Idag vill jag skriva om något som jag uppfattar som positivt.

Det har alltid hävdats, från biologistiskt anfäktade personer (de som drar långtgående slutsatser om människan utifrån någon av biologins domäner), att kvinnor, av biologiska skäl, har sämre lokalsinne, är sämre än män på att orientera sig i omgivningen mm. Nu läser jag i senaste numret av Forskning och Framsteg att ett experiment visat att det här beror mer på träning än på genetiska skillnader mellan könen.

Man lät både kvinnor och män spela ett datorspel som handlade om att pricka (skjuta) mot en prick som dök upp på olika ställen på datorskärmen. Kvinnor träffade rätt i 55% av fallen medan män träffade rätt i 68%. Tror man nu på att det är biologiska skillnader som avgör det här, så drar man lätt denna slutsats direkt och anser sig ha fått ytterligare belägg för den här tesen.

Den kanadensiska psykologen Ian Spence gick emellertid vidare och lät både kvinnor och män spela ett krigsspel (Medal of Honor: Pacific assault), som kräver stor uppmärksamhet, snabba reaktioner och pricksäkerhet då ”fienden” kan dyka upp var som helst på skärmen. Efter tio timmars träning under en månads tid, hade alla förbättrat sina resultat, men kvinnorna hade förbättrat sina mer och så att könsskillnaderna helt försvann.

Så här kommenterar en lektor i psykologi det här testresultatet:

Det här är en intressant studie som talar för att tidigare erfarenheter kan vara en viktig förklaring till de könsskillnader som syns i psykologiska tester, säger Bertil Törestad, lektor i psykologi vid Stockholms universitet

Visserligen är privata erfarenheter inte vetenskapliga, men de kan läggas till grund för vetenskapliga hypoteser, och mina erfarenheter har lett mig till precis den hypotes som det här testet tycks stödja. Jag har sysslat med spår- och sökträning (sökträning ung. räddningshundsarbete i skog) av hundar under många år, och då också fungerat som instruktör på området på många hundträningsläger och kurser. Då arbetar man i skogen, ofta i helt främmande terräng, lägger ut spår först och sedan ska hunden gå spåret, i sök gömmer man sig i skogen så ska hunden fritt leta upp en.

Under drygt tjugo år har jag träffat på två personer som gått bort sig i en främmande skog, en var man och en var kvinna. Men det typiska var att kvinnorna väldigt ofta var ängsliga för att ge sig ut skogen och lägga sina spår, eftersom de nästan alltid trodde sig ha dåligt lokalsinne – vilket de alltså inte alls hade. Men det är klart att om man ständigt matas med föreställningen om att man har det, så får man sämre självförtroende på området och avstår från att träna upp sig, för det är ju bara korkat att försöka lära sig något som man är övertygad om att man inte har biologiskt grundad fallenhet för. Ingen försöker ju flyga genom att flaxa med armarna exempelvis, för varje normal människa vet att detta inte går, för att göra en övertydlig jömförelse härvidlag.

Min slutsats blir alltså att biologin fortfarande används för att förtrycka kvinnor, ta ifrån dem tron på sig själva och sina förmågor och att man i många fall inte har de säkra vetenskapliga belägg för de här påstådda biologiska skillnaderna mellan könen som somliga försöker göra gällande.

Fler än jag börjar se sambanden mellan nyliberal egoism och biologism/evolutionism samt sambandet mellan de idéer som förenar dessa ”ismer” å ena sidan och nazism/fascism/antidemokratiska strömningar å den andra.

Så här skriver Mats Deland bl.a. om saken i dagens Aftonblad.

Oavsett vad vi kallar de här strömningarna – nazism, nihilism, satanism eller vanlig pubertal omnipotens och narcissism – hänger de väl ihop med den nyliberala samhällsomvandlingen: världen tillhör de starka. Den hänsynslöshet de åberopar är bara några snäpp mer renodlad än den de ser runt omkring sig.

Jag har sett allt detta växa fram och varnat för det ända sedan början av 90-talet. Vid ungefär den tiden kunde man klart urskilja fyra ting som jag uppfattade som mycket illavarslande och som alla pekade i samma riktning, mot exakt det som Mats Deland ser och skriver om idag:

1) Biologismen återkom.
(Biologism här: Tendensen att förklara allt mänskliga betéende biologiskt/evolutionärt)
Genteknologin hade varit synnerligen framgångsrik och biologin börjde därmed bli alltmer av en modellvetenskap, idealvetenskap, som framgångsrika vetenskaper tenderar att bli.
Vid den tiden började också sociobiologin slå igenom på allvar, idén att människans sociala system är en effekt av våra gener i första hand, och att det egentligen är biologin som kan säga oss vad vi är ”av naturen”. Det var en föreställning som inte hade varit acceptabel sedan 1945 på grund av att Hitler, och hans påhejare (inte minst forskare och framför allt biologer, genetiker, läkare och psykiatriker ex), drog den tidens biologism till sin absolut yttersta konsekvens. Detta ledde till den vidriga utrotningspolitiken av judar och av alla andra folk som nazisterna ansåg vara undermåliga (Untermenschen) som ”zigenare” (eg. romer) och slaver, men även av människor med egenskaper som inte sågs som biologiskt naturliga, som de homosexuella, samt av politiska motståndare, kommunister och socialdemokrater.
”Nybiologismen” var alltså över oss från slutet av 1980- och början av 1990-talet.

2) Nyliberalismen hade ”segrat”
De flesta västländerna, även Sverige, hade nu på allvar börjat vandra Friedmans nyliberala väg, i princip, samma väg som som USA och England hade traskat på en tid redan och som skulle tvingas på alla U-länder: Banta den offentliga sektorn, sänk skatterna (framför allt för de rikaste) och kläm åt de fattigaste (samma åsikter som de konservativliberala förde fram under andra halvan av 1800-talet, samtidigt som de fick gott stöd för sina ekonomiska teorier i Darwins evlutionsteori – tyckte de).

3) Det började talas om det stora hotet med invandringen
Och redan i början av 90-talet (långt innan Al Qaida var uppfunnet av Bush & Co) började man peka ut muslimer som en för Europa farlig grupp invandrare. I ett TV-program i början av 90-talet exempelvis, visade man en fransk film som skulle få oss alla att förstå hur det ”kommer att se ut i Paris” när muslimerna har tagit över och ropar ut sina bönestunder var och varannan timme samt rullar ut sina bönemattor över hela Paris et.c.

4) Den vetenskapliga relativismen
Inte nog med det, inom vetenskapssamfundet hade relativismen vunnit insteg och alltfler förnekade alla möjligheter att förstå världen och kunna prestera några vetenskapliga sanningar. Nietschze hade redan kommit i ropet, nazisternas och Hitlers store filosof och idol och allmän naturmysticism hade kommit att omfattas av allt fler, även inom kultureliten. Världen bestod bara av berättelser, och den ena berättelsen om världen var lika god och sann som den andra.

Alla bitarna på plats
Här var redan bordet dukat, fast nästan ingen ville se det. Den naturliga biologiska fienden till oss fanns på plats (muslimerna), människan är ingenting annat än en vinstmaximerande egoist som går över lik för egen vinning och dessutom har evolutionen alltid gynnat dem som är starkast, det är de som vinner i evolutionens stora spel (biologismen). Här konkurrerar man obegränsat och vinner eller dör (liberalismen). Allt detta bildande ett mönster som var klart urskiljbart även om jag hårdrar det lite här, för givetvis är bilden mer komplicerad än så här.

Härhemma, såväl som i Europa och i USA. kunde man redan då se hur fascister och nynazister rekryterade nya proselyter och att dessa kände att vinden nu blåste i deras riktning. Grundläggande för dessa ideologier är just kunskapsrelativism och instinktivism: ”Lita på dina sunda biologiska instinkter och förakta intellektuella verksamheter de är ändå bara sken”. Båda dessa ideologier grundas alltså också i irrationalism och fanatism, på ovetenskapliga föreställningar och subjektivt upplevda känslor och åsikter.

Så här skrev jag om saken omkring 1995, men publicerat först 2002:

Under nittiotalet blev det intellektuella klimatet alltmer likt trettiotalets. Biologistiska förklaringar av mänskliga beteenden och känslor blev åter högsta mode. Vi fick en tilltagande invandrarfientlighet, nynazister började åter marschera på våra gator och de började misshandla och mörda invandrare och homosexuella. Dessutom gick nationalistiska partier framåt i val i flera länder i Europa. Politikerföraktet hade upparbetats dithän att allt färre kunde tänka sig att bli politiker och de flesta föraktar dem som är det, allt precis som under trettiotalet. Nu ifrågasattes också demokratin öppet även i våra största dagstidningar, något vi inte hade sett under årtionden.

Även detta skrev jag vid ungefär samma tid:

När kampen för jämställdhet och demokrati började hårdna under andra halvan av 1800–talet, då kom biologin, och senare Darwins evolutionsteori väl till pass för att legitimera och försvara det ojämlika samhällssystemet. Idag, när demokratin för första gången sedan den segrade en bit in på det här seklet ifrågasätts på allvar och när nyliberalismen går segrande över världen, precis som under 1800–talet, kommer biologismen åter väl till pass. Precis som förra gången finner vi olika biologismer, den som passar den ultraliberala ekonomismen, den totala låt-gå-politiken, och den som passar traditionell konservatism och fascism och precis som förra gången finns det gott om pengar för att gynna biologismen och många som tjänar på att propagera för den. Därför har alla som anser att demokratin är det bästa tänkbara politiska systemet anledning att vara uppmärksamma och varna för den intellektuella trend som nu är under uppsegling

Och som sagt, nu börjar fler se samma sak. Det inger ju ett visst hopp trots allt. Det är inte för sent än, men vi ska ju vara medvetna om att den ideologiska grund vi lägger för ungdomarna idag, det är den som troligen, men tack och lov inte säkert, kommer att slå igenom i praktisk politik om 20-30 år.

Litteratur:
– 1990, Berminge K, Evolutionsepistemologin som vetenskap och ideologi. Rpt. 162. Institutionen för Vetenskapsteori‚ Göteborg.
– 2002, Berminge K, Kvinnan – Djur eller människa? Ett vetenskapsteoretiskt perspektiv på biologismens kvinnosyn, Alba nr 7/2002

Länkar:
– De nya övermänniskorna, MATS DELAND om våld som växer, AB
– Liberalismen – ett förstadium till fascism? Motvallsbloggen 9/5 2006
Men även denna, äldre artikel i AB är av intresse i sammanhanget:
– Den svenska bushoisien. Lindeborg/Wijk, AB , 30/3 2007

Läser just i Läkemedelsvärlden, apropå att Läkemedelskongressen dragit igång i Stockholm, att professor Stefan Rössner, specialist på viktproblem, bl.a. varnar för slarvig och onödig förskrivning av antipsykotiska läkemedel eftersom dessa kan förorsaka allvarlig viktökning. Därför menar han att sådana medel, som Zyprexa ex., inte ska skrivas ut utan att de verkligen behövs, vilket görs idag i allför många fall. Så här säger han enligt skriver Läkemedelsvärlden:

Givetvis ska patienter som verkligen lider av schizofreni få dessa läkemedel, men problemet är att preparaten ibland förskrivs utanför indikation och alldeles för lättvindigt. I Uppdrag Granskning framgick att Zyprexa (ett av de psykofarmaka som orsakar mest viktuppgång) försäljs för omkring 250 miljoner kronor varje år i Sverige. Detta fast läkemedlet enbart är godkänt för behandling av schizofreni och bipolär sjukdom.

30 kilos viktuppgång, som somliga tycks råka ut för när de äter Zyprexa, borde vara den enklaste biverkningen i världen att konstatera, påpekas i artikeln, i synnerhet som denna biverkan inte är okänd. Vidare påpekas att viktuppgång kan bädda för allvarliga följdsjukdomar som diabetes ex.

Länk:
– Läkemedel kan orsaka ”livsstilssjukdomar”, Läkemedelsvärlden
– ”Lilly döljer negativ information om Zyprexa”
Curt Furberg, ICSPP
– Så lurar läkemedelsjättar oss på miljarder, Politisk hemsida 15/12 2003

Har varit på bokmässan idag och som vanligt blev det ett antal böcker inköpta (vet inte hur jag ska få plats med dem men jag får väl bygga om de nyuppsatta bokhyllorna igen).

Just nu läser jag Peter Rosts bok Sjuka pengar. Den är mer än fascinerande. Kan dock inte säga att jag är överraskad eftersom jag sett hela eländet som han beskriver, men på en mycket lägre nivå och inom universitetsvärlden och också läst om andra fall (som ex. Enronskandalden och Skandiaskandalen). Principerna är desamma och jag har väl redan skrivit om saken här, lite övergripande och med utelämnande av diskussioner om de ekonomiskt brottsliga ageranden som höga chefer inte sällan gör sig skyldiga till. Har sett även sådana, om än inte av den dignitet som dem Rost beskriver i sin bok. Återkommer snart, både om Peter Rosts bok och om övriga böcker som inköptes.

Hörde dessutom ett mycket viktigt anförande av Jan Guillou i Aftonbladets monter, om Västvärldens nya fiende sedan Sovjet föll samman, nämligen islam. Önskar att jag hade spelat in det så välformulerat var det.

Såg ett program på TV i kväll, om en hjärnskadad ung man som var otrolig att spela piano. Han klarar inte av att klä sig, klarar inte de enklaste saker och kan varken läsa eller skriva, men så han spelade. En helt otrolig kille i det avséendet.
Så här skriver SvT om honom i presentationen till programmet:

Musikgeniet
Derek Paravicini är blind och autistisk sedan födseln, kan inte räkna till tio eller skilja höger från vänster men är en av världens största musikaliska talanger. Han har absolut gehör och spelar vilken låt som helst efter en enda lyssning.

Det här får mig att tänka på de vetenskapliga modetrenderna, vad gäller människans natur och frågan om gener och miljö. Nå, i den här killens fall handlade det om en skada efter födelsen, inte om gener, men det spelar inte så stor roll. För 75 år sedan hade han satts undan på någon institution och sannolikt inte kunnat prata ens och hade han fötts i Tyskland på tjugotalet hade han förmodligen blivit avlivad under Hitlerepoken, av de hjälpsamma läkare och psykiatriker som ville skona det tyska folket från degeneration. Många sådana såg Hitlereran som deras chans att förverkliga eugeniska program, som för dem måste ha varit av rent ”drömlik” karaktär.

Förutsättningen för att människor i Dereks situation alls ska få utveckla någon förmåga är förstås tron att de kan utvecklas – i något avséende. Förutsättningen för att de ska få göra det är föreställningen att alla människor har något värt att ta vara på och utveckla, att miljön är viktig och anpasssas till människornas förutsättningar alltså. Så länge man trodde att alla betéenden var medfödda och att somliga bara rätt och slätt var begåvade från början, medan andra var ohjälpliga, försökte man förstås inte ens utveckla dem som man stämplade som ”mindervärdiga” eller ointelligenta. Ingen försöker ju något som han/hon är övertygad om omöjligheten av.

Går vi tillbaka till början av 1900-talet så trodde experterna, läkare, psykiatriker och biologer, ofta att den stora majoriteten av mänskligheten inte kunde klara av en skolgång utöver folkskolan och att endast de allra intelligentaste, dvs de rikas barn, kunde klara av att ta studenten. Så fort behaviorismen kom på modet, vilket egentligen inte hände förrän efter andra världskriget, började man organisera allt högre och bättre utbildning för allt fler och se, det var mycket riktigt många fler som klarade sådan. Efter 1950-talet har man upptäckt att även barn med Downs syndrom kan utvecklas långt bortom vad man ens kunde föreställa sig tidigare.

Själv är jag bara så otroligt tacksam att jag föddes under den epoken under 1900-talet då behaviorismen dominerande betéendevetares tänkande och innan biologismen hade gjort come back, som den gjorde under 1980-talet. Jag ansågs nämligen vara ett hyperaktivt barn och hade jag varit liten idag har jag med stor sannolikhet blivit diagnosticerad som ett ADH/DAMP-fall. Som det nu var ansågs jag bara besvärlig i skolan eftersom jag hade så otroligt svårt att sitta stilla och lyssna, och på den tiden var det ju vad man skulle göra från första klassen. Kunde man läsa, fattade man snabbt, ja då blev skolan en plåga från första dagen och då var det svårt att sitta som en zombie i bänken hela dagarna medan man lyssnade till de där stackarna som fröken tragglade bokstäver med timme ut och timme in.

Men mest synd var det om mina föräldrar som aldrig fick sova.

Kommer också att tänka på programmet om professor Gillberg, som gick i TV för några år sedan, och då en av hans medarbetare, minns dessvärre inte hans namn, förklarade att det i stort sett bara var barn från socialgrupp III som drabbades av ADHD/DAMP. Fan tro’t.

Länk:
Se/hör Derek Paravicini spela på en video

Jag har länge undrat hur det står till med Bo Rothstein. På DN-debatt menar han att Uppsala universitet bör fråntas sin universitetsstatus. Skälet är att ett par professorer i matematik tydligen fått silkessnöret, eller i varje fall hotats med att få det, för att de inte varit chefen till lags, samt att Eva Lundgren fick upprättelse och inte sparkades ut från universitetet.

Jag har hittills inte orkat skriva något om Rothsteins ofta fullkomligt huvudlösa artiklar i massmedia, eller velat skriva vad jag anser om Göteborgs universitet, men nu kan jag inte låta bli längre för med den här debattartikeln tar han priset.

Ska man ta Bo Rothstein på allvar här borde man degradera Göteborgs universitet, och på ungefär samma grunder som dem han drar för sitt krav på degradering av Uppsala universitet.

Jag känner inte Bo Rothstein och vet inte hur han agerar på sin institution, men jag har sett en del av andra institutioner vid Göteborgs universitet – inifrån, och vad jag sett där är inte bättre än vad Rothstein drar fram som graverande för Uppsala universitets del. Han skriver ex:

På ett universitet kan ingen chef beordra en forskare att hävda en ståndpunkt som denne själv inte anser sann. Det centrala bakom denna princip är att kunskapssökande skall stå fritt från politiska, ideologiska, ekonomiska, religiösa eller andra liknande makters påverkansförsök

Jodå Bo Rothstein, det kan visst hända, och det händer ständigt, även vid Göteborgs universitet, fast sätten att tvinga, eller pressa doktorander och andra underlydande att göra just det oftast är ganska subtila, men även rätt grova ibland.

Rothstein verkar besatt av Eva Lundgren
Sedan undrar jag var Bo Rothstein har gjort av sin forskaretik. Han har helt klart inte läst de arbeten av Eva Lundgren (m. många fl.) som han så envetet och benhårt kritiserar. En forskare som är någotsånär seriös yttrar sig inte om en undersökning som han inte har läst. Att han inte gjort det visar följande passus om vad som står i Slagen Dam:

Siffran för hur många kvinnor som utsätts för våld hade överdrivits mellan fem och tio gånger av Lundgren. Den visade också att hennes huvudtes, att det inte finns några skillnader mellan män som utövar våld och de som inte gör så, helt saknade stöd.

Författarna till Slagen Dam har nämligen inte påstått det Rothstein här antyder att de påstår. Alltså kan jag bara sluta mig till att han inte har läst rapporten, för jag får väl i alla fall anta att han kan läsa och förstå en samhällsvetenskaplig forskarrapport om han försöker.

Eftersom rapporten handlar om allt våld som de i rapporten tillfrågade kvinnorna säger att de har utsatts för, inklusive om mildare våld som knuffar, hot och sexuella trakasserier, så kommer totalsifforna förstås att bli höga. Själv anser jag mig aldrig ha varit allvarligt utsatt för något våld, men med det våldsbegrepp som används i undersökningen, så visst har jag blivit sexuellt trakasserad, visst har jag hotats av män, om än inte allvarligt – i min ungdom. Räknar man in allt sådant i begreppet ”våld”, då får man höga siffror. Däremot påstår inte forskarna att så många som 45% av kvinnorna har utsatts för grovt våld, alltså det som vi vanligen menar när vi talar om kvinnomisshandel. Där kommer de fram till en siffra som bara obetydligt skiljer sig från den officiella siffran, som, vad jag förstår, grundar sig på polisanmälningar.

Ska forskare inte rapportera det som respondenter svarar i en enkätundersökning?
Här har ett antal forskare, Eva Lundgren var som sagt bara en av dem, lagt upp en stor enkätundersökning och ställt 115 frågor om olika typer och grader av våld till 10.000 kvinnor, varav de fick in omkring 7.000 svar. På dessa svar har de sedan gjort statistik över hur många kvinnor som utsatts för vilken typ av allt det de inkluderar i sitt våldsbegrepp. Vad menar nu Rothstein? Att c:a 6.800 av dessa kvinnor blåljög? Det säger i så fall mer om Rothsteins kvinnosyn än om undersökningen.

Alltså undrar jag, vad gör han själv om eller när han gör enkätundersökningar, friserar svaren för att han inte tycker om dem, inte vill att de ska se ut som de gör, eller för att han anser att respondenterna ljuger? I så fall är det definitivt dags att frånta Göteborgs universitet dess universitetsstatus. Så får och kan ingen forskare göra och har man forskare som gör på det sättet då ska man inte kalla sig universitet – även enligt Rothsteins egen åsikt dessutom. Och ingen har hävdat eller påvisat att alla de forskare som var inblandade i undersökningen Slagen dam, eller statisiska centralbyrån, fejkade svaren.

Göteborgs universitet inte bättre än Uppsala universitet
Nu ska jag inte föreslå att Göteborgs universitet fråntas sin universitetsstatus, utan bara hävda att Göteborgs universitet inte är ett dugg bättre än Uppsala universitet, om man synar det lite i sömmarna. Det har förekommit en hel del otillbörliga saker där. En del av dem har vi läst om i massmedia. Dessutom har jag själv sett åtskilligt av sådant som man borde slippa se vid ett universitet, på den tiden jag doktorerade och arbetade där.

Jag har sett hur forskarstuderande antagits på politiska meriter eller på lägre meriter bara för att de är kompisar till professorn. Jag har sett hur professorer försökt stoppa begåvade doktorander för att de inte haft den rätta politiska färgen. Jag har sett hur män lyckats skaffa sig docentkompetenser utan att ha gjort det som krävs för att få en sådan. Jag har sett hur professorer ljuger om doktorander och anställda, för att frånta dem tjänster. Jag har sett hur kvinnor sextrakasserats. Jag har sett hur man manipulerar regler och gått runt sådana, för att bara nämna lite av det jag vet om Göteborgs universitet.

Vad jag sett är emellertid preskriberat vid det här laget eftersom jag lämnade universitetet för tio år sedan, men av deras vittnesmål att döma, som jag fortfarande har kontakt med och som är kvar vid universitetet i Göteborg, är det inte bättre idag.

Alla akademiker vet dessutom att universiteten inte enbart är de högsäten för kunskapssökande, som de allra flesta av dem vill låtsas att de är, utan lika mycket ställen för intriger, rufflande, ryggkliande och ojusta konkurrensmetoder. Så vore jag Bo Rothstein skulle jag inte ta munnen så full.

Tillägg 23/8 07, kl. 21.00
Har just fått en mejl från en mycket initierad person som vill påpeka att Eva Lundgren aldrig har sagt, jag citerar Rothstein, ”att 100-tals barn i Sverige ritualmördats i sexuella orgier,”. Hon sade att hon hade intervjuat 100 personer om rituella övergrepp, vilket, som min informant påpekar, är en helt annan sak. Så inte heller detta har Bo Rothstein fått rätt.
Det som idag sägs om Eva Lundgren börjar alltmer likna vandringssägner, eller det som blir resultatet av viskningsleken. Lögnerna har börjat leva sina egna liv och en av dem som gett dessa lögner liv är just Bo Rothstein. Konstigt att ingen synar hans kort eller kommer de som gör det inte fram i massmedia kanske?

Jag tycker dessutom att det börjar bli dags för Göteborgs universitet att syna Rotsteins vetenskapliga hederlighet alternativt noggrannhet. Universitet bör ju se till att deras forskare lever upp till i alla fall ett minimum av både hederlighet och noggrannhet i sina uttalanden om andra forskare och deras forskning.

Länkar
– ”Uppsala universitet måste läggas ned”, B Rothstein, DN
– Kräver att Uppsala universitet läggs ner, SvD
– Slagen Dam

Tillägg 24/8 07, kl. 23.50:
Ser nu att Jenny Westerstrand, en av dem som var med i undersökningen ”Slagen dam”, har skrivit klargörande om saken på sin blogg. Här är en länk till hennes blogg:
– Goa gubbars högskola on crazy repeat, J Westerstrand,

Läs också vad jag skriver om ”fallet Eva Lundgren” på dessa inlägg (i datumordning)
– Så har Eva Lundgrens forskning “utvärderats”, 18/12 2005
– Vad vetenskap är eller inte är, 19/12 2005
– Slagen dam – en helt annan historia än massmedia ger intryck av, 21/12 2005
– Nu har jag läst Slagen dam av Eva Lundgren m.fl. 28/12 2005
– Om utvärderingen av Slagen dam, 19/1 2006

Såg filmen om Elvis Presley, del 2, igår kväll, den som sänts med anledning av att det är 30 år sedan han gick bort. Det är förunderligt hur olika man uppfattar en berättelse beroende på vilka referansramar man har. Jag har sett de här två avsnitten tidigare, för flera år sedan. Den förra gången såg jag inte alls samma sak som jag såg den här gången, efter att jag satt mig in i hur läkemedelsberoende kan drabba många av dem som börjar äta sömnmedel, lugnande och antidepressiva medel.

När Elvis dog gick det rykten om att han knarkat ihjäl sig och levt ett omoraliskt och utsvävande liv och det talades en hel del om hur han drogat ner sig under sina sista levnadsår. Detta för tankarna till vanligt illegalt knarkande. Det var tydligen inte detta det handlade om i Elvis fall.

Elvis var läkemedelsberoende
I filmen fick tittarna följa Elvis från de första stegen på scenen till rockhimlen. Så berättade Priscilla Presley, hans fd fru, om hur han alltid tagit sömnmedel för att kunna somna, och andra medel för att vakna. ”Han tog bara medel som läkaren skrev ut till honom”, berättade hon, han var helt emot gatunarkotikan, och därför ansåg han inte själv att han var drogberoende.

Vi känner igen det här: ”Det kan ju inte vara farligt att ta mediciner som läkaren skriver ut åt mig”. Dessutom är det ett faktum att många som är beroende, av läkemedel, av narkotika eller av alkohol ofta förnekar sitt beroende, förtränger det och absolut inte vill höra talas om att de är beroende. Många börjar istället föreställa sig att de lider av alla möjliga och omöjliga andra sjukdomar, att de kroppsliga symtom, biverkningar de drabbas av och upplever inte alls har med deras ”mediciner” (eller andra droger de tar) att göra, och läkarna envisas med att endera inte hitta några sjukdomar alls hos dem, eller med att börja betrakta dem som utbrända och/eller psykotiska – med utskrivning av fler lugnande medel som resultat.

Vad jag såg i filmen den här gången var alltså inte i första hand en kille som slet ut sig och brände sitt ljus i båda ändarna genom att missköta sig utan jag såg ännu ett offer för läkemedelsindustrins drogförsäljning och läkarnas villiga medverkan i denna industris förstörande och förgörande men ofantligt inkomstbringande verksamhet.

I slutet av filmen, berättade Priscilla, dels hur Elvis blev alltmer lynnig och oberäknelig, en vanlig effekt av sådana här medel, som kommer med tiden. Hon talade också om hur förtvivlad Elvis var över sin plufsighet och sin svällande mage. Jo, att många tenderar att svälla upp på de här medlen, bli tjocka och plufsiga av dem, är väl känt. Det är en vanlig biverkan av bensodiazepiner. Det var ingen vacker Elvis man såg i de sista scenerna i filmen. Det var den Elvis som (om inte direkt så indirekt och via andra scenartisters öden) fått ett antal kända skådespelare att gå med i Scientologerna, organisationen som bl.a. tjänar pengar på att vara läkemedelsindustrins och psykiatrins svurna fiende. Inom Scientologorganisationen har scenartister och skådespelare fått hjälp att komma över sina drogberoenden, som jag skrivit om tidigare, beroenden av medel som de en gång ställts på av läkare, medel som de tagit då de stressats av managers och krävande filmproducenter, som tydligen kan fungera som rena slavdrivare.

Det börjar ofta med just sömnmedel, svårt att varva ner och somna, och eftersom sådana preparat är beroendeskapande och ofta leder till rastlöshet, kan förorsaka odefinierbara smärtor och andra obehagliga lidanden så småningom, så börjar många, efter en längre eller kortare tid på sömnmedel, att också ta lugnande medel, mot sin oro och ångest, eller idag antidpressiva (SSRI) och också värktabletter. När/om inte detta hjälper, får de mer och starkare droger av sina läkare och om de då blir sämre och ännu sämre av preparaten de äter, som somliga blir, blir det elchocker till slut (antalet sådana ökar i Sverige idag).

När man sedan beskriver de här döda stjärnornas öden framstår de som ansvarslösa knarkare rätt och slätt, trots att många av dem bara stoppat i sig det som läkarna har gett dem. Vi har en hel rad av dem, Judy Garland och Marilyn Monroe, för att bara nämna några av de mer namnkunniga som gick den vägen före Elvis.

Läkarkåren tar inget ansvar
Och läkarkåren vägrar att ta något ansvar. Blir människor beroende av de läkemedel läkarna skriver ut så är det alltid människornas eget fel. Då tvår läkarna sina händer och börjar kalla patienterna inte läkemedelsberoende utan ”läkemedelsmissbrukare”. Det vill säga, en massa människor som, sig själva ovetandes, börjar äta läkarförskrivna vanebildande narkotiska preparat görs sedan själva ansvariga för att de just blivit beroende. Så fortsätter läkarna att, med receptblocken i handen, lura in fler och fler människor i samma fälla. En del av läkarna betalas bra för detta av läkemedelsbolagen. Det heter i sådana fall att de får betalt för ”kliniska prövningar”, för forskning alltså, vilket tydligen kan ge uppåt 10.000/patient, eller mer, som de ordinerar dessa piller och rapporterar till läkemedelsbolaget om och så vägrar massor av dem att tro på patienternas beskrivningar av biverkningar. Det är ju klart, de tjänar bra på att inte tro på patienterna.

Elvis och Scientologin
För att få mer kött på benen googlade jag om Elvis och droger, och mycket riktigt, han obducerades och man fann otaliga läkemedel i hans kropp. Läkaren som hade förskrivit honom massor av sådana här preparat åtalades tom. Sannolikt dog Elvis för att hans hjärta inte klarade denna mängd av själsdödare. Problemen med sådana här preparat, som människor inte sällan börjar äta utan att förstå vad det är för sorts medel läkaren skriver ut till dem, är gigantiska, men de föreslås exempelvis aldrig ligga bakom några fall av långtissjukskrivningar.

Detta läser man om Elvis på en av de sidor jag plöjde igenom igår kväll:

According to some close friends, Elvis even decided on the spur of the moment to give Scientology a try. It didn’t go well.

One day, in L.A., we got in the limousine and went down to the Scientology center on Sunset, and Elvis went in and talked to them. We waited in the car, but apparently they started doing all these charts and crap for him. Elvis came out and said ”Fuck those people! There’s no way I’ll ever get involved with that son-of-a-bitchin’ group. All they want is my money.”

Of course, both his ex-wife Priscilla and their daughter Lisa Marie ultimately wound up belonging to the cult. In September 2002, Priscilla lamented that Elvis hadn’t joined: ”I wish that he knew what Scientology was before he died.” She added that it could have ”helped Elvis a lot” with his drug problem. Maybe yes, maybe no.
(Källa på nätet)

Han hade ju helt rätt och visade en god förmåga till tänkande och insikt, men denna klarsyn var dessvärre bara partiell och den kostade honom sannolikt hans liv, förorsakade hans alldeles för tidiga död. Man kan alltså inte förvånas över att hans fd. fru och dotter blev scientologer eller att alltfler av de stora stjärnorna, John Travolta, Tom Cruise, Kirsti Alley m.fl. blir det, eller fördöma dem för detta. Kanske tycker de att det är ett mindre ont att gå med där än en för tidig död. Vill man bli fri från läkemedelsberoende finns det inte många organsationer att vända sig till.

Vi kan nog också utgå från att de här superkändisarna inte blir lika skamlöst utnyttjade som andra, vanliga människor som luras in i organisationen. De bidrar med PR bara genom att vara med och bestås måhända en annan behandling än småfolket, så de kanske inte ens är medvetna om hur illa andra utnyttjas.

Vad gör det svenska samhället?
I Sverige har vi Kilen (se länk nedan), en organisation som hade statligt stöd, som ställde upp och hjälpte och stöttade läkemedelsberoende, en av de få organsationer i Sverige som arbetat med detta problem. Organisationen hade många års erfarenhet av problemen och hade byggt upp ett unikt kunnande om läkemedelsberoende. Bland det första Alliansregeringen gjorde var att dra in medlen till Kilen, som därmed tvingats lägga ner viktiga delar av sin verksamhet. Vad var skälet till denna åtgärd? Jag vet inte men jag vet att alliansens partier inte vill ha en lag om redovisning av varifrån partiernas penningstöd kommer.

Hur behandlar massmedia området?
Jo, vid sidan av att regeringen omedelbart drog in allt ekonomiskt stöd till Kilen, så varnas vi ofta för scientologerna i våra massmedia, och av läkarkåren, visserligen med rätta men Scientologerna används också för att misstänkliggöra alla som är kritiska till detta ofantliga nerdrogande av miljontals människor runtom i världen.

Att scientologerna är skumma vet alltså alla som följer med i samhällsdebatten och genom ”guilt by association-metod”, sammankoppling mellan de kritiska personerna och scientologin, misstänkliggörs eller tystas alla de som är kritiska till läkemedelsföretagen och till de läkare som slarvigt och totalt ansvarslöst förser massor med människor med ”lyckopiller” av olika slag.

Det är helt riktigt att varna för scientologerna men det är ynkedom när man inte erbjuder några alternativ för läkemedelsberoende, och som sagt, i Sverige lägger vår regering ner ett av de få alternativ som finns i det här landet.

Scientologerna tjänar visserligen massor med pengar på folk, varav de allra flesta bara blir rent upplurade, men de stora läkemedelsföretagen tjänar högst sannolikt mycket, mycket mer på försäljningen av de här preparaten. Så frågan är, trots att det är eländigt att man ska behöva ställa den, vilken organisation som är mest klandervärd, Scientologerna eller de multinationella läkemedelskonglomeraten med sin svans, den troskyldiga eller fullt medvetna (välj det som passar) läkar- och psykiatrikerkåren?

OBS: Det är livsfarligt att sluta abrupt med de här preparaten. De måste sättas ut mycket, mycket långsamt och över mycket lång tid. Försöker du sluta, tro inte på läkaren om han säger att det går på några veckor.

Länkar:
– Dags för öppna bidragsredovisningar! Magnus tankar
– Kilens hemsida, så länge den finns kvar
– Om indragningen av medlen till Kilen
– Läkarnas pillerpsykos raderar vår livsglädje, Anna Ekelund i AB
– Läkare inför rätta för sponsrad resa, Ekot 21/8 o7
– Berättelsen om Mia
Den sista artikeln rekommenderar jag med intensitet
För övrigt finns fler inlägg på Motvallsbloggen i ämnet, under kategorin vård/omsorg bl.a.

En flera kilometer stor asteroid kan, ja det är så stor risk som
1/40 000, krocka med jorden år 2036, säger en astronom i P1 just nu.

Det kommer mig att tänka på den gamla (och säkert för de flesta redan kända) historien om föreläsaren, som på en offentlig föreläsning om vårt planetsystem sade, att man beräknade att solen skulle slockna om sådär en 400 miljoner år, varvid en manlig åhörare studsade upp, märkbart uppskrämd, och frågade:
– När skulle solen slockna sa du?
– Om 400 miljoner år.
Åhöraren andades ut:
– Gudskelov, jag tyckte att du sade om 100 miljoner år!

Visst, astronomer vill ju också leva och gärna gott och visst måste vi förbereda oss för det värsta. Det är bara för regeringen Reinfeldt att sätta igång med katastrofplaneringen – direkt, för det kan ramla ner en asteroid i Sverige, och förorsaka en katastrof, redan nästa månad om det vill sig riktigt, riktigt, ja otroligt osannolikt illa, för någon egen ”Danielsson-affär” vill väl den här regeringen inte ha på halsen inför nästa val.

Såg Fredrik Lindströms program om Sverige i kväll, och blev urarg. Det finns få ting som retar mig så mycket numer som skällandet på, eller förhånandet av den ”sociala ingenjörskonsten”, på miljonprogrammet och på byggstandardiseringar.

Miljonprogrammet var en välsignelse för väldigt många.
Det var förvisso stor skandal att man rev gamla fina hus i stadskärnorna, kontoriserade dem och ersatte de äldre husen med fula fyrkantiga lådor, men de moderna bostäderna, även om områdena inte var precis drömlikt mysiga, var likafullt en välsignelse när de byggdes med en försiktig början under senare delen av fyrtiotalet men huvudsakligen med miljonprogrammet under 60-talet.

Först hade vi den usla bostadsstandarden i städerna, som bestod för ganska många ända in på sextiotalet, och trångboddheten. Hela familjer bodde i ynkligt små lägenheter, fortfarande omoderna med endast kallt vatten inne, ibland inte ens det, med vedspisar, ibland gasspisar, med dass tre trapper ner och en trappa upp på andra sidan gården i värsta fall. Det kan ju tyckas idylliskt för dagens ofantligt bortskämda unga människor och för den äldre överklassmässiga kultureliten i min egen generation, som är de som har initierat råskället på miljonprogrammet, men ingen av dem skulle stå ut att bo med sina familjer en vecka i sådana lägenheter som stora delar av svenska folket fick hålla tillgodo med på den tiden.

När ”flyttlasspolitiken” drog igång så smått mot slutet av femtiotalet, men mest in på sextiotalet, uppstod en skriande bostadsbrist i de större städerna med 10-15 års bostadsköer. Arbetare på industrierna bodde i tillfälligt uppslagna baracker, med delat kök och toalett, folk hyrde rum i andra människors lägenheter och de som hade lägenheter bodde fortfarande uselt i många fall.

När jag gifte mig under sextiotalet började vi med att bo i ett litet gårdshus utanför Södertälje, med vedspis i köket och kallt rinnande vatten samt en kakelugn i det enda rummet och med utedass på gården. Det blev kallt på vintern och det var inte bekvämt att behöva värma vatten varje gång man skulle tvätta sig och stå vid vasken i köket och svabba. Det var tur att mamma hade bad så att man kunde åka hem till henne och bada då och då i alla fall.

Nej, bostadsbristen den gången berodde inte på att man inte tillämpade marknadshyror eller på regleringar, utan på den enorma och snabba omflyttningen av svenskar, in till industrierna i de större städerna, som ropade efter arbetskraft. Mängder av människor flyttade in till storstäderna från landsbygden och framför allt från Norrland (den s.k. flyttlasspolitiken alltså). En privat bostadsmarknad hade inte haft en chans att fixa det här direkt heller. Alltså satsades politikerna pengar på just ”miljonprogrammet” och så småningom fick människor anständiga bostäder på grund av det intensiva bostadsbyggandet. De fick nya fina lägenheter med en standard som många av dem var överlyckliga för, moderna lättskötta kök, riktiga diskbänkar, kylskåp, badrum, fina och moderna tvättstugor i källarna.

Jag minns en finska, som kom till Sverige som invandrare i mitten av sextiotalet, som i början av 70-talet berättade för mig att hon tyckte att hon hade kommit till himmelriket när hon kom till Sverige och flyttade in i den moderna lägenheten, med den av kultureliten idag så förhatligt reglerade bostadsstandarden. Detta var mer än hon någonsin hade kunnat drömma om. Jag glömmer aldrig hur hennes ögon strålade när hon berättade om sin ankomst till Sverige. Många svenskar kände likadant när de fick flytta in i någon av miljonprogrammets lägenheter.

Den löjliga forskningen om köksarbetet
Fredrik Lindström behagade också skämta om forskningen vid Hemmets forskningsinstitut, och visst, vad spelar kvinnornas ryggar för roll. Gör ju inget om de får förslitningsskador genom fullkomligt vansinniga arbetsställningar vid för låga diskhoar exempelvis. Löjligt att forska kring köksarbetets ergonomi alltså, ett tecken på överhetsattityder, ett regleringsvanvett, förstod man av programmet. Och vilka fula fönster husen hade förresten, inte en spröjs så långt ögat nådde.

Så kan endast den diskutera som aldrig behövt arbeta i ett omodernt kök, som aldrig behövt tvätta, städa eller laga mat på det mest opraktiska sätt man kan tänka sig och ingen som inte tvättat fönster med sex rutor i begriper hur mycket lättare fönstren är att tvätta om rutorna är hela, men förstås, det var ju kvinnorna som skulle sköta den saken, eller hembiträdena, och deras ryggar – vem f:n bryr sig om dem – fjantigt alltså, ja övermåttan löjligt, att vilja underlätta kvinnors hemarbeten och rationalisera deras arbetsplatser, överhetsfasoner av värsta slag.

Nu hör det nämligen också till saken att kvinnorna började förvärvsarbeta i allt högre utsträckning in på femtiotalet och i ännu högre grad under 60-talet, även medelklasskvinnorna (många av arbetarklassens kvinnor hade arbetat hela tiden), och då ville de gärna ha lättarbetade kök, för – hör och häpna, ja håll i er, det var faktiskt kvinnorna som, vid sidan av sina förvärvsarbeten, också skötte hushållen. De förhånade inte de effektiva och funktionella diskbänkarna som ersatte vasken. De tyckte inte det var löjligt att de fick varmt vatten i kranarna. De tyckte inte att kylskåpen var mest till besvär och de svor inte för att dessa enligt reglerna skulle finnas i köken. De tyckte inte att de moderna tvättstugorna var fåniga överhetsfasoner och de längtade garanterat inte efter de vedeldade tvättgrytorna och sköljandet i sjön.

Det är med förlov sagt både tanklöst och arrogant att uttala sig med förakt och hånfullhet om miljonprogrammet, som betydde så mycket, ja var en ren välsignelse för så många. Det fanns baksidor förstås, som med det mesta, men alternativet, att inte ha byggt, det hade varit en enda stor baksida – utan någon framsida alls.

Standardiseringarna – en välsignelse och också miljövänligt
Man har också gnällt över byggnormer och standardiseringar, ja det gjordes också i programmet, ingen valfrihet på det sättet har det hetat men som vanligt ökar inte valfriheten för majoriteten för att allting kan se ut precis hur som helst. För den som har råd att byta hela badrumsinredningen och kakla om hela badrummet för att hålen i väggen inte stämmer med toalettpappershållaren kanske det är jättekul och ger en enorm valfrihet. Jag blev bara ilsken som ett bi när jag upptäckte att det inte fanns en enda taorullhållare att uppbringa som stämde med hålen i kakelväggen i badrummet när vi flyttade hit. Jag hade varken råd eller lust att riva och kakla om hela badrummet för den sakens skull.

Så här fick det bli istället för ett nytt badrum. Så jag längtar tillbaka till den tiden då man visste att det man köpte passade till den utrustning man redan hade. Variationerna förelåg ju ändå, det fanns toapappershållare med olika utséenden, trots att skruvarna alltid satt med samma avstånd.

Länk:
Världens modernaste land – men världens osäkraste folk, Fredrik Lindström, svt 1/7 2007

Det är lustigt hur somligt som ens lärare har sagt har satt spår i ens tänkande. Sällan tänker man på att somligt av det man själv, som lärare och föreläsare, säger sätter outplånliga spår i andra människor. Ändå får man då och då uppleva att det har gjort det.

Att undervisa i vetenskapsteori, som jag har gjort ett antal år, har inte sällan varit en ganska otacksam uppgift eftersom ämnet är sådant att det inte alltid står klart för studenterna vad man säger, och menar, medan man säger det. Ibland kommer de på det långt senare. Så belöningen som lärare i sådana ämnen som behöver smältas, består inte sällan i de studenter man träffar flera eller många år senare och som talar om att de lärde sig mycket, eller något speciellt viktigt, från ens kurser, som de inte riktigt förstod förrän senare.

Jag har samma erfarenheter från min egen studietid. Jag började exempelvis studera sociologi och tänkte att nu äntligen skulle jag få lära mig hur det verkligen förhöll sig. Jag blev till en början mycket besviken. För vad fick jag? Jo läsa en massa olika teorier om samma sak, alltså inte alls lära mig hur det faktiskt var. Långt senare förstod jag vad jag verkligen lärde mig under mina studier i sociologi även om det är svårt att sätta det på pränt, och hur stor nytta jag hade av det senare i livet.

Någon gång i början av 70-talet upptäckte jag att det fanns tre böcker som alla trodde att de kände till innehållet i men som ytterst få verkligen hade läst, nämligen Bibeln, Darwins bok om arternas uppkomst och Karl Marx Kapitalet. Alltså läste jag dem alla tre, från pärm till pärm (vad gällde Kapitalet alla tre delarna) och jag upptäckte mycket i dessa verk som jag inte hade haft en aning om tidigare, trots att jag redan hade läst ganska mycket referat och kortare sammanfattningar av dem. Det var då jag insåg att originaltexterna ofta är mer lättbegripliga än referaten och de kortare sammanfattningarna. När jag senare började undervisa, rekommenderade jag därför alltid mina studenter att inte nöja sig med sammanfattningar och andras tolkningar av de stora tänkarna (som man ofta har som studielitteratur vid universitetens grundkurser), utan att själva gå till källorna, som nästan undantagslöst är mer intressanta, mer givande och lättare att läsa än kortare sammandrag.

Själv minns jag således, och blev glad över den student som, några år efter att hon hade studerat vetenskapsteori och haft mig som lärare, sade att speciellt en sak hade hon lärt sig från mig, just detta att läsa originaltexter, och det var hon mig mycket tacksam för. En obetydligt sak kan det kanske tyckas, men jag tror att den var viktig och hade gett henne mycket som hon annars inte hade fått och jag blev glad att hon hade uppskattat och haft nytta av tipset.

Jag själv kom häromdagen, och på grund av en diskussion på Mr. Browns blogg, att tänka på en för mig viktig föreläsning, en som satte djupa spår i mitt tänkande och som jag fortfarande är tacksam för. Jag återger här vad jag skrev om saken på nämnda blogg:

När jag studerade filosofi förresten (vilket jag gjorde en period under min ungdom, men utan att tentera eftersom jag låg före i studieschemat och tyckte att det kunde vara roligt att studera bara för att det var intressant), minns jag en föreläsning av Mats Furberg. Han redogjorde noga och ingående för en stor filosofs tankesystem. Vi studenter satt alldeles förstummade och förstod att precis så där är det naturligtvis.
Mot slutet av föreläsningen strök Furberg ett stort streck över allt han hade skrivit på tavlan och sade:
– Ja, och som ni förstår hänger det här inte ihop – logiskt. 
Det hade vi nu inte förstått, så det kändes lite snopet att få den kunskap vi just trodde att vi hade insupit, direkt utskåpad. Då fortsatte Furberg med det som blev den stora behållningen av föreläsningen, och sade:
– Kom ihåg, det är ingen konst att konstruera ett till synes imponerande filosofiskt system. Konsten är att konstruera ett utan brister och logiska inkonsekvenser – och det har ingen filosof lyckats med hittills.

Mats Furberg är idag prefessor emeritus i filosofi vid Göteborgs universitet. Då var han docent i ämnet.

Länk:
Mr Browns blogg, Liberalismen och problemet med den ”solitära” synen på mänsklig identitet