Att alltfler bakterier blir antibiotikaresistenta vet kanske ganska många människor i Sverige idag. Det har man skrivit och talat om en del de senaste tio åren. I resten av världen är kunskapen om detta dessvärre liten.

Läkemedelsföretagens profit framför allt
Att den profitskapande verksamhet som kallas läkemedelsföretag inte är intresserade av att forska fram och producera mediciner som botar snabbt och lätt har det däremot talats ganska tyst om i Sverige. Att dessa företag hellre producerar preparat som de kan övertyga människor att äta under många år, helst hela livet, har man inte talat speciellt mycket om i våra rikstäckande massmedia. I Studio ett igår tog man äntligen upp ämnet. Fyra läkare (Dan Andersson, Otto Cars, Petter Lundström och Göran Tomson, varav Otto Cars medverkade i Studio ett igår) skriver om samma sak i SvD idag:

Men framförallt måste vi inse att antibiotika är en ändlig resurs, och att utvecklingen av nya antibiotika måste återupptas snarast. Men vi kan inte förvänta oss att läkemedelsbolagen ska ta på sig ansvaret.
Medel mot bakteriella infektioner är en kommersiellt usel produktgrupp: behandlingen är som regel avklarad på någon vecka. Föga förvånande prioriteras istället läkemedel som används i månader, år eller kanske livet ut, till exempel mot högt blodtryck och diabetes.

Läkemedelsföretagen erkänner
Även läkemedelsföretagens företrädare, Rickard Bergström, vd, Läkemedelsindustriföreningen, erkände i Studio ett att profiten är den överordnade målsättningen och att snabbotande mediciner därför inte är prioriterade. Det här går stick i stäv mot alla liberala och nyliberala idealisters föreställningar och/eller påståenden. Enligt deras idealbild, och världsfrånvända fantasier, kommer privata företag att producera vad folk behöver och efterfrågar. Problemet med att företag, vilket man ser inom alla områden idag, hellre producerar massor av en enda produkt som de kan sälja mycket av, det som de flesta vill eller kan övertygas om att konsumera och under allt större del av deras liv, än sådant som endast en mindre del av ”marknaden” efterfrågar, det inser de inte, eller så låtsas de inte om det. Sådana medel som blodtrycksmediciner, bantningspreparat, SSRI mm är alltså mycket lönsammare att producera och sälja än antibiotika som botar inom 10 dagar. Problemet med att alltfler människor luras att äta preparat, mot alla möjliga påstådda hot mot deras hälsa, men som i själva verket är sjukdomsskapande bryr sig varken läkemedelsföretagen eller fanatiska nyliberaler om – i den heliga kapitalismens namn.

Nyliberalismen leder, tvärtemot idealen, till majoritetens förtryck
De som vill eller måste konsumera sådant som inte majoriteten vill ha, får vackert anpassa sig till majoritetens val, det verkliga majoritetsförtrycket alltså. De får nöja sig med att konsumera samma produkter som majoriteten väljer.
Företagen lägger ut miljarder på reklam för att styra kunderna till vissa produkter, samtidigt som de lägger ner produktionen av sådant som de anser inte ger tillräckligt hög profit. Så har det sett ut inom område efter område de senaste 15 åren, med en början i Sverige med privatiseringen av Pressbyrån, som genast snävade in sortimentet till att endast omfatta storsäljarna. Därmed inskränktes kundernas valfrihet i kiosker och tidningsförsäljningsställen. Här har vi ju ”bara” att göra med kultur, så det kanske vi kan överleva. Det finns ju en del smalare tidskrifter att prenumerera på trots allt. När samma principer tillämpas på läkemedelsområdet då blir situationen en helt annan. Då kommer det att kosta människoliv, många sådana. Då kommer ännu fler människor att offras på profitens och nyliberalismens altare. Redan idag finns det bakterier som ingenting biter på och samtidigt säger läkemedelsföretagen att det inte lönar sig att forska fram och producera nya antibiotikasorter.

Privata apotek andra bovar i dramat med ökande antibiotikaresistens
Liberaler, libertarianer och nyliberaler ivrar förstås också för att man privatiserar apoteken, för i deras fantasivärld blir allting bättre om allting bedrivs i privat regi och om ingenting regleras av klåfingriga lagstiftare. Även detta är en rosenröd villfarelse.
I Studio ett intervjuades också en Vietnamesisk kvinna som förestod ett privat apotek. Och jodå, hon förklarade för sina kunder att antibiotika inte biter på vanliga förkylningar. Men, lade hon till senare i intervjun, om inte jag säljer antibiotika till kunderna så går de till någon annan och jag måste ju tänka på lönsamheten också”. Profiten framför allt, i det stora som i det lilla alltså, och alltihop leder till att vi ganska snart inte kommer att kunna bota åkommor som vi varit vana vid att kunna bota. Vi behöver bara gå tillbaka till tiden före antibiotikan, alltså före andra världskriget, för att se hur människor dog i halsfluss, i lunginflammation, fick kallbrand i sår och dog av blodförgiftning i en utsträckning som de flesta av oss nog inte är medvetna om idag. Vi kan ju bara tänka oss vad som kommer att hända den dagen borreliabakterien inte längre går att bota med antibiotika.

Verkligheten sparkar
Verkligheten sparkar alltså, den låter sig inte bestämmas av de där vackra nyliberala frihetsidealen. Frihet för privata företag att sälja vad de helst vill sälja leder i det här fallet till att alltfler människor drabbas av obotliga sjukdomar och dör i sådana, alldeles i onödan. Jag har bloggat om det här tidigare och menat att läkemedelsindustrin borde vara statllig.
Nu får jag medhåll av de fyra som skrivit artikeln i SvD. De kommer således med följande förnuftiga förslag i sin artikel:

Vi föreslår någon av följande strategier:

1 Staten beställer, betalar och har förfoganderätt medan industrin gör arbetet. Denna princip har visat sig fungera för försvarsmateriel, vägar och andra produkter som inte klarar sig på den vanliga marknaden.


2. Staten tar självt ansvar genom att starta sitt eget läkemedelsbolag. Alltså ett företag där behoven och inte vinsten är vägledande (inte olikt de idéer som nyligen fanns om en statlig fabrik för influensavaccin).


Förslagen kan tyckas radikala och kostsamma, men detta måste vägas mot en framtid där våra barn och barnbarn inte kan behandlas för lunginflammation, och där transplantationer och cancer­behandlingar blir alltför riskfyllda då skydd saknas mot potentiellt dödliga följdinfektioner.

Det räcker inte att konstatera att läkemedelsföretagen inte är intresserade av att forska och ta fram botande mediciner, de verkar också mycket aktivt för att få alltfler människor att kontinuerligt äta preparat som gör dem sjukare, något man också talat om de senare dagarna, då man gått ut och varnat för värktabletter, som alltfler äter alltmer av. Detsamma såg vi vad gällde östrogen som massor av kvinnor lurades äta, liksom med en del andra s.k. läkemedel.
Ännu en gång: Profiten framför allt.

Läkemedelsföretagen spelar bort sin good will
Det absurda är att läkemedelsföretagen har sin good will just på grund av att de en gång tog fram antibiotikan. Få av oss som lever idag kan föreställa oss vilken fantastisk förändring det blev för människorna när man kunde bota ett antal sjukdomar som tidigare skördat många liv. Idag håller läkemedelsföretagen på att sumpa bort denna good will för kortsiktiga vinstjakt. Om de inte ser till att ta fram nya mediciner som botar det som antibiotikan botat, kommer företagen snart att sitta där med mycket dåligt anséende. Då kommer människor snart att börja associera deras verksamhet till preparat som är farliga, till hur läkemedelsföretagens löften bara är luft i många fall, när deras preparat inte rentav gör oss sjukare.

Läkemedelsföretagen tjänar ofantliga summor på exempelvis SSRI-preparaten, de lägger ut miljarder på reklam för mycket tveksamma produkter, som exempelvis värktabletter, som det nu också varnas för. Men de anser sig inte ha råd att forska fram nya antibiotikasorter, eller andra sätt att angripa bakterier på. Den fria företagsamheten är inte, tvärtemot nyliberalismens ideal, långsiktig. Den står istället, i alltför många fall, på barrikaderna mot nytänkande och förnuft och ovanpå detta beter den sig inte sällan rent bedrägligt.

Länkar:
– Farsoten måste stoppas, SvD
– Sjukhussjukan, Studio ett
– Var försiktigt med värktabletterna,Landstinget/Hälsa och vård
– Värktabletter = cigg? Plånboken, Sr
– Superbakterier och läkemedelsföretagen profiter, Motvallsbloggen
– Läkemedelsföretag ska vara statliga, inte privatägda profitmaskiner, Motvallsbloggen
– Läkemedelstillverkning ska ske i statlig regi, Motvallsbloggen
– Läkare/forskare köpta av läkemedelsindustrin
– Läkemedelsindustrin mutar läkare – det har jag misstänkt länge, Motvallsbloggen

Tillägg 30/7 kl.12.40
Läkemedelsföretagen blir bara värre och värre. Nu försöker ett sådant muta sjukvårdpersonal att i sina journaler leta efter människor som är i behov av vissa behandlingar. Man erbjuder 1.000 kr/patient, ytterligare 2.000 om patienten kan övertygas att ta behandlingen ifråga.
Får mig att tänka på en god vän som sökte läkare för inte så länge sedan, för ett problem som inte hade något med psyket att göra, och som fick erfara att läkaren blev riktigt arg på henne när hon vägrade att ta emot ett recept på SSRI. Man undrar hur många tusen bekanten ”bestal” denna läkare på?

Länk:
Företag vill leta i vårdjournaler, DN

Vi människor har olika åsikter, om det mesta och inte minst vad gäller vilket politiskt system vi vill ha, eller tror mest på. Det är vanligt att de båda lägren, det borgerliga och det socialistiska (i vid mening), anser att motståndarna har fel – i sak, och att man öser galla över varandra.

Nu står det i mänsklig makt att skapa många olika politiska system och olika system lönar sig bäst för olika grupper i samhället. Somliga system tjänar många människor på, andra tjänar bara överklassen, och möjligen övre medelklassen på.

Det finns således tre skäl att rösta på borgerliga partier (alliansen i Sverige),
två någotsånär begripliga och ett rent ledsamt och irrationellt skäl:

1. Att man tjänar på borgerlig politik, får större tilldelning av samhällets samlade resurser (mer pengar alltså) med en sådan politik (det pragmatiska alt. egoistiska skälet)

2: Att man är helt övertygad om att alla människor i grunden är rena egoister och därför är ett system där var och en sköter sig själv och struntar i andra det system som stämmer bäst med den mänskliga naturen, därför är också ett sådant system det bästa/enda möjliga politiska systemet (det idealistiska/ideologiska skälet)

3: Att man är grundlurad, inte förstår vilket politiskt system som man själv tjänar mest på, eller vilka fördelar respektive nackdelar de olika systemen faktiskt har för en själv och/eller för andra (det irrationella skälet).

Det finns två skäl att rösta på och stödja socialistiska (i vid mening) system:
1: Att man själv tjänar mest på ett sådant system (det pragmatiska alt. egoistiska skälet)

2: Att man anser att människan är en social varelse och att omtanken om andra människor, samt de mångas samverkan och gemensamma ansvarstagande, ger bästa tänkbara samhälle för de flesta

Historien visar att samverkan och social omsorg är utvecklande, medan egoistisk konkurrens, snål vakthållning om det egna och utslagning av många människor, inte bara ger många människor olidliga levnadsvillkor och rent allmänt skapar ett omänskligt samhälle, utan dessutom hämmar utveckling, vetenskaplig, kulturell såväl som teknologisk sådan.

Sedan är det givetvis de här grundläggande skälen till personers politiska ställningstaganden hos var och en av oss överlagrade och påbyggda med kunskaper, erfarenheter, förvillelser, föreställningar (sanna och falska) så att alltihop bildar ett outredbart intellektuellt mönster, ibland ett rent intellektuellt sammelsurium, ibland ett genomtänkt och någotsånär logiskt sammanhängande sådant.

Var ligger då jag på denna skala?
Jo, jag började som sagt som folkpartist, i min ungdom, och var helt övertygad, ganska naivt, om att frihet var det bästa ting som sökas kan all världen kring. Man känner sig ju inte speciellt fri som tonåring, med föräldrar och lärare som bestämmer över en hela tiden, och man tror gärna att de vuxna, som bestämmer över en, är just fria, eftersom de får bestämma – över allting, såväl över sig själva som över sina barn.

Jag var alltså grundlurad. Med åren insåg jag att det inte finns, har aldrig funnits och aldrig kommer att finnas någon total individuell frihet. Alla individers aktiviteter berör många andra människor, får konsekvenser för andra människor och ska samhället inte bli rent outhärdligt för de allra flesta måste vi alla anpassa oss, inse att andra människors existens, rättmätiga krav och behov, kommer att inskränka vår egen frihet och att vi hela tiden måste ta hänsyn till andra människor och aldrig är fria att göra precis vad vi vill. Frågan blir då hur man på bästa sätt organiserar samhället så att vi får så mycket frihet som möjligt i alla fall, och frågan blir också vilka friheter som vi ska prioritera (alternativt kan man anse att vi blir mycket lyckligare och mår mycket bättre om vi hjälps åt, värnar ömsesidigt om varandra).

Det första villkoret för att vi ska ha någon som helst frihet är att vi har en grundförsörjning (som tillåter alla att ha näsan över ytan och lite till om samhällets samlade resurser tillåter det) och att denna grundförsörjning är tämligen pålitlig, inte kan tas ifrån oss rätt som det är, av slump eller på grund av andra människors egoistiska ageranden. Full sysselsättning alltså, och sociala försäkringar som tillåter även de mindre lyckligt lottade bland oss, de som är eller blir sjuka/och eller handikappade, de som inte fötts in i privilegierade miljöer, att ha denna grundtrygghet. Alltså blev jag med tiden socialdemokrat – på vänsterkanten.

Dagens socialdemokrati och gårdagens
Dessvärre är det socialdemokratiska parti vi har idag inte det socialdemokratiska parti som jag en gång började sympatisera med. Dagens socialdemokratiska parti (partitoppen) har i grunden förändrats och måste numer betraktas som ett borgerlig/liberalkonservativt parti. Det har successivt förändrat sin grundläggande människosyn till att bli identisk med de borgerligas, nämligen till uppfattningen att vi, alla vanliga människor, i grunden är egoistiska, lata och ovilliga att ta vårt individuella ansvar för samhälle och medmänniskor, varför vi måste piskas till arbete och samhällsinsatser och till att ta vårt ansvar. Detta är så långt från den människosyn som partiet grundade sig på en gång, som man kan komma, och det smärtar mig djupt att det har blivit på det sättet.
Dessutom har socialdemokraterna fört en nyliberal politik sedan 1986, med avregleringar, med privatiseringar, med utförsäljning av gemensam egendom (även om borgarna går längre och vill nyliberalisera samhället mycket snabbare än socialdemokraterna så är det i grunden samma politik blocken för).

Detta har fått två dystra konsekvenser.
För det första känner inte gamla socialdemokrater igen sig i partiet. Detta började hända mellan 1985 och 1990. För det andra tror många i dagens unga generation, (de som är födda efter 1960), att den politik som förts sedan 1987 är traditionell socialdemokratisk politik, och att denna har misslyckats kapitalt. I själva verket är det den nyliberala politiken som misslyckats kapitalt. Den blir inte bättre, för de många människorna, för att ett parti som kallar sig socialdemokratiskt för den (däremot blir den ännu värre om den förs av borgerliga regeringar).

Unga väljare är alltså, i många fall, totalt politisk/ideologiskt förvirrade. Det var därför inte konstigt att så många av dem röstade på alliansen. Många av dem kommer att bli besvikna igen, är det förmodligen redan eftersom de inte hade förväntat sig mer av samma politik utan en radikalt annorlunda politik, och detta gynnar förstås sd. När väljare inte ser några alternativ, inte ser någon skillnad mellan de etablerade partierna, alternativen, då har man bäddat för och skapat god grogrund för populistiska missnöjespartier.

Visa ditt missnöje med alliansens kulturfientliga politik. Skriv på protestlistan mot regeringens beslut att dra in stödet till ”En bok för alla, som ger ut billig och god litteratur för alla.

Läs också gärna Ingemars blogginlägg om saken.

Länk:
Ingemar om ”En bok för alla”.

Jag har skrivit om det tidigare på bloggen och misstänker att de flesta yngre människor som läst vad jag skrivit inte har trott på mig, eller föreställt sig att jag överdriver grovt, men det är ett faktum att överklassen för inte så länge sedan betraktade vanligt folk mer som djur än som människor – på fullt allvar.

Den som lyssnade på programmet Greven, i P1 idag, en intervju från 1993 med greve Magnus Stenbock, som dog för lite sedan, kunde höra en ”blåblodig” person uttala en åsikt av just det slaget. (Programmet sändes klockan 11.03 med repris klockan 20.03.)

Dystert nog finns programmet inte utlagt på nätet (kan bara hoppas att det kommer så småningom) så jag har inte möjlighet att varken citera exakt eller belägga mitt referat av hans uttalande, men den som tvivlar har alltid möjligheten att ringa eller mejla SR och kontrollera saken.

Ninni Hasselberg, som intervjuade, frågade greven om han någon gång hade önskat att han vore någon annan. Fritt återgivet ur minnet således:

Jo det hade hänt, ibland när han hade haft ont och fysiska besvär, att han önskat att han hade varit en vanlig bonde (möjligen sade han bondpojke eller dräng alternativt bonddräng), som ju inte kände smärta på samma sätt och som hade annat för sig än att fundera över kroppsliga plågor/åkommor.

Tydligare kan det inte uttryckas. Det här är precis den uppfattning man haft om djur ända tills för bara några årtionden sedan, att de är så lågt stående varelser att de inte känner smärta eller kan lida av psykiska eller nervösa besvär. För greve Magnus Stenbock var vanliga människor helt självklart en slags lägre stående varelser vars känsloliv mer liknade hundens eller oxens än hans eget överlägsna och förädlade dito.

Inte konstigt att högern var helt emot hela demokrati- och välfärdsprojektet.

Mycket tyder på att överklassen, även den yngre delen av denna, är av samma uppfattning ännu idag och demokratin står fortfarande inte högt i kurs i överklasskretsar.

Tillägg 27/6:
Tack Kurt, som kommenterat nedan, för länken till programmet. Har alltså avlyssnat det igen och återger här lite mer av vad greven sade. På journalistens fråga om det fanns skillnader mellan adel och inte adel, svarar han bl.a. så här:

….kan jag säga med en aforims som jag har med i min bok. Där står det så här: ”Demokraten kräver mycket av andra, aristokraten kräver mycket av sig själv, dvs pliktkänsla och uppoffring för landet. Det var adliga dygder och naturligtvis ståndaktighet, hederlighet och anständighet och dessutnom ledarförmåga hörde till sådana egenskaper som tillhört adliga familjer”

Dessa egenskaper skiljer alltså, enligt greven, vanligt folk från adeln. På annat sätt kan man inte förstå hans svar.
På frågan om han inte någon gång hade velat vara bonde, eller ha ett praktiskt arbete, förklarar greven att se det låg inte för honom. Däremot hade han som ung velat bli vetenskapsman men sedan var det konsten, måleriet som fängslade honom.

Därmed till ett återgivande av vad exakt greven sade, och som jag refererade ur minnet ovan, Journalisten frågade alltså: ”Har greven någonsin längtat efter att vara någon annan än en greve?” varvid greven svarade:

Ja det måste jag säga att ibland när man har haft olika sjukdomslidanden så har man tyckt att om man vore en riktig sån där bonddräng som inte fäster sig vid om han har ont här eller där och inte oroar sig för om han har ont här eller där, minns jag att jag tyckte då.

Detta är detsamma som att säga att ”bonddrängen” inte hade förstånd nog att ha ont eller oroa sig om han var sjuk.

Tänk, det syns mig som om det som adeln tyckte om vanligt folks sjukdomar då, och ansåg vara självklart och genetiskt betingat, det ser dagens borgerlighet (och dessvärre också ledande socialdemokrater) fortfarande som ett ideal, men numer uttrycker man det som en norm, snarare än att tro på det som genetiskt nedärvd underlägsenhet: ”Du som inte är rik ska inte bry dig om om du är sjuk och mår uselt, du ska slita och jobba på i alla fall!”

Länk:
Intervju med en greve, SR dokumentär (kl. 11.03)

Nu har tydligen något förklarat för Littorin vad det innebär att han skyltar med en köpt bluffexamen varför han tar bort ”meriten” från sin officiella mertiförteckning. Han borde haft förstånd att aldrig sätta dit den, men till Ekot sade han i förrgår att han:

….. när han tog sin examen i mitten av 1990-talet, inte haft någon anledning att hysa misstankar kring universitetet. Samtidigt sa han att tänkte behålla examen på meritlistan eftersom han faktiskt skrivit en uppsats som blivit godkänd.

Jag har också läst på distans men jag var tvungen att resa till skolan med jämna mellanrum för tentamina. Vem som helst borde förstå att det som Fairfax University sysslar med är rent skojeri.

Tror man att man kan avlägga akademiska examina per e-post och utan att man överhuvudtaget behöver visa sig vid utbildningsanstalten då är man rent otroligt naiv alltså. Skickade Littorin dessutom, som han påstår, in en verklig magister/masteruppsats, som på svenska universitet omfattar c:a 20 poäng, vilket innebär en termins heltidsstudier och kräver en stor arbetsinsats, ja då vet jag inte vad man ska tro om Littorins förståndsgåvor.

Länkar:
Littorin tar bort examen från meritförteckningen, Ekot
Littorin tar bort mastersexamen, DN

Äntligen rör det lite, lite, lite på sig i alla fall. En person, Ove Carlsson, som skadats av bensodiazepiner och som skrivit en bok som sitt öde (Snärjd av vetenskap och beprövad erfarenhet), har fått rätt till ersättning för tre av sina många fler år av lidande pga de bensopreparat han fick utskrivna till sig.
På Ekots sida kan man bl.a. läsa att:

En patient som fått långvariga biverkningar av lugnande läkemedel med bensodiazepiner har rätt till ersättning. Det har för första gången slagits fast i en skiljedom. Och det kan få betydelse för hundratusentals människor, säger Lena Westin i konsumentföreningen Kilen, som stödjer människor som skadats av läkemedel.
………
Medicinsk expertis menar ofta att besvären kan hänga ihop med psykiska besvär som funnits från början. Så säger också professorn på Läkemedelverket, Björn Beerman till Ekot.


Lena Westin har jobbat med den här frågan i 30 år, på Kilen, som hjälpt och stöttat många personer som drabbats av allvarliga biverkningar och utsättningsproblem/abstinensproblem efter att de har ätit lugnande (bensodiazepiner) och antidepressiva (SSRI). Hon menar att det finns cirka 200 000 människor i landet som fått problem, men som inte fått stöd från sina läkare.
Den borgerliga och totalt empatifria regering vi nu fått drog förstås omedelbart in det ekonomiska stödet till Kilen (läkemedelsföretagens högsta önskan skulle jag tro). Problemet skulle handhas av Läkemedelsverket menade den, vilket är som att sätta bocken till trädgårdsmästare.

Det otäcka med de här preparaten, vid sidan av de kroppsliga eländen som de kan skapa för somliga, är, att har en människa en gång börjat äta sådana, så har personen ifråga därefter sällan någon som helst chans att bli trodd om någonting av myndigheter eller läkare. Att börja ta sådana här preparat är detsamma som psyksjukförklara sig själv. Det spelar sedan ingen roll om man börjar äta medlen pga PMS, på grund av sorg efter ett dödsfall, på grund av nedstämdhet i samband med att man slutar röka etc., har man en gång ätit piller av det här slaget kan man därefter alltid förklaras icke-tillräknelig av ett antal psykiatriker och man får räkna med att aldrig bli trodd i eventuella framtida tvister med myndigheter.

Psykiatriker kan tycka och tro lite vad som helst, de är ofta oeniga och de experimenterar vilt med sina patienter och deras nervsystem. Ingenting kan idag övertyga mig om att de vet vad de gör eller talar om, att de grundar sig i vetenskap och beprövad erfarenhet. Alltför många av dem grundar sig i sin tro och i sin övertygelse om sin egen förträfflighet och ingenting annat. Det allra värsta är att samhället i övrigt tillskriver dem just det de själva tror att de besitter – en gudagiven förmåga att veta och förstå sådant de inte kan veta och inte kan förstå.

Det lustiga är också att när människor blir sjuka, psykiskt labila eller drabbas av dilirium eller andra psykiska besvär efter att de har brukat icke tillåten narkotika, eller alkohol, alltså medel som påverkar nervsystemet, då är det en självklarhet att deras tillstånd beror på de preparat de stoppat i sig och då har de sig själva att skylla, är själva ansvariga för de tillstånd de befinner sig i. Men stoppar människor i sig narkotiska eller andra nervpåverkande preparat som ordinerats och skrivits ut av psykiatriker och läkare (och benosdiazepiner är narkotikaklassade idag, men ansågs helt ofarliga på den tiden Ove Carlsson fick sitt första recept på preparatet – för prostatabesvär!), se då kan det inte vara preparatens fel om människorna drabbas av samma typer av problem. Då är dessa problem bara ren inbillning och tecken på psykisk sjukdom som ingen kan rå för, och framför allt inte läkarkåren eller det medicinindustriella komplexet.

Besök Ove Carlssons hemsida, läs de artiklar han lagt ut och läs domslutet som han också har lagt ut på sin hemsida. Jag har både läst hans bok Snärjd och nu domslutet. Jag är utan vidare beredd att tro mer på Ove Carlsson än på flera av de psykiatriker som uttalar sig i fallet då jag sett eländen som människor drabbats av pga de här preparaten, och också sett hur läkare envisas med att hävda att de biverkningar människorna drabbats av, i själva verket är tecken på deras psykiska instabilitet eller andra psykiska sjukdomar.

Under categories ”vård/omsorg” finns flera inlägg på Motvallsbloggen om de här problemen.

Länkar
– Snärjd av vetenskap och beprövad erfarenhet
– Dom avseende rätten till ersättning från Läkemedelsförsäkringen
– Läkemedelsdom kan få betydelse 
för hundratusentals patienter, Ekot
– Staten drar in bidragen till Kilen – en tragedi, Motvallsbloggen

Precis hemkommen från ett liten tripp till Oslo möts jag av beskedet att vår genom tiderna troligen mest impopulära regering ämnar införa en andra karensdag vid sjukdom – för att kunna sänka skatterna ännu mer utan att det blir överhettning i ekonomin, säger den där moderaten som på grund av felval av många väljare blev Sveriges statsminister.

Min enda kommentar till detta – en repris.

Ovanpå detta får jag så veta att Littorin kör med köpta fjädrar. Det är ingen hejd på rufflandet och bågandet i vår mest impopulära regering med andra ord.

Länk:
– Littorins akademiska examen, Friktion
– Littorin i blåsväder om examen, svt

Thomas Anderberg, docent i filosofi vid Lunds universitet i Uppsala (med moralfilosofi, medicinsk etik, miljöetik, religionsfilosofi, politisk filosofi och estetik som specialiteter), skriver, i en artikel i DN, om varför människan så gärna tror på en Gud, att:

Vi föds alltså inte, som Locke och andra filosofer menat, som oskrivna blad. Vi är åtminstone linjerade och paginerade. Och religionen bör enligt kognitionsforskningens resultat ses som ”en biprodukt” av mentala processer som utformats för andra men funktionellt likartade syften.

Men nej Thomas Anderberg, John Locke (engelsk samhällsfilosof, 1632-1704) förde aldrig fram denna idé om det mänskliga psyket. Att han skulle ha föreslagit en tabula rasa-teori (tabula rasa = blank tavla) av det slaget är bara en vida spridd myt. Denna myt säger att Locke skulle ha ansett att vi människor föddes totalt utan någonting i vårt psykologiska bagage, att vi föddes som blanka totalt oskrivna blad alltså, vilket även jag lärde mig som ung student när jag läste politisk idéhistoria.

Locke är alltså helt oskyldig till den galna ”teori” som han har fått bära hundhuvudet för – under mycket lång tid uppenbarligen. ”Tabula rasa-teorin” nämns nästan alltid som exempel på hur tokiga somliga idéer från det förgångna kan vara och som exempel på hur totalt felaktig föreställningen ifråga är, som just i Anderbergs text ovan.

Men som sagt, John Locke sade ingenting i den vägen vilket man dock måste läsa hans eget verk An Essay Concerning Human Understanding (1690) för att känna till eftersom alla får lära sig att han är fader till ”tabula rasa-teorin” och detta upprepas i varenda lärobok om Locke (också jag har dessvärre undervisat om detta och sorgligt nog också skrivit ett läromedelskompendium innehållande denna villfarelse).

Så vad sade John Locke – egentligen?
John Locke var en renlärig empirist. Han var alltså övertygad om att alla kunskaper kommer från erfarenheten (empiri = erfarenhet) och att vi inte har några kunskaper medfödda, att vi i den meningen föddes som blanka blad, men det är inte detsamma som att hävda att vi inte har någonting alls medfött. Något sådant hävdade inte heller Locke – tvärtom. Han ansåg att människan var utrustad med alla möjliga egenskaper vid födelsen och att det var denna medfödda utrustning som bestämde hur vi uppfattade vår omvärld. Han fann exempelvis att 1) vi människor har medfödd tendens att sträva efter lycka och att undvika olycka 2) att vi har sinnen (syn, hörsel etc.) som bestämmer hur vi uppfattar omvärlden 3) tankeförmåga 4) förmåga att känna glädje, smärta, obehag, kraft/energi 5) att vi har en tidsuppfattning 6) en tendens att generalisera och att abstrahera 7) att dra slutsatser om samband, 8 ) att vi har vissa antipatier medfödda och 9) att vi har språkförmåga och kan kommunicera.

En varelse med alla dessa medfödda egenskaper kan knappast hävdas vara ett totalt blankt blad vid födelsen. I synnerhet som Locke menar att dessa medfödda egenskaper användes av oss för att organisera våra erfarenheter och för att använda oss av erfarenheterna, alltså skapa oss kunskaper och att egenskaperna bestämmer hur vi uppfattar omvärlden. Detta är i själva verket en mycket modern idé och exakt vad de allra flesta av dagens biologer liksom samhälls- och betéendevetare hävdar.

Man måste förstå en person utifrån den tid han/hon levde i.
John Locke protesterade mot sin tids tankemode, att vi hade medfödda kunskaper, alltså kunskaper av typen multiplikationstabellen, var Ganges rinner etc. Sokrates, den ”gamle greken” som via Platon och Aristoteles var en mycket viktig filosof på Lockes tid, var av motsatta uppfattningen. Hans majeutiska metod gick ut på att locka fram elevernas medfödda/inneboende kunskaper genom att ställa dem de rätta frågorna. Det var denna föreställning som Locke fann absurd och det var den han gick till storms mot. De allra flesta av dagens filosofer och idéhistoriker, liksom akademiker i övrigt, håller nog med honom härvidlag.
Det tycks alltså som om någon ärkefiende till Locke sammanfattade hans ”teori” någon gång och sedan har denna sammanfattning tydligen lärts ut till generationer av akademiker.

Immanuel Kant inspirerad av Locke
Nu har historien om Locke och hans teori om de medfödda mänskliga egenskaper en intressant fortsättning, i synnerhet för filosofer och idéhistoriker och för alla andra som är intresserade av frågan. Det är nämligen med stor sannolikhet så att Immanuel Kant (1724-1804), en filosof som åter kommit på modet, inspirerades till sin teori om de medfödda tankekategorierna (de a prioriska kategorierna) just av Locke (som han diskuterar en del i sitt berömda verk Kritik der reinen Vernunft (1781), alltså idén att vi har en viss uppsättning psykiska/själsliga tankeverktyg med vars hjälp vi uppfattar vår omvärld. Denna idé har man beundrat Kant storligen för, åtminstone från och till (modetrenderna inom filosofin kommer och går och återkommer igen precis som andra trender) och just nu är det ”till” för Kants del. Det paradoxala är alltså att upphovsmannen eller inspirationskällan till teorier som just nu är djupt beundrade var John Locke, mannen som man samtidigt framställer som den stora klanten i idéhistorien och som den som hade alldeles fel om människans egenskaper. Sedan var det förstås så att Kant utvecklade och systematiserade idéerna om våra tankeförmögenheter.

Både Locke och Kant levde före Darwin och innan utvecklingstanken hade slagit rot, så båda var övertygade om Guds existens, varför båda förstås ansåg att det var Gud som hade utrustat människan med de egenskaper hon hade med sig in i livet.

Det moderna evolutionstänkandet
När idén om att mycket mer, än man tänkte sig under några årtionden efter andra världskriget, är medfött åter kom i ropet, som det gjorde från 1980-talet och framåt, så kom man också att återupptäcka och åter börja beundra Kant. Hade Kant bara fått uppleva Darwin, menar många, så hade han förstås ansett att våra tanke- och själsförmögenheter i själva verket är evolutionens verk. (Detsamma kunde man faktiskt säga om Locke, istället för att beskylla honom för att ha varit en pappskalle.) Och sedan 20 år är ett icke föraktligt antal forskare världen över sysselsatta med att visa hur Kants a prioriska tankekategorier är medfödda, som kausaltanken, rumsuppfattningen, tidsuppfattningen, moraluppfattning etc.

Dags att äntligen ge John Locke en rejäl upprättelse i det här avséendet alltså.

Länkar:
– Från andar till gudar, T Anderberg, DN Kultur
– Om Thomas Anderbergs akademiska meriter
– Inlägg om att läsa originaltexter, Motvallsbloggen

För 30-35 år sedan hävdade vänstern i Sverige att staten/Säpo avlyssnade svenskar och även alldeles oskyldiga medborgare. Detta förnekades ihärdigt av regering och myndigheter. Många människor trodde inte på vänstern utan var helt övertygade om att vänstern ljög i, vad de föreställde sig, vanlig ordning. Idag erkänner samma institutioner, staten/regeringen och Säpo, att detta var precis vad man gjorde. Somliga oskyldiga drabbades hårt av denna avlyssning och idag använder man den tidigare illegala avlyssningen som argument för att göra avlyssning av vem som helst laglig, med argumentet att ”eftersom vi alltid har gjort så kan vi lika gärna göra det lagligt”.

För 30 år sedan samarbetade man militärt, via säkerhetstjänsterna men också med reellt spionage åt USA, ja egentligen ända sedan slutet av andra världskriget. Det visste och påtalade vänstern medan statsmakten förnekade detta ihärdigt. Vi var, sade regering och politiker, neutrala och då kunde man inte gör så. Många människor trodde inte på vänstern, för inte ljög politiker och regeringen för oss rakt av. Idag använder regeringar och politiker detta tidigare förnekade samarbete som argument för slopandet av den officiella neutraliteten: ”Vi har ju ändå alltid samarbetat med Västmakternas underrättelseorganisationer, så därför är det ju lika bra att börja göra det öppet”. Alltså gick Sverige med i ”Partnerskap för fred” och samövar nu militärt med framför allt väst men även med andra länder. Detta är säkert bara det första steget för fullt medlemskap i NATO och dessutom deltar vi för närvarande i ett krig i Afghanistan – smaka på det: Sverige är idag en krigförande nation.

Det är inte underligt att högern är rädd för vänstern och till varje pris vill tysta den – vänstern är de enda som avslöjar högerns lögner och propaganda – idag såväl som igår.

Länk:
Motvallstanten, om samma ämne

Jag har återkommande skrivit om propaganda och hur mycket vi låter oss luras av sådan, och varje gång jag gör det brukar någon eller några protestera och hävda att jag underskattar människors förmåga att tänka själva.

Nu tror jag visst att människor kan tänka själva, men förnuftigt tänkande kräver något att tänka om och för att man inte ska tänka alldeles galet krävs att man har korrekt information om det man tänker något om, inte bara rena lögner eller missledande information. Förutsättningen för att man ska kunna grunda sina ställningstaganden på korrekt information är att man endera läser böcker, söker information på nätet och samtidigt är mycket effektiv vad gäller att gallra fram tillförlitlig information där (eftersom nätet innehåller massor av skräp) eller så kräver det att våra vanliga massmedia, tidningar, TV och radio, serverar oss förnuftig information, inte bara floskler, lögner eller propaganda. Någotsånär tillförlitlig information börjar våra media bli allt sämre på att förmedla till oss och just nu vidtar vår borgerliga regering alla de mått och steg den kan för att försäkra sig om att media blir ännu sämre i det avséendet framöver.

Al Gore har en bra kria om det här i Time. Läs den alla ni som tror att ni får förnuftig och korrekt information via media och som inte vet hur effektiva betéendevetare är idag vad gäller att åstadkomma publikvinnande och fullkomligt irrelevant propaganda – att manipulera väljarna alltså. Han vet, han har liksom varit med – ordentligt och i det stora föregångslandet i väster till och med. Ett smakprov ur Gores artikel:

After a detailed review of all the polling information and careful testing of potential TV commercials, the anticipated response from my opponent’s campaign and the planned response to the response, my advisers made a recommendation and prediction that surprised me with its specificity: ”If you run this ad at this many ’points’ [a measure of the size of the advertising buy], and if Ashe responds as we anticipate, and then we purchase this many points to air our response to his response, the net result after three weeks will be an increase of 8.5% in your lead in the polls.”
I authorized the plan and was astonished when three weeks later my lead had increased by exactly 8.5%. Though pleased, of course, for my own campaign, I had a sense of foreboding for what this revealed about our democracy.

Var vidare säkra på att allianspartiernas spin doctors (högst sannolikt amerikaner eller folk upplärda i USA) lärde partierna de tekniker för att manipulera folk, som Al Gore diskuterar, inför valet i höstas och dessutom drillar dem i vad som krävs för att de ska vinna även nästa val.

En av de nödvändiga förutsättningar för att kunna dirigera väljarna exakt dit man vill är god kontroll över massmedia. Fundera, efter läsning av artikeln i Time, lite på de förslag som nu läggs om SR:s och svt:s framtid, om de är ämnade att göra dessa media mer oberoende av politisk styrning, i akt och mening att förbättra och fördjupa demokratin eller om syftet är det rakt motsatta. Inte överraskande, för dem som följt den här bloggen, och läst vad jag skriver ovan, så föreslår jag det sista alternativet.

Länkar:
Bl.a. bloggen Biology and Politics har återkommande bra inlägg om hur massmedia bedrar oss genom felaktig och/eller vinklad information.