Klart att medierna har hetsat mot flyktingar och invandrare
Idag tog programmet Medierna upp medias främlingsfientlighetsbefrämjande skriverier de senaste 20 åren, och framför allt i början av 90-talet. På söndag kommer dessutom ett program på TV4 där Gustav Fridolin anklagar medierna för att sprida rasistiska budskap. Medieförespråkare förnekar detta förstås, enligt Svt:s förhandsanmälan av programmet. Fridolin har helt rätt dock.
Det har visserligen inte varit vanligt de senaste åren att man direkt gett spridning åt rent rasistiska budskap, men när media, i slutet av 80-talet och början av 90-talet, började beskriva flyktingar och invandrare som ett stort problem, då gav man också rena rasister möjlighet att framträda i radion och uttrycka sina åsikter – utan att någon påvisade felaktigheterna i deras påståenden, något vi inte sett i min livstid. Jag trodde nästan inte vad jag hörde.
När SR kritiserades för detta, försvarade sig journalister med att ”vi rapporterar ju bara som det är, så här tycker folk”. Det tyckte dessvärre fler och fler människor från 1989 och framåt, men huvudskälet till att sådana här åsikter spred sig var just medias skriverier och radions och TV:s invandrarhetsande program och att få journalister gjorde något för att påvisa hur fel många av dem som kritiserade flyktingarna hade, att de bara uttryckte fördomar. Journalisterna förmådde inte se skillnaden mellan människors åsikter om verkligheten och verkligheten själv. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att den rådande relativistiska kunskapsteorin säger att det inte finns någon sanning, att allt bara är ”berättelser” och att vars och ens enskilda sanning (läs ”föreställningar”) är lika goda som alla andras ”sanning/berättelser”. Av allt att döma seglar de flesta journalister fortfarande omkring på obegriplighetens ocean.
Vår mörka historia
Enligt förhandsinformationen om TV-programmet Vår mörka historia, hävdar mediaföreträdare och forskare att det inte går att bevisa att ”mediers skriverier och attacker mot flyktingförläggningar hör ihop.” Nej, det går förstås inte att bevisa men om vi ser till det faktum att opinionsundersökningar om saken, minst tre stycken som gjordes mellan åren 1967 och 1987, hela tiden visade på avtagande främlingsfientlighet i befolkningen under den tid då man inte beskrev invandrare som problematiska eller invandrar- och flyktingpolitiken som dyr och usel i media, och ökningen sedan tar fart från 1989, det år då media fullkomligt exploderade i hets mot invandrare och flyktingar, då kan man sluta sig till att förändringen ifråga har med medias skriverier att göra. Under några år i början av 90-talet matades vi, flera gånger i veckan, med larmrapporter om denna hemska invandrar- och flyktingpolitik och om de hotande ”flyktingströmmarna”. Väldigt lite vid den tiden, dessutom, om att de allra flesta utvisades så småningom.
Rubriker från DN huvudsakligen, åren 1991/92
Klart att människor påverkas av mediaskriverier
Det är väldigt konstigt att media, men ofta även forskare, envist hävdar att vad som skrivs och sägs i media, eller i filmer, inte påverkar människor det minsta. Vore detta korrekt borde vi inte ha användning för media, för att inte tala om att ingen borde ha intresse av att betala miljoner och åter miljoner för reklam eller propaganda.
Den här åsikten är förstås rent nonsens. Media påverkar oss alla, somliga mer än andra, och inte minst påverkar de våra uppfattningar om omvärlden. Skriver man ständigt i media att en viss grupp människor är problematiska eller ställer till problem för samhället och skattebetalarna, att det är hemskt att våra politiker släpper in dessa problematiska människor, då kommer också många människor att börja anse att så är fallet. Då kommer, som ett brev på posten, snart en mindre grupp att börja mobba, förfölja och i värsta fall både misshandla och döda personer inom den förtalade gruppen, den som ”vi inte borde ha i Sverige, den som våra politiker inte borde släppa in”. Vår samtid erbjuder mängder av exempel på just detta.
När media beskriver någon grupp som problematisk, så vet vi att alltid några får för sig att ”göra något åt saken” på eget bevåg. Mediernas skriverier ger dem känslan att de egentligen bara gör vad alla svenskar skulle vilja göra, men är för fega för att göra. Det får dem att känna sig modiga och ”patriotiska”. Alla attentat mot flyktingförläggningar och mot enskilda invandrare och flyktingar, som vi såg från 1989 och framåt är bra exempel. Morden på abortläkare i USA är ett annat bra exempel.
Många människor ”vet” idag att invandrare är mycket mer kriminella än hedenhössvenskar. I en undersökning på 90-talet, frågade man människor vad de ansåg i den här frågan, och dessutom frågade man dem om de kände några invandrare samt vad de tyckte om dessa. Det visade sig då att många ”visste” att flyktingarna var kriminella av sig och otrevliga, men de invandrare eller flyktingar de själva kände, de var inte sådana förstås. De var trevliga. Av detta kan vi dra slutsatsen att de ”allvarliga” problemen med invandrarna hade människorna inte själva upplevt. Föreställningen om invandrare som ett stort problem, hade de alltså inte skaffat sig på grund av egna erfarenheter. Dem hade de serverats i media.
Sådana här skriverier fungerar dessutom inte sällan som självuppfyllande profetior. Den utstötta, förtalade gruppen reagerar med avståndstagande gentemot majoriteten. Tvingar man dem dessutom att leva sämre än majoriteten, så skapar man förstås fler kriminella inom denna grupp. Det gäller även utslagna hedenhössvenskar som diskrimineras eller behandlas illa av samhället.
Medias skriverier fick andra konsekvenser, och detta talar man tyst om. Många tjänstemän inom flyktingmottagningarna runtom i landet började nämligen behandla flyktingar mycket illa. Medias återkommande fetstilskrav på att ”man måste sluta dalta med flyktingarna”, att ”man måste ställa hårdare krav på flyktingarna” etc. fick till följd att många flyktingar förnedrades på ett rent upprörande sätt. Jag såg det inifrån då, och förfärades. Det var då jag verkligen insåg hur det som hände i Tyskland under trettiotalet kunde hända, något jag grubblat mycket över tidigare och bara inte kunnat förstå.
Det var nu bara självklart att många av barnen till de föräldrar som förnedrades knappast skulle växa upp till medborgare som kände solidaritet med det svenska samhället. Tvärtom skulle ett antal av dem, med stor säkerhet, ta avstånd från Sverige och hedenhössvenskarna. Det som alla säger sig inte förstå idag, är bara en självklar följd av drevet mot flyktingar och invandrare som media bedrev från 1989 och några år framöver, och som förstås dessutom göddes av den arbetslöshet som uppstod på 90-talet, som följd av fastighetskraschen och den vanvettiga ekonomiska sparpolitiken som både regeringen Bildt och regeringen Persson förde, men framför allt regeringen Bildts flyktingpolik, som kom som svar på medias skriverier. Nu är vi dessutom där igen.
Det är idag inte svårt att förutsäga att ett antal av barnen till alla de hedenhössvenskar som idag pressas ut ur sjukförsäkringssystemet eller från a-kassan, kommer att reagera likadant som somliga flyktingbarn har gjort. Det är på det här sättet man skapar värstinggenerationer. Det vet alla som kan något om samhällsutveckling och om sociala processer.
I programmet Medierna förnekar journalister alltså att media bedrev en formlig kampanj mot både flyktingar och flykting- och invandrarpolitiken tidigare. Var och en, som vill och orkar, kan emellertid gå in i läggen och få hur många belägg som helst för att detta faktiskt var fallet. Hade artiklarna legat på nätet, men detta var före Internet, så hade det inte gått att blåneka som man gör idag.
/Kerstin
Länkar:
Flyktinghets och felcitat, Medierna, SR
Vår mörka historia, del 3, TV4
Vår mörka historia, del 3, TV4, se filmen här
Den stora myten om journalisten, Dan Josefsson
Rekommenderad läsning:
The spirit Level, Why More equal Societies Almost Always Do Better, Richard Wilkinson. Kate Pickett, 2009