Så är då burkor och niqabs på tapeten igen då en centerpartist har föreslagit att det ska lagstiftas mot heltäckande kläder som döljer ansiktet. Det är förstås ett helgalet förslag som man hoppas att riksdagen säger nej till. Men det finns många men här också.

“Ingen har rätt att bestämma över andras klädsel”, menar de muslimer som anser att de här heltäckande kläderna bör accepteras överallt i samhället och att det är diskriminering av muslimer att inte tillåta sådana på alla arbetsplatser.

Men vadå? Det är helt enkelt inte så att man kan klä sig hur som helst eller hur man vill även om man är hedenhössvensk. Vi har massor av klädregler som vi svenskar måste följa om vi vill bli accepterade inom olika områden. Ingen anställer en ung kvinna som chefsassistent, som har ring i näsan och håret uppsatt i lila tofsar på huvudet exempelvis. 

Man får klä sig precis som man vill i det privata och på fritiden, ha näsan full av ringar, visa halva brösten, naveln och hela baken, ha lila tofsar på huvudet och missprydande tatueringar på de bara armarna men på många arbetsplatser gäller strikta klädkoder. Vill man inte följa dessa, ja då anställs man bara inte på de där jobben. Då får man välja, endera anpassar man sig till de klädregler/den klädkod som gäller på den arbetsplats man vill verka inom, eller så får man acceptera att man inte kan få vissa anställningar. Så varför ska just muslimska kvinnor kunna kräva undantag från dessa regler? I synnerhet bör de inte ha det som de här heltäckande tälten inte är specifikt muslimska plagg, påbjudna av Koranen, utan har anor betydligt längre tillbaka i tiden än Muhammeds dagar.

Somliga av de klädregler som vi svenskar får finna oss i att underordna oss är av mer estetisk eller moralisk karaktär, som att man inte klär sig utmanande eller slarvigt om man har ett arbete där man representerar ett företag. Andra regler är rent praktiska. Man är en trafikfara som busschaufför i burka exempelvis. Man kan inte sköta somliga industrimaskiner i en sådan utan allvarliga olycksrisker. Man riskerar att sprida farliga bakterier inom sjukvården om man bär långärmat och i synnerhet om man bär burka eller niqab. Där ska man ha bara armar som lätt kan tvättas eller desinficeras och inte alltför vida och fladdrande kläder. 

När vi nu dessutom fått veta att det inte finns några regler i Koranen som påbjuder Burka eller Niqab så kan vi bara konstatera att det finns mängder av propra västerländska kläder att bära om man vill dölja det mesta av sin kropp, och att sådana borde fungera lika väl för muslimska kvinnor, ur religiös synpunkt.

Jag vet inte vilken funktion de där tältliknande plaggen hade från början, de kan ju ha varit praktiska i heta ökenlandskap. De må ha vilken ursprunglig orsak som helst men det är helt klart att de nu tycks ha en huvudsaklig funktion, nämligen att förhindra mänsklig kommunikation. I de muslimska länder där kvinnorna bär sådana plagg utomhus tar de, vad jag förstår, av sig plaggen inomhus och tillsammans med sina familjer. De uppfostrar inte sina barn utan möjlighet till ansiktskommunikation. De pratar inte med varandra enbart genom de där tygsjoken. I dessa länder går flickor i speciella skolor och tar av sig sina heltäckande plagg inom skolans väggar, om jag inte missuppfattat saken. Det finns inte daghem där de arbetar med barnen i heltäckande tygsjok. Sådant vore rent omänskligt och alltså förekommer det inte heller i de muslimska länderna. Där arbetar dessutom inte kvinnor i högre utsträckning utanför hemmen. Det är alldeles klart att man inte ska dölja sitt ansikte för personer som man måste ha nära social kontakt med, som man måste ha på de flesta arbetsplatser i ett modernt västerländskt samhälle. 

Går vi tillbaka i vårt eget samhälle så var det inte mer än hundra år sedan gifta kvinnor skulle dölja sitt hår och kvinnor dessutom gick i långa vida kjolar. Men de här plaggen blev opraktiska när samhället moderniserades alltså började kvinnokläderna förändras på grund av utvecklingen. Kjolarna blev kortare och huvuddukarna försvann. Men så sent som i början av 60-talet fick kvinnor inte bära långbyxor på kontor. När jag började arbeta, vid just den tiden, var detta förbjudet på min arbetsplats, ett försäkringsbolag. Dessutom fick vi kvinnor inte vara barbenta under sommaren utan var tvungna att bära nylonstrumpor oavsett hur varmt det var. 

Lever man i ett modernt samhälle, så blir sådana plagg som burkor och niqabs fruktansvärt opraktiska, och i vissa situationer rent farliga, och hävdar man att man alltid ska få ha sådana plagg på sig, då får man nog finna sig i att man är utestängd från en hel del arbetsplatser. I synnerhet som det inte går att hävda att religionen påbjuder denna klädsel. Det finns gott om anständiga västerländska kläder som uppfyller de påbud som Koranen ställer upp och huvudduk borde nu inte vara något hinder någonstans. 

Men, som sagt, förbjuda de här plaggen ska man förstås inte göra. Kvinnor ska naturligtvis ha rätt att bära dem, men gör de valet att bära dem jämt utanför hemmen, ja då får de finna sig i att inte vara välkomna på vilken arbetsplats som helst. Det får varje hedenhössvensk göra om han eller hon klär sig alltför avvikande och vägrar att anpassa sig till den klädkod som gäller på olika arbetsplatser nämligen. 

Länk:

- “Ansiktsslöja ingår i en patriarkal tradition och saknar stöd i islam”, Svt

Lycka är att sitta i trädgården i gryningen och lyssna till koltrastens fantastiska morgonkonsert. Det har jag gjort en stund nu.

Jodå, till min stora glädje sitter han där igen, i den halvdöda eken, och sjunger och sjunger. Dessemellan skuttar han omkring på gräsmattan och kalasar på daggmaskar och annat smått och gott som han hittar. Ibland, när jag kommer ut slår han en trudelutt för mig, där på gräsmattan, som för att hälsa på mig.

Vad han faktiskt gör vet jag förstås inte, men han är ganska orädd för mig. Häromdagen satt jag i en stol då han kom nedflygande till gräsmattan, så hoppade han fram mot mig, stannade omkring en meter framför mig, iakttog mig noga några ögonblick, flög så upp på ett stängsel vid sidan om mig, drillade några strofer och fortsatte sedan att leta mask på gräsmattan. Det känns som om vi är lite goda vänner, koltrasten och jag. I varje fall är jag hans vän.

/Kerstin

Nu är jag arg som ett bi så nu ska jag bryta mot mina bloggregler och kalla dem som är idioter för just idioter.

Det måste vara rena idioter som skriver dataprogramtexter och manualer till dataprogram, eller kanske är det gubbar lite högre upp i datorvärldens hierarkier som är superidioter, eftersom de anställer idioter att skriva dataprogramtexter (fast om jag skulle lyda min dator skulle jag förstås skriva ”data program texter”) och manualer.

Här har Telia just förklarat för mig, via ett mail, att för att jag ska kunna skicka mail framöver måste jag ändra en del inställningar i mitt mailkonto. För hjälp kan man gå in på Telias hemsida och se hur man ska skriva in dessa nya inställningar. Då gör man det, för man vill ju gärna kunna skicka mail. Men där finns ingen anvisning för hur man beter sig om man använder en i Mac med system OS9, för så gamla datorer har ingen människa (utom jag, även om jag har en nyare också). Så exempeldialogrutorna ser förstås inte ut som dialogrutorna i min Mac och företeelserna kallas inte samma saker, mer än i undantagsfall, i exempeldialogrutorna på Teliasidan och i dialogrutorna i min dator. Men med lite fantasi och trial and error så lyckas vi, maken och jag, lista ut var vi ska ändra och så ändrar vi.

Gott så, tror jag, bara för att några dagar senare finna att jag inte längre kan skicka några mail, alltså det som Telia hotade att utsätta mig för om jag inte vidtog de åtgärder som man rekommenderat. Jag kan ta emot mail, men kan inte skicka några. Då låter jag undslippa mig några väl valda ord som ”ack huru världen sammansvärjer sig mot mig” och liknande kraftuttryck. Det hjälper förstås inte. Så då bestämmer jag mig för att Telia kanske inte accepterar mitt gamla OS9-system och att jag nu måste gå över till att ta emot och skicka mina mail från min nyare Mac, som har system OSX. Vad finner jag? Jo förstås att allting ser annorlunda ut i den nya datorn (vilket var skälet till att jag inte har iddats gå över till den tidigare, vad gällde mailen) och dessutom att det inte finns någon bra hjälp att få för den heller på Telias hemsida. Men vi försöker i alla fall, och ändrar det som vi tror ska ändras.

Tror fortfarande alltså, för nu är datorvärlden så ovist ordnad att de som jobbar i denna värld struntar i språket totalt. Det vet inte ens vad ett språk är och än mindre vad det ska användas till. Datorvärlden måste dessutom vara universums mest kundovänliga, för att inte säga kundfientliga bransch.
Det där att mänskligheten, till skillnad från andra djurarter, har utvecklat ett verbalt kommunikationssystem för att kunna utbyta tankar och överföra information och kunskaper, det har gått datorvärldens invånare totalt förbi. I den världen tycker man inte att det är så noga vad man kallar saker och ting. Än kan man kalla något för det ena än för det andra. Bara att tänka sig hur det skulle fungera om vi även till vardags hade denna slarviga och nonchalanta inställning till språk.

Värdinnan säger till gästerna:
– Varsågoda och sätt er under skorstenen.
Gästerna tittar sig omkring och ser ingen skorsten i köket, men ett par stolar. De undrar om värdinnan inte menar stolarna, varvid hon påpekar, lite nonchalant, att det kan man ju också kalla dem om man vill.
– Men vi ska väl inte sätta oss under stolarna utan på stolarna?
– Under eller på, det är väl inte så noga.

– Nej vi säljer allt, bara det inte kostar pengar.
-????
– Ja alltså, det går ju att inte spola radion utan att först skriva adressen.

Tänk er situationen där en säkring till bilen kallas ”säkring” på årsmodell 2004, ”inslutare” på årsmodell 2005 och ”felhindrare” på årsmodell 2006.
Tänk er tågbiljettförsäljaren som ger er en biljett till Korpilombolo när ni beställt en till Stockholm – för det är väl inte så noga. Han får ju betalt för att sälja biljetter, inte för att kunden ska komma dit han vill.

Alltså, språket ska underlätta kommunikation och informationsöverföring mellan människor, inte försvåra eller omöjliggöra sådant. Om vi beslutar oss för att inte längre agera i enlighet med denna mycket förnuftiga pricinp, ja just den princip som möjliggjort utvecklingen av vår teknologi ex. kan vi lika gärna börja grymta till varandra som grisar istället för att tala med varandra. Det är väl det man gör i datorvärlden förresten. Varför kalla något som handlar om att bekräfta identitet för att ”bekräfta identitet” när man kan kalla det ”autentisera” eller ännu värre ”autentisitera”.

Om man skulle räkna samman all den tid människor jorden runt lägger ner för att förstå och komma tillrätta med datorer vars manualspråk är hopplösa mishmash och satte en timkostnad på tiden så skulle man inse hur ofantligt dyra, alltså ineffektiva, datorerna är, i jämförelse med vad man tror att det är. All denna onödiga tisspillan måste vara den moderna världens största slöseri.

Renhållningsbolaget i Borås hängde en tid skyltar i bussarna i staden där man förklarade att ”Vi jobbar mot en bättre miljö”. Min generation, som förstått att språket ska förenkla kommunikation har alltid jobbat ”för” sådant vi vill uppnå eller gillar och ”mot” sådant vi inte vill ha eller ogillar. Det har varit så lätt att förstå vad som är det ena och det andra om man använt olika prepositioner (fast ”prepositioner” finns, betecknande nog, inte i datorvärlden, för ordet dekoreras omedelbart med ett rött understreck av datorn) i dessa klart olika fall. Så jag undrar fortfarande vad renhållningsbolaget i Borås sysslade med.

Ja alltså, jag kan numer ta emot mail på min nyare Mac, men inte skicka några mail på den heller.

Och till råga på allt har vi, som Ludvig Rasmusson påpekade i en trailer på TV, Europas barnsligaste regering, den där som bestämt att den ska göra om svenska språket.

Har just sett filmen Undergången – Hitler och tredje rikets fall (Der Untergang – Hitler und das Ende des 3. Reichs) som sändes på TV2 sent i kväll (22/1). Huvudpersonen var Hitlers sekreterare Traudl Junge. Hon började som sekreterare åt Hitler 1942. Då var hon 22 år gammal. Hon överlevde kriget och i Nürnbergrättegången klarade hon sig genom att hon förklarades ovetande på grund av sin ungdom. Hon skrev senare sina memoarer, som väl delvis legat till grund för den här filmen. Hon avled först år 2002.

I filmen fick man se delar av en intervju med henne då hon var gammal. Sist i filmen förklarar hon att hon kände sig helt oskyldig länge eftersom hon inte hade vetat hur illa det var och att hon även själv skyllde sin okunskap och naivitet på sin ungdom. Men, säger hon: När jag så småningom såg en minnestavla över Sophie Scholl, som avrättades (för sitt motstånd mot Hitler och nazismen: min anm) ungefär vid den tiden då jag började arbeta för Hitler, och som var ungefär lika gammal som jag, insåg jag att jag hade kunnat ta reda på hur det förhöll sig och att min ungdom egentligen inte var någon ursäkt.

Tänkvärda tankar onekligen – och högst aktuella.

Tillägg: Syskonen Hans och Sophie Scholl avrättades 18 februari 1943. Sophie var då 25 år gammal.

Länkar:
Chomsky om Israels förtryck av palestinierna:
– DelI
– Del II
– Del III
– Del IV
– Del V
– Del VI
– Del VII
– Del VIII
– Del IX
– Del X
– Del XI

Andra som skriver informerande om situationen:
– Klas Sandberg, Vindskupan
– Hampus Eckerman, Motbilder
– ”Exterminate all the Brutes”: Gaza 2009, Noam Chomsky, Znet

Rekommenderas också:
De fyra böcker jag visar bild på i ett tidgare inlägg.

Eftersom allting, både härhemma i Sverige och ute i världen är så eländigt just nu, orkar jag för närvarande inte skriva på bloggen. Det finns gränser även för hur mycket jag orkar gnälla över tillståndet i världen. Just nu lyssnar jag knappast ens på nyheterna.

Lyssnade dock på intervjun med Anders Borg i lördags, och fick bl.a. veta att han hade mött Jesus. Ja han hade inte valt kyrka än, men han gillade det kristna kärleksbudet – det var väl en glad nyhet – för en gångs skull. Detta lyckliga möte fick förstås inget mer iögonfallande genomslag i budgeten, om man inte ska se de där sänkta A-kasseavgifterna som en kristen kärleksakt förstås, nu inför den stundande ekonomiska katastrofen. Som sådan är akten dock lite klen tycker man. Men Jesus hade kanske inte så mycket kärlek kvar att dela ut till den behövande Anders Borg.

Undrar förresten om det var Carl Rove som i somras talade om för Borg att det är lämpligt för politiska toppkandidater att vara troende kristna (jag gissar att Borg kandiderar till posten som näste moderatledare)? Även Hilary Clinton mötte ju Jesus under sitt kampanjande, så det tycks vara vanligt att amerikanska spin doctors, som ju numer styr även våra svenska valrörelser, hyser åsikten att politiker måste säga sig vara kristna om de ska ha framgång hos väljarna – fast Hilary hjälpte det ju inte förstås så någon helt säker vinnarstrategi verkar det inte vara. Möjligen inser Borg detta så att det var därför han inte lät så helt övertygande när han kom ut med sin nyligen timade frälsning.

Hur som helst, apropå rubriken, som inte kom bort helt även om det kanske verkade så i början här, så åker jag snålskjuts på en annan bloggare i den saken och rekommenderar läsning om Carl Bildt på Vindskupan. Rubriken är När Carl Bildt blev neokonservativ. Bra och läsvärt inlägg av Klas Sandberg, som vanligt.

Min pappa föddes 1919, som oäkta barn i det strängt schartauanska Bohuslän. Min farmor var då 27 år gammal. Hon tjänade piga i en familj och sonen i huset var far till pappa men han fick eller ville inte (jag vet inte vilket) gifta sig med henne eftersom hon inte var fin nog. Hon var småbrukardotter. Jag har idag i min ägo rättshandlingarna i vilka han tilldömdes faderskapet mot sitt nekande.

Det tog många år innan pappa började berätta. Jag levde genom hela min barndom i tron att min farmor och farfar var döda och träffade farmor endast en gång. Då var jag 25 år gammal och pappa hade tagit kontakt med henne igen efter att ha vägrat att ha med henne att göra under många år. För mig var hon en gammal dam, vilken som helst den gången. Någon mer gång blev det inte. Pappa såg dock till att det blev ett fyragenerationsfoto vid tillfället. Farmor dog vid 87 års ålder.

Nå, en gång i början av 70-talet kom föräldrarna på besök till mig och min man, härnere i Västergötland, och när pappa fick syn på spinnrocken, som jag hade införskaffat och mödosamt lärt mig spinna på fast det blev ett ganska ojämnt garn, beordrade han genast fram ull och kardor och satte igång. Han spann som om han inte gjort annat i sitt liv. Jag bara gapade. Det garn han spann var jämnt och fint som vore det maskinspunnet. Jag hade ingen aning om att pappa kunde spinna. Pappa berättade då att han hade suttit och spunnit garn som femåring och farmor hade stickat strumpor av garnet och sålt på torget.

Min pappa var ingenjör och produktionstekniker. Vi hade alltid bott i en stad och jag visste ingenting om hans lantliga bakgrund så jag blev mycket förvånad när han också kunde hantera våra hästar. Visste inte att han hade sådana kunskaper.

När pappa var omkring 6 år gammal hade farmor inte möjlighet att försörja honom längre utan han auktionerades ut till lägstbjudande i kommunen. Den första familjen han kom till behandlades han mycket illa i. Familjen hade en dotter som fick allt. Pappa fick svälta. Han berättade hur han samlade björkkvistar i skogen som han skalade och knöt vispar av, som han sedan sålde och köpte bröd för – i hemlighet. Så småningom fick han byta familj dock, och hamnade hos en familj som behandlade honom anständigt, men arbeta för sitt uppehälle fick han ju göra. Denna familj besökte vi när jag var omkring 12 år, fast jag visste inte då vilken roll den hade spelat i pappas liv.

Pappa gick i varannandagsskola sex år och slutade skolan med stort A (bästa betyg) i alla ämnen (jag har idag i min ägo hans betygsbok), trots sin bakgrund. Hans lärare tyckte att han skulle studera vidare och bli präst, men det var ju inte att tänka på med hans bakgrund och ekonomiska villkor. Sedan vet jag inte vad han gjorde under några år, men jag antar att han stannade hos sin ”fosterfamilj” och arbetade som dräng där tills han blev 17 år då han flyttade till Eskilstuna. Där arbetade han några år som trädgårdsmästardräng och gjorde också sin militärtjänst, inom flottan, dessutom påbörjade han en utbildning till bagare och gick som bagarlärling i två år.

En dag kom en kamrat upp till honom och frågade om han inte skulle följa med och tentera in på tekniska kvällsgymnasiet i Eskilstuna och det tyckte han väl kunde vara kul, så det gjorde han. Han kom in men inte kamraten. Då måste han ha varit omkring 19-20 år gammal. Det skulle ta honom 7 år att avsluta sin gymnasieingenjörsutbildning, en god utbildning på den tiden, som egentligen var femårig. Dels kom beredskapen emellan, ett år då han låg ute vid norska gränsen, dels fick han polio och var sjuk ett år. Han tillfrisknade utan allvarliga men och avslutade sin utbildning när han var i tjugofemårsåldern, eller däromkring. Jag var född då han blev klar. Utbildningen ifråga gick på kvällstid och på dagtid arbetade pappa på Bolinder Munktell. Sista året gick studierna emellertid på dagtid och det året fick han låna pengar till av sin tidigare chef, trädgårdsmästaren, som tydligen hade uppskattat pappa.

Min mamma berättade hur de var så fattiga när pappa blev klar med sin examen att då avslutningsbalen skulle gå av stapeln rev hon ner gardinerna i vardagsrummet och sydde sig en balklänning av dem. Mamma arbetade visserligen, men hennes lön var väl inte fet och dessutom grävde metallstrejken 1945 (då jag var ett år gammal), nog ett djupt hål i deras ekonomi. Mamma arbetade då på dåvarande Stenmans, som tillverkade nycklar (senare ASSA) och var medlem i metallfacket.

Åren gick och pappa fick det allt bättre, som de flesta fick efter kriget då Sverige gick på högvarv. Mamma blev hemmafru ganska snart eftersom pappa bytte anställningar titt som tätt. Det innebar att jag fick flytta med mina föräldrar runt hela södra Sverige som barn, vilket jag inte kan säga att jag uppskattade.

Han slutade som produktionsteknisk chef på ett större företag och fick en god ekonomi så småningom. Dessutom arbetade han utomlands flera år, dels i Brasilien dels i Lissabon, men minnet av fattigdomen bar han med sig hela livet och det präglade han nog in i mig ganska effektivt.

Han var inte någon stödjande pappa. Han ställde lika stora krav på sina medmänniskor som på sig själv och var av den bestämda uppfattningen att högmod går före fall, så jag skulle inte berömmas för något. Det är väl det enda jag kan anklaga honom för. Han insåg nog själv så småningom att han kunde ha varit en mer uppmuntrande fader. När han såg mig pyssla om min lilla dotter vid ett tillfälle då hon var i tvåårsåldern, sade han eftertänksamt att: ”Ja den saken är ju klar, att om jag hade fått dig nu, då skulle jag ha behandlat dig helt annorlunda, jag var alldeles för hård mot dig när du var liten”.

Dock, trots hans tämligen kärva och resoluta utansida var han innerst inne en medkännande människa som man kunde lita på. Han drog sig aldrig för att hjälpa andra i nöd och var noga med att skilja mellan sak och person. Följaktligen försvarade han även sina ovänner om han ansåg dem illa eller orättvist behandlade och han var hela livet besjälad av en social medkänsla med lidande och sämre ställda människor.

Först när jag var i fyrtioårsåldern började jag förstå somligt hos min pappa och först efter att jag hade fått veta lite mer om hans bakgrund, som varit helt förborgad för mig under min uppväxttid. Sina politiska preferenser behöll han alltid för sig själv. Han vägrade absolut att tala om för mig vilket parti han röstade på. Jag skulle bli 25 år innan jag förstod den saken. Det gjorde jag när han vid ett tillfälle förklarade att ”det är ju lättare för en person som tjänar 100.000 om året (vilket var en hög lön på den tiden) att betala 50.000 i skatt än det är för den som tjänar 10.000 att betala 1.000 i skatt”. Och tänk så rätt han hade i den saken. Men då var jag redan gediget indoktrinerad i borgerlig ideologi, av de skolor jag gått i. Det skulle jag komma att ändra på efter några års universitetsstudier, bl.a. i sociologi och statskunskap.

Som barn var jag nog lite rädd för pappa och jag kan verkligen inte säga att jag stod honom nära då men med åren kom jag att uppskatta honom alltmer. Det blev honom jag kunde diskutera mer intellektuella frågor med så småningom och få intressanta och utvecklande synpunkter ifrån. Fast visst, även tidigare hade han gett mig många insikter som jag bär med mig än idag. Han var sträng men han slog mig aldrig och ville jag veta något så var han alltid beredd att ta sig tid att förklara.

Pappa drabbades av en hjärnblödning när han var 60 år gammal och genomgick ett antal hjärnoperationer. Därefter blev han aldrig mer sig själv, den mycket handlingskraftige och målmedvetne person han hade varit. Vid 72 års ålder tog en ny hjärnblödning hans liv.

Och idag, då han är borta sedan snart 20 år, ångrar jag så att jag inte frågade honom mer om hans barndom och tidigare liv. Men nu är det för sent.

Jag brukar ju inte vara personlig på bloggen men nu ska jag göra ett av de sällsynta undantagen och vara mycket personlig – åtminstone för att vara jag.

Jag såg filmen Notting Hill på TV häromkvällen och filmen grep mig djupt. Den kanske var banal men precis sådana där förvecklingar kan vara avgörande för ens liv.

Bortsett från att jag inte alls var lika vacker som Julia Roberts, och inte heller berömd, så har historien i filmen en hel del gemensamt med ”mitt livs historia”, och inte bara min historia gissar jag.

En gång, för snart 40 år sedan, gick han ut ifrån min lägenhet med orden: ”Jag kommer nog inte tillbaka igen”. Orsakerna till dessa avskedsord var inte helt olika dem hjälten i filmen hade för att säga nej till Anna i bokhandeln, om vi bortser från hennes berömmelse.

Jag stod i fönstret och såg honom långsamt gå bort emot porten som ledde ut från gården där jag bodde. Vi var 26 år gamla.

Min man, 27 år gammal på porträttet, akvarell/gouache

Någon vecka senare bestämde jag mig och tog spårvagnen genom hela stan och hem till honom. Sedan dessa kamperar vi ihop. Han är det bästa som hänt mig (tillsammans med min dotter förstås).Sådant där är kanske banalt på film men i verkligheten kan det vara fantastiskt och en källa till stor tacksamhet – inför livet. Ju äldre jag blir desto mer tacksam blir jag för de år vi redan haft tillsammans. Förhoppningsvis blir de många fler.

Någonstans kring de 35 trodde jag att jag hade förlorat de flesta av mina illusioner. Det hade jag inte. Jag hade massor av illusioner kvar att förlora. Det värsta är väl att jag förmodligen fortfarande har det och att jag fortfarande inte vill tro det – och sannolikt har lika fel idag, om den saken, som jag hade då.

Tänk att det finns så många män som aldrig vuxit ur trotsåldern, och tänk att så många av dem finns inom journalistiken!

Så här skrev jag i en kommentar om saken på Lasses blogg (han har ett bra inlägg om eländet) alldeles nyss:

Jag minns när jag var omkring tre år gammal och absolut förbjuden att svära, för det gjorde man inte på den tiden om man var väluppfostrad, då satte jag mig trotsigt i fönstersmygen i trappuppgången och fräste “djävla gubbe” och “djävla gumma” åt alla som passerade mig – och som inte bodde i trappuppgången. Jag minns ännu idag ilningarna av spänning som jag erfor över att göra något så totalt opassande och definitivt förbjudet.
Så jag förstår precis hur de känner sig som har ett obehärskat behov att publicera de här Muhammedbilderna.

Själv hyser jag dock, sedan ganska länge, en viss förståelse för folk som blir förolämpade av somligt som jag kanske inte skulle bry mig om och jag anser mig, sedan lika lång tid tillbaka, inte ha någon anledning att hålla på att oprovocerat förolämpa mina medmänniskor. Detta förhållningssätt kallas HÄNSYN och mogna människor brukar ha lärt sig visa sådant.

För övrigt anser jag fortfarande att denna offentliga mobbing av muslimer är precis lika osmaklig som judeförföljelsen var på sin tid. Sedan när blev det högsta bevis på mod eller civilkurage att mobba redan utsatta grupper?

Det handlar dessutom inte alls om yttrandefriheten här. Vilken myndighet förbjuder, eller hotar att förbjuda någon att publicera dessa bilder? Ingen. Alltså kan man visa muslimer hänsynen att inte publicera dylika bilder utan att detta på något sätt hotar vår yttrandefrihet. Om våra myndigheter ville förbjuda oss att göra sådant, då först skulle det verkligen handla om protest mot ett hot om inskränkande av yttrandefriheten. Som det nu är, är det bara förtäckt rasism.

Här skrev jag 0m saken i samband med en viss rondellhund. Det jag skrev då gäller fortfarande:
– Vilks – en nyttig idiot?, Motvallsbloggen 9/11 2007
– Tillbaka till 30-talet – med musik, Motvallsbloggen 8/11 2007
– Lars Vilks, modig eller en ynklig opportunist?, Motvallsbloggen 29/8 2007
-Varför inte Kristus som rondellhund?, Motvallsbloggen 20/8 2007
– Om den försåtliga antiislamismen, Motvallsbloggen 15/8 2007

När man börjar läsa dödsannonserna i lokaltidningen då vet man att man börjar bli gammal. Numer läser jag dem alltid. Det gjorde jag inte förrän för omkring 10 år sedan. När man var ung utgick man ifrån att ingen i ens bekantskapskrets kunde dö. Då hade ju både man själv och ens jämnåriga vänner evigheten framför sig. Nu när man är äldre vet man att vännerna dör, den ena efter den andra (liksom man vet att man själv kan stå på tur härnäst) och att det är pinsamt att inte veta när så sker.

Då, på den tiden när jag inte läste dödsannonserna, råkade jag emellertid ut för några riktigt pinsamma och tråkiga händelser på grund av denna min försummelse.

Första gången var jag väl omkring de 30 bara. Vi hade lärt känna ett trevligt par i vår ålder i samhället vi hade flyttat till några år tidigare. En dag bestämde vi att vi skulle bjuda hem paret på middag så jag ringde upp deras telefonnummer. Det var den femåriga dottern som svarade varför jag frågade efter mamma eller pappa.
– Mamma är inte hemma och pappa är död, svarade den lilla flickan hurtigt och rättframt.
Jag trodde att hon pratade i nattmössan, som små barn kan göra. Jag hade ju träffat hennes pappa bara några veckor tidigare och då verkade han frisk och var i högsta grad levande. Så jag frågade om hon hade någon annan vuxen hemma och jo, hon hade mormor hemma, som informerade mig om att dottern hade alldeles rätt, pappan var död. Han hade drabbats av hjärnhinneinflammation och dött mycket hastigt. Det var en chock men den fick mig ändå inte att börja läsa dödsannonserna eftersom den här mannens död ändå var en så osannolik händelse.

Andra gången, många år senare, som jag missade något väsentligt var när min grannfru omkom i en bilolycka. Jag läste lokaltidningen och hade sett att en kvinna i hennes ålder hade omkommit i en bilolycka i hemkommunen men inte trodde jag att det var någon jag kände. Några veckor senare träffade jag dotterns goda vän nere på byn. Hon uttryckte förvåning över att jag inte var på begravning.
– Vadå begravnig, undrade jag, varför skulle jag vara på en sådan?
Då berättade hon. Det var förfärligt för den här kvinnan kände jag väl, och henne och hennes man hade vi umgåtts med mycket och dessutom hade vi alltid hjälpt varandra med att passa varandras djur och hus och hem då någon av oss var bortresta. Jag blev alldeles kall. Det var bara att gå ner till hennes man (efter att jag hade kollat upp saken för jag trodde inte riktigt på den) dagen efter och krama om honom och be honom om förlåtelse – för att vi inte visste samt för att uttrycka vårt djupa deltagande i hans sorg.
Vi hade verkligen velat vara med på grannfruns begravningen för att visa hennes familj den respekt och uppskattning vi hyste för dem alla och för att vi hade uppskattat henne mycket och skulle komma att sakna henne, som vi också gjort.

Så gick det några år, jag läste fortfarande inte dödsannonserna i tidningen. Då åkte den andra av våra närmaste grannfruar in på sjukhuset. Vi undrade hur det var med henne och tänkte väl fråga hennes man när vi träffades, men det gick en bra tid. Nå, sade vi oss, hon lever ju fortfarande för grannen har ju inte flaggat på halvstång och det gjorde han alltid när någon i byn gått bort. En eftermiddag strålade vi i alla fall samman vid brevlådan och jag passade på att fråga om hans fru.
– Anna, svarade han sorgset, ja ho ä börte ho.
Det var flera veckor sedan fick jag veta.
Milda makter, ännu ett dödsfall som vi hade missat. Jag kunde inte annat än stamma fram min medkänsla och krama om honom. Jag förklarade varför vi inte visste och berättade att vi hade litat på flaggan som aldrig kommit upp på halvstånd varvid han förklarade att linan hade hängt sig, så han hade inte kunnat flagga för sin fru.

Vid det laget började vi närma oss de sextio och utan att jag riktigt vet hur det gick till, så fann jag i alla fall efter en tid att jag börjat läsa dödsannonserna med stor noggrannhet. Så, som sagt, när man börjar göra det, då börjar man bli gammal.

Varför skriver jag om detta? Jo på grund av att jag läste Enn Kokks blogginlägg idag, om en begravning. Han har skrivit om flera sådana det senaste året, och det är så det är att bli äldre. Vi har också varit med och begravt flera av våra närmaste under året som gått. Det blir alltfler begravningar när man blir äldre och om man själv får leva ett tag till.

Den 25 januari var kusin Ingas, min nästansyster, födelsedag. Jag fyllde år för några dagar sedan och kusin Inga och jag ringde alltid varandra och gratulerade på födelsedagarna. Det hände ibland att jag glömde Ingas födelsedag (hon glömde aldrig min dock). Det gjorde jag inte i år men igår fanns hon inte längre kvar att ringa till. Jag kunde bara tänka på henne – med mycket stor saknad.