Nu pågår det stora räfst- och rättartinget i alla medier med anledning av Katastrofkommissionens rapport. Regeringen ställs vid skampålen och statsministern gör pudel på pudel.

Man har förmodligen helt rätt i att mycket av långsamheten, när det gällde att reagera och börja agera, beror på att vi har en statsminister som tror att han är en president, med monopol på rätten att styra Sverige, och att underordnade därför inte vågar ta egna initiativ. Men jag kan inte låta bli att förundra mig över den häftiga borgerliga indignationen.

Oppositionens idol, den konservative presidenten Bush, visade heller inte prov på snabb och effektiv reaktion i samband med orkanen som förstörde New Orleans och han har fortfarande inte gjort några större insatser, vad jag vet, för att hjälpa dem som drabbades, bortsett från att skicka polis och militär så småningom. Att då, som en skribent i DN gör i radion idag, uttrycka åsikten att svenska regeringens agerande påminner om gamla Sovjet, där folk inte heller vågade reagera utan godkännande från högsta ort, är magstarkt. Senfärdiga och felaktiga, ja rent omänskliga reaktioner verkar inte vara förbehållna gamla Sovjetkommunismen.

Vem tror att det hela hade varit bättre skött om vi hade haft Reinfeldt som statsminister? I synnerhet kan man misstänka att så inte hade varit fallet som just det parti han företräder hävdar att staten ska ha en så liten byråkrati som möjligt och göra så lite som möjligt och att vi i stort sett inte ska betala någon skatt alls (eller är det bara de rika som inte ska göra det kanske?). Hur hade en sådan regering reagerat? Omedelbart rusat ut och fixat en nödhjälpsgala, med biljettpriser på 10.000-100.000 kr/stol, för att hjälpa dem som satt fast i Thailand? Detta parti anser ju att all hjälp åt medmänniskor ska vara frivillig.

Nej, man kan faktiskt inte begära det övermänskliga. Hur i all världen ska Sverige kunna hålla beredskap för allting som kan tänkas hända var som helst på jordklotet dit svenskar råkar välja att resa (I synnerhet en massa journalister). Man kan faktiskt inte anklaga regeringen för att inte känna till att det fanns ett medeklassens semesterghetto i just de områden i Thailand som drabbades och om massmedia anser att svenskarna där var skäl att reagera snabbare, ja då kan vi inte tala om annat än om rasism från massmedias sida. Varför är offren i Pakistan inte värda samma upprördhet som de svenskar som hade råd att semestra i Thailand?

Så nu väntar jag med spänning på den utredning som ska visa vad Sverige gjorde och gör för dem som drabbades av den för några månader sedan timade jordbävningen i Pakistan, som förorsakar att människor dör just nu, därför att de fryser ihjäl pga brist på bostäder. Var är journalisterna och upprördheten vad gäller den naturkatastrofen?

PS: Det ovan skrivna har ingenting att göra med mina känslor vad gäller de drabbade i Tsunamikatastrofen, som givetvis har min djupa medkänsla. Det handlar om det apspel som de borgerliga partierna och journalistkåren spelar upp just nu. För mer information om den saken, läs bloggen Rättvis och balanserad

Tillägg 4/12: Magnus på bloggen Magnus tankar har ett mycket intressant och tänkvärt inlägg om den här saken idag.

Jonas, på bloggen Blind höna, har haft flera intressanta och tänkvärda inlägg om IT-teknologin, där han refererar undersökningar om hur denna fungerar ute i företag och i samhället. Han beskriver hur den ofta krånglar, hur företag inte får de datorverktyg som passar deras verksamheter, hur anställda får dålig utbildning om nya dataprogram och om den nya teknologin och hur man slösar bort stora summor på icke funktionsdugliga verktyg etc.

”Workers spent 10 per cent of their time battling against computer programmes or getting to grips with phones, handheld devices and other gadgets, equating to a month a year.

”20 miljarder har svenska privata och offentliga verksamheter lagt ned på IT-projekt det senaste året. Av dessa betraktas 72 procent som misslyckade.

Läs mer på Blind Höna, här, här och här

När datorerna gjorde sina intåg på kontor och i byråkratier för knappt 20 år sedan, trodde de styrande uppenbarligen att datorerna skulle göra jobben alldeles själva och flera människors jobb, på samma sätt som industrirobotarna gjorde. Alltså rationaliserade man bort kontorspersonal, som läkarsekreterare, för nu kunde ju läkarna själva föra journaler, smidigt och lätt (men man har visst börjat anställa läkarsekreterare igen). Polisens kontorsassistenter avskedades, för nu kunde ju poliserna själva skriva in rapporterna, förlag drog ner på eller avskaffade redaktörer, för nu kunde ju författarna själva fixa både lay-out (i vissa fall) och språkgranskning. Följaktligen sitter idag en massa människor och gör det de inte kan, med teknologi som inte fungerar och på apparater som de inte kan sköta ordentligt, till timlöner som egentligen är högre än de skulle behöva vara. Läkare är sällan några hejare på att använda tangentborden. Poliser sitter och knappar in rapporter med pekfingrarna, forskare sitter och redigerar sina artiklar eller böcker själva med samma primitiva skrivmetod, sysslor som folk, som kan skriva maskin och behärskar skriven svenska, gör så mycket snabbare, effektivare och bättre, och som de dessutom skulle göra för lägre timpenning, så vinsten med sådan personal är dubbel. Ett gigantiskt slöseri med mänskliga resurser med andra ord.

Nu skulle vi dessutom få det papperslösa samhället. I praktiken slösas det mycket mer med papper p.g.a. datorerna. Dels gör man inte som förr, sätter tillbaka papperet i maskinen och rättar till ev. skrivfel, utan man skriver ut ett helt nytt papper, ofta flera stycken för att man hittar fler fel i texten. Dels skriver man numer ut och distribuerar ofantliga mängder skrivna alster som egentligen är helt onödiga och som nästan ingen läser. Viktig information drunknar i floden av meningslösa utskick, vilket ytterligare försämrar administrationer och organisationer eftersom detta leder till sämre kunskaper hos personal om vad som gäller.

De som utvecklade datateknologin var unga glada killar (för det mesta), som saknade kunskaper om pedagogik, alltså kunde de inte skriva begripliga manualer. De saknade kunskaper om ergonomi, således är tangentborden fortfarande katastrofala ur ergonomisk synpunkt (sifferdelen ska naturligtvis inte ligga på höger sida för högerhänta), och eftersom de saknade arbetslivserfarenheter hade de ingen aning om hur företag fungerar och hur programvaran borde vara konstruerad och fungera för att underlätta istället för att trassla till livet för användarna.

Inte heller de som trodde att datorerna skulle göra allting, smidigt, lätt och mycket billigare, begrep hur många områden som berördes när datateknologin introducerades på bred front och de förstod aldrig att erfarenhet också är en viktig faktor vid organiserande av arbetsplatser och arbetsuppgifter. Föraktet för kunskap om människor är ganska utbrett bland styrelseproffs och VD:ar i näringslivet, bland professorer på universiteten, och inom kommunstyrelser.

Det finns inga rent tekniska system! Alla system som inkulderar teknik består av både människa/maskin. Alltså krävs också kunskaper om människor för att utveckla systemen så att de fungerar väl. Det räcker inte med kunskaper om tekniken. Att inte ta hänsyn till detta innebär kunskapsförakt, liksom när erfarenhet döms ut och erfarenhet är något som bara kommer med åren.

Kompetensskräcken i dagens Sverige, som bland annat innebär att alla anses för gamla för att vara anställningsbara redan vid 45 års åder, leder till att erfarenhet betraktas som onödig och förlegad. Den förgudning av ungdom, som vi har sett de senaste 20 åren, leder nästan alltid fel och kostar alltid alldeles för mycket, både i pengar, i slöseri med mänskliga resurser och i mänskligt lidande.

Introduktion / Kompetensskräcken i Sverige