Ingen mer än jag som undrar hur det kan komma sig att kvinnor nästan alltid tvingas avgå om de begår ett misstag och att män som gör samma saker nästan aldrig tvingas avgå, inte ens om media skriver om deras ”synder”.

Två kvinnor i den nybildade borgerliga regeringen tvingades bort blixtsnabbt, en för att hon inte betalat TV-licens en för hon haft svart barnflicka, männen som begått samma brott däremot, och det var flera stycken i samma regering, fick sitta kvar. Vi såg samma sak även med de socialdemokratiska regeringarna, där ett antal kvinnliga ministrar tvingades bort medan mycket få män fått gå. Kvinnorna öppnar man snabbt falluckan för medan männen klarar sig med en liten pudel eller två.

Ingen ska ju inbilla mig, dessutom, att Marianne Samuelsson är den enda som berett en gräddfil åt storföretagare i sitt län. Det är allom bekant att företagare ibland plägar idka utpressning mot kommuner: Får jag inte som jag vill, då flyttar jag tillverkningen någon annanstans. Men sådana utpressare talar man nästan aldrig om.

PS 5/8 kl. 23.45:
När man läser detta brev, från den man som alla anser att Samuelsson otillbörligt gynnat, så får man nog snarare för sig att det förhåller sig precis tvärtom mot vad media ger sken av. Brevet tyder snarare på att hon sparkas av regeringen för att en ekonomisk höjdare är missnöjd med att hon inte behandlat honom som högdjur anser att de bör bli behandlade.
Allt är inte alltid vad det synes vara.

(Tack Birger Schlaug för tipset om brevet)

Idag vill jag gratulera Jenny Westerstrand som har fått Roks utmärkelse ”Årets kvinnogärning” på grund av att ”hon har bidragit till att synliggöra och påverka den verklighet som mäns våld mot kvinnor utgör. Så här lyder motveringen:

I sitt långvariga akademiska arbete har hon stridit hårt för kvinnor som är utsatta för prostitution/sexhandel. Hösten 2008 lade hon fram sin avhandling Mellan mäns händer. Kvinnors rättssubjektivitet, internationell rätt och diskurser om prostitution och trafficking. Avhandlingen utgör ett stort och viktigt led i en angelägen forskningsgren, och får förhoppningsvis vägande betydelse för såväl lagstiftare som den enskilda kvinnan.

Jag hoppas att Jenny inte ska mattas i denna kamp. Även om det ser mörkt ut just nu så måste kampen fortsätta. Den har pågått i omkring 150 år och nu behövs den mer än på femtio år.

Länkar:
– Årets kvinnogärning tilldelas Jenny Westerstrand, Roks
– Jenny Westerstrands blogg

Nu är det bevisat. Påståendet/föreställningen att kvinnor är fnissigare och flamsigare än män är genomfalskt.

Idag har P1 bytt ut Lanz mot ett par killar. Det man hör från radion låter som Lanz med bisittare, där man mörkat ner rösterna så att de ska låta som manliga. Exakt samma tramsighet alltså.

Män kan alltså vara precis lika flamsiga och fnittriga som kvinnor. Jag misstänker att de är lika bra på att skvallra också.

Läser i Aftonbladet att:

Anders Eklund, som erkänt att han mördat 10-åriga Engla Juncosa Höglund, led inte av en allvarlig psykisk störning när han begick brottet, enligt det rättspsykiatriska utlåtandet.

Och jag som trodde att alla män som begår sådana brott var psykiskt sjuka och onormala. Det är ju i alla fall vad vi fått höra i åratal, att de där männen som begår sådana där brott är allvarligt psykiskt sjuka.

Nu vet vi alltså, och har expertutlåtande på saken, att även normala eller i varje fall tämligen normala och psykiskt friska män kan mörda kvinnor och barn.

Länkar:
– Anders Eklund inte psykiskt sjuk, AB
– Anders Eklund inte psykiskt sjuk, DN
– Eklund inte psykiskt störd, DN
– Anders Eklund inte allvarligt psykiskt sjuk, SvD

För övrigt rekommenderar jag starkt ett inlägg på Rawia Morras blogg. En uppsats med titeln ”Kriget mot terrorismen”: Ett dubbelt bedrägeri mot mänskligheten av Elias Davidsson. Den bör läsas av alla som är intresserade av världens öde.

Jämställda tjejer räknar bättre, läser jag i DN, ja i stort sett räknar de lika bra som pojkar.

Ojoj, jämställdhet får flickors hjärnhalvor att byta plats alltså, ja eller så muterar deras gener.

Det är illa. Vad sådana allvarliga hjärn- alternativt genskador kan få för konsekvenser vet vi inte ännu, men förfärliga blir de säkert. Ska vi gissa på att detta kan få mäns testiklar att skrumpna?

Jag börjar defintivt bli gammal, ordentligt gammal, eftersom jag inte för mitt liv kan förstå den senaste trenden inom kvinnokampen, den om att få gå omkring och vifta med brösten offentligt. Jag har liksom fått för mig att det finns massor av mycket viktigare kvinnofrågor att ta itu med om man känner för att föra en kamp för jämställdhet och kvinnornas möjligheter och rättigheter.

Att jag inte förstår den nya moderna kvinnokampen kan ju bero på att jag själv inte har minsta lust att vädra mina bröst offentligt men det beror inte på att de är gamla och har mist det där kvinnobröst har tills de använts till det de är ämnade för, nämligen amning, en period. Problemet är snarare att jag aldrig har haft lust att visa mina bröst offentligt, inte ens när de var unga och inte skämdes ett dugg för sig (å andra sidan har jag inte heller haft lust att stänga in dem i obekväma tvångsplagg). När jag var ung gömde jag dem omsorgsfullt inuti stora bylsiga tröjor eftersom jag fann det så fruktansvärt obehagligt att bli avklädd med blicken av dräglande gubbsjuka män i alla åldrar. Så, som sagt, jag har väldigt svårt att förstå unga kvinnor som inget hellre vill än få visa allt de har i fråga om kroppsliga företräden när det är svårt nog ändå att få män att fatta att kvinnor kan ha något mellan öronen – också.

Man får ju nästan för sig att kvinnor numer jobbar stenhårt på att dra intresset från deras intellekt (eller brist på sådant kanske?) till brösten istället, eftersom varenda kvinna, gammal som ung, snart sagt, går omkring och visar springan mellan brösten? De senaste åren, sedan modet att visa naveln blev passé, stirrar man ner i en häftig urringning på varenda kvinna man möter. Hur bär de sig åt förresten för att få till den den där springan? I verkliga livet är det ju endast överviktiga kvinnor som har en sådan av naturen. Har de opererat in silikon allihop? Är det kanske dyra investeringar som moderna kvinnor vill visa upp? Det kunde jag kanske förstå. Menar, har man lagt ner en förmögenhet på att få till bröst av en kaliber som knappast finns i sinnevärlden, av naturen så att säga, då är det förstås klart att man vill ståta med och få visa upp dyrgriparna.

Vad blir nästa steg i könskriget förresten? Att Per Ström, som ju anser att män är så förfördelade i jämförelse med kvinnor, kräver att även män ska få visa upp det de har som hänger och dinglar offenligt? Han skulle ju därmed kunna föra upp den moderna könskampen ytterligare ett pinnhål, ja till oanade höjder av förfining och intellektuell skärpa.

Idag vill jag skriva om något som jag uppfattar som positivt.

Det har alltid hävdats, från biologistiskt anfäktade personer (de som drar långtgående slutsatser om människan utifrån någon av biologins domäner), att kvinnor, av biologiska skäl, har sämre lokalsinne, är sämre än män på att orientera sig i omgivningen mm. Nu läser jag i senaste numret av Forskning och Framsteg att ett experiment visat att det här beror mer på träning än på genetiska skillnader mellan könen.

Man lät både kvinnor och män spela ett datorspel som handlade om att pricka (skjuta) mot en prick som dök upp på olika ställen på datorskärmen. Kvinnor träffade rätt i 55% av fallen medan män träffade rätt i 68%. Tror man nu på att det är biologiska skillnader som avgör det här, så drar man lätt denna slutsats direkt och anser sig ha fått ytterligare belägg för den här tesen.

Den kanadensiska psykologen Ian Spence gick emellertid vidare och lät både kvinnor och män spela ett krigsspel (Medal of Honor: Pacific assault), som kräver stor uppmärksamhet, snabba reaktioner och pricksäkerhet då ”fienden” kan dyka upp var som helst på skärmen. Efter tio timmars träning under en månads tid, hade alla förbättrat sina resultat, men kvinnorna hade förbättrat sina mer och så att könsskillnaderna helt försvann.

Så här kommenterar en lektor i psykologi det här testresultatet:

Det här är en intressant studie som talar för att tidigare erfarenheter kan vara en viktig förklaring till de könsskillnader som syns i psykologiska tester, säger Bertil Törestad, lektor i psykologi vid Stockholms universitet

Visserligen är privata erfarenheter inte vetenskapliga, men de kan läggas till grund för vetenskapliga hypoteser, och mina erfarenheter har lett mig till precis den hypotes som det här testet tycks stödja. Jag har sysslat med spår- och sökträning (sökträning ung. räddningshundsarbete i skog) av hundar under många år, och då också fungerat som instruktör på området på många hundträningsläger och kurser. Då arbetar man i skogen, ofta i helt främmande terräng, lägger ut spår först och sedan ska hunden gå spåret, i sök gömmer man sig i skogen så ska hunden fritt leta upp en.

Under drygt tjugo år har jag träffat på två personer som gått bort sig i en främmande skog, en var man och en var kvinna. Men det typiska var att kvinnorna väldigt ofta var ängsliga för att ge sig ut skogen och lägga sina spår, eftersom de nästan alltid trodde sig ha dåligt lokalsinne – vilket de alltså inte alls hade. Men det är klart att om man ständigt matas med föreställningen om att man har det, så får man sämre självförtroende på området och avstår från att träna upp sig, för det är ju bara korkat att försöka lära sig något som man är övertygad om att man inte har biologiskt grundad fallenhet för. Ingen försöker ju flyga genom att flaxa med armarna exempelvis, för varje normal människa vet att detta inte går, för att göra en övertydlig jömförelse härvidlag.

Min slutsats blir alltså att biologin fortfarande används för att förtrycka kvinnor, ta ifrån dem tron på sig själva och sina förmågor och att man i många fall inte har de säkra vetenskapliga belägg för de här påstådda biologiska skillnaderna mellan könen som somliga försöker göra gällande.

I regeringsförklaringen, skriver AB, står att:

– Ett aktivt jämställdhetsarbete kommer att prägla regeringens arbete.
– Jämställdheten mellan kvinnor och män ska förbättras.
– Jämställdhet och lika möjligheter är viktigt både för kvinnor och män.

Det här är tydligen inte något regeringen menar, utan bara något den låtsas vilja agera för, för så här säger Nyamko Sabuni, enligt AB, om det faktum att kvinnorna på regeringskansliet har lägre löner än männen:

Löneskillnaderna på regeringskansliet förklarar hon med att det är så det ser ut i Sverige.
– Vi är en arbetsplats som alla andra. Det är marknaden som styr.

Jaha ja, och vilka är ”marknaden”? Det är möjligtvis inte männen med makt som är själva marknaden, som bestämmer vad de anser att man ska betala för kvinnors arbetskraft, och det är möjligen inte just detta som är problemet, just det problem som regeringen förklarat att man ämnar ta itu med och vill åtgärda?

Att hänskjuta problemet till marknaden är inte att åtgärda det. Det är att endera säga att marknaden (dvs. män med makt) alltid vet bäst så därför är det rätt att betala lägre löner till kvinnor och det tänker vi inte göra något för förändra, eller att försöka skyla över det faktum att regeringen inte bryr sig om att försöka leva upp till sin egen regeringsförklaring genom att hänvisa till en opersonlig, ansvarslös och förment naturlagsstyrd marknad.

Reinfeldt bryr sig förstås inte om sådana petitesser som kvinnors lägre löner, så han låter sin förvaltningschef svara på frågan om lönerna på regeringskansliet. Om vad denne man, Jan Landahl, säger skriver AB:

– Vi har inga osakliga löneskillnader, säger han.
I stället menar han att skillnaderna beror på att det finns fler kvinnor bland de grupper som tjänar minst.
Och av de hundra högst betalda på regeringskansliet är 64 män.

Det var ju intressant information men vad menar mannen? Att eftersom löner är lägre på arbetsplatser med många kvinnor, så är det här helt naturligt (dvs hänvisar indirekt till de män med makt som bestämmer över löner, precis som Nyamko Sabuni gör)? Eller menar han att: ”Vi har valt att anställa män på de mer kvalificerade jobben och kvinnor på de mindre kvalificerade, därför har kvinnorna lägre löner”?

Vad han än menar så innebär det att man väljer att fortsätta att diskriminera kvinnor på regeringskansliet. Om inte annat kunde man exempelvis anställa fler kvinnor på de där mer kvalificerade jobben. Det torde inte föreligga brist på kompetenta kvinnor med tanke på att kvinnor idag har genomsnittligt högre utbildning än män.

Länkar:
– Jämställt? På regeringskansliet tjänar männen 5 500 mer än kvinnorna, AB
– Kvinnolön = svältlön. Ju fler kvinnor i ett yrke desto lägre lön, AB

Hör på Ekot att de s.k stureplansprofilerna inte kommer att åtalas eftersom brott inte kan styrkas. Så nu börjar jag undra vad det handlar om här. Är hela historien en vanlig massmediaanka, en lögn av samma kaliber som man har utsatt Eva Lundgren för? För visst, massmedia ljuger som hästar travar.

Eller hade kvinnan verkligen de skador massmedia har hävdat, så att det handlar om det gamla vanliga; Kvinnor är skit, de har inga rättigheter, deras ord är aldrig tillförlitliga och kvinnor kan man behandla precis hur som helst – enligt lagen, och i massmedia?

Ja, precis som fallet var med Eva Lundgren alltså, som faktiskt blivit intellektuellt våldtagen av massmedia. I båda fallen handlar det om kvinnoförakt, och vad som än är fallet med den av stureplansprofilerna officiellt ”inte våldtagna kvinnan”.

Berätta, den som vet! Jag litar numer inte på ett enda ord som står i tidningarna, liksom jag inte hyser mycket tilltro till rättsväsendet heller numer.

Länk:
– Inget åtal mot Stureplansprofiler, Ekot, P1
– Våldtäktsmål nedlagt mot ”Stureplansprofil”, DN

Läste Mikael Nybergs artikel Lyxfrun ska lyda i DN, och det inspirerade mig att lägga in en text på bloggen som jag lade ut på min personliga hemsida 15/8 2003, några år innan jag började blogga. Texten är endast lätt redigerad här:

Kvinnofällan
Svensk jämställdhetspolitik –
en vacker bluff!

Det som under arbetskraftsbristens sjuttiotal var en bra jämställdhetspolitik blir, i ett ekonomiskt system som sätter inflationsbekämpningen först och människors levnadsförhållande i andra hand, en djävulskt kvinnofientlig politik. Vi har bara sett början på den ännu.

Kvinnokampen i min ungdom handlade om att ge alla kvinnor ekonomiskt oberoende, så att de kunde klara sig själva, arbeta och försörja sig och så att de slapp att bli utlämnade åt män som misshandlade dem, som bedrog dem, som hotade med att överge dem och ställa dem på bar backe, eller som faktiskt gjorde det efter många års utnyttjande av kvinnorna som slavar i hemmet. Kvinnokampen handlade om att ge kvinnor rätt till egna pengar, och möjligheter att förverkliga sig själva och slippa fungera bara som underordnade pigor och som vårdare av friska män.

En av de åtgärder som vidtogs, för att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden, var att avskaffa sambeskattningen (1972), den beskattning som gjorde att det inte lönade sig för kvinnorna att ta arbeten utanför hemmen. På den tiden var skatten märkbart progressiv, ju mer man tjänade, desto större andel, procentsats, av lönen betalade man i skatt. När kvinnors löner lades ihop med männens, som man gjorde före 1972, lönade det sig alltså inte för kvinnorna att arbeta. Eftersom dessutom levnadsomkostnaderna ökade när kvinnan arbetade utom hemmet, (det kostar att arbeta också, reskostnader, ökade kostnader för mathållning och kläder ex.), fungerade sambeskattningen som en ren straffskatt på gifta kvinnors förvärvsarbetande. Borttagandet av sambeskattningen var alltså bra – då. Särbeskattningen gjorde, då den infördes, kvinnor mindre beroende av de män de inte ville vara beroende av, som de mådde mycket dåligt av att vara beroende av eller gav dem bara tillfredsställelsen i att veta att de försörjde sig själva.

I urgamla tider, tider före särbeskattningen, fick mannen, som ju oftast var den som tjänade pengarna, betala underhåll till kvinnan åtminstone ett år efter en eventuell skilsmässa. Denna underhållsplikt avskaffades också, i jämställdhetens namn, och det sades att alla vuxna, kvinnor som män, skulle ta ansvar för sina egna liv och försörja sig själva. En rimlig idé i tider utan arbetslöshet och rimlig i ett mer jämlikt och jämställt samhälle där kvinnor och män betalas lika för lika eller likvärdiga arbeten samt har samma möjligheter att avancera eller få arbeten som motsvarar deras kompetens, vilket ju var målsättningen för den tidens socialdemokratiska politik.

Någon verklig jämställdhet mellan könen, vad gällde löner och annat, förelåg inte då heller förstås, men situationen förbättrades långsamt för kvinnornas del, dels genom att man höjde kvinnolönerna, dels genom att man byggde ut skola, vård och omsorg, den offentliga sektorn, där kvinnorna i stor utsträckning kom att arbeta och där de, för första gången i historien, fick anständigt betalt för sina vårdande insatser, för de absolut nödvändiga insatser kvinnor alltid gjort, utan vilka inget samhälle kan fungera. Utbyggnaden av den offentliga sektorn innebar en omfördelning av samhällets resurser, inkomster, från männen till kvinnorna. Under 90-talet bröts dock trenden mot ökad jämlikhet såväl som mot ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Man skar ner inom den offentliga sektorn, kvinnornas andel av lönepotterna minskade alltså åter och alltfler betalas idag så låga löner att de i praktiken inte kan försörja sig på dem, inte ens på en heltidsinkomst. Istället för att omfördela samhällets resurser via den offentliga sektorn, det som gav kvinnorna större andel av samhällsresurserna, väljer man nu att minska skatterna, framför allt för höginkomsttagarna, och då ökar naturligtvis både klassklyftorna och lönediskrimineringen av kvinnorna.

Med den nya EU-anpassade inflationsbekämpningspolitiken (utbudspolitiken, som säger att stort utbud av något pressar priserna, alltså ju fler som bjuder ut sin arbetskraft, är arbetslösa, desto billigare blir det att hyra arbetskraft), beslutade man sig alltså för att öka arbetslösheten. Det kallas med en fin och fördunklande omskrivning för ”flexiblare arbetsmarknad”, för att vi vanliga dödliga inte ska förstå vad man är i färd med att genomföra. På grund av den här omläggningen av den ekonomiska politiken, på grund av krascherna och kronförsvaret i början av 90-talet samt på grund av nedskärningarna i den offentliga sektorn (som började redan mot slutet av 80-talet), fick vi en stor och ur alla synpunkter vanvettig arbetslöshet (arbetslöshet är alltid slöseri med resurser). Därmed hade situationen förändrats drastiskt för kvinnorna och för jämställdheten mellan könen.

De lagar som under sjuttiotalet gett kvinnor större ekonomisk självständighet blev nu rena kvinnofällorna. Hur mycket självständighet har kvinnorna egentligen kvar när de, på grund av den höga arbetslösheten, kanske inte kan bryta sig ur äktenskap eller förhållanden som de vantrivs i, inte kan be en misshandlande eller odräglig man fara och flyga eller då de inte kan räkna med något ekonomiskt stöd från en man de levt ihop med och vårdat och passat upp på under många eller flera år, den dagen han behagar kasta ut dem till arbetslöshet?

Vad innebär det att försörja sig själv, ta eget ansvar, vara självständig och jämställd, när det inte finns arbetstillfällen eller när de arbeten som erbjuds kvinnor är så lågt betalda att de med nöd och näppe räcker till mat och husrum, medan många av de frånskilda männen kan dra vidare med sina goda inkomster och sina sänkta skatter?

Det är detta jämställdheten handlar om, inte om ytterligare några enstaka kvinnor i de stora bolagens styrelser, som man kan frestas tro idag. Tanken att detta skulle leda till ökad jämställdhet, genom någon slags nedsippring av makten till fler kvinnor, är en ren amsaga. Det har alltid suttit män i dessa styrelser, men inte har den allmänna jämställdheten mellan män ökat på grund av detta faktum. När så skett, har det haft andra orsaker, huvudsakligen att maktens män inte vågat annat, eller att de ansett att de själva haft något att vinna på en sådan politik. Det hade de när de trodde att en revolution stod för dörren då de hellre delade med sig lite av samhällets resurser än förlorade huvudena, och senare när det rådde arbetskraftsbrist och de behövde alla män och också kvinnorna i den expanderande industrin. Det har de inte idag när Sovjet fallit samman och man kan inbilla folk att alla människor har det mycket bättre i Ryssland idag än tidigare (en sanning med stor modifikation) och när industrin automatiserats så att man kan rationalisera bort alltfler människor. Nu kan man alltså administrera fram höjd arbetslöshet, droga stora delar av arbetskraften till en total liknöjdhet och återigen skära ner på den sociala välfärden. Nu kan eliterna göra sin efterlängtade baklängesrevolution, ta tillbaka vad de förlorade under 70 år av relativt goda levnadsförhållanden för det stora flertalet av människorna i Sverige (och i öviga Europa).

”Det goda med EMU är att det gör det svårare att föra en socialistisk politik”, som VD:n i ett av våra större företag uttryckte saken nyligen! Det vill säga svårare att föra en rättvisare fördelningspolitik, en som ger alla människor i samhället drägliga levnadsförhållanden – och som sagt, Sverige som nation har aldrig varit rikare än idag!

Det är inte underligt att man i länder söderöver i Europa sneglar på svensk ”jämställdhetspolitik” och finner den föredömlig. Man har förstås sett att den ger männen en ökad frihet i ekonomier som går ut på att hålla uppe arbetslösheten och att dra ner på de offentliga utgifterna, liksom på att hålla nere skatterna för de välbärgade. Det är klart att männen där gärna skulle vilja ha samma goda situation som svenska män har.

Vad vi ser i Sverige just nu är ett återförslavande av kvinnor som vi inte kunnat föreställa oss. I Tyskland, och i många andra Europeiska länder liksom i USA, måste män betala underhåll till en f.d. fru, i vissa länder ända tills hon gifter om sig igen. Det kostar för en man att kasta ut frun i dessa länder, vilket inte är fallet i Sverige. Det skulle vara mycket billigare för männen i dessa länder om de slapp alla ekonomiska skyldigheter gentemot kvinnorna, privata sådana såväl som offentliga, alltså den situation som vi i Sverige rusade in i i och med kursändringen och EU-anpassningen av den ekonomiska politiken.

Jamen allt tal om feminism då? Alla politiker är ju feminister numer, det borde väl ge resultat och en bättre politik för kvinnornas del.
– Tyvärr, här som i så många andra fall, går den politiska retoriken ut på att tala så mycket om vikten av att göra en sak att ingen noterar att man målmedvetet arbetar för det rakt motsatta målet. Det är dags för oss kvinnor att på allvar protestera mot vad som faktiskt händer bakom de vackra flosklerna, om ökad jämställdhet, om bättre skola, vård och omsorg, där kvinnornas situation successivt och förrädiskt försämras dag för dag. Grodan dör till slut även om den värms upp en långsamt och även om den tycker att det blir skönare i början av uppvärmningen – innan vattnet blivit för hett.

Det som började som ett jämställdhetsprojekt, särbeskattning, eget försörjningsansvar för både kvinnor och män och utbyggnaden av den offentliga sektorn och som var bra i tider med full sysselsättning, förvandlades, med den EU-anpassade nyliberala ekonomiska politiken till historiens värsta situation för de svenska kvinnornas del, en situation där många kommer att bli totalt utlämnade åt mäns godtycke vad gäller deras ekonomi och möjlighet att försörja sig och kunna leva anständiga liv.

Idag finns det dessutom effektiva sätt att komma tillrätta med eller förhindra eventuella missnöjesyttringar – som Cipramil, Zoloft, Seroxat etc. medel som gör att många kvinnor dövas ner mentalt så att de varken ser vad som händer eller har omdöme nog att protestera. Istället lever alldeles för många av dem, som tar den här utvägen till lycka, i ett biokemiskt dis av förrädiskt lugn, eller får så stora problem med biverkningar av medicinerna att de varken orkar försöka förstå orsakerna till deras belägenhet eller gå samman och protestera mot den förda politiken, en politik som är djupt kvinnofientlig, och kvinnofientlig på många plan, ja som egentligen är djupt människofientlig, eftersom det bara är de politiska och ekonomiska eliterna som tjänar på den. När man lyckats få unga kvinnor att betrakta möjligheten att ha billiga pigor som en jämställdhetsfråga, då har man lyckats lura många kvinnor att tro på tomten.

Ett lands största rikedom, sade någon på 1700-talet, är en stor och fattig befolkning. Det är inte svårt att inse vilka människor ”landet” bestod av och för vilka den arbetande befolkningens fattigdom utgjorde rikedom. De arbetande människorna ansågs inte förmer än oxar, och för dem skulle det inte finnas någon rikedom. Dessa människor ansågs lata och loja och ovilliga till arbete och därför ansågs det rätt att piska dem till sådant.
Och idag? Arbetslösa kvinnor – ja vad använder man dem till i ökande utsträckning? Vilken är en av världens snabbast växande branscher – jo prostitutionen och slavmarknaden för kvinnor i sexhandeln! Inte beror detta på att kvinnor får det allt bättre i nyliberalismens himmelrike – det är nämligen ett himmelrike endast för de manliga eliterna – och för några av de kvinnor dessa eliter hyr att föra deras krig mot kvinnorna och mot underklassen.

******

PS tillagt idag: Jag skulle aldrig ha vågat sätta barn till världen om jag vore ung idag.

Länkar:
– Lyxfrun ska lyda, DN
– Vårdnadsbidrag döden för dagis, AB