åt Usama bin Ladin en gång, så att man kan hävda att man inte förlorade kriget där.
Eftersom man önskat följa muslimsk sed, och eftersom ”det skulle ha varit svårt att hitta ett land som ville ta emot kvarlevorna”, uppges kroppen redan ha begravts till havs, rapporterar AP. (AB)
Problemet för en stat som under många år satt ljugandet i system är ju att till slut tror ingen förnuftig människa på något som kommer från denna stat, inte ens sådant som kan vara sant. Kroppen har behändigt nog nu försvunnit i havsdjupet men USA har tagit DNA-prov från liket och kan bevisa genom detta att det handlar om bin Ladin – jag undrar hur? Skulle gärna vilja ha en redovisning av när och hur man tidigare samlat in DNA från honom att jämföra med.
Tillägg kl 18.00:
Nu har det ju sagts att Usama bin Ladin varit död ganska länge. Mycket tyder på att detta är fallet. I filmen nedan hör vi f.d. pakistanska primiärministern Benazir Bhutto hävda, som om alla redan vet det, att Usama bin Ladin blev mördad av en Omar Sheik. Den utsagan borde förstås ha varit mer betonad om hon hade haft klart för sig att detta hade vi i Väst aldrig hört talas om. Här användes han ju fortfarande för att legitimera jakten på honom via krigsinsatser i Asien:
Benazir Bhutto: Bin Laden was Murdered
Benazir Bhutto mördades bara någon månad efter den här intervjun, som gjordes den 2:a november 2007. Den 27 december var hon död.
Tillägg 12/9 2011: Filmen är nertagen från YouTube men kan istället ses här – än så länge.
Nato använder så träffsäkra bomber, sägs det, för att inte skada civila får vi anta. Men nu har några bomber över Tripoli tydligen dödat Ghadafis son samt flera av hans barnbarn. Men nejdå, de här bomberna var inte alls ämnade att döda Ghadafi, sägs det från Natohåll, fast man redan klart deklarerat att Ghadafi måste bort, och fast USA redan tidigare försökt mörda honom.
Dags att man från Natohåll (läs USA-håll) bestämmer sig: Endera träffar bomberna inte bara militär- och noggrant utvalda mål utan även icke-avsedda mål och därmed då och då också civila, eller så var målet just att döda Ghadafi och hans familj. Något mellanting finns inte här. Hur dumma tror Natos ledare och de bombande Västländernas att vi är?
Ännu märkligare just nu, borde alla som hurrat över bombningarna i Libyen tycka, är att invånare i Tripoli tycks vilja ta hämnd på FN:personal som är stationerad i Tripoli varför man beslutat att evakuera denna personal. (1) Det borde man inte behöva göra om Libyens folkmajoritet var negativ till Ghadafi och ville bli av med honom. Då borde folket i hela Libyen, även i Tripoli, ha jublat när bomberna föll över Ghadafis och hans söners hem. Det återstår en hel del att förklara här alltså. För att inte tala om att Nato nu har försatt sig i precis den situation man skapade i Irak.
Kanske vi finner förklaringen i den här videofilmen, hopsatt av Brian Souter i Australien (2):
What you dont know about the libyan crisis
(Tack Alexander för tipset)
Den här filmen visar hur snabbt demonstrationerna trappades upp till ett regelrätt inbördeskrig, alltså hur ”resningen” i Libyen var något helt annat än de fredliga demonstrationer vi såg tidigare i Tunisien och Egypten, just det som jag reagerade mot och som gjorde mig misstänksam vad gäller vad som hände i Libyen, även om jag hade väldigt lite kunskaper om vad som hände där. Idag har jag lite mer av den varan. Det kommer fram mer och mer på nätet för dem som vill ta del av en annan bild än den vanliga propagandabild vi matas med. Den mer uttömmande bilden får vi nog vänta på tills det gått en tid dock.
Jag kan inte garantera att filmen ovan ger en mer korrekt bild av skeendena i Libyen än Västvärldens media och Al Jazeera gett men om inte annat så visar den att det går, om man vill, att framställa skeendet där på ett helt annat sätt än vi fått det redovisat i våra media här i EU och i USA och att det definitivt finns människor i Libyen med en helt annan åsikt om Ghadafi än den vi bringas att tro att ”libyerna” hyser, vilket även dagens ilska i Tripoli över bombandet där tyder på.
Nu rapporteras även hos oss hur Väst och rebellerna, på vars sida Nato och Sverige krigar, vägrar att tala med Ghadafi – igen. Det är inte att försöka uttömma alla och fredligare möjligheter för att skona civila, det är att demonstrera att man vill bomba och att man struntar inte bara i Ghadafi utan också i civila libyer.
Nedan en video där den intervjuade varit i Libyen och försökt ta reda på om påståenden om Ghadafis bombningar av den egna befolkningen har fog för sig, de bombningar som utgjorde grunden för FN-beslutet att börja bomba Libyen:
NO SIGNS Gaddafi bombed Tripoli – Another US/NATO war on false claims!
De som ingår i den omtalade undersökningsgruppen erkänner att de inte är professionella bedömare, men menar att de i alla fall gör vad ingen annan velat göra, försöker ta reda på sanningen. 2) Ghadafi har uppenbarligen begärt en objektiv undersökning av saken men Väst har vägrat att vidta en sådan (enligt principen: Kolla inte ett bra påstående, det kan visa sig vara falskt, måhända).
Även andra anser att de där omtalade bombningarna aldrig ägde rum: Obama lied about Gaddafi’s bloodbath?
I filmen nedan ges vi också en annan bild än den i våra media gängse:
Libya is a CIA operation – Webster Griffin Tarple.flv
Det går inte att komma ifrån att det är något lurt med Natobombningarna i Libyen och att det nog inte alls handlade om någon allmän folklig och fredlig resning i Libyen, en som Ghadafi slog ner genom att nästan direkt bomba ”sitt eget folk”, som man sade oss. Exakt vad det handlar om är inte lätt att veta men nog tyder alltmer på att de som är tänka att ersätta Ghadafi, som ju måste bort nu med tanke på USA:s hederskultur som inte tillåter en krigsförlust, inte kommer att skapa bättre levnadsvillkor för människorna i Libyen än Ghadafi gjort. Det mesta tyder dessutom på att Väst snart befinner sig i samma slags utmattningskrig i Libyen som i Afghanistan. Eller tänker USA evighetsbomba landet med sina förarlösa bombplan kanske?
/Kerstin
PS: Juholts förstamajtal lät ju riktigt lovande. Sedan återstår bara att bevisa att man är beredd att försöka genomför dessa goda intentioner. (4) DS
Jag erinrar mig en tid för omkring 20 år sen, då Saddam Hussein gick in i och ockuperade Kuwait. Då fick vi i Väst läsa och höra om hur förfärliga de attackerande irakierna var, hur de slet ut nyfödda babies ur kuvöser och slängde dem på golven att dö bl.a. Givetvis måste Väst, dvs USA, rädda Kuwaitierna från dessa fullständigt barbariska, ja rent monstruösa irakier.
Nu hade Saddam förvisso inte i Kuwait att göra, men den poäng jag vill göra här är att de tårdrypande historier, som gjorde att vi alla förfärades och massor av människor krävde att USA skulle köra ut irakierna ur Kuwait, var uppdiktade av en PR-firma i USA, som betalades av Kuwaitier:
År 1990 ledde H&K (=Hill & Knowlton) fler än tjugo andra amerikanska PR-firmor i en kampanj i samband med uppladdningen inför Kuwaitkriget. Arvodena betalades av ”Citizens for a Free Kuwait”, en organisation finaniserad av de kuwaitiska regeringen. H&K tjänade mer än 10,8 miljarder dollar på sitt arbete.[3]
Center for Media and Democracy, en amerikansk tankesmedja har kallat detta den ”största, utländskt finaniserade kampanj med mål att påverka amerikansk opinion som någonsin har ägt rum”, [3]
En kontroversiell insats i kampanjen var vittnesmålet av den så kallade “Nurse Nayirah” inför den amerikanska kongressen i oktober 1990. Nayirah gav ett falskt vittnesmål om att hon hade sett irakiska soldater mörda spädbarn vid al-Addan-sjukhuset i Kuwait City.[Hill & Knowlton, Wikipedia]
Och vem, av oss som är över 30 minns inte allt tal om Saddams massförstörelsevapen och om hur han planerade att förgöra hela världen? De där massförstörelsevapnen som inte fanns alltså, vilket de styrande i USA hade fullt klart för sig när de lurade i sina medborgare den här skräckhistorien.
Lögner, lögner och åter lögner är vad vi, som är medborgare i de s.k. västerländska demokratierna, ständigt serveras när Västvärlden (läs USA), vill ta kontroll över något område, eller någon stat, med militära medel – genom att bomba och döda alltså. Hur kan människor, som vet hur man lurat oss tidigare köpa den propaganda vi utsätts för idag, om det s.k. ”humanitära bombandet” i Libyen?
Den amerikanske kongressmannen Kucinichs säger, i det tal som kan höras nedan, en del av vikt för dem som intresserar sig för händelserna i Libyen liksom av demokrati:
Congressman Dennis Kucinich’s Address to Congress on the War in Libya 1
I värsta fall ligger det ett mycket fult spel bakom inbördeskriget i Libyen alltså, men kanske även bakom resningarna i både Tunisien och Egypten, eller bara bakom ”lösningarna” på problemet” med protesterna i dessa länder.
Insatsen i Libyen, hur överflygningsförbudet nu realiseras, tycks bryta mot stadgarna i båda de stora inblandade internationella organisationerna, FN och Nato, och dessutom mot USA:s konstitution. Eventuellt förklarar Kucinich varför vänstern i hög utsträckning ställer upp på bombningarna i Libyen och på avstättandet av Ghadafi.
En Läsning av artikeln Understanding the war in Libya (1/3)( på www.michelcollon, Tack StAn för länken) ger mer information om vad som hänt och händer i Libyen. Alla som är intresserade av området eller som har en uttalad åsikt om överflygningsförbudszonen över Libyen bör läsa den här artikeln. Om bara så mycket som 30% av de uppgifter vi får där är korrekta, och det har man anledning att tro, så är vi vanliga människor grundlurade ännu en gång, inte bara om orsaken till Natos ingripande i Libyen utan också om upphovet till den s.k. proteströrelsen där.
Slutligen: Det hedrar S att man nu vill dra tillbaka våra JAS-Gripen från Libyen om en månad. Det hade dock hedrat dem mer om de aldrig hade röstat för att sända ner planen.
Fukushima blir bara värre och värre och hur illa det är vet vi nog inte ens. En sak är klar dock, det är inte mindre illa än myndigheter och media påstår.
De som försöker stoppa den pågående katastrofen utsätter sig för stora risker – den här gången också:
The ”heros” — as the media have aptly dubbed them — who are working at the highly-irradiated Fukushima Daiichi nuclear power plant right now — are reportedly receiving 20 times their normal day’s pay for a day at Fukushima Daiichi.
And perhaps a thousand times their normal daily radiation dose.
Hardly worth it, but thank goodness somebody is willing to do it at any price. The world appreciates their effort. The problem is, nothing’s working. Polymer sponge diapers (I kid you not, that’s what they’re trying) aren’t working. Concrete isn’t working. Sawdust and shredded newspaper (I kid you not…) isn’t working. The plant is still leaking enormous amounts of radioactivity. (1)
Som sagt, blöjmaterial, sönderrivna tidningar, cement, brandbilar som sprutar vatten över de hoprasade reaktorbyggnaderna, och ingenting tycks stoppa eländet, utsläppen.
Vad ska man säga? Att de här åtgärderna visar hur avancerade kärnkraftsteknikerna är, hur fantastiskt bra modern teknologi fungerar i alla väder? Knappast. Istället ser vi hur en pågående katastrof i ett kärnkraftverk inte är förutsägbar, inte kan stoppas med högeffektiv teknik i somliga fall, hur de som är ansvariga till slut står där med trial and error och rena barnkammarmetoderna som enda alternativ. Har de testat tuggummi undrar man till slut.
Men vadå? Så hemskt som i Tjernobyl är det ju inte i Fukushima. Fast det var det.
Men vi har inga jordbävningar i Sverige, så här är det ingen fara med kärnkraften. Här kan ingenting hända. Det kunde det inte där heller, innan det hände, precis som i Three Mile Island i Harrisburg och i Tjernobyl. Så hände det i alla fall, och i alla tre fallen på grund av något säkerhetsingenjörerna inte hade tänkt på, inte hade förutsett, en tsunami i det senaste fallet. Vad mer kan kärnkrafttekniker missa tro?
Det är så enkelt som att om något börjar gå snett så kan vad som helst hända. Ett enda litet missgrepp kan sätta igång processer som man sedan inte lyckas stoppa. Det kommer att hända igen. Frågan är bara var det händer nästa gång. I Sverige har det vara nära flera gånger. (2)
Nu har Sverige fått en förfrågan om man vill vara med och bomba i Libyen. Jag hoppas innerligt att regeringen ”tackar” nej till uppdraget och undrar hur det kan komma sig att så många svenskar plötsligt förvandlats till bombfanatiker. När man exempelvis läser (som jag gjort någonstans men inte minns var) att somliga menar att det väl är bra att man får en chans att testa JAS Gripen under verkliga förhållanden, då mår man fysiskt illa.
Här har Sverige lyckats hålla sig utanför krig i cirka 200 år, och det har tjänat oss väl. Mängder av bombromantiker hade inte fått ett liv ens om vi blandat oss i varje krig sedan dess. Så plötsligt grips en massa svenskar av den ena krigspsykosen efter den andra. Har man spelat för många krigsspel på dator? Har det Timbroproducerade propagandamaterial och de tidningsartiklar som idag används i skolorna i avsaknad av förnuftiga läromedel eller har avskaffandet av den allmänna värnplikten (som ju avskaffades i praktiken långt innan beslutet om inrättandet av attackstyrkor istället togs för en kort tid sedan) lett till att allt färre förstår vad krig faktiskt är? Att människor idag inte längre förstår det språk som militären använder sig av? Eller är det så illa att en massa svenskar idag är så drogade av de moderna lyckopillrena att de fått sina känsloliv totalt förkrympta?
För oss vanliga människor, vi som inte skriker att ”nu vill vi kriga och bomba” så fort en konflikt skymtas någonstans i världen eller omskrivs i media, dödas folk i krig och de allra flesta av dem som dör i dagens ”moderna” krig är oskyldiga civila. Militären har många ord för att dölja detta och att få både anfallskrig och dödandet att låta betydligt mindre dystert. Så använder sig amerikanerna av begreppet ”collateral damage” (som alltså betyder ”dödad av misstag” men som är mer förskönande och dimbildande på engelska än den svenska översättningen är). Man låtsas som om kriget är just ett datorspel. Moderna missiler är målsökande och vi ges intrycket att de aldrig missar sina mål, ”precisionsbombning” kallas det, vilket är en ren amsaga. Bomber och missiler träffar skolor för att någon trott att byggnaden är ett militärt mål. De ramlar ner bredvid de verkliga målen och dödar helt oskyldiga. Men sånt ska vi inte tänka på. Vi ska inte förstå vad sådant bombande förorsakar i det land som bombas, stora flyktingströmmar, både internt och till andra länder, att de som blir kvar får svårigheter att få tag i rent vatten och mat, får sina hus sönderbombade, sina försörjningsmöjligheter krossade sin skolgång saboterad, kort sagt får sina liv förstörda om de inte förlorar dem.
”Överflygningsförbud” (no-fly zone) är ett av dessa förskönande och dimbildande, ja fördummande begrepp som används. Jag gissar att för många människor i Sverige innebär detta att man flyger över förbudszonen och i värsta fall skjuter ner de ”fiendeflygplan” som upptäcks i luften. Men det är inte så det går till alltså. Istället handlar ett sådant om att man sätter in massiva bombattacker. Man bombar sönder radarstationer, flygfält, flygplan på marken och detta låter sig inte göras utan att man dödar ganska många civila människor som befinner sig i närheten av sådana anläggningar. Dessutom bombar man ofta fel mål. Så här skriver John Chuckman:
Planes first had to fly all over Libya to get the radars turned on. Then attack planes and missiles quickly had to follow-up to destroy the located radars. Airfields and parked planes are also targets. Many people on the ground get killed in the effort, but that’s only the beginning. Twenty-four hour-a-day flyovers must be maintained afterwards to assure radars are not replaced and to attack planes which break the ban, all of which involves more civilian deaths. And from the first day in Libya, the air attacks have gone beyond imposing a no-fly zone, as we saw in the French attack at Benghazi and, at this writing, British attacks on Libyan armor at Ajdabiya.
Anyone who has kept track of American pilots’ efforts in Afghanistan and in Iraq knows that they have killed very large numbers of innocent people, and that even in situations where they have complete air superiority. They still kill innocent Afghans regularly, scores at a time, thousands in total.
(John Chuckman, http://www.counterpunch.org/chuckman03252011.html)
(Min översättning: Först måste plan flyga över Libyen för att radarstationerna ska kopplas på. Sedan måste attackplan och missiler snabbt följa upp för att förstöra de lokaliserade radarinstallationerna. Flygplatser och plan på marken är också bombmål. Många människor på marken dödas under dessa insatser, med det är bara början. Nu måste överflygningar upprätthållas tjugofyra timmar om dygnet för att se till att inga nya radaranläggningar sätts upp och för att attackera plan som bryter flygförbudet, vilket leder till att fler civila dödas. Och från första dagen i Libyen har luftangreppen i Libyen gått utöver att upprätta en överlygninsfri zon, som vi såg i den franska attacken på Benghazi och, när jag skriver detta, britiska attacker på libyskt pansar vid Ajdabiya.
Var och en som har hållit sig informerad om amerikanska piloters ansträngningar i Afghanistan och Irak vet att de har dödat ett mycket stort antal oskyldiga människor och även i situationer där de har totalt överläge. De dödar fortfarande civila i Afghanistan, för närvarande uppgår antalet till tusentals.)
Vem inbillar sig att man bara bombar och dödar de onda människorna, Gadhafi i det här fallet, när man bombar i centrala Tripoli?
Chuckman konstaterar vidare att sådana här överflygningsförbud tenderar att utvecklas till något mer:
Once the no-fly zone is established, frustration over the opponent’s success on the ground creates a constant temptation to say, ”In for a penny, in for a pound,” and to commit more force. You may easily find yourself engaged in yet another war. And everywhere and always in the modern era, the victims of war are mainly not the enemy soldiers or their ”bad guy” leaders but the people just trying to live their lives. Just think about the roughly one million people who have perished in Iraq plus the more than two million refugees who fled their country, and consider the fact that one of the Arab world’s most advanced countries is now reduced to a generation without jobs, without dependable electric power and clean water. Saddam Hussein never dreamed of doing that much damage to his people despite his atrocities. (John Chuckman, http://www.counterpunch.org/chuckman03252011.html)
(Min översättning: När en gång en överflygningszon har etablerats kommer frustrationen över motståndarsidans framgångar på marken vilket leder till frestelsen att säga. ”i det för en penny, i det för ett pund (ungefär: har man sagt a får man säga b) och börja tillämpa mer våld. Man finner sig lätt engagerad i ännu ett krig. Och överallt och alltid, i modern tid, är offren för krig inte huvudsakligen soldater eller den dåliga sidans ledare utan vanligt folk som bara försöker leva sina liv. Tänk bara på den uppskattningsvis miljon människor som dödats i Irak plus de över två miljoner flyktingar som lämnat sitt land, och tänk på det faktum att ett av arabvärldens mest avancerade länder nu är förvandlat till en generation utan jobb, utan pålitlig elektricitet och rent vatten. Saddam Hussein drömde aldrig om att åstadkomma lika mycket skada för sitt folk, trots hans grymhet/min kursivering/.)
Är det verkligen så illa att en majoritet av svenska folket vill ställa sig bakom sådana här operationer?
Kan någon dessutom förklara varför det blivit så angeläget för somliga att kasta in Sverige i Nato, nu när organisationens ursprunliga syfte har gått upp i rök, att försvara Europa mot det kommunistiska Sovjet. Nu när organisationen har förvandlats till en gigantisk krigsapparat för att bibehålla och/eller återupprätta Väst som kolonialmakter, fast i huvudsak USA:s överhöghet över hela världen.
Men, säger några, USA har ju visat att man inte vill ta ansvaret vad gäller överflygningsbeslutet i Libyen. Det är ju Frankrike som ivrat mest för ett sådant. Vem tror på det första? Inte jag. Det handlar istället om att USA nu börjar försöka med att bara dra i trådarna men låta andra föra USA:s krig och skapa de förhållanden i världen som man i slutänden tänker bestämma över själv. När man i USA säger att Europa måste vara med och ta sitt ansvar, då säger man alltså kort och gott att nu är det dags att Europa för våra krig åt oss.
Rekommenderar speciellt läsning av Gary Leupps artikel (första länken nedan).
/Kerstin
Tillägg kl 15.00:
Så hör jag just att Reinfeldt har beslutat att Sverige ska skicka ner 8 JAS-plan till Libyen och i Aftonblandet läser vi: ”Statsministern bekräftade att de åtta Gripenplanen bara ska användas till att upprätthålla flygförbudszonen över Libyen och inte till att attackera markmål”.
Va? Begriper han inte hur en öveflygningsförbud upprätthålls, eller ljuger han oss rakt upp i ansikte? För han kan väl inte avse att bara skicka ner åtta JAS-plan för att flyga runt och stila, som en ren PR-åtgärd för planet alltså?
Nej, så enkelt är det inte. De svenska planen får inte attackera mål på marken enligt Reinfeldt alltså, men så kommer det ”utom i självförsvar”. Dvs de kommer att bomba de också, fast vi svenskar ska inte förstå det just nu. Mer dimridåer alltså.
Eller räknar svensk statsminister med att libyerna avstår från att försöka sikta på just de svenska planen?
Dessutom har regeringen idag i praktiken (fast det är lite oklart, om man lyssnar till Ekot kl 15.00, vem som beslutat vad och när) beslutat att vi nu är medlemmar i NATO och att vi har kastat vår officiella neutralitetspolitik på sophögen. Undrar, som jag ofta gör på bloggen, hur många av riksdagsmännen som inser det, om de nu blandas in i beslutet alltså.
Ovanpå detta läser jag att Juholt omedelbart gjort sig omöjlig hos i alla fall mig, genom att stödja Reinfeldt vad gäller de här planen. Sverige är inte betjänt av sådana politiker, oavsett vilket parti de säger sig tillhöra.
Tillägg 17.50:
Och nu hör vi på Ekot att det är riksdagen som ska besluta (märkligt att journalister inte verkade förstå den saken i tidigare sändningar), med snabbehandling. Som sagt, hur många av riksdagens ledamöter förstår vad de då beslutar om? Inte många gissar jag.
Läser dessutom i DN att : ”Enligt honom (Reinfedlt) har de svenska diskussionerna utgått från att Sverige ska ta sitt ansvar för fred och säkerhet när medmänniskor hotas, när FN beslutar att ingripa …”
Precis detta tyckte de som för 10 år sen ansåg att Sverige borde ställa upp på attacken mot Irak. Om de hade bönhörts hade vi idag stått med det tvivelaktiga medansvaret till att ha dödat omkring 1 miljon irakier, drivit flera miljoner på flykt, både inom landet och ut ur det och för en icke oansenlig mängd torteranden samt för en i det närmaste total förstörelse av den irakiska infrastrukturen.
Det där med ”ansvar” låter ju bra, vem vill inte vara ansvarsfull? Det där med att ”rädda och skydda utsatta människor”, låter också bra. De flesta av oss vill skydda utsatta människor men vem vill sedan erkänna skuld till mängder av onödigt dödande. Hur många svenskar är idag beredda att ta på sig medansvar för alla oskyldigt dödade i Afghanistan? Jag gör det inte eftersom jag var emot att Sverige skulle ställa upp i krigsinsatserna i Afghanistan.
Så har vi plockat fram propositionen till riksdagen om insatsen i Libyen. Där står ingenting om alla de förbehåll som politikerna serverar oss på radion idag. Där läser vi att de svenska flygplanen ska vara med och upprätthålla flygförbudet. Detta, mina kära besökare, innebär bombningar. Politikerna försöker uppenbarligen föra oss bakom ljuset.
Inte nog med det i DN kan man läsa följande: ”Bara timmar tidigare förklarade FN-ambassadör Susan Rice att USA inte har uteslutit möjligheten att beväpna de libyska rebellerna. Det går stick i stäv med Natochefen Anders Fogh Rasmussens ord om att Nato finns i Libyen för att skydda folk, inte beväpna dem”.
Här tänker sig USA redan att frångå FN-mandatet och ställa sig på ena sidan i det som är ett klankrig/inbördeskrig i Libyen. Om detta sker, är även Sverige, som alltså ska samverka med USA i Libyen, med på ena sidan i detta krig. Då handlar det plötsigt inte alls om att bara skydda civila. Den som läst artikeln i The Telegrah har redan fått klart för sig att de s.k. rebellerna inte är bättre än Gadhafis styrkor dessutom. Och i det här fallet handlar det inte längre om att skydda civila utan om att vara med och kriga.
Ovanpå detta, i Afghanistan bekrigar Nato, och därmed Sverige, Al Qaida och talibaner. I Libyen krigar vi däremot på Al Qaidas och talibaners sida. Logiken är inte lysande. Även i Aghanistan krigar vi på en sida i ett inbördeskrig och på Karzais sida, en av världens mest korrupta ”ledare”. Så vi sade väl adjö till neutralitetspolitiken redan när vi ställde upp under Nato-befäl där.
Tillägg kl 21.40: efter att Jonas, i en kommentar, tipsat om den här länken. Här säger en reporter från Moskva att ryssarna har följt händelserna i Libyen ända sedan oroligheterna började där och att de inte har sett några som helst tecken på de bombattacker som Al Jazeera och BBC rapporterar om och som man lade till grund, vad jag förstår, för beslutet om flygförbud äver Libyen.
Vad ska man tro nu då?
Men jag erinrar mig att någon i en amerikansk artikel påpekade att man inte sett några klara belägg för de förstörelser som Gadhafi beskylls för. Nu tror jag författaren, fast jag inte minns vem han var. Jag har inte heller sett några sådana, men jag har inte följt med i TV så noga fram tills för några dagar sedan.
Har någon annan sett filmer eller bilder på bombade hus, visade under tiden före Natos bombningar? Berätta i så fall.
Libya airstrikes did not take place says Russian military
Sen har vi det här, som kanske också är propaganda, men sannolikt inte eftersom jag läste om detta i flera olika artiklar. Det antyder att rebellerna inte är så enbart frihetsälskande och demokratiska:
Så undrar kanske någon varför jag bara tar fram data som gynnar Gadhafi? Det är inte för att jag tror att han är någon demokrat eller felfri. Det gör jag för att onda saker om Gadhafi får vi i alla våra svenska media medan motsidans argument eller propaganda praktiskt taget aldrig tas fram i media.
Nej, det är inte så att sanningen ligger någonstans mitt emellan. Det är så att den döljer sig någonstans bland alla de förvirrande data vi får via media och nätet. Vem av oss kan bedöma vad som är sant och inte sant. Jag kan det inte. Jag vet bara det många påpekat redan, krigets första offer är sanningen.
Japan är idag ett hårt drabbat land. Först kom en jordbävning, den kraftigaste som landet upplevt sedan mätningarna startade för 140 år sedan. Omedelbart efter jordbävningen slog en tsunami in över kusten och utplånade hela samhällen. Detta förorsakade haverier i flera kärnkraftverk. Vi vet ännu inte hur omfattande de blir.
Idag är läget att tre kärnkraftreaktorer är så förstörda att de inte mer kommer att kunna användas. Ytterligare sju reaktorer har problem med sina kylsystem. Vi vet också att ett antal människor (siffrorna varierar mellan 3 och 160) har utsatts för doser av radioaktiv strålning långt utöver vad som betraktas som ofarligt för hälsan.
Sådana nyheter om kärnkraftverk oroar politiker runtom i världen. Besluten att livstidsförlänga de tyska kärnkraftverken och att ersätta de schweiziska med nya tycks vara på väg att omprövas. Men den svenska kärnkraftlobbyn går till motattack. Vi får höra att det är oförskämt att tala om kärnkraftproblem när det är tiotusentals döda i jordbävningen och tsunamin. Vi läser att vi kan vara helt trygga i Sverige, för i Sverige finns ju varken jordbävningar eller tsunamivågor.
Men våra svenska kärnreaktorer har samma grundläggande svaghet som de japanska. De har också dieselgeneratorer som måste fungera om reaktorn snabbstoppas. De svenska reaktorerna fungerar på samma sätt, med ”restvärme” som måste tas om hand och ett kylsystem som måste fungera för att härden inte ska börja smälta. Eftersom vi har samma system för reservkraft i Sverige så kan samma typ av olycka inträffa här när en kärnreaktor måste snabbstoppas.
I juli 2006 inträffade ett elfel på Forsmark 1 vilket gjorde att reaktorn snabbstoppades. Automatiken, som skulle starta dieselgeneratorerna, fungerade inte som den skulle. Endast två av de fyra generatorerna startade. Batteribackupen var utslagen. I kontrollrummet blev förvirringen stor, när instrument och datorer inte fungerade som de skulle. Efter 23 minuter lyckades en klyftig tekniker starta de återstående dieselgeneratorerna manuellt. Vi kan konstatera att Forsmark 1 var mycket nära att hamna i samma situation som de olycksdrabbade japanska kärnreaktorerna.
Händelsen i Forsmark är klassad som en olycka/incident av magnituden 2 på INES-skalan. Harrisburg/Three Mile Island var av magnituden 5. Tjernobyl är av den högsta magnituden, 7. Än så länge har ingen av de japanska olyckorna/incidenterna klassats högre än 4, men de japanska kärnkraftolyckorna pågår fortfarande. Enligt Der Spiegel är det nu reaktor 2 i kärnkraftverket Fukushima 1 som löper störst risk för en total härdsmälta.
/ Dan Gmark
Tillägg den 15 mars kl 13.50:
Erik Berg har på sin blogg Approximation den bästa text jag hittills har läst om kärnkraftkatastrofen i Japan och de slutsatser som bör dras av denna.
Han har tidigare skrivit en utmärkt genomgång av vad som egentligen hände i Forsmark i juli 2006.
/Dan Gmark
Man kan naturligtvis inget annat än sörja med Japan över jordskalvet och över tsunamin, som verkar ha förorsakat värre skada än själva jordbävningen. Bilderna från katastrofen är fruktansvärda och givetvis kommer dödstalen att bli stora när situationen klarnat.
Jag är förstås chockerad över att Carl Bildt och Per Schlingman inte redan är på plats för att försöka rädda de svenskar som finns i Japan, framför allt de som befinner sig i de värst drabbade områdena. Det måste givetvis omedelbart påbörjas en ordentlig utredning av var dessa personer har befunnit sig det senaste dygnet och om varför de inte redan fått ut drabbade svenskar från Japan. Man visste ju att det finns minst omkring 1.500 svenskar i landet.
Nu har valberedeningen inom S kommit med sina förslag, Håkan Juholt som partiledare och Carin Jämtin som partisekreterare.
Jag känner inte till Håkan Juholt, har nästan inte hört hans namn förrän de senaste dagarna. Men när jag idag, på radion, hör honom säga att solidaritet och jämlikhet är viktigt, då känns det alldeles ovanligt hoppfullt. Efter att ha sett honom lite på TV gläds jag dessutom över att han verkar var en levande människa. Hoppas innerligt att han fortsätter att vara det och inte medietränas så till den milda grad att han också börjar låta som alla andra politiker, som en halvdöd zombie. Vi har nog av politiska robotar.
Carin Jämtin tycker jag också om och hade hellre sett som partiledare än Mona Sahlin, när den tiden var, så där kan jag inte heller känna mig missnöjd.
Det skulle vara riktigt roligt att kunna glädja sig över socialdemokraternas politik framöver. Vi får väl se dock, om det blir på det sättet. Jag har den trista egenskapen att aldrig ta ut någon glädje i förskott.
Just nu läser jag i AB hur Göran Persson ringer runt till S-distrikten och ”hotar” dem att rösta på Östros som ny partiledare.(1) Man undrar ju i vilken egenskap han gör det? Som gammal socialdemokrat eller som lobbyist för SN, som han ju blev anställd som efter sin avgång. Man har ju sina aningar.
Har lite, för att inte säga väldigt svårt att betrakta Göran Perssons agerande här som mindre allvarligt än Prime-gate. Snarare är det väl värre det här.
Hur som helst är detta ett solklart fall av svängdörrar även mellan näringslivet och den ekonomiska eliten å ena sidan och socialdemokratin å den andra, precis det fenomen som i alla fall alla initierade amerikaner ser och kritiserar i USA.
Röstandet är till ingen nytta i det amerikanska systemet och kommer inte att vara det i det svenska heller framöver. Väljare kan i det amerikanska systemet inte påverka politiken ett dugg eftersom både Republikaner och Demokrater är köpta av de superrika. Även de politiker, knähundar, som röstas bort men som tjänat de superrika, kommer att tas om hand på bästa sätt av den ekonomiska elit som de därefter fortsätter att tjäna (ofta just som lobbyister för denna elit). Dessa köpta lakejer har inte ett enda incitament för att tänka på och agera för den breda väljarkårens väl.
Det är detta system som nu har krupit ganska långt in i det svenska politiska systemet, vilket Göran Persson är ett typiskt och målande exempel på. Det finns flera sådana exempel.
Vem kan sätta någon som helst tilltro till Socialdemokraterna om Östros väljs således? I bästa fall kan partiet hädanefter vinna något val då och då bara för att väljare vill hämnas på borgerliga politiker, eller för att de rika eliterna, som med kampanjbidrag i stort sett bestämmer vilket parti som ska vinna valet, anser att växling vid regeringsmakten (!) då och då kan vara bra för att upprättahålla skenet av ”levande demokrati”.
Det sämsta i USA kommer alltid hit – förr eller senare. Nu är det allra sämsta här – klart och synligt för alla som vill se. Två ting har bäddat för den här utvecklingen, den första att den svenska eliten informerats av den amerikanska hur de ska göra, eller lärt sig av denna på annat sätt, den andra att de gigantiska överföringarna av rikedomar till eliten har gett denna medel att köpa sig de politiska beslut den önskar, ja att börja köpa upp det politiska systemet.
Nu har ju Murdoch fått in en fot i Sverige också. Ska vi gissa att vi snart har en ren kopia av Fox News i Sverige? Alliansen håller ju just på att riva Public Service och jag tror inte att man är alltför vågad om man gissar att det handlar att öka möjligheten för högern att indoktrinera folk, via kommersiella TV-kanaler. (2)
När Socialdemokraterna kom tillbaka till regeringsmakten 1982 gjorde man det på den traditionella socialdemokratiska politiken, som Palme alltså redogör för i videosekvenserna som kan ses i förra inlägget.
Vad som sedan hände var att 1985 avreglerades kreditmarknaden, vilket innebar att bankerna inte längre var förhindrade att låna ut så mycket som de önskade. Alltså exploderade lånemarknaden med krascherna omkring 1990 som följd. När dessa slog till passade Kjell-Olof Feldt på att avgå. Han ville uppenbarligen inte ta ansvar för de åtgärder han hade kuppat igenom och som drabbade stora delar av svenska folket hårt. Den ekonomiska eliten betalade honom naturligtvis bra för de tjänster han gjort dem, precis som de betalar Göran Persson för vad han gjort för förmerandet av deras rikedomar.
Var det krisen som ledde till valförlusten för S 1991? Jag tror inte den var det viktigaste skälet. Istället var det sannolikt två andra faktorer som var mer avgörande. För det första väckte skatteomläggningen, som innebar att man nästan helt avskaffade den progressiva beskattningen, en mycket stark ilska hos många, inte minst inom S och fackföreningarna. De rika behövde därefter inte betala lika mycket skatt medan de som hade betydligt snävare ekonomier fick betala mer i skatt. Socialdemokraterna övergav därmed principen ”från var och en efter förmåga till var och en efter behov”, som förvisso aldrig hade genomförts fullt ut (de rika kom undan med skatt även förr) men ändå bidragit till en viss ekonomisk utjämning (det som borgerligheten kallar ”alltför sammanpressad lönestruktur) mellan människorna i Sverige. Skatteomläggningen förargade alltså mängder av sociademokrater, som sedan var svåra att få ut att valarbeta inför valet 1991. Man kände sig föga inspirerad att försvara en politik som i första hand gynnade de rikaste.
För det andra hade man under slutet av 80-talet haft diverse skandaler inom fack och partiet som irriterat folk. Fackföreningspampar hade utpekats som fifflare och sexklubbsbesökare, som Rosengren TCO:s ordförande, som kvinnofientliga, som fallet var med Stig Malm, LO:s ordförande. och Kent Pettersson, Handels ordförande som var oförvitlig och inte gick att skandalisera, sparkades snett uppåt. Alla tvingades bort alltså. Den ekonomiska krisen, som kom på toppen av dessa skandaler gynnade inte S inför valet, alltså förlorade man valet till borgerligheten 1991, och till Ny Demokrati, som tog c:a 6% av rösterna.
Därefter kom regeringen Bildt att förvärra och fördjupa krisen med sitt huvudlösa kronförsvar. Resultatet blev en hemmagjord depression av ett slag Sverige inte hade sett sedan 30-talet. Mellan 60-90 000 företag tvingades slå igen, somliga för att de inte fick lån i de knäande banker som skattebetalarna tvingades rädda, som nu inte vågade låna ut alls. Andra för att köpkraften rasade. Omkring en halv miljon människor förlorade sina jobb. Alltså bestämde sig en majoritet av väljarna för att Socialdemokraterna trots allt var att föredra varför S kom tillbaka igen vid valet 1994.
Det var nu Socialdemokraterna, de s.k. förnyarna som tydligen hade tagit över rodret i partiet sedan mitten av 80-talet, hade beslutat sig för att S måste bli ett parti för den välbärgade medelklassen. Göran Persson förvärrade således krisen genom att försöka spara oss ur den, vilket gjorde krisen både djupare och långvarigare än den behövt bli. Den ekonomiska politiken handlade nu om att förhindra inflation i första hand och hålla arbetslösheten uppe.
Nu, trodde Göran Persson, att om de rikaste bara fick ännu lägre skatter och ännu mer pengar så skulle de investera i Sverige och skapa sysselsättning, för så sade den nyliberala teorin. Alltså sänkte Göran Persson skatten för de rikaste ännu mer och för företagen som redan hade låga skatter. Det hjälpte inte. Arbetslösheten som skapats under 90-talskrisen och på grund av nedskärningspolitiken, där man sparkade mängder av människor i den offentliga sektorn, sjönk ändå inte tillräckligt snabbt. Så småningom, och under sitt sista år avskaffade Socialdemokraterna dessutom arvs-och gåvoskatten, i tron att detta skulle leda till ökade investeringar i Sverige och mer arbetstillfällen. Före valet mumlade man också om att avskaffa förmögenhetsskatten, som sedan Alliansen avskaffade istället och Mona Sahlin uttryckte gillande av pigavdrag.
Vad förlorade S valet på 2006?
Inför valet 2006 hade de borgerliga pratat ihop sig och kommit på att de skulle luras om den politik de ville föra (amerikanska spindoctors hade lärt dem hur det fungerar i USA). Man skulle lägga in nya betydelser i gamla begrepp, man skulle låtsas vara för fackföreningarna och man skulle lova skattesänkningar (mest för de rika, men det betonade man inte).
Nu hade det gått 10 år sedan svenska folket insett att de borgerliga inte var så bra och därmed hade det tillkommit 10 nya väljarårgångar för vilka Alliansens och nylliberalismens slagord om ”frihet” för alla föreföll lockande. Dessutom hade Socialdemokraterna, som sagt, inte lyckats få ner arbetslösheten till de nivåer som förelåg före 1990. Man hade inte bara tagit över nyliberalernas ekonomiska politik, som kräver en tämligen hög arbetslöshet, utan också de grundläggande delarna av borgerlighetens människosyn. Där socialdemokraterna av tradition hade betrakta alla människor som lika mycket värda och arbete och inkomst som en rättighet hävdade de styrande nu att folk var fuskare och arbetsovilliga. Människor hade övergett, sade man, den gamla fina socialdemokratiska arbetsmoralen för att de hade haft det för bra. Unga människor hade med andra ord en helt annan bild av socialdemokraterna än vi som är äldre, som inte riktigt har velat inse hur illa S har chanserat politiskt. För dem var S nedskärarpartiet, partiet som ville klämma åt barn och ungdomar, sjuka och arbetslösa, partiet som i huvudsak gynnade de rikaste.
Sen svartmålade media S ganska effektivt inför det här valet. (1) Framför allt framställdes Göran Persson som en verklig buffel, vilket förstås också bidrog.
Så vann alltså Alliansen valet 2006 och påbörjade den slutgiltiga nerrivningen av den svenska modellen och den allmänna välfärden, allt under ivriga försäkringar om att man gjorde motsatsen. Man säger sig värna om ”välfärdens kärna”. Detta innebär att visst, folk ska inte svältas ihjäl om de blir arbetslösa eller sjuka, men bra nära. En glidning som många svenskar inte förstod och som många fortfarande verkar vara okunniga om. Det var ju inte ”den allmänna välfärden” som Socialdemokraterna hade byggt upp alltsedan 1945, och värnat om, som skulle räddas, utan ”kärnan” i den, alltså en liten liten bit av den bara. Resten skulle bort och 1800-talspiskan skulle svingas igen, allt utifrån de konservativas traditionella åsikt att arbetslösa och sjuka bara är lata och därför måste piskas till arbete. Facket skulle också knäckas, vilket man gjort i stort sett och under ivriga försäkringar om att man är sååååå mycket för att värna om facken.
På valresultat 2006, samt det senaste valet 2010, då SD kom in i riksdagen dessutom, reagerar Socialdemokraterna med att anse att de måste bli mer borgerliga, med att tro att de aldrig mer kan vinna ett val på allmän välfärd utan att de måste föra en politik för den välbärgade medelklassen för att kunna komma tillbaka. Man tycks anta att de fattiga alltid kommer att rösta på S i förvissningen om att de borgerliga är sämre. Men, i och med att vi har fått SD idag, ett populistiskt missnöjesparti, så kommer en sådan politik istället att gynna SD. Endera bryr man sig från Scocialdemokraternas sida inte om den saken, eller också förstår man inte konsekvenserna av sin ”förnyade” politik.
I och med detta är S inte längre ett idéparti utan ett parti som konkurrerar om makten rätt och slätt, och som sen vill använda makten för att få sitta kvar vid den, inte för att man vill åstadkomma något speciellt med samhället. Framför allt vill man inte längre verka för allmän välfärd då sådan anses förlegad och totalt omöjlig – för det har ju de nyliberala ekonomerna sagt.
Timbropropagandan har med andra ord fungerat perfekt – för de allra rikaste som bara blir rikare ju fattigare alla andra blir. 2009 ägde 10% av svenskarna 71% av Sveriges tillgångar. De där 10 procenten är inte nöjda. De anser att de är värda en ännu större andel av dessa tillgångar.
I Monopol vinner endast en. När vinnaren sitter där och äger de flesta gatorna på spelbrädet är spelet slut eftersom ingen längre har råd att betala för att stå på vinnarens gator. Spelet konstruerades efter kraschen 1929. Det är genialt pedagogiskt i all sin enkelhet.
