Visst är det lite konstigt att frihetens stamort på jorden, världens mest demokratiska demokrati och rättsstaternas rättsstat (!), som befinner sig i det eviga kriget mot terrorismen, allierar sig med kidnappande utpressare och just terrorister. (Ja sen är de ju mördare av värsta sorten också men det behöver vi ju inte låtsas om här för det ska ju ingen i Väst veta om):
The Free Syrian Army has reportedly threatened to execute its Iranian hostages if the Assad government does not free rebel prisoners within 48 hours. The group says the hostages are Iranian government troops, but Iran claims they are pilgrims.(1)
(Min översättning: Den Fria Syriska Armén rapporteras ha hotat med att döda sin iranska gisslan om Assads regering inte friger fångar inom 48 timmar. Gruppen säger att gisslan består av iranska soldater men Iran hävdar att de är pilgrimer.)
Det lär handla om närmare 50 personer.
Sedan kan vi lyssna till Patrick Henningsons analys av det som händer vid den syrisk-turkiska gränsen:
’Turkey one step away from Syria war’ (utlagd 4/10 2012)
/Kerstin
Länkar:
1) FSA threaten to kill Iranian hostages if rebels not freed, RT 5/10 2012
– Fundamentalisterna är den arabiska vårens vinnare, Ny Il Convito 6/10 2012 (En intervju med palestiniern och läkaren Ayed Ahmed värd att läsas. Citat: MO: Vilka är den så kallade ”arabiska vårens” vinnare? AA: Den frågan är lätt att svara på: fundamentalisterna! Många svenskar jag möter verkar ha en bild av att araberna helt spontant har rest sig mot diktaturerna och krävt demokrati. Så är det inte. Protesterna i arabvärlden har i många fall – inte alla – varit inspirerade av fundamentalistiska religiösa ledare. De har ofta börjat i moskéer efter fredagsgudstjänsterna. De har inte alls varit spontana, utan mycket välorganiserade. Det arabiska folket är vårens förlorare. Vi har gått flera decennier tillbaka i utvecklingen.)
Nu får vi höra att Syrien har skjutit in över turkiska gränsen och att tre granater har fallit ner på den turkiska sidan varav en har dödat flera personer. Turkiet har svarat och alldeles nyss meddelades det att Erdogan har fått sitt parlaments tillåtelse att sända militär att agera utanför Turkiets gränser under ett års tid. (1)
Vad ska man tro om det här? Det meddelas förstås, som en självklarhet, i våra stora media att det är syriska armén som har skjutit de här granaterna medvetet. Därmed finns det skäl, tills mer kommer fram om vad som verkligen hände, att fundera över vad Syrien skulle ha att vinna på att skjuta in över den turkiska gränsen och vad Turkiet skulle kunna vinna på historien.
I) Man kunde tänka sig att Syrien har ett intresse av att angripa den s.k. oppositionen, som tar sin tillflykt till Turkiet, dels för att tanka upp mer vapen och ammunition dels för att andas ut mellan angreppen. Men syriska ledare måste vara helt införstådda med att de därmed riskerar att dra på sig ett fullskaligt Natoanfall eftersom Turkiet är medlem i Nato. Det torde de inte önska sig. För som jag skrivit tidigare, vem tror att Assad och hans regering målmedvetet arbetar för att Syrien ska bli angripet av USA/Nato? Det torde få tro om de tänker efter. Alltså kan vi nog utesluta möjligheten att den ordinarie syriska armén medvetet skjutit in över Turkiet. Om det var syriska armén som sköt, vilket vi inte vet emellertid, så torde det ha handlat om ofrivillig beskjutning, beskjutning av misstag. Syrien har uppenbarligen bett om ursäkt, men också menat att saken måste undersökas.
Slutsatsen blir att Syrien har allt att förlora och ingenting har att vinna på att skjuta in över Turkiet. Det torde innebära att vi kan utesluta medveten beskjutning över gränsen från Syriens sida.
Det leder vidare och över till Turkiet och vad Turkiet kan tänkas vinna på att bli beskjutet av Syrien. Det är nämligen en hel del.
II) En majoritet av det turkiska folket är negativt till Turkiets engagemang för de syriska oppositionella sägs det (2) och att dessa har en fristad samt får hjälp från Turkiet med sina anfall in i Syrien. Det innebär att den Turkiska regeringen skulle ha ett intresse av att förändra denna opinion genom att Syrien framställs som, eller faktiskt beter sig, vilket nu är fallet, som ett angripande land. Alla ledare vet att angrepp utifrån tenderar att svetsa samman folk och att få människor att sluta upp bakom sin ledning.
Vidare har Turkiet tidigare velat ordna en korridor på den syriska sidan för att härbärgera de syriska ”rebellerna”. Om de lyckas med detta kunde även det minska den turkiska befolkningens kritik mot regeringen för stödet till FSA (den s.k. fria syriska armén). En sådan zon inne i Syrien skulle dessutom kunna ge USA/Nato sitt Benghazi i Syrien, ett område som kontrolleras av ”rebellerna” och som gör att man kan erkänna en FSA-regering som Syriens legitima regering, på samma sätt som man gjorde med övergångsregeringen i Libyen.
Dessutom börjar kurderna i Turkiet, Turkiets förtrycka minoritet, bli alltmer militanta igen och Turkiet tycks bomba dem när de antas försöka fly in i Irak.(3) De turkiska ledarna har ett intresse av att både den egna befolkningen och det s.k. internationella samfundet riktar sin uppmärksamhet åt annat håll, mot ett faktiskt eller fejkat anfall från Syrien och inte mot Turkiets åtgärder mot sina kurder.
Slutsats: Det är alltså framför allt Turkiet som har något att vinna på att kunna hävda eller påvisa att Syrien skjuter in över den turkiska gränsen. Detta innebär förstås inte automatiskt att Turkiet anställt den här händelsen i akt och mening att vinna på den men det gör ett sådant beteende mer sannolikt än att Syriska regimen med avsikt skjuter in över Turkiets gräns.
Om, vilket verkar vara fallet, Turkiet går till motattack nu, över gränsen till Syrien, då måste vi sluta oss till att Turkiet vill ha krig mot Syrien, endera på eget bevåg eller på grund av order från USA/Nato och alldeles oavsett vem som sköt över gränsen eller varför det skedde.(4)
III) Sedan finns den tredje möjligheten, att FSA, eller någon av de miliser som ingår i det som kallas ”oppositionen” eller ”rebellerna”, alldeles medvetet skjutit in över Turkiet för att lägga skulden på Assad .
Ett sådant Scenario skulle kunna vara planerat och initierat av USA/Nato, för att få en anledning (som går hem hos människor i USA/Europa) att angripa Syrien i stor stil och bomba Syrien sönder och samman och för att till slut få tag på Assad och döda honom samt kunna sätta in en marionettregim i Syrien, som ju hela ”cirkusen” handlar om i slutänden.
Detta scenario skulle också kunna vara iscensatt av ”rebellerna” på alldeles eget bevåg för att tvinga USA/Nato att komma till deras hjälp, att bomba Syrien i stor stil som man hjälpte rebellerna i Libyen, eftersom de inte själva torde kunna vinna kriget i Syrien och avsätta Assadregimen.
Under alla omständigheter ska vi nog akta oss för förhastade slutsatser här, sådana som media tenderar att dra. Min egen inte helt okvalificerade gissning är att det endera var ett syriskt misstag eller en s.k. ”false flag operation” där USA/Nato ligger bakom eller som iscensattes av FSA på eget bevåg. Jag har dock lite svårt att tro att Obama vill ha ett brett anfall på Syrien just inför valet eftersom mycket tyder på amerikaner inte är så förtjusta i tanken på ytterligare ett amerikanskt krig i MÖ och eftersom Obama kritiserades ganska ordentligt för insatsen i Libyen, som skedde utan att kongressen tillfrågades.
Förmodligen kommer sanningen fram så småningom. Men när den gör det brukar den smyga sig ut och aldrig hamna i vår stora media.
Tillägg 5/10 kl 02.20
De här beskjutningarna in i Turkiet blir alltmer mystiska. Först sägs det att det var syriska värnpliktsarmén som sköt. Sen läser jag under dagen att FSA har tagit på sig ansvaret,(5) vilket låter förbryllande men inte behöver vara så galet som det låter. Man kan ju tänka sig att några ”rebeller” skjutit fel och samtidigt vill de inte ha in Nato i Syrien, vilket ju en del av de oppositionella inte vill, och tar då på sig beskjutnigen för att undvika en Natointervention. Men jag vet inte om jag tycker det alternativet låter så sannolikt.
Hur som helst så tittade jag på Aktuellt på kvällen och häpnade (ja inte egentligen för man börjar ju bli van). Där påstås bara utan vidare att det var Syrien som sköt in över Turkiet och att den syriska regeringen har erkänt och bett om ursäkt. Så visar man en turk i bild och Sergey Lavrov, den ryske utrikesministern, som uttalar ett slags allmänt fördömande av beskjutning in på andra länders territorium och framför kondoleanser till Turkiet för dem som dödades. Simsalabim, saken var klar vad Aktuellt beträffade. Syrien är skyldigt. Men något belägg för den saken fick vi inte se i rutan. Kunde man visa Lavrovs uttalande så borde man rimligen också kunnat visa den syriske FN-ambassadören Bashar Jaafaris uttalanden om saken, nämligen det där påstådda erkännandet och ursäkten. Men det kunde man inte – eller så ville man inte för detta sade Syriens ambassadör i FN om saken idag (han talar engelska):
Bashar Jaafari, Syriens FN-ambassadör, om skjutningen in i Turkiet (4/10 2012)
Där kom inget erkännande alltså och ingen ursäkt till Turkiet. Istället tyckte Jafaari att Turkiet borde be Syrien om ursäkt för allt stöd Turkiet gett dem som mördar och förstör i Syrien, vilket väl måste betraktas som ett begripligt önskemål.
Jag söker vidare på nätet men hittar inget senare belägg heller för att Syrien hunnit med den omtalade undersökningen och har erkänt och bett om ursäkt. Vet alltså fortfarande inte, men det verkar i alla fall helt klart att Turkiet har skjutit tillbaka, ganska direkt.(6)
Javisst ja, så var Nato snabbt ute och fördömde Syrien för beskjutningen,(7) trots att man knappast hade några belägg för att det var den syriska ordinarie armén som sköt. Men vad annat förväntar man sig efter att ha sett hur ”det internationella samfundet” reagerade i fallet Libyen, där man fördömde Ghadafis bombningar av oskyldiga libyer och antog en FN-resolution om no fly zone på rena hörsägnen om sådana, som visade sig var en lögn så småningom. Och nej, jag tror inte att politiker är fullt så slarviga att de fattar beslut som de inte vill fatta på så lösa grunder. De där Ghadafiska bombningarna var inte ens false flag-operationer utan bara rena påhitten. Och USA har förklarat att man stödjer Turkiet. (8.)
Så nu väntar vi på den syriska undersökningen, om vi inte väntar på något mycket värre. Under tiden kan vi tittat på nästa film med Bashar Jafaari om incidenten ifråga (tillägg 5/10 kl 15.50):
Syria did NOT apologize to Turkey: Bashar al-Jaafari (4/10 2012)
Måste emellertid också berätta att på flera ryska siter hittar jag beskrivningar av uttalanden av Lavrov som tyder på att han anser att det var Syrien som sköt in över Turkiet även om han inte verkar säga det rent ut.
6/10 kl 04.40: Senare läste jag att det var Erdogans ombud som hade sagt att Syrien hade erkänt och bett om ursäkt, vilket kan ha varit den uppgift som Lavrov stödde sig på när han lät som om Syrien hade erkänt skulden till beskjutningen. Men detta påstående har alltså Jafaari senare förnekat, som vi kan se i filmerna ovan.
Läser att Gene Sharp (1) har fått Right Livelihood Award, som ofta kallas ”Det Alternativa Nobelpriset”.(2) Kan inte säga att jag tycker att detta är ett lyckligt eller väl genomtänkt val. Sharps idéer om hur man med icke-våldsmetoder, som i och för sig låter tilltalande, störtar en regering har inte använts på sådant sätt man skulle ha önskat. Han nominerades tydligen till det riktiga Nobels fredspris 2009 men utan att få priset. Bara att gratulera den norska nobelpriskomittén till att man agerade rätt i det fallet.
Så här skriver Sheryl Gay Stolberg i New York Times om honom i februari 2011
Few Americans have heard of Mr. Sharp. But for decades, his practical writings on nonviolent revolution — most notably “From Dictatorship to Democracy,” a 93-page guide to toppling autocrats, available for download in 24 languages — have inspired dissidents around the world, including in Burma, Bosnia, Estonia and Zimbabwe, and now Tunisia and Egypt.(3)
(Min översättning: Få amerikaner har hört talas om herr Sharp. Men hans praktiska skriverier om icke-våldsrevolutioner, framför allt har ”Från diktatur till demokrati”, en 93-sidig guide för att avsätta autokrater, som finns nerladdningsbar på 24 språk – inspirerat regimkritiker världen runt, inklusive i Burma, Bosnien, Estland och Zimbabwe, och nu Tunisien och Egypten.)
Det faktum att Sharps institut, The Albert Einstein Institute, (4) finansierats av diverse storfinansägda fonder och tankesmedjor genom åren, liksom av CIA och NED, (5) den senare en organisation som verkar för att för USA:s räkning störta de regimer som ogillas av den amerikanska regeringen och att träna aktivister runtom i världen att göra uppror, gör att jag känner mig mycket kluven, minst sagt, inför det här valet av pristagare.
Jag kan inte hävda att jag vet att Gene Sharp har arbetat i medvetet syfte att gynna USA:s imperialistiska och nykoloniala politik men det är ett faktum att detta är vad han gjort, direkt som Thierry Meissan tycks anse, eller indirekt genom att han presenterat USA:s ledande en metod att ingripa i andra länders inre angelägenheter och störta av USA oönskade regimer. Så här skriver Meissan om saken:
A few years later, in 1989, Sharp was tasked by the CIA with conducting the practical application of his theoretical research in China. The United States wanted to topple Deng Xiaoping in favor of Zhao Ziyang. The intention was to stage a coup with a veneer of legitimacy by organizing street protests, in much the same way as the CIA had given a popular facade to the overthrow of Mohammed Mossadegh by hiring Tehran demonstrators (Operation Ajax, 1953).(6)
(Min översättning: Ett år senare, 1989, fick Sharp i uppdrag av CIA att leda den praktiska tillämpningen av hans teoretiska forskning i Kina. USA ville avsätta Deng Xiaoping och istället sätte in Zhao Ziyang. Avsikten var att iscensätta en kupp som gav sken av att ha fått legitimitet genom gatuprotester, på ungefär samma sätt som CIA hade gett störtandet av Mohammed Mossadegh en fasad av att vara populärt genom att hyra demonstranter i Teheran. (Operation Ajax 1953) (5)
Det är helt klart, emellertid, vare sig Sharp arbetat direkt åt CIA, NED m.fl. företagssfonder för USA:s nykoloniala politik, eller inte, att USA:s imperialistiska politiker har dragit nytta av Gene Sharps forskning och råd till unga aktivister och att man ibland har kombinerat hans metoder med fruktansvärt militärt våld och dödat massor av människor, vilket Sharp emellertid inte rekommendrar, i varje fall inte offentligt. Däremot menar han att aktivister måste räkna med att det kan gå illa och att de själva kan råka illa ut. Det är ännu värre än så emellertid, hela länder kan hamna i kaos och elände i värsta fall, och har så gjort.
Sharp vänder sig i första hand till unga människor, som är de som är lättast både att lura och att entusiasmera, vilket betyder att många av dem bara kommer att fungera som nyttiga idioter för USA-imperialismen och inte inser, förrän det är för sent, vilket spel de har utnyttjats och blivit bondeoffer i.
Lyssnar med ett halvt öra till en intervju i radion med Håkan Juholt. Håkan Juholt är den förste människan jag hört tala politik på många år, inte en träig spindoktortränad pratrobot. Det känns befriande.
Jag har inte sett filmen om Olof Palme, men hör och läser att en del (yngre) människor är överraskade av det engagemang som han uppvisade när han talade och av hans politiska glöd, det där som han uttryckte med orden ”Politik är att vilja”. Jag var förvisso mycket kritisk till somligt av det Palme gjorde och sade men hans engagemang kunde man inte ta miste på. Han framträdde som en människa som brydde sig och han talade ofta klarspråk i ideologiska frågor. Han var inte den enda politikern på den tiden, dock, som gav intrycket att vara en levande människa med ett genuint politiskt intresse och ett brinnande engagemang för det han/hon sysslade med.
Dagens politiker däremot, som är medietränade över gränsen till det meningslösa, låter som om de inte tycker något alls, inte har någon politisk målsättning, som anser att deras första och viktigaste uppdrag är att absolut inte säga någonting som kan väcka människor, för eller emot något. Politiken idag handlar dessutom om maskiner, inte om människor och förs fram av snackrobotar, inte av levande mänskliga varelser. Politiker låter precis likadant allihop, från yttersta högern till yttersta vänstern, utslätade till rösttapeter, totalt tillplattade utan några som helst konturer eller reliefer. Alla försöker låta som sjukt behärskade landsfäder eller landsmödrar. Inte konstigt kanske med tanke på den hjärndöda journalistkåren, som fastnar på varje liten felsägelse och tar den som anledning att starta ett dödligt drev. Den som säger ingenting är naturligtvis svårare att angripa i stora svarta rubriker på löpsedlar och förstasidor och sälja lösnummer på.
Man kan ju undra vad detta säger om politiken och om oss svenskar. Säger det vad det verkar säga, att alla politiker över alla partigränser tycker precis likadant, så i slutänden är det landsfaderligheten/landsmoderligheten som ska avgöra valen. Den som låter tryggast, som ger intryck av oengagerat kalkylerande och av att inte ha något temperament, inte några personliga drag eller utmärkande mänskliga egenskaper kommer att vinna valen. Är vi svenskar idag så vilsna att vi bara ropar på pappa eller mamma i politiken, idealmamman och idealpappan som aldrig brusar upp, aldrig höjer rösten aldrig begår några misstag och som aktar sig för att avslöja något som helst engagemang för eller emot något?
Juholt skuffades bort förstås, kanske just för att han avslöjade att han är människa med mänskliga drag. Ytterst sorgligt var det skådespel som vi såg när han manövrerades ut, både medias agerande och Juholts partikamrater bar sig skamligt åt. Hans synder var strunt i jämförelse med alla blunder Carl Bildt gjort sig skyldig till och ställer till idag, exempelvis eller det som Reinfeldt sagt om svenska folket.
Men det är väl så – vi har de politiker och den politik vi förtjänar. Fast jag tycker inte att jag förtjänar den men jag är förstås i minoritet och i en demokrati får jag acceptera att massor av svenskar endast vill ha mer pengar i plånboken, oavsett konsekvenserna för andra människor, och/eller styras av omänskligt känslolstörda robotar.
Tillägg kl 17.30:
För några veckor sen förklarade Löfven att S hade en ”affärsplan, nu hör jag på radion att Kommunal diskuterar vad de ska göra med sitt ”varumärke”. Det är nämligen så, får vi veta, att S är för gammaldags och inte har anpassat sig efter ”de nya tiderna”.
Felet med S är det motsatta, vill jag hävda, att man inte kämpade emot när den ekonomiska eliten beslutade sig för att driva Sverige tillbaka till förra sekelskiftet. S och fackens ”gamla” uppgifter behövs idag, mer än på länge alltså och det har S tydligen inte fattat. Istället tror man på ett mystiskt väsen som kallas ”tiden”. På sextiotalet trodde man på ett annat mystiskt väsen ”utvecklingen”, som på samma sätt styrde världen utan att människor eller politiker kunde göra något åt saken. Båda dessa ”väsen” verkar, i sossarnas föreställningsvärld vara lika allsmäktiga som de religiösa tror att deras Gud är. I Själva verket är det som Palme sade, ”politik är att vilja”, att sträva mot uttalade mål, inte att passivt underkasta sig de ekonomiska eliternas krav.
I själva verket har S slutat skapa ”utvecklingen” eller försöka påverka ”tiden”, människors insikter om samhällsstrukturen alltså, och låtit högern oemotsagd påverka människors idévärld och föreställningar om världens tillstånd. I denna föreställning finns inga samhällsklasser längre. Där finns inte längre några orsak- och verkanmekanismer, där finns inte längre någon utsugning och inget förtryck, trots att dessa fenomen är tydligare och mer förödande idag än på 60 år och därmed viktigare än på länge att bekämpa, precis så som S och facken gjorde under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
/Kerstin
Länkar:
– ”Politikens dubbelagenter hot mot demokratins kärna”, Daniel Suhonen och Felix Antman Debels, DN 2/10 3012 (Citat: Den brittiske sociologen Colin Crouch har satt fingret på det hot som dagens politiska ”dubbelagenter” utgör. I boken ”Postdemokrati” visar han hur dagens ideologiska ”möte i mitten” med S-affärsplaner och M-arbetarpartier tagit död på det som är kärnan i en verkligt livaktig demokrati – som arenan för politiska intressekonflikter. Postdemokratin behåller demokratins yttre drag men demokratins kärna förtvinar när de stora partierna är överens om allt utom vem som ska utföra själva ledarskapet.)
– Därför får arbetslösheten aldrig försvinna. Dan Josefsson