Med anledning av en kommentar från Tomas på ett tidigare inlägg började jag fundera kring islamofobin och kring föreställningar vi ofta gör oss om andra religioner och om det kvinnoförtryck som vi anser finns inom dessa, just nu framför allt om islam. Och här uttrycker jag bara några spridda, trevande och tämligen ostrukturerade funderingar, utifrån egna, givetvis begränsade erfarenheter och någon expert på religionerna är jag verkligen inte, så kom gärna med tillrättalägganden där jag har fel.

Kvinnoförtryck i katolska länder?
När jag var barn och mycket ung, och då världen var så mycket större, Asien, Afrika och Sydamerika låg ofantligt långt borta, pga sämre kommunikationsmöjligheter och på grund av de få kontakter vi hade med människor från dessa världsdelar, så talade vi nästan aldrig om kvinnoförtrycket i de här världsdelarna. Det rörde oss inte eftersom det nästan utövades på en annan planet. Istället talade vi om, och beskärmade oss över, hur förtryckta de katolska kvinnorna i Sydeuropa var. De fick inte gifta sig med vem de ville, de fick inte träffa pojkvänner med mindre än de hade ett ”förkläde” med sig, mamma eller en bror, och de gifta kvinnorna fick inte arbeta utanför hemmet, hörde man ofta. De såg aldrig främmande män i ögonen, sade man.

Första gången jag började fundera lite bredare över vari kvinnoförtryck egentligen består, var när jag började arbeta som sfi-lärare (sfi=svenska för invandrar) i början av 70-talet. De könsmönster jag kom i kontakt med på mina kurser (jag hade också helt andra kurser för rent och infödda svenskar), stämde inte riktigt med mina föreställningar. De katolska kvinnorna från Sydeuropa var ofta betydligt mer påstridiga gentemot sina äkta män än svenska kvinnor var. De kunde ge sig in i tämligen animerade diskussioner med sina män i frågor där de var oense, medan de svenska kvinnorna nästan alltid tystnade och avstod från att käfta emot sina män om dessa uttryckte en annan åsikt än de. De sydeuropeiska kvinnorna gav i själva verket intrycket av att vara betydligt mer frigjorda och mindre förtryckta av sina män, betydligt mindre benägna att bara underordna sig deras åsikter och beslut än de svenska kvinnorna (men visst, detta var ingen vetenskaplig undersökning utan vad jag ofta observerade). Jag började i alla fall bli mer skeptisk till tanken att just vi, de skandinaviska kvinnorna, var så mycket friare och mer jämställda än kvinnorna i det katolska Sydeuropa, eller i varje fall började jag fundera på olika sorters förtryck av kvinnor, ”kulturellt” kontra ekonomiskt förtryck exempelvis.

Är islam mer kvinnoförtryckande än kristendomen?
När vi så började få hit flyktingar från muslimska länder upptäckte jag en annan sak, via min sfi-undervisning: De unga muslimska männen, som kom till mina kurser, behandlade mig (som då var 45 år), med en helt annan respekt och uppskattning än många svenska unga män, som kunde och kan vara nog så föraktfulla och nedvärderande, inte minst mot lite äldre kvinnor (sådana över 45). Det vill säga, även om kvinnorna i traditionellt muslimska områden alltid är underordnade sina män (påstås det i alla fall), så är de äldre kvinnorna också överordnade de yngre männen.
Mamma har exempelvis en stark ställning och en hög status i både de katolska kulturerna och inom islam, medan mamma i vår svenska kultur är en högst mindervärdig individ, ofta framställd som dum, förtryckande, elak, som den som förstör för sina barn och saboterar hela deras liv etc. Ja alla äldre i vår kultur, kvinnor som män (utom män inom den ekonomiska och politiska eliten) anses korkade och mindre vetande så fort de kommit över de 50, medan ålder och visdom aktas högt i de andra kulturerna. Så det finns områden där kvinnor har bättre status och en starkare ställning i dessa kulturer i jämförelse med vad de har hos oss och i vårt sekulariserade samhälle. Det handlar tydligen inte bara om förtryck rätt och slätt, utan om underordning/förtryck i olika avséenden och i olika situationer.

Dessutom tycks det inte vara så stor skillnad, vad gäller seder och bruk, mellan muslimer och kristna i Mellersta Östern, förutom förstås vad gäller hur man tillber sin gud och de ceremonier som man utövar till hans ära. Vad gäller kvinnorna så förefaller synen på dessa och deras plats i samhället, villkoren för dem i stort, vara ganska likartade inom dessa båda religioner i de här områdena. Rätta mig om jag har fel.

Vidare förefaller det mig som om synen på kvinnors skyldigheter, rättigheter och plats i samhället, successivt övergår till vår syn från Mellersta Östern och fram genom Medelhavsområdet och norrut. Och där verkar den katolska kvinnosynen och det katolska familjesystemet ända in i mycket sen tid haft mer gemensamt med den muslimska världen i Mellersta Östern än med våra dagars nordiska kvinnosyn. I det avséendet har de sydeuropeiska kulturen förändrats radikalt, i nordisk riktning, bara under min livstid. Gissar dock att det fortfarande finns, i det här avséendet, verkligt konservativa enklaver kvar i delar av Sydeuropa.

Levnadsförhållandena först, religionen sen
Idag talar man aldrig om de förtryckta katolska kvinnorna, utan bara om de förtryckta muslimska kvinnorna och inte minst ser man bärandet av huvudduk som ett djupt kvinnoförtryck, ett som handlar om att kvinnor inte får klä sig som de vill, inte får visa sin skönhet för andra än för sina män. Men har de här kvinnliga plaggen, huvudduk och burka, verkligen med manligt förtryck att göra ursprungligen? Jag tvivlar på den saken, även om de kanske används så idag – vilket många muslimska kvinnor, å andra sidan, förnekar.

Jag tillhör dem som inte tror att centrala kulturella regler har uppkommit ur religionen ursprungligen, utan att religionerna har legitimerat och stadgat just de kulturella och praktiska regler som människorna, där religionerna har uppstått, har tillämpat. Så tror jag exempelvis, och tills någon övertygat mig om något annat, att det muslimska och judiska förbudet att äta fläsk har sin grund i trikinfaran och att traditionella muslimska klädedräkter har sin grund i det klimat och den miljö som judendom och senare islam, uppstod i. Kristendomen uppstod eller utvecklades mer i Medelhavsområdet, på Balkan (Makedonien), via Paulus missionerande.

Är verkligen just slöja eller huvudduk ett uttryck för kvinnoförtryck?
Jag är alltså mycket tveksam till föreställningen att muslimska kvinnors huvuddukar eller burkor enbart grundar sig i kvinnoförtryck, i patriarkala regler tillkomna enbart för att förtrycka kvinnor, även om de kan användas på det sättet idag, av dem som så önskar. Istället tror jag att seden att täcka hela kroppen har med urgamla levnadsmönster att göra. Både judendom och islam har uppstått i Mellersta Östern och i ökenområden (samt i tämligen krigiska kulturer). Där har det säkert varit praktiskt att dölja stora delar av kroppen, dels mot solen, dels mot sandstormar exempelvis. Beduinska män har också burit löst sittande heltäckande kläder och de brukade också ofta täcka sina ansikten, ha huvudbonader som möjliggjorde detta då det behövdes. Stora vida kläder isolerar dessutom inte bara mot kyla utan även mot värme.

Även inom kristendomen, således också hos oss, har vi haft regeln om att kvinnor ska täcka sina huvuden och att gifta kvinnor inte får visa håret (en sed som jag gissar har sin grund i Bibeln och kristnandet av Sverige). Denna regel föll bort för inte så länge sedan. När jag som barn, under 50-talet, reste med mina föräldrar till min pappas religiöst dominerade hemtrakter, i det schartauanska Dalsland, möttes jag av syner som fick mig att tycka att jag hade blivit förflyttad till 1800-talet. Där, på de små grusvägarna, mötte vi kvinnor som var helt täckta, nästan hellånga kjolar och med hucklen som täckte hela huvudet, utom ansiktet och som hängde ut över axlarna. Deras huvuddukar var alltså knutna som de muslimska kvinnornas huvuddukar, så att även halva pannan var dold. Så sent som under 1950-talet fanns det alltså enklaver i Sverige där de medelålders och äldre kvinnorna fortfarande klädde sig enligt gammal svensk och vad som var kristen sed. Kristendomen är ju en religion som vi har importerat från områden med helt andra klimatiska och miljömässiga förhållanden.

Men jo, för mig, som svenska, så framstår många muslimska seder som kvinnoförtryckande, som att flickorna vaktas, inte får gifta sig med vem de vill (där så är fallet vilket det tydligen inte alltid är) och att de förhindras att träffa vem de önskar och leva, som vi svenskar uppfattar saken, som vanliga tonåringar innan de gifter sig. Å andra sidan borde det vara förtryck också av pojkarna att de gifts bort med den flicka som föräldrarna har sett ut, att de inte få välja fritt, tycker man. Däremot har jag svårt att se huvudduken som ett tecken på förtryck, om de muslimska kvinnorna inte själva betraktar den som sådant.

Slutligen
Sedan ska man givetvis också inse att det finns många varianter av samtliga våra tre stora broderreligioner, judendom, kristendomen och islam, och att ingen av dessa religioner, eller varianterna av dem, är bokstavligt tillämpbara idag. Deras skrifter går att tolka på olika sätt och har därför alltid tolkats på olika sätt, och dessutom har man tvingats strunta i mängder av religiösa regler i de olika religionernas skrifter, då många av dem är rent omöjliga att följa i vår tid.

Länk:
– Wikipedia om islam
– Tidskriften Minaret, Jinges blogg
– Den lilla moskén på prärien, flera videos, You Tube

Två män har gripits för rån igen. I våras stod de inför rätta, åtalade för rån och misshandel av direktör X, VD för ett våra större företag. Det kunde emellertid den gången inte bevisas att rånarna förstod att X inte ville bli fråntagen sin plånbok och de dyrbarheter som han bar på sig och att han inte ville ha stryk.

Det visade sig nämligen att direktör X hade varit mycket elegant och dyrbart klädd, vilket förstås signalerade pengar. Dessutom hade han haft en välfylld plånbok i innerfickan som putade märkbart och bara slipsnålen, som rånarna också tog av honom, var prydd med en briljant värd 150.000 kr.

Det hjälpte inte att direktören hävdade att han hade skrikit och bönat och bett rånarna att sluta, då en av dem kopplade ett låsningsgrepp på honom och den andre tog av honom hans klocka, slipsnål och plånbok och sedan misshandlade honom med kraftiga knytnävsslag i ansikte och mellangärde, vilket gav skador som direktör X blev tvungen att uppsöka läkare för att få omsedda.

Rätten menade trots detta att X borde ha förstått att han kunde bli rånad om han klädde sig alltför elegant och därmed demonstrerade att han var förmögen och dessutom kunde det inte bevisas att han inte hade gett de unga männen sin plånbok och slipsnål alldeles frivilligt. Att han gjort det var desto mer troligt som det kunde visas att han tidigare hade gett en present till en av de unga männen.

Nu har de båda männen alltså återigen rånat, en äldre distingerad gentleman den här gången, som även han var så välklädd att det klart visade hur rik han var. Direktör X är upprörd och menar att så här får det inte gå till. Hade man fällt männen redan då de rånade honom hade den äldre gentlemannen sluppit bli både rånad och misshandlad.

Länkar (Artikeln vi får läsa gång på gång):
– Här grips han igen, AB
– Ett bevis på att de är svin, AB
– Misstänkt för ny våldtäkt, DN

Apropå något jag hör på radion just nu, troligen om humor i radio under 100 år eller liknande, där en kvinna under 40-talet, låter det som, förklarar att pojkar skrattar medan flickor kniper ihop läpparna och fnittrar (så härmar hon flickornas fnittrande: hihihihihi) erinrar jag mig en eftermiddag för omkring 35 år sedan, då dottern kom hem från skolan (andra klassen) och var mäkta upprörd:

– När pojkarna fnittrar och larvar sig säger fröken till dem att de låter precis som flickor, för det är bara flickor som fnittar.

Så drog hon ett djupt andetag och fortsatte, djupt indignerad:

– Det är inte sant, för vi flickor fnittrar aldrig. Det är bara pojkarna som gör det.

Att pojkarna (också – kanske) fnittrade borde ju även fröken ha insett, för annars hade hon ju inte behövt säga till pojkarna när de fnittrade.

Som jag skrivit tidigare, hade jag inte en fantastisk man sedan mer än 35 år, hade jag lätt kunnat bli manshatare, och hade definititvt blivit det de senaste månaderna, sedan man börjat bombardera min blogg med bloggspam.

Jag tvingas gå igenom så där en 100-150 bloggspam varje dag, för att sålla fram de förnuftiga kommentarerna, och även om jag försöker undvika att läsa spammen så kan jag ju inte undgå att se somliga ord som förekommer i dem. Det handlar om seks (medvetet felstavat här) med djur, om brutalt seks, om knytnävsseks, om brutala våldtäkter, brutalt analseks etc. etc. När man ser alla dessa spamtexter börjar man alltmer undra hur många män som inte är så högstående varelser som djur ens.

Lönade det sig inte att skicka ut alla dessa spam, som samtliga vänder sig till män, skulle de ju inte förekomma.

Jag kan ju inte vara den enda som drabbas, så varför tiger alla män om det här plågoriset? Varför förklarar inte en massa män att de tycker det här är vidrigt? Varför ägnar sig så många män åt aggressiva utfall mot kvinnor som protesterar mot kvinnoförtryck istället för att förena sig med kvinnorna mot dem som våldför sig på kvinnor, som gör pengar på våld mot kvinnor, som misshandlar kvinnor?

Kort sagt: Var är ni, alla ni jämställda män som aldrig skulle förnedra eller misshandla en kvinna? Var är alla ni män som anser att kampen mot dem som gör så är viktigare än kampen mot de kvinnor som påtalar eländet? Jag har sett några få sådana män, men många, många fler som ägnar massor av energi åt att attackera kvinnor för att de påtalar och klagar på hur somliga män beter sig.

Många män går i taket när det sägs att ”vilken man som helst kan vara eller bli kvinnomisshandlare/våldtäktsman”, för just de här männen skulle ju aldrig vara eller bli sådana. Men vad menar de egentligen, som säger att alla män/vilken man som helst, kan vara/bli kvinnomisshandlare? Uttalandet är tvetydigt så det är kanske inte konstigt att så många män reagerar med ilska när de hör det uttalas.

Så här är det:
För en enskild kvinna är det omöjligt att förutsäga vilka män som kommer att misshandla och/eller våldta. Ställ upp 100 män, från alla samhällsklasser, framför en kvinna, och fråga henne om hon kan peka ut den (eller de) av dessa män som, om en kvinna slår sig ihop med honom, kommer att misshandla denna kvinna, eller redan har gjort sig skyldig till misshandel gentemot andra kvinnor, så kommer hon inte att kunna peka ut just de män som är eller blir kvinnomisshandlare eller våldtäktsmän.

Fråga några kvinnor, som har misshandlats eller våldtagits, om de män som har utsatt dem för detta har haft en stor skylt över bröstet, vid första mötet, på vilken det står ”Jag kommer att misshandla och/eller våldta varje kvinna som slår sig ihop med mig”, och de kommer att svara att så var det inte. ”Han verkade så omtänksam och gullig i början”, brukar vara svaret på frågan om de i förväg kunde ana vad de skulle komma att bli utsatta för.

I den här meningen kan misshandlaren/våldtäktsmannen vara ”vilken man som helst”. För varje kvinna är varje man en möjlig misshandlare/våldtäktsman, även om många män inte tycks förstå den saken. Om de tänker på ett lotteri med vinster på 80% av lotterna, så inser de förhoppningsvis att varje lott, före dragningen, kan vara en nitlott, och då kanske de kan förstå den här synpunkten.

Detta ska skiljas från frågan om varje man i verkligheten är en presumtiv misshandlare eller våldtäktsman. På den frågan är svaret förstås ”nej”, eftersom alla män inte misshandlar eller våldtar och många män aldrig någonsin skulle göra sig skyldiga till dylika handlingar.

Men, och detta hör också till saken, även om de allra flesta män aldrig gör sig skyldiga till dylika brott, så gör somliga det. I vissa fall gör de det fast de själva trott att de aldrig skulle kunna göra det. Ibland begår män illgärningar p.g.a. grupptryck (gäller ofta unga män), under krig våldtar ganska många män kvinnor, män som aldrig under normala omständigheter skulle göra sig skyldiga till något sådant och män som inte trott detta om sig själva.
Vad värre, somliga av de män som begått den här typen av brott anser inte att de begår en fördömvärd och kriminell handling: Hon tiggde om det, hon var med på det”, etc. brukar ingå i dessa mäns försvarstal.

Så nej, alla män slår och våldtar inte kvinnor men några gör det och en kvinna kan aldrig i förväg veta vilka som tillhör den senare kategorin. Ur hennes synpunkt kan ”vilken man som helst” komma att misshandla och våldta henne.

Se även Lasses utmärkta bloggning om vad kvinnomisshandeln kostar samhället

Via Jenny W:s blogg hittade jag länken till den handling som ger Eva Lundgren fullständig upprättelse och också en rimlig kompensation för det hon utsattes för. Bra när rättvisan segrar. Nu borde de massmedia, som var med i häxjakten på Eva Lundgren, också se till att ge henne upprättelse.

Länkar:
Protokoll från Uppsala universitet
Jenny W:s blogg
Länk tillagd 11/12:
Kilden, intervju med Eva Lundgren om ”Låt de små barnen”

Troligen på grund av att jag skrev en bloggpost om prostution (felstavat medvetet här) för någon vecka sedan, så har jag dränkts i spam om sex, om prostutiuon och om potenshöjande medel den senaste veckan. Det är uppenbart att det finns många som tjänar stora pengar på den här verksamheten – så visst förstår jag att dessa vill ha verksamheten legaliserad överallt, nu har de ju dessutom fått somliga feminister med sig. Bara att gratulera dessa feminister. De står, för ovanlighetens skull när det gäller feminister, på kapitalets sida, det verkligt fula kapitalets dessutom.

Om nu någon inte hittar sin kommentar på de senaste dagarnas inlägg så kan det bero på att jag har råkat radera den av bara farten och då ber jag om ursäkt för den saken, men bara idag har jag raderat 225 spam om ovan nämnda verksamheter och områden.

Dessutom kan jag informera läsare om att jag just nu har datorstrul, och inte kan skicka mejl, bara ta emot sådana. Varför har jag ingen aning om men jag hoppas förstås kunna lösa problemet snart.

Fortfarande tid kvar: Protestera mot förändringarna av A-kassan – klicka och skriv på

”Mycket talar för att den borgerliga skolpolitiken, med mer ordning och reda, kan vara ett stöd för pojkarna. Flexibel skolstart kan vara ett annat sätt att kompensera för könsskillnaderna. Det är hög tid att se till att pojkarna kommer i kapp – innan de hamnar hopplöst efter”, läser jag i en ledare i DN.

Jag har sagt det förr på den här bloggen: När jag var ung och gick i den tidens folkskola, i mitten av 50-talet, var flickorna också duktigare i skolan än pojkarna. Då löste man det lätt och elegant genom att ta in pojkarna i läroverken (den tidens förberedelse till högre utbildning och till högre befattningar) med lägre betyg än vi flickor behövde för att komma in. Man kvoterade in pojkarna alltså. Det brukar inte 40-talistherrar vilja minnas – konstigt nog.

Det är ju alltid ett sundhetstecken, i alla fall, att den linjen inte anses riktigt rumsren igen – ännu. Samtidigt kan man kanske säga att oron för att pojkarna ska halka efter nog är obefogad, i så fall borde hela den manliga fyrtiotalistgenerationen ha halkat efter. Det kan jag inte se att den har gjort.

Länk:
Ledare i DN om pojkarnas sämre skolresultat

Det här är mitt sista inlägg om prostitution (för denna gång). Måste koppla av det ett tag nu för att inte må alltför illa själv.

Nu har jag nämligen ägnat två hela dagar åt att sitta vid datorn och läsa om ämnet på nätet. Det har inte varit någon trevlig läsning och om jag inte hade haft en fantastisk man sedan 35 år, och ett antal män i bekantskapskretsen med samma goda kvaliteter som han har, samt åtminstone fått en och annan förnuftig kommentar på bloggen om ämnet och läst några vettiga inlägg om frågan på några manliga bloggar, så hade jag förvandlats till ren och djupt känd manshatare vid det här laget. Tack och lov för er förnuftiga män – jag vet ju att ni finns, fast det inte känns så just nu. Det har bara blivit lite för mycket de här dagarna.

Jag vill dessutom och avslutningsvis betona att jag på intet sätt fördömer kvinnor som prostituerar sig utan att min ”kampanj” är riktad mot dem som profiterar på de prostituerade, sexköpare och de hallickar eller traffickingorganisatörer som utnyttjar kvinnorna, samt mot alla dem som just nu ivrar för en legalisering av prostitutionen, vare de kvinnor eller män. Jag betraktar legaliseringsförespråkarna som nyttiga idioter för de organisationer, alltid toppade av män, som tjänar ofantliga summor på prostitutionen, till skillnad mot vad de prostituerade kvinnorna gör, med få undantag.

Verkligheten låter sig inte rutas in i bekväma avskilda och isolerade fack där man kan diskutera det ena facket (legal prostitution) utan att ta hänsyn till det andra facket (illegal prostitution och trafficking). Legaliserad prostitution genererar mer trafficking och mer illegal prostitution och dessutom genererar den en manskultur enligt vilken det är OK för män att köpa kvinnors kroppar, som i sin tur ökar manlig efterfrågan på kvinnokroppar att avreagera sig på, vilket leder till mer trafficking och tvångsprostitution av kvinnor, etc. De som inbillar sig att legal prostitution och trafficking är två helt separata fenomen, och som inte inser att de istället är kommunicerande kärl, lever i en drömvärld, i en ideal fantasivärld som inte har någon kontakt med den verkliga världen.

Ska så bara citera ur en av de otaliga sidor jag läst om saken de här dagarna. I föredraget Paying for Servitude: ”Trafficking in Women for Prostitution in Australia” av Kathleen Maltzahn, (i Kasama nr 18/ januari-mars 2004,) kan man läsa att:

”In Victoria at least, – trafficked women have been located in a number of legal brothels. This is an issue that prostitution regulatory regimes have yet, in my opinion, to seriously address……………

The last issue that I think we need to look at is the issue of demand for trafficking. Addressing demand is a basic element of the United Nations Protocol on Trafficking, and while it is easy to forget amidst the more immediate responses to trafficking, it is key. Demand creates supply. We need to address demand.

Brian Iselin, an ex-AFP agent, and now international expert of trafficking, poses a challenge in relation to demand that takes this issue further. He says, “I will continue to fight for the recognition that to tackle trafficking for sexual servitude without tackling demand for paid sexual services is a losing battle. All the expensive measures in the world will add up to nought unless there is attitude change on the part of men to buying and selling women.”

And this is certainly what has happened with prostitution and, to a lesser extent, trafficking. They are rarely included in work by women’s organisations, and when they are, we refuse to take positions past a liberal perspective that we mustn’t condemn anyone. We talk about prostitution in terms of women’s rights to choose -something I absolutely agree with – but in the process we don’t look at the real group who is choosing – that is, men who buy prostitution sex.
……………………..
Importantly, we’ve got to go back to asking who prostitution works for…

We need to stop talking about prostitution as if women’s choices make it happen and start asking about men’s choices. Without this work trafficking will continue unabated.

Det vill säga, i Australien, där man legaliserade prostitution för ganska länge sedan och har erfarenhet av sådan, börjar man komma på just det som den svenska sexköpslagen handlar om, att det hela är en fråga om mäns efterfrågan, att det är män som bestämmer att kvinnor ska traffickas, i slutänden och ytterst de män som efterfrågar och vill köpa kvinnors kroppar att utöva makt över.

Utan jämförelser i övrigt: När jag för 15 år sedan försökte få hunduppfödare, som ville kunna resa ner till Europa för att ställa ut och vinna med sina hundar, och som därför ville avskaffa de karantänsbestämmelser vi då hade, att förstå att därmed skulle vi få mer hundsmuggling och öka riskerna för import av ett antal mycket allvarliga hundsjukdomar, som vi inte hade i landet, trodde dessa uppfödare inte alls att det skulle gå så. Nu är vi där! Tillstånden att föra in och ut hundar ur landet utan karantän har ökat antalet illegalt införda, insmugglade hundar utan de vaccinationer och veterinärundersökningar, som reglerna säga att de ska ha.

När staten beslutade om statliga spelcasinon konstaterade jag dystert att därmed ger vi organiserad brottslighet ett område att verka inom även här i Sverige, nämligen illegala låneverksamhet. Casinon drar nämligen alltid till sig sådan verksamhet. Oh nej, sade regeringen, det ska kontrolleras sååå noga. Det är precis vad vi har fått nu.

Nu hävdar jag, och på grund av erfarenheter från de länder som legaliserat prostitutionen och på grund av mina kunskaper om hur somliga människor beter sig när de får en chans, att vi kommer att få mer problem med trafficking och illegal prostitution om vi legaliserar prostitutionen. Det kommer jag att fortsätta att hävda samtidigt som jag hoppas att jag slipper se det hända.

Svenska länkar om frågan (ett litet urval av det jag läst):
– drugnews.nu/Intervju med polis som arbetar mot trafficking

– Jonas Flink, socialarbetare vid prostitutionsgruppen i Göteborg.

– Specialenhet mot människohandel

– Prostitutionsrådgivningen”De säger att man säljer sin kropp. Men det är en lögn, man säljer också sin själ.” – som en prostituerad sa en gång till en av PRO-Centrets anställda.

– Prostitutionsrådgivningen: ”Man njuter aldrig tillsammans med en torsk. Oftast känner man ingenting. Man räknar, i tankarna, pengar och väntar på att det ska vara över. Den enda känsla man kan ha för en torsk är – hur mycket kan jag tjäna på honom?” Citat av kvinna med erfarenhet av prostitution.

– Maria Carlshamre berättar om torskar och traffricking Jag var naiv säger Klaus.

– Jämfört med många andra länder har Sverige inga stora problem när det gäller trafficking. Våra lagar mot människohandel och köp av sexuella tjänster gör marknaden så komplicerad och svårtillgänglig att många av de inblandade avstår.

– Aftonbladet, ett par traffickade kvinnor berättar

– Caroline berättar, Kvällsposten När hon fyllde 18 gick hon på gatan första gången. Efter tre månader hade hon fått nog. Men det hade inte hennes hallick, som började trakassera henne.

– Apropå. Prostitution – ett yrke som alla andra

– För äldre prostituterade finns inte många möjligheter. Några hittar en man att gifta sig med, men de flesta är hänvisade till de omkring 500 d-mark per månad som socialhjälpen ger

– Louise Eek, intervju med, rebell

– Maria Carlshamre, Natasha – sexslav berättar

– dagens bokm.com Bengt G Dagrin: Recension av Louise Eeks bok om sin tid som prostituerad

– Intervju med Louise Eek, Aftonbladet

– Aftonbladet//artikel av Louise Éek 17/7 2006

– Om Åsa Faringers film om Rosa

– Mana, ”Steget in på klubben är steget ut ur samhället” /av Titti Ekstrand

– Kvinnofronten/Vem tar ansvarför barnen? 25/8 2005

Länkar på engelska:
Chicago, Time in: Sex sells but who pays? ”Sex work is inextricably linked to poverty, homelessness, drug abuse, racism in the criminal-justice system and violence against women.”

ABC News: Teen Girls Tell Their Stories of Sex Trafficking and exploitations in US

Donna M. Hughes on Sex Slavery & Germany on National Review Online

U.S. Women Without Borders, Women’s Funding Net Work

Anna har i en kommentar skrivit att artikeln i Telegraph, som jag citerade ur i ett tidigare inlägg, bara var en anka och att det inte alls ser ut så här i Tyskland (att kvinnor kan fråntas arbetslöshetsersättning om de vägrar ta arbete som prostituerade). Hon bifogar en länk till en sida där en riksdagsman/minister i förbundsregeringen i Thüringer Landtag (Thüringens riksdag), svarar på en fråga från en kvinna om det verkligen får gå till på det sättet som beskrivs i Telegraph. Svaret till henne är att det ska det inte göra, och för övrigt så hade den kvinna som artikeln handlade om i alla fall inte rätt till arbetslöshetsersättning (hade inte kvalificerat sig alltså) enligt svarande minister.
Det var ju intressant information, tack för länken Anna, men riktigt så enkelt som att det bara var en ren anka är det inte, trots att artikeln var tendentiös och rubriken klart vilseledande.

Exempelvis visar det sig att arbetsförmedlingarna i Tyskland är skyldiga att ta upp begäran om arbetskraft från bordeller och andra sexindustrier, och att förmedla arbetstagare även till sådana. Men, de annonserar inte ut arbetena på samma sätt som andra arbeten, säger flera arbetsförmedlare, däremot förmedlar man jobben om de sökande specifikt frågar efter sådana, säger man, en praxis man tydligen tillämpar.

Sedan var det uppenbarligen så att kvinnan, som artikeln i Telegraph handlade om, faktiskt hade anvisats ett arbete i en bar på en bordell. Så långt var historien korrekt. Däremot hade hon inte direkt erbjudits arbete som prostituerad av arbetsförmedlingen och inte heller riskerade just hon att mista arbetslöshetsersättning eftersom hon inte hade kvalificerat sig för sådan.

Än så länge tar man alltså inte arbetslöshetsersättningar från kvinnor om de vägrar ta ”sexarbeten”, vilket artikelrubriken gav intryck av, men vid noggrannare läsning ser man att man aldrig skriver detta rakt ut, inuti artikeln.

Men, Mechthild Garweg, advokaten från Hamburg, pekade ändå på något viktigt i artikeln, och det tål att diskuteras, att som lagen ser ut är alla skyldiga att ta anvisade arbeten, om de är arbetslösa och uppbär arbetslöshetsersättning och lagen säger ingenting om att det är förbjudet att skicka arbetslösa kvinnor till sexarbeten av olika slag. På Die Weltjuristischer Blogs tycks man vara av samma uppfattning. Där kan man också läsa att lagen inte förbjuder anvisandet av sexarbeten till arbetslösa, och det är dåligt när lagar är luddiga på det här sättet. Vad det handlade om var att Tyskland plötsligt vaknade upp, i samband med att man skärpte villkoren för arbetslöshetsersättning och kom på att lagen faktiskt tillåter arbetsförmedlingarna att hänvisa kvinnor till prostitution och att dra in arbetslöshetsersättningen om kvinnorna vägrar, ja ännu värre, att det inte finns något i lagen som förbjuder sådan förmedling och sådana åtgärder. Detta återgavs helt korrekt i artikeln.

Än så länge handlar det alltså om människors, enskilda arbetsförmedlares personliga uppfattning och om den allmänna attityden i Tyskland, inte om att lagen förbjuder anvisande av arbeten som prostituerade eller förbjuder indragna ersättningar av det skälet att de arbetssökande vägrar. Det var detta tvetydiga rättsläge som Mechthild Garweg ville sätta sökarljuset på, och det lyckades hon med, så till den milda grad att tidningar i nästan vartenda EU-land skrev om saken, citerandes Telegraph.

Nu inspirerade den här länken mig att börja läsa runt lite på tyska nätsidor, vilket jag i i ärlighetens namn inte gör så ofta, men kan göra om jag blir intresserad och det blev jag nu. När jag letade runt lite fann jag exempelvis följande sagt av en Knut Börnsen, talesman för Hamburger Arbeitsagentur:

”Derartige Betriebe wenden sich nicht an die Agentur”, so Börnsen, ”die haben andere Kanäle.” Doch Einzelfälle hat es bereits gegeben. Und wenn es sich offiziell nur um einen Tresenjob im Bordell handelt? ”Wenn eine Frau da nicht arbeiten möchte, dann akzepieren wir das”, sagt Börnsen und schränkt zugleich ein. ”Ob das Folgen hat, muss dann im Einzelfall geprüft werden.”

(översättning: Sådana verksamheter vänder sig inte till förmedlingen, så (troligen felskrivet) Börnsen, ”de har andra kanaler”. Dock, det har hänt vid enstaka tillfällen. ”Och om det officiellt bara handlar om krogjobb på en bordell?” Om en kvinna då inte vill ta arbetet accepterar vi det”, säger Börsen, och lägger genast till. ”Om det får konsekvenser, det måste man bedöma från fall till fall”.)

Det flyter alltså en hel del och gränsen är ingalunda solklar för vad man kan begära av tyska arbetslösa kvinnor som uppbär arbetslöshetsersättning. Det kan vara obehagligt nog för en kvinna att servera på en bar på en bordell.

Det uppstod en intensiv diskussion i Tyskland om denna fråga vid den här tiden (för omkring ett år sedan) och somliga feminister i Tyskland oroar sig klart för att den här luddiga gränsen kan komma att förskjutas i framtiden och med skärpning av arbetsersättningarna och i och med att man får allt fler fattiga kvinnor.

Emilija Mitrovic verweist indes darauf, wie schnell sich Normen und Werte ändern. ”Die Gefahr ist ziemlich groß, dass die Praxis der Arbeitsgenturen umkippt.” Denn schon jetzt seien die Arbeitsämter verpflichtet, der Polin, die mit einem Bordellbetreiber kommt, eine Arbeitsge-nehmigung für sein Etablissement auszustellen.

(översättning: Emilija Motrovic påpekar hur snabbt normer och värderingar ändras. ”Risken är tämligen stor, att arbetsförmedlingarnas praxis tippar över.” För redan är arbetsförmedlarna skyldig att skriva ut ett arbetstillstånd till en polska som kommer in med en bordellägare för hans etablissemang.)

Att normer och värderingar kan ändras snabbt och gränser förskjutas, när kampanjer igångsätts, har vi ju sett. Idag är ordet ”solidaritet” i stort sett utraderat ur svenska språket och ingen kunde, för 10 år sedan, ana att kvinnor, som kallar sig feminister, skulle föra fram krav på legalisering av prostitution. För att inte tala om hur Försäkringskassan i Sverige sedan några år börjat klämma åt sjukskrivna, inte sällan på rent hårresande sätt, något man inte heller kunde föreställa sig för 15 år sedan och den som då hade framfört varningar om vad som skulle komma att ske, hade inte blivit trodd av någon.

Även nedanstående, menar kritikerna, Garweg här, visar hur gränser förskjuts och hur samhället blir mer inhumant:

Wenn eine Muslim im Schlachthof Schweinefleisch verarbeiten, ein junger Mann sich als Nacktputzer und eine ehemalige Call-Center-Mitarbeiterin sich in der Telefonsexagentur verdingen müsse, ”warum soll dann von einer erwachsene Frau nicht verlangt werden, ihr Einkommen durch kommerzielles Vögeln zu erzielen”, fügt Garweg provozierend hinzu. ”Strafrechtlich gibt es auch keine Barrieren, höchstens kulturelle, gesellschaftliche und moralische Hemmungen.”

(översättning: När en muslim kan tvingas arbeta med fläsk i ett slakteri, en ung man som nakenmodell och en tidigare call-centerarbetare tvingas arbeta med telefonsex, varför skulle man då inte kunna kräva av en vuxen kvinna att hon skaffar sig sina inkomster som kommersiell knullare”, tillägger Garweg provocerande. Straffrättsligt finns det inga gränser här, på sin höjd kulturella, affärsmässiga och moraliska hämningar.”)

Vad diskussionen handlar om för Garwegs del är alltså frågan om att lagen är för luddig och att man inte vet hur den kan komma att användas framöver, en nog så viktig fråga. Tydligen har någon tvingats ta jobb som nakenmodell, vilket redan det är hårresande.

Inte heller de som bedriver legal bordellverksamhet verkar nöjda. De flyttar nu fram sina positioner och menar att eftersom de betalar skatt så ska de behandlas precis som alla andra företagare och anvisas arbetskraft enligt samma principer som andra företag. Annat innebär diskriminering av sexindustrin, hävdar somliga.

Och allt detta var det ju intressant att ta del av. Vad det handlar om är riskerna för att man kommer till den punkt där man börjar anse att kvinnor måste ta sådana här arbeten om de är arbetslösa, en tanke som jag uttryckte som en absurd men logisk konsekvens av legalisering av prostitution på denna blogg redan för något år sedan, och utan att veta att man fört den här diskussionen i Tyskland. Att tvinga arbetslösa kvinnor att arbeta som prostituerade är nämligen den logiska konsekvensen av att man anser att det inte är något fel att arbeta som sådan, att prostitution är ett yrke som vilket annat sådant som helst. Och om man anser att ingen ska tvingas arbeta som prostituerad och att ingen som vägrar kan bli bestraffad med indraget arbetslöshetsunderstöd, ja då jämställer man inte prostitution med andra arbeten. Att man ser prostitution som vilket arbeta som helst är ett viktigt argument för många av legaliseringsförespråkarnas för att legalisera prostitution.

Länkar:
– Inlägg om prostitution/Motvallsbloggen 8/11 2006
– Inlägg/Motvallsbloggen 29/5 2005
– Fråga i Thüringen Parlament
– Weltjuristischer Blogs
– Meinung, Meine, Deine Meinung – ett online magazin
– ruhrpottforum, Ein Job wie jeder andere
– Haralds Ecke, sammanfattning av diskussionen