Den självklara förklaringen till att S backar är att S har förvandlats till ett nyliberalt parti, ett borgerligt parti, sedan 1985. Det är inte så stor skillnad mellan de borgerliga partierna och S numer alltså. Den enda skillnad jag kan se är att S sedan 90-talet gått lite långsammare fram mot samma mål, det nyliberala totalprivatiserade casinosamhället.

Vi som är gamla idag minns ett socialdemokratiskt parti som inte finns längre. Somliga av oss kanske tror att S är samma parti fortfarande och fortsätter att rösta på S av gammal vana. Andra av oss är fruktansvärt besvikna på socialdemokraternas svek, att partiet idag inte bara accepterar utan självt genomför reformer som leder till just det ojämlika samhälle som både socialdemokratin och fackföreningarna en gång bildades för att bekämpa, de rikas och priviligierades paradis.

Sedan sveket påbörjades under rivstarten i mitten av 80-talet, för det har ju varit en under 25 år pågående process, har vi fått 25 årskullar nya väljare. De flesta av dessa har aldrig upplevt att socialdemokraterna har gjort något bättre för vanligt folk. De har istället ständigt drabbats av den nyliberala politik som förts, av ekonomiska kriser, nedskärningar, arbetslöshet och klankandet på dem som blir sjuka, arbetslösa och gamla, de där som alltsedan början av 90-talet påstås vara lata, arbetsovilliga fuskare. De har sett hur de rikare har blivit ofantligt mycket rikare och hur vanligt folk klämts åt allt mer, och detta alldeles oavsett om vi haft en socialdemokratisk regering eller en borgerlig sådan. Det här innebär att de flesta, om man tänker sig att de blivit intresserade av politik mellan 15 och 25 års ålder, som är yngre än 40-50 år inte alls associerar socialdemokrati med samma saker som vi som är äldre gör, med ökad jämlikhet och en allt bättre utbyggd välfärd. För många av oss äldre är S ett parti som svikit sina ideal, för de yngre är S ett parti som är ungefär likadant som de borgerliga rätt och slätt.

När sedan statsvetare och media hela tiden trummar in i oss att moderaterna numer närmat sig mitten, där S också står alltså, så förstärker detta uppfattningen att det inte är så stor skillnad mellan S och M exempelvis. Det är visserligen korrekt att skillnaderna inte är så stora, men det här sättet att beskriva de politiska partierna ger dessutom många människor intrycket att Moderaterna idag är mer socialt ansvarstagande än tidigare, vilket inte är fallet (de har dragit sig ordentligt mycket längre ut till höger – de också/ se länk nederst)

Om man tror att man kan förbli ett stort parti med stöd från massorna genom att överge sina gamla ideal, det om jämlikhet, likabehandling och möjligheter för alla, då är man nog väldigt naiv. Nu har S i själva verket kommit en bra bit på sin väg till vägs ände, den ände där missnöjespartierna börjar ta röster från dem.

Jag spår, och är mycket ledsen när jag gör det, att SD vid nästa val kommer att vara betydligt större än idag om SD inte sabbar sina ”möjligheter” självt, faller sönder inifrån ex. En stor del av ansvaret för detta ligger, enligt min uppfattning, hos socialdemokraterna som inte tidigare förstått att de inte valts tillbaka igen efter borgerliga regeringar för att människor velat ha mer borgerlig politik utan för att de velat ha en socialdemokratisk sådan. Istället fortsatte S i de avgående borgerliga regeringarnas spår och har i grunden förverkligat kapitalets drömmar från 80-talet och framåt.

Idag kan man helt enkelt inte längre väljas tillbaka igen efter en borgerlig regering för att människor vill ha en traditionell socialdemokratisk politik eftersom en sådan, för stora delar av väljarkåren, numer ser likadan ut som en borgerlig politik och många äldre, som vet vad en sådan var en gång, redan har gett upp hoppet och börjar rösta på andra partier.

Hänvisas människor till att klara sig själva, skär man ner på välfärden då kommer folk till slut att föredra det parti som i alla fall ger ett visst hopp. Lottköpande och spel har alltid varit de fattigas dröm om ett drägligt liv. Idag är hela livet ett lotteri där de flesta föds i ett lotteri med mycket få vinstchanser men de hoppas: Kanske jag kan bli rik genom att spekulera i aktier eller genom att friköpa min lägenhet, kanske jag kan säkra min trygghet om  jag slipper fastighetsskatten i alla fall när nu de gemensamma lösningar monteras ner.

Vad hade S väntat sig?

/Kerstin

Länk:
1) Moderaterna har inte dragit sig åt vänster i politiken, Motvallsbloggen 25/7 2010

Får väl också säga mitt om valet och vad jag tror om varför det gick som det gick. Jag kommer att försöka göra det i flera inlägg. Här är det första och det handlar om Mona Sahlin:

Jag är fortfarande övertygad om att det var ett stort och mycket allvarligt misstag att välja Mona Sahlin som ordförande för S och det anser jag trots att jag tycker att hon har varit mycket bättre i valkampanjen och klarat sig mycket bättre än jag hade förväntat mig, ja riktigt, riktigt bra. Men – hon var ju den mest tacksamma måltavlan för borgerlig smutskastning som man kunde tänka sig. Var man verkligen omedveten om detta på den partikongress som valde henne?

Vi som är lite äldre har nog haft svårt att förlåta henne hennes politiska historia, då när hon, i samband med fastighetskraschen omkring 1990, stod och förklarade för oss att ”vi hade levt över våra tillgångar” och förklarade att det skulle hon upprepa ända tills alla hade det klart för sig.
Somliga av oss kanske också tappade förtroende för henne för gott på grund av hennes slarv med sin privata ekonomi och kontokortslånandet men jag tror nog att det finns en hel del äldre som inte lägger större vikt vid dessa försyndelser än jag gör. Vi är säkert många däremot, som har svårt att förlåta henne hennes försök att skuldbelägga hela svenska folket för de tabbar S själva hade gjort, en felaktigt genomförd avreglering under 80-talet, som ledde till hejdlösa fastighetsspekulationer, inte minst utomands, och som vi vanliga människor varken var inblandade i eller skyldiga till men som vi fick skulden för och som många dessutom fick betala dyrt för.

För de yngre, som inte var med och inte minns, så har förstås den borgerliga pressen gärna informerat, inte om bankkraschen och Mona Sahlins reaktion på spekulationsgalenskapen som alltså kostade det svenska folket otroligt mycket, utan om hur hon lånade pengar på riksdagskontokorten och misskötte sina inbetalningar. (Däremot har de förstås inte informerat de yngsta väljarna om vad regeringsmedlemmar, både de som sitter kvar och de som fick gå direkt då den borgerliga regeringen tillträdde 2006, haft för skumrask för sig.) Det var inte svårt att räkna ut att detta skulle ske och att då välja Mona Sahlin som partiordförande var att riktigt inbjuda borgerligheten att kamma hem spelet med hjälp av sina media. Det är så att jag i mina svartast stunder funderat på om S i själva verket önskade ge Alliansen nog med tid att definitivt riva välfärdsstaten, så att man själv slapp göra det och slapp bära hundhuvudet för det. Det är väl dock att vara konspiratorisk i överkant, men nog har S agerat som om detta var fallet, otroligt naivt och korttänkt.

/Kerstin

Länkar:
Tidigare inlägg på Motvallsbloggen om saken. Läs dem, de är ganska intressanta idag:
- Vad tänker det socialdemokratiska ledarskiktet med? 12/11 2007?
- Konsten att hjälpa in sd, ett rasistiskt parti, i riksdagen, 20/4 2007
- Just – mer ideologi inom socialdemokratin tack! 16/4 2007
- Om nomineringen av Mona Sahlin, 19/1 2007

Lyssnade på Studio Ett idag och blev lite förvånad när journalisten Anita Kratz, som skrivit en bok om Fredrik Reinfeldt, ensamvargen (2008) talar om hur Reinfeldt och Schlingman (kan man säga, säger hon) satt tillsammans och gjorde upp strategin inför valet 2006. Jag råkar ha boken, och ha läst den, och där betonar hon ständigt att Reinfeld-Littorin-Borg utgjorde det Hjärngäng som planerade det mesta tillsammans med benäget bistånd så småningom från Ulrika Schenström (Schlingman kom in senare i bilden).

Det slog det mig då att det är konstigt att Littorin i stort sett gått upp i rök. Inte ens Anita Kratz nämner honom, trots att hon i sin bok återkommande betonar hur viktig han var för ”De Nya Moderaterna”. Från riksdagens hemsida försvann Littorin direkt efter den där dagen under Almedalsveckan då han avgick. Sedan dess finns han bara inte mer – tydligen. Det här kommer mig att tänka på hur de sovjetiska ledarna suddade bort personer ur historien om de hade misshagat på något sätt, bl.a. genom att rent direkt retuschera bort dem från gamla foton exempelvis, efter avskedandet eller avrättningen av dem.

Hur i all världen kan en person som avgår för att han är slutkörd, eller har gått in i väggen, behandlas så illa av sina forna hjärngängskompisar? Är det bara jag som blir misstänksam och som inte kan låta bli att fundera på vilket allvarligt brott, mot svensk lag eller mot lagandan i det moderata hjärngänget, som Littorin faktiskt hade begått?

Eller ska vi verkligen tro att det är så illa att man helt sonika öppnar falluckan under honom, gör allt man kan för att radera honom ur partiets historia och för att hålla honom ordentligt borta från alla media för att han förlorade ork och mental styrka pga av personliga prövningar och för att han visade sig inte vara Stålmannen? Kan det verkligen vara så illa att Reinfeldt och hans moderater hyser ett så djupt och genuint, ja rent maniskt förakt för en person av det här skälet?

Jag har svårt att tro att det är såå illa, trots att Reinfeldt under valrörelsen inte visat minsta medkänsla med de sjuka som drabbats av Alliansens politik. Det finns alltså anledning, menar jag, att fråga sig: Vad hade Littorin faktiskt gjort (han hade ju inte köpt sex) och var är han?

/Kerstin

Länk:
Moderaternas framgångar, Studio Ett
Littertur:
Anita Kratz (2008), Reinfeldt, ensamvargen

.
Detta är förfärligt. Jag ska inte säga att det inte kunde vara värre, för det inte bara kunde vara det, det kommer nu garanterat att bli mycket värre.

Vilka bär skulden? Givetvis samtliga etablerade partier eftersom de alla hjälpts åt att organisera fram ett allt tydligare klassamhälle och fört en politik för minskande jämlikhet.
Stackars unga människor som ska leva i det framtida utslagningssamhället – om det inte, ve och fasa, blir ett rent fascistiskt sådant så småningom.

/Kerstin

Hör just på Ekot (kl 12.30) att statsvetaren och medieforskaren Kent Asp konstaterar att media haft betydligt fler negativa artiklar om de Röd/gröna än om Alliansens partier. Det hade man givetvis väntat sig. Det konstaterade han även efter förra valet.

Inför valet 2006 förde jag en Skandalkalender, där jag visade, så gott jag kunde med mina resurser och med hjälp av observanta besökare till bloggen, hur media, som i  huvudsak är borgerliga, grävde fram all smuts om Socialdemokraterna de kunde hitta.

Årets försök att föra en Smutskalender blev en flop, vilket skulle kunna uppfattas som positivt, men det handlar nog om något annat här. Dels har media inför detta val inte samlat all smuts man kan tänka sig om de röda partierna, som man gjorde inför förra valet. Dels har politikerna själva delegerat det smutskastande och misstänkliggörande som förekommit, till lägre nivåer. Partifolk i toppen har aktat sig för att uttala direkta personangrepp om varandra, vilket jag borde ha insett. I år har Alliansen istället överlåtit åt sina megafoner i media att undergräva förtroendet för oppositionen.

Inför det här valet har Alliansens mediasupporters alltså valt en annan taktik. Smutkastningen och misstänkliggörandet  har varit mer subtilt och dessutom har media gått in för att ställa den ”oansvariga” Mona Sahlin mot den ”trevlige och  ansvarstagande” Fredrik Reinfeldt. Det har varit gott om indirekta anklagelser mot de Röd/gröna, några direkta också förstås, och dessutom har man utnyttjat opinionsundersökningar till det yttersta.

Alla reklammakare vet att många påverkas av vad ”alla andra tycker” varför det har gällt att kraftfullt hamra in budskapet ”de allra flesta tycker att Alliansens är mycket bättre”. Alltid lurar det  några, och i valen handlar det om alla de där tveksamma och/eller ointresserade väljarna. Vinner man dem så vinner man valet.

På grund av det senare lägger jag här, och som sista post före valet i morgon, in ett avsnitt från ett inlägg från 3/11 2006:

Vi är mycket mer lättlurade än vi vill tro

Ett experiment med grupptryck
När jag studerade beteendevetenskapliga ämnen, sociologi, psykologi och pedagogik, vid universitetet, i slutet av 60-talet och början av 70-talet, genomförde våra lärare psykologiska och sociologiska experiment med oss studenter. Jag tillhörde dem som var mycket upprörd över det där, inte minst som somliga studenter mådde väldigt illa pga de experiment de utsattes för. Av etiska skäl slutade man så småningom att utsätta studenter för sådana här experiment. Likafullt, så är jag, så här i efterhand, tacksam för att jag fick tillfälle att vara med och faktiskt se hur grupptryck fungerar. Jag hade troligen inte trott på det om jag inte hade sett det demonstreras så tydligt i de här experimenten.

Här ska jag berätta om ett av de experiment som jag var med om och som var glasklart – och skrämmande.

Vi var omkring 40 psykologistuderande på en gruppövning. Läraren skickade ut hälften av oss, alla som satt på höger sida om mittgången, med orden: ”Drick kaffe, gör vad ni vill och kom tillbaka om en timme”.

Vi som var kvar fick se ett antal diabilder, skämtbilder, som vi skulle gradera efter rolighetsgrad, från 1-10. Av dessa bilder var två experimentbilder. Den ena, vi kan kalla den för A, tyckte vi var väldigt rolig, den fick högsta poäng av oss alla. Bilden B var urtrist, och dömdes ut totalt av oss alla.

När vi hade sett de här bilderna och kollat resultatet, våra bedömningar, fick vi veta att det var den andra gruppen som var experimentgruppen och att vi hade varit kontrollgruppen och nu skulle vi vara med och lura den andra gruppen. Vi skulle inte låtsas om att vi hade sett de här bilderna en gång utan bete oss som om vi såg dem för första gången och betygsätta dem en gång till, för syns skull. Vi fick instruktioner att absolut inte dra på munnen när A-bilden, den roligaste, visades och där skulle läraren fälla en kommentar, Istället skulle vi skratta när B-bilden, den tråkiga bilden, visades.

Därmed kallades den andra gruppen in, fick veta att vi alla nu skulle få se ett antal bilder och gradera dem efter rolighetsgrad. Så delades enkätpapperen ut, till oss alla. När A-bilden växlades fram, sade läraren, liksom lite i förbigående, att ”här är en typisk lyteskomik”. Vid B-bilden, den tråkiga, skulle vi i kontrollgruppen ju skratta, men ingen av oss förmådde oss till ett riktigt skratt, så det enda man hörde från vår del av salen var några fnysningar, sådana där som man ger ifrån sig när man fnissar till lite smått.

Så var det dags att kolla vad experimentgruppen hade tyckt om bilderna, och givetvis, vad gällde A-bilden, den roliga, så hade den fått sämst poäng i experimentgruppen och B-bilden hade fått högst poäng – och tro mig, den var verkligen inte rolig alls, saknade totalt poäng. En enda person i experimentgruppen hade gett samma poäng som vi i kontrollgruppen och motstått grupptrycket. Om det berodde på att hon verkligen motstod grupptrycket eller på att hon redan kände till experimentet vet jag inte.

Jag lovar – det var dödstyst i salen efter att resultaten hade redovisats och läraren förklarat för experimentgruppen vad de hade varit utsatta för och hur vi i kontrollgruppen hade bedömt bilderna. Det var många studenter som gick från den här ”övningen” och mådde ganska dåligt.

Sådant här rubbar ens självbild på ett ganska obehagligt – men kanske ändå lärorikt sätt. För när allt kommer omkring så är man mindre mottaglig för icke önskvärd påverkan om man är medveten om hur lättpåverkade vi alla är. Ju säkrare man är på att man inte låter sig påverkas och att man alltid tar ställning av rationella och självständigt uttänkta skäl, desto mer lättlurad är man.

Så hör jag just nu på radion, Fredrik Reinfeldt hävda att ”de Röd/gröna aldrig, aldrig sett till att man fått mer kvar i plånboken”, varmed förstås avses att man inte sänkt skatter. Detta är retorik av den högre skolan. Under mitt numer ganska långa liv har jag upplevt hur Fackföreningar, som är ett av de ben som socialdemokraterna står på, har kämpat, och framgångsrikt så, för att vi alla ska få mer i plånboken, men inte att vi ska ta och få pengarna från de sämre ställda, de sjuka och de arbetslösa eller de gamla och vårdbehövande, utan som lön för det arbete vi gör, för de nödvändiga arbetsinsatser som inbringar stora vinster till företagen och som skapat oss en god välfärdstat. (Se hur Högern/Moderaterna röstat i för välfärden viktiga frågor under 1900-talet .)

Dessutom vill Alliansen sälja ut resten av vad vi äger gemensamt, Vattenfall, skogen, sjukhusen etc. Får man fortsätta på den vägen har man snart förvandlat Sverige till en liten råvaruproducerande och utsugen koloni i utkanten av Europa, eftersom vinsterna från dessa verksamheter oftast hamnar i skatteparadisen och/eller används för spekulation på finansmarknaden och inte investeras i Sverige. Vill svenska folket ha en sådan framtid. Jag är säker på att majoriteten inte vill det.

Vill du dessutom inte förlora allt om du blir arbetslös eller sjuk, vill du att andra som är sjuka eller arbetslösa också ska ha en ekonomisk trygghet, Rösta Rött i morgon, det ska i alla fall jag göra, både av solidaritetsskäl och eftersom jag vet att jag själv, eller mina närstående, när som helst kan bli beroende av medmänniskorna och av att vi har ett solidariskt samhälle. Vem som helst av oss kan drabbas vilken dag och vilken minut som helst, även den som är ung och stark just nu. För en sådan trygghet är de allra flesta av oss beredda att betala skatt och till våra gemensamma trygghetsförsäkringar. Det visar den ena undersökningen efter den andra.

/Kerstin

Länkar till viktig information inför morgondagen:
1: Utredarna
2: Storstad
3: Ett Hjärta Rött
4:  Ekonomikommentarer
5: Stardust Blogg

Jag sätter inte ut länkar till enskilda inlägg här, eftersom alla fem har skrivit en hel rad viktiga inlägg de senaste veckorna.

När man lyssnar på Jesper Huors program ”Gåtan Göran Lindberg” i P1, om den f.d. polischefen och rektorn för polishögskolan, som just dömts för våldtäkt mm, börjar man undra hur det egentligen står till inom det svenska rättsväsendet.

I radioprogrammet får vi veta att redan omkring 2007 kunde man ha satt dit Göran Lindberg, om man hade ansträngt sig. En ung flicka hade blivit grovt våldtagen, kommer till läkare och hennes skador blir ordentligt dokumenterade, DNA från förövaren kan säkras och man känner till bilmärke och färg samt en del av våldtäktsmannens bilnummer. Men undersökningen läggs ner. Ingenting händer alltså, trots att man troligen hade kunnat avslöja Göran Lindberg redan då om man hade ansträngt sig.

I samband med att historien rullades upp flera år senare och Lindbergs namn blev känt, påstods det i media att det fanns listor över män, varav en riktig kändis, som deltagit i Lindbergs sexkedja, män som sedan aldrig nämnts vid namn och som, vad det verkar idag, inte alls utreds. I varje fall har deras namn inte offentliggjorts. Vad föranleder denna hemlighetsfullhet?

Jämför man fallet Lindberg och hur det hanterats med fallet Julian Assange blir man ordentligt konfunderad. I det senare fallet kommer, enligt media, två kvinnor till Citypolisen en fredag eftermiddag och frågar om vad de hade råkat ut för kunde vara våldtäkt varvid jourhavande åklagare Maria Häljebo Kjellstrand omedelbart beslutar att Assange ska anhållas som skäligen misstänkt för våldtäkt. Någon eller några timmar senare har Expressen historien och skriver om den redan dagen därpå varpå historien och Assanges namn är ute över hela världen inom några timmar. Någon dag senare tar ordinarie chefsåklagare Eva Finné över fallet och konstaterar att nej, våldtäkt var det inte fråga om, inte ens om sexuellt ofredande, möjligen ofredande, varför anhållan av Assange hävs. Därefter dröjer det inte länge förrän fallet förs över till åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum Göteborg där chefsåklagare Magnus Bolin och överåklagare Marianne Ny håller i överprövningen. Det beslutas nu åter att det handlade om vådtäkt och att Assange ska förhöras och fallet utredas.

Frågan inställer sig naturligtvis varför det var så bråttom att sätta dit och lämna ut Assanges namn medan det inte är ett dugg bråttom att avslöja vilka höjdare eller kändisar som ingick i Lindbergs sexnätverk och medverkade i de olaliga sexverksamheter som han anordnade? Varför var det inte så noga med att försöka utreda vem som hade våldtagit den illa tilltygade unga flickan men så väldigt viktigt att direkt anhålla Assange för något som inte ens de utsatta visste om det skulle betraktas som våldtäkt (enligt AB, som förstås kan ha fått det mesta om bakfoten, men ändå)?

Vad som än hänt vad gäller Assange, och vad han än har gjort eller inte gjort, så ställer man sig frågande inför det faktum att dessa två fall, Lindgren och Assange, har hanterats på så kapitalt olika sätt. Något måste vara fel inom rättsväsendet. Redan om man bara ser till fallet Assange blir man konfunderad.  Jämför man Assanges fall med fallet Lindberg förefaller rättsväsendet rent ruttet.

Tydligen kliar sig även människor i andra länder i  huvudena och undrar hur rättsväsendet ser ut i Sverige.

/Kerstin

Länkar:
- Gåtan Göran Lindberg, Jesper Huor, Dokumentärredaktionen, P1
- Polisen granskar våldtäktsutredning, AB
- Här häktas polischefen, AB
- Det var ett övergrepp. AB
- Wikileaks grundare anhållen för våldtäkt, Expressen
- Anhållan mot Assange hävd, Expressen
- Förundersökning inleds mot Assange, AB
- Assange åter misstänkt för våldtäkt, AB

Säga vad man vill, men Marian Radetzky är i alla fall ärlig med vad han anser, och han avslöjar nästan utan att blinka vad Moderaterna har för målsättning, den där som man döljer bakom talet om ”Det Nya Arbetarpartiet”. Bara att lyssna på Radetzky och jämföra med de senaste fyra årens politik:

Marian Radetzky (Från SVTs program Striptease 1997-05-28) del 1 av 2

Marian Radetzky (Från SVTs program Striptease 1997-05-28) del 2 av 2

Jämför exempelvis Radetzskys respekt för lagar på arbetsmarknaden och om att betala avatalsenliga löner och hålla sig med svart polsk städerska, med de efter valet 2006 nytillsatta moderata ministrarnas inställning i saken, och till avgifter för allmänna nyttigheter, ex. TV-avgiften. Det är uppenbarligen så att den här gruppen inte anser sig ha anledning varken att följa svensk arbetslagstiftning eller att betala avgifter för våra gemensamma nyttigheter. De anser sig stå över lagen. De anser sig bättre än alla vi andra. Vidare har Radetzky inga höga tankar om städerskor precis. De är inte, påstår han, värda många kronor för sina insatser. Så vilka är det som nedvärderar städning?

Tre inlägg om ekonomi som gör att man kan tappa livslusten:

1: ovanstående uttalanden av Radetzky.
2: Aron Etzlers bidrag i den nyutkomna boken ”Högerns svarta bok” och
3: Den här artikeln av ekonomen Michael Hudson, framför allt den sista halvan av artikeln

Vill man förstå vad som händer så kan man göra det, men förstås, till priset av minskad livslust och risk för känsla av uppgivenhet. De megarika finansiella eliterna och politikerna bedrar oss alla så otroligt grovt att Europa inte sett liknande jättebedrägeri mot befolkningarna sedan trettiotalets Tyskland.

Det finns bara ett hopp. Litet men dock hopp, att vi får en Röd/grön regering efter valet, och därmed lite mer tid på oss att förändra den fullständigt förödande politisk/ekonomiska färdriktningen.

Låt dem inte lura oss längre, låt oss rösta Rött och börja engagera oss politiskt.

/Kerstin

Länkar:
- NeoLiberalism and the Counter-Enlightenment, Michael Hudson, May 27,2010
- Massiv Protest i Frankrike. Ett blankt Nej, Kildén & Åsman
– Så har jag fått en länk i en kommentar. Det som står där borde läsas av alla svenskar, eftersom det handlar om Sveriges framtid – som lydrike under de stora i EU.

Så några av de viktigaste blogginlägg jag läst inför det här valet:
- Världens dyraste jobbpolitik, Storstad
- Läs, gråt, rösta, Storstad

Länk-PS:
Och på bloggen Storstad ser vi tydligt hur Alliansen förverkligar Radetzkys dröm

Rekommenderad läsning:
Högerns svarta bok, en antologi från 2010

”Triangulering” är det begrepp man brukar förknippa med det agerande som innebär att ett parti lägger sig så nära sina politiska motståndare som möjligt. Det har talats en hel del om hur alla partier träffas i mitten numer, hur triangulering blivit vägledande för framför allt socialdemokratiska partier de senaste decennierna, sådana som Blairs i England och ja, Socialdemokraterna i Sverige, vilket förstås är en förenkling, men en som inte är helt utan poänger. I vissa och grundläggande frågor har våra partier just gjort detta.

Men den tydligaste och bedrägligaste ”trianguleringen” i Sverige står Moderaterna för, en triangulering i retoriken endast, när man övergått till att kalla sig ”Det Nya Arbetarpartiet”. Det är ju ingalunda så att Moderaterna i första hand driver frågor som gynnar arbetare och lågavlönade, vilket de här fyra åren demonstrerat bortom alla tvivel.

Allt oftare hör vi hur somliga, i historia ofantligt okunniga oftast ganska unga och av högern välindoktrinerade människor, hävda att nazism och kommunism är samma sak. Det ser vi däri, menar de, att Hitler kallade sitt parti ”Nationalsocialism”, vilket ju visar att han var socialist (och i att Mussolini var kommunist från början). Dessutom ser vi det däri att både Hitler och Stalin mördade mängder av människor i sin ideologis namn (hur många som mördats och mördas just nu i kapitalismens och demokratins namn glömmer eller ser man inte).

Jag vill nu hävda att Hitler var den förste att triangulera just i retoriken, och otroligt framgångsrikt dessutom, tills hans land låg i spillror, och att Moderaterna idag gör precis samma sak som Hitler gjorde, arbetar ivrigt på att få människor i arbetarklassen att tro att man företräder dennas intressen.

Enligt samma logik som den som säger att socialism/kommunism och nazism är samma sak måste detta förstås innebära att Moderaterna numer blivit ett socialistiskt/kommunistiskt/nazistiskt parti eftersom arbetarpartier alltid varit socialistiska eller kommunistiska. Om Moderaterna inte vore socialistiska/kommunistiska/nazistiska skulle de ju inte kalla sig ”arbetarparti”. Högern i alla Västländer försvarar ju också ivrigt mördande runtom i världen i kapitalismens och demokratins namn. Så anses exempelvis en miljon irakiers död vara ett helt rimligt offer på kapitalismens och demokratins altare. Exemplen kan mångfaldigas.

Jaså, går det inte att resonera på det sättet? Varför då? ”Jo för det är nya tider nu och idag är det passé att tala om arbetarklass kontra kapitalistklass”, sägs det. Därför betyder ”arbetarparti” något helt annat idag än det gjorde tidigare. Jo, det ansåg Hitler också. Socialism i hans tappning var inte alls samma sak som kommunism eller som socialdemokratisk socialism. Det var möjligen ”sann socialism” enligt honom, på samma sätt som Moderaterna påstår att deras parti numer är det ”sanna arbetarpartiet”.

Att det är nya tider nu är förstås struntprat. I verkligheten har vi precis samma motsättningar mellan arbete och kapital idag som alltid har förelegat. De lönearbetande har, rent objektivt, ett intresse av att få upp sina löner såg högt som möjligt och att skapa samhällen som ger dem en gott och tryggt liv. Kapitalägarna har det motsatta intresset, att driva ner lönerna och så långt som möjligt och att riva alla samhälleliga trygghetssystem. För dessa samhällsklasser föreligger helt olika villkor, fortfarande. Att driva ner löner och riva välfärdsstaten är just vad Moderaterna verkat mycket framgångsrikt för den här mandatperioden, och dessvärre under de senaste 25 åren med benäget bistånd från Socialdemokrater och fackföreningar, sorgligt nog.

De samhällsklasser som kommunister talat om alltsedan Marx dagar är lika verkliga idag som då. Men att förvrida synen på människor och indoktrinera dem att tänka i andra banor är vad både den under kortare perioder demokratiska högern och fascismen (den öppet antidemokratiska högern alltså), alltid strävat efter. Det är enklare för den rika eliten att regera ett folk som tror att det tjänar på regimen än att regera ett folk som inser att så inte är fallet. Makten över tanken är därför den viktigaste makten. Det är den som TIMBRO och högern kämpat för att få alltsedan början av 70-talet och i hög utsträckning lyckats skaffa sig de senaste 15 åren.

Hitler, den förste att triangulera således, insåg detta mycket klart. Genom att kalla sitt parti för ”Nationalsocialism” och fylla begreppet med en helt annan innebörd än ”socialismen” hade för dåtidens människor, kunde han lura mängder av tyskar att tro att han skapat ett verkligt arbetarparti (den falang inom nazistpartiet som trodde på detta och som ville förstatliga företagen såg Hitler till att kväsa effektivt, genom att låta mörda dess ledare). Han tog alltså till precis den metod som Moderaterna använder sig av idag (fast Hitlers ekonomiska agerande var det motsatta), för att lura tyska folket att han stod för något annat än han faktiskt stod för, för att lura dem att tro att han agerade i arbetarnas intresse medan han i praktiken agerade i kapitalets.

Så fort Hitler tagit makten avskaffade han det som var den begynnande demokratin i Tyskland, satte socialdemokrater,  fackföreningsaktiva och kommunister i koncentrationsläger och gynnade kapitalistklassen genom att förbjuda alla andra partier liksom fackföreningar och strejker exempelvis. Han lyckades med detta konststycke på grund av det socialdemokratiska partiets svek i Tyskland, ett svek som många av detta partis företrädare alltså fick betala för med livet så småningom. Så långt har nu inte Moderaterna gått och behöver de inte gå om de är tillräckligt framgångsrika i sin indoktrinering och i att kontrollera människors tankar.

Man måste dessutom skilja mellan ideologi och praktisk politik.

Och återigen, jag har skrivit om detta tidigare på bloggen, de nazistiska och kommunistiska ideologierna är inte alls samma sak även om både Hitler och Stalin var vidriga diktatorer i sina länder och båda lät mörda verkliga och inbillade motståndare inom deras respektive statsbildningar.

Eftersom en bloggpost inte räcker för att utreda vanföreställningen, ivrigt och energiskt frammanad av TIMBRO, att socialism/kommunism/nazism är samma sak, nöjer jag mig med att här avsluta med den kommentar som jag lade in på bloggen Biology & Politics häromdagen, men aningen redigerad:

Den som inte ser skillnaden mellan en ideologi som säger att alla människor är lika mycket värda, som är socialismens och kommunismens grundläggande människosyn, och den nazistiska ideologin som säger att mänskligheten består av Ûbermenschen och Untermenschen (övermänniskor och undermänniskor), sådana som judar, slaver, romer, socialdemokrater, kommunister och fackföreningsaktiva bl.a. och som bör avlivas för att befria mänskligheten från deras fördärvliga genetiska inflytande, har inte begåvats med stor tankeförmåga eller är otroligt okunnig om politiska ideologier och politisk historia, alternativt ljuger medvetet för att bedra oss.

Den politiska praktiken däremot har varit en ytterligt sorglig historia även vad gäller kommunismen men högerns och kapitalismens, och senare den s.k. demokratins, historia är inte vacker den heller om man förmår att se verkligheten utan ideologiska glasögon. I båda fallen har ledare och förespråkare ansett att hur många liv som helst kan offras för den egna makten och den egna ideologin. Idag anser således liberaler, kapitalister och många som påstår sig försvara demokratin, att inga medel, hur avskyvärda de än är, ska skys för att försvara de egna intressena och utvidga de rika eliternas makt. Så har tom tortyr kommit till heders igen för att uppnå det syftet, en metod som för inte så länge sedan huvudsakligen förknippades med medeltiden och med nazismens grymma regim.

Dessutom ser man tydligt hur dagens höger går in för att riva det välfärdssamhälle man alltid varit emot och ersätta det med den hårda utslagningens politik. Högerns parti i Sverige försöker numer få oss att tro att det är ett arbetarparti, för att vi inte ska se vad den i själva verket åstadkommer.

/Kerstin

Länkar:
- Debatten om liberalismen går vidare i DN: Stefan Jonsson om liberal historieförfalskning, Biology & Politics
- Red plenty: lessons from the Soviet dream, Guardian 7/8 2010
- Dying for a living: As Global Economic Crisis Continues, Union Activists in Many Countries Pay the Ultimate Price, J B Gutman, Huffington Post
- Millions Die Due to Withheld Medical Treatment, Mark Hayman, Huffington Post

Rekommenderad bokläsning:
– Hitler. En biografi, Joachim Fest, 2008 (först utgiven 1973)
– Russia at War, 1941-1945, Alexander Werth, 1964
– Den tyska revolutionen, 1918/19, Sebastan Heffner, 2009 (först utgiven 1961)
– Högerns svarta bok, 2010, en antologi
- Det amerikanska folkets historia. Makten och medborgarna – Från Columbus till Clinton, Howard Zinn, 1995 (först utgiven 1980)

Sveriges radio lyckades i Lunchekot berätta om den idag höjda räntan genom att säga att höjningen görs för att ekonomin återhämtar sig så bra men utan att nämna att räntehöjningen handlar om att se till att arbetslösheten inte minskar för mycket. En fantastisk propaganda för Alliansen. Riksbankschefen menar att:

Det har också skett en betydande förbättring på arbetsmarknaden. Hushållens framtidstro är ljus, vilket gör att konsumtionen ökar.

Det vill säga, nu måste vi börja strypa ekonomin igen och se till så att arbetslösheten inte minskar för mycket.

Undrar om riksbankschefen tror på det han säger eller om det bara är ämnat att förstärka det falska intrycket att regeringen skött Sveriges ekonomi så bra? För det kan ju knappast vara obekant för höga vederbörande att ett antal framstående ekonomer i USA nu menar att man står inför en andra nedgång i ekonomin och att Europa just beslutat att spara, vilket förstås innebär försämrade exportmöjligheter för Sverige, negativa ekonomiska återverkningar här alltså, varför framtidsutsikterna ingalunda är så fantastiska som alla påstår nu och försöker få oss att tro.

Det är vidare inte många, politiker och mediafolk, som vill låtsas om att nu har våra diktatorer (dvs gubbarna i riksbanken) ingripit igen, och mot dem har de folkvalda, alltså väljarna, ingenting att säga till om. Politikerna tillsatte dessa diktatorer utan att fråga svenska folket om detta ville ha en grupp utomparlamentariska diktatorer. De kan avsätta dem igen om de vill – men det vill inga politiker av någon outgrundlig anledning. Är väl bra att ha någon att skylla på.

/Kerstin

Länkar:
- Riksbankens räntehöjning var väntad, Lunchekot
Rekommenderad läsning:
- Det enda arbetarpartiet, Ett hjärta RÖTT
- Krigets ekonomi (eller frånvaron därav), Vindskupan

Idag, hör jag på Ekot, ska lagen om en penningbelöning till de invandrare som lär sig svenska fort börja tillämpas. Lagen är så dum att man inte tror att det är sant, vilket remissinstanser redan sagt, men förstås på ett mer överslätande sätt än jag, som numer kallar en spade för vad den är, nämligen en spade.

För det första utgår lagen från att våra flyktingar och invandrare inte vill lära sig svenska, så därför måste de mutas eller lockas att anstränga sig vilket väl är ett snäpp bättre förstås än att hota och piska dem. Men likafullt, denna underförstådda uppfattning är inte bara en otrolig förolämpning mot dem som kommer till Sverige, den är dessutom grovt felaktigt.

Under de 12 år som jag arbetade som lärare i svenska för invandrare (sfi-lärare) träffade jag inte inte en enda kursdeltagare som inte ville lära sig och som inte ansträngde sig att lära sig svenska. Jag träffade en del som inte hade så god studieteknik och som hade större svårigheter att lära sig, men detta kommer inte automatiskt med en penningsbelöning. De som saknar effektiv studieteknik ska lärarna hjälpa så att de utvecklar en sådan.

För det andra: De flyktingar eller invandrare jag hade, som hade stora svårigheter att lära sig språket, hade det av helt andra skäl än att de inte ville. De flesta av de flyktingar jag hade som deltagare led svårt av psykiska problem, på grund av vad de hade varit med om och inte sällan på grund av att de hade familjer och nära släktingar kvar i länder där dessa hotades till livet.  Ovanpå detta medicinerades de oftast med preparat som gör inlärning svårare eftersom de här preparaten ”stänger av hjärnan” hos många av dem som äter dem. Minns speciellt en kvinna som grät när hon berättade att hon pluggade och pluggade, men ”det fastnade bara inte”. Personer med hennes problem pekas nu ut som lata och studieovilliga, enligt känt borgerligt mönster. Istället för att sätta in rätt åtgärder för dessa personer ska de som inte drabbats på det här sättet belönas med pengar. Okunnig och vidrigt omänsklig är en sådan politik

För det tredje belönar man med denna åtgärd förstås i första hand dem som har med sig en god utbildning, kan flera andra språk redan och är vana att studera. Återigen en åtgärd som avspeglar förakt för de mindre lyckligt lottade i samhället och i världen.

/Kerstin

Länk:
- SFI-bonusen kritiseras från flera håll, Ekot