Idag får vi det jag skrev, i min lilla recension av delar av Peter Rosts bok häromdagen, besannat även för Sveriges del. Våra svenska kändisjournalister säljer sina tjänster till allt möjligt och till alla möjliga PR-uppdrag och gör sig stora pengar på att ställa upp för storföretagen.

Hur trovärdiga är de egentligen?

En gång i tiden tyckte jag att exempelvis Lennart Ekdal var en ganska bra ekonomijournalist. Sedan ett antal år gör jag inte det. Här är kanske förklaringen. Själv anser han att han har förmåga att sitta på två stolar samtidigt, utan att det påverkar hans omdöme eller objektivitet.

Jodå, för någon eller några miljoner om året skulle jag kanske också (försöka) anse det om mig själv. Sedan kanske inte heller jag skulle kunna övertyga andra (mer kritiskt tänkande människor) om samma sak.

Aftonbladets eget lilla frågeinstitut visar att en ganska stor majoritet av dem som svarat inte alls litar på TV-journalister. Gissa vad jag kryssade i. Det är nu helt uppenbart att även den svenska demokratin, precis som den amerikanska, köpts upp av storföretagen.

Länk:
TV-stjärnor – till salu, AB

Jag har länge tänkt köpa och läsa Peter Rosts bok Sjuka pengar , men det har inte blivit av. Nu sprang jag på den på bokmässan och då blev den äntligen inköpt. Följaktligen blev jag sittande uppe nästan hela natten med näsan i den här boken.

Jag kan inte säga att innehållet förvånade mig eftersom jag lagt pussel om det här området ända sedan jag började intressera mig för lugnande medel av olika slag, såsom sömnmedel, bensodiazepiner och SSRI, på grund av nerdrogningen som min mamma råkade ut för och som hon blev väldigt dålig av. Men det var mycket intressant, både att få fler detaljer och att få sina misstankar/slutsatser definitivt bekräftade. Här talar en person som suttit på en VD-post inom några av de stora läkemedelsföretagen, nämligen inom Pharmacia och senare Pfizer, om att alla mina misstankar är helt riktiga. Peter Rost torde inte gå att vifta bort som en person som inte vet vad han talar om, eller som en som fallit för någon ”sammansvärjningsmyt”, som jag brukar bli anklagad för att ha gjort när jag skrivit om hur de stora företagen beter sig och om hur de lurar oss.

Hur det medicinindustriella komplexet lurar oss.
I bokens sista kapitel talar Peter Rost om de metoder läkemedelsföretagen använder sig av för att lura oss på olika sätt. Inledningsvis får vi veta att:

De anlitar globala PR-byråer … … på de här firmorna arbetar några av de bästa PR-konsulterna – tidigare journalister och nyhetsankare. Avsikten med PR, till skillnad från reklam, är att allmänheten inte ska förstå att de tar del av ett kommersiellt budskap. Det är det här som gör en skickligt genomförd PR-kampanj så effektiv.

Vi känner igen det här även från Sverige. Dels har vi sett hur somliga journalister börjat arbeta som PR-personer för stora företag, dels har vi sett hur TV-ankare anställts för att fixa deras good will. Sådana jobb torde vara många journalisters dröm, eftersom de betalas mycket bra. Ett känt fall är Helena Stålnert, som lämnade sitt arbete som chef för Aktuelltredaktionen efter 18 år för att bli kommunikationsdirektör på SAAB. Det är också vanligt att journalister ägnar sig åt att tala inför VD:arna i de stora företagen, om hur de ska hantera media exempelvis. Ja, så har vi ju den uppköpte fd statsministern.

Peter Rost räknar så upp några av de knep läkemedelsföretagen använder sig av för att föra ut information om sina produkter utan att folk förstår vad det handlar om, nämligen företagens vilja att tjäna mer pengar.

1: Den vanligaste och enklaste metoden, skriver han, är att skicka ut ett pressmeddelande till tidningarna.

De flesta av oss har väl läst sådana artiklar som dessa meddelanden resulterar i, om hur vi måste se upp så att vi inte drabbas av den ena eller den andra sjukdomen eller åkomman, men hur det tack och lov finns botemedel eller förebyggande mediciner av något slag.

2: De gör videoinspelningar som ser ut som en nyhet, och skickar dessa till TV-stationerna, som blir glada för att få gratismaterial och som tittare inte ska genomskåda som de reklamfilmer de i själva verket är.

3: Man låter någon annan föra fram budskapet exempelvis genom att sponsra patientorganisationer. Dessa betalar igen genom att fungera som företagens megafoner.

Hur många vet exempelvis att föreningen för föräldrar med ADHD/DAMP är sponsrad av företaget som tillverkar de mediciner som man ger barn som klassats som ADHD/DAMP-fall? Det skymtade fram i en bisats någonstans när professor Gillbergs ADHD/DAMP-forskning var på tapeten.

I USA, menar Peter Rost, hjälper det inte att en patientförening avstår från stöd från läkemedelsföretagen för att stå fria. I det fallet startar företagen bara en ny patienförening som tar emot pengar – och se, där har de sina villiga PR-patienter.

4: Vidare kan man låta en PR-konsult skriva ihop en medicinsk uppsats, som är positiv till ett visst läkemedel och betala någon känd forskare eller professor för att skriva under artikeln, som sedan sänds till någon medicinsk tidskrift.

Vi får också veta att läkemedelsföretagen i USA har 1274 lobbyister, mer än två för varje kongressledamot, som arbetar för att garantera företagen för dem förmånlig lagstiftning. Så betalar företagen förstås stora summor till de politiska partierna.

Peter Rost skriver avslutningsvis att:

Konsumenten är i praktiken helt manipulerad av det som pågår i det fördolda.Läkemedelsindustrin skiljer sig inte från andra företag. De agerar för att gynna sina egna intressen och stödjer de lagar som är fördelaktiga för dem.
………….
Manipulationer genomsyrar hela samhällskroppen. Forskare vid det ryktbara National Institutes of Health (NHI) tar emot pengar från läkemedelsbolagen. FDA, det amerikanska läkemedelsverket, finansieras till stor del av läkemedelsindustrin. Läkemedelsbolagen sponsrar tal av medicinska opinionsbildare och skickar dem på riksomfattande turnéer. Man ger forskningsanslag till vissa forskare och bidrar till finansieringen av universiteten. Vi ska inte inbilla oss att detta handlar om välgörenhet.

Ska vi gissa att nedläggningen av Kilen (den organisation som hjälpt läkemedelsberoende patienter), som alliansen drog in alla medel till nästan omedelbart efter att den tillträtt, har något att göra med pengar till politiker? Jag vet inte, men nog förefaller denna förmodan plausibel, i synnerhet som moderaterna inte vill ha lagar som tvingar partierna att redovisa varifrån de får sina pengar.

Även vårt svenska Läkemedelsverk, som fyller samma funktion i Sverige som FDA i USA, och som enligt regeringen skulle ta över Kilens uppgift, finansieras i hög utsträckning av läkemedelsföretagen, alltså av dem de ska granska och av dem, vars offer Kilen har stött och hjälpt. Nog verkar det som om någon inte vill att läkemedelsberoende människor ska få hjälp att bli av med sitt beroende.

Slutligen har vi psykiatrikern Anders Milton, som utredde psykiatrin i Sverige och som omedelbart efter att han lämnat in sin rapport tillträdde ett toppjobb hos Pfizer, en av jättarna inom läkemedelsindustrin, och just det företag som Peter Rost berättar om alltså, och som han blev anställd hos efter att företaget hade köpt upp Pharmacia.

Vi har också Landstingsdirektör Lars Andåker, som är en medlem i Pfizers nybildade Samhällsråd, bildat för att bl.a. diskutera hur man ska agera när Apoteket blir privatiserat. Samtliga i gruppen får 10 000 kr/möte. Detta råd består av:

Anders Milton, ordförande (prykiatriutredare)
Anitra Steen, (VD Systembolaget)
Sven- Erik Söder (infrmationsdirektör Pfizer)
Alexandra Charles (ordförande i 1,6 miljoners klubben)
Mariann Nievert (Styrelseordförande i Karolinska universitetssjukhuset)
Torbjörn Larsson (VD Ersta Diakonisjukhus)
Bengt Holgersson (Fd styrelseordförande Landstingsförbundet)
Lars Andåker (Landstingsdirektör)

Om detta råd läser vi så:


Rådet träffas 4 gånger under 2007.
– Rådet ska tillföra perspektiv på samhällsfrågor som är relevanta för 
Pfizers verksamhet, berättar Sven-Erik Söder, informationsdirektör på Pfizer.

På Läkemedelsindustriföreningens (LIF) sida kan vi läsa, apropå att Pfizer deltog i Almedalsveckan för tredje året, att:

– Pfizer vill vara en aktiv part i diskussionerna om den framtida hälso- och sjukvården i Sverige, säger Sven-Eric Söder, informationsdirektör på Pfizer. Vi har stor kompetens och erfarenhet när det gäller hur läkemedel fungerar och bör användas. Att delta under Almedalsveckan är ett viktigt led i vår strävan att i en dialog med sjukvårdens aktörer bidra till att våra läkemedel används på bästa sätt för både patienterna och samhället i övrigt.

Medverkandelistan är inte heller ointressant:

Marie Wedin, Läkarförbundet
Margareta Nilsson, Diabetesförbundet
Björn Beermann, Läkemedelsverket
Johan Pehrson (fp), socialutskottet
Niklas Prager, VD Pfizer
Samtalsledare: Anders Milton

Snygg soppa. Myndighetspersoner, som är satta att skydda oss och tillvarata våra intressen, och som betalas av oss skattebetalare, samarbetar intimt med och låter sig betalas av Pfizer, ett läkemedelsbolag som inte skyr några medel, ja som går över lik i sin profitjakt.

Jag återkommer säkert med mer ur boken framöver. Då ska jag berätta om hur Pfizer inte alls hade patienternas bästa för ögonen utan hur man försökte hindra Peter Rost att ingripa mot olaglig ”off-label-förskrivning”, alltså användandet av medicinerna även för sådant de varken är utprovade eller godkända för.

Me ändå, Läs Peter Rosts bok!

Länkar:
– Helena Stålnert och SAAB, SvD
– Anders Milton befäste problemen inom psykiatrin och fick toppjobb hos läkemedelsbolgaget, Whiplashgruppen
– Lars Andåker medlem i Pfizers Samhällsråd, Landstinget Sörmland
– NRX, om läkemedelsföretagens böter, för illegal marknadsföring mm
– TV-stjärnor – till salu, AB 30/9 07

Under kategorin Vård/omsorg till höger hittar man tidigare inlägg på Motvallsbloggen om området. Bl.a. detta inlägg: Om Kilens nerläggning, Motvallsbloggen 28/12 2006

Tillägg 29/9 kl. 16.40:
Britt, som kommenterat nedan (nr 4) informerar om en konsumenthearing 24/10 kl. 13.00, dit Peter Rost ska komma. Information om hearingen kan man hitta här. Bodde jag i Stockholm skulle jag definitivt inte missa denna hearing.

Det var inte Filippa som hade bakat mandelmusslorna till jul får vi veta nu via Aftonbladet (22/9). Amelia, som först publicerade bilden av Filippa med ett fat mandelmusslor, försvarar sig med att det inte sägs i artikeln att Filippa hade bakat dem själv. Istället är det Filippas mamma som bakar dem, och det är precis vad som står i överskriften.

Nu råkar uttrycket ”mammas mandelmusslor” vara tvetydigt. Dels kan det betyda att mamma har bakat dem, dels att de är bakade efter ”mammas recept”. Jag brukar steka ”mammas köttbullar” fast mamma inte kunnat laga mat de senaste 10 åren och dessutom är död nu. Min dotter bakar ”mormors” pepparkakor till jul, i båda fallen vet alla i familjen att det är mammas/mormors recept som använts och ingen tror att mamma/mormor har lagat till läckerheterna fast vi kallar dem för mammas/mormors.

När Amelia således visar bilden av Filippa med ett fat mandelmusslor och skriver ”Mammas mandelmusslor” i texten till bilden, så är det naturligt att läsarna tror att Filippa har bakat mandelmusslor efter mammas recept för vad i hela friden ligger det för nyhetsvärde i att Filippa låter sin mamma och svärmor stå för julmaten? Däremot hade det (kanske) varit duktigt av henne om hon hade bakat dem själv, varför de flesta förstås tolkade bilden på det sättet.

Sanningen i saken är i själva verket att Filippa inte är det minsta huslig och att Fredrik och Filippa låter föräldrarna fixa hushållsbetstyren. Men det betonades inte. Överskriften borde förstås ha varit: Filippa låter mamma och svärmor fixa julmaten! Det hade liksom inte alls gett samma bedrägligt positiva intryck av familjen Reinfeldt. Så här skrev AB om saken då, under en bild av Filippa i förkläde och med ett fat mandelmussor:

Viktigast, när det kommer till ätbara julsaker, är mandelmusslorna. De gör Filippa själv efter mamma Ullas klassiska recept, efter en misslyckad jul då hennes svåger inte lyckades köpa några mandelmusslor, utan i stället tog med sig klenäter.

Tvetydigheter ger alltså helt olika intryck beroende på när och var de används. Här lurade Amelia klart sina läsare om Filippas kvaliteter och även övriga massmedia gick på bluffen, eller ville gärna bidra med att falskeligen framställa Reinfeldts som vanliga rekorderliga genomsnittssvenskar, att ge fru Reinfeldt en good will som hon inte hade förtjänat.

Länkar:
Filippafeber, AB
Smaka på Reinfeldts goda jul, AB

Lyssnade på spridda delar av regeringsförklaringen och kan konstatera att Reinfeldt är len i munnen som en angorakanin och hård i hjärtat som en gråsten. Vit utanpå och svart inuti.

Tillägg kl. 23.45:
Förresten, förtryck har alltid utövats för de förtrycktas bästa. Ungar fick stryk för att det var bra för dem. Tjänstefolket fick också smaka piskan en gång i tiden för att det var bra för dem. Svarta slavar fick stryk för att det var bra för dem. Människor i de kolonialiserade länderna förtrycktes eftersom de var som barn, inte kunde ta hand om sig själva. Kvinnor kunde inte tillåtas ta samhällsansvar för det klarade inte deras intellekt av, ren omtanke om de svaga kvinnorna alltså. Idag ska sjuka och arbetslösa jagas och ”piskas” mentalt och ekonomiskt, för deras eget bästa. Inga nya tongångar alls alltså.

Förtryckares ”omtanke” om de svagare har alltid varit djup och innerlig och grundad i hjärtan av (grå) granit.

Visserligen sade Reinfeldt att det skulle löna sig att arbeta men jag kan inte erinra mig att han sade att det skulle han åstadkomma genom att göra livet djävligare för sjuka, arbetslösa och förtidspensionerade.

Det är det där som kallas att luras utan att ljuga. Om man är spekulant på en bil och försäljaren berättar att bilen är väldigt tyst, men inte talar om att det beror på att motorn överhuvudtaget inte går, så anser man inte att försäljaren är hederlig.

Tillägg kl. 23.15:
Rekommenderas läsning av Ali Esbatis inlägg Sjukskrivning och arbetsrätt om vad försämringarna av sjukförsäkringarna också handlar om. De är en del av alliansens bävrande för att krossa facken och arbetstagarnas ställning på arbetsmarknaden, det där som alliansen dyrt och heligt lovade att inte göra men som man redan kommit långt med.

Länk:
– Sänkt sjukersättning från årsskiftet, Ekot
– Regeringens ”satsning” på sjuka är en besparing. LO

Det är väl underligt, när det gällde Vilks och hans ganska illa hopkomna bild av Muhammed som rondellhund, då handlade hela massmediadiskussionen inte om något annat än om yttrandefriheten. Då insåg ingen i massmedia att lagen inte ger vem som helst en oförytterlig rätt att visa eller publicera vad som helst som han eller hon vill visa eller publicera varhelst han/hon vill visa eller publicera det.

När det kom till Maja Lundgrens bok, då visste varenda skribent att det är en skillnad mellan ”god smak” och ”yttrandefrihet” och att ingen har rätt att få sina alster publicerade var som helst bara för att vi har yttrandefrihet. I det fallet anklagar mängder av skribenter Bonniers för att man haft den dåliga smaken att ge ut Lundgrens bok. Här har jag inte hittat en enda människa (bortsett från en Bonnieranställd!) som ställt sig upp i massmedia och försvarat Maja Lundgren med argumentet att vi ju har yttrandefrihet i Sverige varför det inte bara är helt i sin ordning att Bonniers publicerat boken utan dessutom förlagets förbannade skyldighet att göra det, på grund av yttrandefrihetslagstiftningen.

Nej i Maja Lundgren-fallet så ”hade Bonnier inte behövt”, ja borde man inte ha publicerat boken. I det fallet var tydligen, enligt en upprörd skribentkår, Bonnier i sin fulla rätt att neka Maja Lundgren utgivning på grund av bokens dåliga kvalitet – och borde ha gjort det.

Däremot hade inte Gerlesborg rätt att vägra ställa ut Vilks bild, för då gjorde man våld på en konstnärs yttrandefrihet, enligt diskussionen om Muhammedbilden.

Vad ska vi kalla detta? Dubbelmoral? De egna tårna vill man inte bli trampad på, i yttrandefrihetens namn, andras tår däremot är man enligt lagen om yttrandefrihet skyldig att trampa på, i synnerhet på muslimers ömma tår.

Länkar:
– ”Pressetiska regler innebär censur”, DN
Det var ju bra att få veta att Bonniers inte kan refusera något pga att man absolut inte sysslar med censur. Ska genast skicka in ett par manus till Bonniers (se länken ovan).

– Maria Schottenius: Att överväga är inte censur, DN
– Kollegor rasar mot Maja Lundgrens roman, AB
– Branschen kritisk mot Bonniers, Svd

Såg en bra kortfilm på Ali Esbatis blogg, om Friedmans recept för omdaning av samhället från ett socialt ansvarstagande sådant till de stora kapitalistiska elefanternas uppsugning av alla resurser, till hur man ska möjliggöra för pengarna att flöda nerifrån och uppåt i en än snabbare takt.

Filmen, som bygger på Naomi Kleins senaste bok, som snart kommer ut, får mig att tänka på hur samma metod har tillämpats av politiker i Sverige, mest utpräglat av borgerliga regeringar, inte minst av den vi har nu.

Det gäller, menade Milton Friedman, mannen som svenska Riksbanken gav ett falskt Nobelpris till 1976, att skapa kriser, att just chocka folk, att skicka in människorna i en total intellektuell och politisk desorientering. Endast om människor är ängsliga och inte klarar av att se vad som händer blir de så förvirrade att man kan montera ner välfärden och införa en ren och fri kapitalism utan alltför häftiga protester.

Inträdet i den eviga krisen
Svenskarna blev chockade av det som hände efter kronförsvaret och den kris som detta förorsakade, 60.000 kraschade företag, nedskärningar i offentlig sektor mm. De flesta tänkte sig nog att krisen ändå var av övergående natur och få insåg då att med den nya ekonomiska politik som man börjat tillämpa i hela Västvärlden, hade man lagt grunden för den eviga krisen – för vanligt folk alltså, motsatsen för de ekonomiska eliterna (de där som får dela på 100 miljarder i bonusar bara i Sverige, alltså lika mycket som grundskola och gymnasium kostar tillsammans/år). De flesta svenskar, trygga som vi var på den tiden, trodde att om de arbetade och bet ihop, skulle tiderna snart bli goda igen.

Tiderna blev inte goda igen och blir de nog aldrig mer. Det är nämligen inte meningen att de ska bli det i framtiden. Den ekonomiska politiken går numer ut på att man ska ha en viss och ganska hög arbetslöshet, en betydligt högre sådan än man hade tidigare. De arbetslösa, och den bestämda kvoten av sådana, kommer alltid att finnas där hur mycket jobbsökande man än tvingar dem till, för den ska finnas där. De arbetslösa ska ha det dåligt för att de ska fungera avskräckande: Sådär kan det gå med mig också om jag inte ”sköter mig”. De ska skrämma alla dem som fortfarande har arbete att arbeta ännu mer och till allt lägre löner.

Människor ska utsättas för ständig press
Inom de stora företagen har man utvecklat, och tro inte att det är av en slump, idéer om ”management by stress”. De innebär att arbetsplatserna alltid ska vara underbemannade. Det, tänker de ledande eliterna sig, leder dels till att alla anstränger sig allt mer, dels till att konkurrensen mellan arbetskamrater ger fler och bättre idéer om rationaliseringar på arbetsplatserna, för arbetslösa vill folk ju inte bli.

Jodå, talet om att vi alla drömmer om drönarliv i arbetslöshet och att de allra flesta fuskar med bidrag, handlar inte om att man tror att människor i allmänhet är lata fuskare, utan om att få dem som fortfarande har arbeten, att acceptera, ja att begära nedskärningar för de där ”latmaskarna” som lever gott på andras surt inbetalade skattepengar, som de ständigt läser om och hör politiker prata om. Pressade och stressade människor blir nämligen alltid mindre generösa och mer missunnsamma. Ju sämre de arbetslösa och sjuka får det, ju bättre fungerar de sedan som avskräckande exempel.

Att människor blir mer egoistiska och mindre solidariska om de stressas oavlåtligt, vet alla som studerat någon betéendevetenskap. De ekonomiska eliterna har mängder av forskare i sin tjänst som talar om för dem exakt hur de ska bete sig för att lura folk och för att förleda folk. De gör inte ens någon hemlighet av vad det är de håller på med. Kunskaperna om detta finns där, för den som vill skaffa sig dem. Eliterna behöver inte vara rädda att tala om saken ganska öppet för de vet något som varken Hitler eller Stalin hade begrepp om, att med kontroll över massmedia och utbildning och med massiv propaganda och vilseledande information behöver man inte censurera. Man behöver inte straffa alla som talar om hur det är, istället för hur det i massmedia påstås vara, eller i de fall som massmedia tiger om. De allra flesta människorna kommer dels inte att tro dem som gör det, dels aldrig att läsa sådant som kunde ge dem insikter om vad som planeras för dem. De kommer att svälja propagandan och gå på de orddis som eliterna sprider ut över världen.

Om social oro utbryter
Om den sociala oro, som eliterna faktiskt trots allt oroar sig för, skulle utbryta, vet de precis hur den ska stävjas redan i sin linda. De har numer alla medel till sitt förfogande och kan kontrollera varenda människa. De får inga problem att förhindra att folk organiserar motstånd eller försöker göra uppror.

I Sverige såg vi en del av de förebyggande metoderna tillämpade vid Göteborgsdemonstrationerna, när USA:s och Bushs män hade fått lägga upp taktiken. Samma taktik tillämpar de hemma i USA och den fungerade bra även här. I avskräckande syfte dräpte man sedan till med domar som inte bara var hårdare än någonsin i Sverige, man dömde dessutom ett antal oskyldiga till långa fängelsestraff: ”Så här, gott folk, går det om ni försöker protestera. Då bryr vi oss inte så mycket om vilka som varit våldsamma och vilka som bara var på platsen. Då slår vi till bara – så mycket ni vet det”.

Se filmen på You Tube som jag länkar till ovan.

Varför inte också läsa ett debattinlägg om journalistkårens verkliga agenda, samt mitt inlägg om hur Försäkringskassan överdriver i sina rapporter om fusket:

Länk:
– Till salu: reportrar, R vd Brink, AB
– Alltfler anmäler andra människor – anonymt; Motvallsbloggen, 26/2 2007

Tillägg 12/9:
Läs även Eriks Bergs utmärkta och utförligare diskussion om samma sak.

Forts från del IV

Hur kunde det som hände i Tyskland hända?
Jag växte upp med föräldrar som var starkt antinazistiska och med en far som var mycket intresserad av krigshistoria, ett intresse som jag därmed ärvde. Under hela min uppväxttid frågade jag mig hur det som hände i Tyskland kunde hända. Idag vet jag hur de kunde hända, och det skrämmer slaget på mig, i synnerhet som jag ser samma processer i verksamhet idag, fast det inte längre är judarna som förhånas och skuldbeläggs utan invandrare i allmänhet men muslimer i synnerhet. Det handlade då som nu om propaganda, en enveten och ihärdig sådan. Den gången fick människor lära sig att det var judarnas fel att man hade det dåligt i Tyskland och att judarna ingick i en världsomspännande konspiration, som dessutom var kommunistisk, för att ta över världen.

En otäck AHA-upplevelse
När massmedia hade hetsat mot flyktingar och invandrare något år hände något som fick mig att förstå hur det som hände i Tyskland kunde hända. Svaret gavs mig i blixtbelysning och som en momentan och mycket obehaglig aha-upplevelse.

Jag arbetade vid den tiden som lärare i svenska för invandrare (sfi). Det hade jag gjort i två perioder mellan åren 1974 och 1992, sammanlagt 12 år. Under alla år, före 1990, hade människor alltid blivit positivt intresserade när mitt yrke kommit på tal: ”Det måste ju vara intressant att få träffa människor från olika världsdelar och kulturer – det måste vara stimulerande att arbeta med människor med så olika erfarenheter”, etc. Det var det, svenska för invandrare är nog det roligaste och tacksammaste (men också det mest arbetssamma och påfrestande) arbete jag haft (om man bortser från kommunala chefer och deras ibland stora inskränkthet). Så jag kunde berätta lite om mitt spännande arbete.

Men nu, omkring 1991, hände något och det hände ganska plötsligt. När jag vistades i sammanhang där människor inte visste vilket yrke jag hade, och blev tillfrågad om den saken, började reaktionerna bli helt annorlunda. Man började ganska omgående tala om annat. Det kunde bli en pinsam tystnad. Några få kunde fälla småironiska kommentarer som: ”Jaha, du är en av dem vi betalar onödiga löner till”, mm av liknande slag. Denna reaktion hade jag aldrig någonsin mött tidigare.

Det dröjde inte länge förrän jag började känna rent obehag inför frågan om vad jag arbetade med. Då hade ändå ingen varit riktigt ordentligt otrevlig mot mig pga av mitt arbete, människor hade bara signalerat ett visst ogillande, ibland på ganska subtila sätt ibland tydligare, och jag upplevde plötsligt inga positiv reaktioner längre.

En dag hände det, jag begick judasförräderiet. På frågan om vad jag jobbade med svarade jag inte ”svenska för invandrare”, som jag alltid sagt tidigare, utan ”jag är lärare i svenska”.

Pang! Insikten slog ner i mig som en blixt.
Jag hade inte mer än uttalat de här orden så insåg jag vad som hade hänt. Jag hade låtit mig påverkas, låtit mig tystas, jag kröp fegt undan risken för att skapa en lite obehaglig stämning. Insikten blev total, påtaglig och den kröp in under skinnet på mig: Människor i Tyskland hade tystnat långt innan det blev farligt att försvara judar eller säga emot när andra spred sina fördomar omkring sig. De icke-fördomsfulla tystnade helt enkelt för att undvika lite socialt obehag. Det var en mycket otrevlig upplevelse. Så lite behövs det för att tysta kritiska röster i tider av drev. Vi har sett en del av detta i bloggvärlden ex. där några massmedia bara behöver skriva lite negativt om någon, så drar även bloggdrevet igång och det utbryter ren och offentlig mobbing av enskilda, utpekade människor.

I detta sanningens ögonblick bestämde jag mig för att aldrig tiga mer, inte bry mig om det eventuellt socialt obehagliga bemötandet, strunta i om jag förstörde stämningen. Jag skulle säga ifrån så fort rasismen stack upp sitt fula tryne. Det har jag gjort sedan dess, och det har kostat mig en del. Ett antal av dem jag tyckt om, som jag umgåtts med under många år, är inte längre mina vänner. Jag är rädd att jag är ganska opsykologisk men jag ska i alla fall dö utan att ha spelat med, utan att ha tillhört dem som teg, eller som försåtligt och verserat spred fördomar om människor från andra delar av världen, eller med andra religioner än vi är vana vid. Jag ska dö utan att ha tillhört dem som möjliggör något liknande det som skedde den gången.

Nå, allt var inte nattsvart. Där jag minst hade anat det träffade jag på en förstucken rasism, där jag inte hade förväntat mig det träffade jag på människor som hade resning nog att stå emot propagandan och att också säga ifrån, stötta mig när jag sade ifrån bland annat. En omvärdering av ett antal av mina bekanta resulterade min hållning i, i vissa fall till en sämre bild av vederbörande, i andra fall till en bättre.

Alla påverkas av massmedia, några mindre, de flesta mer
Vi är så lättpåverkade att det inte behövs mycket propaganda för att de flesta av oss ska låta oss ledas som dumma får. Det gäller oss alla, även om somliga är lite mer medvetna och därför inte faller i varje propagandafälla.

Varje gång jag skriver om hur mycket vi påverkas av massmedia brukar jag få en del sura kommentarer om att jag uttrycker folkförakt och att människor visst kan tänka själva. Visst, människor kan tänka. Problemet är vad man ger dem att tänka om och på, och hur man leder människors tankar i vissa men inte i andra riktningar. Desinformeras vi ständigt, och det är dessvärre fallet vad gäller våra massmedia, så tänker vi förstås fel. Ingen av oss vet hur det faktiskt ser ut på områden vi har dålig kännedom om. Det vi vet, eller tror oss veta, om sådana områden har vi oftast fått från massmedia, direkt eller indirekt.

Vad värre, många ser inte ens att det de faktiskt vet stämmer illa med vad massmedia skriver. De börjar till slut att tro vad massmedia skriver även om deras egna erfarenheter talar emot det som sägs i dessa. Så gjorde exempelvis Expressen en undersökning om svenskarnas attityder gentemot invandrare 1993. Det visade sig då att de allra flesta sade sig känna någon eller några invandrare, som de tyckte bra om och som de ansåg vara fina människor, samtidigt som de ansåg att invandrare i allmänhet var ett problem. Det vill säga undantagen känner man själv, den generella bilden av invandrare och flyktingar får man sig serverad i massmedia. Det är dock ett faktum att de allra flesta av våra invandrare och flyktingar är precis lika laglydiga, trevliga och mänskliga som vi svenskar är genomsnittligt, som de där vi känner själva alltså. Men detta kommer bort i rapporterna om de få problematiska invandrarna.
Ingen svensk kommer på idén att döma ut alla oss svenskar utifrån Hagamannen eller utifrån Malexandermördarna. Men om en invandrare begår ett liknande brott, då generaliserar vi gärna och anser att ”sån’a är de allihop”, trots att alla vi känner inte alls är sådana.

Idag får människor lära sig, från massmedia, att muslimerna är ett allvarligt hot mot oss, att de ingår i en världsomspännande konspiration, kallad Al Qaida, som hotar att ta över världen, och eftersom invandrade muslimer får så många barn dessutom, kommer de snart att ta över våra länder i kraft av att de utgör en majoritet. Överallt i världen där människor har fått god utbildning har de nedbringat barnafödandet ex. så den sista farhågan är förstås ren och skär dumhet. Dessutom har utbildning tenderat att sekularisera människor. De flesta blir allt mindre religiösa ju bättre utbildning de får. Men vill man skapa motsättningar, då ska man förstås förhåna muslimer, för då sluter de sig samman, blir ännu mer religiösa och dessutom börjar de att slå tillbaka. Unga invandrare har väl redan börjat göra det i viss utsträckning.

Men glöm aldrig att det var svenskar som började!

Länkar:
– Del I
– Del II
– Del III
– Del IV

Så har då Teheran tyckt till om Vilks Muhammedbild. Nerikes Allehanda har ju haft ”det stora modet” att publicera denna, i tryckfrihetens namn. Nu väntar vi bara på att någon tidning, i samma tryckfrihets namn, publicerar hans senaste teckning, som lär finnas på hans hemsida, den med judesuggan.

För min del väntar jag fortfarande på en teckning av Vilks föreställande Jesus som rondellhund. Vi har ju en hel del tokkristna i Sverige som gärna skulle se att lagstiftningen kom att ligga mer i linje med Bilbens ord. Dem kunde man ju protestera mot och häckla lite – eller?

Men det är klart, varken judar eller tokkristna svenskar sitter på världens största oljereserver, de där som USA vill kontrollera, i varje fall är inget kristet land för närvarande måltavla för USA-regimens aggression och mest ondsinta propaganda. Dessutom stödjs ju Bush, och hans krigande i muslimska oljeländer, just av de tokkristna i USA.

Länkar:
– Irans president uttalar sig om Muhammedbild, SvD

Och DN tar i så livstycket spricker:
– Ingen svensk reaktion på Irankritik, DN
– Iran: Sionister publicerade hundbild, DN
– Muhammedteckningar belönas, DN
– Ny islamsk protest mot Örebrotidning, DN
– Bush varnar för ”nukleär förintelse”, DN
(jo vi minns ju Saddams massförstörelsevapen, de där som man har hittat massor av i Irak – eller!)

Milda makter, det går inte längre att göra statir över världen, den ÄR ju en enda stor satir! En mycket blodig sådan.

Tidigare länkar på Motvallsbloggen om Vilks och hans bilder:
– Om den försåtliga antiislamismen, Motvallsbloggen 15/8, 07
– Varför inte Kristus som rondellhund?, Motvallsbloggen, 20/8, 07

(forts från del I)

Invandrarfientligheten avtar
Man gjorde tre stora undersökningar om svenskarnas attityder gentemot invandrare, åren 1968, 1982 och 1987. Under hela denna tid avtog invandrarfientligheten. Jag vill mena att det var framför allt tre orsaker till denna utveckling, massmedias agerande, utbyggnaden av offentlig sektor och det faktum att det fanns gott om jobb.

Under mitten av sextiotalet kom den första s.k. strukturrationaliseringen, just vid den tiden då främlingsfientligheten tilltog och massmedia började agera mot denna. Företagen rationaliserades, slogs samman, lades ner och människor varslades och blev av med sina arbeten. Dock kom rädslan för arbetslöshet att leda till att vi fick en lag om reglerad invandring i början av 70-talet. Därefter kunde inte vänner och mer avlägsna släktingar komma till Sverige och börja arbeta. Om jag inte missminner mig var LO aktivt vad gällde att implementera denna lag.

Det var inte så konstigt att invandrarfientligheten tilltog just under den tiden. Men från den första undersökningen, 1968, och framåt avtog den alltså kontinuerligt fram till sista året på 80-talet, då den tilltog igen. En av de viktigaste orsakerna till denna utveckling, var den massmediakampanj mot invandrarfientligheten som jag skrev om i del I, dels massmedias sätt att skriva om de flyktingar som började anlända under första halvan av 70-talet. Om det jag här kallar “massmediakampanjen för invandrarna” var medvetet organiserad eller bara gemensam och spontant uppkommen, vet jag inte, tror dock mig minnas att den första delen av den (den under 60-talet) var organiserad och att jag läste om den saken då. Vilketdera som var fallet spelar ingen roll emellertid. Skriverierna kom ändå att fungera som en samlad kampanj.

Utbyggnaden av den offentliga sektorn
I samband med den första stora strukturrationaliseringen inom svensk industri insåg somliga att industrin skulle komma att behöva allt färre anställda framöver. Lösningen på det problemet blev utbyggnaden av den offentliga sektorn. Man började bygga ut barnomsorgen, sjukvården, åldringsvården och man hade ju redan beslutat om den 9-åriga grundskolan (kallad enhetsskolan från början). Alla dessa verksamheter sög under 70-talet upp den arbetskraft som blev övertalig i den alltmer mekaniserade industrin. Det behövdes ju därmed fler barnskötare, fler personer i sjuk-och socialvården, fler lärare och annan personal i skolan. Den här utvecklingen gav dessutom fler arbetsplatser för kvinnorna att gå ut till, samt möjlighet för dem att även arbeta inom andra sektorer. Vi kan säga att utbyggnaden av offentlig sektor i hög grad handlade om att församhälleliga kvinnors arbeten, de där som tidigare hade utförts inom hemmets väggar. Det innebar dessutom att kvinnor för första gången i historien fick betalt för traditionellt kvinnliga sysslor som barnpassning, matlagning, hemmavård av sjuka och äldre. Därmed kom utbyggnaden av den offentliga sektorn också att innebära en ökad ekonomisk jämställdhet mellan könen. Den kan sägas ha varit ett sätt att omfördela samhällets resurser från männen till kvinnorna, verka jämställande alltså.

Kort sagt, arbetslösheten ökade inte nämnvärt, trots industriernas personalnerdragningar. Mätta och trygga människor tenderar i fredstid alltid att vara mindre främlingsfientliga, ja överhuvudtaget att vara mer toleranta än otrygga människor. Men deras förhållningssätt i sådana här frågor har förstås också med de rådande samhällsnormerna att göra. Vi hade då ideal som talade om människors lika värden, om jämlikhet och jämställdhet och som hävdade varje människas rätt att delta i samhället, efter förmåga. Dessa värderingar, ursprungligen socialliberala och socialdemokratiska ideal, genomsyrade samhället, skolan och givetvis speglades de i massmedia.

Händelser i omvärlden – massmedias agerande
Allt frid och fröjd i början av 70-talet alltså. Vi hade fått ett generellt invandringsstopp med lagen om reglerad invandring som kom 1972. Därefter tog vi i stor endast emot flyktingar och anhöriginvandring. De hade förstås kommit flyktingar, men inte stora grupper av dem, hela tiden sedan andra världskriget, mest ifrån de forna Öststaterna. En större grupp kom efter Ungernkrisen 1956 exempelvis. Men de var så relativt få att de inte märktes i samhället och de kunde få arbeten nästan direkt. Dessutom såg de här människorna likadana ut som svenskar och kunde egentligen inte skiljas från oss i gatubilden.

Men, så hände något och nu hade en ny situation uppstått. Dels kom kuppen i Chile, 1973, dels fick vi fascistiska regeringar i flera Sydamerikanska stater under 70-talet, och nu fick vi för första gången en större flyktinginvandring, framför allt från de här länderna, men vi hade också tagit emot flyktingar från de fascistiskt styrda staterna Grekland, Spanien och Portugal.

Tidigare hade det varit svårt, för att inte säga nästan omöjligt, för människor att fly över halva jordklotet, men nu hade flygtrafiken byggts ut och det modernare kommunkationssystemet möjliggjorde för människor att fly hit från länder som låg mycket avlägset, och det började de göra nu. De nya flyktingarna från Sydamerika togs väl emot. Ytterst få svenskar klagade över att de kom hit, eller över att “kostade oss alldeles för mycket”. I tidningarna och från TV och radio hade vi fått utförliga rapporter om hur de fascistiska regimerna, som de här människorna flydde från, förföljde, fängslade, torterade och mördade oliktänkande. På den tiden var vi inte så vana vid rapporter om tortyr, och ytterst få svenskar försvarade sådan, som vi ju ser att somliga, dessvärre från grupper som tidigare var klart emot sådan, gör idag. De flesta svenskar förfärades och tyckte att vi måste ställa upp för de här människorna. De togs alltså väl emot i Sverige och även om allting i vårt mottangande inte fungerade väl så fanns den goda viljan och få svenskar betedde sig rent oanständigt mot de här flyktingarna. Sådant som alldeles för många gör mot dagens flyktingar, eller mot invandrare som varit i landet länge, ja även mot människor som fötts i Sverige, såg vi inte då.

Massmedia bidrog förstås till att skapa dessa positiva och humana värderingar som de flesta svenskar var besjälade av då. Följaktligen kunde man alltså i undersökningen 1982, om svenskarnas attityder gentemot flyktingar och invandrare, avläsa en positivare inställning till flyktingar och invandrare hos det svenska folket än vid den förra attitydundersökningen.

I början av 80-talet fick vi en period av tilltagande arbetslöshet, framför allt bland ungdomarna. Men detta ledde inte till tilltagande invandrarfientlighet. Ännu hörde vi få rop om stopp för invandring och flyktingmottagande.

Mot mitten av 80-talet började det också komma flyktingar från andra delar av världen, huvudsakligen från arabländerna och sådana som flydde efter revolutionen i Iran. De högutbildade, oftast sekulariserade iranierna drabbades hårt av den strängt religiösa regim som infördes i Iran och började fly därifrån. Vi började också få hit flyktingar från andra delar av arabvärlden och från Afrika, från krigsskådeplatser och oroshärdar längre bort alltså.

Nya tongångar
Massmedias, och journalisternas engagemang för flyktingarnas sak kom snart att uppfattas som problematisk av det politiska etablissemanget. Varje flykting prövades förstås, om den hade skäl att fly, innan den fick permanent uppehållstillsånd (PUT). Många, ja de allra flesta av dem, drabbades av utvisningsbesked efter en lång tids väntan på besked. Svenskar över hela landet engagerade sig för dem som till slut utvisades och massmedia tog upp deras fall, beskrev dem som ömmande och pressade därmed politikerna att ändra på besluten om utvisning. På den tiden var det nämligen regeringen som hade sista ordet i den saken.
För att komma tillrätta med detta, som politikerna ansåg vara problematiskt, vidtog de åtgärder för att få stopp på protesterna mot utvisningarna. Man började således isolera asylsökande (=de som sökt asyl och ännu inte fått PUT alt. utvisats) flyktingar från svenskar, genom att inte låta dem bo ute i samhället och genom att inte låta dem delta i undervisningen i svenska för flyktingar och invandrare med PUT. Det fick önskad effekt. I och med att svenskarna nu inte lärde känna enskilda flyktingar kom dessas situation i medieskugga. Tidningarna slutade i stort sett att skriva om upprörande fall av utvisning. Allt verkade vara frid och fröjd, sett ur politikernas synpunkt. Det blev nära nog helt tyst om flyktingar och invandrare i massmedia under några år.

Samhällsutvecklingen sedan 60-talet / förändrad ekonomisk politik
Det hade förstås också hänt en hel del i samhället sedan 60-talet. Industrierna hade fortsatt att rationalisera och robotisera. Datorn gjorde sitt intåg på arbetsmarknaden på bred front. Det här innebar att det inte längre blev lika lätt att placera ut nyinvandrade i företagen. När de manuella arbetena blev färre krävdes mer av svenskkunskaper för att integrera invandrare och flyktingar i arbetslivet. Det gick inte att bara ställa dem vid en maskin när de anlände. Dessutom kom nu en annan kategori människor. Många av flyktingarna var välutbildade personer och skulle de ha en chans i Sverige, måste de få lära sig en god svenska.

Från början av 70-talet, hade invandrare rätt till 240 timmars undervisning i svenska, som företagen, som anställde dem, var skyldiga att betala. Nu blev dessa allt ovilligare att anställa människor som inte kunde tillräckligt bra svenska. Från mitten av 80-talet fick vi av bl.a. denna orsak, en ny lag om undervisning i svenska för invandrare och flyktingar. De fick rätt att lära sig svenska upp till en viss kunskapsnivå, och kommunerna blev skyldiga att tillse att de fick den undervisning som krävdes för att nå denna kunskapsnivå. (Den här svenskundervisningen /sfi/ var förresten ett pilotprojekt vad gällde kommunaliserad undervisning).

Vidare hade Sverige lagt om sin politik, avreglerat penning- och finanssektorn och börjat dra ner på offentlig sektor. Det verkade fungera perfekt de första åren. Mot slutet av 80-talet gick Sverige som tåget några år. Fram till den totala kraschen i början av 90-talet, såg det mesta ljust ut.

De asylsökande fick ännu inte bosätta sig var de önskade, de fick ännu inte arbeta under asyltiden. Det var full snurr på arbetsmarknaden – ännu några år. Därför hade de flesta fortfarande inga problem att få arbeten när de väl hade PUT, fast de välutbildade fick nöja sig med arbetsuppgifter långt under deras formella kompetenser.

Flyktingarna intressanta för massmedia igen
Så började massmediafolk få syn på de asylsökande igen, som, som man uttryckte saken, ”satt i s.k. flyktingläger” (som förvisso inte var läger utan diverse tillfälliga boendeformer, men givetvis var de inte inlåsta, som det kan låta). Asylsökande fick inte ta anställning på den tiden. De kunde få vänta i flera år på besked om PUT eller utvisning och det var givetvis en förfärligt påfrestande situation för dem. Somliga var gravt traumatiserade redan då de anlände, och att bara vänta på besked utan något att göra var givetvis en rent omänsklig situation.
Journalister började alltså skriva om och för de asylsökande mot slutet av 80-talet, och de stora tidningsdrakarna började nu kräva att asylsökande dels skulle få bosätta sig var de önskade, dels skulle få ta anställning under väntetiden. För att få politiker, och säkert också för att få svenska folkets stöd för dessa krav (som också låg i linje med den nyliberala ideologi som börjat vinna insteg, med krav om nerbantad, ja i grunden avskaffande av offentlig sektor), började man tala om vilka stora besparingar en reform av det slaget skulle medföra, hur mycket invandrarna kostade oss – alldeles i onödan etc. Med det som jag då uppfattade som en ren massmediakampanj för besparingar på flyktingar och invandrare, vände man trenden, vad gällde svenskarnas inställning till invandrare och flyktingar

Vid det laget hade tidningarna inte på flera år talat om vad flyktingarna som kom hit flydde ifrån. De hade varit närmast en icke-fråga under ett antal år. Istället kom de att i massmedia framställas som ett gigantiskt ekonomiskt problem som lätt kunde lösas om asylsökande bara fick klara sig själva och slapp det ohanterliga samhälleliga mottagningssystemet. Det ena gav det andra, och omkring 1990 hade flyktingarna förvandlats till gigantiska problem i massmedia. Snart kunde vi, i stort sett varje vecka, läsa om hur sådana strömmade in i landet, forsade in i landet, hur de åkte charter in i landet och hur illa myndigheterna skötte invandrings- och flyktingpolitiken.

Inom ett år hade således tonen i artiklar och i radio och TV, gentemot invandrare och flyktingar, förändrats radikalt. Nu var flyktingarna inte längre i behov av vårt stöd och hjälp, nu behövde vi dem inte, nu var de problematiska, kriminella, lata och kom mest hit för att utnyttja våra sociala förmåner. Nu måste vi börja ställa krav på dem, nu måste vi sluta dalta med dem, hördes i radioprogram efter radioprogram. Problemen, hävdade journalister, berodde på att vi inte hade talat om dem tidigare, bara sopat dem under mattan. Nu måste det bli tillåtet att diskutera de negativa effekterna av invandring och av att ta emot flyktingar utan att bli betraktad som rasist. Under tiden startade kriget i Jugoslavien och många flyktingar började komma därifrån.

Det faktum att de allra flesta av de flyktingar som nu kom, faktiskt utvisades igen, stod det inte många rader om i våra tidningar, och sades det nästan ingenting om i massmedia. Alltfler människor började tro att vi tog emot hundratusentals flyktingar varje år, och att alla fick stanna i Sverige. Det här var den rakt motsatta kampanjen (som troligen inte var planerad utan bara drev iväg i tangentens riktning) mot den som vi såg mot slutet av 60-talet. Ny demokrati hade serverats sin plattform, och förstod att utnyttja den – till platser i riksdagen, där partiet fungerade som stödparti för den borgerliga regering vi fick 1991. (Utan Ny demokrati hade den borgerliga samlingsregeringen inte kunnat bilda en regering.)

Men redan 1989 började eländet på allvar, attentaten mot invandrare och mot flyktingförläggningarna – och i del III återkommer jag om 90-talet.

– Del I
– Del II
– Del III
– Del IV