Jag köpte ett antal böcker på bokmässan i höstas, och lovade komma tillbaka till dem. Det tog lite tid, men här kommer lite om en av dem som gjorde starkt intryck på mig, nämligen Susan Nathans bok Ett annat Israel. Min resa över den judisk-arabiska gränsen, som kom ut på Ordfronts förlag 2006.

Susan Nathan tillhör den grupp av människor som begåvats med den sällsynta förmågan att sätta sig in i komplex problematik och att tänka om, låta verkligheten tala istället för den blinda tron. Hon är judinna, barn till ett par som hade sina rötter i den litauiska judiska befolkningen. Farfarsfar flydde från pogromer i Litauen (också en verklighet som vi sällan informeras om) till Sydafrika och så småningom kom hennes egna föräldrar att hamna i England. Som barn besökte hon Sydafrika regelbundet.

Susan Nathan berättar hur hon blev medveten om sitt judiska arv som liten flicka, boende i London, och om sitt folks historia, om vilka föreställningar hon bibringades under sin uppväxt, om sin judiska bakgrund, om staten Israels tillkomst och politik.

För icke-judar kan det vara svårt att förstå vilket enormt intryck som Israels tillkomst gjorde på oss. (sid 52)

Som femtioåring bestämde hon sig för att flytta från London till Israel och hon skriver:

När jag 1999 kom mig för att begära israeliskt medborgarskap hade jag därför ännu huvudet fullt av romantiska föreställningar om sionismen och den judiska staten. Judarna hade ju Ã¥tervunnit ett folktomt, ofruktbart land – ”ett land utan folk för ett folk utan land”. Vi hade fÃ¥tt öknen att blomma, vi hade fyllt en obefolkad del av Mellanöstern med kibbutzer, de kollektivjordbruk som var statens ryggrad under pionjärÃ¥ren. Den gÃ¥ngen föresvävade mig inte tanken att landet var fullt av främlingar, människor som mina landsmän och jag levde vid sidan av men skilda frÃ¥n. (s.53)

Hon fortsätter med att berätta hur hon, under de första åren i Israel, levde i ett slags lyckorus över att befinna sig i ett land där hon tillhörde en majoritet och fick sina tidigare föreställningar bekräftade. Så en dag för henne vissa händelser till ett av de arabiska områdena i Israel, där arabiska israeliska medborgare bor, staden Tamra. Hon beskriver hur det var som att komma in i ett annat land, ett som hon inte hade vetat fanns inom Israels gränser. Hon fortsätter:

Det stod omedelbart klart att Tamra led av kronisk överbefolkning. Skillnaden i kommunala resurser och investeringar var ocksÃ¥ uppenbar och över staden hängde en skugga av förtvivlan………….
……och jag skakades i grunden av det.En oroande tanke slog mig, en som vägrade ge vika till och med sedan jag kört tillbaka till Tel Aviv.Tamra verkade alltför bekant.Jag undrade var jag hade sett detta förr. Jo, jag kände igen mönstret av diskriminering frÃ¥n mina upplevelser av apartheid i Sydafrika, som jag hade besökt regelbundet under min barndom. Jag förnam samma doft av förtryck i Tamra som jag hade funnit i svarta kÃ¥kstäder. (s. 59)

Hon berättar så om hur arabiska israeler inte får byggnadstillstånd ens på marker som tillhört deras förfäder under århundraden, hur de trakasseras, uppenbarligen som försök att driva dem från deras marker och hus och hem, hur dessa människor när som helst kan råka ut för att statens grävskopor raserar deras hem, hur de aldrig kan vara säkra på att ha sina hem kvar när de återvänder dit efter en dags bortovaro. Hon berättar hur arabiska israeler betalar årliga avgifter till staten, i form av böter, för att avvärja rivning av bostäderna. De kan tvingas betala upp till 24.000/år i det syftet.
Det har blivit rutin i deras liv att betala staten för att hindra förstörelse allt som de har kärt.

Efter ett samtal med en arabisk intellektuell drabbas Susan Nathan av insikt:

Jag förstod att mina privilegier som judisk invandrare hade erhållits på bekostnad av hans folk.
Som vanligt när det gäller mig kunde jag inte leva länge i okunnighet. Därför inledde jag det långa och svåra försöket att informera mig. Jag läste och tog till mig allt jag kunde hitta om israelarabernas ställning och ifrågasatte den officiella versionen. (s.61)

Hon började fråga sina judiska vänner i Tel Aviv om de kände några araber, och jo det gjorde de ju. De hade goda kontakter med bilmekanikern som var arab och som lagade deras bilar, med butiksägaren på hörnet, som var arab. Men arabiska vänner, nej det hade de inga insåg hon.

Uppenbarelsen att jag hade stött på samma typ av relation mellan herre och tjänare som finns i Sydafrika var jag föga beredd på. I en veckas tid hölls jag på sträckbänken av huvud- och magsmärtor. Det var som jag renade mig från alla lögner som jag hade uppfötts med. (s.62)

Susan Nathan bestämmer sig för att flytta till Tamra, för att visa att det gÃ¥r att leva fredligt tillsammans, och hur hon därmed förlorade sina judiska vänner. ”Det finns” skriver hon, ”en inställning av att antingen är man med oss eller mot oss”.

Resten av boken är en blandning av uppgörelse med myterna om Israel och dess tillblivelse och en berättelse om under vilka villkor de arabiska israelerna lever inom Israels gränser. Kanske jag får anledning att återkomma till den här boken. Var och en som vill skaffa sig en mer allsidig bild av staten Israel borde läsa den. Man kan under inga omständigheter hävda att den är skriven av en antisemit.

Slutligen kommer jag att tänka på ett samtal jag hade med en palestinier för mer än 35 år sedan, på den tiden jag befann mig i samma lögnaktiga föreställningsvärld som den Susan Nathan var uppfödd med och tvingades överge när hon flyttade till Israel, och hur jag den gången både frenetiskt och nyanslöst försvarade Israels politik. Samtalet blev inte så långt och jag minns än idag det uppgivna uttrycket i den palestinska unge mannens ansikte. Det skulle ta ytterligare något år innan jag fick min bild av Israel förändrad och förlorade den vanföreställning jag var uppfödd med och som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Minnet av den här palestinska mannens ansiktsuttryck kommer troligen att vara med mig så länge jag är vid mina sinnens fulla bruk. Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag inte visste bättre.

Länk:
Tidigare inlägg, om den Israelbild som jag fostrades in i

Året börjar inte så lovande precis, stormvarning med risk för orkanbyar och det friskar i allt värre just nu. Träden runt huset vajar betänkligt.
Vi har tappat upp vatten, säkrat lite utomhus och snart ska jag stänga av och dra ur kontakterna till datorerna eftersom man också har varnat för åska i eftermiddag.
Nu sitter vi bara och räds ett strömarvbrott och hoppas att om det kommer, det inte ska vara i en halv evighet, som efter Gudrun. Blir det dött på bloggen så beror det i alltså på att vi inte har el.

God Fortsättning!