Jag förstår inte varför så många  klagar på höga elpriser. Man har ju under många år accepterat en politik som handlar om att privatisera allt i samhället och när allting handlar om att skapa profiter, både för privata företag och statliga (som numer anpassas för att kunna säljas ut, alltså ska generera goda vinster, vilket statliga företag inte skulle göra förr), så ska man väl inte klaga när det mesta blir dyrare. Det är liksom det som är  meningen med privatiseringarna, att de ska göda de ekonomiska eliterna på bekostnad av vanliga människors ekonomiska trygghet och välfärd.

Det finns inga gratisluncher och när luncherna serveras av privata profitjägare, ja då blir de helt enkelt dyrare än när vi serverar oss dem själva och till självkostnadspris, via ett solidariskt skattesystem.

Alla som arbetar har ju fått så enorma skattesänkningar (vilket gjort att alltfler väljer att rösta på det eviga skattesänkarpartiet Moderaterna), så de borde väl ha råd att betala mer för livets nödtorft, som elen exempelvis.

Trodde folk att det inte skulle kosta något att betala mindre i skatt? Ja tydligen. Men den PPD-politik (pinka-på-dig-politik: det blir varmt och skönt i början men sen blir det kallt och väldigt obehagligt) som Alliansen för, under stenhård kontroll av Moderaterna, handlar ju just om att köpa röster för ett system som de allra flesta får betala dyrt för på sikt, fast de inte märker det förrän det är väldigt kallt i kalsongerna, ja ren frost i dem för många.

PPD-politiken kunde också, om man vill vara lite finare i kanten, kallas KGL-politiken (koka-grodan-långsamt-politik). En bedräglig politik är det vad man än kallar den – om man inte absolut vill betala mer för allting förstås och är fullt medveten om vad denna politik innebär. Är man det och det är man naturligtvis om man röstat på Alliansen, då klagar man givetvis inte på högre elpriser. Då förstår man varför vi får sådana. Då klagar man inte heller på sämre kommunikationer, tåg som inte går, gator som är oframkomliga så fort det snöar lite etc. Då är allt detta ett pris man gärna betalar för lite mer i plånboken – just idag, även om det kostar sjufalt mer i morgon.

/Kerstin

Rekommenderad läsning:
- Påminnelse: härifrån kommer din skattesänkning, Storstad
- Sent ska syndaren vakna…, Ett Hjärta Rött
-”FAS 3 är modern slavhandel”, Alliansfritt Sverige

Tillagd länk 17/1 2011:
Om vad de kan kosta oss. Ingen kan känna sig trygg, alla kan drabbas:
- Cancersjuka väljer bort medicin för att betala hyran, LoTidningen

Det finns, i stort sett, två helt motsatta sätt att organisera ett samhälle. Endera får var och en ta vara på sig själv, själv betala för vad han/hon behöver av utbildning, sjukvård, äldrevård etc. eller så har man en gemensam välfärdstat där alla, via skatterna, är med och betalar till dem som behöver utbildning, sjukvård, pensioner eller annat ekonomiskt stöd.

I det egenfinansierade samhället blir alla människor beroende av att endera tjäna väldigt mycket pengar själva, vilket av naturliga skäl endast en mycket liten del av befolkningen kan göra, eller beroende av medmänniskorna i omgivningen, i första hand av släkten, i andra hand av grannar och vänner. I princip innebär detta ett klansamhälle, vilket är vad vi ser i det vi kallar U-länder.

Där man inte har en statlig/samhällelig garanti för den ekonomiska tryggheten och sjukvård om man behöver sådan, blir de flesta människorna beroende av släkten, klanen.  Att vara ekonomiskt beroende av släkten innebär ofta underkastelse under släktingarnas krav. Man måste hålla sig väl med pappa eller mamma, så att de är villiga att ställa upp när man behöver deras stöd och ekonomisk hjälp. Man måste hålla sig väl med moster Agda, som är den i släkten, familjen, som har pengar etc.  Vidare måste man vara beredd att ställa upp med pengar för andra i släkten eller familjen som behöver stöd, vilket kan bli väldigt dyrt. För de allra flesta innebär detta en betydligt mindre individuell frihet än den statliga välfärdsmodellen som vi nu håller på att lägga bakom oss.

De allra flesta behöver någon gång ekonomiskt stöd, för de flesta av oss blir sjuka någon gång i  livet, somliga allvarligt sjuka. I det senare fallet räcker aldrig en vanlig lön för att betala för den vård som krävs. I det helt egenfinansierade samhället blir därför många människor utan vård, även om de är i starkt behov av sådan och även om släkten kan bidra till en del av kostnaderna så kan en vårdkrävande sjukdom kosta så mycket att de flesta inte klarar av att få fram pengar till den. Istället dör de kort och gott, medan endast de rikaste kan köpa sig den vård de behöver.

Den statliga välfärdsmodellen, som Socialdemokraterna, i strid mot de borgerliga partiernas önskemål, byggde upp mellan åren 1945 och 1976 var, trots vad många unga människor tror idag, det verkligt och utpräglade indvidualismens och den individuella frihetens samhälle.

Genom de offentliga försäkringarna, som alla betalade till via skatten och som handlade om självkostnadslösningar, blev varenda person så småningom oberoende av sina familjer, och till en relativt sett låg kostnad.

Ingen kunde pressa en annan till något med hot om utebliven ekonomisk hjälp i fall av behov. Hjälpen till den behövande garanterades av en opersonlig byråkrati som inte brydde sig ett dugg om om man gifte sig med en person som släkten ogillade, om man utbildade sig till något som pappa och mamma inte gillade, om man levde ett liv som släkten fördömde. Uppfyllde man lagens krav för erhållande av ekonomiskt stöd, ofrivillig arbetslöshet, sjukdom etc. då fick man ett sådant. Friare, som individ, än så, kan ingen människa bli som inte är multimiljardär och det blir, som sagt, aldrig mer än en mycket liten del av en befolkning.

De som tror att det nya och i allt högre utsträckning egenfinansierade samhälle man bygger åt oss idag, är friare och mer individualistiskt än det gamla välfärdssamhället har inte förstått vad det handlar om och har inte förstått hur mycket friare människor kan vara och känna sig när de inte måste leva som släkten kräver. De inser inte heller att de privata lösningar alltid blir dyrare än de gemensamma, offentliga och kollektiva lösningarna.

De privata sjukförsäkringarna, för att ta ett exempel, ger för det första inte samma trygghet som våra gamla gemensamt betalda allmänna försäkringar gjort. Eftersom privata försäkringsbolag bedrivs för profiten, så betalar man mer till sådana än till de offentliga försäkringar vi hade tills för några år sedan. Dessutom vägrar de flesta privata försäkringsbolag att försäkra människor med högre riskprofil, dem som har människor i släkten med sjukdomar som betraktas som ärftliga exempelvis. Ovanpå detta betalar de ofta inte ut mer än en viss summa, där vi genom våra kollektiva försäkringar har fått den vård vi har behövt, oavsett kostnaderna.

Egoismens och egenfinansieringens samhälle, som man bygger upp åt oss idag är alltså ett ofriare samhälle, ett otryggare samhälle och ett samhälle som i grunden erbjuder mindre individuell frihet för majoriteten av befolkningen, än det socialdemokratiska välfärdsamhälle vi lämnar bakom oss.

Sorgligt att vi inte längre har något reellt socialdemokratiskt parti som vill kämpa för att vi alla får behålla dessa individuella friheter, ja att vi har ett socialdemokratiskt parti som inte ens förstår vad deras företrädare skapade och vilken rent otrolig frihet det gav de flesta av oss.

/Kerstin

Tillägg 12/1:
Anne-Marie Lindgren tar idag upp andra aspekter på hur friheten för de flesta av oss ökar när vi bekostar nyttigheter gemensamt. Hon gör det i Arbetarrörelsens Tankesmedja under rubriken Allmänningens tragedi.

Rekommenderad läsning:
- Socialistiska läkare (en blogg jag lägger in min bloggrulle)
- Borg och Reinfeldt – välfärdskramare? Ett Hjärta Rött
- Bankerna vann, skattebetalarna förlorade, Marios blogg
- Egoism är att lura sig själv, Lasses blogg
- Landsfadern som går hand i hand med folket, vars förtroende han bär, har alldeles rätt! Tankesmedjan Det sovande folket
- Moral, politik och samhälle, Ingemars nya blogg

Idag hade radioprogrammet Medierna ett inslag om en amerikan som skrivit en bok om hur man fejkar när man producerar natur- och djurfilmer. Det är naturfilmaren och universitetsläraren Chris Palmer som har skrivit en bok om saken, Shooting in the Wild.

Nu har jag inte läst boken (men ska avgjort göra det). Däremot ägnade jag många av mina universitetsår år att studera hur idéer flöt mellan samhällsvetenskaperna och de biologiska vetenskaperna (social studies of biology) och jag skrev bl.a. en uppsats om hur man fejkar djurfilmer, som man kan läsa här. Jag vet alltså inte om Palmer har tagit upp den aspekt av djur- och naturfilmer som jag intresserade mig för, nämligen vilket samhällssystem som djurberättelserna stämde överens med och hur de här filmerna fungerar som politisk-ideologisk propaganda.

Det är förmodligen inte filmarnas intention att göra samhällspropaganda men likafullt gör de det. Det är nämligen inte alltid man vet exakt hur djuren beter sig i det vilda, utan man har teorier om den saken, skriver ett filmmanus och anställer ett filmteam som ska koka ihop en film kring detta manus. För att få de rätta bilderna tar filmarna sedan till vilka knep som helst, om de behöver göra det – och det behöver de för det mesta eftersom det är alldeles för tålamodsprövande och tidskrävande att vänta på ögonblicken då djuren gör vad de ska göra enligt manus, om de alls gör det i sina vilda liv alltså.

Chris Palmer Releases His New Book, ”Shooting in the Wild”

Alltsedan Darwin publlicerade sin bok om arternas uppkomst (1859) har forskare jämfört människor och djur, och, säger forskare i dessa sammanhang, eftersom vi människor också är en slags djur så kan vi förstå oss själva bättre genom att studera djurens beteenden.

Eftersom Darwin föreslog att arterna utvecklades genom att de bäst anpassade ärvde ner sina egenskaper till avkomman, varvid arterna blev allt bättre anpassade till sin miljö, och därmed kom de också att förändra sig över tiden, tog de klassiska liberalerna gärna till sig Darwins teori och kombinerade den med Thomas Malthus (1776-1834) teori (det var för övrigt Malthus som gav Darwin idén om evolutionen). Malthus menade nämligen att människan alltid skulle föröka sig upp till den nivå där det inte längre fanns mat så det räckte till alla, varvid många människor dog på grund av svält och umbäranden och befolkningen därmed minskade, för att påbörja en nu sådan här cykel. Det var alltså, menade liberalerna naturens princip att arterna konkurrerade och att de bäst anpassade överlevde. Omplacerat till samhället blev de rika de överlägsen och de som var bäst anpassade och de fattiga de människor som naturen menat att gå under i kampen om resurserna. Den kände liberalen och samhällsfilosofen Herbert Spencer (1820-1903) var en ivrig förespråkare av denna teori och brukar betraktas som socialdarwinismens grundare.

Det dröjde inte länge dessutom, förrän man började använda argument från djurvärlden för allt möjligt i samhället, inte minst för uppfattningen om kvinnans underlägsenhet och för åsikten att hon inte dög något annat till än att föda och ta hand om barn. Men också för åsikten att somliga människor var biologiskt överlägsna andra och om de välsignelsebringande i att man lät de underlägsna gå under i fattigdom och sjukdom.

Vad var naturligare när TV kom, och naturfilmen, än att skildra det liberala konkurrenssamhället i djurens värld. Så det gjorde man och gör man fortfarande. Fast de teorier om djurs och människors beteenden som illustreras idag är lite annorlunda än dem man fann belägg för i djurvärlden för 40 år sedan så är det ofta variationer på samma tema vi får se, de stora aggressiva hanarna som strider om hondjuren, hondjuren som  hanarnas ägodelar och den ständiga striden om de begränsade resurserna. Så här ser det ut i naturen, alltså är konkurrens och utslagning naturens lag och då är det förstås naturligt att det ser likadant ut bland oss människor, blir ofta den självklara slutsatsen, som i många fall inte alls är så självklar.

Sanningen om de flesta djurfilmer på TV är således att de inte alls alltid visar hur vilda djur lever. I bästa fall visar de de levnadsmönster som etologer kunnat kartlägga genom många års studier av djur i sina naturliga miljöer men även sådana studier resulterar ibland i teorier om djurens beteenden, i förklaringar, som har mer grund i fördomar eller i önsketänkande än i verkligheten. I sämsta fall visar de här regisserade djurfilmerna, tagna med hjälp av tama djur, bara upp vanföreställningar om vilda djurs verkliga levnadssätt och orsakerna till dessa.

Sedan jag, för mer än trettio år sedan och på grund av vad jag sett av våra egna djur, kom på hur mycket fusk som förekommer i naturfilmer är jag måttligt intresserad av sådana. Det händer att jag ser en och annan, men eftersom jag vet hur mycket fusk som ligger bakom dem finner jag dem helt meningslösa som information om vilda djurs levnadssätt. Jag kan inte tro på något som visas och sägs om jag inte har andra källor som bekräftar vad som sägs, och i vissa fall ser jag tydligt hur filmsekvenserna är hopfejkade. Det händer ganska ofta att de övriga källor jag har säger något annat än speakern i filmen säger och då  och då händer det till och med att  jag anser att den teori om djurens beteenden som förs fram är, eller rent logiskt måste vara felaktig, även om den accepterats av många forskare.

Men god propaganda för egoismens och den hejdlösa konkurrensens samhälle, och mot alla idéer om samarbete och en politik för solidaritet mellan människor är sådana här filmer alltid. Desto effektivare är de som propaganda som de är mycket populära och når många människor. När d flesta dessutom inte inser hur mycket bluff det ligger bakom programmen fungerar de ännu bättre som ideologisk propaganda.

Man kan se de här filmerna som vackra bilder om man vill men man ska inte tro på allt som speakern säger. Denne har ofta inte så mycket grund för vad han säger som det kan verka.

/Kerstin

Länkar:
- The Washington Post
- Thomas Malthus, Wikipedia
– Herbert Spencer, Wikipedia
- Medierna, SR P1
- Kvinnan – Djur eller människa? K. Berminge/ nätbok (2002) (som handlar om vetenskap, etologi och om teorier om djurs beteenden och om hur sådana använts för att legitimera samhällsidéer, är betydligt bredare alltså än vad titeln antyder.)

När jag för några inlägg sedan skrev att man skulle kunna tro att det Socialdemokratiska partiet är infiltrerat av borgerligheten så var det inte så allvarligt menat, bara som en elak släng åt partiet för att det har blivit nära nog en blåkopia av  Moderaterna. Men det var alltså precis så det var.  Inte underligt att somliga av de ledande Socialdemokraterna låter som Moderaterna när de låter Svenskt Näringsliv skriva sina debattartiklar, som Aftonbladet avslöjar nu. Man häpnar inte, man baxnar.

Hade jag inte redan bestämt mig för att inte längre betrakta mig som (vänster)socialdemokrat så hade jag bestämt mig för det nu. Detta anser jag vara det slutliga förräderiet mot de socialdemokratiska väljarna. Å andra sidan har jag ju en längre tid insett att vad som är normalt i USA, att kapitalet köper politikerna och den lagstiftning man vill ha, börjar bli normalt även i Sverige. Den första som fick mig att inse vart vi var på väg var GP, när han avgick och anställdes som konsult på en av högerns PR-firmor. Och nu ser vi hur svensk politik chanserar i allt snabbare takt.

Det förvånar mig inte heller att det är Ilija Batljan som skrivit en artikel i enlighet med SN:s anvisningar, via den PR-byrå som betalas av SN för att lobba inom S för borgerligare idéer. Den mannen har ingen aning om vad socialdemokrati är. Han valde, av allt att döma, att gå in i det största partiet när han kom till Sverige, eller började intressera sig för politik här, för att försöka göra karriär där, och helt utan några som helst ideologiska skäl. Men det förefaller överlag klent både med den ideologiska skolningen och historiekunskaperna inom S-partiet.

Så här skriver  alltså AB om saken:

Men Aftonbladet kan i dag visa att man även använt sig av aktiva socialdemokrater på hög nivå. Ett par veckor före valet undertecknade Ilija Batljan, nu oppositionslandstingsråd
i Stockholm, en debattartikel i Dagens Industri tillsammans med gamle Metallordföranden Göran Johnsson och finansmannen Carl Bennet. Rubriken lyder ”Vi kan göra Stockholm till en attraktiv framtidsregion”.
…………………..(några rader längre ner)
Problemet är bara att det inte är de som har skrivit artikeln. Artikeln i Dagens Industri följer i det närmaste ord för ord en text skriven av Prime som Aftonbladet fått tillgång till.
I Primes uppdrag åt Svenskt näringsliv ingick bland annat att ge ”stöd till S-debattörer med artiklar och texter”. (1)

Vidare: Jag har hört S tala om nödvändigheten av ekonomisk tillväxt sedan jag var barn – ungefär, och hur den var nödvändig för att det skulle finnas något att fördela, för jämlikheten alltså. Det där lät ju plausibelt på den tiden alla i landet fick det allt bättre, infrastrukturen byggdes upp och skola och vård gjordes tillgänglig för alla och lönerna steg för alla. De senaste 25 åren har ju somliga fått det allt sämre, emellertid, ju mer tillväxt vi har haft och idag har vi rent fattiga människor i Sverige igen samtidigt som Sverige som nation är rikare än någonsin. Så idag är det där ett tämligen korkat påstående även om ordet ”jämlikhet” har bytts ut mot ”bevara välfärden” på senare tid, eftersom man varit sysselsatt med att riva denna de senaste 20 åren, och från båda blockens sida. Men jag tyckte att jag hörde något i den där stilen från Mona Sahlin för bara några dagar sen. För att inte tala om att jag också hörde henne mumla något om att ”nej klassamhället ville hon inte avskaffa, bara göra det möjligt för dem som ville att byta klass”.

Det blir numer helt enkelt inte mer jämlikt i landet och välfärden varken bevaras eller förbättras för att BNP ökar. Det vet vi nu. Sedan 20 år är det bara de allra rikaste som blir omåttligt mycket rikare och de välbeställda mer välbeställda på grund av den ekonomiska tillväxten samtidigt som välfärden monteras ner. Så den där klyschan kan S slänga på sophögen idag. Den är helt enkelt inte aktuell längre det vet varenda tänkande människa i landet, utom möjligen somliga S-toppar. Och i synnerhet är den inte aktuell när SN får bestämma den Socialdemokratiska politiken.

Politik är att vilja, sade Palme en gång. Nu vet vi i alla fall vad dagens socialdemokratiska ledare vill och det är inte ett jämlikt, eller ens ett jämlikare samhälle.

Så läser jag vidare i AB och får veta att: ”Flera tunga socialdemokrater rasar nu över pr-byrån Primes inblandning i S-debatten”. Och gissa varför.  Jo:

– Här tror jag att jag talar med partikamrater när jag i själva verket pratar med folk som representerar Svenskt näringsliv. Det är helt oacceptabelt, säger han.
Ygeman tycker att det nu krävs lagstiftning för att komma till rätta med lobbyverksamheten.
– Lobbyisterna måste berätta vilka det är de representerar. Man får inte utge sig för att vara något man inte är. (2)

Men kära nån, förmår man inte skilja mellan socialdemokratiska åsikter och borgerliga sådana, eller Svenskt Näringslivs, då är man så dåligt ideologiskt skolad att man nog borde göra en av två ting, sluta med politiken direkt eller sätta sig in i både ideologin och partiets historia samt lära sig lite om kritiskt tänkande, ägna sig åt ett par års studier alltså, innan man ånyo engagerar sig som politiker.

Kan man det här, då låter man sig nämligen inte luras av lobbyister att tycka något annat än det som är i linje med ideologin. Då märker man direkt om man talar med en förrädare.

Och lagstiftning? Vad ska man lagstifta mot, försök att övertyga andra om att de har fel? Även detta är så ogenomtänkt att man blir övertygad om att S behöver byta ut stora delar av sina aktiva politiker mot några som kan tänka åtminstone några klara tankar – åtminstone ibland.

/Kerstin

Länkar:
- Fyra miljoner för kampanjhjälp från ex-sossar, AB
- Betalar för ny S-politik, AB
- Ledande sossar rasar efter Aftonbladets avslöjande
1) Byrån skrev hans artikel, S-politikern fick sin text om tillväxt från Svenskt näringsliv, AB
2) S-ledamot: Det är helt åt helvete, AB

Man förstår att Alliansens inpiskare, Moderaterna, har kastat avundsjuka blickar på Berlusconi och hans nästan totala makt över media i Italien, som möjliggjort för honom att sitta kvar vid makten så länge.

SR och SVT ska i fortsättningen inte få konkurrera med de kommersiella kanalerna, säger man nu, och bestämmer att båda företagen måste be pappa regeringen om lov innan man startar  nya program. 1)  I DN läser vi nämligen att:

Anledningen till att införa förhandsprövning formulerar kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M) så här i ett pressmeddelande:
– Det är viktigt att hitta en balans mellan bolagens utvecklingsbehov och skyddet för övriga aktörer på mediemarknaden. 1)

Vad blir nästa steg?

Det faktum att vi har något som bra nära liknar monopol på den kommersiella mediesidan vägrar Alliansen att göra något åt däremot, trots att mångfald på mediesidan är en förutsättning för en fungerande demokrati. Måhända beror det på att de som innehar detta ”bra-nära-monopol” stöder den borgerliga regeringen, eller är det värre än så? Detta förslag från Alliansregeringen är nämligen alldeles oerhört och ännu ett steg för att tysta minoritetsröster. Det är bra likt en statlig censur av det som en gång var fristående radio och TV.

Det står allt klarare, för oss som varit med ett tag, att Frankfurtskolan hade alldeles rätt när man hävdade att liberalism var ett förstadium till fascism. Makten är nämligen inte så mycket för mångfald i denna ”liberala” tid. Steg för steg inskränker  de styrande yttrandefriheten och människors möjlighet att ta del av andra röster än dem som talar för och gynnar Alliansen.

Har någon beställt den här lagen undrar man vidare, och betalat för den? Ja se det vill inte Alliansen tala om eftersom man vägrar tala om varifrån man får sina pengar. Misstankarna om korruption i det här fallet  är oundvikliga, så länge Alliansen, och SD, inte vill redovisa varifrån man får sina pengar. Men visst, det kan handla om vanlig enkel maktgalenskap från Alliansens sida och en önskan att kväva alla fria röster för att kunna behålla makten, att gå Berlusconis väg alltså.

Goebbels kom på sin tid på att om tyskarna bara fick höra en röst så kunde denna röst leda Tyskland vart den ville. I Tyskland ledde han med rösten landet ner i rena avgrunden och det totala vanvettet. Berlusconi har också insett den saken och beträder dessutom just nu samma väg som Tyskarna vek in på när de började förfölja fackföreningsfolk,  judar – och romer m.fl., på 30-talet.

Bit för bit äter ”den fria företagsamhetens” banérförare, Alliansen,  upp oss allihop, fast det lovade man inte före valet. Snart har vi inte en enda fri röst i offentligheten längre, bara Alliansens trutförlängare och de multinationella företagens röst och snart kan vi inte yttra ett enda ord längre utan att överheten avlyssnar oss.

/Kerstin

PS: Och ovanpå detta elände hörde jag på Ekot att Birgitta Olsson (Fp) tycker att vi har en hel att lära av Danmark om hur man kommer tillrätta med islamisk extremism! 2) DS

PS2: Så läser jag i AB att Svenskt Näringsliv  håller på att köpa S. Man betalar socialdemokrater för att påverka och förändra S i borgerlig riktning. Hur länge har denna infiltration (som jag nyligen misstänkte att S var utsatt för) pågått, undrar man. Redan för ett år sedan, under förra årets Nobelfest, tyckte ju Mona Sahlin att det inte var någon större skillnad mellan hennes och Marcus Wallenbergs åsikter. Vad kostade den åsiktsöverensstämmelsen och vem hade övertygat henne, undrar man således nu? 3)

Länkar:
1) ”Regeringen bryter mot grundlagen”, DN
1) Regeringen tänker granska alla nya programidéer, Alliansfritt Sverige
2) ”Extremister bör hanteras efter dansk modell”, Ekot
3) Fyra miljoner för kampanjhjälp från ex-sossar, AB
3) Betalar för ny S-politik, AB
3) Ledande sossar rasar efter Aftonbladets avslöjande
3) Byrån skrev hans artikel, S-politikern fick sin text om tillväxt från Svenskt näringsliv, AB

Det var ett tag sedan jag skrev de första delarna av ”min svenska historia – som jag minns den och tycker att jag har upplevt den”. Jag lovade en fortsättning. Det tog ett bra tag men här kommer en bit till:

Det är väl allmänt bekant att vänstern var stark i slutet av 60-talet och i början av 70-talet, i det offentliga samtalet alltså. Vad kom det sig att den dog, för det får man nog lov att säga att den gjorde i början av 80-talet? Jag har förstås inte något slutgiltigt svar på den frågan, men har funderat ganska mycket kring den och tror i alla fall att jag har delar av svaret. Jag var aldrig själv en aktiv del av den här vänsterrörelsen men hade förstås många studiekamrater som var det och ägnade självklart många kvällar åt intensiva politiska diskussioner med vänsterfolk under min studietid.

Vänsterns uppgång och fall
Det som huvudsakligen skapade vänstern och som många ungdomar, kanske framför allt universitetsstuderande, enades kring var protesterna mot Vietnamkriget. Det var landet där USA krigade mot kommunismen, mot det lilla vietnamesiska folket, som stred framgångsrikt men under hårda umbäranden. Protesterna mot Vietnamkriget förde med sig studier av Marx skrifter och en allmän vänstervridning. Demonstrerandet och arbetet för Vietnams folk var intensivt. Det bildades massor av vänstergrupper och dessutom vänstergrupper med olika tolkningar av Marx budskap, den s.k. bokstavsvänstern stred mellan boktstäverna om den rätta tron, om det var Lenin, Trotskij, Stalin eller Mao, eller kanske Castro, som stod för den sanna kommunismen. Diskussionerna gick höga på universiteten och över Vinotinto-pavorna på kvällarna.

Så besegrade Vietnameserna amerikanerna, som tvingades fly från Saigon i en oordnad evakuering i april 1975. Detta, tror jag, var början till vänsterns sammanbrott i Sverige. Man firade segern och gladde sig med vietnameserna som nu hade nått sin frihet, äntligen och efter många år av krig mot Västvärldens kolonialmakter, först mot fransmännen, som de besegrade och drev ut 1954, senare mot amerikanerna. Det dröjde inte länge dock, förrän Vietnam började kriga mot Kambodja (1977-78), där Sovjet stödde Vietnam och Kina stödde Kambodja. Det tror jag var ett hårt slag mot vänstergrupperna i Sverige. Det var ju inte för att Vietnamn skulle bete sig som en angripare som svenska vietnamaktivister hade engagerat sig för Vietnams sak. Besvikelsen i den svenska vänstern blev stor när det här kriget utbröt alltså. Kommunister var tydligen inte så fredliga som man hade trott. Tron på kommunismen började säkert vackla här.

Dessutom hade de borgerliga vunnit valet i Sverige 1976. Svenska folket, som många inom ungdomsvänstern faktiskt trodde stod beredda att göra en svensk kommunistisk revolution, var alltså inte alls så vänstersinnade som delar av studentvänstern hade inbillat sig.

Högern och SAF mobiliserar
1978 bildades så tankesmedjan Timbro (1) som tog hand om borgerlighetens propaganda och hade den uttalade målsättningen att vrida det politiska klimatet i Sverige i en mer borgerlig, högerinriktad riktning. Från det hållet har det formligen vräkts ut borgerligt propagandamaterial sedan dess och så småningom startade man också radiostationer som huvudsakligen riktade sig till ungdomar, som Radio City. (2) Bakom Timbro stod Svenska arbetsgivarföreningen, SAF, numer omdöpt till Svenskt Näringsliv (SN) med gott om pengar att ösa in. Man inrättade dessutom mängder av underorganisationer för att föra propagandan, organisationer som synbarligen är neutrala, som Ung företagsamhet m.fl. (3), men som alla ingår i det stora propagandaprojekt som SAF stod för. Deras verksamheter måste sägas ha varit otroligt framgångsrika.

Miljörörelsens uppgång och fall
Parallellt med vänsterrörelsen hade vi under 70-talet också en stark miljörörelse, som delvis bestod av vänsteraktivister men också av engagerade människor från andra partier, framför allt från mittenpartierna, Centerpartiet och Folkpartiet, som på den tiden var betydligt mindre högerinriktade än idag. Högerpartister lyste dock mestadels med sin frånvaro. Miljörörelsen hade vuxit fram och inspirerats av Rachel Carsons bok ”Tyst vår” (1962) som handlade om hur biocider och andra miljögifter dödade fåglar och andra djur i naturen. Denna rörelse dog väl egentligen efter Kärnkraftsomröstningen.

Jag var aktiv i denna rörelse och var motståndare till kravet på kärnkraftomröstning. Jag menade att etablissemanget, både Socialdemokraterna och SAF, hade sådana kollossala resurser för propaganda att de med stor sannolikhet skulle vinna en sådan omröstning och vad skulle miljörörelsen göra om vi förlorade omröstningen? Då hade ju svenska folket i val sagt att man ville ha kärnkraften och därefter kunde vi ju inte verka mot densamma utan att bli beskyllda för att vara antidemokratiska. Jag menade att vi i miljörörelsen istället skulle fortsätta att mullvada för miljöarbetet och mot kärnkraftsutbyggnaden inom de befintliga partierna för att vinna på längre sikt. Jag fick emellertid inte gehör inom miljörörelsen för den åsikten.

Så kom den allvarliga olyckan i ett kärnkraftverk i Harrisburg 1979 (4) och plötsligt fick antikärnkraftgrupperna gehör hos politikerna, som beslutade att en omröstning om kärnkraften skulle hållas 1980.(5) Det gick som jag hade väntat mig, och för att garantera en sådan utgång inrättade man tre alternativ. Alla var egentligen avvecklingsalternativ, fast de handlade om olika takt i avvecklingen. Jag brukar säga att man hade linje ja, linje jaså och linje nej. Genom att man räknade samman rösterna från linje ”ja” (högerns linje) och linje ”jaså” (S-linjen) fick man majoritet för att köra vidare. Inga fler reaktorer men de som redan fanns skulle användas tills de var utslitna, eller till omkring 2010 och staten skulle vara majoritetsägare (om jag inte missminner mig).

Så var miljörörelsen oskadliggjord. Vi miljöaktivister hade slitit rejält inför omröstningen och när vi förlorade, eller, som somliga kanske tyckte, hade vunnit en halv seger, för nu skulle ju kärnkraften avvecklas i någon obestämd framtid, så fanns det ingen ork kvar så miljörörelsen dog i stort sett.

Det diskuterades också inom miljörörelsen om man skulle starta ett miljöparti. Även detta talade jag emot (jag var dock inte någon framträdande eller viktig person på riksplanet måste jag väl tala om, även om jag var mycket aktiv i vår lokala miljögrupp och var med på en del möten på riksplanet) och av just skälet att det var bättre att ha en tvärpolitisk miljörörelse som verkade för ökat miljömedvetande inom alla partier. Varken Miljöförbundet och eller MIGRI (de två stora miljörörelser som fanns och som hade uppstått efter en splittring) kom att starta något miljöparti. Det gjorde istället folkpartisten Per Gharton, som hade suttit i riksdagen flera år. 1981 såg vi alltså Miljöpartiet födas. Det kom sedan in i riksdagen 1988. Idag har väl detta parti, som var radikalt vad gäller miljön en gång, urartat till att bli ett parti som alla andra, där kohandel och svek mot idealen blivit en del av partiets verksamhet.

(Och här noterar jag något som förstås döljer viktiga skeden i svensk 1900-talshistoria. Varken Miljöförbundet eller MIGRI har några artiklar på Wikipedia. Det var dock ett par ganska stridbara miljöorganisationer på 70-talet och att de inte finns nämnda där döljer det faktum att Sverige hade en mycket energisk och synnerligen aktiv miljörörelse under detta årtionde, som dessutom åtstadkom  en hel del förändringar. Inte underligt alltså att somliga unga miljöintresserade människor idag undrar varför vi 40-talister inte har brytt oss om miljöfrågorna. Det gjorde vi men etablissemanget dödade dessa gräsrotsrörelser som det dödat alla andra folkrörelser under senare delen av 1900-talet. Så var exempelvis inrättande av Naturvårsverket 1967 (6) ett svar på miljörörelsen och på kraven på en mer medveten miljöpolitik. Valfrid Paulsson, den förste generaldirektören för detta verk, agerade dock snarare mot miljön än för den.)

Feminismen urartar och dödas
Feminismen har en lång historia, som jag inte ska gå in på närmare. Bara säga några ord om dess senaste historia. Jag var förstås kvinnosakskvinna, som det hette på sextiotalet när jag var ung. Det handlade om att kämpa för kvinnors rätt i samhället, till fri abbort, till daghemsplats åt alla så att kvinnor kunde arbeta och försörja sig själva och slippa vara bereonde av sina äkta män, eller av att skaffa sig sådana. Det handlade om kvinnors  möjligheter att forska och om att avancera på arbetsplatserna, om lika lön för lika arbeten.

(Här var jag exempelvis med och bildade Forum för kvinnliga forskare i Göteborg, men drog mig ganska snart ur eftersom jag vid den tiden var ensam med ett litet barn och inte hade möjlighet att vara aktiv på kvällstid.)

I början handlade den akademiska feminismen, som man nu började kalla kvinnokampen efter amerikanskt mönster, om att kvinnor borde ges samma möjligheter att forska som män hade, nu när vi var lika många på grundutbildningen ungefär. Argumentationen var att kvinnor kunde se sådant som män inte såg, just för att vi hade andra samhällserfarenheter än män. Så långt var jag med. Men gradvis övergick den här idén i det jag kom att kalla ”livmodermystiken”. Det blev så väldigt speciellt att vara kvinna så ingen enda man kunde åstadkomma vad kvinnor kunde, kunde se vad kvinnor såg och de kunde heller inte förstå, ens om vi förklarade det för dem. Jag reagerade mot den här glidningen, som handlade om att vi var så speciella, och det gjorde jag för att jag såg biologismen stå på lur bakom den här attityden.

Högern tog snart över problemformuleringsprivilegiet på området och höll med: Visst, kvinnor var väldigt speciella och de borde inte bli som män, som de ju försökte bli, hävdade nu borgerliga kvinnor med Timbros benägna medverkan och understöd. Istället för att kämpa för att kvinnor skulle bli som män, eller för att de skulle ta över makten helt, skulle man erkänna kvinnors särart och uppskatta dem för vad de var. I denna uppskattning, anade man, ingick inte betalningen för utförda sysslor utan den syftade istället till att kvinnor skulle förbli vid den kvinnliga lotten, göra vad de var biologiskt mest lämpade för – ta hand om barn, ja och passa upp och vårda frisk man också förstås – och nöja sig med lägre löner och uppskattningen för detta.

Arbetsgivarföreningen anställde snabbt i huvudsak kvinnor för att föra fram detta budskap och för att slå mot sina jämställdhetssträvande systrar – för mycket god betalning dessutom. Så var feminismen oskadliggjord.

Nu kallas vi som hyser samma åsikter i saken som vi alltid gjort, och som kvinnokämparnas förgrundsgestalter hyste, för ”gammelfeminister” och påstås inte passa i en ny tid, fast det i själva verket är förra sekelskiftets kvinnofälla man motar in oss i igen. Samtidigt har man ställt kvinnor mot kvinnor och även yngre kvinnor mot äldre kvinnor och därmed dödat kvinnorörelsen. Ingen kamp lyckas om de kämpande splittras. Det vet alla som kan något om politik, om sociala förhållanden och om hur propagandanslipstenen ska dras, och de kunskaperna köper sig de penningstarka, som aldrig varit så penningstarka som idag.

Fortsättning följer (fast jag vet inte när)

/Kerstin

Länkar:
1) Timbro, Wikipedia
2) Radio City, Wikipedia
3) Ung företagsamhet, Wikipedia
4) Harrisburgolyckan, Wikipedia
5) Kärnkraftsomröstningen, Wikipedia
6) Naturvårdsverket,Wikipedia
- Min svenska historia III (Dagens inhumana människosyn), Motvallsbloggen 29/8 2009

Övrig rekommenderad läsning:
- Så funkar den, arbetslinjen, Ett Hjärta Rött
- Dags att avliva myten om den socialdemokratiska välfärdsmodellen? Utredarna

Nu skrivs det mycket på nätet om att drottningens far var nazist och somliga anklagar Silvia för att ljuga om saken och för att försöka mörka sin bakgrund. Men kära nån, det fanns nästan inte en enda nazist i Tyskland efter sammanbrottet 1945, och inte heller några f.d. nazister. Det skulle snarare ha varit förvånande om Silvias pappa hade berättat för henne och hennes syskon hur hängivet han trodde på Hitler och hur antisemitisk han eventuellt var vid den tiden. Ytterst få föräldrar har gjort något sådant. Det finns en tendens idag att skriva om 1900-talets historia med ett nykonstruerat facit i  hand som inte gör den moderna historien begriplig.

Jag var i Tyskland första gången 1959, när jag var 15 år gammal. Min pappa, som varit garanterad antinazist när det begav sig, arbetade på Scania Vabis på den tiden, ett Scania som hade långtgående samarbete med Volkswagenwerk i Wolfsburg. Så företagen ifråga anordnade skolutbytesresor mellan Tyskland och Sverige. Barn till anställda på Scania kunde få resa ner och bo i en tysk familj en månad. Därefter reste den tyska familjens tonåring med till Sverige och bodde hos oss svenskar en knapp månad. Under den där månaden i Tyskland bodde vi tre veckor hos våra tyska familjer och gjorde en rundresa i Tyskland under en vecka.

Det jag såg då var ett Tyskland där det fortfarande fanns mycket kvar som visade vad Tyskland hade gått igenom under kriget. Hela stadsdelar, i de städer vi besökte, stod fortfarande kvar, ouppbyggda sedan de bombats sönder. Man höll fortfarande på att reparera den del av Kölnerdomen som av misstag hade bombats exempelvis och kvarteren runt domen bestod av tomma utbrända husskal.

Innan jag åkte ner till Tyskland, sommaren 1959, fick jag stränga order av min pappa att inte tala med min tyska värdfamilj om kriget eller nazismen, som jag ju blivit grundligt upplyst om av honom. ”Man vet inte hur familjen hade förhållit sig under kriget”, menade han, så det kunde bli obehagligt om saken kom upp.

Det hände dock att pappan i familjen, som förstås hade varit soldat under kriget och som, vad jag förstod långt senare, nog fortfarande led psykiskt på grund av sina krigserfarenheter, tog upp gränsen mellan DDR och BDR. Han visade bilder på den och föreföll närmast besatt av att denna gräns hade dragits rakt igenom Tyskland. Det hör också till saken att han och hans fru egentligen kom ifrån den östra delen och att de hade flytt västerut vid krigsslutet samt att de båda hade alla sina släktingar kvar i DDR. Jag lyssnade artigt, nickade och förstod att det kändes förfärligt med den där gränsen, och att det måste kännas hemskt att inte kunna träffa sina närmaste släktingar på andra sidan. För övrigt lydde jag min pappas råd och sade ingenting om kriget eller om nazismen.

Men, när den tyska flickan (vi hade för övrigt väldigt roligt tillsammans och jag trivdes bra i hennes familj) och jag kom till Sverige kom saken på tal oss emellan och det var hon som drog upp den. Hon började helt enkelt fråga mig om kriget och om vad jag visste, för, som hon sade, hon trodde att jag visste mer än hon. Det var nämligen så, berättade hon vidare, att man inte fick någon som helst information om kriget eller om nazismen i skolan, och hon gick i vad som väl närmast liknade ett svenskt gammaldags läroverk. Föräldrarna ville inte heller tala om saken. Hela eländet förtegs för den yngre generationen, för 40-talisterna alltså. Den uppgörelse med kriget och nazismen som senare kom i Tyskland, hade helt enkelt inte kommit igång vid den tiden.

Jag har alltså inte alls svårt att tro att drottning Silvia inte har en aning om vad hennes pappa företog sig under 30-talet och om hur hans engagemang i nazismen faktiskt såg ut. I den mån han talade med sina barn om saken så har han högst sannolikt sagt att han aldrig var övertygad utan nödd och tvungen. De flesta, även av oss andra, vill nog tro våra föräldrar om gott och säger de att de aldrig var övertygade nazister eller att de inte visste, då vill vi tro dem, för vi vet ju att de är ”snälla och anständiga” människor.

Jag finner ingen anledning alltså, att tro att drottning Silvia ljuger medvetet om sin fars nazistiska förflutna eller försöker mörka saken, oavsett hur det såg ut. Hon berättar säkert vad hon ”fått veta” och tror på vad hon säger.

/Kerstin

Länkar:
- Dokumentären som avslöjar Silvias pappa, Expressen
- Drottning Silvia mörkade i TV4-dokumentären om pappa Walthers nazikopplingar, Bosse Schön, Newsmill
- Drottningens far var nazist, SvD

Jag, tycker, säger Carl Tham i Lunchekot, att S måste föra en jämlikhetspolitik och en politik för bra offentliga försäkringar och mindre privatiseringar.

Väl så, det är vi många som anser.

Men en av dem som inom S föreslagits till ny partiledare, Ilija Batljan, förklarar att en sådan politik kan man inte föra, det har S försökt förr och det har inte fungerat däremot måste S tala med företagen.

Tja, vad ska man säga om det?

Som jag minns det, ökade stödet för S i slutet av valkampanjen – äntligen och när media tog upp fallet med den svårt sjuka Annica Holmquist, som nu hade utförsäkrats och skulle tvingas arbeta, tots att hon inte kan på grund av sina sjukdom, eller sälja sin lägenhet för att slippa svälta ihjäl. Det handlar alltså väldigt mycket om vad människor vet om hur Alliansens hjärtlöshet fungerar och för S om att komma ut med sin syn på saken – om man nu har en annan sådan än M förstås, vilket Ilija Batljan inte har.

För det andra har jag inget minne av att S, de senaste 25 åren, inte har pratat med näringslivet, inte har sänkt skatterna för företagen i akt och mening att öka arbetstillfällena, detta är nämligen precis vad man gjort. Det har däremot inte fungerat har dessa senaste 25 år redan visat.

Här har dessutom flera opinionsundersökningar visat att en majoritet av väljarkåren är beredd att betala mer skatt om pengarna går till vård, skola och omsorg. Men det tycks ha gått alla politiska analytiker förbi.

Slutligen handlar det om att S gjort sig av med alla sina möjligheter att komma ut till väljarna med sin syn på politiken (om den nu skiljer sig fån M:s förstås), lagt ner alla sina större tidningar. När man i praktiken låter sina politiska motståndare definiera och beskriva ens politik, som vi ser i de massivt borgerliga media vi har idag, då kan man inte förvänta sig något imponerande väljarstöd.

Mer galenskaper avlyssnade idag:
Anders Borg, en annan av våra beundrade toppolitiker, hörs i lunchekot säga att ”länder som missköter sin ekonomi och behöver ekonomiskt stöd från de andra EU-länderna naturligtvis bör bestraffas”, syftande på de för närvarande krisande EU-länderna.

Det är ungefär lika begåvat som att föreslå att den som missköter sig så illa att han/hon blir våldtagen bör straffas för sitt slarv.

Men visst, det ligger helt i linje med den nya övergripande ideologin om att det gäller att straffa offren. För vad kunde Irland göra mot sin överhettning, eller Spanien ex? Fast man anar ju den vanliga rekommendation, att minska på välfärden för de många och skära i den offentliga sektorn. Enligt dagens ekonomiska ortodoxi är det ju botemedlet mot allt, mot överhettning såväl som mot depression. Varje läkare som skriver ut exakt samma medicin oavsett patientens sjukdom skulle betraktas som galen. Vad gäller nationalekonomi däremot, har detta varit norm de senaste årtiondena, i enlighet, får vi förmoda, med devisen om att ”100  miljoner flugor inte kan ha fel, koskit är gott”.

Det gäller ju dessutom att till varje pris dölja att det handlar om att skydda oansvariga banker, de där som ställer till kriser med jämna mellanrum, inte på grund av inkompetens utan på grund av girighet hos bankernas styrande. Finans- och bankstyrande vet ju att det blir vanliga, helt oskyldiga människor som sedan får betala vad deras roffande kostat, överföringen av rikedomar till bankernas och finansföretagens toppar.

Om S, som en gång bildades för att bekämpa den sortens politik, inte förmår inse detta utan också för en sådan politik som framför allt gynnar de rikaste, då har partiet inget existensberättigande längre.

/Kerstin

Länkar:
- Stark offentlig sektor och tillväxt betonas olika, Lunchekot
- Utförsäkrad trots svår kronisk sjukdom, SR
- Väljarna föredrar välfärd i stället för sänkt skatt, LO
- Skatten sänks – när många vill betala mer, AB
- Sänkt skatt ger inte nya jobb, Vänsterpartiet
- Borg: Inte aktuellt med svensk hjälp till Irland, Lunchekot
- Rationaliseringar och sjukskrivningar, Bengtssonz
- ”Quantitavie Easing”, Esbatis kommentarer
- Fusk, fiffel och myter. Ett Hjärta Rött
- Anders Borg beredd skänka statskassan till eurozonen, Nemokrati

När man valde Mona Sahlin att efterträda Göran Persson ansåg jag att det var katastrofalt och bäddade för en valseger för de borgerliga. Det var riktigt ordentligt ledsamt att bli sannspådd.

Nu har Mona Sahlin gjort ännu ett utspel i media, nämligen om att hon tycker att hela partistyrelsen ska ställa sina platser till förfogande till extrakongressen om ett halvår. Det spekuleras i tidningarna om orsakerna och flera analytiker verkar vara överens om att det handlar om Monas Sahlins kamp om partiledarskapet. Det antas att hennes senaste utspel är inledningen på en process där andra inom partitoppen ska gallras bort och få bära hundhuvudet för valförlusten. Andra beklagar att valanalysen därmed kommer att handla om person istället för om politiken.

Jag har förstås ingen aning om vad som pågår i de innersta kretsarna eller inom partiet och vad som är syftet med det här utspelet, som de övriga i partistyrelsen tydligen inte var informerade om utan som de, liksom vi andra, fick höra om via media. Men, jag är just en av väljarna, en i denna berömda medelklass som Mona Sahlin vill vinna tillbaka och jag kan i alla fall tala om hur hennes beteende ter sig utifrån en oinvigd vanlig, men politiskt intresserad medelklassväljares horisont. Jag är troligen inte ensam om att uppfatta saken så här:

För mig, och troligen för ganska många andra alltså, har Mona Sahlins agerande, ända sedan hon blev vald till partiledare, gett intryck av velande och en obegriplig nyckfullhet. Först ska plötsligt S och MP gå samman inför valet. Då utbryter en storm av kritik för att V inte får vara med varvid Mona Sahlin ändrar sig och tar in V i samarbetet. Sedan är det tyst, tyst och tyst väldigt länge, så länge att man som väljare börjar undra om S/MP/V inte tänker säga något alls före valet om vad de tänker göra om de vinner. Sedan kommer det till slut några små utspel som knappast får några väljare att brista ut i lovsånger eller känna någon överdriven optimism vad gäller de röd/gröna.

Så kommer katastrofvalet, och jo, de rödgröna skulle fortsätta sitt samarbete trots förlusten och stå fast vid sina överenskommelser. Men icke så, för nu kommer Mona Sahlin, bara häromveckan, ut från ett möte med Reinfeldt och förklarar att nu hade man en uppgörelse mellan S och M om den svenska medverkan i Afghanistankriget (mer svenska soldater dit och kvarstannande för oöverskådlig framtid, som Bildt tolkade saken) och V, som hade varit med och utarbetat och stod bakom en helt annan Afghanistanpolitik, skulle kopplas bort från det rödgröna samarbetet. Det ser i alla fall från min horisont ut som ett rejält avtalssvek och även som ett svek mot dem som röstade på S.

Häromdagen går hon så  ut och förklarar att hon anser att alla i partistyrelsen ska ställa sina platser i densamma till förfogande.

Hur i all i all världen kan en partiledare tro att sådant hattande, som i alla fall för oss utomstående börjar se ut som en oändlig räcka av huvudlösa lappkast, ska inge förtroende? Jag kan inte vara ensam om att uppfatta Mona Sahlin som en kappvändare av värsta slag och ha svårt att tänka mig henne som statsminister. Säga vad man vill om M, de är förfärliga, men de är i alla fall konsekventa i all sin egoistiska och empatibefriade vidrighet.

För allt i världen socialdemokrater, välj en ny ordförande för S, och välj dessutom absolut inte Ilija Batljan. Gör man det senare rasslar SD ganska säkert iväg uppåt 20-30% i nästa val. Dessutom kan S lika gärna gå upp helt i M med honom som partiledare.

Finns det ingen inom S som känner till partiets ändå ganska näraliggande historia och som förstår vad det var som attraherade väljarna då, ja även medelklassväljarna? Finns det ingen inom partiet som ser vad som håller på att hända med Sverige idag och som inser varför? Finns det ingen inom S som inser att kampen mot kapitalets totala makt över oss alla, och utarmning av oss, är viktigare idag än på mer än ett halvt århundrade?

PS dagen efter: Jag hittade Erlander på YouTube, berättandes vitsen som jag syftar på i rubriken. Lite humor i allt eländet skadar väl inte, så här kommer den:

Får väl tillägga att jag såg TV-programmet ifråga då det sändes, Hylands hörna, med Lennart Hyland, den tidens populäraste nöjesprogram i TV.

/Kerstin

Länkar:
- Sahlin: Alla bör avgå, AB
- ”Jag har stort förtroende att leda partiet”, AB
- Maktkampen bäddar för ny valförlust 2014, AB
- ”Alla kan tvinga(s) att avgå”, Enn Kokk
– När blev 1990-talets politiska paroller till tidlösa värderingar? Lena Sommestad
- Vid väg(s) ände?, Ordfront magasin
- Bättre att gå av cykeln – än att trilla omkull…, Kildén & Åsman
- Motvallsbloggen 11/12 2009

Rekommenderas också, för detta är vad som väntar även oss framöver:
- Stormsvalor i London? Kildén & Åsman

Med anledning av innehållet i ovanstående bloggpost rekommenderar jag också läsning av det senaste numret av Alba, som frågar om universitetet är nästa krisbransch. Klicka på Albas logo överst på bloggen.

Jag begriper ingenting. Så mycket förstår jag dock, som att det pågår en hel del bakom kulisserna som vi väljare aldrig informeras om. Men exakt vad döljer sig där vad gäller ”vår” plötsligt påkomna krigsiver?

Här krigar Sverige på USA:s och därmed på Afghanska regeringens sida, under NATO-befäl, i vad som i praktiken är ett inbördeskrig i Afghanistan. Vad har Karzai för kvaliteter som vi inte får veta? Det vi vet, åtminstone vi som läser annat än svenska dagstidningar, är att han är en av världens mest korrumperade ledare. Han sitter inte och styr i Afghanistan för att han valts på demokratisk väg. Det är alltså inte demokrati vi försvarar i Afghanistan. Han sitter inte där för att han fått stopp på opiumodlingarna, tvärtom har dessa aldrig varit så omfattande som sedan talibanregimen störtades av USA. Han sitter inte där för att han värnar om kvinnornas frihet i Afghanistan för det gör man inte om man stiftar lagar om männens rätt att låta kvinnorna svälta om de inte ställer upp på deras krav om sex. Så varför sitter han där, än så länge? Kan någon se något annat skäl än att han sitter där för att han är USA:s man? Jag kan det inte. Så min slutsats måste bli att Sverige krigar för USA:s intressen, kort och gott.

Då blir nästa fråga: Varför måste Sverige kriga för USA:s imperialistiska intressen? Det finns bara två tänkbara skäl. Det ena är att politiker vill göra det av rent ideologiska skäl. Att Allianspartierna är en pendang till och i praktiken USA:s, ja egentligen republikanernas, verkställande makt i Sverige, det vet vi ju. Men Socialdemokraterna, och även Miljöpartisterna? Varför vill politikerna i dessa två partier kriga för USA:s intressen? Är det det andra tänkbara skälet som är orsak till detta, nämligen någon form av utpressning från USA:s sida, att USA hotar med handelshinder om vi inte ställer upp exempelvis? Att USA hotar med att inte köpa svenska vapen om vi inte ställer upp?

Om inget av dessa två skäl gäller Socialdemokraternas ställningstagande i frågan, då kan jag inte dra någon annan slutsats än att detta partis ledare är rent otroligt dumma och ofantligt okunniga och dessutom att de omfattar åsikter som står i stark kontrast till vanlig normal anständighet och klart strider mot den ideologi man en gång omfattade.

Som jag skrev i kommentar här tidigare: Jag har betraktat mig som socialdemokrat på vänsterkanten, i omkring 40 år, men nu är det definitivt slut med den saken. Jag har inte längre några som helst sympatier för detta parti, kan inte längre kalla mig socialdemokrat, inte ens med tillägget ”på vänsterkanten”. Länge hyste jag ett visst hopp om partiet, men detta hopp har helt övergett mig nu, i synnerhet som jag under det senaste decenniet sett hur man gallrat bort de förnuftigaste och skickat dem så långt från Sverige som möjligt. Nu finns, vad jag kan se, ingen EU-kritisk röst kvar i den ledande gruppen i partiet dessutom.

Från och med nu är jag rätt och slätt vänstervilde.

/Kerstin

PS: Just nu hör jag på radion Mona Sahlin säga att ”vi” ska ”ta ansvar” för Afghanistan under lång tid och Peter Eriksson förklarar troskyldigt att det handlar om att hjälpa den afghanska regeringen att ta över ansvaret själva. Alltså: vi krigar för att en korrupt USA-stöttad regim ska kunna sitta kvar.

Länkar:
- ”Socialdemokratin måste ändra sig om Afghanistan”, Pierre Schori S, DN
- Vägen ut ur Afghanistan, 2010 (bok), Pierre Schori
- För USA – i tiden. Pierre Schori, S, AB
- ”Afghanistans sönderfall går inte längre att hejda”, Anders Fänge
- Bistånd för krig eller krig för bistånd, G Drougge, SvD
chef (country director) för Svenska Afghanistankommittén i Kabul, DN
– Afghanistan – kriget som inte går att vinna, Wilhelm Agrell, DN
- Civil War Certain as ”Afghan National Army” Now Over 60% Tajik, Craig Murray
- US Supported Afghan Government Warlords Control World Heroin Trade, Craig Murray
– Tomas Ramberg äger (och SvD är underhållande), Bulten i Bo