Hörde på Studio ett idag att professorn i nationalekonomi, Marian Radetzki, anser att vi ska slopa svenska språket och göra Sverige helt engelskspråkigt, för det skulle landet tjäna på i det långa loppet. Istället för att tala svenska i Sverige borde vi alla kunna tänka, tala och skriva perfekt engelska, menade han.

Visst vore det bra om vi alla kunde engelska perfekt men hur skulle landet övergå helt till ett annat språk och få en svensk befolkning som talade och skrev lika bra engelska som engelsmännen, som alltså hade engelska som modersmål? Var skulle man börja? Vem skulle lära svenska barn denna goda engelska? Skulle vi ta hit engelska lärare till hela Sverige och ge barnen enspråkig engelsk undervisning redan från förskolan? En enorm majoritet av svenska lärare kan nämligen inte så bra engelska att de kan ge en nöjaktig undervisning helt på engelska. Och om vi skulle ta in engelska lärare till hela skolsystemet, vad ska barnen tala med föräldrarna, som har svenska som modersmål? Ska föräldrarna också, enligt lag, tala bara engelska med sina barn? Om de inte kan göra det, eller inte vill göra det, och dessutom inte talar mycket god och varierad engelska med barnen, kommer dessa inte att lära sig en riktigt bra engelska från någon.

Om barnen inte får tala svenska hemma, så kommer de inte att bli halvspråkiga på två språk, som många invandrarbarn dessvärre blir (fast få förstår det eftersom de här barnen ofta låter helt svenska men har ett tämligen till mycket begränsat svenskt ordförråd), utan de kommer inte att lära sig behärska något språk alls. Behärskar man inget språk ordentligt kan man inte tänka speciellt effektivt. Då blir man väldigt handikappad och Sverige är inte betjänt av en befolkning som inte kan tänka ordentligt och klart. Det ökar inte landets konkurrenskraft.

Ska barnen däremot få tala svenska med sina föräldrar, å andra sidan, så kommer de att få svenska som modersmål i alla fall och i värsta fall bli just halvspråkiga på två språk.

Eller ska vi, några generationer framöver, skicka över våra barn till England i femårsåldern och inte låta dem återvända till Sverige förrän de gått ur skolan?

Kort sagt, idén är så korkad att det inte skulle förvåna mig om det blir Björklunds nästa förslag – nåja, det var kanske att misstro Björklund lite för mycket. Något lite förnuft borde han ju ha, fast han inte visar det så ofta (någon som har sett det förresten?).

Gärna bättre undervisning i engelska i skolan, kanske från tidigare årsklasser, men glöm det där med att slopa svenskan helt och göra alla som bor i landet ensidigt engelskspråkiga. Det är helt enkelt inte ett möjligt projekt och skulle man försöka genomföra det skulle det gå alldeles åt skogen för Sverige.

Sedan håller jag med Radetzki om att de flesta svenskar, även högutbildade sådana, inte talar så god engelska som de tror, och inte har så god förståelse av engelska som de gärna inbillar sig. Men botemedlet mot detta är inte att man slopar svenska språket i Sverige, utan att man förbättrar engelskundervisningen och att även språklärare får lära sig mer om vad det faktiskt innebär att lära sig ett främmande språk och hur språk förhåller sig till varandra, alltså att de får mer undervisning i språksociologi och språkfilosofi. Jag har kunnat konstatera att de flesta människor inte förstår något om området, och dessvärre att även många språklärare saknar sådana insikter som de borde ha i dessa frågor.

Länkar:
– Svenska språket, Studio ett
– Riskabelt att förslumma svenskan, Motvallsbloggen 18/6 2005

Var och en som var lite insatt och hade lite kunskaper om hur kommuner sköts kunde, redan innan kommunaliseringen av skolan sjösattes 1991, tala om att en sådan åtgärd skulle bli förödande för skolan.

Sfi-undervisningen var försöksverksamhet vad gällde kommunansvar och målstyrning
Jag var vid tiden för kommunaliseringen av skolväsendet verksam som sfi-lärare (svenska för invandrare), som var en slags försöksverksamhet vad gällde kommunalisering av undervisning liksom av målstyrning av offentliga verksamheter, dvs, den första utbildningsformen, vid sidan om musikundervisningen, som kommunerna fick ansvaret för. Kommunerna fick ansvaret för sfi-undervisningen omkring 1986. Vad jag såg därefter av kommunernas skötsel av sfi-undervisningen var förfärande. Jag varnade de lärare i grundskola och i gymnasier som jag kände:
– Vänta, snart kommer de att föreslå kommunalisering av grundskola och gymnasier också. Var beredda och protestera.
– Nej, det tror jag inte de gör, var det vanligaste och optimistiska svaret.
Det gjorde regeringen.

När kommunaliseringen så kom 1991, den som Göran Persson, som varit en olycka för Sverige i många avseenden, iscensatte, så varnade jag åter de lärare i grundskolor och gymnasier som jag kände och träffade: Protestera vad ni gör, stoppa eländet. Ni anar inte vad som blir resultatet av en kommuneralisering av skolväsendet.
– Vadå? Varför skulle inte det bli bra?

Det blev inte bra, skriver nu Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas riksförbund i DN. Nej, det visste vi ju, som sagt, vi som varit kommunala lärare flera år redan. Vad man kunde råka ut för som lärare när kommunpolitiker började styra och ställa med undervisningen trotsar alla beskrivningar.

Några exempel från några av de kommuner som jag arbetade i som sfi-lärare
En kommun skulle tillsätta en administratör för sfi. Hon skulle testa kursdeltagarna och sätta dem i rätt grupp. Fast det fanns bara en grupp i den kommunen!!!!! I den gruppen var jag lärare.
– Har du några erfarenheter av invandrare och invandrarundervsining, och av att testa invandrares svensk-kunskaper, frågade jag kvinnan som alltså skulle bli min närmaste chef, när vi hade ett möte tillsammans med rektorn.
– Nej, men jag har en god vän som undervisade en kines i svenska en gång, blev svaret.
Vad säger man?

I en annan kommun som jag arbetade i, bestämde sig politikerna för att nu skulle sfi- kursens schema bestämmas av politikerna och eleverna skulle få lära sig om samhället också (jag har statskunskap och sociologi i min fil.kand och undervisade dem förstås även om samhället, i synnerhet som det stod i läroplanen för sfi på den tiden att man skulle göra det, men det kunde man inte göra förrän de förstod lite svenska.)
Det nya nu, som kommunen hade beslutat, var att eleverna skulle ha denna undervisning de första veckorna på kursen. Vi hade då mellan tre och sex språk i grupperna och en hel del elever som bara kunde säga ”Hej”när de kom till kursen. Jag frågade därför en anställd i kommunen hur den här samhällsundervisningen de första veckorna skulle gå till. Tänkte kommunen ställa medel till förfogande för att anställa tolkar de här veckorna för den här undervisningen? Vi kunde alltså behöva mellan 3 och 6 sådana i varje grupp (i den kommunen hade vi två grupper parallellt).
– Ni kan väl visa bilder och peka, föreslog kommuntjänstemannen.
Vad svarar man på sådant?
Jag vet inte hur andra skulle svara, men jag gick direkt hem och skrev en avskedsansökan (det var på den tiden det fanns gott om arbeten). Man kan inte arbeta under folk som inte begriper någonting om det de beslutar om. Tvingas man göra det, som fallet är idag, blir man sjuk till slut.
Den andre sfi-läraren gick upp till kommunalrådet och pratade med honom, i en from förhoppning om att det skulle gå att få kommunalrådet att förstå och ta reson. De talades vid en timme och mot slutet förklarade kommunalrådet att:
– OK, du har rätt…. Men nu gör vi som vi har bestämt.
Även denne lärare sade upp sig. Vi hade båda många års erfarenhet som sfi-lärare och mycket goda resultat.

Strax efter att jag hade slutat som sfi-lärare kom påbud uppifrån att man skulle skriva individuella utvecklingsplaner för deltagarna på sfi-kurserna. Det var ju i och för sig ingen dum idé, men mellan statlig tanke och kommunal praktik ligger det ljusår många gånger. Av det här regeringspåbudet blev det, i de kommuner jag känner till, ett slags kontrakt: ”Du går på sfi-undervisningen annars drar vi in dina försörjningspengar”. Det hade väl varit befogat om eleverna hade skolkat men jag hade aldrig några invandrade elever som gjorde det. Tvärtom kom de alltid mangrant och var mycket energiska med att studera svenska. Och som individuella utvecklingsplaner var det här hotfulla kontraket, likadant för alla, liksom inte adekvat.

Det där gick inget vidare – då fortsätter vi och gör samma sak med det övriga skolväsendet
Det mesta staten försökte genomföra inom sfi-området misslyckades, ofta men inte alltid, på grund av kommunal inkompetens. Så till slut gav staten/regeringen upp i stort sett och slutade lägga sig i vad kommunerna gjorde. Man hade förstås redan tidigt gett kommunerna tillstånd att leasa ut undervisningen till privata anordnare och efter en tid slutade man att begära att anordnarna anställde behöriga sfi-lärare. De anställde inte sådana, om de kunde slippa, eftersom det blev billigare att anställa icke-behöriga lärare och det blir högre profit på det sättet.

Jag kunde nog skriva en hel bok om allt det vanvett jag såg inom sfi-undervisningen, där även staten stod för en god portion av eländet. Med kommunernas förmåga att göra ont värre blev det ena villan värre än den andra.

Sedan skyller man på invandrarena när de inte lyckas lära sig svenska snabbt och bra nog och när man hade gett upp om sfi-undervisningen, i varje fall verkade det så – då kommunaliserade man alltså även grundskolan och gymnasierna.

”Idag” (ja det är det datum som DN anger i skrivande stund) har Metta Fjelkner alltså sett och skriver om samma elände i grundskolor och gymnasier. Jag är inte alls förvånad, utom möjligen vad gäller den tid som förflutit sedan kommunaliseringen och att de flesta måste ha insett det katastrofala misslyckandet med denna för ganska länge sedan. Fast eftersom det var en socialdemokratisk regering som kommunaliserade skolan så ville väl fackens toppar inte klaga förrän detta faktum är mer eller mindre glömt.

Man förstatligade skolan på 50-talet för att den skulle bli likvärdig i hela Sverige. När man nu har kommunaliserat den igen förlorade man just den finessen. Med kommunaliseringen och tillsammans med försöken att målstyra skolan skapade man kaos och tvingade lärare att syssla med en massa annat istället för att undervisa. Lägger vi så till det faktum att man har sänkt lärarnas status och löner ganska radikalt de senaste 35 åren, sparat inom offentlig sektor samt tillåter profitsökande företag att suga ur skolan vad de kan, så ska man sedan inte förvånas när ”det inte blev så bra”.

Länk:
– ”Kommunerna oförmögna att ta ansvar för skolan”, DN

Jodå, jag vet att språk förändras, ibland för att somliga medvetet driver kampanjer för att fylla positivt värdeladdade ord med negativ värdeladdning, eller tvärtom, ibland för att språket bara glider iväg synbarligen av sig självt eller genom påverkan från andra språk. Jag vet också att lingvister idag brukar vara väldigt toleranta och vägra lägga värderingar på vårt språkbruk eller förändringar av det. Jag ska i alla fall gnälla lite över en förändring i skriftspråket som inte bara uppvisas av folk som inte har skrivande som yrke utan som även ses i mediatexter, skrivs av proffs alltså, och som jag inte bara irriterar mig på utan som också stör mitt läsande. Det gör nämligen att jag hakar upp mig när jag läser för att det strider mot språklogiken. Ännu mer irriterad blir jag när jag kommer på mig själv med att numer göra samma skrivfel ibland.

Jag tänker på det där bruket som börjar bli allt vanligare, ja i stort sett det vanligaste, att man konsekvent skriver ”för/till/åt/genom de som….”. Jag fick lära mig att man har objektsform efter prepositioner, alltså att man ska skriva ”för/till/åt dem som…”.

Det lustiga är att ingen skulle komma på idén att skriva: ”Han sade till jag, som skulle vara ledig…” medan man nästan utan undantag skriver: Han sade till de, som skulle vara lediga…”
Ingen skulle komma på tanken att skriva: ”Han skrev ett brev till vi, som skulle informeras om…”, medan man utan eftertanke skriver: ”Han skrev ett brev till de, som skulle informeras om….”.

Man undrar vad denna inkonsekvens i språkbruket beror på. Beror det på att skolbarn numer inte får lära sig när man ska skriva ”de” och när man ska skriva ”dem”, att de bara fått lära sig att skriva ”dom” i skolan och sedan blir de förvirrade när de läser ”gammalmodiga texter” där det görs skillnad mellan ”de” och ”dem”, alternativt vill försöka verka duktiga och skilja mellan ”de” och ”dem” fast de inte behärskar regeln för när man ska skriva det ena och det andra?

Eftersom jag känner utbildade lärare som inte kan de här reglerna så gissar jag att eländet beror på dålig skolundervisning.

Om jag inte missminner (rätta mig den som har de exakta uppgifterna här) så bestämdes det, från Skolverket antar jag, någon gång på 70-talet, att eftersom vi inte skiljer mellan ”de” och ”dem” när vi talar, utan alltid säger ”dom”, så anpassar vi nu skriftspråket efter talsspråket, så i fortsättningen får skolorna lära eleverna att alltid skriva ”dom”, vilket ställde till problem eftersom de äldre inte kunde förmå sig att skriva ”dom” i alla lägen och vi därför fick två helt olika system för hur vi ska behandla dessa pronomen i skriven text – med ty åtföljande förvirring.

Mitt förslag är alltså att lärare endera går in, stenhårt, för att lära sina skolelever att bara skriva ”dom” i alla situationer där vi säger ”dom” när vi pratar och förklarar för eleverna att de inte ens ska försöka skilja mellan ”de” och ”dem” i skrift, för det klarar de inte av, eller att lärare får i uppdrag att verkligen lära sina elever när man ska skriva ”de” och när man ska skriva ”dem”.

Eller är jag den enda numer som studsar när jag läser denna användning av ”de”?

Hörde i kväll på nyheterna att man kvoterade in män på veterinärutbildningen vid Lantbruksuniversitet, att enbart män togs in vissa år, trots att sökande unga kvinnor hade bättre betyg än de intagna männen.

Nu vill vi kvinnor höra Bo Rothstein skrika högt i massmedia och beskärma sig ordentligt över att vi kommer att få B-veterinärer framöver och ännu värre, B-forskare inom veterninärmedicinsk forskning inom några år.

Länk:
Kvinnor stämmer lantbruksuniversitetet, Ekot, P1

Först tyckte jag nog att Slingermannens förslag om att invandrare skulle skriva på ett kontrakt där de försäkrar att de känner till svenska lagar, värderinga och seder och bruk, var lite korkat. Men så tänkte jag till lite och kom på att idén i själva verket är glimrande. Med kontraktskrivande, också med (sedan hedenhös) infödda svenskar skulle man ju kunna avskaffa en massa samhällsproblem och sänka skatterna för de rikaste med stora summor. Här några förslag till besparande och problemlösande kontrakt mellan samhället och svenska folket:

1: Alla barn får skriva på ett kontrakt när de börjar i skolan där de försäkrar att de vet vad de ska lära sig i skolan. Därmed kunde man säkert dra ner antalet lärare till en 1/3, eller kanske ännu mer, och spara en massa pengar på skolan.

2: När barnen kommer upp i högstadiet får de skriva på ett kontrakt där de försäkrar att de vet att man inte får stjäla, inte får röka, inte får knarka, inte får supa och att de dessutom vet vad de ska lära sig i höstadiet. Även här kan en massa lärare avskedas därmed och dessutom kan vi avskaffa hela domstolsväsendet, som ju kostar alldeles för mycket, liksom polisväsendet och alla fängelser.

3: När ungdomarna fyller 18 och blir myndiga får de skriva ett kontrakt med samhället där de försäkrar att de aldrig kommer att gå arbetslösa och aldrig kommer att bli sjuka, ja helst också att de aldrig ska bli äldre. Detta skulle möjliggöra avskaffandet av arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen och dessutom möjliggöra nedläggning av arbetsförmedlingar, sjukhus och vårdcentraler

4: När folk fyller 50 kan de få skriva på ett kontrakt om att och de aldrig kommer att bli pensionärer varvid man kan avskaffa pensionsförsäkringarna och all äldrevård.

Att ingen kommit på denna fantastiska idé tidigare?

Länk:
– M: Svenskkontrakt för invandrare, DN
– Stoppa folkpartiets medborgarkontrakt, Å. Petersen, AB

Det har rått en viss uppståndelse i delar av bloggvärlden på grund av någon eller några artiklar Bo Rothstein skrivit i media, där han tydligen har hävdat att bloggvärlden är en odemokratisk kloak. De två blogginlägg i denna värld, om Rothsteins artikel, som jag har läst, har varit tämligen beskedliga, en om ock med viss irritation över att han drar alla över en kam och dömer ut hela bloggosfären utan några mer ingående undersökningar av hur den faktiskt ser ut.

Jag har inte läst Bo Rothsteins ursprungliga artiklar. Eftersom jag vet att Rothstein tar till storsläggan och inte sällan både struntar i anständighet och god ton i sina utfall i pressen, mot än den ena än den andra, så läser jag numer normalt inte hans artiklar. De är mig oftast totalt ointressanta. Idag gjorde jag dock ett av mina få undantag och läste hans senaste utfall mot bloggare i GP. Där får jag veta att alldeles oavsett hur man som bloggare har ställt sig till hans beskyllningar, bemött dem eller nonchalerat dem, så är man en kloakråtta:

I skrivande stund har artikeln (enligt sökmotorn ”Bloggportalen”) kommenterats av sextio bloggare. Av dessa är det mindre än 20 procent som uttrycker någon kritik mot de sexistiska och rasistiska kränkningar som jag redogjort för. Den överväldigande majoriteten, det vill säga mer än åtta av tio, anser antingen att personliga stämplingar som dessa är fullt acceptabla, eller så trivialiserar de förekomsten av rasism och sexism eller så väljer de att med sin tystnad sanktionera detta. Oftast blir man som forskare glad när ens hypoteser visar sig slå in med sådan kraft, men i detta fall är det precis tvärtom.

Jag konstaterar här för det första, att de bloggare som inte läser alla andras bloggar, och som därför, eller av andra skäl, inte kommenterat eller tagit avstånd från eventuellt förekommande rasistiska eller sexistiska inlägg i bloggvärlden, är klandervärda och därför typiska representanter för bloggkloaken. Man undrar hur det är med Rothstein själv. Läser han och protesterar mot allt som kan var stötande, rasistiskt eller sexistiskt i de större tidningarna?

Jag konstaterar vidare att Rothstein har en något underlig inställning till forskning och till hypotesprövning. Vi får väl anta att hans ”hypotes” var den att bloggvärlden är en odemokratisk kloak. Denna hypotes testar Rothstein genom att kasta ur sig densamma i en artikel, som ett fläskben åt varje bloggare att hugga på. 60 stycken hugger, enligt den statistik Rothstein redovisar här. Det är ingen stor andel av bloggarna. Det torde finnas flera tusen bloggar bara i Sverige. Svarsfrekvensen är därmed inte imponerande hög. Men Rothstein löser detta problem genom att se även bortfallet, alltså alla dem som inte svarat på hans beskyllning i sina bloggar, som verifikation av hans hypotes. I sanning en mycket underlig inställning till vetenskaplig metod och vetenskaplig hypotesprövning.

Det brukar inte anses vara god forskning, att kasta ur sig grova och generaliserande beskyllningar i en artikel i en tidning och kalla dessa beskyllningar för en ”hypotes”. Forskare brukar inte betrakta en allmän beskyllning i massmedia som en vetenskaplig enkät och de brukar inte anse att eventuella reaktioner på ett sådant utkastande av en generell förolämpning, som tillräckligt representativa och tillförlitliga för att betraktas som en acceptabel hypotesprövning och som grund för generaliserande slutsatser. En svarsfrekens på en riktig vetenskaplig enkät på någon procent torde resultera i att enkätsvaren kastas i papperskorgen eller, om undersökningen anses viktig, i att man omarbetar frågorna och försöker igen.

Ovanpå detta tolkar alltså Rothstein de reaktioner som han fick på sådant sätt att ingenting kan falsifiera hans ”hypotes”. De som svarat har svarat så att de verifierar hans hypotes. Endera har de inte tagit avstånd från rätt saker, eller så har de varit otrevliga och precis så klokaaktiga som hyptotesen förutsade. De som inte alls skrivit om hans beskyllningar visar sig var kloakråttor just för att de inte skrivit något.

För att inte svärta ner allt vad vetenskap heter borde Bo Rothstein undvika att kalla sitt allmänna och högst subjektiva tyckande för ”hypoteser”. Sådana konstruerar man i vetenskapliga sammanhang och test av dem brukar följa tämligen strikta regler. Till vardags och då man luftar sina personliga och högst subjektiva åsikter brukar man inte tala om ”hypoteser” eller om test av sådana. Då brukar man kort och gott säga att man tycker något.

Så anser jag mig förstås vara feminist och som varande en sådan, som inte skrev om Rothsteins ursprungliga artikel, är jag i dubbel mening en kloakråtta förstår jag:

Jag noterar också att ingen av de kvinnliga bloggare, varibland några karakteriserar sig som feminister, reagerat mot den typ av sexistiska tillmälen som Svensson tydligen har för vana att använda. Det är uppenbart helt i sin ordning när sexistiska personangrepp riktas mot en man, men man kunde föreställa sig reaktionen om Svensson uttryckt sig på detta vis mot en kvinna. De feministiska bloggarnas dubbelmoral i denna sak imponerar inte.

Tja, vad ska man säga om detta? Att sexistiska uttalanden om män är männens sak att bekämpa – kanske? Det har ju ingalunda varit så att en majoritet av männen genom tiderna har kämpat mot diskriminering av kvinnor eller ställt sig upp och protesterat mot varje sexistisk förolämpning mot en kvinna. Det senare är inte en hypotes, utan ett uttalande jag gör utifrån ganska många års livserfarenhet.

Måste väl också avslöja att jag inte vet vem denne Svensson, en bloggare som Bo Rothstein nämner, är eller vad han/hon har skrivit. Men klokaråtta är jag likafullt tydligen.

Det snällaste jag kan säga om Bo Rothsteins utfall är att han ibland, som i det här fallet, är ohejdat komisk i sin bulldozerartade framfart, i andra fall en riktigt ruskig prick som de flesta forskare borde ta avstånd ifrån då han näppeligen bidrar till att höja forskares anseende. Jag tycker (observera ”tycker”) att Bo Rothstein borde rannsaka sig själv och sina många utfall i media mot andra forskare såväl som mot andra universitet än det egna och mot bloggare, och inse att han inte beter sig så mycket förnuftigare, i somliga fall, än de i bloggvärlden, som han vänder sig emot här. Förolämpningar och obelagda anklagelser är förolämpningar och obelagda välriktade eller generella anklagelser vare sig dessa uttrycks verserat eller med grova, mindre ”fina” uttryck, ty ”strunt är strunt om än i gyllne dosor”.

Länk:
– Förolämpningar hindrar samtal, Bo Rothstein i GP
– Är bloggosfären rasistisk? Rothstein-debatten rasar vidare, Bilogy & Politics
– Finns ”bloggosfären” som kollektiv?, Bioloy & Politics
– Bo Rothstein om bloggosfären och demokrati, Bioloy & Politics
– Är bloggosfären en kloakbrunn? Ulf Bjereld
– Om bloggosfären och dess samtalston, Ulf Bjereld

”GAMLA Miljöpartiet och Socialdemokraterna presenterar idag gemensamma förslag på åtgärder som de menar skulle förbättra vården av äldre”, läser jag i Läkemedelsvärlden:



De två partierna kräver att regeringen utreder möjligheten till en lex Gulli, det vill säga att personal inom vården enligt lag ska vara skyldig att anmäla läkemedelsvanvård till Socialstyrelsen. Upprinnelsen är förstås SVT-programmet Uppdrag granskning som berättade om Gulli Johansson som under många år felbehandlades och fick demensliknande symtom.

Detta förslag är nog mest ett slag i luften eftersom personal sällan torde förstå vad det handlar om i fall som Gullis. Däremot är delar av de övriga förslagen förnuftiga, som obligatoriska läkemedelsgenomgångar men framför allt förslaget om kompetensutveckling av äldreomsorgens personal och utbildning i geriarik på läkarutbildningen. Framför allt det senare är mycket viktigt, eftersom det i slutänden är läkare som skriver ut medicinerna till de äldre, även om dessa inte sällan gör det på personalens begäran, som när denna anser en patient vara besvärlig, eller bara inte tillräckligt zombieartad.

Men den allra viktigaste lagen tycks man ha glömt att föreslå, nämligen en lag (den som omfattar alla som arbetar i den offentliga sektorn,) som säger att alla som arbetar hos privata anordnare, som utför skattefinansierade uppgifter, ska ha rätt att anmäla felaktigt agerande utan att överordnade får efterforska källan. Den här personalen ska inte heller kunna avskedas för att de berättar offentligt om missförhållanden på arbetsplatserna, vare sig det handlar om undervisning, vård eller om andra uppgifter som stat eller kommun lagt ut på privata anordnare:

Vi skattebelare har helt enkelt rätt att få information om våra skattepengar inte används korrekt och i enlighet med direktiv och/eller kontrakt. Privata anordnare ska inte kunna gömma sig bakom någon slags ”rätt till företagshemlighet” eller krav om ”lojalitet” gentemot arbetsgivaren. Den personal som finansieras av oss skattebetalare, även om det är via privata anordnare, ska i första hand vara lojal mot oss som betalar, inte mot dem som i första hand vill göra profiter på våra skattepengar.

Dessutom ska givetvis offenlighetsprincipen gälla för skattefinansierade verksamheter av det här slaget.

Det får helt enkelt inte vara en företagshemlighet hur man behandlar våra gamla, eller hur det går till i skolor och på andra sådana skattefinansierade områden som blivit utlagda på privata anordnare.

Det är en ren skandal att vi inte fått en sådan lagstiftning för länge sedan.

Länk:
– Kravlista för bättre äldrevård, Läkemedelsvärlden

Bloggar om ämnet:
-Vinstjakt i privatiserad skola och vård, Ekonomikommentarer
– Attendo Care, Täby och Jonas Morian, Ett Hjärta Rött
– Kortsiktigt tänkande – på alla fronter, Ett Hjärta Rött
– Snabbt, ogenomtänkt och med ödesdigra konsekvenser, Ett Hjärta Rött

När nu Björklund går ut och pratar om skolan, så ser han ett samband mellan allt sämre studieresultat och en allt rörigare skola å ena sidan och frånvaron av bestraffningsmöjligheter och betyg å den andra. De båda fenomenen har ju uppträtt samtidigt i tiden, hävdar han, alltså måste det råda ett kausalt samband mellan dem, menar han.

Att man under samma tid har skurit ner radikalt på skolan, på administratörer, på skolläkare, på skolsköterskor, på skolvärdinnor, på speciallärare, det ser han inte och framför allt kan han inte föreställa sig att dessa nedskärningar skulle kunna ha med problemen i skolan att göra (om de nu hade varit så omfattande som han påstått, vilket inte är fallet alltså). Inte heller ser han att skolan har segregerats under denna samma tid.

Det är tydligen en vanlig missuppfattning, även bland människor med ganska god utbildning, att alla fenomen som råkar uppträda samtidigt i tiden har kausala samband med varandra, ja förutsatt förstås att de påstådda sambanden ligger i linje med det egna önsketänkandet, den egna ideologin eller de egna fördomarna

På den tiden jag gick min grundutbildning på universitetet fick jag redan på en grundkurs i statistik lära mig, att om nativiteten i ett område ökade samtidigt som antalet storkar ökade så kan man därmed inte dra slutsatsen att dessa båda händelser hade något med varandra att göra. Man kan inte dra slutsatsen att nativiteten ökar för att storkarna blir fler alltså.

Björklund visar med andra ord att han inte har minsta begrepp om statistik och om vad kausala, verkliga samband, är till skillnad från falska sådana, men inte bara det, han ser i syne också. När han först ser ett fenomen som inte föreligger (en svensk skola som är sämst i världen näst intill) och dessutom hävdar att orsaken till att denna skola är så usel är frånvaron av bestraffningar och betyg, då dillar han. Då har han tagit på sig en av alliansens många intellektuella nattmössor och då visar han att han behöver en grundkurs i statistik, bland allt annat han skulle behöva för att klara av sin uppgift nöjaktigt.

Länkar:
– Kris i skolan, SR
– Björklunds bild av skolan får lärarkritik, SR
– Utbildningsminister Björklund KU-anmäls, SR

Med anledning av att allt fler vill starta friskolor ställer DN frågan till sina läsare, om de tycker det är bra att friskolorna blir fler.

Svar omkring klockan 00.30:
Ja = 27%
Nej = 66%
Spelar ingen roll = 7%

Av DN:s läsare, märk väl! Folket är klokare än dess regeringar alltså.

Ja folket är även klokare än DN, vars skribent i saken, Birgitta Fredander, hävdar att den enda skillnaden mellan friskolor och kommunala sådana är ägarskapet. Fan trot.

Länk:
– Ny boom för friskolor, DN 17/8

Med anledning av en artikel i GT/Expressen, av en Farbod Rezania, fick jag, av Dan Gunnemark, en lista med alla de felaktigheter som förekom i artikeln ifråga. Dan Gunnemark har arbetat med sfi drygt 30 år och kan det mesta om sfi-undervisning, om organisation av sfi och om lagstiftningen om området. Farbod Rezania å andra sidan, är tydligen Svenskt Näringslivs ansvarige för integrations- och mångfaldsfrågor och han har inte det minsta hum om området sfi (svenska för invandrare).

Jag läste förstås också artikeln och kunde konstatera att den nog är den värsta smörja jag någonsin har läst om invandrare och sfi. Med tanke på att SN och Timbro (SN:s propagandaorganisation) har aviserat en ny massiv åsikts- och desinformationskampanj och tydligen avsatt 12 miljarder för ändamålet, kan vi förvänta oss en ofantlig massa strunt av samma slag från det hållet framöver.

Jag rekommenderar att man läser artikeln SFI har förhindrat integration i 40 år, av Farbod Rezania i GT/Expressen innan man läser Dans lista över felaktigheter men läsaren förstår naturligtvis att Farbod Rezania påstår motsatsen till vad som skrivs under punkterna nedan, eller uttrycker sig oklart när en fråga ställs i listan.

Så här kommer Dan Gunnemarks rättelselista till Farbod Rezanias artikel om sfi i GT:

Inte en stavelse rätt!

1. Är det verkligen Svenska Filminstitutet som har hindrat integrationen? Förkortningen SFI betyder just detta, medan Svenskundervisning för invandrare förkortas sfi.

2. Sfi har faktiskt klarat att ge många invandrare de språkkunskaper de behöver för att få jobb.

3. Det har skett många förändringar på sfi sedan utbildningsformen infördes 1973. Större förändringar har genomförts i snitt vart fjärde år.

4. Vad är det egentligen som drabbar företagen? Kravet på goda språkkunskaper? Avsaknaden av förutsättningar? Vems förutsättningar i så fall?

5. Personer med högre utbildning har mycket stora möjligheter att lära sig svenska. Förutom att de kan studera på Studieväg 3 inom sfi, som är avsedd för högutbildade, så kan de studera svenska som andraspråk på kommunal vuxenutbildning, på de flesta av landets högskolor och universitet, på studieförbunden, på folkhögskolor och inom ett stort antal specialprojekt och kortare eller längre kurser, som ofta riktar sig till speciella yrkeskategorier.

6. Sfi är inte kopplat till flyktingmottagningen. Det är en del av det allmänna skolväsendet och i många kommuner är större delen av kursdeltagarna personer som inte deltar i kommunens introduktionsprogram.

7. Alla kursdeltagare lär sig inte lika mycket svenska. Men sfi är en grundutbildning och därför är det inte tillåtet att fortsätta inom denna skolform när man har uppnått den högsta nivån, som är att vara godkänd (eller Väl Godkänd) på kurs D enligt kursplanen för sfi. De som behöver lära sig mer efter denna nivå fortsätter sina studier i svenska på komvux, på högskolan, etc.

8. Även i Sverige är det tillåtet för akademiker att komma in på arbetsmarknaden genom att ta ett enklare jobb. Många gör det också.

9. Det är tyvärr mycket svårt för en akademiker att lära sig den svenska som han behöver för att klara ett arbete inom sitt yrke bara genom att gå i ett enklare jobb. I många akademikeryrken förlorar man också kompetens om man går några år i ett annat yrke.

10. Språkundervisningen upphör inte när invandraren får ett jobb, om han inte själv vill det. Det finns möjlighet att läsa svenska som andraspråk på kvällstid hos Komvux, på studieförbund, på högskola etc.

11. Att komplettera sin utländska utbildning för att den ska bli likvärdig med motsvarande svenska kan vara bra, men många får faktiskt kvalificerade jobb inom sitt yrkesområde när de har lärt sig tillräckligt mycket svenska.

12. Det anordnas fler kurser i svenska för den som vill förbättra sina kunskaper än det anordnas kurser i engelska.

13. Chansen att få ett jobb idag utan att kunna svenska är mindre än på 70-talet. Det svenska näringslivet har höjt sina krav på språkkunskaper för att någon ska vara anställningsbar.

14. Den ambitiösa individen som vill börja arbeta direkt har möjlighet att studera på sfi på kvällstid (eller t.ex. på förmiddagarna för den som jobbar på kvällarna).

15. Alla personer som inte har kunskaper i svenska som motsvarar godkänt på kurs D på sfi har rätt att börja på eller komma tillbaka till sfi oberoende av hur länge personen bott eller arbetat i Sverige.

16. Utbildningen har fått omfattande kritik, men en stor del av kritiken kommer från personer som är lika okunniga som Rezania.

17. På en punkt håller jag med artikelförfattaren: De folkpartistiska förslagen om språkbonus och språkkrav är i bästa fall verkningslösa.

18. Den som har bott i Sverige i tio år, som har arbete eller som är EU-medborgare kan vända sig till någon av kommunens sfi-anordnare, till Komvux, till närmaste högskola, till en folkhögskola eller ett studieförbund precis som de vanliga svenskar som vill utbilda sig inom något område.

19. Sfi är öppet för såväl EU-medborgare som arbetskraftsvinvandrare så fort de fått uppehållstillstånd i Sverige.

20. Sfi har redan konkurrens. Högskolor utbildar invandrare från nybörjarnivå. Det sker också inom en mängd olika projekt, ofta med EU-bidrag.

21. Antalet ”aktörer på marknaden” har ökat kraftigt de senaste tio åren. Ett stort antal privata företag är idag inne och konkurrerar om sfi med de kommunala sfi-skolorna. I Stockholm, Göteborg och Malmö ligger huvuddelen av undervisningen på privata anordnare. Tyvärr har de privata anordnarna inte uppnått bättre resultat. (I fråga om elevernas språkkunskaper; företagens ekonomiska resultat har ofta varit mycket gott. Detta kan hänga ihop med att de privata oftare än de kommunala anordnarna använder sig av okvalificerade, och därmed billigare, lärare.)

22. Ingen vet om sfi måste betecknas som ett misslyckande eller om det är en mycket lyckad utbildningsform. Riksrevisionen har i sin rapport RiR 2008:13 kommit fram till att ”Sfi-verksamhetens effekter är okända” och ”I dagsläget kan sfi:s effekter inte skattas”. Men detta är ju i så fall något som är gemensamt för sfi och många andra verksamheter, t.ex. grundskolan eller tidningen Expressen. Finns det någon utvärdering av om Sverige skulle ha en bättre utbildad befolkning om vi i stället hade det franska skolsystemet eller om befolkningen skulle vara bättre informerad om Expressen inte existerade?

Om sfi är bättre eller sämre än något annat system av okänd typ som Svenskt Näringsliv skulle vilja införa, är alltså en fråga om tyckande. Rezania tror att det näringslivska systemet skulle vara bättre. Om denna artikel, skriven av en av Svenskt Näringslivs experter på integrationsfrågor, är representativ för organisationens kunskaper inom området, är jag själv övertygad om att deras system skulle bli sämre. Mycket sämre.

Dan Gunnemark 4/8 2008

Länkar:
– SFI har förhindrat integration i 40 år, Farbod Rezania, GT
– SFI har förhindrat integration i 40 år, Farbod Rezania, Expressen
– Svenskt Näringsliv, personalförteckning
– Riksrevisionens rapport om utvärdering av effekterna av sfi
– Exempel på kurser för utländska akademiker
– Nationellt Centrum för sfi och svenska som andraspråk
– Ytterligare ett “läsmåste” för politiskt intresserade, Motvallsbloggen

Skriv in ”sfi-undervisning” i sökfältet överst till höger för att läsa tidigare inlägg på Motvallsbloggen om sfi-undervisningen. Även jag har arbetat som sfi-lärare, sammanlagt i tolv år, mellan åren 1974 och 1992.

För att få lite information om den desinformation, vad gäller Sveriges ekonomi, som SN och Timbro, med benäget bistånd av massmedia och politiker, har utsatt oss för de senaste 25 åren, se Dan Josefssons utmärkta blogg samt den ävenså utmärkta bloggen Ekonomikommentarer.