Idag länkar jag bara till ett per andra bloggar som skriver vad alla borde läsa och begrunda. Det är inte mycket kvar av 1900-talets demokrati. Det går fort att riva den, mycket fortare än det gick att bygga upp den :

Detta inlägg på Jinges blogg samt
detta inlägg på bloggen Olydig

Man talar gärna om arbetsmarknaden, men på denna marknad tycks det varken finnas köpare eller säljare, bara (arbets)givare och (lön)tagare.

På något försåtligt sätt antyder detta språkbruk att det är arbetsköparna som är de humana, de generösa, de som ”ger”, medan de anställda är de som ”tar”.

Är det inte dags att tala om denna marknad i korrekta marknadstermer igen, om företagarna som arbetsköpare och om dem som säljer sin arbetskraft som arbetssäljare.

Min mamma är dement. Jag har kämpat som ett lejon för att hon inte skulle drogas ner till ett totalt hjälplöst kollie och får med jämna mellanrum mejl, senast idag, från människor som har samma erfarenheter som jag av åldringsvården, att den mest handlar om att med hjälp av droger förvandla äldre människor till lik!

Har du någon dement anhörig, läs då min berättelse om min mamma. Kanske kan den hjälpa dig att förhindra att dina egna äldre anhöriga drabbas på samma sätt. Jag garanterar, min mammas öde, tills jag satte stopp för eländet, är det normala, inte undantaget, inom åldringsvården.

Det måste bli ett stopp för denna biokemiska misshandel av de äldre. Ibland är det närmast en fråga om biokemisk tortyr av äldre människor. Jag har sett andra äldre dö en mycket plågsam död på grund av neddrogningen av dem.

Här kan man läsa mer om saken:
Äldre dör av biverkningar
Läkares förskrivning till äldre undersöks
Flest läkemedelsfel hos yngre äldre

De ska ha bloggträff i Stockholm 21 januari läser jag på några bloggar, och undrar varför vi inte ordnar en i Göteborg också. Vi är ju en hel del bloggare även i den här delen av landet, i Sveriges framsida

Citat ut Backlash (Faludi 1992, sid 213) ”Äldre kvinnor vill se sexiga ut på jobbet”, hävdade chefen för Componix, en klädfirma i Los Angeles. ”De vill att män ska se dem som kvinnor. Se först på mina ben, sedan på mina meriter”

I den svenska Backlashen är det inte ben som gäller förstås. Men så har vi svenskar aldrig varit lika pryda som amerikaner!

Varför inte ytterligare ett citat till från samma bok:

Med anledning av resultaten från dessa undersökningar räknade Molloy (John T: min anmärkning) ut att kvinnor som gick klädda i kostym hade en och en halv gång så stor chans att de blev behandlade med respekt – och löpte en tredjedels mindre risk att få sin auktoritet ifrågasatt av män. Kläder som som drog uppmärksamheten till sexualitet – kvinnlig eller manlig – sänkte däremot statusen på kontoret. ”Att klä sig för att lyckas i affärer och att klä sig för att vara sexuellt tilldragande är två ting som nästan utesluter varandra.” (sid 204)

När Susan Faludis bok kom ut (1991 i USA och 1992 på svenska)) väckte den viss uppmärksamhet i Sverige men alla var rörande överens om att den inte ägde någon giltighet för Sverige. Här var vi ju mycket mer jämställda, här hade vi ju inte män som bekämpade kvinnor och feminism på samma sätt som man hade i USA.

Men, USA var bara, som vanligt, 15 år före världens mest amerikaniserade land utanför USA, Sverige. Att läsa Faludis bok idag igen, är som att läsa om Sverige idag. Namnen på de personer som står på de feministiska eller de antifeministiska barrikaderna är bara olika. Då var det Shere Hites forskning som sablades ner med buller och bång, här är det idag Eva Lundgrens. Då var det en antifeministisk man, ”psykologen och doktorn” Srully Blotnik, som togs emot med värme i massmedia. Hans ”resultat” påstods visa hur fel Hite och andra feminister hade (sedan visade det sig att resultaten var bluff och att Blotnik varken var psykolog eller doktor, fast det blev inga stora rubriker, enligt Faludi). Andra studier, som visade hur fel ”dåliga” feministiska forskare hade, slogs upp stort i massmedia och väckte indignation medan forskare som kunde visa att kritikerna också hade fel i ganska mycket ibland i avgörande frågor, förtegs eller förlöjligades i massmedia.

I inledningskapitlet beskriver Faludi inledningsvis hur jämställdhetsarbetet i USA påstås ha gått för långt, hur kvinnor i själva verket redan är totalt jämställda men också hur sjuka och eländiga de blivit av denna jämställdhet, hur mycket lyckligare de skulle vara utan den:

Kvinnorörelsen, får vi höra gång på gång, har visat sig vara kvinnornas största fiende (sid. 12)……
Sociologer har menat att ”feministinspirerade” lagreformer har berövat dem deras särskilda ”skydd” (sid. 14)…..
Slutligen har några ”frigjorda” kvinnor själva stämt in i klagolåten (sid. 14)

Faludi fortsätter med att fråga vad för slags jämställdhet massmedia talar om: Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män, avancerar inte inom företagen i samma utsträckning som män, har sämre sjukvårdsförsäkringar än män, får lägre pensioner än män (om de alls får någon), knappast alls finns representerade i bolagsstyrelser eller som VD:ar i de större företagen och dessutom arbetar mycket mer i hemmen än män etc. Ja vi känner igen situationen.

Om nedskärningarnas effekter, de som kom 20 år tidigare i USA än här (och först sedan vi hade haft en borgerlig regering som i körde Sverige i botten, dock med benäget bistånd från socialdemokraterna till en början och innan dessa sade stopp) får vi läsa:

De kvinnor som står längst ner på statusstegen har fått en oroväckande låg status; regeringens nedskärningar bara under Reagan-administrationens första fyra år drabbade nästan 2 miljoner familjer med kvinnliga familjeförsörjare och fem miljoner ensamstående kvinnor, så att de hamnade under existensminimum. Och föremålet för regeringens indragningar har varit bara det ena könet: en tredjedel av nedskärningarna i Reagans budget gjordes till exempel i verksamheter som utnyttjas främst av kvinnor – än mer anmärkningsvärt med tanke att alla dessa verksamheter tillsammans står för endast 10% av den federala budgeten. (sid.19)

Hon forsätter med att påpeka att även den kvinnliga representationen inom politiska sfären sjunker och slutligen skriver hon något som vi tycker oss känna igen från Sverige:

Antalet anmälda våldtäkter mer än fördubblades från början av sjuttiotalet, en nästan dubbelt så stor ökning som för andra våldsbrott och fyra gånger så stor som brottsligheten i stort i USA. (sid.19)

Kort sagt. USA:s Backlash för kvinnosaken är över oss. Den slår nu till mot kvinnor och feminismen med full kraft. Det var nu Faludis bok skulle ha översatts till och lanserats på svenska, inte i en tid då vi här hemma i Sverige trodde oss förskonade och överlägsna amerikanerna vad gällde tankeförmåga och förnuft.

Det är nu vi ska läsa boken, läsa om den om vi läste den då och tyckte att den var lagom exotisk och om vi log åt de dumma amerikanerna, läsa den för första gången om vi inte har läst den tidigare. Den hjälper oss att se vad som händer i Sverige just nu, i samband med att det skärs ner inom offentlig sektor och rikedomarna omfördelas från de sämre ställda till de redan rika. Mönstret är exakt detsamma här och idag, som det Faludi urskilde i USA då, för snart 15 år sedan.

Faludi menade att reaktionen mot kvinnornas frigörelse kom för att kvinnorna hade varit så pass framgångsrika i sin jämställdhetskamp. Jag föreslår att reaktionen kommer när det råder starkare konkurrens för att resurserna är mer begränsade, när lika behandling av kvinnor och män obönhörligen innebär att män måste börja maka på sig.

När krubban är tom bits hästarna, som bekant.