När jag läser Zarembas beskrivningar av hur det går till på våra sjukhus numer (1) blir jag upprörd men kan inte säga att jag blir förvånad. Att det skulle gå så här med de fina nyliberala ”valfrihetsreformerna” kunde jag ha talat om redan omkring 1987. Jag arbetade då som sfi-lärare (sfi=svenska för invandrare) som var försöksområde vad gällde just de nya principerna för styrning av offentlig verksamhet, det som idag kallas New Public Management men egentligen bör kallas ”målstyrning”, som handlar om att leka affär med de offentligt finansierade verksamheterna och om att man ska styra dem med regler som ska skapa incitament för effektivisering – för att förbilliga verksamheterna förstås.

I slutet av 80-talet såg den statliga medelstilldelningen till kommuner och privata anordnare av sfi sådan ut att man bara fick statliga bidrag för de invandrare som gått i sfi-undervisningen minst ett halvår (om jag inte missminner mig). Tanken var troligen att invandrarna skulle ges så god undervisning att de stannade kvar på kurserna och inte slutade självmant och innan de lärt sig grundläggande svenska. Resultatet blev att somliga kommuner inte släppte invandrare vidare till de högre studienivåerna förrän efter ett halvår även om de redan tidigare hade nått den kunskapsnivå som hade stipulerats för grundnivån, där jag undervisade.

Jag tyckte detta var vanvett och vägrade att anpassa mig efter denna regel. Klarade en invandrare nivån snabbare så godkände jag denne tidigare och såg till att han eller hon kunde fortsätta sina svenskstudier på den högre nivån direkt, men då till priset av att kommunen inte fick något bidrag för dessa elever. Jag räddades nog från avsked eller allvarliga reprimander och tillsägelser, av att ingen annan, i de kommuner där jag arbetade, förstod varken hur reglerna såg ut eller hur de skulle agera för att få ut mesta möjliga statsbidrag eller för att få till stånd bästa tänkbara sfi-undervisning. Hela idén med målstyrning och sådana här incitament var så ny att få begrep den.

Andra regler belönade direkt dåligt organiserad undervisning men dem tänker jag inte gå in på här. Det räcker att konstatera att idén att leka affär, och försöka styra medelst målstyrning och regler som skulle stoppa fusk, inte fungerade utan skapade ren administrativ galenskap. Varenda själ som förstod hur systemet var tänkt att fungera, fast de var inte så många vid den tiden, som sagt, insåg redan då att det här sättet att styra offentlig verksamhet var rena vanvettet för att det både skulle bli dyrare och ge sämre resultat.

Det skulle alltså ta 30 år och införande av samma tokigheter inom i stort sett alla offentligt finansierade verksamheter för att vi skulle få läsa sådana artiklar om saken som Zarembas. Det visar att man aldrig gjorde någon utvärdering av hur systemet fungerade inom de områden där det försökstillämpades (har för mig att även militären var ett sådant försöksområde). Hade man gjort det hade man förstått att det inte var någon lysande idé.

Jag minns att jag varnade mina vänner som var lärare i grundskolan för vad de hade att vänta sig och menade att de borde förbereda sig så att de kunde protestera rejält när det var grundskolans tur. Ingen trodde mig. Ingen av dem kunde föreställa sig att politikerna skulle vara så galna.

Tala om ett land med hög tillit mellan människorna, vilket varit förödande för det svenska folket när politikerna beslutade sig för lura hela folket och att rasera välfärden och förstöra landet.

Sedan dess har sfi-undervisningen organiserats om vart och varannat år, av politiker som inte begriper någonting, varken om språk, om organisation och administration eller om människor i allmänhet. De har inte fattat att det inte bara var Rom som inte byggdes på en dag utan att stora organisationer och ett helt land måste byggas på ett sådant sätt att nya organisationer får tid att sätta sig och att stora omorganisationer kräver utbildning av dem som ska genomföra dem. Istället för att ge det senare bestämde man sig för att ingen utbildning skulle ges. Här skulle målen sättas upp och sedan skulle kommunerna själva få bestämma hur de skulle uppnå målen. Det var som att kräva av en tioåring att lösa andragradsekvationer och lova honom en belöning när han löst ekvationen, utan att lära honom konsten först.

Sedan skyllde man på invandrarna för att de inte lärde sig svenska fort nog. Och nu berättar Zaremba att sjukvården fungerar totalt vanvettigt – på grund av målstyrningsprinciperna och för att politikerna vill leka affär där det inte fungerar att leka affär.

Tillägg 18/3 kl. 01.05:
I Expressen – till och med – läser jag en artikel av Anna Dahlberg om hur eländigt det kan se ut på privata skolor, både på gymnasier och på sfi-skolor – och ja, jag tror henne. Det började redan med sfi på min tid. Det blev billigare att anställa en icke-meriterad sfi-lärare än en med vana eller utbildning. Och jag gissar att även idag, som då, skyller man på invandrarna när de inte lär sig svenska. Vad gäller grundskola- och gymnasieelever som inte lär sig skyller man, vad jag förstår, istället på lärarna.

/Kerstin

1) Hur mycket ­bonus ger ett benbrott? M Zaremba, DN 25/2 2013
– På vilken prislista står din njursvikt? Zaremba DN 3/3 2013
– ”Om patienten överlevde kunde det kosta mig dyrt”, Zaremba DN 6/3 2013
– Hur mycket oro tål en människa? Zaremba, DN 5/3 2013
– Så sänktes den svenska skolan, Per Kornhall, Expressen 25/3 2013 (Citat: Skolöverstyrelsen lades ner, det nya skolverket bildades och allt ansvar för skolan hamnade över en natt hos, utan egen förskyllan, okunniga kommunala tjänstemän. När dessa försökte få hjälp från skolverket hade tjänstemännen på den nya myndigheten order om att inte svara på deras frågor. Detta stämmer precis, så var det även vad gällde Sfi. På kurser som anordnades för oss lärare vägrade skolverkets personal att svara på frågor om organisationen, hur man skulle organisera det nya systemet för att det skulle fungera, för se nu skulle kommunernas själva bestämma. Och märk väl, detta var den socialdemokratiska regeringen före den borgerliga 91-94, det var socialdemokrater som utsatte Sfi-undervisningen för försök med målstyrning, som misslyckades kapitalt, varför man beslutade att nu skulle samma sak ske med grundskolan! Större politisk idioti får man leta efter.)

Vid den här tiden distribueras stora orange kuvert till den del av Sveriges befolkning som hör till arbetskraften. (Pensionärerna fick sina kuvert redan i januari.) Med anledning av detta har Göteborgs Fria Tidning publicerat en lång och utförlig artikel om pensionssystemet av den inte helt okände politik- och ekonomijournalisten Jon Weman.(1)

Jag har tidigare läst en hel del om det svenska pensionssystemet och även skrivit om det, men detta är den bästa och mest fullständiga redogörelse för systemet som jag sett. Den är också skriven på ett språk som är betydligt lättare att förstå än det som används av Pensionsmyndigheten i deras utskick. Jon Wemans artikel borde bifogas i varje orange kuvert, som en sorts konsumentupplysning.

Det Nya Pensionssystemet förhandlades fram i den s.k. Pensionsgruppen, som bestod av representanter för de borgerliga partierna plus socialdemokraterna. Weman citerar forskaren Urban Lundberg, som konstaterar att arbetsgruppen tillsattes direkt efter valet 1991 och att dess förslag klubbades igenom i riksdagen alldeles innan valet 1994. Det var viktigt att undvika att den stora pensionsreformen blev en valfråga.

En av poängerna med det nya pensionssystemet är, som Weman påpekar, att det i dåliga tider genererar ”automatiska” nedskärningar av pensionerna, som politikerna därmed slipper ta ansvar för. Men det han inte nämner är att politikerna i en nödsituation kan sätta denna automatik ur spel. Till exempel i den situationen att de riskerar att förlora ett val. Detta var vad som hände inför valet 2010.

På grund av verkningarna av börskraschen 2008 skulle den ”automatiska bromsen” i pensionssystemet gett en sänkning av pensionerna med 3,8 procent valåret 2010. Detta kunde ha blivit mastigt att svälja för pensionärerna ett år då löntagarna fick rejäla lönehöjningar. Alltså sammankallades Nya Pensionsgruppen med representanter för allianspartierna och Socialdemokraterna och bestämde att man skulle ändra reglerna så att pensionssänkningarna i stället fördelades över tre år. Detta klubbades också igenom i riksdagen.

Man kan undra varför det socialdemokratiska partiet gick med på detta. Ville de inte vinna valet? Eller var det så viktigt att förhindra att pensionerna skulle bli en valfråga?

/Dan Gmark

Länkar:
1) Vinnare och förlorare i ett snårigt pensionssystem, Fria Tidningen 12/3 2013 (Göteborgs Fria Tidning, pappersutgåvan, 9/3 2013)
– Vem har tagit våra pensioner? Motvallsbloggen 24/8 2010

Det har skrivits och talats mycket om hästkött i olika matvaror den senaste tiden. Hästkött är i sig en utmärkt matråvara. På Island anses hästkött lika fint som nötkött. Men tyvärr är det många människor i andra delar av Europa som har fördomar mot att äta hästkött. Hur kan det då komma sig att stora, välrenommerade livsmedelsföretag blandar hästkött i sina produkter och påstår att det är kött från nötkreatur? De måste ju ha insett att om det avslöjas så riskerar de massflykt av kunder?

Om de underliggande orsakerna till hästköttskandalen har Mikael Nyberg skrivit en artikel som publicerades i Aftonbladet igår (1). Med en metod som vi känner igen från tidigare böcker och artiklar knyter han ihop hästköttet i lasagnen med andra samhällsfenomen. Vad är det då som hästkött har gemensamt med tågförseningar och den varslade byggarbetarstrejken? Här är en ledtråd, ett citat ur artikeln:

Köttet som Findus satte sitt varumärke på kom från en fransk leverantör som beställt det från en firma i Sydfrankrike vilken anlitat en underleverantör på Cypern som skickat ordern till en kötthandlare i Nederländerna vilken fått ett bra pris från ett slakteri i Rumänien, varpå köttet med lastbil fraktades till firman i Sydfrankrike för omlastning och vidare transport till den franska leverantörens dotterbolag i Luxemburg och sedan med långtradare till lagercentraler och varuhus runtom i Europa. (1)

Apropå tågförseningar så har Mikael Nybergs bok Det stora tågrånet nu kommit ut i pocketutgåva. Denna har kompletterats med en uppdatering om läget på järnvägen i slutet av 2012 (2). Var det någon som trodde på regeringens tal om ”den största satsningen på järnvägsunderhåll någonsin”? Tydligen gjorde en del journalister det. Men de hade uppenbarligen inte läst varken regeringens Infrastrukturproposition eller Statsverkspropositionens avsnitt om vägar och järnvägar. Jag har gjort det och kan bara hålla med Mikael Nyberg när han skriver: ”Så fortsätter anpassningen av samhället till bilismens krav”.

Nu finns också ett föredrag av Mikael Nyberg om tågkaoset ute på nätet. Citat: ”Tanken med avregleringen var att vi skulle få mindre byråkrati inom järnvägen. I själva verket är byråkratin större än tidigare.” Se länkarna 3 och 4 nedan.

/Dan Gmark

Länkar:
1) Fusk i hästväg, artikel på Mikael Nybergs hemsida, även publicerad i AB 11/3 2013
2) Inget slut på tågkaoset i sikte, efterord till pocketutgåvan av Det stora tågrånet, även publicerat i Clarté nr 4/2012
3) Privatiseringens pris – en urspårad järnvägspolitik del 1, ABF Play 21/2 2013
4) Privatiseringens pris – en urspårad järnvägspolitik del 2, ABF Play 20/2 2013 
– Det stora tågrånet – hur den svenska järnvägen styckades upp och slutade fungera, Motvallsbloggens presentation av Mikael Nybergs bok 16/12 2011

Den som vill läsa fler av de artiklar om järnvägen som finns på Motvallsbloggen kan prova med några lämpliga sökord i bloggens sökfunktion.

Niklas Svensson, reporter på Expressen, har fyllt 40 år, med buller och med bång, Han firade födelsedagen med en fest för 300 personer dit stora delar av den svenska politiska gräddan var inbjuden.(1) I programmet Media i P1 (2) igår togs hans fest upp till diskussion och det ifrågasattes om det var lämpligt att så öppet frottera sig med och umgås privat med de politiker som man har till uppgift att granska som journalist. Niklas Svensson såg, enligt radiojournalisten, inget fel i att umgås med politiker privat på det här sättet. Det gav, påstås han ha svarat, möjligheter till information som han annars inte skulle kunna få.

40 år och inte det minsta medveten om vad han sysslar med, om hur människor agerar och reagerar eller om hur propaganda bedrivs? Inser han verkligen inte att han på det sättet bara blir en sträng som politikerna kan spela vad de vill på och utnyttja till vad de vill? Ska vi tro på det? Eller ska vi istället utgå ifrån att han mycket väl vet att han därmed automatiskt inte blir och inte är något annat än maktens trutförlängare.

Tänker man efter så inser man förstås att Sverige inte ens är en ankdamm, vad gäller bekantskapsrelationer mellan journalister och politiker, utan en plastbalja för plastankor, som jag nog sagt någon gång tidigare på den här bloggen, och att det mesta som sägs i media är noga regisserat och inte har mycket med verklig nyhetsförmedling att göra längre.

/Kerstin

Länkar:
1) Niklas Svensson (expressen) firade 40 år med tyskimporterad sprit, Dagens Opinion28/1 2013
2) Ska journalisterna bjuda makten till dans? Media, P1 3/2 2013

Hittade den här videon på bloggen Third World och kan inte låta bli att lägga ut den här också. Visserligen hjälper det väl inte, för som en kommenterande säger på Third World, bankerna ”erbjuder fina jobb åt ledande politiker”. Ett annat sätt att uttrycka saken: Politikerna är korrupta och ser till sin egen ekonomi, inte till ländernas bästa i första hand.

Olafur Ragnar Grimsson Iceland president ’Let banks go bankrupt’ (utlagd 25/1 2013)

Men det är klart, politikerna i EU är kanske bara dumma och ofantligt okunniga. Under alla omständigheter tjänar  de storkovan när de räddar banker i första hand och gynnar finanssektorn framför befolkningarna.  Enbart dumhet? Vem tror på det?

Det kan förstås också handla om nödtvång, att det är farligt att sätta sig upp mot och hota USA:s ekonomiska intressen. Den stat som gör det riskerar ju att bli bombad tillbaka till stenåldern.

/Kerstin

PS 1/2 2013 kl 15.35:
Fick en kommentar med en länk som berättar en helt annan historia om Islands ekonomi och hur det gick till efter bankkraschen. Endera ljuger presidenten ovan eller så berättar han bara halva sanningen – och på ett sådant sätt att intrycket blir lögnaktigt – som många politiker plägar göra. Läs gärna inlägget som säger något annat.

I en avslutande kommentar till mitt blogginlägg ”Svensk Bilprovningscirkus” skrev jag så här: ”Det kommer att bli intressant att följa det ekonomiska trixande som kommer att behöva tillgripas för att få någon att ta över Besiktningskluster 2.”(1) Och trixigt blev det. Häng med här:

På en extra bolagsstämma den 27 januari 2012 genomdrev Bilprovningens huvudägare (staten, d.v.s. regeringen) att besiktningsstationerna skulle delas upp i tre grupper, varav två skulle säljas till högstbjudande (2). De besiktningsanläggningar som skulle säljas placerades i två dotterbolag, Besiktningskluster 1 AB och Besiktningskluster 2 AB. Fastighetsbeståndet (byggnaderna med tomtmark) skulle emellertid säljas separat ”för att uppnå största möjliga värde vid transaktionen”. Transaktionerna skulle slutföras under 2012.

I november 2012 såldes Besiktningskluster 1 till ett företag som heter Opus Group AB. På avbetalning, eftersom köparen inte kunde skaffa fram tillräckligt med kontanter. I samma veva såldes fastigheterna till ett fastighetsbolag, Söderport Fastigheter AB. Rest-Bilprovningen besiktar alltså numera i hyrda lokaler.

Men besiktningskluster 2 AB lyckades man inte sälja. Det fick vi veta i ett pressmeddelande för några dagar sedan (25 januari) med rubriken: ”Bilprovningens ägare delar upp bolaget mellan sig”. Det var ju så att AB Svensk Bilprovning skapades som ett halvstatligt företag, där staten hade 52 % av aktierna och resten ägdes av åtta branschorganisationer, försäkringsbolag och automobilklubbar.

Nu har man gjort så, att dessa ”minoritetsägare” har bildat ett holdingbolag, FBYB Holding AB, som ska ta över Besiktningskluster 2 den 18 mars(3). Men själva besiktningsverksamheten ska skötas av ett investmentbolag som heter Volati, och marknadsföras under namnet Besikta Bilprovning. Volati, som inte sysslat med varken fordon eller besiktning tidigare, har fått en option på att överta hela FBYB Holding 2015. En kommentar till det hela från Volati är upplysande: ”Transaktionen är ovanlig i det avseendet att verksamheten säljs utan huvudkontor, ledning och administration”. Tack för varningen. Vi som är (var) potentiella kunder har anledning att hålla oss från Besikta Bilprovning, åtminstone tills ledningen om några år har skaffat sig en smula erfarenhet av branschen.

Besiktningskluster 2 har alltså inte sålts, eftersom Bilprovningen eller staten inte har fått några pengar för det. Med den konstruktion man valt ska  i stället en del av Bilprovningens kassa lämnas över till det nya holdingbolaget. Man skulle kunna säga att staten köper ut sin del av det samägda bolaget, och det kostar, utöver 56 besiktningsstationer, cirka 48 % av de likvida tillgångarna. Vad kommer det privata företaget FBYB Holding att använda dessa pengar till? Dela ut till aktieägarna eller skänka till Volati?

Jag kan inte låta bli att ge Finansdepartementet och Bilprovningen en eloge för den utomordentliga kreativitet de visat när det gäller privatisering av en gemensamt ägd verksamhet. Men hur var det, skulle inte försäljningarna av statliga bolag inbringa pengar för att betala av på statsskulden? I fallet Bilprovningen kan det inte bli mycket pengar över, efter alla kostnader för jurister och ekonomikonsulter som de olika om- och nybildningarna av bolag måste ha fört med sig.

Tillägg 28/1 2013 kl- 14.20
Om de likvida tillgångarna

Nu har jag räknat lite på hur mycket pengar (=likvida tillgångar) som FBYB Holding kommer att överta när AB Svensk bilprovning delas upp. Bolaget har före styckningen den summa som Söderport Fastigheter betalade för fastigheterna, 470 miljoner, samt de 205 miljoner som Opus Group betalade kontant för Besiktningskluster 1. FBYB Holding ska ha 48 procent av detta, vilket blir cirka 335 miljoner kronor. En rejäl summa. De kanske bestämmer sig för att dela ut pengarna som en liten bonus till de anställda? Om de har 500 anställda blir det 670 000 per person. Inte så illa.

Men jag gissar att de 335 miljonerna kommer att skänkas till bolaget Volati, för att täcka de kostnader de haft för sin brandkårsutryckning och de avvecklingskostnader de kommer att få när de mindre lönsamma stationerna så småningom ska stängas.

Fast egentligen borde alla 675 miljonerna i likvida medel delas ut till skattebetalarna och de bilägare som via besiktningsavgifterna sett till att Bilprovningen gått med vinst alla dessa år, och kunnat samla på sig det realkapital som nu realiseras. Men detta kommer inte att ske. Det kan vi vara säkra på.

/Dan Gmark

Länkar:
1) Svensk Bilprovningscirkus, Motvallsbloggen 29/12 2012
2) Två tredjedelar av Bilprovningen säljs till högstbjudande, pressmeddelande från Bilprovningen 20 december 2011
3) Ägarna delar Bilprovningen, Transportnet.se 25/1 2013
4) Hemsida Volati AB, januari 2013
5) Besikta Bilprovning, Volatis hemsida, januari 2013

Centerpartiets stöd minskade i senaste Sifomätningen, till rekordlåga 3,2%. Socialdemokraternas situation är likartad, det har inte haft så lågt stöd som under senare år sedan de kom in i riksdagen i början av 1900-talet. De båda partierna har gjort några rejäla och i grunden likadana misstag.

Båda partierna gjorde sig av med sina media. Framför allt Socialdemokraterna blev därmed nästan utan röster i den svenska medielandskapet och eftersom pressen är i huvudsak borgerlig speglas deras åsikter, idéer och åtgärder i en idéfientlig press varvid de kommer att framstå som mossiga och dumma. Annat kan man inte vänta sig från en politiskt fientlig press. Centerpartiet sålde också ut sina tidningar och gjorde sig, som socialdemokraterna, samtidigt av med risken att kritiseras av de egna väljarna under deras politisk-ideologiska omsvängning, liksom med möjligheten till en dialog med sina väljare.

 Socialdemokraterna bestämde sig samtidigt för att deras traditionella väljargrupp inte fanns längre, att svenska folket hade fått det så bra under deras långa regeringsperiod att det inte längre skulle gå att ”leva” på röster från de sämre ställda i samhället. Har för mig att Mona Sahlin, men även andra framstående socialdemokrater, har uttryckt åsikten att man inte kan vinna val bara på att värna om de fattigaste. Alltså måste partiet, resonerade man, attrahera den välbeställda medelklassen och det gör man bäst genom att lova denna grupp favörer, fler privata alternativ och lägre skatter. Låter man den  borgerliga pressen indoktrinera människor och tala om för dem vad de bör tycka, så ordnar det sig bara man ställer upp på de borgerliga idealen – så det gör man numer. Med en befolkning som har allt sämre kunskaper om vår näraliggande historia och genom att låta borgerligheten definiera om denna historia (”Vi moderater har alltid värnat om demokratin-lögnerna), behöver S-partiet inte oroa sig över att väljarna ska inse att partiet, dvs partitopparna, idag kämpar för precis de intressen och den ideologi som partiet grundades för att bekämpa för snart 150 år sen, nämligen den liberala utsugningspolitiken och företagens rätt att trycka ner människor i lorten.

Centerpartiet, som en gång var ett socialliberalt parti men med siktet inställt på småbönder och landsortsbor, har resonerat på samma sätt vad gäller deras väljargrupp. Landsbygden avfolkas och småbönderna finns inte kvar längre och ska inte finnas kvar så länge till, så nu måste vi attrahera andra väljargrupper. Partiet vände sig då till, ja gissa: Jo till den välbärgade medelklassen, men framför allt de yngre väljarna i denna grupp. ”Frihet, frihet och frihet igen” är partiets nya, som ledarna trodde, valvinnande slogan. Den lockar alla unga människor, tänkte de sig. Ungdomar har längtat efter frihet under hela sin uppväxttid och ofta blandat ihop föräldrarnas bestämmanderätt över  dem med statens och är de medvetna om skillnaden så vill de bli av med bådadera – åtminstone tills de inser vad det innebär att vara så där fri.

Och båda partierna har räknat rejält fel. Inget av dem har vunnit mer väljarstöd på sin ”moderna” nyliberala politik. Istället har båda förlorat väljare på denna reaktionära politik de senaste 20 åren.

Framför allt Socialdemokraternas ledare brukar då och då betona att man måste vinna fler röster i Stockholms stad. Men kära nån, hur har man tänkt sig göra det? Genom privatiseringar och utförsäljning av lägenhetsbeståndet i Stockholms innerstad och vissa områden runt denna, har man byggt om Stockholms innerstad till ett rikemansghetto. Hur har man tänkt sig fortsättningen? Att 9 miljoner människor ska tränga ihop sig där?

Dags för båda partierna att börja inse att folk kommer att fortsätta att vara bosatta utanför detta område och att Sverige är totalt beroende av sin landsbygd, eftersom det är där de värden skapas som är grunden för ett välstånd. Det ligger inga energiskapande verksamheter i centrala Stockholm Det finns inga sågar eller pappersmassafabriker där. Det går inte att odla spannmål eller plank på Stureplan. Därför är det dags att tänka om – igen och i motsatt riktning.

Fortfarande bor majoriteten av befolkningen inte i Stockholm och framför allt inte i stadens centralare delar och så kommer det att förbli inom en överskådlig framtid. Snarare kan vi förvänta oss att trenden vänder framöver, då oljan blir allt dyrare och man inte kommer att ha råd att frakta allting två gånger runt jorden innan det hamnar på våra matbord. Mycket oklokt alltså, att låta infrastrukturen falla samman i förtvivlade försök att vinna röster från de rika i Stockholms stad.

Den dagen då det inte längre räcker att skicka svenska attacktrupper till oljerika länder för att säkra kontrollen över oljan, har man bränt alla broarna om infrastrukturen fått förfalla totalt, som den får göra nu. Det är oklokt att härma USA i allt och i synnerhet i det här avseendet.

/Kerstin

Till Centerpartister, som är medlemmar i Sveriges mest frihetsälskande parti numer, jag har ett förslag som väl vore något för er, till ytterligare en frihetslagstiftning, nämligen tillåtelse att hålla, köpa och sälja slavar.

Ja det skulle förstås vara frivilligt att sälja sig som slav och då kan jag inte se något hinder för detta. Alla måste ju får göra vad de vill med sina liv och sina kroppar. En sådan möjlighet kunde ju vara bra för alla dem som sitter i en skuldfälla. De säljer sig frivilligt som slavar till någon som betalar deras skulder. Det skulle innebära att de slipper framleva resten av sina liv som som skuldsatta och att de därmed blev mycket friare.

Även inkomstlösa skulle ju kunna få det mycket bättre som slavar än de har som inkomstlösa. Tänk att få ett rum på ett slott eller i en flott villa och gratis mat och kläder mot att man gör lite arbeten på slottet, städar lite, lagar lite mat, passar de gulliga barnen åt herrskapet, pysslar om deras trädgård mm.

Sen skulle förstås försäljningen av slavarna kräva slavarnas medgivande.

Ett sådant humant slavsystem skulle lösa många samhällsproblem, arbetslösheten exempelvis, därmed kostnaderna för de inkomstlösa, samtidigt som många människor skulle ges tillfälle till drägligare liv

Fram för mer frihet, och därmed för friheten att få sälja sig som slav alltså!

/Kerstin

Mitt motförslag till Centerns befängda förslag om månggifte. Slopa äktenskapet och sambolagen helt. Ingen reglering alls av samboförhållandena. Istället får var och, om man vill, skriva kontrakt för samboendet, hur än det ser ut, helt enligt egna huvuden. Friare än så kan det ju inte bli.

/Kerstin

Nu  har visserligen Centerns nya idéprogram utsatts för så stark kritik i de egna leden att det torde ändras rejält men det har ändå gett upphov till ivriga diskussioner och en hel del, framför allt unga människor, försvarar flera av de idéer som framförs, som förslag till månggifte och slopandet av arvsrättslagarna. Därför vill jag även säga mitt om förslaget.

Unga nyliberaler och libertarianer ivrar för ”frihet” och så till den milda grad att de ropar ”Haleluja” bara de hör ordet ”frihet”. Ordet tycks fungera som en trollformel som i ett slag förorsakar total intellektuell hjärnsmälta hos de nyliberaler och libertarianer som hör det och som inbillar sig att ”frihet” är en enkel historia att förverkliga bara man vill. De inser inte att för det mesta innebär den enes frihet en inskränkning i den andres. De begriper inte att det inte finns och inte kan finnas en total frihet för alla i ett samhälle.

Men, försvarar sig frihetsälskarna, vi talar bara om den frihet som inte innebär att man skadar andra människor. Jag antar att de då menar att det inte ska vara fritt fram att stjäla andras tillhörigheter eller att misshandla eller döda andra men för övrigt ska allting vara fritt.

Problemet är bara att bestämma vad som skadar andra.  Hur är det om man tar ifrån en människa hans eller hennes försörjningsmöjligheter, sparkar henne eller honom från ett jobb, skadar man inte denna människa då? Jag vill nog påstå att man gör det. Skadar man inte en människa när man tvingar denne att sälja allt den har slitit ihop till sig tidigare i livet, innan samhället går in och ger dem pengar till mat och tak över huvudena, eller om man tvingar dem att svälta ihjäl? Är det att inte skada någon? Den som drabbas känner sig definitivt skadad. Är det att skada någon om man vräker denne någon från hans eller hennes bostad? Som det nu är anses det normalt vara den som inte betalar sin hyra som skadar någon annan, nämligen hyresvärden, och detta oavsett om betalningen inte kan göras, exempelvis på grund av arbetslöshet eller sjukdom.

Det senaste geniala frihetsförslaget, från det alltmer absurda Centerpartiet, är att man ska tillåta månggifte, för människor måste ju ha friheten att leva som de vill, och dela sina liv med vem eller vilka de vill, heter det.

Första frågan här: Har vi inte friheten att leva ihop med vilka vi vill idag? Såvitt jag förstår har vi det. Jag kan bo tillsammans med en eller flera personer av andra könet eller av samma kön eller av olika kön – om jag vill. Vi har inga lagar som förbjuder sådana samlevnadsformer. Så ska förslaget vara något annat än ett slag i luften måste det innebära något annat, att man skapar juridiskt giltiga ramar för olika samlevnadsformer – mer reglering alltså, och mer kontroll av människors levnadsvanor. Något slags kontrakt  mellan dem som bor ihop bör detta rimligen handla om. Det har vi två slag av för tvåsamhetsförhållanden, nämligen giftermålet och sambolagen, den senare för dem som inte är gifta. Alltså ska det till något liknande för flera människors samlevnad, ett registrerat förhållande, vare sig förhållandet registreras av kyrkan eller av en profan myndighet, om förslaget ska vara något annat än ett slag i luften. Hur ska denna institution se ut? Ska alla vara gifta med alla de andra i gruppen? Om en kvinna har två eller flera män, ska då männen i familjen också vara gifta med varandra, eller om en man har flera fruar, ska dessa fruar också anses vara gifta med varandra?

Och barnen? Ska de betraktas som hela vuxenkretsens ansvar? Om det finns flera män i familjen hur ska faderskapet se ut? Ska samtliga män registreras som fäder eller bara den biologiske fadern och i så fall, ska varje barn och samtliga män i familjen DNA-testas för att avgöra det biologiska faderskapet för varje barn som föds? Ska bara de biologiska föräldrarna betraktas som förmyndare till barnen eller ska samtliga i familjegruppen vara sådana. Hur ska man sedan förfara med barnen vid eventuella skilsmässor? Ska samtliga i storfamiljen ha  umgängesrätt med barnen, så att dessa i värsta fall, i det fall flera av de vuxna bestämmer sig för att skiljas från familjen, tvingas cirkulera mellan fem-sex vårdnadspersoner, eller fler?

Egendomsrätten i denna fria storfamilj måste regleras. Hur ska egendomen delas upp i det fallet en eller flera vill skiljas från gruppen? Ska alla, som idag är fallet i ett tvåsamt äktenskap, äga allt tillsammans, om inget äktenskapsförord inrättats, eller ska alla automatiskt själva äga vad de själva har införskaffat till hemmet?

Men, säger frihetsälskaren, utan att inse vad han talar om, det här är ju problem som går att lösa bara man vill och man kan förstås tänka sig olika lösningar av de här områdena. Jo, det kan man kanske, problemet är bara hur man ska göra det bättre och dessutom att ingen blir friare av att man sätter igång att reglera området. Det är ett faktum idag att om flera personer väljer att bo ihop så lägger sig staten inte i saken alls. Den ger total frihet för oss alla att bestämma hur vi vill leva tillsammans. De samboende får ordna upp alla dessa områden som de behagar, förutom att lagar reglerar barnens rätt att få en far och en mor registrerad

1974 infördes den första sambolagen. Vi, Motvallsbloggens bloggare, hade då bott ihop c:a 4 år och vi hade valt att inte gifta oss för vi ansåg båda att vi inte ville att staten skulle blanda sig i våra liv. Vi menade att om vi hade önskat en statlig reglering av vårt samboförhållande så hade vi gift oss. Men sambolagen kom och den innebar att vårt förhållande plötsligt reglerades av staten och att vi tvingades att vidta en del åtgärder för att få ha det som vi önskade. Vi var inte glada åt detta. Vi var unga och med ungdom följer ju inte sällan en viss oförmåga att se till andras situationer, ofta beroende på att man inte vet vad andra kan drabbas av eller hur de lever, så senare skulle vi båda komma att inse att sambolagen hade kommit till för att i alla fall i någon mån skydda dem som sambodde utan att vara gifta och tyckte då att lagen kanske ändå inte var så tokig. Men en sak insåg vi redan då sambolagen infördes, att den innebar ökat inflytande över våra liv från statens sida. Vad vi blev mer medvetna om med tiden var det faktum att framför allt kvinnor ofta blev ekonomiskt lidande vid separationer om de levt i ett oreglerat samboförhållande och att lagen var till för att tillförsäkra dem en viss rätt till vad de hade varit med och dragit ihop till det gemensamma hemmet.

Ska man alltså börja reglera samboendeformer av andra slag än tvåsamhet så ska man inte presentera detta reglerande som en större frihet för det är det inte. Tvärtom innebär det mer reglering och mer statligt inflytande över våra liv och det är ju möjligt att moderna unga människor lever så att det föreligger ett behov av mer regleringar på området och att de vill ha sådana.

Ser vi på förslaget om en lag om ”månggifte” oavsett hur man tänker sig att det skulle se ut, så kan vi dessutom var tämligen säkra på att en sådan lag skulle få andra och av förslagsställarna inte anade negativa konsekvenser, och även i det fallet huvudsakligen för kvinnor. Det är inte svårt att inse att lagen skulle resultera i att framför allt rikare personer, huvudsakligen män, kunde skaffa och hålla sig med fler ”äkta tredjedelar eller femtedelar” och att det sannolikt inte skulle bli så många fall där en kvinna håller sig med flera män.

Vidare presenteras förslaget om arvsrättsförändring, att var och en får testamentera sina ägodelar till vem man vill, som en större frihet för alla att bestämma över sin egendom och sina liv. Det innebär förstås ökad frihet för dem som har men samtidigt inskränker det, och mycket värre än man kanske inser, friheten för exempelvis barnen i en familj.

Vi kan ju se för oss situationen som vi kan läsa om eller se på historiska filmer från andra länder. ”Om du inte gör som jag säger så gör jag dig arvlös!” Eller testamentet: ”Då min dotter Lisa gifte sig med en man som jag inte kunde acceptera som svärson och min son Johan inte utbildade sig till läkare, som jag önskade, blir båda arvlösa. All min kvarlåtenskap går istället till dottern Lena som alltid följt mina råd.”

Den här typen av lydighetskrav skulle inte öka unga människors frihet. Och barnen har ju dessutom ingen oförytterlig rätt att ärva allt efter sina föräldrar redan som det är idag. En förälder kan fortfarande testamentera bort en del av sin kvarlåtenskap till vem han eller hon önskar och den som inga barn har testamenterar till vem han vill, släkting eller inte släkting.

Visst kan man kräva en frihet att få testamentera till vem man vill, men återigen, man ska inte presentera en sådan åtgärd som en åtgärd som innebär” mer frihet för alla”. Frihet att testamentera till vem man vill innebär bara en större frihet för den som önskar tvinga barn eller andra möjliga arvingar att göra som han eller hon vill, vilket innebär ökad ofrihet för dessa barn eller andra tilltänkta arvingar.

Slutligen om drömmen om den totala friheten: Det är helt enkelt så att lever vi ett samhälle måste eller bör vi alla acceptera lagar och regleringar som inskränker en del av vår frihet för att skona många andra människor från eländen och total ofrihet. Jag accepterar exempelvis en viss inskränkning i min rätt att köpa alkohol för att jag vet att total frihet att sälja alkohol för vem som helst och när som helst innebär stort lidande för alldeles för många människor, framför allt för kvinnor och barn. Jag accepterar förbud mot att köra bil när man druckit alkohol för att jag vet att om det vore tillåtet skulle många människor dö i trafiken på grund av alkoholpåverkade förare.

Men har man virrpannan Ayn Rand som idol, ja då kanske man inte kan tänka så långt och då anser man kanske att friheten bara är till för de rikaste, de som anses överlägsna alla andra.

Jag har skrivit om liknande frågor tidigare på Motvallsbloggen.

/Kerstin

PS: Det var ingen slump att Platon, som jag för övrigt inte har mycket till övers för, ansåg att de filosofer som borde styra samhället, och med filosofer avsåg han utbildat och kunnigt folk, skulle vara 50 år gamla.

Den här gamla filmen, som är ganska lång men sevärd, och synnerligen klargörande, har jag visat tidigare på bloggen, men den tål att läggas ut en gång till:

Skattefria Andersson

Länkar:
– En hållbar framtid – ett förslag till nytt idéprogram, Centerpartiet
– Sammanfattning av förslaget till nytt idéprogrammet
- Idéprogrammet Centerns vision, Vlt 7/1 2013
– Centern på hal is, DN 10/1 2013
– Fakta: Centerns idéprogram, DN 9/1 2013
– ”Svenskt Näringsliv bakom Centerpartiets idéprogram”, Dagens Opinion 7/1 2013
– Centern tänker som en ambitiös fjortis, Johan Hakelius, AB 14/1 2013 (Inte ofta jag och Hakelius har samma uppfattning, men här har vi det, i varje fall i vissa frågor, så jag rekommenderar hans spalt i AB idag. Man kan notera att han närmar sig de 50 dessutom.)