Ideologier/propaganda&Infrastruktur&Teknik/teknologi18/04 20:39

Fukushima blir bara värre och värre och hur illa det är vet vi nog inte ens. En sak är klar dock, det är inte mindre illa än myndigheter och media påstår.

De som försöker stoppa den pågående katastrofen utsätter sig för stora risker – den här gången också:

The ”heros” — as the media have aptly dubbed them — who are working at the highly-irradiated Fukushima Daiichi nuclear power plant right now — are reportedly receiving 20 times their normal day’s pay for a day at Fukushima Daiichi.
And perhaps a thousand times their normal daily radiation dose.
Hardly worth it, but thank goodness somebody is willing to do it at any price. The world appreciates their effort. The problem is, nothing’s working. Polymer sponge diapers (I kid you not, that’s what they’re trying) aren’t working. Concrete isn’t working. Sawdust and shredded newspaper (I kid you not…) isn’t working. The plant is still leaking enormous amounts of radioactivity. (1)

Som sagt, blöjmaterial, sönderrivna tidningar, cement, brandbilar som sprutar vatten över de hoprasade reaktorbyggnaderna, och ingenting tycks stoppa eländet, utsläppen.

Vad ska man säga? Att de här åtgärderna visar hur avancerade kärnkraftsteknikerna är, hur fantastiskt bra modern teknologi fungerar i alla väder? Knappast. Istället ser vi hur en pågående katastrof i ett kärnkraftverk inte är förutsägbar, inte kan stoppas med högeffektiv teknik i somliga fall, hur de som är ansvariga till slut står där med trial and error och rena barnkammarmetoderna som enda alternativ. Har de testat tuggummi undrar man till slut.

Men vadå? Så hemskt som i Tjernobyl är det ju inte i Fukushima. Fast det var det.

Men vi har inga jordbävningar i Sverige, så här är det ingen fara med kärnkraften. Här kan ingenting hända. Det kunde det inte där heller, innan det hände, precis som i Three Mile Island i Harrisburg och i Tjernobyl. Så hände det i alla fall, och i alla tre fallen på grund av något säkerhetsingenjörerna inte hade tänkt på, inte hade förutsett, en tsunami i det senaste fallet. Vad mer kan kärnkrafttekniker missa tro?

Det är så enkelt som att om något börjar gå snett så kan vad som helst hända. Ett enda litet missgrepp kan sätta igång processer som man sedan inte lyckas stoppa. Det kommer att hända igen. Frågan är bara var det händer nästa gång. I Sverige har det vara nära flera gånger. (2)

/Kerstin

Länkar:
1) Glow Boys and Gamma Sponges. Fukushima’s Suicide Squads, Russell D. Hoffman, counterpunch.org
2) Veteran berättar om kärnkraftstillbud i Oskarshamn. Bara tur att det inte har hänt något allvarligt, Nyheterna. net
2) Incident i Forsmark allvarligaste i Sverige, SR,Ekot
- How Many Nuclear Engineers Does It Take to Screw in a Light Bulb? Fukushima: a Real SNAFU, Rusell D. Hoffman, counterpunch.org

Idéhistoria/filosofi&Infrastruktur&Politik/ekonomi25/03 17:25
spelbräde Till spelet hör
– ett spelbräde
– två tärningar
– spelpjäser
– hus och hotell,
– pengar
– och två buntar kort.
– Alla spelare får varsin spelpjäs och 15.000 kr var att börja med. 

 

Nu spelar vi:

När vi börjar spela äger vi alla gemensamt hela spelbrädet och det är gratis för oss alla att stå på vilken gata som helst på brädet. Du slår tärningarna och hamnar på Västerlånggatan.

Nu finns det en lag/regel i det här spelet som säger att staten måste privatisera de offentligt ägda gatorna eller verken så vem som helst, som vill, har rätt att köpa den gata eller det offentligt ägda verk som han/hon hamnar på. Så du köper förstås Västerlånggatan för 2.000 kr (statens pris står på gatan). Nästa spelare som hamnar på gatan, som nu är privatägd och inte gemensamt ägd längre, måste betala en hyra till dig för gatan (hyran för en gata bestäms av spelaren som äger gatan).

Varje gång du passerar GÅ får du lön, 4.000 kr. Det gäller sedan att köpa och äga så mycket som möjligt på brädet.

Har du tur så går du runt brädet och kan köpa upp flera gator som du sedan kan tjäna pengar på när de andra spelarna hamnar på dem. Ju fler gator du äger, desto mer pengar kan du tjäna på medspelarna som hamnar på dina gator eller nyttjar dina stationer, ditt elverk ditt vattenverk etc. Ju fler gator de andra spelarna har köpt upp desto mer kostar det dig att gå runt brädet.

Om du hamnar på en chansruta (?) får du ta ett chanskort. Du kan exempelvis få ett kort som säger:
Du har påstått att du är sjuk men försäkringskassan tror dig inte. Betala in alla dina pengar till  staten (banken) liksom alla dina gator och ev. hus eller hotell och gå sedan tre steg bakåt.

Eller:
Du har blivit arbetslös. Du får i fortsättningen inte kassera in några pengar när du passerar GÅ.

Alternativt:
Lönespridningen måste öka. Om du inte äger mer än 10 gator får du i fortsättningen bara inkassera 2.000 när du  passerar GÅ.

Om du lyckas köpa alla gator i en färg får du bygga hus på gatorna, om du vill och har pengar kvar att göra det. Därefter höjs hyran för alla spelare som hamnar på gatorna. Ju fler hus du har på en gata desto dyrare för de andra att stanna på gatan. Du tjänar alltså allt mer pengar på medspelarna ju fler gator eller verk du äger.

Efter att du har haft tur och råd och har fyra hus på en gata kan du bygga hotell och då höjs hyran ytterligare för medspelare som hamnar på gatan.

Efter en stunds spelande är samtliga gator och verk på brädet privatiserade och du kan bara stå gratis på de gator du har köpt in och äger själv. På alla de andra måste du betala hyra till ägaren. (Tillägg senare: Det här är mycket positivt för spelets utveckling. För tänk så tråkigt spelet skulle vara om staten/alla tillsammans ägde hela brädet hela tiden. Jfr exempelvis med FIA, där det bara gäller att ta sig runt brädet så snabbt som möjligt, vilket inte alls är lika roligt. Fast FIA med knuff går ju an förstås.)

Efter ytterligare en stunds spelande brukar en enda person äga så mycket att alla de andra spelarna blivit ruinerade eftersom de får betala hemska hyror på de flesta gatorna på brädet. Slutligen är alla spelare, utom en enda, utfattiga. De har sålt sina gator för att kunna betala hyror för de gator de stannar på och har inga pengar kvar.

Nu är spelet slut – för alla. Vinnaren kan nu bara glädja sig över äran att ha ruinerat alla medspelarna.

Ha ett trevligt spel!

/Kerstin

Infrastruktur&Teknik/teknologi16/03 01:49

Vad var det som hände i Forsmark 25 juli 2006 och som de flesta inte tycks ha hört talas om ens. Jag läste om ”incidenten”, som det brukar heta i sådana här sammanhang, och förundrades över att den bara gled förbi i media, som en händelse av mindre vikt. Några artiklar, några påpekanden i radion, sedan tyst. Ändå var det bara en ren tur att man inte drabbades av en härdsmälta i det ”absolut säkra” och välskötta svenska kärnkraftverket i Forsmark.

Visst är det trevligt när man har tur i kärnkraftverken men det är liksom inte ”tur” som kärnkraftsförespråkarna hänvisar till och påstår att de hoppas på vad gäller möjligheten att undvika allvarliga kärnkraftsolyckor.

Filmen handlar alltså om vad som hände. Den bör ses av alla som anser att de har något att säga om kärnkraftens vara eller inte vara eller som vill informera sig mer om saken. För så här kan det gå till:

 

Det är alldeles givet att vi inte ska ha kärnkraft och lämna efter oss avfall som kan skada människor och djur under de närmaste 100.000 åren. Vi har ingen aning om vad som kan komma att hända under denna tidrymd nämligen.

Det är ju dessutom underligt att samma etablissemang som påstår att vi måste oroa oss för statsskulden och inte har moralisk rätt att överlämna denna till nästa generation (vilket i och för sig är en ren dumhet), anser att vi däremot har full moralisk rätt att lämna sådant efter oss som måste passas och hållas under kontroll och borta från natur och människor under alla generationer de kommande 100.000 åren.

/Kerstin

Länkar:
Krisen i Fukushima, Approximation
- Slutet på atomåldern, Lena Sommestad
- Kärnkraftens framtid – inte bara en fråga om teknik, Lena Sommestad
- Kärnkraftsläget just nu: Värst vid reaktor 4, Ny Teknik
- Fukushima Dai-ichi status and potential outcomes, The Oil Drum
– How Global Warming Rescued the Atomic Lobby
- The ”Green” Nuclear Cabal, Jeffrey St. Clair, counterpunch.org
- What They’re Covering Up at Fukushima, Hirose Takashi, Introduced by Douglas Lummis, counterpunch.org 22/3

Infrastruktur&Teknik/teknologi15/11 18:56

Dystert nog har telekabeln till oss pajat, så just nu är vi avskurna från nätet. Vi har fått löfte från Telia (eller vem det var?) att skadan ska vara reparerad senast onsdag denna vecka. Det återstår nu att se.

Just nu sitter jag vid datorn hos en bekant i ett annat samhälle. Har inte möjlighet att svara alla som kommenterat men återkommer med synpunkter på kommentarerna, som varit givande att läsa, så snart vårt internet fungerar igen. Tills dess ber jag dem som kommenterar att ha tålamod om deras kommentarer inte kommer att synas på några dygn.

Tillägg tisdagen 16/11 2010 kl. 01.05:
Fantastiskt. Nu är nätuppkopplingen fixad, och redan dag 2. Jag var rädd att Telia skulle säga att därmed lägger vi ner den ledningen. Men vi har fått respit ett tag till förstår jag. Det är ju bra, med tanke på att allt måste göras via nätet numer.

/Kerstin

Infrastruktur23/10 22:24

Det går en bra animerad film om Irans moderna historia just nu. Början var riktigt bra. Men sen började det regna. Då satt vi där plötsligt och glodde på en TV-ruta som visade en rutrandig stillbild utan ljud.

Tack Marita Ulvskog och regeringen Göran Persson för att vi inte kan se på TV mer än i vackert väder numer, när det inte regnar, inte snöar och inte blåser.

Kul med tekniska framsteg – men trist att inte alla ska med längre. Det fanns en tid när vi tyckte att det var rent U-lansmässigt att människor utanför storstäderna levde som på 1800-talet. Nu är vi snart där även i Sverige. Monterar de sedan bara ner teleledningarna, som de planerar att göra, så har vi varken telefon (vi har inte mobiltäckning just där vi bor nämligen), TV eller internet.

Det är så det går när man privatiserar infrastrukturen och ger de superrika alla pengarna. Då går samhället obönhörligt utför. Det börjar tom amerikaner inse idag.

/Kerstin

Länkar:
- Is aging infrastructure slowing the US? The New York Times
- Crumbling nation? U. S. infrastructure gets a ’D’, US  news
- Obama: U.S. must Fix crumbling Infrastructure, CBSNEWS
- U.S. Lags behind in broadband infrastructure, Economic Policy Institute

Ideologier/propaganda&Infrastruktur&Teknik/teknologi21/08 13:08

Förra året var hälften av Sveriges kärnkraft avstängd i vintermånaden december. När kylan slog till i mitten av månaden rusade prisnoteringen på elbörsen Nord Pool up till den högsta noteringen sedan börsens start, med över 14 kronor per kilowattimme under en timme på dagen och 2:60 i medelpris för hela dygnet. Dygnsmedelpriset var alltså mer än fem gånger så högt som det normala priset på vintern.

Sedan fortsatte det att vara kallt även i januari och februari, vilket tycktes överraska många (5). Samtidigt fortsatte problemen med kärnkraftverken. Planerade återstarter sköts upp på grund av säkerhetsförelägganden som måste åtgärdas, krångel vid uppstart, och ombyggnader för effekthöjning som dragit ut på tiden. I januari och februari inträffade nya ”spikar” i elpriset. De medförde att även elpriset för vanliga konsumenter (för dem som har avtal med rörligt pris) nådde ett all-time-high.  S.k. rörligt pris baseras ju på elbörsens genomsnittspris för en månad.

I media beklagade sig direktörerna för Vattenfall, Fortum och E.ON. De påstod att deras bolag förlorade miljarder i inkomster för att kärnkraftverken inte kunde användas. Men tittar vi på delårsrapporterna var det tvärtom. Fortum har ökat både intäkter och vinst kraftigt första kvartalet i år (1).

E.ON, som är huvudägare till de krånglande reaktorerna i Oskarshamn, ökade vinsten i sitt svenska bolag med drygt en miljard det första halvåret (2).

Vattenfall, ägare till långtidsavstängda reaktorer i Ringhals, hade en enorm vinst på sin nordiska verksamhet det första kvartalet i år. I översikterna doldes denna vinst av nedskrivningar på tillgångar i Tyskland (3,4).

Även i år kommer kärnkraftverk att vara avstängda när vintern börjar. Normalt brukar man stänga av kärnkraftverken för den årliga revisionen under perioden maj – augusti, när tillgången på vattenkraft är god och elkonsumtionen låg. I år har kärnkraftverkens ägare beslutat att de flesta i stället ska ställas av under tiden september – november. Här är listan på stopptider för de tio kärnreaktorerna:

Oskarshamn 1: 15 augusti – 21 september

Oskarshamn 2: 24 oktober – 12 november

Oskarshamn 3: 10 oktober – 8 november

Forsmark 1: 8 – 26 augusti

Forsmark 2: 27 augusti – 11 september

Forsmark 3: 12 september – 19 oktober

Ringhals 1: 3 oktober – 10 november

Ringhals 2: Ingen revision i år.

Ringhals 3: 28 augusti – 5 oktober (Återstart med låg effekt under lång tid.)

Ringhals 4: 17 juni – 21 juli

Uppgifterna har hämtats från hemsidorna för OKG resp. Vattenfall.

Enligt plan ska alltså tre av reaktorerna vara avstängda en bit in i november. Om vi har otur, och kärnkraftens ägare har tur, så kommer även årets revisioner dra ut på tiden och återstarten fördröjas p.g.a. oförutsedda turbinvibrationer eller förelägganden om att åtgärda säkerhetsproblem. Om vi sedan får tio grader kallt under några dagar kommer elpriserna att återigen rusa upp till helt oförutsedda höjder, elintensiva företag kommer att tvingas stoppa produktionen när elen är som dyrast och De Tre Stora Elbolagen kommer att notera nya vinstrekord. Och det är vi vanliga elkonsumenter som betalar dessa vinster.

/Dan Gmark

Länkar
1) Fortum redovisar 19 % högre intäkter och 8 % högre vinst första kvartalet
2) Eon Sverige redovisar 19 % högre intäkt och 1,1 miljard högre vinst första halvåret
3) Dagens Industri skriver om Vattenfalls verkliga vinst första kvartalet
4) Artikel på DN Debatt om Vattenfalls övervinster
5) Den kalla vintern blev en överraskning även för järnvägen
– Borås Tidning befarar elprischock i vinter
- Elprisbloggen
- Bojkotta elproducenterna, Motvallsbloggen, 17/12 2009
- Vi är offer för giriga kraftbolag, Motvallsbloggen, 26/01 2010

Infrastruktur&Politik/ekonomi25/02 20:21

Det finns faktiskt de som har skrivit om hur det gick till när SJ slaktades.(1)

Det som idag kallas ”privatisering” och/eller ”outsourcing” kallades tidigare ”företagsslakt”. De som idag kallas riskkapitalister kallades följaktligen ”företagsslaktare”. Här ser vi vad vi sett inom många områden de senaste 20 åren, hur den som behärskar media bestämmer språkets användning och därmed den samhälleliga dagordningen eftersom orden och språket, vad man kallar saker och ting, bestämmer människornas sätt att tänka.

De flesta som är under 45 idag har mycket dimmiga begrepp om vårt lands ekonomiska historia och om de har fått ett intryck av denna på grundval av det språkbruk som högern och de ekonomiska eliterna har lyckats pådyvla oss de senaste 20 åren, är denna historia endera dold eller helt obegriplig för dem.

Kooperativa organisationer

I början av 1900-talet, ja redan under slutet av 1800-talet, då den arbetande och egendomslösa befolkningen hade det eländigt, mycket eländigare än de flesta kan föreställa sig idag, började denna befolkningsgrupp organisera sig för att skapa sig anständiga levnadsförhållanden. Man organiserade fackföreningar, som skulle arbeta för bättre löner och säkrare arbetsförhållanden för den arbetarkader som arbetade under många gånger hemska förhållanden, med farliga arbetsplatser och omänskligt långa arbetsdagar.

Man organiserade sig i  inköps- och försäljningsorganisationer, s.k. konsumentföreningar (Konsum) och lantmannaföreningar. De senare för att kunna köpa  utsäde, gödsel mm, så billigt som möjligt och för att behärska försäljningen av sina produkter. Konsum skulle köpa in mat och andra livsnödvändiga varor och sälja dem till självkostnadpriser till sina medlemmar, så billigt som möjligt. I början grundades många små konsumföreningar runtom i landet, som styrdes lokalt.

Socialdemokraternas maktinnehav

Så småningom gav kampen resultat och när vi fick lika och allmän rösträtt 1919/1921 (dock ej för de fattigaste som fick sin rösträtt först 1945)  resulterade detta så småningom  i det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet. Det var ingen slump att Socialdemokraterna satt tämligen stadigt vid makten, så länge vanligt folk mindes hur det var dessförinnan och dessutom kunde se hur de alla fick det bättre under många år.

Från början hade Socialdemokraterna det socialistiska samhället som målsättning, men vägen till målet skulle inte vara en våldsam revolution utan ett långsamt strävande mot målet där samhället/staten bit för bit såg till att fördela  samhällets resurser mer jämlikt mellan människorna.

Efter andra världskriget påbörjades det som idag förhånas som ”den sociala ingenjörskonsten”. Man började bygga bättre bostäder. Många människor bodde på den tiden i usla omoderna bostäder och vanligt folk var dessutom mycket trångbodda.

Man skapade en enhetlig statligt styrd skola för alla. Tidigare hade skolan varit mycket olika i olika kommuner. Så sent som under femtiotalet hade vi fortfarande olika lång skolplikt i olika kommuner. Somliga hade 6-årig skolplikt, andra 7-årig och andra åter hade 8-årig sådan. Min pappa, som gick i skolan på trettiotalet gick 6 år varannan dag i den obligatoriska skolan, min mamma, som var lika gammal som pappa men som bodde i Eskilstuna, gick i en åttaårig obligatorisk sexdagarsskola. Universitets- och högskoleutbildning var i princip bara möjlig för överklassens barn.

Staten tog på sig alltfler uppgifter för samhällets utveckling. Den byggde ut infrastruktursystemet, som skulle ligga till grund för en teknisk och därmed ekonomisk utveckling av samhället. De statliga och även de kommunala verksamheterna, allt från husbyggnationer över elnätsutbyggandet till vägbyggande mm. skulle ge alla medborgare tillgång till infrastrukturen, och så billigt som möjligt. Vi har lagar som förbjuder statliga verk och kommunala verksamheter att gå med vinst.  Detta var ett sätt att låta alla medborgare, som ju varit med och betalat systemens uppbyggnad, ta del av vinsterna.

Men, Sverige blev inte socialistiskt och ännu mindre kommunistiskt, som somliga unga människor tycks tro idag och som den borgerliga propagandan försöker få alla att tro. Sverige förblev en kapitalistisk stat som gav sina innevånare en allt större frihet genom att människorna fick det ekonomiskt och materiellt bättre.

Skattebetalarna byggde alltså, genom sin regering, upp stora infrastruktursystem. Dessa gav arbeten och löner till befolkningen. Men, och det är det viktiga, de gav också stora privatägda företag, de där som numer är multinationella och/eller utsålda, Wallenbergs företag, LM Eriksson, ASEA m.fl. möjligheter att sälja sina produkter i stor skala. De här företagen kunde alltså växa sig stora tack vare enorma statliga satsningar på infrastrukturen, byggandet av heltäckande elnät och telenät exempelvis, liksom bostads- och vägbyggnationer.  Järnvägarna gav företagen bättre möjligheter att frakta sina produkter. Svenska folket och inte minst de stora företagen fick ett välfungerande och billigt infrasystem. Utan ett sådant kan inget land utvecklas och som regel kräver det en så stor ekonomisk insats att privata företag inte är villiga att satsa på sådana, i synnerhet som de inte kommer att generera omedelbara och höga vinster.

Visst, vi kunde inte välja mellan flera elbolag, men vi hade billigast tänkbara el i våra väggkontakter. Vi slapp dessutom ägna en massa tid åt att försöka jämföra i princip ojämförbara eller ogenomskådliga alternativ. Vi hade inte allvarligt segregerade skolor eller segregerat boende. De flesta av oss fick en god grundläggande skolutbildning och en allt större del av ungdomsgenerationerna fick en möjlighet att studera vidare efter grundskola och gymnasium.

Så kom den nyliberala tsunamin

Med den nyliberala tsunamin, som sköljde över världen från slutet av 70-talet och i Sverige från slutet av 80-talet, som även Socialdemokraterna sveptes med i, skulle allt skötas i privat regi eller enligt företagsekonomiska principer. Ingen kapitalägare satsar pengar i något som inte ger vinst. Alltså skulle allt generera vinst, även de statliga verken och de  kommunala verksamheterna, som nu skulle ut och konkurrera med privata företag dessutom. Eftersom lagen förbjöd dem att generera vinst omvandlade man ett antal av dem till bolag. Det innebar att man dessutom slapp den insyn i offentliga verksamheter som offentlighetensprincipen innebar, en utarmning av demokratin alltså. Somliga av de här verksamheterna skulle dessutom förberedas för utförsäljning. Staten och kommunerna började leka affär med områden som inte lämpar sig för denna lek. (2)

Inom de sålunda omvandlade verksamheterna skar man nu ner på personalen och på alla kostnader, vilket oundvikligen lett till att vi får allt sämre samhällsservice för varje inbetalad skattekrona (samt en stor arbetslöshet). En del av de ekonomiska vinster som staten gjorde användes till skattesänkningar, framför allt för de rikaste. Systemet med skattefinansierade profiter för de privatföretag som tog över driften av offentliga verksamheter, vård, skola mm, var genialt, sett ur kapitalägarnas synpunkt. Därmed blev kundunderlaget mycket större och möjligheterna till vinster och företagens expansion bättre än om tjänsterna skulle betalas ur vars och ens egen plånbok.

Förlorarna är det svenska folket, utom de allra rikaste, eftersom det nyliberala ekonomiska systemet lett till raka motsatsen mot vad det påstods leda till, att pengarna skulle sippra ner till dem längst ner i den ekonomiska hierarkin. Istället forsar pengarna nerifrån och uppåt i denna hierarki samtidigt som de offentligfinansierade verksamheterna ofta missköts och i värsta fall får förfalla helt. De senaste 25 åren har vi sett en närmast exempellös omfördelning av landets resurser från de sämre ställda till de rikaste. I just järnvägsfallet ser vi nu konsekvenserna av det som borde kallas ”slakten av offentliga verksamheter”.(3) De på grund av vanskötsel stillastående tågen drabbar idag till och med företagen själva, de som varit de ivrigaste förespråkarna för privatiseringarna, då de inte får fram sitt gods i tid och både produktion och export blir lidande.

Ett land utan välfungerande infrastruktur är helt enkelt ett land på fallrepet, ett land som befinner sig på en ekonomisk och teknologisk utförslöpa. Vi ser det tydligt i USA, vars infrastruktursystem i många fall är utomordentligt vanskötta och illa fungerande.

Dessutom förlorade vi den demokratiska kontrollen över de skattefinansierade verksamheter som sköts av privata företag i och med att meddelarskyddet fortfarande inte gäller för personal i de företag som på beställning utför allmän samhällsservice. De här företagen kräver lojalitet mot företagen, för företagens profiter, till skillnad mot vad som var fallet då stat och kommuner tillhandahöll samhällsservicen direkt. Då ansågs det att de som arbetade inom dessa verksamheter skulle vara lojala mot dem som betalade dem, mot brukarna, skattebetalarna, mot svenska folket, och att de därför utan risker skulle kunna avslöja fusk eller oegentligheter inom verksamheterna.

Dimridåer om orsakerna till snökaoset på järnvägarna

Idag påstås snön och den kalla vintern förorsaka de dåligt fungerande järnvägstransporterna. Så är alltså inte fallet. Eländet beror på uppsplittringen av SJ:s verksamheter som av allt att döma är förberedelser till utförsäljning. (1) Vi har haft många kalla och snöiga vintrar under mitt 66-åriga liv, och visst har det kunnat uppstå problem med framkomligheten på järnvägen ibland, men inga problem som varit i närheten av det kaos som vi ser idag. Sak samma med den vanliga snöröjningen, som aldrig var lika usel för omkring 25 år sedan som den är idag.

Visst, ingenting var eller är perfekt, men bara för att somligt inte fungerade perfekt tidigare behöver man ju inte försämra systemet ännu mer. Det var förvisso så förr att den vänstra handen inte alltid visste vad den högra gjorde men nu vet inte ens lillfingret på vänsterhanden vad ringfingret på samma hand gör.

Vad värre är, Socialdemokratin sålde sig till Belsebub för 25 år sedan. Det är alltså inte konstigt att unga människor ansett att partiet har förstört landet. För dem är socialdemokrati något helt annat än det är, eller i varje fall var för oss som minns vad partiet stod för och åstadkom fram till omkring 1975. Ännu värre är det faktum att partiet tenderar att fjäska ännu mer för Belsebub ju sämre det går för det, att företrädarna för partiet tror att det är honom svenska folket önskar sig, inte en riktig och solidarisk välfärdsstat med en fungerande jämställdhetspolitik och ett välfungerande infrastruktursystem – för alla i Sverige. De har grundligt fel men att ha ordentligt fel kan vara oerhört lönsamt för vissa individer, både för den ekonomiska eliten och för politiker i det här fallet.

/Kerstin

Länkar:
1) Drömmen om marknaden drev SJ till ruinens brant, DN 7/4 2003
2 ) Kaos istället för service och säkerhet, Ett Hjärta Rött
3) Korståget mot välfärden eller Den svenska elitens våldsamma revolt, Dan Josefsson
- Överge den ansvarslösa avregleringen, Dagbladet
- ”Marknaden” är problemet, Dagbladet

Infrastruktur&Politik/ekonomi24/02 16:44

Söndagen den 21 februari lade vi ut bloggposten om vad som ligger bakom att denna hårda vinter fått så mycket större konsekvenser för järnvägstrafiken än tidigare kalla och snöiga vintrar. Nu börjar även gammelmedia röra på sig.

Idag på morgonen intervjuade radion Lars Yngström. Han berättade att de viktigaste åtgärderna för att få järnvägen att börja fungera igen är att ploga järnvägslinjerna och ta bort snön från de stora bangårdarna. Han berättar vidare att tågen måste avisas regelbundet. För detta har det byggts stora uppvärmda hallar där tågen kan stå när de inte används, t.ex. nattetid. Men dessa används inte.

Här måste jag kanske ge lite bakgrund. När SJ splittrades upp 1988 skapades ett särskilt bolag, Jernhusen, som fick alla stationsbyggnader och andra byggnader som hörde till järnvägen. Det dagliga underhållet av tågen, städning m.m., privatiserades, d.v.s. upphandlades från olika bolag. Jernhusen skulle gå med vinst och satte rejäla ”marknadshyror” för dem som ville använda byggnaderna. Städ- och underhållsbolagen ville också gå med vinst och föredrog att ställa upp tågen utomhus. Slutresultatet har blivit att uppställningshallarna står tomma och att tågen inte blir avisade varje vecka, vilket Yngström rekommenderar.

Sedan kommer radion in på de 30 ”snöplogslok” som anskaffades på grund av erfarenheterna från snövintern 1965/66. Banverkets Tommy Johnson ska ”undersöka om de kan användas mer”. Jag kan ge lite bakgrund även här. Omkring 1970 levererades alltså 20 snöplogningslok littera Tc för linjetjänst till SJ. Vid samma tid levererades 10 tyngre snöplogningslok littera Tb, speciellt avsedda för att röja stora bangårdar från snö. Idag är två, eller kanske tre, av de 20 ursprungliga Tc-loken i drift. Av de 10 Tb-loken finns, enligt de uppgifter jag har, fyra stycken som skulle kunna användas. Om något av dem används för snöröjning idag vet jag inte.

Även en lokal radiokanal har hakat på. SR Östergötland har ringt upp Infranord, som tidigare hette Banverket Produktion, och frågat vad de egentligen sysslar med. I sitt svar kommer Niclas Reinikainen, Vd på Infranord, med några felaktiga uppgifter. Att de återinvesterar i den takt det behövs är ju uppenbart lögnaktigt. Om de hade investerat tillräckligt i ny snöröjningskapacitet så hade järnvägen inte haft så stora problem denna vinter. Påståendet att Tb- och Tc-loken har tjänat ut som lok är också fel. 2009 satt det en arbetsgrupp som skulle utreda behovet av snöplogningslok och gruppen rekommenderade att alla kvarvarande lok skulle renoveras och vara kvar i drift. Trots detta skrotades ytterligare ett Tc i november.

Mellan 1968 och 1987 levererades 123 stycken T44-lok, med samma grundkonstruktion som Tb, och nästan alla av dessa är fortfarande i drift. Man håller nu på och moderniserar ett antal av dem, så att de ska fungera i ytterligare kanske 20 år.

I mitt förra inlägg tog jag också upp de stora kostnader som det innebär om man inte kan hålla i gång järnvägssystemet vid snö och kyla. Även beträffande detta hade radion en del att säga på morgonen, men redan igår hade Svensk Åkeritidning samma sak på sin hemsida under rubriken ”Green Cargo klarar inte godstransporterna på järnväg”. (Green Cargo är det bolag som fick hand om godstrafiken när SJ splittrades.)

Green Cargos informationsdirektör menar att den snöröjning som förr gjordes av banorna mellan stationerna måste återupptas. Han sammanfattar: ”Det är en samhällskritisk situation som slår mot både Sveriges import och export. Vi kan inte längre serva landets industrier med insatsvaror och nu kommer produktionsneddragningar och produktionsstopp inom näringslivet.”

Slutligen kan jag meddela att ”En avreglerad och konkurrensutsatt snövinter” kommer att tryckas som debattartikel i det nummer av ETC Göteborg som utkommer på fredag. Artikeln ligger redan ute på deras webb. På samma webbplats har Johan Ehrenberg idag lagt ut en artikel på temat trafikkaosets kostnader.

/Dan Gmark

Länkar:
- Sveriges Radio
Järnvägens snöplogslok skrotas, SR P4 Östergötland
- Banverket utvärderar kontrakt, SR P4 Östergötland
– Svensk Åkeritidning
– En avreglerad och konkurrensutsatt vinter, ETC Göteborg
– Johan Ehrenberg: Vad kostar trafikkaoset? ETC
- Miljöpartiet vill storsatsa på järnvägen, DN
- Kaos kostade 150 miljoner på en dag, GP
- Green Cargo kräver skadestånd för snökaos, E24
– Kaos istället för service och säkerhet, Ett Hjärta Rött

Infrastruktur&Politik/ekonomi&Teknik/teknologi21/02 13:56

I februari 1972 fanns 20 snöplogningslok utplacerade på strategiskt belägna stationer i det svenska järnvägsnätet, i beredskap för att rycka ut för snöröjning på järnvägslinjerna. I februari 2010 finns bara 2 av dessa snöplogningslok kvar i sådant skick att de kan användas för snöröjning. Av de ursprungliga 20 har 11  skrotats och de övriga står avställda i väntan på skrotning eller reparation. Inga ersättningslok har anskaffats, endast mindre snöröjningsmaskiner som inte räcker långt när det blir en riktig snövinter.

Nu ser vi vad som händer när järnvägen inte har tillräcklig kapacitet för snöröjning. Nästan all järnvägstrafik i Mellan- och Västsverige är inställd idag på förmiddagen, ”för att man skall kunna återhämta och snöröja på ett säkert sätt”, enligt Banverket. Ett antal tåg med passagerare blev stående i flera timmar under natten i väntan på att banorna skulle kunna öppnas.

Varför har man då inte längre beredskap för att hålla järnvägarna öppna och rensade från snö även när det snöar mycket och länge? Varför har man skrotat fullt fungerande snöplogningslok och struntat i att underhålla dem som finns kvar?

Det första som hände var att SJ, som en gång var till för att tillhandahålla pålitliga transporter för människor och gods, delades upp. Banverket skulle sköta infrastrukturen, inklusive underhåll av spåren och snöröjning. SJ skulle köra tågen. Och eftersom både Banverket och SJ ålades att spara pengar, så blev snöröjning en kostnad som ingen ville ta på sig. Den uppgiften hamnade mellan stolarna.

I nästa steg bildades Banverket Produktion, som en egen resultatenhet inom Banverket med uppgift att utföra själva det fysiska arbetet med spåren. Denna enhet skulle naturligtvis ”konkurrensutsättas”. Då gällde det att sänka kostnaderna på alla sätt, så att man kunde vara med och slåss om kontrakt på nybyggnad och underhåll med bolag från hela Europa. Den första åtgärden var att avskeda personal. Kostnaden för snöröjningslok, som bara stod i beredskap en stor del av året, måste man naturligtvis också bli kvitt. Att helt enkelt skrota loken var en enkel och radikal metod.

Där står vi nu. Från den 1 januari 2010 är Banverket Produktion ett eget bolag och heter Infranord AB. Och man kan väl inte begära att ett bolag, som ska konkurrera på lika villkor med andra bolag, samtidigt ska hålla en massa snöplogningslok i beredskap? Man kan väl inte heller begära att SJ, som ska konkurrera med andra tågoperatörer, samtidigt ska hålla lok och vagnar i reserv för snövintrar som bara inträffar vart tionde år? Alltså kommer ingenting att fungera bättre nästa gång vi utsätts för en ovanligt kall eller snörik vinter.

Men detta är inte något man talar om, i artiklar i den ”fria pressen” eller i intervjuer med ansvariga politiker och tjänstemän. De borgerliga partierna, den socialdemokratiska ledningen och mediaetablissemanget har ju varit överens om att avreglering och privatisering kommer att leda till lägre kostnader och bättre service.

Min bestämda åsikt är att denna nyliberala politik på många områden har lett till högre kostnader och sämre service. Snövintern 2009 – 2010 är bara ett exempel. Hur stora är egentligen de totala kostnaderna för försenade och inställda tåg? För samhället, för företagen och för de enskilda människorna?

/Dan Gmark

Källor: Svenska lok och motorvagnar med personvagnar 2009 (Svenska Järnvägsklubbens skriftserie nummer 82) , sid. 44, 45 och 262.

Länkar:
– Järnvägshistoriskt Forum
Ett av de två snöplogloken för linjeplogning fanns i Nässjö i natt
Banverkets Trafikinformation
– Göteborgsposten om stillastående tåg och blockerade vägar
- Många tåg och pendeltåg ställs in, DN
- ”Punktligheten kan bli bättre”, Åsa Torstensson, AB

PS från Kerstin: Men här på tomten fungerar snöröjningen, trots att den är privatiserad: Bra tycker Seaton, vår korthårscollie. Slitigt tycker snöröjarna.
bild

Infrastruktur&Politik/ekonomi26/01 22:09

Elisabet Höglund är en person vars åsikter jag inte alltid delar. I dagens Aftonbladet har hon dock skrivit en krönika där jag kan instämma i nästan allt. Ansvaret för landets elförsörjning ska inte överlämnas till ett oligopol bestående av tre stora bolag som bara har kortsiktig vinstmaximering som mål för sin verksamhet.

Det framgår att Elisabet Höglund har kommit fram till sina slutsatser efter noggrann research. Precis som många andra så misstänker hon att kraftföretagen själva har ett intresse av att det då och då blir ”elbrist”. Och hon har också kommit fram till att den s.k. ”elbörsen” Nordpool bör avskaffas och att elmarknaden bör återregleras.

Jag skulle vilja säga att den bör omregleras, eftersom den även nu är strikt reglerad, men reglerad på ett sätt så att elpriset ska bli förmånligt för elproducenterna och oförmånligt för de vanliga konsumenterna. De riktigt stora elkonsumenterna betalar naturligtvis efter en särskild, mycket lägre taxa och är dessutom befriade från energiskatt och avgift för elcertifikat.

Det finns många skäl till att elektricitet för våra hem inte ska vara något som det spekuleras med på en ”börs”. Det viktigaste är ändå det som Höglund avslutar sin artikel med: Vi är tvingade att köpa el, hur dyr den än är. Tillgång till el är en överlevnadsfråga. Läs artikeln!

/Dan Gmark

Länkar:
El för viktigt för att hanteras av kraftbolgen, Elisabet Höglund, Aftonbladet:
Bojkotta elproducenterna! Motvallsbloggen 17 december


« Föregående sidaNästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster