Läser just i GP (12/6) om en gammal kvinna på 90 som inte får komma in på något äldreboende. Hon har besök två gånger om dagen samt larm om hon skulle behöva det. Det tycks hon inte vara ensam om i landet. Man häpnar. I det här landet är det mer noga med hästar och burfåglar, som inte får vara ensamma, än med människor.

Det tycks också vara så att man får mer betalt för att sköta schimpanser på våra zoologiska trädgårdar än man får för att sköta barn och gamla.

Vad är det för samhälle vi lever i? Någon har sagt att ett lands civilisationsgrad syns på hur det behandlar sina gamla och sjuka. Sveriges civilisationsgrad har uppenbarligen sjunkit rejält de senaste 15 åren.

Det är lika omöjligt att ”diskutera” seriöst med de främlingsfientliga som att spela schack med den som välter brädet så fort pjäserna är uppställda.

Tillägg: Nytt på Skandalkalendern, även ny kommentar.

Läkemedelsindustrin har, som jag skrivit om tidigare, som målsättning att tjäna så mycket pengar som möjligt. Mest pengar tjänar man på preparat som människor kan övertygas om att de måste äta livet ut. Alltså försöker man hitta alltfler möjligheter att sätta människor på livslång medicinering.

I Läkemedelsvärlden kan man läsa följande om insättande av blodtryckssänkande preparat:

Ett blodtryck på 170/110 mm Hg ansågs på 60-talet-talet vara ofarligt. Men ett blodtryck över 140/90 mm Hg är idag en riskfaktor. Och högt blodtryck är inte den enda riskfaktorn för hjärtkärlsjukdom där gränsvärdet sjunkit i ett hisnande tempo.

Om detta säger Lars Werkö, professor som tidigare arbetat på bland annat SBU och Astra:

– Jag tycker inte att gränserna är rimliga för de innebär att halva befolkningen borde använda medicin.

Han påpekar vidare att många av de studier som bidragit till att sänka gränsvärdena har finansierats av läkemedelsföretag och att utvecklingen gynnar industrin. [1]

Det bör också nämnas att blodtryckssänkande preparat ofta förorsakar potensproblem för män – kanon, då kan läkemedelsföretagen få sälja potenspreparat också (men obs: har man en gång börjat äta blodtryckssänkande medel så kan det vara livsfarligt att sluta).

När jag läste berättelsen om Mia, som tog livet av sig till slut, (DN [2]) för ett bra tag sedan, fick jag upp ögonen för hur läkemedelsindustrin betalar läkare för att dessa ska skriva ut deras preparat – under täckmantel av ”forskning” eller ”utvärdering av läkemedel”. I artikeln ifråga menade en forskare på karolinska att läkare kunde få uppåt 10.000 kronor/per patient, och att han, som oberoende forskare, inte hade en chans att involvera läkare i utvärderingar av mediciner med de ekonomiska resurser han hade. Läkarna var helt enkelt inte intresserade av de 1000kr/patient som han kunde erbjuda.

Man anade större saker bakom denna forskares försynta påpekande och häromdagen kom det första rejäla avslöjandet av hur det kan gå till. Då kunde vi läsa om att en läkare och företaget Serono nu anklagas för korruption. Läkaren skulle få 2,4 miljoner kronor om han behandlade 60 patienter i två år. [3] (Även GP[4] och Sydsvenskan skrev om saken).

Kort sagt och ännu en gång: Läkemedelsföretag ska inte vara privatägda och i första hand profitdrivna. Man kan med fog fråga sig hur många som blir botade av deras preparat och hur många som blir sjuka av dem!

Länkar:
[1] Läkemedelsvärlden/blodstryckspreparat
[2] Berättelsen om Mia, DN
[3] Läkemedelsvärlden/korruption
[4] Göteborgsposten om den korrumperade läkaren

Alltfler röster har höjts de senaste dagarna för att man ska ta diskussion med de invandrarfientliga partierna och inte försöka tiga ihjäl dem eftersom det påstås vara kontraproduktivt, precis som det ropades från journalisthåll i början av 90-talet. Och precis som då, startar man istället vad som närmast måste kallas för en desinformationskampanj. Precis som i början av 90-talet, då en till synes enig journalistkår idogt hävdade att vi inte fick sopa problemen med invandrarna under mattan, så börjar massmedia nu igen ”diskutera” flyktingarna och invandringspolitiken på ett sådant sätt att man bara sprider fördomar och felaktiga föreställningar om frågan.

Journalister tycks anse att bara man släpper fram folk att säga vad de tycker och tror om flykting- och invandrarpolitiken så ”tar man diskussionen” med de främlingsfientliga partierna. Senast igår hörde jag, i programmet Ring P1, en främlingsfientlig person hävda att vi tog emot 60.000 flyktingar förra året och det går ju inte i längden, menade han. Mot honom släppte man fram en person som visserligen var flyktingvänlig men som inte klarade av att tillbakavisa den främlingsfientliga debattörens påståenden. Sådant, kära SR-journalister, som vi dessutom sett mer av den senaste tiden, är inte att ta diskussion med de främlingsfientliga krafterna om flykting- och invandrarpolitiken, det är istället att ge de främlingsfientliga en politisk plattform från vilken dessa får ljuga fritt och föra fram sin främlingsfientliga propaganda. Exakt vad man gjorde i början av 90-talet alltså.

Det beviljades inte 60.000 uppehållstillstånd för flyktingar 2005. Det beviljades 8.675 sådana tillstånd, om vi får tro Anders Carlgren. [1]

Menar man verkligen allvar, från massmedias sida, med att ”ta diskussion” för att visa hur fel de främlingsfientliga krafterna har så bör man plocka fram folk som kan området för att bemöta alla lögner från det hållet. Invandrarfientliga grupper har fått sprida sin felaktiga propaganda ända sedan 1990, och utan att massmedia eller politiker gjort några allvarliga försök att påvisa att det är just lögner de sprider.

Fortsätter man ”ta diskussion” som man just börjat kommer man den här gången att hjälpa sverige demokraterna in i riksdagen, precis som man hjälpte in ny demokrati i början av 90-talet, fast man kanske bara vill hjälpa folkpartiet liberalerna. Å andra sidan kommer förstås ett rasistiskt parti att stödja alliansen, precis som ny demokrati gjorde, så.. ja vad ska man tro?

Länk:
[1] Uppehållstillstånd i Sverige 2005

Vi är, som jag skrev om 29/5, tillbaka till förra sekelskiftet i nästan alla avseenden vad gäller sättet att tänka och förklara samhällsfenomenen och mänskliga och samhälleliga ageranden och tillkortakommanden. Dagens idépaket är till förvillelse likt det som var det gängse decennierna kring år 1900. I det tidigare inlägget nämnde jag en del av de idéer som är tillbaka igen. Här är ytterligare några:

1) Liberalism vad gäller den ekonomiska politiken. Staten ska lägga sig i så lite som möjligt, rusig aktiespekulation som resulterar i häftiga svängningar på världens börser. Sparpolitik: Offentlig sektor måste minimeras.

2) Individualism: Var och en är sin egen lyckas smed.

3) Det är varje enskild människas ansvar att se till att den är frisk, sund och arbetsför, en utpräglad kroppskult.

4) Alla människor är i grunden egoister och gör ingenting med mindre än de har något att vinna på att göra något.

5) Det finns två olika kategorier människor, överklassmänniskorna och underklassmänniskorna.

6) Underklassmänniskorna är inte bara egoistiska, de är också lata och slöa och måste piskas till hederligt arbete för om de får något gratis ids de inte anstränga sig. För dem bör belöningen bestå i att de (i bästa fall) slipper svälta ihjäl eller hamna i fängelser eller i straffarbeten. Dvs. undslippande av samhälleliga sanktioner är belöning nog.

7) Genom att tvinga människor, framför allt de i de lägre samhällsklasserna, att ständigt konkurrera med varandra om arbetstillfällena och om försörjningsmöjligheterna, får man ut mesta möjliga ur dem som utgör samhällets oxar.

8) Överklassen, den finare sortens människor ja egentligen de enda verkliga människorna, är visserligen lika egoistiska, men de är mycket mer intelligenta än vanligt folk och eftersom alla, hela samhället, är beroende av dessas intelligens för samhälleliga och teknologiska framsteg, måste de intelligentare människorna lockas att arbeta med hjälp av morötter, skyhöga löner och abnormt riklig belöning för sina insatser, eftersom de, pga sin egoism, inte skulle bry sig om att göra något annars.

9) Kriminella människor har genetiska (medfödda) brister som inte är möjliga att förändra. Dem kan man bara försöka kontrollera på olika sätt, med biokemiska medel eller med tvångsmedel av olika slag (idag även med hjälp av avancerad teknologisk kontroll).

10) Kvinnor och män är olika. Kvinnor är mer känslomässiga och mindre logiska än män därför att de är biologiskt skapade att föda och ta hand om barn. Män är intelligentare och mer logiska och därför mer lämpade att ta samhällsansvar, att försörja familjen och att försvara den och hela samhället genom att kriga.

Vad har jag glömt? Nationalismen kanske, som numer ska firas 6:e juni!

Professor Bo Rothstein, vid Göteborgs universitet och en av Sveriges mest kända statsvetare, anklagar regeringen för att försöka styra forskningen och vilja ha direktkontroll över den, hör man på Ekot idag.

– Han bestämmer enväldigt över vilka personer som har möjlig att söka och manipulerar sedan bedömningsprocessen på ett sådant sett så att bara de ansökningar som ligger i hans politiska linje kan erhålla medel.

Tycker jag känner igen metoden från helt inomvetenskapliga bedömningsprocesser vid medelstilldelning och tjänstetillsättningar, där det gällt att fixa fram kompisarna eller påläggskalvarna, oavsett deras verkliga meriter, så socialdemokraterna har väl lärt sig från det hållet.

Länkar:
Ekot 5/6

Det är förunderligt hur svårt somliga forskare har för koppla ihop saker och ting och att istället envetet hålla fast vid föreställningen om det perfekta, jämställda svenska samhället, det samhälle där alla, absolut alla män (utom de alkoholiserade och narkomaniserade, ja och så invandrade män förstås) bara har kvinnors och barns bästa för ögonen.

När Eva Lundgren skriver om att det förekommer rituella sexövergrepp mot barn i frireligiösa kretsar, då kritiseras hon för detta som om det handlade om rena fria fantasier från hennes sida, trots att hon bygger sina slutsatser på vad ett antal ganska små barn har berättat för henne.

Detta berättar barnen, som hon skriver i sin bok La de små barn komme til meg, ”och tänk om det de berättar är sant?” Det vill ingen tro, alltså angriper man Eva Lundgren, budbäraren, som om hon vore den värsta häxa (Evin Rubars TV-film Könskriget och därefter i samtliga massmedia).

Just nu nystas alltså en pedofilskandal i Irlands katolska kyrka upp, där det framkommer att massor av barn har utnyttjats sexuellt av katolska präster under hela 1900-talet och in på 2000-talet. För inte så länge sedan avslöjades samma sak i USA. Detta förmår man tydligen inte koppla ihop med Eva Lundgrens forskning. De barn som berättar om sådant i hennes bok, fast om frireligiösa samfund i Norge, de fantiserar, hävdas allmänt. Eva Lundgren fablar bara och visar att hon är en ytterst dålig forskare som går på sånt här.

Jag, som inte mer än hört hennes namn före Könskriget, och som sedan dess läst både La de små barn komme til meg och Slagen dam börjar anse att hon är en alldeles utomordentligt bra sådan. Så bra att de flesta inte förmår begripa den saken och framför allt vill de inte förstå det.

Eva Lundgren har talat om ”rituellt sexuellt utnyttjande av barn”, och detta har av den samlade manliga forskarkåren, med Bo Rothstein i spetsen, samt av massmedia, fördömts som den värsta sortens lögnaktighet. Ska vi gissa att de präster som utnyttjat barn i den katolska kyrkan kanske också hade vissa ritualer för sig ibland, som att lägga kors på magen på barnen och liknande, som var vad Eva Lundgren talade om som rituella handlingar i det här sammanhanget, för att övertyga barnen om att vad de var med om var välsignat och Guds vilja? Omöjligt förefaller detta i varje fall inte.

Vidare kan man fundera över varför de här sexuella övergreppen på barnen, inom katolska kyrkan, kunde fortgå, troligen under århundraden, utan att något kom fram i offentligheten? Kan det ha att göra med att ingen trodde på barnen och att de flesta barn, om de insåg vad de råkade ut för, förstod att ingen skulle tro dem om de berättade varför de teg om saken, eller att de teg för att de skämdes och lade skulden på sig själva? Idag borde vi alla, med Eva Lundgren, fråga oss: Tänk om barnen talar sanning?

Nästa fråga att ställa sig är alltså om liknande saker har pågått inom den protestantiska kyrkan i Sverige. Troligen har det det. När vi, jag och min man, tog upp ämnet i en grupp vid ett tillfälle, sade flera av de medelålders kvinnorna i gruppen att det ju var allmänt känt att somliga konfirmationspräster ägnade sig åt att förföra konfirmander, kladdade på dem etc. Så hur ren är svenska kyrkan, om man äntligen kastar av sig patriarkatets skygglappar och börjar tala om saken även här i Sverige?

Länkar;
Människor och tro

Tillägg: Nytt på Skandalkalendern

Läser nya numret av ETC, om prostitution. En journalist har varit nere i Tyskland och studerat prostitutionen där, samt intervjuat både nyttjande män och prostituerade.

”Prostitution har alltid förekommit”, är ett av de återkommande argumenten för densamma från de intervjuade männen, och det har vi ju hört här hemma också.

Bra argument: Stöld, mord och misshandel har också alltid förekommit – alltså bör även dessa verksamheter legaliseras.

Sedan har somliga män tydligen ingen hög uppfattning om de prostituerade. Så här säger en av de intervjuade männen till ETC:

..de har kön, de har bröst. Jag går inte dit för att diskutera politik, som du förstår. De flesta kan säkert inte ens alfabetet. Men för sin uppgift fyller de onekligen sin funktion.
- Det låter cyniskt
– Sådan är prostitutionen. Kvinnor som inte har kapacitet att göra annat, kan i alla fall sälja sig till högstbjudande. Utan mina och andra mäns pengar skulle de vara hemlösa. Men nu lever de gott. De har ingen anledning att gnälla. De kanske inte har drömt om att sälja sig, men de föddes med fel gener eller så var de lata i skolan.

Det är dystert när våra politiker inte ens bryr sig om att föra ut sina intentioner i massmedia. Numer har de styrande satt en ära i att genomföra stora förändringar i svensk politik utan att vi, valboskapen, får veta något i förväg.

Eftersom blocken varit tämligen överens om de senaste 20 årens förändringar, avregleringarna av valuta- och finansmarknaderna, överlåtandet av penningpolitiken på en politiskt oåtkomlig riksbank, övergivandet av den fulla sysselsättningens politik, övergivandet av neutralitetspolitiken, införandet av ett avsevärt försämrat pensionssystem mm så har besluten smugits igenom riksdagen utan att man sagt många ord om konsekvenserna till svenska folket. Det kan man kalla för att ta risken ur demokratin.

Jag minns en dag i mitten av 1980-talet, då vi satt vid frukostbordet och maken ropade till och läste upp en liten notis som var införd i ena kanten på en sida i DN, där det talades om att riksdagen, sista dagen före sommaruppehållet, hade beslutat att avskaffa valutaregleringen. Vi stirrade på varandra och konstaterade unisont: ”Jaha, nu är det kört!” Därmed hade man avskaffat den svenska modellen. Hur i hela friden hade detta kunnat ske utan att vi fått höra ett enda ord om det?

Självklart, när socialdemokraterna är helt överens med de borgerliga finns inga incitament alls att tala om för oss väljare vad man planerar och vilka konsekvenser det kommer att leda till. Det blev viss diskussion om skattereformen, den som socialdemokraterna kom överens med folkpartiet om i slutet av 80-talet och som några inom LO protesterade emot, men annars har ”systemskiftet” genomförts utan att någon av oss vanliga dödliga har fått veta något i förväg. Plötsligt har saker och ting bara beslutats och samtidigt har retoriken ändrats så att det är enskilda människor som själva är ansvariga för om de inte får arbeten eller om de slås ut ur produktionen, blir friställda från offentlig sektor etc. Vi blev alla lurade så det skrattar om det.

För att förhindra kritik mot systemskiftet inom de egna leden gjorde sig socialdemokraterna av med de viktigaste delarna av A-pressen (sina egna tidningar, precis som centern gjort nu och i samma syfte) och såg till att flera av dem, i de egna leden, som kritiserade systemskiftet oskadliggjordes, som när man lyckades starta ett massmediadrev mot dåvarande LO-ordförande Stig Malm, när han kritiserade finansyran och talade om ”finansvalpar”. Då lyckades man hetsa upp hela svenska folket mot honom genom att berätta om hur han hade kallat kvinnorna inom rörelsen för ”fittstim”, varvid han fick gå. Så var den kritikern oskadliggjord. Björn Rosengren, som fortfarande hade sin heder i behåll och som då var ordförande i TCO, skandaliserade man genom att i massmedia tala om att han åkte ”limousin” på medlemmarnas bekostnad, så var han ute ur bilden. Den ende av kritikerna man inte lyckades hitta något att skandalisera honom för var dåvarande ordförande i handels, som erbjöds en ny och förmodligen mer lönsam post, och som oskadliggjordes på det sättet.

Nu får vi dessutom i DN veta att Sverige har ett mycket närmare samarbete med NATO än vi svenskar varit medvetna om och att hela det svenska försvaret numer har anpassats till NATO, fast detta samarbete än så länge kallas ”Partnerskap för fred” och det låter ju fint (artikel i DN 29/5, lyckades inte hitta den på nätet dock). Därmed är vi en bra bit på väg, om det inte redan är ett faktum, att avskaffa neutraliteten också, den som fortfarande har ett brett stöd hos svenska folket.

Så förundras politikerna över att politikerföraktet ökar bland väljarna, eller över att svenskarna börjar strunta i att gå till valurnorna. Vad ska de göra det för? De får ju inte veta vad partierna ämnar göra.