Med anledning av en diskussion, som fördes efter ett par inlägg på bloggen ”Biology and Politics” men också som en fortsättning på mitt inlägg före detta, lägger jag här ut ett utdrag ur min nätbok om biologism. Så här följer det inledande avsnittet ur kapitlet:
Biologismen och vad vetenskapen kan säga oss
År 1953 kunde Crick och Watsons avslöja DNA-molekylens struktur. Sedan dess har nya rön inom genetik, biokemi och molekylärbiologi gjort biologin kommersiellt intressant på ett sätt som den inte varit tidigare. I förlängningen av denna upptäckt hägrar de stora ekonomiska vinsterna Nu står vi inför den genetiska och biomolekylära manipuleringen eller kontrollen av människorna, den biologiska eugeniken. Den beräknas inbringa privata biokemiföretag enorma vinster.
Den ”biologiska ingenjörskonsten”, som vi redan sett en försiktig början av, kommer, trots att den aldrig kommer att kunna leverera det den ger i utsikt, inte att bli en fråga om individernas fria val, även om man kan få folk att tro det i början.
De hägrande miljarderna leder till att de biologiska disciplinerna drar till sig de stora satsningarna. Områden som drar till sig mycket pengar uppmärksammas och tillskrivs automatiskt hög status. Varje ny spektakulär vetenskaplig upptäckt, uppfinning eller teori, varje ny intellektuell trend, tenderar att generera en övertro på dess förträfflighet och förklaringsvärde. Just nu tycks man tro att nästan allt mänskligt går att förklara utifrån någon av bilogins discipliner. Inom forskarsamhället har tendensen intensifierats, utanför forskarsamhället likaså. När biologins status höjs genererar den automatiskt biologism, tendensen att förklara alltmer av mänskliga betéenden utifrån biologin.
Eftersom framgångsrika discipliner tenderar att bli stilbildande inom vetenskapssamfundet lånar forskare inom andra discipliner gärna perspektiv och teorier från den framgångsrika disciplinen. Forskare som i sina ansökningar om forskningsmedel kan anknyta till en framgångsrik och statustyngd disciplin kan förvänta sig fetare forskningsanslag. Varje betéende- eller samhällsforskare som idag påstår sig grunda sin forskning i någon av Darwins idéer, eller på något sätt anknyter till hans evolutionsteori, ökar sannolikt sina möjligheter att få forskningsanslag. Ju mer självklar biologismen blir desto svårare kommer det att bli att kritisera den eftersom den som kritiserar det ”självklara” anses galen och inte värd uppmärksamhet.
Massmedia är inte sena att haka på och slå upp biologistiska forskares resultat stort och ibland så förenklat att de går över gränsen till ren lögn. Snart följer kulturetablissemanget efter. Konstnärer och författare försöker gestalta ”det nya, det biologiska, det evolutionära” i det här fallet, i konst och litteratur. Filmare börjar utgå från idéer genererade inom den nya modevetenskapen. En hel kader av biologister står just nu redo att ta över efter ekonomerna, som fyllt rollen som samhällsgurus de senaste tjugo åren.
Den tilltagande biologismen och evolutionismen har redan resulterat i att fascister och nynazister känner att de intellektuella vindarna äntligen blåser deras väg igen. Dessa ideologier grundas, som redan sagts, i en långt driven biologism.
Även jag anser förstås, trots min antibiologistiska hållning, att människan är en biologisk varelse och att hon är en djurart bland många andra. Även jag utgår ifrån att människan, precis som alla andra arter, har genomgått en biologisk evolution. Men bara för att vi är en biologisk art, som utvecklats genom evolutionens försorg, kan inte allt mänskligt förklaras enbart utifrån våra gener, utifrån våra hjärnstrukturer, utifrån våra hormoner eller utifrån det vi tror vara vår evolutionshistoria.
I en mycket banal mening har naturligtvis allt mänskligt sin grund i biologin. Utan gener, utan biologiskt fungerande kroppar funnes inga människor. Detta är en självklarhet och tämligen ointressant när det gäller att förstå de flesta av våra mänskliga betéenden eller när det gäller att planera ett samhälle som fungerar väl för så många människor som möjligt.
Inom filosofin brukar man skilja mellan nödvändiga och tillräckliga förutsättningar. Vår biologiska konstitution, vår genetiska uppsättning, utgör en nödvändig förutsättning för allt vi gör men den är mycket sällan en tillräcklig förutsättning för det. Vi är inte bara isolerade genkonglomerat. Gener verkar alltid i en miljö. Därför kan biologin inte ge oss de relevanta förklaringarna till de flesta av våra betéenden.
Vi kan illustrera detta med en liknelse: Huset som brann ner hade visserligen inte börjat brinna, och inte brunnit ner, om det inte hade varit byggt i ett brännbart material. Detta är en i sammanhanget ointressant självklarhet. Vi anser inte att branden i huset orsakades av att det var byggt av det brännbara materialet trä. Alla trähus brinner ju inte ner som bekant, trots att alla sådana är brännbara. Vi anser istället att blixten som slog ner i huset, en eventuell kortslutning i elsystemet, gnistan som for ut ur den öppna spisen eller cigaretten som föll ner på täcket när sängrökaren somnade, är den intressanta förklaringen till eldsvådan.
Att vårt nedbrunna hus var av trä var alltså en nödvändig förutsättning för att huset skulle börja brinna, och kunna brinna ner, men inte en tillräcklig sådan. Det är den tillräckliga orsaken som är intressant när vi vill förklara varför ett hus börjar brinna. På samma sätt är det faktum att vi är biologiska varelser, med en evolutionär bakgrund, och att vi har gener som nödvändiga förutsättningar för våra beteenden, inte tillräckligt som förklaring till allt vi människor gör. Att påstå att våra mänskliga betéenden huvudsakligen orsakas av våra gener, av våra hormoner, av våra hjärnhalvor eller av vår evolutionshistoria, är ungefär som att påstå att den huvudsakliga orsaken till att ett hus började brinna är att det var byggt av ett brännbart material.
Ytterligare ett exempel: En människa äter därför att hon är en biologisk varelse och sådana måste äta för att inte dö, av biologiska skäl. I vissa sammanhang är det förstås intressant att förklara varför biologiska varelser måste äta men i andra sammanhang är detta tämligen ointressant. Bara för att människan är en biologisk varelse som måste äta måste hon exempelvis inte äta gröt. Om hon äter gröt gör hon det av något annat skäl än att hennes gener tvingar henne att äta, som att hon tycker att gröt smakar gott för att hon vant sig vid att äta gröt, att hon är för fattig för att äta oxfilé eller därför att hon är för lat att laga kåldolmar. Det faktum att människan måste äta för att inte dö förklarar således inte varför hon äter just det hon äter och inte något annat.
Ett sista exempel: Den biologiskt medfödda förmågan att bli aggressiv är en nödvändig förutsättning för att en människa ska kunna bli aggressiv men den är inte en tillräcklig förutsättning för att hon ska bli det. Det måste till något mer än den biologiska förmågan att bli aggressiv för att hon ska bli sådan.
Påståendet att människor blir aggressiva för att evolutionen utrustade oss människor med förmågan att bli aggressiva, är därför inte speciellt intressant som förklaring till en speciell människas, eller många människors, aggressivitet i en bestämd situation. Det är nämligen självklart att ingen människa skulle bli aggressiv om människan inte hade den biologiskt betingade förmågan att bli aggressiv, på samma sätt som det är självklart att ett hus som brinner ner måste vara byggt i ett brännbart material. Det självklara behöver man ingen vetenskap för att förstå eller förklara. Det är inte ens intressant till vardags. Den som således försöker hävda att Olle blev aggressiv igår kväll därför att människan under evolutionens gång utrustades med förmågan att bli aggressiv, förväxlar den nödvändiga, i det här sammanhanget helt ointressanta förutsättningen med den tillräckliga förutsättningen, nämligen med det som intresserar den som vill förstå Olles aggressivitet igår kväll. Om någon istället berättar för oss att Nisse förolämpade Olle igår, kanske vi anser att vi har fått en nöjaktig förklaring till Olles aggressiva betéende igår.
Härmed inte sagt att gener aldrig har något med Olles ilska att göra. Somliga av oss tenderar att bli aggressiva för mycket mindre än andra, eller att bli mycket aggressivare för det som andra bara blir lite aggressiva för. Några av oss blir mycket sällan aggressiva och somliga av oss reagerar inte med aggressivitet på samma saker som får andra att gå i taket. Trots de här delvis genetiskt bestämda skillnaderna är det inte meningsfullt att förklara Olles aggression som förorsakad av generna, eller av mänsklighetens evolutionshistoria. Intensiteten i Olles aggressioner, och hur lättutlöst hans aggression är, kan möjligen ha något med hans gener att göra, men även dessa faktorer beror på en kombination av hans gener och den miljö han har utsatts för under sin uppväxt.
Den optimala miljön kan ses som den miljö som kallar fram, eller utvecklar en viss egenskap upp till den nivå där generna sätter gränsen. Det som är en optimal miljö för en individ, enligt den här definitionen, är inte en optimal miljö för en annan men det innebär inte att miljön inte är det mest intressanta när det gäller att förstå och förklara en individs, eller människors i allmänhet, aggressioner. Detta gäller alla betéenden.
Biologistisk blir man alltså när man börjar betrakta vår biologiska konstitution, eller vår arts evolutionshistoria, som både den nödvändiga och den tillräckliga förutsättningen för mänskligt beteende, som den enda, den mest intressanta eller den viktigaste förklaringen till vad vi människor gör. Men biologism kan också bestå i att man förväxlar den nödvändiga orsaken med den tillräckliga. Skillnaden mellan dessa båda typer av felslut är hårfin dock.
Tillägg för det här blogginlägget:
Med detta vill jag inte säga att gener eller geners kopplingar till betéendetendenser inte alls skulle vara ett intressant område. Det kan det naturligtvis vara – i vissa sammanhang, men mer sällan ger de en enkel förklaring till komplexa betéenden eller betéendemönster. För att förstå sådana krävs nästan alltid insikter om miljöfaktorer som kan påverka betéenden och vill man påverka människors betéenden är det inte i första hand deras gener eller biokemiska system man ska ge sig på, eller försöka manipulera.
Länkar:
– Utdrag ur nätboken Kvinnan, djur eller människa? K.Berminge, Alba.
– Om bioligismen, ADHD och damp, Biology and Politics 6/5 2008
– Mer om ADHD, DRD4 och en gens evolutionära historia, Biology and Politics 10/5 2008
