Artikeln verkar trovärdig, i synnerhet som folks åsikter nästan alltid är precis så röriga och mångfacetterade som författaren här påvisar att de är i Syrien. Hon går igenom alla de olika skikten och grupperna i Syrien och hur de drabbats av politiken tidigare och hur många av dem har reagerat på den politik som förts och vilka grunder de haft för att reagera eller agera som de gjort.
Alla inblandade, regeringssidan och oppositionssidan, för att inte tala om Qatar, Saudiarabien och USA/Nato, säger att de vill befria ”det syriska folket” och att de står på detta folks sida. Så vad tycker alltså ”det syriska folket”. Jo det tycker precis som alla andra folk, olika saker. Det finns därför inget enhetligt syriskt folk, vad gäller vad folk vill ha för styrelseskick eller regering. Det gör det inte heller i Sverige, om vi tänker efter! Frågan är alltså inte ”vad vill det syriska folket” utan den demokratiska frågan är istället: ”Vad vill majoriteten av det syriska folket.” Det är detta som den här artikeln handlar om och diskuterar ingående.
Qatar och Saudiarabien, och de legoknektar som dessa finansierar för att kriga i Syrien, samt de krigande oppositionella syrierna, har definitivt inte samma målsättning som Assadregeringen. De förra vill upprätta en stat byggd på muslimska lagar av samma slag som man har i Saudiarabien, medan Assad styr och vill fortsätta att styra ett sekulärt samhälle som skiljer mellan religion och stat.
Där oppositionen i Syrien står för enhetlighet vad gäller religion och kämpar för att få en religiös stat i Syrien, en whabitisk sådan, där står Assad-regeringen för religionsfrihet alltså. Det är en frihet som vi i Väst ofta berömmer oss av att ha och som vi normalt anser vara en viktig del av ett demokratiskt styrelseskick. Skulle islamisterna vinna kriget så inrättar de en muslimsk diktatur alltså. Vinner regeringssidan så är Syrien inte direkt någon idealstat men i alla fall en bit på väg mot en sekulär demokrati.
Givetvis är inte Qatars och Saudiarabiens första målsättning att ersätta Assads styre med ett demokratiskt sådant av västerländsk modell. De är inte heller intresserade av att skapa en sann socialistisk eller kommunistisk stat där. Det borde varenda journalist begripa, liksom varenda vänstersympatisör. Och givetvis är inte USA/Nato i grunden intresserade av att skapa en sådan demokratisk stat i Syrien. De senare vill istället inrätta en marionettstat i Syrien som USA kan dominera och bestämma över. Det är ingen slump att man utser en amerikansk medborgare, bosatt i USA sedan 30 år, sedan han var 17 år, medlem i muslimska brödraskapet, som ”premiärminister” i den nybildade syriska exilregeringen, enligt samma mönster som man tillsatte ledare i de andra staterna som USA slagit sönder och plågat svårt under många år nu, Afghanistan, Irak och Libyen . På vad sätt företräder denne amerikan ”det syriska folket” undrar man?
Det är inte osannolikt att Väst (USA/EU/Nato) anser att man har en så pålitlig vasallstat i Saudiarabien att man tänker sig att med wahabiter som ledare i Syrien får man samma följsamma regim där. Det är lika troligt att Väst struntar totalt i kvinnornas frihet, som inte torde bli bättre i ett sådant Syrien, lika lite som de blivit det i Irak (även om det inte är wahabiter som styr där utan shiamuslimer), i Libyen, i Egypten eller i Afghanistan. Det viktiga för Väst är bara att man får regimer i MÖ som lyder amerikanska order. Och här ljuger dessa Västmakter sina befolkningar, alltså oss, fulla med talet om att de förespråkar och kämpar för demokrati och för frihet för kvinnorna i de här länderna.
Läs artikeln, den är mycket läsvärd, väldigt lärorik och klargör en hel del om ”det syriska folket”.
Efter den deprimerande utflykten i världen, inlägget nedan, flydde jag bort igen, tillsammans med mina penslar. Det här gången blev det grannens schäfer. Jag har ju collies själv och har därför mest målat sådana, så det var roligt att testa att måla en annan ras också.
Innan jag satte mig att måla av min kisse hann jag gå ut på nätet och orientera mig lite om den vida världen igen. Jag fick veta att Moaz Alkhatib, som tillsattes av Syriens (o)vänner som ledare för upproret, nu hade ersatts som förste man i vad ovännerna kallar en ”interrimsregering”, av en Ghassan Hitto, en man som är amerikansk medborgare och som bott i USA 30 år, sedan han var 17 år gammal. Han tycks också vara med i muslimska brödraskapet. Dessa två herrar är tydligen inte riktigt överens så Moaz Alkhatib har avgått .
Dessutom fick jag klart för mig att denne Alkhatib har begärt att USA ska häva terroriststämpeln för al Nusrabrigaden i Syrien, de där som vill inrätta ett kalifat i Syrien och som skär halsarna av människor, kidnappar folk och sätter K-pistar i händerna på 12 åringar. Denne man har påståtts vara en ”moderat” muslimsk broder! Lever förstås sedan ett antal år i exil.
Ovanpå detta är det inte någon hemlighet längre hur djupt inblandat i kriget mot Syrien som USA är, samt att stödet till jihadisterna ingalunda begränsar sig till ”icke-dödligt stöd”.
Vidare har jag börjat ana att propagandaapparaten inför ett anfall på Nodkorea är i full spinn. USA gör gång på gång om samma sak, nämligen att ljuga oss fulla inför deras planerade militära attacker. Det tycks vara så att Nordkorea inte hävdat det som skrikits ut i våra tidningar någon vecka nu, att man tänker atombomba USA och att man är i krig mot Sydkorea. Istället handlar det om en ”felöversättning” (tro att den är oavsiktlig den som vill) av vad som sades, nämligen att om man blir attackerad då tänker man försvara sig med samma och alla medel. Samtidigt som detta händer övar USA atombombning med stora bombplan i Sydkorea precis utanför gränsen till Nordkorea. Återigen alltså, försöker USA provocera fram något som kan ge anledning att anfalla ett land. Det är helt obegripligt hur de kan fortsätta på det här sättet och gång efter gång få journalister att ställa upp som trutförlängare och föra ut deras lögner.
Ingen ska hädanefter komma till mig och förklara att Hitlers propaganda var så hemsk och samtidigt att det tyska folket visste vad som hände. Hitlers propaganda såg, vad jag kan bedöma, exakt likadan ut, vad gällde utrikespolitiken, som USA:s gör och tyskarna köpte propaganden lika villigt som folk idag köper USA:s propaganda. Hitler ivrade intensivt för fred, det visste varenda tysk. Tyskland blev anfallet av Polen, det visste också varenda tysk, fast det var förstås ett fejkat anfall, idag kallat false flag-operation, sådana som USA ofta börjar sina attacker med. Dessutom hade Goebbels lärt sig av amerikansk propaganda.
I Afghanistan fanns, sade man oss, Usama bin Laden, som var ansvarig för 9/11, fast han förnekade detta förstås även om han uttryckte sitt gillade av attentatet. Vi fick inte veta att Afghanstan var berett att lämna ut bin Laden om USA kunde prestera bevis för att han var ansvarig för 9/11 och att USA vägrade lägga fram några sådana bevis. Istället började USA bara bomba Afghanistan, och det fortsätter man med fortfarande – i princip. Dessutom har man utvidgat bombandet till Pakistan där man ständigt patrullerar med bombbestyckade Droner, som då och då avfyrar en bomb som oftast dödar en massa oskyldiga människor, ibland tillsammans med någon av dem som USA:s president, fredspristagaren, beslutat ska mördas.
I Irak hade Saddam massförstörelsevapen och inte nog med det, han hade goda kontakter med al Qaida, sade man och implicerade att han också låg bakom 9/11. Han kunde när som helst förvandla hela Europa och USA till grus, förklarade man för oss, en lögn så grov att man häpnar. Powell åker nu runt och berättar att han var lurad när han påstod detta i FN. Saddam Hussein avskydde dessutom muslimska fanatiker och förföljde dem varhelst de anades i Irak.
I Libyen, påstod man, bombade Ghadafi sin egen befolkning och hade dödat 6 000 personer redan första veckan av upproret där. I själva verket stormade upprorsmän militära förläggningar och beväpnade sig redan andra dagen av upproret. De där bombningarna som Ghadafi beskylldes för fanns inget bevis för, varken då eller senare. Idag vet man att de aldrig ägde rum. Sen hävdade man att Ghadafi delade ut Viagra till sina soldater för att dessa skulle kunna våldta så många libyska kvinnor som möjligt – en lögn visade det sig senare. De första att dö, i stor skala i Libyen var poliser och militärer, som hade order att inte skjuta på demonstranter och upprorsmän i början. Dessutom startade upprorsmännen en formlig vendetta mot svarta libyer och afrikanska gästarbetare. Men FN trodde på lögnerna och gav klartecken för en massiv bombkampanj över Libyen, i varje fall påstår USA/Nato att resolution 1973 tillät en sådan. Som Goebbels sade, ska du ljuga gör det så ordentligt att folk tänker att såååå mycket kan ingen ljuga, och tror på det.
Idag råder det kaos och total rättssoäkerhet i samtliga dessa länder. Men USA har avsatt de ledare man avskytt, ledare som, som man uttrycker saken idag, var eller är ”resursnationalister”, dvs de har varit eller är socialister i någon mening, och vägrar att låta amerikanska och europeiska företag köpa upp eller rätt och slätt lägga beslag på deras länders naturresurser. Det handlar alltså i själva verket inte om att befria människor utan om att befria stater och deras invånare från deras naturresurser och möjligheter att använda dessa för att skapa bättre levnadsförhållanden för befolkningarna, som ex. Ghadafi gjorde, och även Saddam, faktiskt, vad dessa än gjorde i övrigt.
Dessutom har USA varit snabbt att se till att man fått fler baser i Afrika, nu när det inte finns någon Ghadafi som betalar staterna där för att vägra släppa in USA och andra Natoländer. USA har gripits av en kolofantisk hybris och eliterna där är fullt övertygade om att de snart ska behärska och bestämma i hela världen. För det syftet börjar de attackera alla som utgör stöd för Kina och Ryssland, som båda är omringade av amerikanska militärbaser och som är de slutliga målen för amerikanska attacker.
Det är ingen rolig värld vi lever i och det är förfärligt tunnsått mellan de hederliga politikerna. I USA finns, eller fanns, två som utmärkte sig vad gäller de här krigen. Här i Sverige finns inte en enda aktiv hederlig politiker, vad jag kunnat se. Här har de alla sillmjölke i ryggraden, liksom medias journalister, såvida ingen enda av dem inte kan tänka en klar tanke förstås.
Alltså var det läge att fly bort tillsammans med penslar, färg och papper ett tag till. Jag flyr tillbaka dit igen.
Tillägg kl 15.30:
History of False Flag Operations, (utlagd 15/10 2011)
Vadå? Gnagt sönder borsten på en massa dyra penslar. Oh nej, inte jag inte. Jag bara sitter här och njuter av stillheten.
– Flera tusen kronor, oj, men det var inte jag.
17 också att jag inte upptäckte det tidigare. Mårdhårspenslar kostar skjortan. Men hon är väldigt söt.
Var i Borås på påskaftonen och träffade på en grupp som protesterade mot avrättningarna i Iran och som delade ut flygblad om och mot dessa.
Det här ställde mig inför ett dilemma. Det är klart att jag tycker illa om att man avrättar människor, och dessutom offentligt och anser att detta är ociviliserat. Men samtidigt blir jag illa berörd över de här protesterna eftersom de protesterande spelar USA/Israel i händerna nu när dessa stater just är i färd med att bygga upp en beredskap och skapa en opinion för fler västliga ingripanden mot Iran, förutom det ekonomiska krig man redan för mot Iran även militära aktioner således.
Jag frågade en av dem som protesterade om han inte ansåg att de spelade Västmakterna i händerna med sina protester och om det inte var ett dilemma för dem. Det var det inte, menade han och han hade dessutom inte märkt någon propaganda mot Iran. De ville absolut inte, menade han, att Väst skulle angripa Iran militärt, bara utöva påtryckningar mot Iran om att upphöra med dessa avrättningar.
Mig förundrar det att somliga inte inser vilket spel de agerar brickor i och vad detta spel syftar till i slutänden. För mig är dessa avrättningar avgjort något ont, men jag tror ändå att ett västligt, eller ett israeliskt militärt anfall på Iran vore ett ännu värre ont för det iranska folket. Om, eller när Väst beslutar sig för att attackera Iran kommer den iranska befolkningen att få betala ett mycket högre pris, på samma sätt som det irakiska folket fått betala ett fruktansvärt högt pris, i människoliv, för att bli av med Saddam. Idag avrättas fortfarande hundratals människor varje år och många irakier torteras även av den regim som sitter där nu – med USA:s och EU:s goda minne. Dessutom har Iraks infrastruktur förstörts och de intellektuella och välutbildade endera mördats eller lämnat Irak. Situationen ser ungefär likadan ut i Libyen idag, där miliser på sina ställer både torterar folk och piskstraffar människor offentligt, och utan rättegångar.
Så jag undrar, vilket är värst? 150-200 eller kanske 300 avrättade per år eller en miljon dödade i ett krig och i den terror och inre oro som Väst alltid ser till att skapa och underhålla i de stater i MÖ som man påstår sig ha befriat från diktaturer?
