Lyssnade på radioprogrammet Konflikt igår och fick veta att just nu pågår det en kamp inom EU om vem som ska bli EU:s president – nejdå, något allmänt val blir det inte och ingen vet riktigt vad presidenten ska ha för befogenheter. Nähä!

Men en sak är klar, de styrande inom EU travar vidare i sina gamla fotspår, de där som handlar om att göra något radikalt åt ”det demokratiska överskottet”.

Inte för att jag begriper varför man måste ta till så drastiska åtgärder som att ha hemliga procedurer kring val av EU-president, med tanke på hur lätt det är att leda opinioner dit man vill med noga genomförd och väl planerad propaganda.

Jag brukar ju inte vara personlig på bloggen men nu ska jag göra ett av de sällsynta undantagen och vara mycket personlig – åtminstone för att vara jag.

Jag såg filmen Notting Hill på TV häromkvällen och filmen grep mig djupt. Den kanske var banal men precis sådana där förvecklingar kan vara avgörande för ens liv.

Bortsett från att jag inte alls var lika vacker som Julia Roberts, och inte heller berömd, så har historien i filmen en hel del gemensamt med ”mitt livs historia”, och inte bara min historia gissar jag.

En gång, för snart 40 år sedan, gick han ut ifrån min lägenhet med orden: ”Jag kommer nog inte tillbaka igen”. Orsakerna till dessa avskedsord var inte helt olika dem hjälten i filmen hade för att säga nej till Anna i bokhandeln, om vi bortser från hennes berömmelse.

Jag stod i fönstret och såg honom långsamt gå bort emot porten som ledde ut från gården där jag bodde. Vi var 26 år gamla.

Min man, 27 år gammal på porträttet, akvarell/gouache

Någon vecka senare bestämde jag mig och tog spårvagnen genom hela stan och hem till honom. Sedan dessa kamperar vi ihop. Han är det bästa som hänt mig (tillsammans med min dotter förstås).Sådant där är kanske banalt på film men i verkligheten kan det vara fantastiskt och en källa till stor tacksamhet – inför livet. Ju äldre jag blir desto mer tacksam blir jag för de år vi redan haft tillsammans. Förhoppningsvis blir de många fler.

Det kom ett mejl häromdagen, från Lars Nilsson. Han skickade med en läsvärd länk till en artikel i The Guardian, som handlar om hur de konservativa har mycket att lära av de svenska moderaterna. Läs den. Den är belysande.

Så försöker de inbilla oss att de inte samarbetar, de rika eliterna, och aldrig planerar något, och kallar oss för ”offer för konspirationsteorier”.

Tack Lars för länken.

Ibland ramlar man över artiklar på nätet som man gärna rekommenderar andra samhällsintresserade, som inte redan har läst dem, att läsa och begrunda. Här är en av dem, Mikael Nybergs artikel från 1999 om Direktörsklubbar och ordnar, de där hel- och halvhemliga klubbarna där våra öden faktiskt bestäms och där de sitter som i praktiken styr och ställer i världen, alltmedan vi vanliga fårskallar tror att vi är med och påverkar genom de allmänna valen.

Tillägg 26/4 kl. 23.00;
Glömde i brådskan igår att tala om att det var Rawia Morra som satte mig på det spår som ledde till Mikael Nybergs artikel, med en bloggning om Malteserorden.

Jag har alltså läst Ingrid Carlbergs utmärkta bok Pillret och fortsätter att fundera kring en del av innehållet. Vad gäller förklaringen som hon ger, av hur SSRI fungerar, så får jag det inte att hänga ihop hur jag än försöker. Nu tror jag väl inte att det är så många neurobiologer som läser den här bloggen, eller bloggar överhuvudtaget, men kanske någon gör det, eller kanske någon känner en sådan att fråga. I så fall, svara gärna på mina frågor och låt mig få skåda ljuset.

För det första: Det sägs, och de flesta som kommit i kontakt med SSRI har hört det, att de som är deprimerade lider brist på serotonin, på samma sätt som diabetiker lider brist på insulin. Även Ingrid Carlberg nämner denna förklaring och att läkemedelsföretagen valde att använda den. Så långt är det inga konstigheter (även om man aldrig mäter serotoninmängd innan man sätter i SSRI, som man ju gör med insulin ex. vilket man också kan undra över förstås).

För det andra: SSRI kallas återupptagshämmare. Det vill säga de påstås förhindra nervernas återupptag av serotonin. Och nu börjar jag undra. Vadå? Varför ska nerverna inte kunna återuppta och använda serotoninet som finns, om det nu är normalt att de gör det och om det nu råder brist på ämnet?

Den här förklaringen förefaller mig, med mina begränsade kunskaper i neurobiologi, hänga mycket bättre ihop med hyotesen att den som är deprimerad har för mycket serotonin i hjärnan och genom att man inaktiverar en del av detta ämne, så hjälper man den deprimerade. Men så förhåller det sig alltså inte enligt den gängse teorin – eller handlar det bara om en ”teori” som man anser lämplig att servera oss lekmän medan den verkliga förklaringen (om den finns) anses så svår att vi vanliga dödliga inte kan förstå den?

Ingrid Carlberg förklarar saken sålunda i sin bok:

Serotonintransportören råkar vara det protein som sköter återupptaget av signalsubstansen serotonin i synapserna (=nervtrådarnas ändar: min anmärkning) Med andra ord är det just det protein som SSRI-medicinerna riktar in sig på. Serotonintransportören kommer in i bilden när serotoninet har avslutat sitt jobb och fört över signalen från den ena nervcellen i hjärnan till den andra. Då kallar transportören, enkelt uttryckt, tillbaka signalsubstansen till den sändande cellen igen. Vad Arvid Carlsson och andra med honom upptäckte var att om man med läkemedel stoppar återupptaget och låter mer serotonin stanna kvar i klyftan (mellan nervcellernas synapser: min anmärkning) blir många deprimerade patienter bättre.

Jag tycker jag begriper det här och om förklaringen är åtminstone i huvudsak riktig, så borde den innebära att man låter ”en massa” inaktiverat serotonin ligga och skvalpa mellan nervcellerna istället för att de tillåts göra sitt jobb, nämligen att överföra budskap mellan nervcellerna. Hur man får detta till att ”deprimerade lider brist på serotonin” förstår jag därmed inte alls. Om de verkligen hjälps av medlen, så borde de alltså istället lida av överskott på ämnet eftersom de mår bättre när detta inte gör något. Eller är det istället så att serotoninet utför andra uppgifter när det inte ägnar sig åt att överföra budskap mellan nervcellerna och då det råder brist på ämnet där så förblir dessa uppgifter ogjorda. I så fall blir jag väldigt nyfiken på vad serotoninet gör då istället. Borde inte hypotesen i så fall vara att det serotonin den deprimerade har har börjat löpa amok eller har slutat göra något annat som det också borde göra – där emellan nercellernas synapser.

Så vad beror depressionen på alltså? Och vad gör faktiskt de här SSRI-preparaten i våra hjärnor om de kommer in där? Kan någon förklara detta för mig blir jag väldigt glad för jag tycker inte om att inte förstå.

Dagens viktigaste bloggpost finner jag här

I boken Pillret av Ingrid Carlberg läser jag om en intressant undersökning om gener och serotonin, det ämne som man påstås lida brist på när man är deprimerad. Eftersom jag skrivit en del om de serotoninåterupptagshämmande antidepressiva medlen (SSRI) på den här bloggen, kan jag inte låta bli att återberätta historien om denna undersökning.

Nya zeeländska forskare började mellan åren 1972 och 1973 studera 1000 barn, uvalda så att de skulle utgöra ett representativt urval ur populationen. Deras undersökning kom att fortgå under flera decennier. Bl.a. kom man att studera samspelet mellan den gen som sägs styra serotonintransportören, som styr återupptaget av serotonin i nervcellerna.

Man fann att det fanns två olika typer av alleler (tänk på dem som gener) som påverkade serotoninupptaget, korta och långa alleler. Eftersom vi alla har en allel för detta syfte från mamma och en från pappa, så kan man ha en av tre kombinationer: kort/kort, kort/lång och lång/lång. Forskarna delade därför in sina undersökningspersoner, som nu hunnit bli trettio år, i tre grupper, utifrån vilken genkombination de tillhörde.

Nu fann man att i gruppen med kort/kort-alleler hade 43% utvecklat en depression i samband med kriser i deras liv, medan endast 17% hade gjort så i den grupp som hade lång/lång-gener. Hos kort/lång-gruppen var förekomsten av depressioner omkring 30%. De långa generna föreföll alltså ge bättre skydd mot depression. Kanon alltså, nu hade man fysiologiska belägg för att gener i hög grad bestämmer tendensen att bli deprimerad och dessutom vilken gen som gör det.

Men nu gick forskarna vidare och kollade generna mot uppväxtförhållanden i allmänhet, och delade in den studerade gruppen i en grupp som hade haft en harmonisk barndom, en som hade haft det svårt och som haft det ännu svårare, och jämförde uppväxtförhållandena med gener och depressionsförekomst. Även här fann man att sambandet stod sig. Lång/lång-kombinationen klarade sig bäst, men de var inte totalt skyddade av sina gener och i deras fall var insjuknande i depression oberoende av hurdan barndomen hade varit. Bara de med minst en kort gen verkade ha påverkats av miljön.

Så kommer det, och jag citerar ur boken:

Däremot spelade längden på allelerna ingen roll för dem som vuxit upp under vad forskarna bedömde som lyckliga förhållanden. Bland dem hade inte ens personer med två korta alleler någon förhöjd risk för depression.

”Människor har varit fixerade vid kampen mellan arv och miljö alldeles för länge. Men ingetdera är en story i sig själv. Det är hundra procent arv och hundra procent miljö”, konstaterade nyzeeländske professorn Richie Poulton, ledaren för Dunedin Multidiciplinary Health and Development Study i en intervju.

Mycket tänkvärt resultat alltså.

Läser en artikel i E24 om en kvinna som tagit ett av de där fatala bostadslånen i USA och om hur hon nu inte ser någon annan möjlighet att komma ur eländet än att ta en soldatvända till Irak.

Fattigt folk är ett lands största rikedom – igen. Dels kan man suga av dem det lilla de har, på alla möjliga vis, dels kan man använda dem som kanonmat, eller bombmat i det här fallet kanske.

Hörde förresten Johan Norberg, i radion, hävda att hungerupproren i Asien och Afrika beror på att folk har fått det så mycket bättre. Så det är väl bara att hoppas att de inte får det ännu bättre för då svälter väl ännu fler ihjäl, och mycket snabbare.

Länk:
Krossade drömmar, E 24

Apropå Josefin Brinks viktiga bloggpostning om alliansens planer för hyressättningen i Sverige vill jag bara påminna om boken ”Åtta år med Reinfeldt” som jag recenserade i Alba 7/9 2006. Varför inte läsa recensionen, så här ett och ett halvt år efter alliansens valseger, för att se hur väl innehållet i boken stämmer med vad som skedde när vi, till all olycka, fick en alliansregering.

Det skadar inte att ha bokens förutsägelser i åtanke nu när vi tycks vara på väg in i en lågkonjunktur, i en tid då konsekvenserna av alliansens politik kommer att bli mycket kännbara för dem som drabbas av den svikande konjunkturen.

Idag rekommenderar jag läsning av Albas nr 2/2008 (klicka på logon överst på bloggen). Numret innehåller som vanligt många läsvärda kulturartiklar. Just detta nummer handlar dessutom om språk och hur svårt det är att lära sig ett främmande sådant ordentligt, ett ämne som ligger mig varmt hjärtat och som de allra flesta har mycket dimmiga föreställningar om – för att inte säga ”inte minsta begrepp om”.
Vill särskilt rekommendera artikeln av Anne-Charlotte Horgby om hur barn lär sig främmande språk. Mycket tänkvärd och också viktig, med tanke på våra invandrarbarn, som vi missar att ge en bra start i Sverige, efter de vanvettiga kampanjer mot svenska för invandrare i skolan, som vi såg under 90-talet. Ni vet det där ”Barn lär sig ju så lätt, bara de får prata svenska”. Det gäller inte för barn, lika lite som det gäller för vuxna.

Dessutom innehåller numret en av undertecknad skriven recension av Ingrid Carlbergs utmärkt intressanta och mycket viktiga bok Pillret. En berättelse om depressioner och doktorer, forskare och Freud, människor och marknader”.

Jag får nog anledning att återkomma med fler synpunkter på boken här på bloggen, liksom med undringar med anledning av densamma.

Dagens viktigaste blogginlägg finner jag hos Josefin Brink: Marknaden: Så funkar den!

Allting tyder på att moderaterna nu håller på att bereda landet för ännu en höjning av pensionsåldern. Propagandan har påbörjats, en propagandakampanj av samma kaliber som fuskpropagandan. Återstår bara att se om den nya pensionsåldern hamnar vid 70 eller vid 75.

I Realtid.se läser jag nämligan om en undersökning, modell vanvettigt vinklad, som partiet har gjort, om vad svenska folket oroar sig mest för inför framtiden, jobben eller äldreboomen (ja alltså, miljöproblemen, växthuseffekten, den egna ålderdomen, rädsla att bli sjuk framöver och annat som oroar folk, frågar man inte om, utan det är dessa två alternativ de svarande har att välja mellan).

Socialdemokraterna höjde ju den reella pensionsåldern till 67, under den falska beteckningen ”frivillighet”. Det vill säga du får gå med pension vid 65, men i så fall får du inte full pension. För en sådan måste du arbeta tills du blir 67 (inte svårt att lista ut vilka det är som behöver jobba så länge om de inte vill nöja sig med svältpensioner), och med den tidigare pensionsreformen stal staten de pengar vi betalat in till vår ATP dessutom. Nu kan vi alltså förutse att moderaterna upprepar socialdemokraternas trick, med en frivillighetsreform av samma slag, men till 69, 70 eller kanske till 75.

Jo, se, säger Schlingeman, det blir ett problem med så många åldringar eftersom de unga kommer ut i arbetslivet så sent.

Visst är logiken lysande.

Och fortfarande: Sverige är mycket rikare idag, som nation, än det var för 30 år sedan och min generation, liksom mina föräldrars, klagade inte över att den fick betala både för sina barns uppväxt och skolgång och för den äldre generationen samt för dem som var sjuka eller på andra sätt handikappade. Men se det har dagens mycket rikare Sverige inte råd med i detta egoismens gyllene tidevarv.

Som en liten fotnot här:

Ungdomsförgudning, ålders- och svaghetsförakt är ett utmärkande drag i fascismen.

Länkar:

Så blåser Reinfeldts spinndoktor väljarna, Realtid.se
Per Schlingmann försvarar manipulationen, Realtid.se