Igår skrev jag i en bloggkommentar att det var risk för att vattennivån i New York skulle stiga 2-3 meter över den normala. Kommentaren finns inte på denna blogg, utan på en grannes (granne med landsbygdsmått, bara 6 mil från vårt torp). En del läsare känner säkert till den, den heter Cornucopia? – Evig tillväxt i en ändlig värld (1).

Jag hade fel i min kommentar. Det blev inte en stormflod med ett vattenstånd 2-3 meter över det normala, det blev drygt 4 meter. Ett antal tunnlar för biltrafik, lokaltåg och tunnelbana är nu fyllda med saltvatten och tidpunkten för när New Yorks lokaltrafik kan fungera normalt igen är ”oklar”. Jag gissar på tre veckor, och den gissningen är säkert också fel (2,3). Nu är situationen den att USA:s största stad, tillika världens finanscentrum, håller stängt idag, och kommer att gå på kryckor under en obestämd tid framöver. Man kan fundera på om detta kommer att påverka ”marknaderna” negativt eller kanske positivt?

Sedan verkar det som om USA håller på att fixa sig ett eget mini-fukushima (4). Vid kärnkraftverket Oyster Creek, inte långt från New York, stiger vattnet. Vattenståndet var i natt 6 fot, 180 cm, över normalt. Om det når 7 fot kan bassängen för utbränt kärnbränsle inte längre kylas normalt. Vid konstruktionen av kylsystemet har man nämligen inte förutsett att så här extrema väderhändelser inträffar, eller bara vart hundrade år, och då är ju sannolikheten väldigt liten. Men talesmannen för USA:s atomenergikommission lugnar allmänheten. När kylningen upphör har man hela 25 timmar på sig innan vattnet i bassängen börjar koka, och det ger operatörerna gott om tid för att vidta åtgärder. Den åtgärd som förutses är att ta brandslangar och spruta in vatten för att ersätta det vatten som kokar bort. Någon mer som minns bilderna från Fukushima, med brandkåren som försöker spruta in vatten för att kyla bassängen med utbränt kärnbränsle?

För övrigt kan jag rekommendera läsning av bloggen Cornucopia? Många intressanta inlägg om ekonomi – energi – ekologi, inklusive jordbruk. Men kommentarerna kan man inte lita på. Där uttrycks det många knepiga åsikter och en del kommentatorer har helt enkelt fel (5).

/Dan Gmark

Länkar:
1) Stormen Sandy stänger USA-börserna, Cornucopia? 29/10 2012
2) Worst Disaster in Subway’s History, Tracking the Storm 7:48 a.m., NY Times
3) Vatten forsar in på en tunnelbanestation via hisschaktet, bild från Port Authority NY&NJ 30/10 2012
4) Dangerous Water Levels at Nuclear Plant, Tracking the Storm 4:25 a.m., New York Times 30/10 2012
5) Sandy vs Gudrun, Cornucopia? 30/10 2010

Catastroikan har nått Europa, just nu Irland, Grekland, Spanien, Italien, Portugal – här i Sverige är vi mitt uppe i den, fast den går i ultrarapid här, så få tycks förstå vad som händer. Men den kommer att bli mycket tydligare. Så när är det dags för dödsstöten även för Sverige? För vi kan vara helt säkra på att vi också kommer att drabbas av den definitiva avdemokratiseringen och välfärdsslakten, Catastroikan – förr eller senare, sannolikt förr.

Filmen om Catastroika HD är ganska lång, men väl värd att ses. De som följer med i vad som händer här hemma känner igen ganska mycket i den här filmen. Här i Sverige har människor valt det system som börjar bli just katastrofalt i andra länder, tidigare i U-länder, nu även i Europa:

Catastroika HD (Subtitles ENG and PT) (utlagd 30/9 2012)

Så påstod somliga att Naomi Klein hade helt fel i sin bok Chockdoktrinen!

Man kan ju fråga sig, i varje fall vad gäller våra gemensamt ägda verksamheter, när svenska folket gav politikerna tillstånd att sälja vår egendom.

När man sett filmen ovan kan man forsätta och se filmen nedan, som inte är lika lång men inte minre skrämmande. Välkomna till Du sköna Nya Värld:

¡Stop the Megaloads Now! Utlagd (27/5 2011)

/Kerstin

Den 29 augusti åkte allianspartiernas ledare tåg från Stockholm till Linköping för att fira att de hade lyckats hålla ihop i åtta år. För att få lite publicitet om denna viktiga händelse tillkännagav de samtidigt, att nu ska de ta itu med järnvägen, som ska få 55 miljarder ”extra”. Enligt regeringens promemoria innebär detta ”en kraftfull satsning för att skapa ett robust och modernt järnvägsnät för det tjugoförsta århundradet”. Det sägs vidare att satsningen ”skapar bättre förutsättningar för jobb och tillväxt”.

Naturligtvis svalde tidningar, radio och TV regeringens reklambudskap. Men när man tittar närmare på vad regeringens förslag innehåller, så handlar det om mycket prat och lite verkstad.

Till att börja med ska de nya banorna mellan Bollebygd och Mölnlycke i Västsverige (och mellan Järna och Linköping i Östsverige) inte påbörjas förrän år 2020 respektive 2017. De som blivit arbetslösa på grund av krisen i det västsvenska ”fordonsklustret” får vänta i åtta år på denna stimulans av arbetsmarknaden. De som nu pendlar in till Göteborg och tvingas sitta i bussar som fastnar i köer både morgon och eftermiddag får vänta i minst tolv år på att Boråsbanan ska kunna svälja några tåg till per dag. Något verkligt alternativ till bussarna blir inte järnvägen på denna sträcka förrän banan byggts ut till dubbelspår hela vägen. En sådan utbyggnad ska enligt regeringen bara ske om, och när, det finansiella läget tillåter.

Att utlova 35 miljarder till järnvägsbyggen, med start år 2017 är ett billigt sätt att ”investera för jobb och tillväxt”. Inga pengar behöver anslås nu, frågan om finansiering överlämnas till den regering som sitter efter nästa eller nästnästa val. Frågan är om det över huvud taget kan betraktas som ett löfte. Vem ska ställas till ansvar om man inte har börjat spränga för järnvägstunneln under Landvetters flygplats om åtta år? Vem ska pendlarna Borås – Göteborg ställa mot väggen om de inte får fler tåg år 2024?

Utom de 35 miljarderna till framtida järnvägsbyggen så utlovas 20 miljarder ”extra” till drift och underhåll. Med den summan ligger det till så här. För ett år sedan lade regeringen fram statsbudgeten för 2012 och där fanns också en prognos för några år framåt. Av denna framgick att man planerade för halverade investeringar i järnväg de närmaste åren, jämfört med nuläget. Järnvägs-Sverige gick naturligtvis i taket, alla insatta visste ju hur trängande behovet av ny räls, nya luftledningar och nya signalsystem var, för att inte tala om dubbelspår och utbyggnad av mötesstationer på överbelastade banor. Det såg helt enkelt ut som om regeringen planerade för en omfattande överflyttning av gods- och persontransporter till landsväg.
Den dåvarande infrastrukturministern fick verkligen några frågor om indragningen av investeringspengar, och hon hävdade då att kapacitets- och förseningsproblemen skulle lösas med klyftigare upplägg av tidtabellerna och differentiering (läs höjning) av banavgifterna. När en journalist frågade varför man inte kunde påbörja dubbelspårsutbyggnaden mellan Göteborg och Borås svarade hon: Vad ska göteborgarna göra i Borås?

Våren 2011 hade regeringen bett Trafikverket att utreda hur kapaciteten på järnvägsnätet skulle ökas, helst utan några nybyggda banor. Kapacitetsutredningen fick så småningom tilläggsdirektivet att utreda kapaciteten i hela det svenska transportsystemet, alltså inklusive vägar, sjöfart och flyg.

Nu är infrastrukturministern utbytt och Kapacitetsutredningen har redovisat vad den kommit fram till, med mycket övertygande kartor, tabeller och kalkyler. Beräkningarna visar, att för att järnvägsnätet ska fås att fungera som det var tänkt, så måste reinvesteringar på 88 miljarder göras under perioden fram till år 2025. Utredningen har också kommit fram till att om järnvägssystemet ska kunna ta hand om en fortsatt ökning av godstransporterna och persontrafiken så måste det omedelbart byggas nya spår på överbelastade linjer, främst kring Stockholm, Göteborg och Malmö.

När regeringens egen utredning kommit till sådana resultat kan frågan inte sopas under mattan längre. Man måste gå till beslut. I höstens budgetproposition kommer det alltså att stå att investeringarna i järnväg inte ska minskas, som det stod i senaste budgeten.. De ska höjas till den nivå som Trafikverket anser nödvändig för att inte järnvägen ska förfalla. Det är detta som regeringen kallar ”den största ökningen av järnvägsunderhållet någonsin”.

Någon omedelbar utbyggnad för att avlasta de överbelastade linjerna kring de stora städerna blir det alltså inte. Dessa byggprojekt skjuts fram så långt att det kommer att bli nödvändigt att bygga ett antal provisoriska lösningar för att t.ex. pendlingen in till Göteborg ska fungera. Däremot blir det, kan man läsa i slutet av regeringens promemoria, höjningar av banavgifterna. Att öka kostnaden för att resa och transportera gods med tåg kan kanske minska överbelastningen, men i stället kommer vi att få dyrare tågbiljetter och fler långtradare på vägarna.

Även om veckans nyhet om järnvägen inte är vad den synes vara så pekar den ändå på en förändring i regeringens inställning. Det som förut var omöjligt, att påbörja byggandet av Götalandsbanan mellan Göteborg och Stockholm, tycks nu fullt möjligt, även om det inte kan ske de närmaste fem åren. Om oljepriset stiger lite till kanske byggstarten kan tidigareläggas? Järnvägsutredningarna för både Mölnlycke – Bollebygd och Järna – Linköping ligger färdiga sedan ett par år, linjesträckningen är fastställd. En handlingskraftig regering skulle kunna ge Trafikverket klartecken att gå vidare redan i år, och då skulle man kunna börja spränga för stationen under Landvetter flygplats 2014 i stället för 2020.

/Dan Gmark

Länkar:
– Jobb- och tillväxtsatsningar: 55 miljarder till järnväg. Promemoria från regeringskansliet 2012-08-29
– Budgetpropositionen för 2012. Finansdepartementet 2011-09-20.
– Transportsystemets behov av kapacitetshöjande åtgärder (sammanfattning av huvudrapporten, 48 sidor). Trafikverket 2012-04-27
– Transportsystemets behov av kapacitetshöjande åtgärder (Remissversion, 272 sidor)
– Det stora tågrånet, bok av Mikael Nyberg, Karneval förlag
– Det Stora Tågrånet – hur den svenska järnvägen styckades upp och slutade fungera, Motvallsbloggen 16/12 2011
– Det stora tågrånet 2 – om kostnaderna för avregleringen, konkurrensutsättningen och privatiseringen, Motvallsbloggen 20/12 2011

Häromdagen undrade jag om det bara var hos mig YouTube-filmer bröts av titt som tätt.  Svaren var väl inte så många att jag kunde avgöra saken. Hoppas få fler svar nu:

De senaste dagarna har nätet börja krångla i allmänhet. Är det bara hos oss eller har fler samma erfarenhet? Nätförbindelsen bara bryts helt plöstligt och flera gånger under dagen, ibland 5-10 gånger/dag och de kan vara ur funktion mellan 3 och 20 minuter varje gång innan anslutningen fungerar igen? Mycket irriterande och ett nytt fenomen.

Uselt fungerar nätet just nu alltså – i alla fall där jag bor, och vi har Teliaabonnemang. Har Telia börjat spara och lagt ner ett antal av sina servrar eller har företaget bara samlat på sig för många abonnenter för den kapacitet man har?

Eller har även andra än Teliakunder fått samma problem de senaste dagarna?

/Kerstin

Jag undrar om andra människor också ständigt råkar ut för, att YouTube-filmer som uttrycker kritik mot Västs agerande i MÖ, som tidigare i Libyen och nu i Syrien, att videofilmerna bara bryts och inte går att se mer än en kort början på? Eller är det min dator alternativt min uppkoppling som krånglar?

/Kerstin

I samband med militära konflikter har krigen även förts på Internet, med propaganda via Youtube och Twitter, blockering av sajter och nedstängning av hemsidor via påtryckningar på leverantören av tjänsten eller ägaren av servern. Det förekom under Irakkriget och Libyenkriget och det är ett inslag i konflikten i Syrien. Men det finns också en annan krigföring, där anfallen sker direkt mot programvaran i de enskilda datorerna.

I Counterpunch kan man läsa en artikel om Stuxnet, den ”mask”, datorvirus, som orsakade stora problem i de datorer som används för att styra processen i Irans viktigaste anläggning för anrikning av uran.(1) När Iran anklagade USA och Israel för att ligga bakom virusattacken så avfärdades det som typisk iransk propaganda. Nu är det emellertid klarlagt att Iran hade rätt. Det som kom att kallas Stuxnet var resultatet av ett stort samarbetsprojekt mellan USA och Israel som gick under namnet Olympic Games. New York Times har en artikel om detta och om den undersökande journalistik som klarlagt den intrikata processen bakom installationen av viruset i det iranska datorsystemet.(2) President Bush godkände den första användningen av detta vapen, och Obama har godkänt att nya versioner av Stuxnet har satts in mot Iran.

CounterPunch berättar också en annan historia som belyser hur det kan gå till när världens underrättelsetjänster, ”agencies”,  bryter sig in andra länders datasystem. Eller i de vanliga hemdatorerna hos personer som de vill hålla koll på eller trassla till livet för.

Den som via Internet vill ta sig in i någon annans dator, för att placera ”skadlig kod”, till exempel en ”mask” i den, brukar använda sig av de buggar som finns i alla datorprogram, även de största och finaste, till exempel i webbläsare som  Internet Explorer eller operativsystem som Windows. Buggarna, programmeringsfelen, kan göra att det blir luckor i programmens säkerhetssystem. Nu visar det sig att det har utvecklats en marknad för säkerhetsluckor, där kunskaperna om dem säljs och köps precis som andra varor i en marknadsekonomi.

I princip är det ju så att den som av en slump eller genom systematiskt testande hittar en säkerhetslucka i ett dataprogram, kontaktar programutgivaren och rapporterar sina iakttagelser. Alla tjänar ju på att ha så pålitliga program som möjligt, eller hur? Men en skicklig hacker eller säkerhetsexpert som hittar en intressant bug kan välja att i stället sälja sitt fynd på marknaden. Det finns datorsäkerhetsföretag som ser en konkurrensfördel i att veta sånt som inte andra företag vet, och de kan vara beredda att betala för den kunskapen.

Ekonomitidskriften Forbes berättar emellertid i en artikel på sin hemsida att även olika länders säkerhets- och underrättelsetjänster uppträder som köpare på denna marknad.(3) Och de är beredda att betala rejält. Det kan handla om hundratusentals dollar för exklusiv kunskap om en säkerhetslucka. Dessa säkerhetstjänster har inte för avsikt att informera programutgivaren så att buggen kan rättas till. Tvärtom, ju längre tid som går utan att luckan täpps till desto fler datorer kan  ”säkerhets”-tjänsten bryta sig in i. Tar de sig in i datorer för att bekämpa brottslighet? Knappast, då betalar man inte sådana summor.

En hackare som har något intressant att sälja kan inte bara ringa upp CIA och förhandla om priset. Affärerna sköts naturligtvis via mellanhänder som hemlighåller vilka som är köpare. Forbes återger en intervju med en sådan mellanhand, kallad Grugq, som berättar att försäljning till Kina inte är lönsamt, alltför många hackare i det landet gör att priserna pressas ner. I Ryssland vill maffian gärna köpa, men det är för osäkert, för stor risk att bli lurad. USA är den överlägset största köparen, och den bästa betalaren.

Om cyberkriget, kriget i datorvärlden, är det nya sättet att föra krig, vad är då de som handlar med buggar i datorernas säkerhetssystem? Den nya tidens vapenhandlare?

/Dan Gmark

Länkar:
1) Stuxnet Unbound, CounterPunch 8/6 2012
2) Obama Order Sped Up Wave of Cyberattacks Against Iran, NY Times 1/6 2012
3) Shopping for Zero-Days: A price list for hackers´ secret software exploits, Forbes 23/3 2012

På senare år har vi sett en massa uppmaningar att delta i nätupprop av olika slag. Idag kom det en för upprop mot Bashar al Assads massakrer på oskyldiga syrier. Det är den plötsligt uppdykande stora stjärnan på nätuppropens himmel Avaaz, som står för uppropet. Jag kan också konstatera att organisationen samlade in namn mot Ghadafis påstådda bombning av ”sitt folk” , det påstående som senare erkänts som falskt, och att den verkade för ett FN-ingripande mot Ghadafis våld. Däremot inget upprop, vad jag kunnat se, mot ”rebellernas” våld i Libyen och mot det barbariska dödandet av svarta libyer och arbetskraftsinvandrare.

Organisationen  Avaaz påstår på sin hemsida att den har 12.848.467 medlemmar världen över och att man har ”kontor” i ett antal (18) större städer över hela världen. ”Organisationen” startades 2007. Hur i all världen har man lyckats få ihop så många medlemmar på bara några år? Jo, man räknar uppenbarligen varje person som någon gång har skrivit under något av deras upprop som medlem. Jag finner till min förvåning att jag också är medlem och jag har aldrig ansökt om medlemskap i denna organisation. Inte nog med det, jag har försökt skriva till organisationen och talat om att jag inte vill vara medlem, men det ger inget resultat alls. Jag betraktas uppenbarligen fortfarande som medlem och uppmaningar att delta i deras upprop fortsätter att ramla in i min mejlbox.

Detta innebär förstås att organisationen har en ofantlig mängd människor som den kan nå och att organisationen kan fungera som en effektiv propagandamaskin. Den rider nämligen också, kanske huvudsakligen på massmedias ”information” om tillståndet i världen och i olika länder.

Men, säger Avaaz, man är en ideell organisation, som bara tar emot pengar från medlemmar inte från några politiker eller regeringar. Man tigger förstås pengar i sina utskick och på hemsidan.

Jag har sökt information om organisationen på nätet och inte hittat något direkt negativt om den men jag kan ändå inte låta bli att känna obehag inför den och tycker mig märka en viss skepticism hos andra som skriver om organisationen. Även om jag förvisso kan sympatisera med en hel del av de upprop man organiserat, får jag en otäck känsla av att det mer handlar om en god affärsidé än om en seriös organisation.

Det kan ju vara så, trots mina farhågor, att man är seriös men för mig tyder mycket på att organisationen, precis som en massa NGO:er (non governmental organisations), varav en del är grundade av amerikanska kongressen, fungerar som propagandaverktyg för en del mindre hedervärda syften, som nu när man sprider ryktena om att regimen gör sig skyldig till massakrer på oskyldiga i Syrien och när man tidigare organiserade ett upprop mot Ghadafis bombningar av oskyldiga och fredliga civila. I fallet Syrien finns det en hel del vittnesmål, fast de inte kommer fram i media, om att det inte handlar om den syriska regimens attacker på folket utan om att terrorgrupper, den s.k. oppositionen som även består av icke-syriska grupper, dödar och bombar oskyldiga för att sedan skylla terrorn på den syriska armén och regimen. Precis detta såg vi också i Libyen, vilket börjar komma fram idag, dock inte i de stora media som spred falska rykten om att Ghadafi bombade sin befolkning.

Just det faktum att Avaaz tycks pricka in precis de frågor som massmedia och dess krigspropaganda driver och instämmer i denna propaganda, får mig att börja misstänka att det handlar mer om pengar till organisatörerna än om seriös politik för en bättre värld, som man vill försöka få oss att tro. Just sådant har man ju lyckats påvisa vad gäller ett antal andra grupper som vi lärt oss associera med hederlig opinionsbildning mot diktatoriska och repressiva regimer världen över, som Amnesty International och Human Rights-organisationer, som på senare tid visat sig bara gå USA/Natos ärenden.

Så här skriver Avaaz på sin hemsida:

Where is Avaaz based? The Avaaz core team works from 18 cities on five continents, using online tools to collaborate in a ”virtual office,” supported by a network of thousands of volunteers throughout the world.

(Min översättning: Var är Avaaz baserat? Avaaz huvudteam arbetar från 18 städer på fem kontinenter och använder online verktyget för att samarbeta i ett ”virtuellt kontor”, stött av ett närverk av tusentals frivilliga över världen.)

och vidare:

The Avaaz community campaigns in 15 languages, served by a core team on 6 continents and thousands of volunteers. We take action — signing petitions, funding media campaigns and direct actions, emailing, calling and lobbying governments, and organizing ”offline” protests and events — to ensure that the views and values of the world’s people inform the decisions that affect us all.

(Min översättning: Avaazsamfundet kampanjar på 15 olika språk, servas av kärngrupper på 6 kontinenter och tusentals frivilliga. Vi agerar — signerar upprop, bekostar mediakampanjer och direkta aktioner, skickar e-post, kontaktar och lobbar mot regeringar, och organiserar ”offline” protester och händelser — för att försäkra oss om att värderingar och synpunkter från världens folk påverkar (inform?) beslut som påverkar oss alla.)

Förr, säger man på hemsidan, tvingades människor bygga grupper lokalt och det tog lång tid innan de kunde åstadkomma något. Idag, med den nya teknologin, kan stora påtrycknignsgrupper skapas på mycket kort tid:

Avaaz’s online community can act like a megaphone to call attention to new issues; a lightning rod to channel broad public concern into a specific, targeted campaign; a fire truck to rush an effective response to a sudden, urgent emergency; and a stem cell that grows into whatever form of advocacy or work is best suited to meet an urgent need.

(Min översättning: Avaaz online-samfundet kan agera som en megafon för att dra uppmärksamhet till nya frågor; en åskledare för att kanalisera en allmän folklig oro (concern) i en specifik, målinriktad kampanj; en brandbil för ett effektivt svar på plötslig uppdykande och brådskande ärenden; en stamcell som växer till vad som bäst möter brådskande behov.)

Med detta säger man, men bara indirekt, att man kan samla in massor av röster för eller mot sådant som engagerar  människor och alla vet att vad som engagerar oss, det är vad media matar oss med. Det finns alltså ingen kontroll värd namnet inom organisationen, av det man ”fixar” ett upprop för eller emot, annat än att tillräckligt många människor har reagerat. Uppropen kan därmed bli rena populisttillställningarna. Alla intresserade vet ju hur snabbt och lätt några personer lyckades engagera tusentals svenskar för den pojke som hade våldtagit en flicka och hur den lögnaktiga kampanjen mot flickan piskade upp en hatkampanj mot henne, för att ta ett exempel som Avaaz dock inte ska anklagas för.

Istället, säger Avaaz, fokuserar man på brytpunkter i kriser och:

 To make that moment of attention count, it’s the job of staff to find ways that a few minutes, multiplied across huge numbers of people, can make a genuine difference on something that matters. Staff work with partners and experts to develop effective, member-driven campaign strategies; summarize them through clear and compelling alerts; and, if the Avaaz membership chooses to proceed, makes sure that the campaign is carried through—delivering petitions and members’ messages, arranging member-funded ad campaigns, or whatever else is required.

In other words, Avaaz staff don’t set an agenda and try to convince members to go along with it. It’s closer to the opposite: staff listen to members and suggest actions they can take in order to affect the broader world. Small wonder, then, that many of our most successful campaigns are suggested first by Avaaz members themselves. And leadership is a critical part of member service: it takes vision and skill to find and communicate a way to build a better world.

(Min översättning: För att utnyttja detta moment, är det personalens jobb att finna vägar som på några få minuter kan engagera stora massor av människor, som kan göra en genuin skillnad i frågor som betyder något. Personalen arbetar med partners och experter för att åstadkomma effektiva medlemsdrivna kampanjstrategier; sammanfatta dem i klara och engagerande budskap; och om Avaaz-medlemmar beslutar att gå vidare, försäkrar sig om att kampanjen genomddrivs – genom att tillhandahålla petitioner och medlemmarnas budskap, arrangerar medlemsbekostade kampanjer, eller vad som behövs.

Med andra ord, Avaaz bestämmer inte agendan eller försöker övertyga medlemmar att genomföra det. Det är snarare tvärtom: personalen lyssnar till medlemmarna och föreslår aktioner som de kan genomföra för att påverka världen. Små under, alltså, att många av våra mest framgångsrika kampanjer först föreslås av Avaaz-medlemmarna själva.Och ledarskapet är en kritisk del av servicen till medlemmarna; det krävs visioner och skicklighet för att hitta och kommunicera ett sätt att bygga en bättre värld.)

Det tycks mig helt enkelt vara så att bara några personer i ett land ber Avaaz om att ordna ett nätupprop, så gör man det efter att ha undersökt att minst 10.000 personer tycker så här. Det är nu inte så svårt att få ihop ett stort antal underskrifter i ett land eller i flera länder, om man bara tar upp frågor som media belyser intensivt, som exempelvis röster mot al Assad. På det här sättet kommer organisationen i många frågor att fungera som en mediasvans och den kommer, i dessa fall, att sprida precis de bilder som media sprider. Det är nämligen väldigt svårt att få ihop många namn för eller emot något som media inte tar upp i stor skala. Detta innebär i sin tur att man hela tiden kan bredda sin ”medlemskader” endast på frågor som media driver och därmed öka antalet människor som man sedan kan bombardera med tiggarmejl och böner om namnunderskrifter för än det ena än det andra som förefaller opportunt att protestera mot just för tillfället.

But underlying Avaaz campaigns is a set of values—the conviction that we are all human beings first, and privileged with responsibilities to each other, to future generations, and to the planet. The issues we work on are particular expressions of those commitments. And so, over and over, Avaaz finds the same thing: that people who join the community through a campaign on one issue go on to take action on another issue, and then another. This is a source of great hope: that our dreams rhyme, and that, together, we can build the bridge from the world we have to the world we all want.

(Min översättning: Men under Aaaz kampanjer ligger en uppsättning värderingar – övertygelsen att vi alla i första hand är människor utrustade med ansvar för varandra, för kommande generationer och för planeten. De frågor vi arbetar med är speciella uttryck för denna övertygelse. Och vidare, om och om igen, ser Avaaz samma sak; att männskor som engagerar sig en fråga går vidare och agerar även i en annan fråga, och så i ytterligare en. Detta är en källa till stort hopp: att våra drömmar stämmer överens och att vi tillsammans kan bygga en bro mellan världen vi har och världen vi vill ha.)

Låter väldigt bra, eller hur? Men hur bra har det blivit i Libyen? Det kan ju hända dock att de som driver Avaaz har, eller har haft de bästa intentioner men dessa intentioner tycks inte hindra att man åtminstone i vissa fall fungerar som propagandaapparat för vissa icke-humanitära intressen, ja för rena nykoloniala sådana.  i  så fall har organisationen idag kanske kidnappats av krigsintressen.

Själv tycker jag genuint illa om organisationer som gör mig till medlem utan mitt samtycke och som sedan använder detta påtvingade medlemskap för att skicka mig tiggarbrev och för att försöka få mig att agera så att organisationen får ännu fler ”medlemmar”. Det är bondfångeri, enligt min uppfattning. Samtidigt använder man mitt namn för att ge intrycket ”vi är många”, som alla PR-kunniga vet drar till sig ännu fler ”sympatisörer”. Jag gillar inte att bli missbrukad eller utnyttjad på det sättet.

Det räcker inte med god vilja, det ska till kontroller , kompetens och förnuftigt agerande också, för att en organisation inte ska hamna i gruppen tiggarmedlöpare. Verkligheten är inte enkelt svart/vit som Avaaz agerande tycks utgå ifrån.

Vet du mer om organisationen är jag tacksam för den information du kan bidra med. Själv förhåller jag mig tills vidare skeptisk till den.

/Kerstin

Länkar:
- Avaaz.org
- Wikipedia om Avaaz.org
- Libya: Stop the Crackdown, Avaazupprop (Citat ur: ”In Libya, Colonel Qaddafi’s armed forces are using machine guns and fighter jets against pro-democracy protesters — hundreds have already been killed and, without immediate international action, the situation could spiral into a national bloodbath.”)
- Avaaz: activism or ’slacktivism’? Patrick Kingsley, guardian.co.uk 20/7 2011
- Nu avslöjas Amnestys lögn – Ghadafi hade inte legosoldatere, Movallsbloggen 15/1 2012
- Can Avaaz change the world in a click, Scribd, The Times 9/2 2011
-Känner du till Avaaz? U&W (You and We)Blog 4/1/2012

En senare hittad artikel om Avaaz:
- How Avaaz Is Sponsoring Fake War Propaganda From Syria, Moon of Alabama 3/3 2012

Risken att skadas eller omkomma när man åker tåg är utomordentligt låg statistiskt sett. 2010 hade det gått 20 år sedan den senaste olyckan när en resande omkom ombord på ett tåg i Sverige. Men den 12 september slog slumpen till. Eller var det bara slumpen?

Vid Kimstad mellan Norrköping och Linköping höll man på med banarbete. Arbetet skulle utföras på natten och vid halvåttatiden på kvällen var en av arbetsmaskinerna, en tung spårgående traktorgrävare, på väg ut till arbetsplatsen. Det var ju dubbelspår, så det skulle inte vara något problem att arbeta på det ena spåret medan tågen gick på det andra. När föraren skulle köra upp maskinen på spåret halkade traktordäcken av rälsen innan spårföljarhjulen hade fällts ned. När traktorföraren sedan vred fordonet för att komma upp på spåret igen, kom ett tåg på det andra spåret, ett X2000 från Stockholm till Malmö. Lokföraren hann precis uppfatta att det stod någonting alldeles för nära det spår som tåget kom på, innan smällen kom. Traktorgrävarens frontskopa rev upp hela sidan på tågets drivenhet och när sedan grävaren snurrade runt, slog den upp stora hål i vagnsidorna utefter hela tåget. Traktorgrävarens förare kastades ur sitt fordon och fick inga svårare skador. Men på tåget skadades 18 personer, två av dem svårt, varav en avled på sjukhuset.

Hur kunde något sådant inträffa? Trafikverkets utredning av händelsen har en lista på bakomliggande orsaker. Traktorföraren saknade erfarenhet av ”arbete i spårmiljö”. Han hade inte heller läst säkerhetsinstruktionerna för spårgående arbetsmaskiner. Tillsyningsmannen, som skulle ansvara för säkerheten på platsen, fanns på en annan plats. Entreprenören hade inte uppmärksammat risken för ” intrång i säkerhetszonen” vid sin säkerhetsplanering.

Men bakom de bakomliggande orsakerna finns andra bakomliggande orsaker. Det är Trafikverket som ansvarar för banan, men detta verk har numera ingen personal för att utföra praktiskt arbete på spåret. Allt sådant läggs ut på anbud. Företaget som hade fått entreprenaden för just detta arbete hette Strukton Rail. Strukton Rail lejde i sin tur ut jobbet till ett annat företag, Svensk Järnvägsteknik. Men traktorföraren var inte anställd på det företaget, han var inhyrd från en firma i Vänersborg. Det är kanske inte så konstigt att ”detaljer” som säkerhetsplanering och personalutbildning tappas bort när varje företag i entreprenadhierarkin har vunnit sitt anbud med lägsta pris och det därefter gäller att även pressa lite vinst ur affären. Med så många parter inblandade är det naturligtvis också svårt att hitta vilket företag som är ansvarigt för olyckan.

I Storbritannien har man av tradition haft stort förtroende för järnvägen och människor har känt sig trygga när de åkt tåg. Detta har ändrat sig. Efter privatiseringarna 1996 inträffade en serie svåra olyckor: Southall 1997, med sju döda; Ladbroke Grove 1999, två döda; Hatfield år 2000, 4 döda; Potters Bar 2002.

I järnvägsolyckan vid Potters Bar den 10 maj 2002 omkom 7 personer och skadades 76. Olyckan orsakades av att ett stag som förbinder växeltungorna (de rörliga delarna) i en växel hade lossnat. Det ledde till att den bakre delen av den sista vagnen i tåget styrdes in på ett annat spår och att hela vagnen slungades upp och blev liggande på tvären över en perrong på stationen. Tåget höll 150 km/t vid olyckstillfället.

Det var muttrarna som håller staget på plats som hade gängat upp sig på grund av vibrationerna när tågen passerar. Vid kontroll efter olyckan hittade man fler växlar i samma område med liknande defekter. Om inspektion och underhåll av växlarna hade fungerat så borde den typen av fel ha avhjälpts långt innan de kunde orsaka en olycka.

Tågkraschen vid Potters Bar 2002 fick långtgående verkningar.  2003 tillkännagav Network Rail, det brittiska ”Banverket”, att de i fortsättningen skulle sköta allt spårunderhåll i egen regi.

I boken Det stora tågrånet redogör Mikael Nyberg för en rad svenska järnvägsolyckor som kan kopplas till avregleringen och privatiseringen. Kimstadolyckan är en av dem. Hur många fler olyckor måste det inträffa innan ett sammanhållet system för banunderhåll, med yrkesfolk som har utbildning och erfarenhet, återinförs i Sverige?

/Dan Gmark

Källor:
– Mikael Nyberg, Det stora tågrånet, s. 119
- Ur spår till marknadspris, Brendan Martin, Clarté nr 3/2010, s. 30 (Förkortad version på nätet)
- Utredningsrapport, Trafikverket 8/2 2011 (Om Kimstadolyckan)
- Potters Bar rail accidents (Wikipedia om olyckan i Potters Bar)
- Potters Bar crash investigation reopens as inquest blames unsafe points, Guardian 30/7 2010 (Citat: ”Basic failures of inspection and of maintenance, driven by the greed and fragmentation of rail privatisation, led us to Potters Bar. Those responsible for creating that lethal culture – the politicians and their business associates – will never share the pain of the victims of their gross mismanagement.”)
- Network Rail fined £3m over Potters Bar crash, Guardian 13/5 2011
- Miljoner i bonus trots tågkaos, SR Ekot 19 december
- Stora brister i Trafikverkets uppföljning, SR Ekot 19 december
-Trafikverkets datafel ligger bakom miljonregn, SR Ekot 19 december

Den 21 februari 2010 skrev jag en artikel på denna blogg om orsakerna till ”snökaoset” på de svenska järnvägarna.(1) Rubriken ”En avreglerad och konkurrensutsatt snövinter” antyder vad jag ansåg låg bakom järnvägens vinterproblem. Detta blogginlägg, om snöplogloken som skrotades, bearbetade jag sedan till artiklar för några olika tidskrifter som visat intresse. En av de tidskriftsredaktörer som hörde av sig var Mikael Nyberg på Clarté. Rubriken på min artikel i Clarté blev ”Tågen står i marknadens spår”.(2)

Nu har Mikael Nyberg kommit ut med Det stora tågrånet, en bok där han samlat vad han kommit fram till efter ett års grundlig undersökning av den svenska järnvägssektorn. (Redan hösten 2010 skrev han en artikel i Aftonbladet med samma titel.)(3) I boken kartlägger han det mygel och det hemlighetsmakeri som möjliggjorde uppsplittringen av SJ och utförsäljningen av centrala delar av järnvägsverksamheten till riskkapitalbolag. Han jämför med andra samhällssektorer som utsatts för ”marknadsanpassning” och privatisering. Mikael Nyberg vidgar även perspektivet och ser på utvecklingen i marknadsliberala länder som USA och Storbritannien. Han jämför med Frankrike och Tyskland, där man har insett att spåren och tågen som rullar på dem är ett system, där en uppsplittring minskar effektiviteten och hotar säkerheten.

Vilka är då orsakerna till att så mycket blivit fel med den svenska järnvägen idag? Grundorsaken är att så många hade en övertro på Marknaden, på dess förmåga att allokera resurserna rätt, minimera byråkratin och att leverera just det som medborgarna behöver och vill ha. Inom det som var offentlig sektor skulle marknadskrafterna bringas att verka genom den frälsningslära som benämndes New Public Management. Offentliga verksamheter skulle enligt denna doktrin delas upp i smådelar, där chefen för varje del skulle ha ansvar för att budgeten för just denna del gick ihop, utan att behöva ta några ”ovidkommande hänsyn”. När en sådan uppdelning var gjord, kunde de små delarna lätt säljas ut.

Boken Det stora tågrånet är till stor del baserad på intervjuer med personer som arbetar inom de olika bitarna av den svenska järnvägen. Vi kan läsa om usel arbetsmiljö, om ständiga omorganisationer och slöseri med resurserna, framför allt de mänskliga. Intervjuerna med de män som var med och styckade och sålde ut SJ är också intressanta. De trodde nog att resultatet skulle bli en bättre järnväg till lägre kostnader. Nu har en del av dem kommit fram till att styckningen av SJ kanske inte var så lyckad. Citat: ”Vi öppnade bara marknaden, vi trodde att marknaden fixar det här. Men avreglering kräver väldigt mycket reglering. Vi var kanske lite naiva.”

Efter genomgången av alla fel och brister med det nuvarande sättet att sköta den del av infrastrukturen som är järnvägen, kommer Mikael Nyberg fram till att det inte går att fortsätta på den inslagna vägen. Radikala reformer måste till om vi ska ha en fungerande järnväg i framtiden, när brist på fossila bränslen och tvånget att minska utsläppen av växthusgaser gör järnvägen viktigare än någonsin. Så här lyder sammanfattningen av vad som måste göras:

”Tre saker är alldeles klara:
Vi tar oss inte ur klimatkrisen utan en planmässig omställning av samhället och dess transportsystem.
Vi avstyr inte kalabaliken i spåren utan en rekonstruktion av någon form av planhushållning inom järnvägen.
Vi behöver omfattande statliga investeringar i underhåll och ny kapacitet på spåren.”

Vi är ett antal personer som kommit fram till samma slutsatser. För att något ska ske måste emellertid politiker och andra beslutsfattare komma till samma insikt. Boken Det stora tågrånet skulle kunna bidra till detta. Jag rekommenderar den till alla som är intresserade av vad som händer med järnvägen, eller posten, apoteken, skolan, äldreomsorgen etc. Vi kan se samma mönster i många sektorer.

/Dan Gmark

Länkar:
(1) En avreglerad och konkurrensutsatt snövinter, Motvallsbloggen 21/2 2010
(2) Tågen står i marknadens spår, Dan Gunnemark, Clarté 23/7 2010
(3) Det stora tågrånet, Mikael Nyberg, Aftonbladet 28/9 2010
- Det stora Tågrånet, en utförlig presentation på Karneval förlag (halva priset 160 kr för den som beställer boken före jul)
- Vinsten först! Carl Tham recenserar, Aftonbladet 9/11 2011

Så är bloggen ute på nätet igen. Hälsar besökare välkomna tillbaka.

Vill fortsätta med att tacka  för all omtanke som besökare till bloggen har visat mig, genom att ringa eller mejla mig för att få besked om varför bloggen plötsligt försvann.

Både bloggen och Alba har varit nere några dagar på grund av teknisk omorganisation. Ledsen att jag inte kunde meddela detta i förväg men det kom lite plötsligt även för mig.

Eftersom jag numer skaffat mig ett Facebook-konto så meddelade jag orsaken till bloggens plötsliga försvinnande där och att den skulle vara tillbaka snart igen. Jag kommer inte att vara speciellt aktiv på Facebook men om något händer här, som gör att jag inte kan skriva på bloggen, så kommer jag att meddela orsaken där.

Så nu gäller det bara att kavla upp ärmarna igen och sätta igång. Vet bara inte var jag ska börja.

/Kerstin