När Bildt satt i regering förra gången var massmedia till en början fulla av beundran, vilket förundrade mig storligen. Hans kompetens och kunnighet hyllades i alla tonarter. Den kunde man inte förneka, förkunnade en nästan enig journalistkår – ända tills den kom på att han fablade en hel del, slängde ur sig påståenden och siffror som han uppenbarligen grep direkt ur luften. Eftersom han lät så stöddig och säker när han fantiserade fram stöd för sina åsikter och sina ageranden, gick journalister i början på bluffen dock.

Men, en dag kom någon på att han hade slängt ur sig en siffra som var ett rent påhitt. Därefter började massmedia syna hans kort lite bättre. Då föll kompetensförklädnaden av honom och där stod han, den förvuxne överklasspojken som varit van vid att alla trodde honom bara han lät tillräckligt stöddig – och ingen trodde på honom längre. Plötsligt insåg jornalister att ”kejsaren var naken”. Ingen talade längre om den ”kunnige och kompetente Carl Bildt”.
Han är fortfarande naken, har inte vuxit till sig ett dugg, inte mognat en mm och fortsätter med samma fablande och gentemot andra människor föraktfulla attityd. Det går inte längre. Kommunikationer och möjligheterna att kontrollera hans påståenden är helt andra idag än för 15 år sedan.

Aftonbladets ledarskribent, OS, skräder inte orden idag. Efter att ha konstaterat att Danielsson ingalunda har fällts för lögnaktighet, som Bildt påstår (och det lite runtom i världen enligt känt moderatmönster: min anmärkning), skriver OS:

I den här affären, laddad av Bildts primitiva hämndbehov, finns däremot en given lögn. Den är utrikesministerns. Han säger att han ”aldrig löneplacerat någon på UD”. Aftonbladet visade på nyhetsplats i går dokument, som visar att Bildt faktiskt i enlighet med sitt chefskap undertecknat anställnings- och lönevillkor för flera högre tjänstemän, bland annat förre kabinettssekreteraren Hans Dahlgren.
Bildt, som vanligt föraktfull till arbetsrätten, avfärdar UD-fackets kritik.
…………………………………….
Fredrik Reinfeldts utnämningar av kultur- och handelsminister har blåst över som enklare parodier. Valet av Carl Bildt som utrikesminister är det stora, grova misstaget. Nonchalant och lätt föraktfull till statsministerns uppfattningar och hans kritik av svartjobb. Självöverskattande i sin roll som medlem i det konservativa jet setets debattcirkus. Ideologiskt länge kopplad till den Bush-administration som sprider död och kaos i Mellanöstern. Svassande till politiska skojare som Karl Rove och Dick Cheney.

OS pekar på somlig av den förödelse som Bildts högt beundrade idealregering, Bushs, åstadkommit. Tilläggas kan att denna regim inte alls klarade av att bistå de drabbade i New Orleans efter Katrina, och då handlade det ändå om en stad inom USA:s gränser, och att den fortfarande, flera år efter denna katastrof, inte lagt många strån i kors för att hjälpa de värst drabbade, de fattiga. Man kan även nämna att USA inte gjorde något för dem som drabbades av tsunamin. Så vill Bildt att vi ska tro att han är så väldigt engagerad för de svenska tsunamioffren och därför måste han straffa Danielsson hårt. Vilken förnuftig människa köper detta??

Dessutom handlar det inte om att ”utnämna” Danielsson till ambassadör eller inte. Danielsson är redan ambassadör. Men inte heller detta tycks Bildt begripa. Han lärde sig med andra ord inte ens elementa om statsapparaten, trots tre år som statminister i början av 90-talet och trots många år i riksdagen (fast på slutet befann han sig sällan i riksdagen förstås, utan nöjde sig med att enbart uppbära riksdagsarvodet).

DN skriver således, och i samband med att Danielsson till sist avgick:

Lars Danielsson har en ordinarie tjänst som ambassadör vid utrikesdepartementet. Det är dock ännu oklart när han återvänder till ett arbete och i så fall till vilket. Men det blir inte till statsrådsberedningen.

Sanningen är förstås att Bildt är livrädd för Danielsson, som är erkänt kunnig och kompetent – vad gäller internationella frågor och EU-politiken. Jag skulle också vara rädd för Danielsson om jag vore Carl Bildt.

Aftonbladet, ledare
DN, om att Danielssons ambassadörstjänst och kompetens
AB, Bildts inblandning i planeringen av Irakkriget, intressant i sammanhanget

Troligen på grund av att jag skrev en bloggpost om prostution (felstavat medvetet här) för någon vecka sedan, så har jag dränkts i spam om sex, om prostutiuon och om potenshöjande medel den senaste veckan. Det är uppenbart att det finns många som tjänar stora pengar på den här verksamheten – så visst förstår jag att dessa vill ha verksamheten legaliserad överallt, nu har de ju dessutom fått somliga feminister med sig. Bara att gratulera dessa feminister. De står, för ovanlighetens skull när det gäller feminister, på kapitalets sida, det verkligt fula kapitalets dessutom.

Om nu någon inte hittar sin kommentar på de senaste dagarnas inlägg så kan det bero på att jag har råkat radera den av bara farten och då ber jag om ursäkt för den saken, men bara idag har jag raderat 225 spam om ovan nämnda verksamheter och områden.

Dessutom kan jag informera läsare om att jag just nu har datorstrul, och inte kan skicka mejl, bara ta emot sådana. Varför har jag ingen aning om men jag hoppas förstås kunna lösa problemet snart.

Fortfarande tid kvar: Protestera mot förändringarna av A-kassan – klicka och skriv på

Mitt förslag: Alla som inte gillar moderaternas utnämnande av ”Årets arbetare” skickar in sitt eget namn, som förslag, till moderaterna – i vanliga pappersbrev

Länkar
Moderaternas hemsida: Tävla om att bli årets arbetare
Arbetets hjälte får träffa Littorin, Aftonbladet

Protestera mot förändringarna av A-kassan – klicka och skriv på

Moderaterna, det verkliga arbetarpartiet, utlyser en tävling om ”Årets arbetare”

Länkar
Moderaternas hemsida: Tävla om att bli årets arbetare
Arbetets hjälte får träffa Littorin, Aftonbladet

Protestera mot förändringarna av A-kassan – klicka och skriv på

Så läser jag lite fler dagstidningar och fastnar på följande uttalande, i Aftonbladet, gjort av en rektor och angående att en flicka på hennes skola mobbas:

Mamman påtalade för skolan för snart fyra år sedan att Emma känner sig mobbad. Hur kan hennes vardag fortfarande få se ut så här?
När Cajsa (rektorn: min anm.) har gått in och diskuterat med eleverna så har de en annan uppfattning. Som den där pojken som bytte bord. Han ville se tavlan. Var och en äger sin upplevelse. Och jag säger inte att någon ljuger (min kursivering) (AT)
Det är väl självklart att de som mobbar har en annan uppfattning?
– Ja, i ett konkret ärende kan det ju vara så. Men det behöver inte vara så. Då förutsätter man ju att de här barnen är mobbare. (CS)

Nä, är man relativist så är man och då lönar det sig ju inte ens att försöka ta reda på hur det faktiskt förhåller sig. Och relativisterna är väldigt många i dessa dagar, eftersom denna värde- och kunskapsfilosofi har varit högsta kulturella mode de senaste tio åren. (Lägg märke till hur journalisten slirar på begreppen, förklarar att ”var och en äger sin upplevelse”, och hur ”Emma känner sig” mobbad.)

Det finns ju ingen sanning längre. Säger mobbarna att de inte mobbar, så är det deras verklighet att de inte gör det, och om Emma känner sig mobbad så är det hennes personliga upplevelser och den ene har förstås lika rätt som den andre eftersom var och en lever med sin egen berättelse och någon verklighet inte finns.

En synnerligen bekväm föreställning, som tillåter journalister att inte ta reda på hur det faktiskt är, att de kan nöja sig med att rapportera om folks ”känslor” och som legitimerar vilka galenskaper som helst, vilka vanföreställningar som helst och leder till att var och en själv är ansvarig för sin egen berättelse, ansvarig vad som än händer henne eller honom, som leder till till att alla kan tillåta sig att leva i sin egen vanföreställning och att ingen har rätt att påpeka att det handlar just om en vanföreställning. Rektorns känsla är säkert att Emma inte mobbas:

”Känner ni igen Emmas beskrivning?”, undrar journalisten, nyfiken på att få veta hur rekotorns känsla ser ut. Här gäller det att klargöra hur världen ser ut, dvs vad folks känslor säger dem.
- Nej, inte som en vanlig vardag, säger rektor Cajsa Salomonsson.

Vad är det att ”känna igen något som vanlig vardag”, undrar jag.

Men det är klart, ska skolorna konkurrera om skolpenningarna då gäller det ju att inte erkänna att man har problem på en skola. Det kan ju minska skolans inkomster.

Sedan påstår idealistiska nyliberaler och liberaler (vad det nu än är för skillnad) att konkurrens är såååååå effektivt för utvecklingen. I själva verket leder sådan, vad gäller skolan, till alla tänkbara försök att mörka och förringa de problem som föreligger och till att det definitivt inte finns några incitament för någon skola att dela med sig av eventeuellt goda metoder för att lösa sådana här problem. I de fall där skolor ändå delar med sig av goda metoder, handlar det om att de agerar tvärtemot de ekonomiska incitament som nyliberala ekonomer och politiker påstår vara så effektiva för att sprida kunskaper och snabba på utvecklingen.

När denna tystnadens kultur kombineras med kunskapsrelativismens har man ungefär den mest katastrofala kombination man kan tänka sig för utveckling i allmänhet och kunskapsutveckling i synnerhet.

Länk:
Aftonbladet, intervju med en rektor om mobbing på hennes skola

Dan Josefssons artikel i dagens Aftonblad, om de kampanjer och det lobbyingarbete som svenskt Näringsliv (och fd SAF) ägnat sig åt under många år, måste läsas av alla som är intresserade av varför det gick som det gick efter 1985, varför välfärdsmodellen successivt monterats ner och om hur socialdemokraterna efter Olof Palmes död påbörjade och genomförde de första, stora och viktiga stegen i den nyliberala politik som både de och den borgerliga regering fört sedan dess, och som har satt många människor på bar backe.

Han berättar om hur Timbro, som många tror är en liten obetydlig organisation, i själva verket är en gigantisk kampanjhydra med mängder av små underorganisationer (något som Ordfront påvisade redan för 15 år sedan), som fört Näringslivsdirektörernas kampanj, men förefallit vara självständiga och obundna organisationer. Ett budskap förefaller som bekant så mycket mer trovärdigt om det förs fram från flera håll samtidigt och av olika grupper.

Jag ska inte skriva så mycket mer, Dan Josefsson beskriver utvecklingen mycket bättre än jag kan göra, men jag vill ändå citera vad han skriver om Urban Bäckström, förre Riksbankschefen, tidigare statssekreterare i finansdepartement under den borgerliga regeringen åren 1980-82, och också statssekreterare i finansdepartementet när Carl Bildt bildade regering efter valet 1991.

Efter valsegern 1994 gjorde socialdemokraterna Riksbanken ”självständig” (min anm: en rent nyliberal idé), vilket innebar att den utan demokratiskt inflytande skulle hålla inflationen låg – oavsett om det ledde till massarbetslöshet. Bildts regering var bortröstad, men det var Urban Bäckström som sattes att styra över penningpolitiken.
Han var riksbankschef i åtta år, höll inflationen låg och arbetslösheten hög. Som nyutnämnd vd för Svenskt Näringsliv ville han i intervjuer inte avslöja vilken regering han hoppades skulle vinna valet 2006. Alla regeringar har nämligen enligt Bäckström uträttat storverk:
”Jag brukar ta den där reformagendan som vi hade mellan 1985 och 1995 (min anm: OBS att vi hade en socialdemokratisk regering 1985-1991) när mycket stora reformer gjordes av olika regeringar. Det visar att alla regeringar, om de vill, kan genomföra bra reformer för näringslivet.”
Han talar alltså om en ”reformagenda” som skapades genom grovt osakliga kampanjer från den organisation som han nu själv är vd för, och som gav svenska folket en ekonomisk depression och en massarbetslöshet som sedan dess inte försvunnit.

Och jo, vi som var med på den tiden minns hur socialdemokraterna mer eller mindre slog knock out på högern genom att genomföra högerns politik. De borgerliga partierna satt helt förstummade, andäktigt iakttagande det under som skedde framför deras ögon och sedan dess har den största förmögenhetsöverföringen, från vanligt folk till en liten ekonomisk elit, sedan 1600-talet genomförts, av flera olika regeringar, som påstår sig stå för olika ideologier. Här erkänner Bäckström själv att Josefsson, och vi andra som minns och vet, har rätt. Det är dock en klen tröst när vi nu fått en regering som är fast besluten att riva de rester vi har kvar av välfärden och bygga om Sverige till en liten Amerikakopia. Det är bara att hålla med Timbrocheferna, de har lyckats väldigt bra med sina kampanjer och att få svenskar att tänka och tro annorlunda. Som sagt, med mycket pengar och inhärdigt kampanjande kan man få många människor dit man vill.

Länk:
Dan Josefsson i Aftonbladet

En kommentar på min förra postning förorsakar detta inlägg om kampanjande:

Jag påstår inte i mitt förra inlägg att Petra Östergren, eller någon annan av dem jag kallar ”relativiserande” feminister som försvarar prostitutionen, skulle vara betalda direkt av en av världens snabbast växande industrier, porr- sex- och prostitutionsindustrin. Det är inte så åsiktsförändrande kampanjer går till. Jag säger istället att jag misstänker att kampanjen för legalisering av prostitution, och mot sexköpslagen i Sverige, har sitt ursprung i verksamheter som betalats med pengar från denna ”industri” och för dennas intressen.

Kampanjer som syftar till att förändra människors synsätt startas normalt av dem som har (ekonomiskt) intresse av åsiktsförändringar, för eller emot något. Vartefter människor blivit övertygade av kampanjen kommer så allt fler att ställa upp på kampanjmakarnas åsikter – helt gratis och av djupt känd och av kampanjmakarna framkallad övertygelse. De som låtit sig övertygas arbetar nu vidare för kampanjmakarna och deras intressen, i övertygelsen om att de river unkna tabun, att de arbetar för en god sak etc.

För att lyckas med kampanjer krävs pengar, i vissa fall mycket pengar. Timbros kampanjer för att förändra människors inställning till solidariskt finansierad offentlig verksamhet, från att de ansett sådan legitim och riktig till att kräva avskaffandet av denna verksamhet, är ett exempel. Det tog en tid men redan efter något tiotal år av enveten bokutgivning och uthålligt kampanjande, med insatser av miljoner och åter miljoner kronor, hade man lyckats. Idag är mängder av människor, framför allt av människor under 40, övertygade om Timbros världsbild. Somliga av dessa människor fungerar nu som gratis arbetskraft för kampanjmakarna. De behöver inte betalas, de brinner för kampanjmakarnas idéer och försöker sprida dem så mycket de kan. Vi ser dem i ett antal bloggar ex.

Just detta, att folk till slut blir så övertygade av kampanjmakare, att de tar deras värderingar och åsikter för gudsord och självklara och blir vandrande reklampelare för kampanjmakarnas intressen, är första målsättningen för varje kampanjmakare. Den andra är att resten av mänskligheten blir passiva åsiktsfränder, som uttalar sig för deras i sak i allmänna val, eller i andra val i livet, exempelvis genom att köpa kampanjmakarnas produkter.

Protestera mot förändringarna av A-kassan – klicka och skriv på

Nästan allt som skrivs på denna blogg handlar om ett försvar för demokratiska värden och uppfattningen att alla människor är lika mycket värda. Men det spelar ingen roll hur många gånger jag skriver detta, direkt eller indirekt, det kommer ständigt in kommentarer, huvudsakligen från liberala och konservativa ungtuppar som inte förmår att se världen i något annat ljus än svart eller vitt, som beskyller mig för att försvara diktatur och förespråka en sådan även i Sverige.

Nu är det förstås så att det inte finns någon i himlen inskriven definition av vad som är en demokrati. Det finns många olika politiska system i vår värld, somliga betraktar vi som demokratiska andra inte, men även de stater som betraktas som demokratiska har olika konstitutionella system. Jag ska inte försöka definiera vad en demokrati är eftersom det inte finns något sådant som en en gång för alla bestämd definition av en sådan, och i synnerhet som jag också accepterar att en demokrati kan se ut på lite olika sätt både vad gäller konstitution och hur man praktiskt styr samhället men jag ska tala om vad jag anser krävs för att en stat ska betraktas som en demokrati:

För att jag ska betrakta en stat som demokratisk ska den uppfylla minst följande kriterier:

1: Allmänna och fria val med lika rösträtt för alla, kvinnor och män och oavsett hudfärg eller andra mänskliga karaktäristika.

2: Ett fungerande rättssystem (rättstrygghet) där alla människor är lika inför lagen och där alla människor har samma möjligheter att få sin sak prövad genom domstolsförfarande.

3: Yttrandefrihet och organisationsfrihet

4: Statens respekterande av privat integritet, (alltså inget avlyssnande eller annan otillbörlig och hemlig kontroll av människor av enskilda utan misstankar om allvarliga brott)

5: Frånvaro av dödsstraff och definitivt förbud mot statligt sanktionerad tortyr och misshandel av människor (ex. av fängslade sådana)

Till detta kommer ett villkor som också måste vara uppfyllt för att en stat ska fungera demokratiskt, enligt min uppfattning, och som handlar om de människor som på ett eller annat sätt bär upp samhällssystemet, representerar det eller innehar viktiga maktpositioner i staten eller samhället, nämligen att:

En fungerande demokrati kräver hederliga politiker och hederliga och fria massmedia som inte medvetet och systematiskt lurar sina väljare/läsare.

Historien har visat att en stat kan ha en väl så demokratisk konstitution men ändå fungera som en diktatur. De flesta av de stater som kallat sig kommunistiska har varit sådana men idag ser vi hur även alltfler av Västvärldens demokratiska stater börjar fungera på likartade sätt. USA:s behandling av människor under täckmanteln ”terroristbekämpning” är exempel på detta, liksom presidentens medvetna lögner om orsakerna till invasionen i Irak, även Sveriges agerande när vi tillåter CIA att komma hit och hämta människor till tortyr i andra länder och när våra politiker stiftar lagar om kontroll av medborgarna som strider mot de punkter jag listat ovan.

Det är förvisso så att vi aldrig sett en perfekt fungerande demokrati även om det finns ett antal goda konstitutioner och ett antal stater som fungerar acceptabelt demokratiskt, och det är också så att alla dessa kriterier är vaga och sådana att det alltid finns gränsfall, ibland klara fall av rena överträdelser som trots detta inte gör staten till en ren diktatur, men dessa fall bör en stat kunna komma någotsånär tillrätta med genom att sådant påtalas och diskuteras i det offentliga samtalet och korrigeras i demokratisk riktning.

Jag anser slutligen att de traditionella demokratierna idag är allvarligt hotade och mestadels inifrån sig själva, av politikers, makthavares och massmedias ageranden.

Protestera mot förändringarna av A-kassan – klicka och skriv på

Hör på Vetandets värld i P1, att Iran gjort enorma framsteg inom många områden sedan shahens tid och att landet idag kan jämföras med Italien på 60-talet, vad gäller människors ekonomiska och sociala villkor. Dödligheten bland barn har minskat från 30% före skolåldern på 60-talet till 3% idag, nativiteten har gått ner från 7 barn/kvinna på 60-talet till drygt 2 barn/kvinna idag, iranska forskare stod år 2005 för 4.000 artiklar i internationella vetenskapliga artiklar. Man har gått igenom en ren utbildningsexplosion med andra ord.
Detta är bara enkla fakta, enligt dem som medverkade i programmet, och har ingenting att göra med vad man i övrigt anser om den iranska regimen.

Tänk, jag hade inte en aning om att Iran var en demokratisk och nyliberal nation – för det måste man väl vara om folk får det bättre socialt och materiellt? Det är ju bara sådana stater som förmår öka människors ekonomiska och sociala välfärd enligt alla dessa högröstade och tvärsäkra nyliberaler. Eller menar dessa med ”välfärd” kanske bara rätten för vanligt folk att få bli eller förbli fattigt men få säga vad man vill – fast ingen bryr sig om vad man säger?

Det är minsann inte enkelt det här, snarare obehagligt komplicerat.

Länk:
Vetandets värld, P1, 6/11

Protestera mot förändringarna av A-kassan – klicka och skriv på

I förra inlägget (nedan) trodde jag på DN:s reporter och deras granskning av Försäkringskassans rapporter men 17 vet om jag borde ha gjort det, för så läser jag vidare i DN, och studsar för en fet rubrik som skriker ut att:

Venezuelaner i jättemarsch mot Chávez
Caracas. Hundratusentals venezuelaner vällde till stöd för oppositionskandidaten Manuel Rosales fram längs Caracas gator i ”Caminata por los 26 millones” (Marsch för de 26 miljonerna) på lördagen.

Oj då, tänker jag, var har hänt, har Chávez förlorat sitt stöd bland folket. Ja tydligen har han det, för hans utmanare Rosales påstås ligga på 1530 procent i opinionsmätningarna. Hoppsan, det måste vara rekord alla tider! Torde ingen kunna slå tänker jag förstås. Några rader längre ner läser jag emellertid, och nu med stigande förvåning, att President Chávez är solklar favorit med 4560 procent i enkäterna. Hur många procent väljare har man i Venezuela?

Så kommer förklaringen till rubriken, fast man ska förstås känna till DN:s propaganda mot Chávez för att förstå att det är en sådan:

Han är föraktad i Washington en motvilja som är ömsesidig men Venezuela står för ungefär en åttondel av USA:s oljeimport.
Mycket av miljardintäkterna använder Chávez till vård- och utbildningsprogram för Venezuelas fattiga, vilket förklarar hans popularitet bland väljarna. Rosales anhängare är dock rädda att Chávez är för influerad av vännen Fidel Castro.
– Rosales är vårt sista hopp att hindra att landet blir ett nytt Kuba, sade 53-årige Antonio Romero i lördagens marsch.

Milda makter – tala om att snubbla på siffror och avslöja sig i samma andetag. Bara att hoppas att reportern som skrev artikeln om Försäkringskassan har lite bättre koll på siffror och sånt.

Länk:
Jättemarsch mot Chavez, artikel i DN

Protestera mot förändringarna av A-kassan – klicka och skriv på