april 2011


Internationell politik08/04 02:13

Det här inlägget har sin grund i att jag såg filmen ”Wilsons War” förra fredagen. Det var en film med Tom Hanks som kongressledamoten Charlie Wilson och Julia Roberts som den stenrika texasdamen Joanna Herring. Den handlade om hur USA kom att stötta afghanerna i kriget mot Sovjet. Jag tog den väl inte på så överdrivet allvar när jag såg den men när jag började kolla upp historien lite närmare så verkar den faktiskt vara korrekt i sak även om det verkliga spelet naturligtvis var mer komplext och utdraget än vi såg i filmen och betydligt fler människor var inblandade i processen än filmen visar.

Axel Oxenstjärna lär ha sagt till sin son att : ”Vet du inte min son med hur lite klokhet världen styrs”. Han hade tydligen alldeles rätt och jag skulle bli pensionär innan jag förstod den fulla vidden i detta yttrande, efter att jag i hela mitt vuxna liv har grubblat mig halvt grön för att försöka förstå alla galenskaper som politiker har företagit sig under den tid jag levt, varför dessa beslut har ”begåtts” alltså.

Vi vanliga människor, som tänker lite, försöker ju oftast hitta rationella skäl till olika staters och politikers ageranden. Det förefaller alltså vara att tillskriva politiker alldeles för mycket av förnuftigt tänkande. Det enda politiker verkar tänka rationellt om är hur de ska lura sina medborgare att acceptera vad de gör och möjligen om sin egen personliga ”välfärd”. De politiska orsakerna till vad de gör kan sedan vara hur ogenomtänkta och kortsiktiga som helst och utan någon som helst kontakt med verkligheten.

Så här var det alltså, i korthet (den som såg filmen kan hoppa direkt till ”Dagens Afghanistankrig”) när USA ingrep i kriget mellan afghanerna och Sovjet: Joanna Herring hade varit i ett flyktingläger i Pakistan och förfärats över vad hon såg, framför allt av att se barn som lemlästats av sovjetiska landminor. Hon ville stoppa de hemskheter som hon sett och engagerade Charlie Wilson, som var Texas man i kongressen. Han var tveksam först men efter att han hade varit i flyktinglägret, och med egna ögon sett de drabbade, började han skaffa fram pengar och tillstånd att skicka vapen till afghanerna, till dem som senare kom att kallas talibaner. Wilsons lobbande föll i god jord i USA, men han fick även stöd från andra stater. Således utrustades talibanerna i Afghanistan med målsökande robotar bl.a. med vars hjälp de kunde börja skjuta ner sovjetiskt flyg och därmed stoppades till slut Sovjets framfart i Afghanistan.

Det var förstås så att många styrande i USA gillade idén att Sovjet skulle besegras i Afghanistan, men längre än så verkar det alltså inte ha varit någon som tänkt. Vi vet hur det gick. Talibanerna kom till makten i Afganistan och började inrätta en stat byggd på islamiska lagar, förbjöd kvinnor att gå i skola, förbjöd dem tom att gå till läkare och givetvis att arbeta utanför hemmet, samt tvingade alla kvinnor att bära burka. De började riva urgamla kulturhistoriskt värdefulla monument och, vilket väl var bra dock, fick totalt stopp på opiumodlandet i landet som återupptagits i dagens Afghanistan.

Dagens Afghanistankrig
Ett antal år senare fick Bush d.y. för sig att Usama bin Ladin hade planerat och ansvarat för 9/11-attentatet på World Trade Center och bestämde sig för att straffa honom, där han antogs befinna sig, i Tora Bora-bergen i Afghanistan, detta trots att bin Ladin visserligen välsignade tilltaget att flyga in World Trade Center men förnekade direkt inblandning.

Den USA-ledda invasionen av Afghanistan officiellt Operation Enduring Freedom, inleddes de 7 oktober 2001, i kölvattnet efter 11 september-attackerna samma år. Det officiella målet med invasionen var att fånga Usama bin Ladin, utrota alQaida, och få bort talibanregimen.

Senare samma månad installerade FN en interrimsregering i Afghanistan som leds av Hamid Karzai. År 2004 hölls val i landet…

FN:s säkerhetsråd fastställde 1999 och 2000 resolution 1267 och 1333 som var riktade mot talibanregimen, som gav al-Qaida finansiellt och materiellt stöd, för att få talibanerna att utlämna bin Ladin till rättegång för ambassadbombningarna och att få dem att stänga träningsläger. (Afghanistankriget (2001-)

Sagt och gjort och utan vidare eftertanke satte USA igång att bomba i Afghanistan (7/10 2001), och liksom senare i Irak helt utan tanke på konsekvenserna och hur man skulle ta sig an dessa. Irakkriget rättfärdigade Bush med att hävda att Saddam satt på massförstörelsevapen och hotade att totalförstöra hela världen. När det stod klart att Saddam inte hade dessa massförstörelsevapen sade han istället att han ville hämnas på Saddam för att denne hade försökt att döda hans pappa i samband med Kuweitkriget. Det senaste har ingen förnuftig människa trott på men nu börjar jag faktiskt göra det. Mer eftertanke än så behöver tydligen inte ligga bakom startande av krig och orgier av mördande och förstörelse. Förnuftigare än så verkar inte Västvärldens politiker vara. Bakom alla USA:s krig tycks dessutom vissa galningars i USA idé om att ge USA världsherravälde ligga, oavsett kostnader i människoliv, en vanvettig pojkdröm alltså.

Resultatet känner vi. Halva Europa har dragits in i bomb-och krigsaktiviteter i Irak och senare i Afghanistan. Mängder av oskyldiga civila har dödats, lemlästats, torterats och tvingats på flykt.

Filmen ”Wilsons War” och det som förefaller ha varit orsaken till det nu pågående Afghanstankriget fick mig att börja fundera på hur dagens bombande av Libyen började. Vilka var det som flaggade för detta bombande av Libyen, varför gjorde de det? Så jag började söka svaret på den frågan på nätet. Därmed är jag framme vid:

Beslutet att bomba Libyen (=inrättandet av flygförbudszonen).
Hur kom det sig alltså att (delar av) NATO, och Sverige, nu krigar och bombar i Libyen? Det är desto konstigare som Ghadafi, som tidigare framställdes som djävulens avföda på jorden, togs till nåder igen 2003 och han har sedan dess verkat komma alldeles förträffligt väl överens med Väst. Varför attackera honom nu samtidigt som man utan vidare accepterar att andra diktatorer i Mellersta Östern dödar sina landsmän?

Först tänker jag på att agerandet i Libyen från Västvärldens sida rätt  mycket liknar det som hände i Irak. Där beslutades om en överflygningsförbudszon efter Saddams invasion i Kuweit, och det första Irakkriget, varefter USA bombade Irak regelbundet under dryga tio år samtidigt som man utsatte Irak för handelsblockad och fick Saddam att skrota alla planer på egna atomvapen. Det senare var också fallet med Ghadafi, som lade ner sina planer på sådana i början av 2000-talet vilket var en av orsakerna till att han togs till nåder igen i Väst. Men nu beslutar Väst sig alltså för att börja bomba Libyen och klart i akt och mening att störta Ghadafi. Vad vill man ha istället?

Så här var det alltså: Den 15:e februari börjar omkring 200 personer demonstrera i Benghazi. Det ser först ut som en fortsättning i Libyen på de fredliga protesterna vi hade sett i Tunisien och sedan i Egypten. Demonstranterna skingrades av polisen och några demonstranter skadades, precis som var fallet i både Tunisien och Egypten. Dagen efter protesterade människor även i andra städer i Libyen och i Al Bayda satte de protesterande eld på ett par bilar och brände ner trafikpolisens högkvarter. Den 18:e avrättade de 50 legosoldater (?) i Al Bayda  samt ett par libyska ”konspiratörer”, sades det. Det rapporterades också att Ghadafi använde helikoptrar mot de ”demonstrerande” och sköt och dödade mängder av dem.

Vad som faktiskt händer i Libyen är nu svårt att få grepp om. Rapporterna är inte entydiga och vi kan nog ta för givet att motsidans ondska överdrivs från båda sidor, som det brukar vara i sådana här fall. Klart är dock att våldet trappas upp dag för dag. Redan efter några dagar hade det hela utvecklats till något som mer liknar ett inbördes- eller klankrig än fredliga demonstrationer.

Klart är också att Ghadafi i tämligen gapiga och hotfulla ordalag beskyllde demonstranterna, eller rebellerna som de snart kallas, för att vara Al Qaida-män och ren drägg och att han förklarade att han tänkte bekämpa dem till sista blodsdroppen – förmodligen hans stora misstag. En del av Ghadafis förtrogna överger honom men han tycks ändå ha en hel del stöd i befolkningen.

Den 24:e kräver EU att Libyen ska uteslutas ur FN:s råd för mänskliga rättigheter och att FN ska utreda våldet mot människorna i Libyen och nu spärrar flera länder Libyens, eller om det är Ghadafis, ekonomiska tillgångar utomlands. Två dagar senare bildas en interimsregering i Libyen av Libyens förra justitieminister, som erkändes av den libyske US-ambassadören.

Hur och varför beslutade man att införa en flygförbudszon?
Så här långt och ända fram till idag får man ganska detaljerad information om det militär läget i Libyen på engelska Wikipediasidan om konflikten. Däremot är informationen om hur diskussionerna gått i Väst om hur man skulle agera, eller inte agera, i Libyen lite svårare att vaska fram.

I början av mars föreslår Cameron en överflygningsförbudszon över Libyen. Merkel och andra i EU menar nu att en sådan kan bara komma ifråga under förutsättningen att a) Ghadafi gör sig skyldig till värre brott mot sin befolkning b) att FN:s säkerhetsråd ställer sig bakom aktionen c) att Afrikanska unionen och Arabförbundet gör detsamma.  Barack Obama är också måttligt intresserad.

Det tycks ändå ha varit Sarkozy som ivrade mest för en överflygningsförbudszon och som skulle komma att inleda krigsinsatserna i Libyen. Han vill avsätta Ghadafi och försökte omkring den 17:e mars få FN med på överflygningsförbudszon. Samtidigt försöker England och Frankrike få Arabförbundet med på noterna. Orsaken till Sarkozys iver att få agera kan mycket väl vara den som Björn Nilsson på bloggen Björnbrum föreslog i en kommentar här på bloggen och som även andra fört fram, att han ligger illa till inför ett val nästa år och tänker sig att lite uppvisande av handlingskraft ska göra susen. Möjligen tänker han sig också att det franska stridsflygplanet därmed ska få köpare.

The French president, in need of a political boost, called world leaders to an emergency war council in Paris to agree on military action against Moammar Kadafi in Libya, then his planes struck. (As France takes the reins on Libya, Sarkozy triumphs – Los Angeles Times)

Alltså satte han redan omkring 7:e mars ingång ett lobbande och ett intensivt arbete för ett ingripande i Libyen. Sarcozy är sedan länge god vän med filosofen med stor F i Frankrike, Bernard-Henri Lévy, i alla fall från och till. Levy ringer honom och erbjuder sig att resa ner till Benghazi för att tala med oppositionen och ta reda på vilka som leder upproret.

Two days later, on Monday, March 7, BHL was back in Paris, meeting with the president. Sarkozy said he’d take the extraordinary step of recognizing the rebels’ government the following Thursday. Then BHL took an extraordinary step of his own. He asked Sarkozy to keep the whole thing a secret from the Germans, who were already expressing reservations about supporting the Libyan uprising—and also from French Foreign Minister Alain Juppé, who would, BHL insisted, ”throw a wrench in the works.”

Sarkozy was riding high just then. He bragged to the Libyans that he’d have no problem persuading the European Union to back his play. But at a summit in Brussels the day after he recognized their government, he found ”the door slammed in his face,” says a friend. Germany’s Chancellor Angela Merkel tried to distance herself from French bellicosity, and, following her lead, the German press branded Sarkozy and BHL ”a pair of egomaniacs.” (In “Sarkozy’s war” in Libya, a not-so-hidden hand – Yahoo! News)

De personer Levy hade talat med i Libyen hade förklarat för honom att om de inte fick stöd utifrån skulle Ghadafi massakrera hela Benghazi och mängder av oskyldiga civila skulle dödas. Så nu var det bara att skrida till verket. Englands Cameron var med i leken, Tysklands Angela Merkel förhöll sig kall, liksom flera andra EU-medlemsländer. Men:

En FN-diplomat bekräftade 7 mars, anonymt till Ageny France Pressel att Frankrike och Storbritannien tillsammans arbetade på ett förslag till en FN-resolution om flygförbudszonen över Libyen. (Upproret i Libyen/Wikipedia)

Det är svårt att få något grepp om exakt hur turerna gick, men det är klart att USA ställde sig kallsinnigt från början i och med att försvarasminister Gates ansåg att man inte skulle ställa upp.

Any such account will, inevitably, lay out the moral case for protecting civilians from a tyrant. But the more one learns of the inside story of the war’s inception, as told by people close to Sarkozy, the clearer it is why U.S. President Barack Obama seemed wary of this alliance from the first. Intervention in Libya might well serve American ”interests and values,” as Obama said, but from the start White House aides shied away from what they called ”Sarkozy’s war” and were glad to let France have the glory—or blame. (An intimate look at French pres…)

 

Besvärligt för Sarkozy således:

 

It is leaving French president Sarkozy standing alone. On Thursday, in a surprise announcement forcing the hands of his EU partners, Sarkozy became the first head of state to recognize the rebels of Libya National Council as the country’s legitimate government. President Sarkozy also stroke a bellicose tone by proposing “targeted air strikes” in Libya as a way to end the violence. Sarkozy’s ability to act, usually for the worst but in this case for the better, can not be underestimated. (Will Sarkozy Have The Balls…)

I USA är Obama alltså tveksam och tycks helst vilja stå utanför ett ingripande i Libyen. Där kommer emellertid Samantha Powers, en kvinnlig journalist med ett Pulitzerpris bakom sig, som bland annat talade för ingripande i f.d. Jugoslavien mot serberna och som numer är medlem i det nationella säkerhetsrådet i USA, att agera för inrättandet av ett överflygningsförbudszon i Libyen.

The United States did not go to war in Libya because “there was some dramatic meeting in the Oval Office where everybody tried to persuade the president not to do this, and Samantha rolled in with her flowing red hair and said, ‘Mr. President, I stand here alone in telling you that history calls upon you to perform this act,’ ” said Tom Malinowski of Human Right Watch, a friend. (Still Crusading  but Now on...)

 

På sin sida hade hon två andra kvinnor:

News reports first disclosed in the New York Times said that Ms. Power, U.N. Ambassador Susan Rice and Secretary of State Hillary Rodham Clinton helped overrule reluctant defense and military leaders in persuading Mr. Obama to launch military operations against Col. Gadhafi’s forces. (Anti- American Obama Aide...)

 

Nu lyckas man också, förmodligen Sarkozy, få med sig Arabförbundet, fast uppenbarligen var det bara halva förbundet som ställde sig bakom kravet på en flygförbudszon över Libyen (som man sedan försökt backa från dessutom). Men detta och de tre kvinnornas övertalningsförmåga räckte tydligen för att även USA skulle gå med.

 

You invade Bahrain. We take out Muammar Gaddafi in Libya. This, in short, is the essence of a deal struck between the Barack Obama administration and the House of Saud. Two diplomatic sources at the United Nations independently confirm that Washington, via Secretary of State Hillary Clinton, gave the go-ahead for Saudi Arabia to invade Bahrain and crush the pro-democracy movement in their neighbor in exchange for a ”yes” vote by the Arab League for a no-fly zone over Libya – the main rationale that led to United Nations Security Council resolution 1973. (Expose the US-Saudi Deal…)

 

Saken kommer så upp i FN:s säkerhetsråd, 19/3 2011 där man dock inte fattar ett enhälligt beslut om överflygningsförbudszon. Bl.a. Kina och Ryssland lägger ner sina röster. Men rösterna för räckte till och därmed fattades det numer berömda FN-beslutet 1973, om ett inrättande av överflygningsförbud i Libyen av humanitära skäl.

His 20 guests had barely reached an agreement when Sarkozy announced that French planes were already in the air preparing to strike. (As France takes the reins...)

Så var det igång. Någon vecka senare kommer förfrågan till Sverige om att medverka, vilket riksdagen beslutar i någon slags snabbprocess med mycket lite tid till eftertanke eller diskussion om saken.

Och fortfarande när FN beslutar om överflygningssförbudszon vet man inte riktigt vilka oppositionen/rebellerna i Libyen är och man har ingen aning om vad man åstadkommer, hur det kan komma att se ut i Libyen om den s.k. oppositionen, eller rebellerna, segrar. Somligt tyder nämligen på att Ghadafi hade rätt, att åtminstone några i denna opposition är al Qaida-anhängare.

Man kan i värsta fall få se samma utveckling i Libyen som i Afghanistan, muslimska fanatiker som inrättar en muslimskt styrd stat, eventuellt bara i östra Libyen, där situationen för många libyer blir värre än eller lika dålig som den varit under Ghadafi. Men, vad som hänt om inte om funnits det vet vi inte och kommer aldrig att få veta och fortfarande, även om några personer framträtt och av Frankrike erkänts som Libyens rättmätiga regering, vet vi inte vilka rebellerna är. Vad vi vet nu emellertid, är att efter att man slagit ut viktiga delar i Ghadafis försvar och så att säga gjort de stridande parterna mer jämnbördiga, även om Ghadafi fortfarande tycks starkast på marken, så har man bidragit till ett mer utdraget inbördes- eller klankrig och troligen till att fler civila drabbas, skadas, dödas eller tvingas på flykt i slutänden.

With almost theatrical gravitas, Sarkozy said France had ”decided to assume its role, its role before history” in stopping Kadafi’s ”killing spree” against people whose only crime was to seek to ”liberate themselves from servitude. (As France takes the reins...)

Visserligen verkar det ha varit en krånglig väg fram till bombandet, men inte förefaller agerandet så noggrant övervägt den här gången heller men det verkar faktiskt inte ha handlat om olja, som de av oss som föreställer oss någon slags ekonomisk rationalitet bakom sådana här aktioner tänker oss. Istället har det tydligen även den här gången handlat mer om känslomässiga skäl, möjligen med undantag för Sarkozy, som kanske haft det kommande valet i åtanke. Men det är en ren spekulation.

Och just idag hör vi hur Nato, som tog över ansvaret till slut, efter visst trassel vad gällde vem som skulle stå som ansvarig för aktionen, just har bombat ihjäl ett antal rebeller, varvid rebellerna är förargade och beskyller Nato för inkompetens. Jag är böjd att hålla med dem, men deras naiva föreställning att endast fienden till Ghadafi skulle drabbas av upprätthållandet av flygförbudszonen var också tecken på inkompetens. Samtidigt undrar man tydligen på Nato-sidan varför inte fler av Ghadafi-anhängarna hoppar av och går över till rebellsidan. Måhända förstår man inte vad ett klansamhälle är.

Tillägg 23/4 kl 23.45:
The Plan — according to U.S. General Wesley Clark (Ret.)

/Kerstin

Länkar:
- Charles Nesbitt Wilson, Wikipedia
- The Interview. Charlie Wilson talked to Owen Bennett Jones back in 2006. BBC World Service
- Afghanistankriget (2001–) Wikipedia
-  ISAF i Afghanistan, Regeringskansliet
- Länkar till artiklar om Libyen, The Browser
3) Upproret i Libyen, Wikipedia
3) Timeline of 2011 Libyan uprising, Wikipedia eng.
- As France takes the reins on Libya, Sarkozy triumphs, Los Angeles Times
– French intellectuals who helped launch the war in Libya, Christopher Dickey, The Deadly Beast
- Libya no-fly zone setback for David Cameron, Guardian 11/3 2011
- Sarkozy pleads UN for Libya no-fly zone, Sky News
- As France takes the reins on Libya, Sarkozy triumphs, Los Angeles Times
- In “Sarkozy’s war” in Libya, a not-so-hidden hand, Lora Rozen, Yahoo News
-Upproret i Libyen, Svenska Wikipedia
- Anintimate look at the French president and his ties to the incestuous world of
- Will Sarcozy Have The Balls To Attack Gaddafi’s Forces, Gilbert Mercier, News Junkie Post
- Still Crusading, but Now on the Inside, Sheryl Gay Stolberg, The New York Times
- The Real Reason Behind Libya Attack: PetroBras,Three Women,False
- Susan Rice: A Voice for Intervention, Time
- Pat Dollard, The War Starts here, Pat Dollard
- A Very Dirty Trade-Off. The US Saudi Deal on Libya and Bahrain, Pepe Escobar, counterpunch.org
- As France  takes the reins on Libya Sarkozy triumphs, Kim Willsher, Los Angeles Times
- Natobomber dödade rebeller, SvT
- Missnöjet med Nato ökar efter attacker, Ekot, SR:
- Why Nothing Good Will Come of This. Intervening in Libya, Vijay Prashad, counterpunch.org
- Another NATO Intervention? Libya: Is This Kosovo All Over Again? Diana Johnstone, counterpunch.org
- Sarkozy election campaign was funded by Libya – Gaddafi son. Guardian
- Don’t Think, Recognize! Sarkozy’s Stupid Move on Libya, Patrick Cockburn, counterppuch.org 11-13/3 2011
- The Libyan Precedent. Where the US Chooses to Intervene, Nicola Nasser, counterpunch.org
-  Warmongers: They’re not Just Neocons Anymore, Pen & Sword
- Anti-American Irish Obama Aide Samantha Power Says Obama Triggered Whole Libyan Uprising, Pat Dollard
- What Is Samantha Power Thinking? Matthew Shaffer, National Review
- Why Libya 2011 is not Iraq 2003, Peter Bergen, CNN
- Obama’s nuanced call to arms in Libya, Doyle McManus, Los Angeles Times
Promise,”New” U.N. Agenda, uncoverage.net

 

 

Internationell politik&Livsfrågor02/04 20:56

Aktuell, som hela tiden sedan den sjöngs första gången, Bob Dylans sång, sjungen av Joan Baez:

Obama tyckte inte heller om krig, vad det verkade, och anser att presidenter i USA inte har rätt att starta krig utan kongressens tillstånd:

Men när det gäller Libyen har han kanske Gud på sin sida, och då behövs inte kongressens tillstånd förstås.

Annat är det med Reinfeldt. Han har ju inte Gud på sin sida så han behövde stöd från riksdagen för att skicka in Sverige i ett krig till, och en överväldigande majoritet av denna tycker uppenbarligen om krig.

/Kerstin

Länk:
- Libyan bombing ’unconstitutional’, Republicans warn Obama, Guardian
- When a president goes to war, Los Angeles Times
- Occupying the World. The New Colonialism, Paul Craig Roberts, counterpunch.org

Internationell politik01/04 03:50

Först, jag finner, i en artikel i Guardian, att man tydligen tänker ta död på Ghadafi genom att se till att han inte ska ha någonstans att ta vägen, inte kunna leva vidare någon annanstans, vilket är att gå utanför FN-mandatet. Med detta har man således dömt Ghadafi till att kriga till sista blodsdroppen. Ghadafi såg ju vad som hände med Saddam. Väst, numer Nato, garanterar därmed att många fler människor kommer att dö i inbördeskriget innan det är över än som kanske behövt dö om man hade ordnat Ghadafi en acceptabel reträttplats.

Västmakterna vill alltså ha så mycket blodspillan som möjligt i Libyen. Men det är ju klart, att om Gadhafi får leva så kan han ju avslöja en massa obehagligheter om Västvärldens ledare. Så det gäller förstås att se till att han dör så att man slipper ställa honom inför rätta i Haag exempelvis. Saddams sida av saken fick vi ju aldrig höra eftersom han ställdes inför en domstol med dolda förhandlingar i Bagdad innan han hängdes, vilket däremot skedde inför öppen ridå, eller i varje fall lades hängningen ut på nätet. Vi slapp alltså höra honom berätta om hur svinigt Väst hade betett sig i området under många år.

Och det förstås, ett längre krig är ju bra för Västvärldens militärindustriella komplex. Men omtanken om de civila, vart tog den vägen? Är det kanske civila politiker i USA och Europa man vill skydda i första hand?

Och nu ljuger man hej vilt för oss, och från alla håll
Vi har nu ingen aning om vad som är sant och osant i det som rapporteras i media idag, och på nätet, om och från Libyen. Att man ljuger oss fulla, från alla håll, kan vi dock vara helt säkra på. Det gör politiska ledare, och andra krigshetsare, alltid när man beslutar att gå i krig, för att få anfallskrig att verka vara humanitära insatser och därmed få folkets stöd för dem. Så gjorde Hitler när han lögnaktigt påstod att Polen hade angripit tyskarna vid gränsen innan han gick in i Polen, så gjorde Bush innan USA gick in i Irak för snart 10 år sedan. Då blåljög han för hela världen och lyckades säkert lura en majoritet även utanför USA. Anfallet mot Irak, påstod han, var nödvändigt för att Saddam hotade hela världen med sina massförstörelsevapen. Han hade inga sådana, förklarade insatta personer men jodå, amerikansk militär skulle snart leta fram dem bara de kom in i Irak. Det gjorde de inte. Det fanns inga sådana och det visste man redan i Pentagon. Saddam ljög inte. Bush blåljög också när han hävdade att Saddam stod bakom 9/11 och var nära lierad med den nyuppfunne fienden muslimskt fanatiska Al Qaida. Sanningen visste alla någotsånär kunniga. Saddam var totalt emot religiös fundamentalism och bekämpade muslimsk extremism frenetiskt i Irak.

Vi som minns, vi tror inte på ett enda ord som vi matas med idag om Libyen, i varje fall inte jag. Frågan är bara vad exakt man ljuger om, inte om man gör det.

Man påstod ex. att Ghadafi bombade det libyska folket och för att rädda detta måste man alltså upprätta en överflygningsförbudszon i Libyen. Han bombade inte, hävdar ryssarna i den här videon:

Libya airstrikes did not take place says Russian military

Ghadafis son hävdar samma sak. Så vem ljuger i det här fallet? Ryssarna eller USA/Nato? Den som var med före Irakkriget vet att Västvärldens ledare kan ljuga precis lika bra som ryssar och libyer. Så det är ingalunda klart vilka man ska tro på här.

Jag lutar åt ryssarna för jag har letat efter, och inte hittat några bilder eller filmer som utgör klara belägg för de där Ghadafiska bombattackerna mot en stad. Det är underligt med tanke på att nästan allting som sker i närheten av många människor idag filmas av någon, och ofta hamnar på nätet. Vi kan nog vara helt säkra på att alla dessa människor som drabbades och som hatar Ghadafi hade ansträngt sig för att få ut sådana bilder på nätet. Finns det någon annan som kan länka till en sådan film, på bombningar i städer, som ägde rum före Frankrikes och Natos bombningar så gör gärna det. Jag välkomnar en sådan hjälp eftersom jag vill veta vad som är sant här.

Och vem är det som ljuger i filmen nedan. Enligt vad man säger till oss så har inte FN sanktionerat Nato- eller amerikanska trupper på marken i Libyen och man ska inte sätta in markstridskrafter. Så någon måste ljuga med den här filmen Vem? Och varför?

Men det är kanske bara de där grabbarna som ska tipsa om lämpliga bombmål förstås:

The New York Times reported that the CIA had inserted clandestine agents into the country to gather intelligence and help with identifying targets for airstrikes.
(Libya conflict: revelations emerge that Obama has authorised undercover help,guardian.uk)

Och i filmen nedan, som verkar vara ett dataspel, attackerar ”de allierade” Libyen. Säkert inte en enda civil person hemma den dagen, för annars kunde ju någon ha skadats och det var skydda civila man skulle göra, inte bomba dem. Fast Al Jazeera ljuger kanske (om det nu verkligen är Al Jazeera?), det vet man ju inte. Ryssarna menar ju, åtminstone indirekt, att TV-stationen ifråga  ljuger om de där första Gadhafiska bombningarna, som den tydligen har rapporterat om. Man har kanske effektivare satelliter på Al Jazeera än ryssarna har – vem vet.

Påvens sändebud i Libyen, som väl inte ljuger i alla fall, påstår att för några dagar sedan dödades 40 personer av en fransk bomb. Men om inte om hade varit, och Gadhafi hade fått råda ensam, om Nato inte bombade Libyen alltså, så hade ju många fler dött som kristallkulan klargjort för de mer initierade av oss, de där som vet. Kristallkulor har ju alltid rätt, i alla fall om det som kunde ha hänt om inte ”om inte” hade funnits.

Och nedan attackeras Ghadafis trupper av de ”allierade” (våra allierade alltså) påstås det. Man ser tydligt att alla de som sitter i bilarna är Ghadafianhängare. Oj, de ser i alla fall ut som sådana, annars hade Nato förstås inte angripit dem, om så är fallet:

Så slutligen en reklamfilm, vad det verkar, för ”US Tomahawk Cruise Missiles”. Det är ju tur att de snälla amerikanerna alltid ser till att skicka iväg de här missilerna mot mål där ingen hemma. Någon som är i närheten kunde avgjort dö annars och det är ju inte meningen att någon ska göra i Libyen, ja utom Ghadafi förstås, och hans söner också kanske.

Tröst i alla fall att vi svenskar kan känna oss väldigt ädla för våra JAS-plan ska ju bara visas upp, göra ett antal PR-trippar över Libyen, inte bomba eller skjuta någon eller så. Vi svenskar är ju snälla vi, fast det är ju våra kompisar i Nato också. Det har vi ju sett i Afghanistan exempelvis, för att inte tala om i Irak.

Planens piloter ska visserligen få försvara sig om de blir beskjutna, men Ghadafis styrkor behöver nog inte skjuta på planen för de brukar ju ramla ner av sig själva, i synnerhet när de ska visas upp för världen för att beundras.

Och visst ja, man ska beskydda civila, säger man. Så jag kan inte låta bli att undra: Om Ghadafi förlorar stort och rebellerna, de där som delvis består av Al Qaida-anhängare, skulle skjuta på civila, ska Nato då börja bomba rebellerna istället – eller?

/Kerstin

PS kl 14.50:
För undvikande av missförstånd: Inlägget är, vid sidan av kritik av beslutet om bombandet i Libyen och svenskt deltagande, ägnat att visa hur vi inte kan lita på något vi ser, läser och hör just nu.

Länkar:
- ”Helt okej att inte bomba markmål”, AB
- JAS-planen kan åka på lördag, AB
- Flera personer på väg överge Gaddafi, AB
- Inga nya erbjudanden från Sverige till Nato, DN
- Detta har hänt. Striderna i Libyen, DN
- Khadafis FN-ombud inte godkänd, DN
- CIA och MI6 stöder Libyenrebeller, DN
- Tusen döda i Libyen, DN
- As U.S. warships near Libya, Danger of Imperialist Military Intervention Grows, S Flounders, Global Research
- De senaste inläggen på ”Links, international journal of socialist renewal”, handlar om Libyen och om Ghadafi.
- On Civilian Casualties, Craig Murray
- Illegal War, Craig Murray
- Rebellernas dubbla ansikte, Fokus

Fler som bloggar mot kriget och bombningarna i Libyen:
– Lasses  blogg, här, här och här
– Biology & Polititics, här, här, här, här
– Pierre Gilly, här, härhär, här
– Ekonomikmmentarer, här, här, här

Mer på Motvallsbloggen här och här

« Föregående sida


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster