augusti 2008


Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi16/08 14:33

Det sägs ständigt, och utan eftertanke, att planekonomi alltid bara skapar ofrihet, fattigdom och elände. Detta kan man inte veta, hävdar jag. Nu är jag inte någon hängiven förespråkare av ren planekonomi precis, men ändå anser jag att påståendet ifråga är en sanning med modifikation.

Det har nämligen inte funnits en enda ren planekonomi som inte motarbetats ekonomiskt (och på alla andra och tänkbara sätt också), av de kapitalistiska staterna. Man har exempelvis konsekvent utestängt de planekonomiska staterna från fri handel med alla andra stater (utom med de andra planekonomierna, som ju inte har varit så många), i synnerhet vad gäller avancerade tekniska produkter. De flesta hängivna råkapitalistälskare och marknadsfundamentalister, som annars alltid hävdar att endast frihandel kan skapa välstånd, borde rimligen därmed, och i konsekvensens namn, hävda att planekonomierna givetvis inte hade en chans att lyckas så bra eftersom resten av världen stängde ute dem från just det som skapar välstånd.

Att utan vidare döma ut planekonomierna som usla ekonomiska system, i sig, är som om man i ett samhälle började binda ihop fötterna på alla brunögda inför sprinterlopp och när de blåögda vinner loppen hävda, att därmed har man bevisat att brunögda är sämre på att springa fort än blåögda. Om man sedan lät publiken stå utmed sprinterbanan och slå efter de brunögda och hota dem på alla tänkbara sätt, så torde de brunögda lyckas ännu sämre i sådana tävlingslopp, om de ens ville ställa upp.

Faktum är att vi inte vet hur bra eller dåligt ett planekonomiskt system skulle kunna vara om det respekterades och behandlades likadant som kapitalistiska stater i Västvärlden behandlat varandra, vad gäller handel och andra mellanstatliga relationer. Vi har nämligen aldrig sett hur en sådan ekonomi skulle kunna fungera under goda omständigheter och definitivt aldrig sett dem fungera under de, enligt marknadsliberalerna, bästa och absolut nödvändigaste av alla villkor, med total frihandel med andra länder.

Sedan har vi förstås, och troligen tack och lov, aldrig sett någon ren marknadsekonomi heller men det är en annan historia.

– Inlägget ovan skrivet med anledning av inlägg som man kan läsa pÃ¥ Andreas Bryhns blogg Ekonomikommentarer och kommentarer till flera av hans senaste mycket intressanta och informativa inlägg.

Ej kategoriserad14/08 02:05

Jag brukar ta bort bloggar, som varit sovande omkring ett halvår, från min bloggrulle. Istället lägger jag till en del nya då och då. Idag lägger jag till Rune Lanestrands blogg, som jag just hittade via Hannelores blogg.

Jag träffade Rune några gånger i min ungdom, på den tiden då vi kämpade tillsammans, om än utan direkta kontakter, inom miljörörelsen där Rune var en känd profil och uppskattad av oss andra miljökämpar för sina insatser och sin kamp för miljön. Det var riktigt roligt att upptäcka att han sällat sig till bloggarnas skara och att vi lite äldre, med längre livserfarenhet och ett lite längre tidsperspektiv, blir allt fler i bloggosfären, att denna inte bara består av ungdomar. Dagens inlägg på den här bloggen, en riktig drapa om slyngeln Fredrick Federley, tycker jag dessutom är riktigt träffsäker.

En annan blogg som jag just skrivit in i min bloggrulle är Resursbloggen, som skriver om villkoren för de sjuka i samhället, och om hur politikerna agerar visavi dem som haft oturen att drabbas av sjukdomar eller andra fysiska problem. På Resursbloggen avslöjas ganska mycket av det som föresiggår utanför det massmedia sätter strålkastarljuset på.

Det tillkommer nu så många bra bloggar att det nästan blivit ett problem, dels för att det tar tid innan man hittar dem, dels för att man knappast har tid att följa dem alla men den här utvecklingen är ändå glädjande.

Massmedia&Politik/ekonomi14/08 01:30

Det regnade även idag, så det blev ingen TV idag heller. Hela Sverige ska inte med längre, det är ju helt klart.

Massmedia&Politik/ekonomi12/08 22:13

Tack Marita Ulvskog för att du tog ifrån oss TV:n.

Numer, sedan man släckte ner den analoga sändningen, kan vi bara se pÃ¥ public-service TV när det är vackert väder och när det inte blÃ¥ser. AlltsÃ¥ är det egentligen ingen idé att börja titta pÃ¥ nÃ¥gra serier, som jag gjorde, dumt nog, när jag sÃ¥g första delen av ”Den inre fienden” igÃ¥r, för idag kan vi inte se fortsättningen. Det regnar nämligen! Och inte sänds programmet sÃ¥ att vi kan se det via datorn, dessutom verkar det inte gÃ¥ i repris. SÃ¥ varför satt vi och sÃ¥g programmet igÃ¥r? Bara slöseri med tid när vi inte kan se fortsättningen?

Vi kan, underligt nog, se TV4 och TV6 även i dåligt väder, så varför kan inte Public-service TV sända så att vi kan se även deras program trots dåligt väder. TV4 tittar vi numer inte på, då vi inte står ut med reklamavbrotten, så den kanalen har vi ingen glädje av och TV6 lockar inte heller.

För nÃ¥gra mÃ¥nader sedan trodde vi att det här problemet berodde pÃ¥ att vÃ¥r gamla antenn var för dÃ¥lig, sÃ¥ vi kostade pÃ¥ oss en ny, till det facila priset av 3.500 kr – till ingen nytta! BAH!

Fast det hjälper lite att man har en blogg att skriva av sig sin ilska och frustration på.

Forskning/vetenskap&Massmedia12/08 17:15

Det har tydligen pågått en diskussion (igen) om varför forskare är så ovilliga att ställa upp och svara på journalisters frågor, trots att de borde vara skyldiga att göra det med tanke på högskolornas tredje uppgift, den att informera allmänheten. Även i bloggvärlden har frågan diskuterats (vilket jag missat), hör jag i programmet Media i P1.

Om forskares självbild
Inger Attestam, SvD:s vetenskapsjournalist med medicin som specialitet, menar att det odlas en självsyn inom vetenskapssamhället som säger att man är så kreativ och exklusiv och att det man gör är så märkvärdigt att icke-forskare inte kan förstå vad man gör. (Även Anders Mildner är inne på samma resonemang på sin blogg.) Forskare, menar hon, uppvisar därmed journalistförakt.

Nu kan det förstås finnas forskare som har den här uppfattningen, men jag är ganska övertygad om att majoriteten av alla forskare inte aktar sig för journalister av det skälet. Det är också ett faktum att journalister ofta missuppfattar vad forskare säger och att forskarna sedan inte kan försvara vad journalister påstår att de har sagt. Sådana missuppfattningar behöver inte alls bero på att journalister inte har fattningsförmågor nog. Däremot beror de säkert ofta på brist på grundkunskaper om det de frågar och sedan skriver om. (En del av detta problem kan dock överkommas genom att forskaren får läsa det skrivna alstret innan det publiceras, vilket går bra ibland men ibland inte låter sig göras.) Att påstå att journalister inte har nödvändiga grundkunskaper, som många forskare säkert anser, är alltså inte detsamma som att säga att journalister är dumma eller att de har allvarligare brister i den intellektuella förmågan.

Det är nu en gång så att ju mer man kan om ett område desto svårare blir det att berätta kortfattat och enkelt om en liten eller en större del av detta område, så att det man säger varken missförstås, misstolkas eller vilseleder. Vore det så enkelt att forskare på en halvtimme eller, ännu värre, på några minuter, kunde klargöra något inom sina områden, större eller mindre delar av dem, så skulle man knappast behöva en lång högskole- och forskarutbildning. Då räckte det med en eftergymnasial utbildning på något halvår eller så, under vilket den studerande och doktoranden fick läsa in de där enkla förklaringarna som någon intervjuare har tecknat ner. Så förhåller det sig naturligtvis inte. De flesta forskningsområden är så omfattande att det tar lång tid att verkligen sätta sig in i dem, och att förstå och greppa de komplexa samband eller teorier som de oftast handlar om.

Att säga detta innebär inte att man anser att man själv, som forskare, är så ofantligt mycket mer intelligent, kreativ och exklusiv än alla andra, som Inger Attestam menar, eller övervärderar sig själv, som Anders Mildner föreslår. Det innebär snarare att man vet att det tar lång tid och kräver ganska mycket ansträngningar för att sätta sig in i somligt. Möjligen är man högfärdig såtillvida att man inte tillskriver journalister avsevärt snabbare och bättre fattningsgåvor än man själv har, det själv som kämpat ganska länge för att förstå och greppa om sitt område, men det är ju en helt annan åsikt. Därmed tror jag, nej förresten vet jag, att Inger Attestam (och Anders Mildner) har fel vad gäller de allra flesta forskares självbild. (Själv brukar jag förresten säga att var och en som klarar ett körkortsprov, det värsta prov jag någonsin gjort, också klarar av en universitetsutbildning och troligen även en forskarutbildning, om han/hon är beredd att slita hårt med utbildningen under ett antal år.)

Massmediakontakter farliga för forskare i karriären
Vidare är det faktiskt rent farligt för en forskares karriär att bli felciterad i en större tidning eller allvarligt nerredigerad i radion eller pÃ¥ TV, om han/hon inte tillhör de oavsättliga professorernas skara, vilket ju allt färre gör i dessa dagar. En forskare som rÃ¥kar ut för sÃ¥dant kan nog klargöra för kolleger pÃ¥ sin egen institution att han/hon har felciterats – och bli trodd, men det gÃ¥r inte att förklara det för hela Forskarsverige, alltsÃ¥ för forskare inom samma omrÃ¥de pÃ¥ andra högskolor eller universitet och i andra städer, för dem som sitter pÃ¥ institutioner som man kanske kommer att vilja söka tjänster pÃ¥ i framtiden. Forskare är ocksÃ¥ människor och även om de vet hur fel det kan bli i media, i värsta fall, sÃ¥ tenderar de, som alla andra, att ändÃ¥ ta fasta pÃ¥ det de har läst och bedöma andra människor utifrÃ¥n vad som skrivs eller sagts i media, det där ”ingen rök utan eld” alltsÃ¥.
När doktoranden Malin Sandström i programmet svarade att det inte är en karriärfördel att ställa upp i media, sÃ¥ uttryckte hon sig försiktigt och med ett understatement. Det är inte bara ”inte en fördel” utan det kan vara förödande helt enkelt och innebära att ens fortsatta försörjning inom den egna professionen omintetgörs. Men till och detta är farligt att säga offentligt om man är doktorand eller t.o.m. docent.

Inger Attestam har därmed rätt däremot, när hon, liksom en del andra, menar att forskarvärldens hierarkiska uppbyggnad gör att de som befinner sig lägre ner i hierarkin inte vågar prata. Detta är ett förhållande som de på den lägre nivån inte råder över och därför kan de inte heller klandras för sin ovilja att tala med media. Det räcker faktiskt med den förklaringen, samt det faktum att journalister ofta missförstår, och/eller att det kan vara svårt att kortfattat och enkelt förklara komplicerade samband, för att förstå varför forskare ofta undviker att ha med journalister att göra.

Idag går man kräftgång även på det intellektuella området
Frågan är alltså hur man ska komma tillrätta med problemet att forskare undviker kontakter med media, för visst ska/bör forskare föra ut sina resultat till den skattebetalande allmänhet som försörjer dem. Man åstadkommer under alla omständigheter inte någon förbättring genom att anklaga forskare för högfärd.

Ett steg i rätt riktning togs när man en gång i tiden inrättade professurer så att professorerna vara oavsättliga. Det gjorde man på den tiden då man på allvar ville omsätta de Millska idéerna om vikten av yttrandefrihet och mångfald i de intellektuella diskussionerna och i samhällsdebatten. Den intention har man övergett numer, och på nästan alla fronter. Då, när man menade allvar med dessa principer, ansågs det att för att en person skulle våga tala klarspråk och inte bara agera trutförlängare åt makten, den politiska eller den inomvetenskapliga, måste personen känna sig trygg i sin anställning. Idag anser man istället att kreativitet och nyttig forskning åstadkoms effektivast om forskare tvingas konkurrera med varandra och om de aldrig känner sig riktigt trygga, alltså precis de principer som gäller för alla löntagare numer, för vad jag förstår har man avskaffat livstidsprofessurerna (fr. 1999, rätta mig om jag har fel här). Det innebär, om jag har rätt, att forskare har tummen i ögat så att de inte säger något olämpligt eller något som de kan kritiseras för, både i den interna vetenskapliga miljön och från externa anslagsbeviljande myndigheter samt från sponsrande företag.

Rädda människor är/blir inte kreativa. Det blir bara de som vågar lägga fram idéer som inte följer gamla invanda mönster, och det vågar få göra om de inser att de därmed riskerar sin utkomst. Att pressa forskare och hålla dem i ständig skräck att förlora försörjningen är alltså att förhindra effektiv forskning och vetenskapliga framsteg.

Länkar:
Forskare som vägrar vara med, Media P1 12/8 2008
”Hur man bäst övervärderar sig själv”, A Mildner, Sydsvenskan
Professorsantällning/villkor, Wikipedia

Internationell politik&Politik/ekonomi11/08 17:03

PÃ¥ Mikael Nybergs mycket läsvärda hemsida (länk finns i spalten till höger) läser jag bl.a. en artikel om tillstÃ¥ndet i Indien, Indien efter de nyliberala reformerna – ett land i kallbrand, en artikel som jag förstÃ¥s rekommenderar till läsning.

Jag kan inte bedöma vem som har mest rätt, Nyberg eller liberalerna, som ju hävdar att alla i utvecklingsländerna fått det otroligt mycket bättre de senaste 20 åren, men jag har svårt att utan vidare köpa nyliberalernas påståenden, och i synnerhet om tillståndet i Indien. Det har jag dels på grund av vad jag sett i Sverige de senaste 18 åren dels på grund av hur det gått till de s.k. U-länder som faktiskt har gjort stora, ja otroligt imponerande framsteg vad gäller ekonomi, teknologi och välfärd på bara några decennier.

Sedan de nyliberala ekonomiska teorierna slog igenom i Sverige och man började avreglera marknanderna och tillämpa antiinflationspolitiken här har jag sett omjämlikheten öka kolofantligt. Jag har sett hur allt fler förlorat sina jobb, hur sjuka och arbetslösa fått det allt sämre, hur invandrad svart arbetskraft utnyttjas totalt skamlöst, hur en tidigare hos oss okänd bostadssegregation har utvecklats och hur nedsippringen lyst med sin frånvaro, kort sagt hur de rikas frihet ökat enormt och hur majoritetens frihet har inskränkts rejält de senaste 18 åren. Därför sätter jag mer tilltro till Nybergs m.fl. andra kritikers synpunkter och påståenden än till de nyliberala makthavarnas.

Internationell politik&Massmedia11/08 01:03

Angående Krisen i Georgien vill jag här hänvisa till ett tidigare blogginlägg på Motvallsbloggen: En rent farsartad nyhetsförmedling i en galen värld

För det är inte bara Ryssland som är syndaren här. Tvärtom har USA provocerat Ryssland i flera år nu (varmed jag inte säger att Ryssland är snövitt), men med den vinklade nyhetsförmedling vi har, så får vi inte hela bilden, bara USA:s propagandabild.

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi10/08 03:10

Hörde Reinfeldt förklara att nu skulle alliansen ta reda på varför somliga blir kriminella. Hur tänker han göra det?

Eftersom det finns massor med undersökningar om den saken redan, som han tydligen underkänner, så antar jag att han tänker kika i en kristallkula, i tarotkort eller i stjärnorna. Det brukar väl gå till ungefär så när moderater någon enstaka gång vill ta reda på något. Men vem vet, det kanske står något om saken i Sagan om Ringen, berättelsen som handlar om striden mellan det goda och det onda och som hela regeringen ju var så fascinerad av att man kunde diskutera den i det oändliga.

Länk:
Reinfeldt utlovade stort trygghetspaket, SR
Motvallsbloggen om den nya regeringens vurm för Sagan om Ringen

Djur/natur&Forskning/vetenskap10/08 01:58

Lyssnade på radion, som vanligt, och tror att det var kvällsreprisen av Naturmorgonprogrammet och en intervju med björnforskaren Sven Brunberg, som jag hörde med ett halvt öra. Det står om björnar och björnforskaren på SR:s hemsida för programmet, men radioinslaget hittar jag inte så jag är inte säker här.

Hur som helst, jag hörde en röst i radion förklara att björnhonans strategi för att inte få sina ungar dödade av björnhanarna i trakten är att para sig med så många som möjligt av dem, för då kan han inte veta säkert om han är eller inte är far till hennes ungar och då avstår han från att döda dem.

Milda makter, när fick björnar ett så välutvecklat intellekt att de började förstå sambandet mellan parning och avkomma, och dessutom insikten om genetiskt släktskap? Jag tror i min enfald att det bara är människan som hade förmågan att förstå så komplicerade samband och att spåra samband med så lång tid mellan orsak och verkan. Det var ju dessutom inte länge sedan människan började förstå det där med gener.

Men skämt åsido: Det är något grundläggande fel på de här teorin, som är mycket populär bland sciobiologer, hävdar jag, och bl.a. just för att däggdjurshanar, förutom den mänskliga hanen, inte har en aning om att parning resulterar i avkomma ett antal månader senare.

Jag diskuterar detta utförligare här och här

Länk:
Naturmorgon 9/8, P1

Tillägg: Radioinslaget om björnar finns i Del 2 av programmet. När del 1 är slut så byter nätversionen av programmet automatiskt till del 2 och i mitten av del 2 kan man höra inslaget om björnar. Direktlänk till programmet

Massmedia09/08 13:03

Konstaterar att Sommaprogrammet, som förr ofta leddes av folk med samhällsengagemang och som var ganska intressant dÃ¥ och dÃ¥, numer mest är en under sommaren dagligt Ã¥terkommande ”Mitt livs historia”, en radioversion av den där novellen som man i min ungdom läste i flicktidningen Min Melodi.

« FöregÃ¥ende sidaNästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster