Funderingar kring "våra" tornseglare
Annars börjar jag så smått landa efter semestern. Det har varit lite schockartat att komma hem efter nästan en veckas total avskärmning från nyheter och från information om vad som händer i världen. Att mötas av artiklar om Israels agerande i Libanon var ytterst deprimerande.
Men så finns det de små glädjeämnena också. När vi kom hem kom vi underfund med att båda de tornseglarkholkar vi satte upp förra sommaren har häckande par och att föräldrarna är mycket energiska med att skaffa mat åt sina ungar. Vi hade visserligen minst fyra par i vårt förra hus, så jag är ju van vid att se dem flyga in och ut ur sina bon, men på det gamla huset bodde de på baksidan av huset, där det var rejält högt upp till takpannorna, dels c:a 5 meter hus, dels en dryg meter stenfot. Här bor de bara c:a 3,5 m över backen och det ger en helt annan möjlighet att komma dem nära och verkligen studera dem.
Jag har alltid haft för mig att de här fåglarna inte har vett att vara rädda eftersom de inte har några naturliga fiender egentligen, men så enkelt är det nog inte. Nu har jag kunnat konstatera att de sittar i boöppningen och ser sig omkring en god stund innan de slänger sig ut ur boet. Kanske de inte gör så om de bor högre. Jag gissar nämligen att här är de beroende av att kontrollera att omgivningen är helt fri från hot innan de ger sig ut. De faller nämligen ganska rejält i samband med att de kastar sig ut och är i stort sett nere på en meters höjd innan de får tillräckligt med luft under vingarna för att böja av uppåt igen, och på den höjden kan de faktiskt till och med falla offer för katten. Det kan också tänkas att det handlar om vinden, för jag tycker att jag i några fall har sett dem klara utflygningen utan att falla så lågt. Fascinerande är det i alla fall att sitta och iaktta dem på så nära håll. Holken på gaveln sitter bara 1,5 meter från sovrumsfönstret och igår när jag slipade det (ska målas idag), landade plötsligt en av fåglarna vid holkingången, klängde sig fast där och vi tittade rakt på varandra några sekunder innan den släppte taget och svischade iväg.
En annan överraskning var att de har vita kinder och bröstlappar. Jag har alltid trott att de är helt brunsvarta. Underifrån ser man ju inte den där vita teckningen. Konstigt att jag inte sett det tidigare, för jag har haft flera i handen, sådana som blivit instängda i något utrymme och som jag tagit ut och låtit flyga iväg. De gångerna har de bara legat i handen (tagit dem med handduk, de har sylvassa klor) ända tills jag sänkt handen med en plötslig rörelse, då de fällt ut sina vingar och svischat iväg igen. De kan som bekant aldrig komma upp i luften från marken utan måste slänga sig direkt ut i luften. Man ska kasta upp dem sägs det, men det tycker jag är brutalt, de kan ju vara skadade, så jag har alltså funnit att det räcker att sänka handen snabbt. Sådana räddningsaktioner hoppas jag slippa här dock.
Försöker fotografera dem när de flyger in eller ut, men nix, digitalkameran hinner inte med. Innan den har utlösts är tornsvalan redan högt upp i skyn och så har jag ännu ett foto av holken. Men skam den som ger sig. Ska montera upp en vanlig kamera och försöka igen.
Tillägg 23.00:
Och så här ser de två holkarna ut där de sitter. Vi hittade lite förslag på nätet när vi byggde dem, och testade två varianter för att se om någon skulle falla ett par i smaken, och det gjorde båda två till vår stora glädje. Så mot slutet av sommaren ska vi sätta upp tre till på gaveln, där de kommer upp lite högre, samt ett par på magasinsbyggnadens gavel.
Dessutom funderar vi på att skaffa utrustning så att vi kan filma inne i en av holkarna. Det skulle vara väldigt spännande. Vi får väl se hur det blir med den saken. Vi blev så inspirerade av den här filmen.
