Tala om okunnighet och om att slå in öppna dörrar.

Jag blir så trött.

Redan då den första kursplanen för sfi (svenska för invandrare) kom till, 1973, bestämdes att samhällskunskap och kunskaper om svenska seder och bruk skulle ingå i kurserna. Sedan plockades denna bestämmelse bort under några år, för att återkomma i mitten av 80-talet, då kommunerna fick ansvaret för sfi-undervisningen.

Jag minns ett tillfälle (1992, som jag berättat om tidigare på bloggen) då ett borgerligt kommunfullmäktige, i den lilla kommun där jag arbetade som sfi-lärare, beslutade att invandrarna/flyktingarna skulle få samhällsinformationen redan de första två veckorna på sfi-kurserna.

Plötsligt en dag fick vi sfi-lärare läsa i lokaltidningen om kommunens beslut om samhällsinformationen i sfi-undervisningen, som kommunen hade inspirerats till av massmedias okunniga skriverier om invandrare och om sfi-undervisningen. Vi hade då invandrare från 5-7 olika länder i var och en av våra båda grupper, varav en hel del bara kunde säga ”hej” på svenska när de kom till kurserna. Så jag travade upp till kommunhuset för att fråga hur det här skulle gå till: Skulle kommunen hålla oss med simultantolkar till 5-7 olika språk de första veckorna på kurserna för denna samhällsinformation, skulle man anställa speciella informatörer på dessa språk att förmedla den här informationen eller hur hade man tänkt sig att samhällsinformationen skulle ges? Tjänstemannen (som var en kvinna) som jag frågade, tittade på mig som om jag hade ramlat ner från yttre rymde, fann sig så småningom och förklarade att några tolkar skulle vi förstås inte få, men vi kunde ju visa bilder och peka! 

Då gick jag bara. Man kan inte tala om för folk, rakt upp ansiktet, att man anser att de är dumma som spån.

Undrar om kommunfullmäktiges ledamöter någonsin hade försökt att informera om hur försäkringskassan eller riksdagen fungerar, hur svenskar firar sina helger, hur de beter sig när de besöker andra svenskar eller hur ett kvartsamtal med läraren går till och vad det handlar om, med hjälp av pekande och bilder? För att inte tala om frågan varifrån vi skulle fått det lämpliga bildmaterialet!

På den nivån ligger även Alliansens kunskaper och insikter om hur man lär sig främmande språk, samt om hur man informerar folk, som inte förstår ett ord av vad man säger, om ett samhällssystem och om människornas i ett land seder och bruk.

Galenskapen har suttit i högsätet, vad gäller landets styre i allmänhet, de senaste 20 åren men på sfi-området har galenskapen varit exceptionell. Jag kan nästan inte tro vad jag hör ibland. Får väl utgå ifrån att eftersom de flesta svenskar inte kan något om det här området så kan politiker hitta på precis vilka dumheter som helst utan att skämma ut sig totalt – och det gör de också, framför allt borgerliga politiker. Fast alla som kan något om både språkinlärning och information inser förstås vilka klåpare till ministrar vi har.

Det är förståeligt att ministrar inte kan allt, men de bör inse vad de inte kan och då lyssna till sakkunskapen på dessa områden, samt ta hänsyn till de kunskaper som finns innan de rusar åstad och lagstiftar och förändrar. Dessutom borde de känna till redan existerande lagar och förordningar inom områden de föreslår förändringar av, eller ha förstånd att tillsätta utredare som begriper att de ska ta reda på sådant innan de lägger fram sina förslag till lag- eller förordningsändringar, samt vad som har och inte har fungerat av alla de försök man gjort på området tidigare.

Mitt enkla förslag: Se till att ge sfi-lärarna adekvat och användbar utbildning för undervisningen så blir det bra. Svårare än så är det inte. Det är inte så, som alla borgerliga förslag utgår ifrån, att invandrarna inte vill lära sig svenska. Det vill de. Men de får ofta väldigt dålig undervisning och köp-och säljsystemet inom området är rent förödande för kvaliteten på sfi-undervisningen.

/Kerstin

Länk:
- Nyanlända ska lära sig svenska seder, Rapport, Svt
Några av de tidigare inläggen om sfi-undervisningen på Motvallsbloggen:
- Kommunaliseringen av skolan en katastrof, 8/6 2009
- Björklund och Sabuni pratar i en av alla sina nattmössor, 19/2 2008
- Sfi och problem med svenska språket. Sverige och invandrarna från 50-talet och framåt. Del VI, 20/9 2007
- Sverige och invandrarna från 50-talet och framåt. Del V. 15/9 2007
- Regeringen klampar på i sin upphöjda inkompetens, 18/7 2007
- Svenska för invandrare och alla dessa  charlataner,  9/6 2008
Annat om Alliansens huvudlöshet:
- Slarv med sysselsättningsstatistiken, här är listan, Alliansfritt Sverige
- Regeringen missar att lagen förhindrar yrkesarmé, Alliansfritt Sverige

Europa går på knäna och vad de styrande än försöker lura i oss så är den ekonomiska krisen inte över. Den har istället bara börjat för oss vanliga dödliga. Det skärs alltså ner i välfärdssystemen runtom i Europa i dessa dagar. Konstigt eftersom glada nyliberaler envist hävdar att Naomi Klein hade helt fel i sin bok Chockdoktrinen. En av dem har tom skrivit en bok om hur fel hon har. Konstigt för det är precis tillämpningen av chockdoktrinen vi ser just nu.

Runtom i Europa strejkar hundratusentals människor i protester mot nedskärningar och nedmontering av välfärdssystemen. I Sverige nöjer vi oss med att att blogga – och/eller åt att knapra antidepressiva, allt medan de ekonomiska eliterna berikar sig ännu mer – på krisen.

Läs: Missnöjets vinter härskar i Europa av Olle Svenning, Aftonbladet

För övrigt rekommenderas ett inlägg på Vindskupan: En biståndsorganisation tvångsvärvas, om hur regeringen vill militarisera Sida i Afghanistan, enligt amerikanskt mönster.

/Kerstin

Länkar:
– EU:s demokratier kör över sina väljare, Ett Hjärta Rött
- En påtvingas union, Nemokrati
- EMU blir valfråga, jonas sjostedt.se
– Rika blir rikare, fattiga blir fattigare. Ekonomikommentarer
- Tufft läge för flera länder i EMU, Stefan de Vylder, SvD

För varje ny bok om historia som jag läser går det upp en ny talgdank. Mycket av vad Karl Marx sade kan verka konstigt eller lite överspänt idag, men går vi tillbaka i historien blir det mesta han sade tämligen begripligt, och dessutom högst befogat. För att inte tala om att det återigen är högst aktuellt.

När kommunisterna talade om revolution talade de inte om att ta makten med vapen. Men sade de, om arbetarna försöker ta över produktionsapparaten så kommer inte kapitalisterna att låta detta ske utan de kommer att börja skjuta på folk. I det läget, menade de, måste vi arbetare försvara revolutionen med våld. Att de förutsatte att kapitalisterna skulle ta till våld för att försvara vad de betraktade som sin rättmätiga egendom förstår man när man exempelvis läser Howard Zinns berömda bok Det amerikanska folkets historia (1980, på svenska 1999, Ordfronts förlag).

Det var mycket jag inte visste om USA:s historia före 1940. Den har jag, inser jag nu, bara haft väldigt övergripande, eller ska vi säga dimmiga begrepp om. Jag hade exempelvis inte alls klart för mig hur illa människor for i de amerikanska industrierna under 1800-talet och i början av 1900-talet, fast jag borde förstått det eftersom jag vet hur de engelska arbetarna och barnarbetarna hade det och även de svenska. Jag hade inte heller klart för mig hur många och stora strejker arbetarna genomförde i USA under detta sekel och in på 1900-talet. Inte heller hade jag klart för mig hur många strejkande som sköts av militär och polis eller som avrättades som våldsmän (den tidens ord för terrorister) under den här tiden. Det måste ha varit något tusental sammanlagt. Levde man mitt i denna blodiga historia så tvivlade man förstås inte på att kapitalisterna skulle försvara sitt stöldgods med hur våldsamma metoder som helst.

Vadå, stöldgods? Ja det rikas ”egendomar” och rikedomar kan faktiskt inte kallas något annat. Även här förstår jag först nu den verkliga innebörden i Proudhons uttalande om att ”Egendom är stöld”. Först fördrev man ursprungsbefolkningen, dödade stora delar av indianerna och lade beslag på deras land, vilket de flesta av oss förstås vet redan men kanske inte har insett den fulla vidden av, och därvid förstörde man förstås deras möjligheter att försörja sig. När man sedan exempelvis hittade guld på något av de områden dit man flyttat indianerna och lovat dem att de skulle få bo i i evärderliga tider, stiftade man en lag som förbjöd indianer att bryta och handla med guld och tvingade dem återigen att flytta på sig.

Faktum är, det ser man klart när man studerar kapitalismens historia, att ingen har blivit rik på eget arbeta. De rikedomar som somliga samlade på sig under 1700- och 1800-talen och som sedan gått i arv och dessutom förmerats sedan dess, skapade man dels genom att man lade beslag på den bästa jorden, dels genom att man med diverse finter och finurliga metoder skuldsatte stora delar av småbondebefolkningen, så att denna till slut blev tvungen att sälja sina marker till storgodsägarna. Dessutom utnyttjade man svarta slavar för att få ihop förmögenheter på plantagerna i södern och tvingade övriga vita att arbeta 10-12 ja upp till 16 timmar/dag, för så låga löner att de närmast svalt. Detta är också en stöld, stöld av människors arbetskraft. Dessutom stiftade man lagar som gynnade de rika och arbetare hade inte stora möjligheter att få rätt gentemot en arbetsgivare. Lagarna syftade uttalat till att de rika skulle kunna samla på sig ännu större förmögenheter och att dessa skulle vara skyddade.

Man stal dessutom inte bara arbetarnas och slavarnas arbete. Vid sidan av att man stal deras frihet stal man också många människors liv, genom att de tvingades arbeta utan säkerhetsanordningar och i mycket hälsovådliga lokaler. År 1904, skriver Zinn, dödades 27.000 arbetare i och av sina arbeten. Under ett år inträffade 50.000 olyckor bara i New Yorks industrier. Någon ersättning fick arbetarna förstås inte om de skadade sig pga arbetet, eller änkor och barn om fadern omkom på arbetet. Men kapitalistfamiljerna samlade på sig enorma förmögenheter, förmögenheter som sedan gått i arv. Här hittade vi redan under 1800-talet klanen Rockefeller, Carnegie, J.P. Morgan m.fl. De hade inte kunnat skapa sig sådana enorma förmögenheter om de inte stulit från indianerna, från de fattiga och från de svarta slavarna. Om vi ser oss omkring inser vi att dessa familjer, och ett antal andra frälseklaner, håller på att lägga under sig alla naturresurser i hela världen idag. Somligt krigar USA sig till åt dem. Annat kan de köpa upp för spottstyvrar när den nyliberala politiken stipulerar att allting ska privatiseras och ingenting ska göras i offentlig regi och när IMF går in och tvingar skuldsatta stater att skära ner och spara.

Inte underligt att Karl Marx kommunistiska utopi kom att utgöra en lockelse för de människor som slet som djur, nästan dygnet runt och för svältlöner. Den ingav hopp, den inspirerade till strejker, som faktiskt ledde till vissa, om än blygsamma förbättringar en bit in på 1900-talet, men till priset av många döda arbetare. Utan en lång strid hade arbetarna inte fått uppleva några sådana. Vi måste försöka sätta oss in i deras villkor och den verklighet arbetare och egendomslösa levde i för att förstå det här. De hade inte sett Stalin förstöra den kommunistiska utopin. De hade inte sett det åsiktsförtryck som somliga kommunistiska regimer senare skulle utsätta sina befolkningar för. De såg bara en rent ofantlig utsugning av sina egna, ett antal sjukt förmöga krösusar som levde gott på deras arbete och att deras egna löner inte ens räckte till det nödvändigaste och en strimma hopp om ett anständigt liv, i den kommunistiska utopin.

Slutligen ett citat från boken. 1890 höll folktalaren Mary Ellen Lease ett tal där hon bl.a. sade något som låter bekant även i våra dagar, inte konstigt eftersom USA drabbades av den ena bankkrisen efter den andra under sista halvan av 1800-talet fram till krisenn 1929:

Wall Street äger landet. Det är inte längre en stat av folket genom folket och för folket  utan en stat av Wall Street, genom Wall Street och för Wall Street. (sid 269)

Intet är nytt under solen, och det som var historia 1975 är inte historia längre. Det är  nutid, och blev det efter att nyliberalismen blev dominerande ekonomiskt teori – igen, under 70-talet. Så nu ser vi återigen kris på kris och idag, liksom då, kan de rika eliterna berika sig ännu mer på grund av och efter varje kris, medan de sämre ställda får det allt sämre. Vi lever kort och gott i de rika eliternas revolution, i en period då de tar tillbaka vad de ansåg sig tvingade att ge ifrån sig efter revolutionen i Ryssland.

Så här skriver således Mikael Nyberg (Kapitalet.se) om en rapport från Aspeninstitutet, den ekonomiska elit som trumfat igenom nyliberalismen och privatiseringarnat:

Åtta timmars arbetsdag fem dagar i veckan är en ”historisk abnormitet” och full sysselsättning ”bör inte accepteras som ett mål i sig och naturligtvis inte som något absolut gott som ska uppnås till varje pris”. Men i omställningen till bestående arbetslöshet riskerar samhället att upplösas i vilda strejker, sabotage och politisk oro. ”Om vi inte är kloka nog att förhindra det, kan trettiotalets klasskrig lätt blossa upp på nytt och förvärras.” (s.143)

De är kloka nog. De kallar det åtgärder för att skydda oss mot terrorism.

Jag får nog anledning att återkomma om den här boken.

/Kerstin

Tron kan förflytta berg sägs det, men det är förstås helt fel. Det kan den inte, åtminstone inte om man menar det bokstavligt. Däremot kan man med propaganda leda folk precis dit man vill och inte sällan fortsätter de sålunda indoktrinerade vidare i tangentens riktning av bara farten.

De flesta av oss tenderar att tro att vi tänker rationellt, fattar våra beslut efter moget övervägande och på grundval av kunskaper om det vi beslutar om samt, och det är nog de viktigaste, vi tror att vi fattar våra beslut och tycker vad vi tycker av alldeles egen fri vilja. ”Jag”, säger var och varannan människa, ”låter mig verkligen inte påverkas av propaganda eller reklam eller av andras åsikter”.

Inget av detta är sant. Ingen enda av oss hyser de åsikter vi gör därför att vi självständigt och/eller utan att ha blivit påverkade av andra, beslutat att tycka som vi gör. I något enstaka fall har vi kanske tänkt efter, vägt för och emot och först därefter bestämt vad vi ska anse, men de allra flesta av våra åsikter har vi fått utan att vi tänkt på saken, utan att vi varit medvetna om varför eller om att vi varit utsatta för en massiv propaganda, som gått ut på att få oss att tycka precis vad vi tycker. Eller så har vi bara tagit över åsikterna från omgivningen utan att tänka på saken.

Ta det här med rökning exempelvis, och vad jag skriver här skrivs inte för att säga att antirökpropaganda är något dåligt, utan bara för att illustrera hur propaganda kan förändra ett helt folks åsikter och hur djupt vi påverkas av sådan, somliga djupare än andra visserligen.

På femtiotalet var det närmast fint att röka. Vi omgavs av förföriska annonser där unga vackra människor satt i vackert motljus och behagfullt blåste ut rök från en härlig Camel eller en äkta John Silver. Det var vuxet att röka så unga människor började tjyvröka tidigt i livet, så även jag.

Nu rökte inte alla människor, men nog fick man känslan att det var på det sättet. Även många av dem som inte rökte förklarade att de tyckte att cigarettrök luktade gott och man hörde praktiskt taget aldrig att någon klagade på att det var rökigt i en lokal. Det fanns säkert människor som klagade – i hemlighet, men inte inför dem som rökte. Det var helt självklart att den som var rökare skulle få röka i stort sett överallt.

Så kom den stora antirökkampanjen igång mot slutet av sjuttiotalet (som jag minns saken var det Valfrid Pålsson, dåvarande chefen för Miljövårdsverket, som började, genom att anklaga miljökämparna för att de ju själva förorenade med sin rökning.) Det dröjde inte länge förrän man som rökare blev påflugen av helt främmande människor som påpekade att man förgiftade luften för dem.

Mina föräldrar rökte när jag var barn och tänk, jag kan inte minnas att det luktade rök hemma. Det gjorde det förstås, men det var ingenting man reagerade för. Idag tycker jag det luktar apa hos folk som röker inne i sina hus eller lägenheter.

Häromdagen hörde jag en regissör förklara att han aldrig lät sina skådespelare röka på scenen numer, för gjorde de det var det alltid någon eller några i publiken som började hosta. Och tänk, i min ungdom hördes aldrig någon hosta på grund av att någon rökte. Dessutom fanns det ju ingenting som hette allergi på den tiden. Det fanns eksem, det fanns hösnuva och det fanns astma, men med undantag för hösnuvan så förknippades de här åkommorna inte med lukter eller mat eller material av olika slag. Det kanske fanns de som fick astmaanfall av cigarettrök men jag träffade aldrig på någon sådan och hörde aldrig ens talas om någon.

Så djupt tar många alltså till sig propaganda att deras hostreflexer utlöses om någon i deras närhet röker, till och med om rökaren är ganska långt bort. Psykologer har i experiment visat att människor som är allergiska mot blommor kan få både utslag och allvarliga hostattacker när de kommer in i ett rum där det står en vas med plastblommor på ett bord, för att de tror att det är riktiga blommor.

Idag har de flesta slutat röka och en allt mindre del av befolkningen röker och numer röker man inte borta hos människor som inte själva röker inomhus och även många rökare har börjat gå ut, även hemma hos sig själva, för att ta sin cigarett utomhus istället för att röka inomhus. Alla rökare vet att de är paria idag och massor av icke-rökare har fått en mission i livet, den att frälsa rökare från deras last och värva alla för rökfrihet. Under senare år har dessutom ett antal verkligt nitiska medborgare just fortsatta i tangentens riktning och börjat ifrågasätta om rökare bör få sjukvård. Eftersom de inte sköter sig, säger de, så får rökarna skylla sig själva och varför ska vi betala vård för sjukdomar som rökarna själva sett till att skaffa sig.

Det har inte blivit så här för att rökare har dött som flugor runt oss, utan på grund av en åtminstone lågintensiv propaganda mot rökning.

Jag skulle vilja se den människa som idag tycker och säger att cigarettrök luktar gott alltså.

Smak är dessutom en vana och ingenting annat. När jag var barn tvingades man svälja en hel matsked fruktansvärt illasmakande fiskleverolja varje dag, eller om det var någon dag i veckan – alldeles för ofta var det i alla fall. De där skedarna var nämligen en veritabel plåga. Det sägs att när danskarna kom till Grönland och började ge barnen där ”nyttig” fiskleverolja så tyckte de här barnen att de fick något riktigt gott.

Så har vi ju det där med utställda byxor, höjden av elegans tyckte många av oss då, tämligen löjliga, tycker lika många av oss idag. Och här handlar det inte ens om propaganda, bara om att folk slutade bära sådana när det blev modernt med stuprör igen.

Den dystra sanningen är att de flesta av oss inte tänkt en enda självständig tanke. De flesta av oss vill vara som alla andra, och väldigt många av oss blir dessutom mycket upprörda om någon säger eller tycker något som vi inte är vana vid att folk säger eller tycker. Några få av oss är däremot bra på att koppla ihop tankar, som andra tänkt, på nya sätt. Det är de som blir de framgångsrika forskarna.

/Kerstin

När Johan Norberg, nyliberalernas frontfigur i Sverige, drar sin alldeles egna version av Haitis historia i Metro då vet man inte om man ska skratta eller gråta. Det är visserligen en kort kolumn och det är inte lätt att sammanfatta ett lands historia på några få rader, men det är ändå en prestation att nästan inte få med något som är och har varit väsentligt i Haitis historia och som man behöver känna till för att förstå varför landet är så fattigt och drabbades så hårt av jordbävningen (1).

Varje gång jag läser något skrivet av Norberg, försöker dock undvika att göra det för det mesta, undrar jag hur mycket han får betalt för att sprida sin propagandistiska smörja. Jag skulle skämmas att skriva sådant som han skriver och vore inte beredd att sälja min heder på det sättet ens för åttasiffriga belopp.

Norberg tar fram två ”fakta” om Haitis olycka:

Men Haiti är ett av världens fattigaste länder, och det är ett skäl till att jordbävningen blev så förödande. Därför är det inte bara en naturlig katastrof, den är delvis skapad av människor – av despoter och banditer. De styrande har oftast berövat haitierna demokrati, rättssäkerhet och ekonomisk frihet. Enligt Världsbanken är landet 180:e sämst av 183 studerade länder när det gäller friheten att starta företag. (1)

Det här är som om man skulle berätta att Sverige var fattigt på Karl XII:s tid för att han bara brydde sig om sin hund Pompe och struntade i landets styre. Det är visserligen sant att han var fäst vid sin hund, det är visserligen sant att han försummade landets styre, men en sådan sammanfattning skulle ingen människa anse sanningsenlig. Tvärtom skulle den anses rent lögnaktig. Man kan nämligen luras utan att ljuga, och den konsten behärskar Johan Norberg till fulländning.

Men vi västerlänningar har också bidragit till Haitis fattigdom med handelshinder. Svenska Vin & Sprit slutade för några år sedan köpa pomerans till glöggen från Haiti. För att kunna ta sitt sociala ansvar och säkerställa goda arbetsvillkor hos leverantören började bolaget i stället köpa från rika Spanien (min kursivering). (1)

Så har Norberg då förklarat varför Haiti är fattigt! När man läser vad han skriver om olika länders historia slås man av hur han systematiskt utelämnar vanliga arbetande, eller slavande människors villkor och levnadsförhållanden. I det senaste av citaten ovan får vi dock helt klart för oss att det är en synd att bry sig om de arbetande människornas levnadsförhållanden och arbetsvillkor. Sådant ska man inte bry sig om om man är en sann liberal. Vi ser samma sak i alla hans ”historier”.

Det var exempelvis, enligt Norberg, liberalismens låt-gå-politik som frigjorde och skapade ökande välstånd i England under senare delar av 1800-talet, det 1800-tal då mängder av människor levde i yttersta misär och förtrycktes å det skändligaste, och då barnarbetet i manufakturerna och i gruvorna var fruktansvärt. Det framgår så klart, om man kan lite om denna historia, att Norberg bara talar om de rikas frihet och rätt att utnyttja andra människor helt enligt eget skön. Småfolkets totala brist på frihet försvinner helt i hans historieberättande, oavsett vilket lands historia han berättar (2).

Englands jordreformer (skiften) beskriver han alltså som befriande, för i och med dessa kom ”människorna” att självständigt äga sin jord, och därmed blev de intresserade av att producera överskott. Att dessa skiften av jorden i praktiken handlade om stöld av jord från människor som levt och försörjt sig på jordarna under många generationer, det försvinner helt i Norbergs historieskrivning. Storgodsherrarna hade ursprungligen fått förläningar av kungen, vilket inte var detsamma som att de fick jorden som privat egendom utan istället en gång innebar att de fick rätten att styra över stora landområden och att uppbära skatt och ta ut dagsverken från människorna som bodde inom området, i sig ett förtryck av människorna. När det århundraden senare blev lönsamt att hålla stora betande fårhjordar kastade dessa herrars ättlingar helt simpelt ut människorna från de små gårdar de och deras förfäder levt på under många generationer och lade beslag på deras odlingslotter. De tvingade därmed in mängder av människor till städerna och ut i en än värre fattidom. Dessa de jord- och egendomslösa kom nu att utgöra ett trasproletariat som kunde utnyttjas som det passade den framväxande borgarklassen, i deras gruvor och manufaturer. De här människornas totala brist på frihet talar aldrig Norberg om. De finns helt enkelt inte i hans historia. (4,5)

Vi ser exakt samma förtigande av mänskligt lidande i flera av hans berättelser, i den om liberalismens historia, i den om ”undret” Hong Kong (3, 6) och nu om Haitis historia (1). Där människors lidande inte kan döljas, som nu i Haiti, beskrivs det som en obegriplig konsekvens av stygga diktatorer, inte som en konsekvens av exempelvis USA:s agerande mot Haiti, och USA:s stöttande, med militära medel, av just dessa förtryckare, av  amerikanska kapitalisters rätt att utnyttja haitierna som superbillig arbetskraft (7), på samma sätt som Londons borgarklass gjorde med de egendomsbestulna och deras barn under 1800-talet.

Indirekt säger han, i sitt historieberättande, att det är fullständigt acceptabelt att stjäla naturresurser från de små människorna, att deras privata äganderätt och rätt till liv och frihet inte är något heligt. Han fråntar därmed helt enkelt de ”små” människorna deras status som människor. Det gör han i och med att han inte tillerkänner dem rättigheten till liv, frihet och egendom, de rättigheter som den liberala ideologin tillskriver alla människor. Dessa friheter blir, med Norbergs historieskrivning, endast de rika makthavarnas rättigheter. Endast de rika är därmed riktiga människor.

När J S Mills, en av liberalismens förgrundsgestalter (socialliberal) reagerade mot den  utbredda fattigdomen i England under senare delen av 1800-talet och förordade statliga ingripanden för att lindra nöden och för att tillförsäkra alla en möjlighet till god utbildnig, ser Norberg detta som det stora sveket mot liberalismen. (2) Han framhåller istället samhällsfilosofen och socialdarwinisten Herbert Spencer, som förordade att de fattiga skulle få svälta ihjäl så att det mänskliga materialet inte försämrades, som liberalismens sanne företrädare.

Skriver man som Norberg gör så gör man alltså den liberala ideologin till ett försvar för den rika överklassens stöld från, utsugning och förtryck av stora delar delar av mänskligheten, och det är väl precis så det är – i praktiken och bakom Norbergs vackra men lögnaktiga liberala retorik och propaganda.(7)

Om Norberg står för de liberala idealen så är liberalismen en ideologi som handlar om de starkas rätt, inte om alla människors rätt till liv, frihet och egendom. Det är sådana resonemang som hans, som gör liberalismen till samma andas barn som nazismen och fascismen.

Tillägg 29/1: För dem som vill veta vad Norberg inte talar om lägger jag in filmen, en gång till, där journalisten och filmaren Kevin Pina intervjuas om Haitis historia . Jag rekommenderar den varmt och här i synnerhet med tanke på vad Pina säger om hur USA:s och Canada:s eliter betalar propagandister i andra länder.  (Face to Face with Jack Etkin, Google video):

Filmen har tagits ner från den här adressen men jag har hittat den här istället:

Face to Face with Kevin Pina: Discussing Haiti

Jag rekommenderar också läsning av min tidigare bloggpostning om Haiti: Haiti – den neoliberala drömmen.

Tack L. O. Kristoffer Ejnermark för tipset om Norbergs Metrokolumn (Hittar inte permalänken till inlägget ifråga).

/Kerstin

Länkar:
1)  Din glögg gjorde Haitis bönder fattigare, Metro 20/1 2010
2) Liberalismen. De individualistiska idéernas historia, J Norberg
3) Markadskraften.com, Johan Norberg & C0
4) Liberalism a la Johan Norberg del I, Motvallsbloggen 27/11 2007
5) Liberalism a la Johan Norberg del II, Motvallsbloggen 29/2 2008
6) En rosenröd Hong Kong-dröm, berättad av Norberg & Co, Motvallsbloggen, 28/5 2009
7) Haiti, den neoliberala drömmen, Motvallsbloggen 25/1 2010
- När ska världen förlåta Haiti för dess frigörelse, Björn Kumm, DN

För den som vill informera sig om Haiti och orsakerna till att jordbävningen blev en så omfattande katastrof  finns det en hel del att hämta på nätet. Där kan vi få veta hur USA med allierade försökte förvandla Haiti till ett nyliberalt mönsterland – och hur det gick. Som av en ren händelse har Haiti en usel, ja nästan ren frånvaro av infrastruktur, vilket är konstigt med tanke på hur fantastiskt bra det privata kapitalet påstås sköta stater, bara de slipper klåfingriga regeringar.

Några länkar för den som är intresserad alltså, och det borde alla vara som vill leva i en demokrati och som använder sin rösträtt.

1: Before and after the Quake. The incapacitation of Haiti, Ashely Smith, Counterpunch

Ett citat ur artikeln:

”The media coverage of the earthquake is marked by an almost complete divorce of the disaster from the social and political history of Haiti,” Canadian Haiti Solidarity Activist Yves Engler said in an interview. ”They repeatedly state that the government was completely unprepared to deal with the crisis. This is true. But they left out why.”

Why were 60 percent of the buildings in Port-au-Prince shoddily constructed and unsafe in normal circumstances, according to the city’s mayor? Why are there no building regulations in a city that sits on a fault line? Why has Port-au-Prince swelled from a small town of 50,000 in the 1950s to a population of 2 million desperately poor people today? Why was the state completely overwhelmed by the disaster?

To understand these facts, we have to look at a second fault line–U.S. imperial policy toward Haiti. The U.S. government, the UN, and other powers have aided the Haitian elite in subjecting the country to neoliberal economic plans that have impoverished the masses, deforested the land, wrecked the infrastructure and incapacitated the government.

Så några fler länkar som delvis behandlar samma sak som artikeln ovan, men som också tar upp andra aspekter av förtrycket av Haitis befolkning och de militärkupper USA utsatt haitierna för genom åren.

2: The Worst Just Got Worse. The Tragedy of Haiti … and Us, Paul Buchheit, Counterpunch, erbjuder en mycket kort sammanfattning av de senaste 30 årens haitiska historia.

3: No Mister, You Can’t Share My Paine, John Maxwell, Counterpunch

Ett litet citat från den här artikeln också, om vad som hände medan man fraktade iväg den folkvalde presidenten Aristide efter USA-kuppen mot honom 2004:

Meanwhile, in Haiti, the US Marines protected an undisciplined ragbag of rapists and murderers to allow them entry to the capital. The Marines chased the medical students out of the new Medical School established by Aristide with Cuban help and teachers. The Marines bivouac in the school, going out on nightly raids, trailed by fleets of ambulances with body bags, hunting down Fanmi Lavalas activists (Aristidanhängare: min anm) described as ’chimeres’ – terrorists.

Det här är artiklen som också berättar om hur de rika eliterna ingalunda har fått sina rikedomar av Gud, av någon naturlag eller av den osynliga handen, utan sett till att stjäla den från andra människor, med stöd av militär, med hjälp av förtryck, av mord av tortyr.

Slutligen en mycket sevärd film, där journalisten och filmaren Kevin Pina intervjuas om Haitis historia (4: Face to Face with Jack Etkin, Google video):

Filmen ovan har tagits ner från den här adressen, men jag har hittat den här istället:

Face to Face with Kevin Pina: Discussing Haiti

Haitierna är inte fattiga av ren slump alltså, de har tvingats till fattigdom, och denna fattigdom är den viktigaste orsaken till att jordbävningen fick så katastrofala konsekvenser och skördade så många offer.

Filmen ger också anledning att fråga sig vart Sverige är på väg?

/Kerstin

Länkar:
- Haiti och de dödliga sjukdomarna, Motbilder
- En framtid i Haiti, Kildén & Åsman
- Tommelilla maktlöst mot Shell, efterarbetet
- Halva Sverige inmutat, Skogsstyrelsen

Vill bara tala om att ikväll visar TV Dan Josefssons utmärkta film om ”Novemberrevolutionen”, i  mitten och slutet av 80-talet, de politiska beslut och åtgärder som handlade om att förverkliga de borgerliga partiernas våta dröm, och de beslut som ledde fram till bankkrascherna i början av 1990-talet samt till nedmonteringen av den svenska välfärden, som fortfarande pågår, och nu i accelererad takt.

Programmet går på Kunskapskanalen kl 21.00 (som nu har bytt plats med TV24, varför man får klicka sig fram till 24:an om man inte har programmerat om TV:n)

Den här veckan, såväl som förra onsdagen då man sände Dan Josefssons mycket informativa program om pensionsreformen, den som bestal oss som nu är pensionärer på en stor del av den pension vi hade betalat in till under hela vår yrkesverksamma period, sänder de andra kanalerna förstås populära underhållningsprogram. Man kan inte låta bli att misstänka att det handlar om en medveten politik för att få så få människor som  möjligt att informera sig om vad våra politiker har gjort mot oss, och i stort sett i total hemlighet. Men, programmen kan troligen ses också på SVT Play (fast jag kan inte hitta dem), av dem som kan titta på dessa förstås. Numer kan ju inte alla svenskar se på TV ens, då de förlorade mottagningen i och med digitaliseringen och hela Sverige inte ska med längre.

/Kerstin

Länkar:
- Novemberrevolutionen, Kunskapskanalen, Svt
- 3 x Josefsson i Kunskapskanalen, Dan Josefssons blogg
- Korståget mot välfärden, Den svenska elitens våldsamma revolt, Dan Josefssons blogg
- Så skapade de ett Sverige för de rika, Dan Josefssons blogg
- Så gjordes vi till små kapitalister – och blåstes på pengarna, Dan josefssons blogg

Jag kan dessvärre inte låta bli att skriva idag också. Att inte kunna koppla av, fast man bestämmer sig för att försöka, ligger nog i generna, såvida det inte beror på en felslagen uppfostran.

En gång i tiden hukade och bugade en svensk regering inför Tyskland och herr Hitler, något en yngre generation har förhånat. Idag bugar hela världens regeringar för USA, oberoende av vem som sitter som president. Jag var också lite hoppfull när Obama valdes till president i USA men när jag hört lite av hans senare tal, som också är fulla av storhetsvansinne, ”vi ska styra världen” och det där, så mår jag illa. Det är bara att inse att det inte är presidenten som styr i USA utan det är de amerikanska multinationella företagen.

Idag snubblade jag över en artikel i Project Censored, om världsekonomin och om hur alla länders centralbanker är med och finansierar USA:s krig.

The worldwide surplus of dollars is forcing foreign central banks to bear the costs of America’s expanding military empire. Keeping international reserves in “dollars” means that when US financial speculation and deficits payment pumps “paper” into foreign economies, these banks have little option but to recycle it into US Treasury bills and bonds—which the Treasury then spends on financing an enormous, hostile military build-up to encircle the major dollar-recyclers: China, Japan and Arab OPEC oil producers. These governments are forced to recycle dollar inflows in a way that funds US military policies in which they have no say in formulating, and which threaten them more and more belligerently.

(Min översättning: Överskottet av dollar världen över tvingar andra centralbanker att bära kostnaderna för Amerikas expanderande militärimperium. Att hålla internationella reserver i ”dollar” innebär att när USAs finansiella spekulation och betalning för underskott pumpar in ”värdepapper” (paper) i andra ekonomier så har dessa inget annnat val än att använda dem till att köpa amerikanska statspapper och obligationer – som staten (USA) sedan använder för att finansiera en enorm, fientlig-militär uppbyggnad för att inringa dem som återcirkulerra dollarn: Kina, Japan och Arabstaterna (OPEC, oljeproducenterna). Dessa regeringar tvingas att återcirkulera dollarinflödet så att det bekostar USAs militära agerande, som dessa stater inte kan vara med och bestämma om och som hotar dem mer och mer.)

Som om inte detta vore dystert nog:

To date, countries have been powerless to defend themselves against the fact that this compulsory financing of US military spending is built into the global financial system. Neoliberal economists applaud this as “equilibrium” as if it is part of economic nature and “free markets” rather than bare-knuckle diplomacy wielded with increasing aggressiveness by US officials.

(Min översättning: Tills nu har andra stater inte haft någon makt att försvara sig mot det faktum att deras ofrivilliga finansiering av USA:s militära utgifter är inbyggda i det globala finansiella systemet. Nyliberala ekonomer  applåderar och ser detta som ”jämvikt”, som om detta vore en del av ekonomins natur och av  ”fria marknader” snarare än knytnävsdiplomati utövad med tilltagande aggressivitet från USA:s sida.

Det här, säger troende nyliberala ekonomer också, och helt felaktigt, beror på det stora förtroendet för dollarna men icke så alltså.  Det beror på att centralbanker världen runt inte har något val:

However, the foreigners in question are not consumers buying US exports, nor private-sector “investors” buying US stocks and bonds. The largest, most important foreign entities putting “their money” here are central banks, and it is not their money at all. They are sending back the dollars that foreign exporters and other recipients turn over to their central banks for domestic currency.

(Min översättning: Utlänningarna ifråga är inte konsumenter som köper USA:s exportvaror, inte heller är de privata ”investerare” som köper amerikanska aktier och obligationer. De största och mest betydelsefulla aktörer som stoppar in sina pengar här är andra länders centralbanker, och det är inte deras pengar alls. De skickar tillbaka dollar som deras exportörer och andra mottagare lämnar över till sina centralbanker för att få inhemsk valuta för.)

Det är nämligen så att:

The US economy can create dollars freely, now that they no longer are convertible into gold, or even into purchases of US companies. Consequently, the US remains the world’s most protected economy.

(Min översättning: Den amerikanska ekonomin kan skapa dollar fritt, nu när den inte längre behöver lösa in dem i guld, eller ens i köp av amerikanska företag. Följaktligen är USA:s ekonomi världens mest skyddade ekonomi.)

USA inte bara krigar och sätter upp militärbaser  överallt i världen för att kontrollera alla jordens naturresurser, de gör det med andras pengar, även med våra alltså.

The ultimate question is what countries can do to counter this financial attack. How can nations act as real nations, in their own interest, rather than in America’s interest? Any country trying to do what the United States has done for the past 150 years is accused of being socialist or protectionist—this from the most anti-socialist economy in the world.

(Min översättning: Den slutliga frågan är vad andra länder kan göra för att motverka denna finansiella attack på dem. Hur kan nationer agera som verkliga nationer, för sina egna intressen, snarare än för Amerikas intressen? Varje land som försöker göra det som USA gjort de senaste 150 åren anklagas, av den mest anti-socialistiska ekonomin i världen, för att vara socialistiskt eller protektionistiskt.)

Våra svenska unga nyliberala entusiaster försvarar alltså envetet och entusiastiskt USA:s rätt att suga ut resten av världen, med andras pengar och med hjälp av hur mycket blodspillan som helst. Våra politiker bockar och bugar inför supermakten, den här som förra gången. Dagens egenmäktiga supermakt dödar och torterar andra människor i gigantisk skala. Tortyr är tortyr och mord är mord oavsett var sådant begås, oavsett vem som begår dessa brott och oavsett hur man försöker ursäkta eller legitimera dem. Våra egna politiker, och därmed vi själva, är medskyldiga och samtidigt utsugna.

Nu tyder allting dessutom på att USA beslutat sig för att ”ta tag i” Sydamerika igen, för att kunna lägga beslag på den olja och gas som finns där. (2) Fler krig i sikte alltså. Fler kupper mot valda presidenter. Vi har sett det förr, bl.a i Haiti.(3)

Så vad ska man göra? Fortsätta att blogga och protestera som en annan Don Quijote eller försöka hitta någon liten isolerad trevlighet att leva för själv de år man har kvar?

Som en god vän till mig sade för många år sedan: Min morfar sade alltid att kunskap inte är tung att bära – men han hade ju alldeles fel.

/Kerstin

Länkar:
1) Dollar Glut Finances US Military Expansion, Project Censored
2) Fast Track Oil Exploitation in Western Amazon, Project Censored
3) More Than Aid, Haiti Needs Allies. Tolu Olorunda, counterpunch
Läs också:
- Jemen- en länk i USAs strategiska kedja, Kildén & Åsman

Alliansens jättesatsning, jobbcoachingen, är inte så lyckad, sägs det (vem hade kunnat ana att den inte skulle bli det?). Dels har den resulterat i att ett antal skurkar och bedragare, genom att kalla sig för jobbcoacher, fått en möjlighet att sko sig på våra skattepengar, dels har den inte resulterat i att så många fått jobb.

De som försvarar åtgärden, att satsa på coaching för de arbetslösa, menar att det ju inte är coachernas uppgift att skaffa fram jobben, det måste de arbetslösa göra själva men coahcerna ska och kan hjälpa dem att hitta alla de där jobben som delas ut på informella vägar.

Jaha, undrar man, är det meningen att coacherna ska ägna sig åt släktforskning för de arbetssökande, för att dessa ska få kännedom om var de har alla sina ”klanmedlemmar”, de där som i sann nepotistisk anda delar ut jobb till släkt och vänner?

Nja så var det ju inte tänkt. Coacherna ska hjälpa de arbetslösa att skriva fina CV:n, för sådana är livsviktiga idag, kan man bli upplyst om av en coachentusiast. Då undrar man hur det går när alla blir riktiga hejare på att skriva sådana? Blir det fler lediga jobb på det sättet? Naturligtvis inte. Dessutom torde alla ändå aldrig bli lika lysande CV-författare.

Så coachingen verkar i slutänden snarare vara till för att hjälpa företagen att sålla agnarna från vetet, ta fram A-arbetskraften, de som lärt sig skriva brillianta CV:n, och sålla bort B-laget. Så måste det förstås fungera i ett ekonomisk system där alla inte ska få vara med och där de som stängs ute, pga arbetslöshet, sjukdom, ålderdom eller allmän diskriminering, ska fungera som avskräckande exempel, där sådana mänskliga ofullkomligheter ska resultera i placering i den samhälleliga skamvrån. 

Vi lever ju i en modern tid där samhället ska vila stadigt på den ständiga krisens grund och där ”styrande genom rädsla” (management by fear) är den statsbärande principen.

Länkar:

- Visste ni att…, Alliansfritt Sverige

- En social kris skapad av regeringen, Ett Hjärta Rött

- Två världsmästare, Lasses blogg

Året var 1970. Jag läste statskunskap som stasvetenskap hette på den tiden, kurser med inriktning på internationell politik.

En av kursböckerna var den lilla boken Krig utan seger (1968), en antologi om det kalla kriget och dess uppkomst.

Jag ramlade in i boken som övertygad liberal och folkpartist (på den tiden var Folkpartiet ett socialliberalt parti, dvs stod något till vänster om dagens Socialdemokrati). Läsningen var omtumlande och skulle innebära mina första steg mot en total omvärdering, både av mina egna politiska värderingar och av min uppfattning om de politiska skeenden som följt på andra världskriget. Det som jag läste i den här boken stämde knappast med en bokstav med vad jag hade fått lära mig dittills och vad människor i allmänhet ansåg eller trodde om det kalla kriget, om dess orsaker och om hur och varför Tyskland förblev en delad stat. Jag kände mig snart grundlurad av media och av den skola som hade lurat i mig en helt falsk bild av vad som verkligen hände, där i Tyskland efter kriget.

Det gick inte, konstaterade jag, när jag läste den här boken, att komma ifrån att alla mått och steg som ledde fram till att delningen kom att bli ”permanent”, som vi trodde då, hade tagits av Västmakterna med svar från Sovjet, efter att man från den sidan framfört fruktlösa protester då åtgärderna stred mot Potsdamöverenskommelsen.

Här ett mycket kort sammandrag  av vad jag fick läsa i Göran Byttners bidrag i boken, Den stora krishärden. Vid bidraget antecknade jag efter genomläsningen: ”Jag bedömer denna essä som så objektiv man kan vara, vilket inte utesluter en viss subjektivitet”. Jag gör nog samma sak nu, när jag läser om essän.

17 juli8 1945, konferensen i Potsdam: Segrarmakterna träffas. Ett protokoll utfärdas, enligt vilket Tyskland delades in i fyra zoner som skulle styras av de segrande makterna. Tyskland skulle, trots delningen och så långt möjligt, styras som en ekonomisk och politisk enhet och styrelserna skulle kontrolleras av ett kontrollråd, där USA, England, Frankrike och Sovjet var företrädda genom sina militära överbefälhavare i Tyskland. Tyskland skulle dessutom demilitariseras totalt. All krigsviktig industri skulle förstöras. Samma överenskommelse gjordes om Österrike.

Vidare kom man överens om en del gränsdragningar samt att tyskar i Polen, Tjeckoslovakien och Ungern skulle överföras till Tyskland. (Det innebar en fördrivning av mer än 6,5 miljoner människor.)

30 juni 1945: Kontrollrådet spärrar gränsen mellan Östzonen och Västzonerna för att förhindra att allför många människor strömmade över til Väst.

20 mars 1948: Kontrollrådet bryter samman: Sammanbrottet var ett faktum då Sokolovskij lämnade kontrollrådets sammanträdesrum i protest mot att de tre västmakterna i London hade kommit överens om att slå samman de tre västliga zonerna. Sovjet såg detta som ett brott mot Potsdamöverenskommelsen.

Därmed inleddes blockaden mot Berlin, som varade till 12 maj 1949.

Byttner skriver om detta:

I kontrollrådet var det i första hand Sovjetunionen som i Potsdamöverenskommelsens namn fasthöll vid den tyska enheten. 

………

Först sedan Västtyskland upptagits i Atlantpakten övergav Sovjetunionen enhetstanken (sid 54)

Några sidor längre fram läste jag att:

I tiden- rent kalendariskt betraktat – var det västsidan som som fullbordat den tyska delningen. Det började med det så kallade bizonien – det vill säga sammanslagningen av de brittiska och amerikanska ockupationssektorerna och fortsatte med inrättandet av det ekonomiska rådet i Frankfurt och de politiska sammanslagningarna av de tre västliga ockupationszonerna. 

………

Utvecklingen i den sovjetiska ockupationszonen hade inte stått stilla, men åtgärderna  där var hela tiden svar på åtgärder i väst. Bizonien – en ekonomisk kommission i öst. Sammanslagningen av de tre västliga zonerna – en folkkongress i öst. Det svåraste slaget mot enheten var emellertid den valutareform, som 1948 genomfördes i västzonen. (sid 58)

Valutareformen i västzonerna, 1948, resulterade i att Sovjet genomförde en liknande reform och införde en egen östvaluta.

1949 utropas förbundsrepubliken Tyskland i väst Sovjet svarar med att utropa den tyska demokratiska republiken.

Så hoppar jag till 1952. Om det året skriver, Byttner:

… vände sig Sovjetunionen de 10 mars 1952 till de tre västmakterna med ett överraskande utspel, där man föreslog ett tyskt enande inom de gränser, som man dragit upp i Potsdam, tillbakadragande av ockupationstrupperna, alliansfrihet för det återförenade Tyskland, fria val och så vidare I stort sett ett statsfördrag som liknade det, som man 1955 skulle enas om för Österrike (min anm: som ju delades i zoner på samma sätt direkt efter krigsslutet). (sid 60)

USA var, skriver Byttner, inte intresserat av en återförening vid den tiden.

5 maj 1955 gavs Västtyskland fullständig suveränitet  och togs då också upp i NATO, som hade bildats 1949. 

11-14 maj 1955 svarade Sovjet med att skapa Warzawapakten.

Det ska också sägas att Västmakterna ganska snart genomförde handelsblockader mot öst och upprättade listor med varor som inte fick säljas till Sovjet eller randstaterna. 

Sommaren 1961 påbörjades byggandet av muren.  Vi som var med minns några dramatiska dagar då vi fruktade att ett nytt världskrig skulle utbryta, vilket lyckligtvis inte blev fallet. På den tiden var nog alla dessutom övertygade om att nästa krig skulle bli ett atomkrig.

Och för 20 år sedan raserades muren av protesterande östtyskar. Den blev inte permanent. Stora ting kan hända i politiken, undrens tid är inte förbi. En sovjetledare bestämde att man inte skulle rulla in med tanks och krossa folken i de dittillsvarande Öststaterna.