Eländet har ingen ände. Jag har under de senaste veckorna fått problem med spammen till bloggen. De ökar i antal. Tidigare hade jag omkring 3-500 spam/dag de senaste veckorna har de ökat enormt, till mellan 3- och 4.000 varje dag. Det tar mig flera timmar att gå igenom dem och sortera fram riktiga kommentarer bland spammen. Så här kan jag inte fortsätta. Man kan använda sina allt färre kvarvarande levnadsår till roligare saker än att gallra ut och radera tusentals spam varje dag.
Någon annan Word Press-bloggare som upplevt detta de senaste veckorna, eller handlar det här bara om Motvallsbloggen och i det senare fallet, någon som har en idé om orsaken?
Tacksam för svar och tips som kan hjälpa mig att lösa problemet är
Hämtade hem datorn idag, jätteglad att den var reparerad. Pluggade in den, samt en ny raouter, klickade ut mig på nätet, wow, det fungerade.
Men sen kom chocken. Inget enda av mina program fungerade. Inte Word, inte Dreamweaver, inte Photoshop, inte Flash, totalt c:a 9 program som inte gick att använda, vilket är alla program i datorn. När jag försökte öppna något av dem svarade datorn med att ”Programmet ”Microsoft Word” går inte att öppna eftersom Power PC-program inte längre stöds.”
Ridå, vad i h:vete är detta? Ringer Machuset och frågar.
Nu var det så att jag hade bett reparatören att titta på Word i samband med att de reparerade internetporten, som hade pajat och som var orsaken till att jag lämnade i datorn för reparation, eftersom jag tyckte att Word hade kommit upp segt i samband med att jag inte längre kunde komma ut på nätet med datorn, alltså den sista veckan. Och jodå, fick jag veta när jag ringde företaget igår och undrade om min dator inte var klar snart, både nätporten och Word fungerade perfekt. Inga problem, så nu kunde jag hämta datorn. ”Bra”, sade jag.
Att Word verkade segt kunde bero på att jag hade gamla program i datorn som störde, menade reparatören först när jag bad honom titta på Word i samband med att jag lämnade in datorn för två veckor sen. Visst, det hade jag ju, urgamla Claris-program som följt med in i mina nya datorer och som inte fungerade ens i den tidigare datorn, också en iMac med Intelprocessor (den som åskan tog för att par år sedan då jag köpte den jag har nu eftersom det inte lönade sig att reparera den åskförstörda datorn). Jag föreställde mig ju inte att Word-programmet störde Word-programmet plötsligt, efter att ha fungerat väl både i den tidigare iMacen och i den nuvarande.
Hur som helst, så menade reparatören igår att jag ju hade en gammal version, Leopard, och att jag kanske skulle fundera på att uppgradera till det senaste sytemet, Mountain Lion. ”Vad vinner jag på det då”, undrade jag och blev informerad om att jag får ett bättre och säkrare stystem med många nya och bra funktioner. Kunde ladda ner det själv, men eftersom jag inte har något Pay Pal att betala via, så kan jag inte betala för uppgraderingar från nätet, som hade blivit billigare. Istället bestämde jag mig för att betala reparatören på Mac 900 kr för att göra denna fiffiga uppgradering åt mig. Så kom vi överens om den saken igår.
Idag körde vi de tre milen till Borås och hämtade datorn och nu sitter jag här och är chockad över konsekvenserna.
”Nej”, säger reparatören när jag ringer honom nu på eftermiddagen och undrar vad som har hänt, programmen fungerar inte för att du uppgraderat datorn. Vadå informera mig om att samtidigt som datorn uppgraderas till bergslejon-versionen kommer inget av de program jag har i datorn att fungera längre?
– ”Jag kunde inte föreställa mig att du hade så gamla program, säger han nu, så det blev väl ett missförstånd.”
Det var liksom ett understatement. Så försökte han få det till att programmet var så gammalt och att Mac ju hade Intelprocessor nu och då fungerar inte gamla program längre. Vadå, den tidigare Macen, en iMac (20 tums) Core Duo, hade också intelprocessor liksom den här och alla dessa program hade fungerat till den här datorn också, med Leopard-versionen. Så där låg inte problemet.
Jag hävdade att han borde upplyst mig om att de här programmen inte skulle fungera om han uppgraderade systemet, men som sagt, att jag hade sååååååå gamla program det kunde han inte tänka sig, fast å andra sidan föreslog han ju tidigare, hävdade han, att jag hade gamla program i datorn. Detta skulle innebära att han menat att Word var så gammalt att det störde Word vilket är lätt absurt, i synnerhet som han ju igår förklarade att Word fungerade perfekt.
Jag var sur när jag ringde för att höra varför inga program fungerade längre, skällde inte på honom men menade lite vasst att han kunde informerat mig om bortfallet av möjligheten att använda samtliga program i datorn med uppgraderingen, varvid han tillrättavisade mig för han hade varit tillmötesgående och försökt vara vänlig, vilket förvisso var riktigt, upp till den här punkten där han absolut inte ville erkänna att han inte tänkt på att informera mig om att jag skulle bli tvungen att betala ganska många tusenlappar ytterligare för att få programmen att fungera igen. Nå, han erbjöd sig att sätta tillbaka det gamla systemet, Leoparden, gratis igen och det var ju vänligt, men det medför i så fall att jag måste göra ytterligare en resa till Borås och dessutom omsinstallera alla programmen igen. Hade jag fått veta detta hade jag inte beställt någon uppgradering av systemet.
Där står jag nu – och jag är inte glad. I synnerhet blir jag sur som killen hävdade att jag borde förstått det här för ingen kan begära att så gamla program som sådana som är sex år gamla ska fungera i nyare datorer. Men kära nån, jag har haft Mac sedan 1992 och bytt datorer flera gånger och har aldrig råkat ut för att program inte fungerat för att de varit sex år gamla. Äldre program fungerade inte när Mac bytte processor till Intel och inte lyckades få den nya processorn att fungera tillsammans med sin gamla program och sitt gamla system, men annars har det aldrig sett ut på det sättet att nyare datorer inte varit kompatibla med äldre datorer. Och som sagt, det var intelprocessor även i min tidigare dator som alla dessa program köptes för och installerades i, för att inte tala om att processorn inte är bytt i den här. Har Mac bestämt sig för att eftersom det gick bra att snuva köparna på alla deras gamla program en gång, så kan de göra det till en vana att göra det vart 3:e till sjätte år och tjäna mycket mer pengar framöver.
Jag har alltså just nu en dator som bara fungerar för en sak, att surfa på nätet med och jag är inte glad, tvärtom är jag ursur.
Och just nu kommer Dan ner och berättar att måste jag köpa ett nytt Flash-program, om det inte går att uppdatera det gamla alltså, så kostar bara det 9.000. Det gör mig inte gladare. Jag är därmed inte ursur längre utan urförbannad.
Varför 17 börjar jag inte knyppla istället?
Tillägg kl 20.30:
Så har jag fått en kommentar från Lasse U (tack för tipset Lasse) som kommer med den rätta förklaringen till det jag drabbats av: Det tycks vara så, kan man läsa sig till när man går ut på nätet, att när Mac introducerade sin nya Intelprocessor 2007, som var en nödlösning för att företaget inte lyckades få fram en egen processor, då kom Macägarnas program att bli oanvändbara. Men, och detta har förstås de klart för sig som följer med på området, vilket jag inte gör, den nya processorn kunde, med ett översättningsprogram, Rosetta, klara av Word m.fl. program även i Mac. Från och med Lion-versionerna fungerar inte Rosetta längre dock, alltså kan Mac 10.8 (Mountain Lion alltså), och några tidigare versioner, inte behandla program tillverkade för 6 år sen eller tidigare. Rosetta var en nödlösning således, när Intelprocessorn introducerades. Alla program blev inte direkt oanvändbara i Macarna även om somliga blev det, som Claris-programmet ex.
Då inställer sig frågan, och jag är tacksam för svar från någon som kan det här, om det var så att redan när 10.7 kom ut, vilket borde ha varit för några år sedan, så slogs även dessa, med Rosetta räddade program ut och blev oanvändbara trots att de då inte var så gamla som sex år ens.
Vilket som än var fallet så är detta förfarande en allvarlig nonchalans gentmot konsumenterna från Apples sida. När jag nu, pga Lasse U:s kommentar, läser lite om saken på nätet finner jag att alla varnar oss för att uppgradera från Leopard till Lejonversionerna om vi inte vill riskera att förlora en del av våra program. Varje reparatör borde därmed just informera Mac-ägare som har Leopard i sina datorer att de ska tänka sig för innan de uppgraderar från Leopard-versionen till någon av Lejonversionerna. Jag fick idag, då jag redan hade förlorat alla mina program, av reparatören höra att man bara inte kan begära att så gamla program som de som är sex år ska fungera fortfarande. Före uppgraderingen, dvs igår, tidig eftermiddag, fanns det dock bara fördelar med uppgraderingen, a 900 kr, för enligt telesamtal idag, Mac-reparatören kunde inte föreställa sig att jag hade så gamla program i datorn som 6-åriga sådana.
/Kerstin
Länkar:
Om man slår på orden ”Mountain Lion” och ”Rosetta” på Google får man upp mängder av artiklar där Mac-ägare varnas för att uppgradera till senare versioner från Leopard (som jag haft i datorn alltså), om de inte vill bli av med en del av sina program. Här är ett par av dem jag läst:
– OS X Mountain Lion (10.8) Compatibility information (Eftersom Mountain Lion nämns, som är den senaste versionen, så torde den här varningen inte vara så gammal. Hittar dock inget datum på den)
– På detta Mac-forum kan man läsa att: At the end of the installation, Mountain Lion warned me I had some incompatible software on my system,” Av detta kan man kanske gissa att det borde kommit upp varningar även på min datorskärm, att det fanns mjukvara som var inkompatibel med Mountain Lion, när den uppgraderades – eller?
– Nyhetsbanken om kursfall på Apple-aktier (Tänk, det förvånar mig inte. Jag bidrar gärna till att kursen sjunker ytterligare. Köp inte en Mac-dator! Man vet inte om den fungerar om två år!)
Jo, när man inte kan tillbringa dagarna framför datorn, som fortfarande befinner sig på reparation, då nålfiltar man sig lite julpynt och hänger upp det i taket:
9/11 The Myth and The Reality – David Ray (utlagd 6/9 2010)
Jag har hittills vägrat att ta upp frågan om vilka som låg bakom 9/11 katastrofen men eftersom den här mannen, David Ray Griffin, berättar en hel del om USA:s politik som är intressant i samband med vad som hänt i världen efter detta datum, inte minst i samband med krigen mot Libyen och Syrien 2011 och 2012, även om dessa inte nämns, så lägger jag in filmen här.
Filmen är lång. Framför allt den första fjärdedelen, samt de sista tio minuterna av filmen, är intressant vad gäller USA:s historia som krigisk nation och USA:s framtidsplaner. Mittenpartiet handlar om vad föreläsaren anser är märkligt med den officiella förklaringen till vad som hände 9/11.
Vill bara meddela att jag har ett mystiskt datortrassel just nu – kommer inte ut på nätet med min dator. Alltså har jag svårigheter att svara på kommentarer och att släppa fram sådana. När trasslet är avhjälpt, vet inte hur lång tid det tar, tar jag bort det här inlägget.
Tillägg 2/12 kl 19.30:
Med anledning av att jag får mejl där besökare undrar hur det är med min dator och jag inte kan skicka mejl, så får jag meddela här att datorn befinner sig hos datordoktorn och han måste transplantera en ny nätport i den och denna måste skickas efter. Jag hade hoppats att problemet skulle vara avhjälpt under veckan som gick men så väl var det inte. Bara att hoppas att problemet avhjälps i början av veckan som kommer, samt att det inte är alltför eländigt väglag så att jag har lust att köra de totalt sex mil som krävs för att hämta datorn. Kan låna Dans dator till och från men avskyr att arbeta med denna eftersom jag inte är van vid PC. Det händer alltid så många konstigheter när jag sitter vi hans dator och jag vill dessutom sitta i mitt arbetsrum när jag skriver.
Alltsedan efter andra världskriget, där USA/England var allierade med Sovjet mot Tyskland, har vi i väst indoktrinerats i föreställningen att vi hotades militärt av Sovjet. Det var inte sant. Hela tiden sedan andra världskriget är det USA som varit den mest aggressiva staten i världen.
SÅ HÄR BÖRJADE DET KALLA KRIGET
USA hade lyckats framställa den första atombomben. Den första provsprängningen skedde sommaren 1945, mitt under Potsdamkonferensen (månadsskiftet juli/augusti) som handlade om hur Europa, framför allt Tyskland, skulle behandlas efter kriget.(1) USA släppte snabbt två atombomber över Japan. Huvudskälet var inte att Japan behövde besegras, Japan hade redan fredstrevare ute,(2) utan det viktiga syftet var dels att hindra att Sovjet kom med i kriget mot Japan, dels att demonstrera för Sovjet vilket vapen man hade och kunde hota Sovjet med. Hotade Sovjet det gjorde man också tämligen öppet. Resultatet av detta blev att Sovjet satte sina tekniker och forskare att bygga atombomber för Sovjet. Följaktligen kunde Sovjet provspränga sin första atombomb 29 augusti 1949, bara fyra år efter USA.
Direkt efter kriget startade Truman det kalla kriget mot Sovjet alltså. (3) Det innefattade atombombshotet, ett propagandakrig och ekonomiska sanktioner. Sovjet fick inte köpa något från Väst som man kunde använda till sitt militära försvar men även andra tämligen oförargliga varor fick Väst inte exportera till Sovjet. Dessutom erkändes inte Sovjets valuta i Väst.
Hade Truman inte hotat Sovjet ganska öppet med atombomben hade Sovjet troligen inte framställt en sådan så snabbt. Dels förväntade sig Stalin mer normala relationer till Västvärlden efter kriget och efter att man tillsammans hade kämpat mot Hitler, dels behövde Sovjet sina resurser för annat eftersom landet var så förött. Men Truman, som efterträdde Rosewelt direkt efter kriget, var kommunisthatare och ämnade inte utveckla några vänskapliga relationer till Sovjet. Alltså insåg Stalin att Väst tänkte fortsätta med sin aggressiva politik gentemot Sovjet.
Med dessa hot startade USA det kalla kriget, men man gjorde mer än så. Tvärtemot vad propagandan lärt oss var det USA som såg till att dela Tyskland efter kriget. Varje mått och steg som ledde fram till Tysklands delning togs tidsmässigt först av USA och mot Sovjets protester och när protesterna inte hjälpte med motsvarande mått och steg från Sovjets sida.
Tyskland, liksom Österrike, var delat i fyra zoner efter kriget, (4) en amerikanskstyrd, en engelskkontrollerad, en franskkontrollerad och en sovjetkontrollerad sådan. Dessa fyra delar skulle under en övegångsperiod, enligt Potsdamöverenskommelse vid krigsslutet, behandlas som en enhet och styras av ett råd med representanter från de fyra ockupationsmakterna. 1947 slog Västmakterna emellertid ihop de amerikanska, engelska och franska zonerna till en enhet.(4) Stalin protesterade att detta var emot Potsdamavtalet. Västmakterna, dvs USA, struntade i protesten och fortsatte med att inrätta en egen Västvaluta i de sammanslagna zonerna, Västmarken. Stalin protesterade att detta var emot Potsdamavtalet. Detta brydde sig västmakterna inte heller om. Då införde Sovjet en egen valuta i sin zon, Östmarken.
1949 grundades så Västtyskland, BRD (den tyska förbundsrepubliken). Sovjet svarade med att instifta den självständiga staten, Östtyskland (DDR) i sin zon, efter protester mot inrättandet av Västtyskland. Samma år grundades Nato i Väst, North Antlantic Treaty Organisation, som Västtyskland blev medlem i så småningom. Nato var ämnat som ett västligt försvar mot vad man påstod vara det militära hotet från Sovjet, det Sovjet som var mycket kraftigt försvagat efter kriget alltså och inte något som helst hot mot Väst. Sovjet svarade med att senare, 1955, bilda Warzawapakten i öst.
Redan under kriget hade alliansländerna USA, England och Sovjet delat upp Europa mellan sig, i s.k. intressesfärer.(5) Den del som kom att betraktas som Sovjets intressesfär omfattade bl.a. Polen, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Estland, Lettland och Litauen. Efter bildandet av Östtyskland kom även detta land att tillhöra Öststaterna. Österrike däremot, betraktades som ett land som hade ockuperats av Tyskland. Det blev delat på samma sätt som Tyskland efter kriget men fick sin totalt självständighet igen 1955. Till skillnad från Tyskland, som var en utvecklad och stark industrination, hade Österrike inte mycket mer än alper, som inte ansågs intressanta att kontrollera.
Ser vi på det här skeendet, som förstås var mer komplicerat än så här, blir det ändå tydligt att det var Västmakterna, dvs USA, som genom sitt agerande såg till att Tyskland delades och förblev delat under ett halvt århundrade. Givetvis hade rådet med de allierades representanter svårt att komma överens om styrandet av de fyra zonerna. Sovjet krävde ex., för den sammanslagning av alla fyra delarna som man kommit överens om i Potsdam, ett neutralt och avmilitariserat Tyskland. USA däremot ville hellre ha ett starkt Västtyskland med sig mot Sovjet i det kalla kriget mot kommunismen, som man redan hade initierat. Som de flesta förstås känner till stannade USA kvar i Västtyskland genom att man permanent stationerade amerikanska soldater där.
Ryssland /Sovjet hade lång erfarenhet av att bli attackerat från väster och med mycket stora förluster i människoliv. Det är därför förståeligt att man önskade garanterat fredligt sinnade grannländer vid sina gränser västerut, eller i varje fall länder som inte kunde användas för frammarsch mot Sovjet. Detta var givetvis inte uppskattat i de stater som kom att hamna under Sovjets kontroll, eller av Västmakterna.
Att Sovjet tog ett järngrepp om de s.k. randstaterna var inte konstigt, dels med tanke på historien, dels med tanke på att USA började hota Sovjet direkt efter kriget. Man hotade inte Sovjet för att det mycket försvagade Sovjet vid den tiden var ett militärt hot mot Väst, utan för att de kapitalistiska staterna fortfarande betraktade det kommunistiska systemet som ett farligt hot som ekonomiskt exempel: Tänk om kommunismen skulle lyckas ge människorna ett bättre liv än kapitalismen lyckades med.
I skräck för eventuella revolutioner i det utarmade Västeuropa inrättade man Marshallhjälpen som skulle hjälpa till att få Europa på fötter igen. Sovjet fick erbjudande om samma hjälp men Stalin tackade nej eftersom han förstod att detta skulle göra Sovjet beroende av USA. Istället utkrävde Sovjet skadestånd från Östtyskland genom att montera ner stora delar av det som fann kvar av industrier där, och fraktade detta till Sovjet. I Väst avslutade man snart nedmontering av industrier och grävde ner stridsyxan mot gamla nazister, ”tvättade” flera av dem och satte in dem att styra i Västtyskland. En del av dem, framstående forskare, tog man över till USA. I Öst fortsatte Sovjet att avnazifiera Östtyskland och där avskedades nazister ur statsapparaten och i skolor ex.
Vi vet också alla att Warzawapakten lades ner när Sovjet bröt samman. Man tycker då att Nato inte hade någon funktion att fylla längre eftersom Väst i praktiken hade besegrat Sovjet på icke-militär väg, och att även Nato borde ha lagts ner. Men icke så. Istället har USA kommit på att man kan använda Nato som USA:s militära knähund, att man kan lägga över en del av kostnaderna för USA:s nykoloniala krigsprojekt på de europeiska länderna. Nato finns alltså kvar men är inte längre en försvarsorganisation mot kommunismen i öst utan en angrepps- och krigsorganisation som sätts in lite här och där i världen för att säkra USA:s inflytande.
Nato är också bra för amerikanska presidenter har det visat sig, som vi såg i fallet Libyen, att skylla på när de vill gå i krig utan att behöva fråga Kongressen om lov, som de enligt amerikansk grundlag är skyldiga att göra. USA:s försvarsminister Panetta förklarade exempelvis att kriget mot Libyen startades av Nato och då hade USA inget annat val än att gå med.(6) Vi har fått läsa om hur Libyeninsatsen bara handlade om att rädda liv och att Ghadafi bombade och dödade sin egen befolkning.(7) I själva verket såg USA till att man inte diskuterade med Ghadafi, som erbjöd sig att anordna allmänna val med internationella valobservatörer närvarande.(8) Ghadafi bad också Väst att skicka observatörer tillLibyen i början av oroligheterna där (9), för att Väst skulle se att anklagelserna mot honom för att bomba sin egen befolkning och mörda den, inte var sanna. USA/Nato vägrade dock att tala med Ghadafi. Istället började man bomba Libyen och slog inom loppet av några månader sönder stora delar av Libyens infrastruktur och dödade en massa människor.
NU STARTAR USA ETT NYTT KALLT KRIG
Det förra kalla kriget tog slut när Sovjet föll samman, även om USA:s krigande, direkt och indirekt, runtom i världen inte upphörde. För ett kallt krig krävs två parter som båda är så starka att ingen av dem vill kriga direkt mot den andre, med militära medel. USA vill inte attackera Ryssland direkt numer, men däremot försöker man kriga indirekt mot Ryssland, dels mot stater som Ryssland har goda relationer till, dels genom en antirysk propaganda.
Huvudfienden idag är inte bara Ryssland utan också Kina, som visserligen var en fiende tidigare också, men inte en lika het sådan som idag. Ingen av dessa stater hotar USA militärt även om båda är kärnvapenmakter. Däremot utgör de ett ekonomiskt hot, med sin enorma tillväxt och snabba utveckling. Dessutom vill USA lägga beslag på naturresurserna i båda dessa länder och förhindra att de drar nytta av andra länders resurser, framför allt i Afrika. Alltså bygger USA ut, och utökar militärbaserna runt och alldeles inpå alla Rysslands och Kinas gränser.(10)
När Sovjet rasade samman och flera av de tidigare sovjetiska republikerna blev självständiga stater, lovade USA Ryssland att inte förlägga militärbaser i de före detta sovjetiska områdena, vilket man har gjort förstås, i flera av dem. Putin har påpekat detta på ett sådant sätt att man förstår att han inte ger mycket för USA:s löften.(11) Samtidigt gör USA allt för att förhindra att Kina och Ryssland får mer inflytande i Afrika, därav inrättandet av AFRICOM (se förra inlägget) och därför ville man oskadliggöra Ghadafi, som satt som en bromskloss för USA:s Afrikaambitioner. AFRICOM (12) som bildades formellt 2007 (men hade föregångare sedan några år) förlades till Stuttgart i Tyskland då inget afrikanskt land släppte in organisationen. Sannolikt på grund av Ghadafis agerande. Han betalade afrikanska stater för att inte ta emot amerikansk militär i sina länder. (13) Han gjorde dessutom hellre affärer med Ryssland och Kina än med USA och Europa.
Nu har Obama alltså förklarat att USA:s insatser i Ostasien ska intensifieras och börjat bygga ut sin militära närvaro där och i Stilla Oceanen.(14) På detta svarar både Ryssland och Kina med att börja rusta upp – vem förundras över det? Det är USA som hotar dessa båda länder militärt, inte de som hotar USA eller Väst. Den verklighet vi inte får veta något om handlar om ett mycket aggressivt USA som i praktiken hotar varje land med militära åtgärder, som inte låter sig ockuperas ekonomiskt av USA:s stora företag.
Kapprustningen i världen är alltså igång igen. Det blev inte den militära avspänning och det militära lugn som våra politiker förespeglade oss, och säkert själva trodde på, när Sovjet rasade samman. Det blev istället början på ett nytt kallt krig, även detta initierat av USA, som tvingar och hotar alla stater i Västvärlden att ställa upp på USA:s nykoloniala projekt (de som inte är med oss är emot oss, som Bush klart deklarerade efter 9/11) som syftar till en totalt kontroll över hela världen, från USA:s sida. För denna kontroll är USA berett att offra hur många liv som helst, amerikanska men givetvis helst icke-amerikanska sådana. Det finns ingenting humant i USA:s politik. Det är bara en fråga om kallt stål och ekonomisk kontroll över alla naturresurser i världen och om ett förslavande av alla människor.
Krigen mot Libyen och Syrien är delar av detta nya kalla krig, som nu också förs som propaganda mot Ryssland, framför allt mot Putin själv. Syftet med dessa kampanjer är tydliga nog, för dem som vill se det, att få igång inre oroligheter i Ryssland av den arten att Putin kan tvingas bort och ersättas med en amerikansk nickedocka. Även mot Kina ser vi en begynnande propaganda, som dock inte är lika tydlig än som propagandan mot Putin. Bara i Ryssland finns drygt 50 organisationer, s.k. NOGO:er, som betalas av USA och ibland finansieras av amerikanska finanisintressen, via NED, för att destabilisera Ryssland. Vi hörde en del om en av dessa organisationer under senaste valet i Ryssland, nämligen Golos.(15)
/Kerstin
Länkar (det kan komma fler länkar senare):
1) Potsdamkonferensen 17/7 – 2/8 1945, Wikipedia
2) Japan hade kapitulerat även utan bomberna, SvD 12/4 2006, uppdaterad 2010 (Citat:För USA gällde det att tvinga fram en kapitulation från japanernas sida före Sovjetunionens inträde i kriget (min anm. Stalin hade lovat att ställa upp i kriget mot Japan och var ifärd med att förflytta sina trupper österut) för att begränsa dess inflytande i Asien. För Stalin gällde det omvänt att hinna angripa Japan före kapitulationen i syfte att aktivera Jaltakonferensens hemliga överenskommelse. Hasegawas slutsats är lika enkel som oväntad: det som ställde Japan schackmatt var inte atombomberna utan Sovjetunionens krigsförklaring den 8 augusti. Det ska påpekas att denna slutsats är i linje med flera japanska studier.)
3) Cold War, eng. Wikipedia
4) Reconstruction of Germany, eng. Wikipedia
5) Jaltakonferensen 4-11 februari1945, Wikipedia
6) Omring 3 minuter in filmen svarar Panetta på frågor om hur man kunde starta kriget mot Libyen utan kongressens tillstånd. Has Obama and the Pentagon declared Congress ceremonial? Sen. Sessions questions Panetta
En kort video om den wahabitiska kvinnosynen. Wahabismen är den form av islam som det otroligt reaktionära saudiska kungahuset omfattar och påbjuder i Saudiarabien, en av de stater som med liv, själ och stora pengar stödjer jihadisterna som krigar och mördar för att ”befria” Syrien. Går kanske Västvärldens manliga journalister och politiker omkring och avundas de män som kan och får resonera och agera på det här sättet? Är det därför de stödjer de wahabitiska legoknektarna i Syrien kanske? För att det är detta män i Väst betraktar som befrielse?
Videon är textad på engelska:
(Utlagd 6/9 2010)
Var det inte något liknande ett par kvinnor fick höra från några imamer i ett par svenska moskéer för något år sedan, som vi fick se i ett TV-program? Då verkade det inte finnas män här som instämde. Men de har kanske ändrat sig på sistone.
För att detta inte ska användas i främlingsfientligt syfte eller användas i antiislamistiskt syfte vill jag tillägga dels att detta handlar om en extrem muslimsk inriktning, den som praktiseras i världens mest odemokratiska land, Saudiarabien, dels att exakt samma åsikter återfinns hos en del kristna extrema sekter.
Dessutom ska vi inte glömma att det finns alldeles för många hedenhössvenska män som misshandlar sina fruar. En hel del av dessa män tycks inte vara så noga med att inte slå mot ansiktet. Skillnaden är att dessa svenska män slår i strid mot våra lagar och den allmänna samhällsmoralen, medan för den här wahabiten är det inte bara tillåtet utan moraliskt föredömligt att göra det, bara man slår på rätt sätt.
Nu börjar det komma fler och fler böcker om vad som hände i Libyen, det där som vi, som skaffade oss information från andra håll än de stora media i Väst, visste redan medan det pågick.
Idag hittar jag en artikel i counterpunch.org (1) om en sådan bok: A Review of ”Slouching Towards Sirte” Libya & Creative Destruction,skriven av Maximilan Forte och recenserad här av Daniel Kovalik. I inledningen kan vi läsa att:
As Forte explains, NATO’s intervention was many years in the making. NATO, led by the U.S., seized upon the “Arab Spring” and the very real and legitimate protests in Libya to carry through a long-held desire to rid itself of a nationalist government which had aided other struggles for national liberation (such as the struggles of the ANC, the Sandinistas and the PLO). In addition, Libya under Gaddafi was taking an increasingly important leadership role in Africa and was blocking U.S. opportunities for investment and economic opportunities in Libya itself as well as greater penetration into Africa as whole.
(Min översättning: Som Forte förklarar, Natos intervention var planerad sedan många år. Nato, lett av USA, använde sig av ”Den arabiska våren” och av de verkliga och legitima protesterna i Libyen för att förverkliga sin länge omfattade önskan att bli av med en nationalistisk regering som hade stöttat andras kamp för nationell befrielse (som ANC:s kamp för nationell befrielse, Sandinisternas och PLO:s). Därtill hade Libyen, under Gaddafi, utövat ett viktigt ledarskapsroll i Afrika och blockerade USA:s möjligheter att investera där och deras ekonomiska möjligheter i Libyen såväl som en bredare penetration in i resten av Afrika.) (OBS: Video av Maximilan Forte tillagd i slutet av inlägget)
Kovalik fortsätter med att kritisera välkända människorättsorganisationer som Amnesty International för att man var med och låtsades som om USA/Natos agerande handlade om insatser för att rädda människor i Libyen när det i själva verket handlade om en rent fientlig militär attack under vilken USA/Nato inte brydde sig det minsta om människorna i Libyen. Framför allt drabbades människorna i Sirte mycket hårt. Det finns, hävdar Forte inte ett helt hus i Sirte idag. Nato bombade allt. Om detta hade Amnesty International inte mycket att säga dock. När Bani Walid angreps för en kort tid sedan och utsattes för en belägring och en beskjutning som drabbade många människor mycket hårt, då hade varken USA/Nato eller Amensty något att säga. Detta visar tydligt att USA/Nato och Amnesty International inte bryr sig det minsta om människorna i Libyen och deras lidanden. Det visar däremot klart att bombandet hade helt andra syften:
Thus, in September of 2011, even before Gaddafi’s violent murder in October, U.S. Ambassador Gene Cretz “’participated in a State Department conference call with about 150 American companies hoping to do business in Libya.’” As Forte emphasizes in his book which posits that U.S. access to infrastructure investment was an even bigger motive for the intervention than access to oil, the business opportunities discussed in this meeting were indeed infrastructure projects.
(Min översättning: i september 2011, redan innan Ghadafi mördades i oktober, ”medverkade USA:s ambassadör Gene Cretz en konferens organiserad av utrikesdepartementet med omkring 150 amerikanska företag som hoppades kunna göra affärer i Libyen.” Som Forte poängterar i sin bok, dettta pekar på att USA:s möjligheter att investera i infrastrukturen var ett ännu viktigare motiv för interventionen än tillgången till olja, här diskuterades i synnerhet infrastruktursprojekt.)
Dessutom handlade det tydligen också om att förhindra att ryssar och kineser, som Ghadfi hade favoriserat vad gällde uppbyggande av infrastrukturprojekt, fick mer inflytande i Libyen och Afrika.
First, of course, the U.S. ensured by its intervention in Libya that a substantial portion of future infrastructure projects would be awarded to U.S. companies. However, the more important, and more diabolical part of the plan, is that the violent intervention itself created the very need for infrastructure projects – what better way to create such a need, after all, then by leveling entire cities to the ground?
(Min översättning: Först, förstås, såg USA, genom sin intervention, till att en rejäl andel av framtida infrastrukturprojekt skulle tilldelas USA:s företag. Men, den viktigare och mer diaboliska delen av planen är att den våldsamma attacken skapade behov av dessa infrastrukturprojekt – vilken bättre väg att skapa ett sådant behov kan det finnas än att jämna hela städer med marken.)
General Electric, exempelvis, räknar med att tjäna omkring 10 miljarder dollar i Libyen. Storbritannien räknar likaså med god förtjänst på att bygga upp Libyen igen, sådär en 300 miljarder dollar, för efter kriget behöver Libyen i stort sett bygga upp allting igen. Allt detta står i fokus för Väst nu, precis som det gjort i Irak. Där har, vad jag förstår, amerikanska företag tjänat ofantliga summor – utan att det har blivit så mycket gjort för pengarna dock.
Så var det det där med resten av Afrika:
Moreover, with Libya’s Pan-Africanist leader Gaddafi out of the way, the U.S. eagle and its newly-formed African Central Command (AFRICOM) swooped in to other parts of Africa to begin further penetration of the continent.
(Min översättning: inte nog med det, med Libyens Pan-afrikanska ledare Gaddafi ur vägen svepte den amerikanska örnen och dess nybildade Centralkommando för Afrika (AFRICOM) in i andra delar av Afrika för att påbörja vidare penetration av kontinenten.)
Lite längre ner i artikeln:
Furthermore, ‘barely a month after the fall of Tripoli – and in the same month Gaddafi was murdered (October 2011) – the U.S. announced it was sending troopos to no less than four more African countries: the Central African Republic, Uganda, South Sudan and the Democratic Republic of Congo.’ AFRICOM further announced 14 major joint military exercises planned with African states for 2012, an unprecedented number of such exercises.
(Min översättning: Vidare, ’knappt en månad efter Tripolis fall – och samma månad som Gaddafi mördades (i oktober 211) – tillkännagav USA att man skulle sända trupper till inte mindre än ytterligare fyra afrikanska länder: Centralafrikanska Republiken, Uganda, Sydsudan och Demokratiska Republiken Kongo. AFRICOM tillkännagav 14 gemensamma militära övningar tillsammans med Afrikanska stater under 2012 en makalös mängd sådana övningar.)
Författaren slutar med en varning. I dessa tider, menar han, ska vi förvänta oss att när USA påstår att man ingriper för att rädda liv så kommer man istället att döda massor av människor. De mänskliga rättigheterna har kommit att användas som argument för att i praktiken ställa dessa helt åt sidan.
Och tänk, våra media andades inte om något av detta. På den här bloggen däremot har det skrivits om detta åtskilliga gånger. Vill man läsa vad som skrivits om Libyen här kan man skriva in Libyen i sökfunktionen överst till höger och sätta igång. Alldeles i dagarna kommer en bok om Libyen ut på svenska, skriven av freds-och konfliktforskaren Ola Tunander. Den återkommer jag till.
Tillägg 23/11 2012 kl o2.15 (2):
LIBYA: Race, Empire, and the Invention of Humanitarian Emergency (Part 1 of 2)
Konstaterar att Fredrik Reifeldt blivit en verklig statsman nu. Han förnekar all kännedom om det försvunna, undangömda mejlet om överenskommelsen med Saudiarabien om en vapenindustri där, om ett allvarligt brott mot svensk grundlag.(1) Han beter sig därmed precis som världspolisen USA:s presidenter. De vet heller intenting om alla de olagligheter som deras regeringar gör sig skyldiga till. Vem, av oss äldre, minns inte Watergateskandalen och Iran/Contrasaffären, för att bara nämna några av alla de illdåd USA begår runtom i världen?
Inte så konstigt kanske med tanke på att våra svenska regeringar numer anlitar samma PR-folk som ljuger ihop verklighetsbilder åt USA:s presidenter.
Ett samhälle ruttnar från toppen, inte heller konstigt alltså, att svensk polis också samarbetar med gangsters i den andra änden, så att säga.(2)
Såg ett par riktigt bra TV-program igår kväll. Ett, Vetenskapens värld, på tv2, handlade om ekonomernas oförmåga att förstå vad de pratar om och således om varför de inte kunnat förutsäga bubblorna som skapat kriser värre än krisen efter kraschen 1929.
De här programmen kom mig att tänka på en saga, om familjen Svenssons budgetunderskott och familjeskuld, som jag skrev omkring 1992-93, efter och om den stora fastighetsbubblan med ty åtföljande svensk krasch och verkligt dystra konsekvenser för Sveriges del, konsekvenser som vi inte kommit över än och sannolikt inte kommer att komma över inom överskådlig tid – eftersom vi numer lever med den eviga krisens politik.
