augusti 2006


Ideologier/propaganda&Vård/omsorg22/08 23:06

Folkpartiet vill satsa 10 miljarder kronor de kommande tio åren på forskning om åldrandet för att klara de demografiska förändringar som väntar, läser jag i Sydsvenskan.

Jaha ja, det är väldigt mycket pengar men vad hjälper det? Det förnuftigaste vore att bygga fler serviceboenden för äldre och att dessutom satsa pengar på att föra ut den kunskap om äldrevård som redan finns, till dem som arbetar inom äldrevården. Det skulle spara otroligt mycket pengar åt samhället och dessutom skulle de gamla få mycket trevligare och värdigare liv under sina sista år.

Det finns redan idag så mycket kunskap om de äldre, och om deras behov samt om hur man inte ska behandla dementa äldre, som inte resulterar i någonting och vad är det för vits med forskning som aldrig omsätts i praktisk handling?

Jag kommer att bli fullt nöjd den dag jag blir åttio om personal inom äldrevården kan det som finns att kunna redan idag och som man borde kunna redan nu.

Länk:
Sydsvenskan om Folkpartiets forskningssatsning

Politik/ekonomi&Vård/omsorg22/08 00:20

Jag citerar från hemsida ”Arbetsmiljö och hälsa för kommuner och landsting”:

k.u.b. heter ett projekt som finns inom vård och omsorgskontoret. Det är ett samverkansprojekt mellan vård och omsorgskontoret, särvux, LSS råd och stöd och det finansieras med hjälp av pengar från EU, växtkraft mål tre.

K.u.b. står för kunskap, utveckling och bemötande, vilket är hörnstenarna i projektet.

Målet är att personer med lindrig utvecklingsstörning ska få arbete inom äldreomsorgen, och där utföra service uppgifter. De kan vara de extra händer som så väl behövs inom äldreomsorgen. Personal och enhetschefer inom äldreomsorgen involveras för att förändra attityder till personer med funktionshinder.

Jag, och många med mig, har de senaste åren haft många tillfällen att konstatera att inte ens normalbegåvade människor klarar av att ge en förnuftig äldrevård, ja inte ens folk som klarat av en läkarutbildning förstår alla gånger vad de håller på med.

Jag tycker förvisso att man ska bereda förståndshandikappade möjligheter att göra en insats i samhället, men de ska inte sättas in i äldrevården.

Vad är det för uppfattning styrande inom EU och i kommuner och landsting har om äldre människor? De flesta och framför allt äldre dementa kräver mycket kompetent vård för att inte fara illa och för att inte förorsaka sjukvården stora extra kostnader.

De som skrivit det som citeras ovan kan inte ens skriva korrekt svenska. Det heter inte ”service uppgifter”! Har jag inte varit total misantrop tidigare så blir jag det när jag läser vad som skrivs på den är hemsidan.

Länk:
Arbetsmiljö och hälsa för kommuner och landsting

Ideologier/propaganda&Vård/omsorg21/08 13:23

Sedan 90-talet har antalet elbehandlingar av psykpatienter fördubblats i Sverige. Allt fler får elchocker när dom till exempel behandlas för depression, säger man i radioprogrammet Front i P3.

Jag känner själv personer som utsatts för denna behandling, och det konstiga är att de har ätit antidepressiva (SSRI) under flera år, och bara blivit sämre, innan man gett dem denna behandling.

Mycket underligt att så många fler är allvarligt deprimerade med tanke på att det nu, enligt en samlad läkarkår, finns så fantastiska mediciner mot depressioner, SRRI och efterföljarna! Vore de så fantastiska som tillverkarna och läkare hävdar, borde vi ju se mycket färre depressioner idag än tidigare – men det gör vi inte. Tvärtom, alltfler ställs på SSRI, ofta flera sorter samtidigt, och alltfler sjukpensioneras på grund av depression – efter att de stått på SSRI och/eller Benso under lång tid! Omkring 1/2 miljon svenskar äter de här preparaten idag.

Men om man måste behandla alltfler deprimerade med elchocker borde det väl, även enligt den läkar- och medicinarlogik vi presenterats tidigare, som säger att om två fenomen uppträder samtidigt måste det föreligga ett äkta samband mellan dem, vara dags att dra en annan slutsats än att SSRI är Guds gåva till mänskligheten. Den här logiken innebär nämligen att det ökade antalet elchocker måste bero på den ökande användningen av SSRI. De båda fenomenen har ju ökat samtidigt. (Se mitt tidigare inlägg om den här logiken)

Länkar:
Front i P3, lyssna till några röster
Mer på Motvallsbloggen om antidepressiva här och här.
Fler inlägg om saken på Gamla Motvallsbloggen: här, här och här.

Ideologier/propaganda&Massmedia20/08 13:15

Under rubriken ”Tyket” på ledarsidan i GP (20/8), ondgör sig skribenten över att Anders Wijkman, i Svenska Dagbladet, har ställt sig kritisk till att man försummar EU-frågorna i valdebatten, eftersom det är i Bryssel många av de viktigaste frågorna avgörs.

Om detta drar sedan skribenten i GP, i suveränt förakt för läsarna, eller på grund av egen total okunnighet, följande harang:

Det är bara en hake i resonemanger. Valet om några veckor handlar om vilka som skall ta plats på just Helgeandsholmen, inte i Bryssel. Att valrörelsen något kantrat över åt svenska frågor framstår inte som helt onaturligt.
Wijkman får ge sig till tåls tills det är dags för nästa EU-val.

Som vanligt, inte en bokstav rätt. Det är faktiskt den kommande svenska regeringen som bestämmer Sveriges agerande i Bryssel framöver, då det är de svenska ministrarna, som i ministerrådet är med och bestämmer EU-politiken, och utan att vi som är kunder i EU ens har lagstadgad rätt att få veta vad dessa ministrar verkar eller röstar för i detta råd. Det parlament som vi får välja representanter till fattar, som alla som känner till saken vet, inga avgörande beslut.

Alltså borde vi ha rätt att få reda på vad en kommande svensk regering ämnar verka för nere i Bryssel då det är minst lika viktigt som, kanske viktigare för oss än, det som svenska riksdagen beslutar om.

En liberal tidning som stödjer den liberala ideologi som säger att frihet är att välja och som förutsätter att den som väljer alltid är totalt informerad, (vilket är förutsättningen till rationella val och bästa tänkbara samhälle enligt samma ideologi), borde kanske ägna sig åt att informera istället för åt att förvirra och dölja vad vårt svenska riksdagsval handlar om.

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi20/08 01:27

Nej, boken som jag har läst heter inte så. Den har titeln Åtta år med Reinfeldt. Vad varje väljare bör veta om högeralliansens politik (av Christer Persson, Stefan Carlén, Daniel Suhonen)

Har just läst denna lilla skrift från Ordfront, om högeralliansens verkliga målsättning, vad deras förslag är ämnade att leda till och om hur man försåtligt, och med de små stegens politik, ska lura svenska folket in i det totala systemskiftet, skiftet som kommer att ta oss 100 år tillbaka i tiden.

1: Lova sänkta skatter för alla (fast mest för rikaste). Det ger röster i valet och även i nästa val.

2: Sänk alla ersättningar från socialförsäkringarna, A-kassa, sjukersättning, sjukpensioner etc. Det ger sämre ekonomisk trygghet och leder till att de bättre ställda skaffar sig kompletterande privata försäkringar.

3: Sänk ersättningarna ännu mer så kommer medelklassen att skaffa sig dyrare privata försäkringar. Till slut vill medelklassen inte vara med och betala för de allmänna socialförsäkringarna, som de anser sig inte har någon nytta av. Då får man fler röster på att sänka skatterna ännu mer och måste sänka ersättningarna från de allmänna socialförsäkringarna ännu mer, varvid de fattiga och sjuka förlorar all ekonomisk trygghet och kan tvingas arbeta åt de rika för en spottstyver och dessutom med dubbla jobb för att alls kunna överleva (som i USA, som är modell- och idealland för högern).

4: Höj kostnaderna, på olika sätt, för att vara med i facken. Då kommer dessa att förlora attraktionskraft och fackens makt bryts (vilket även sänkt A-kasseersättning bidrar till), vilket ger större möjligheter att pressa löner och strunta i de anställdas trygghet.

5: Sälj ut kommunala fastigheter och det blir svårare och för dyrt för de fattigare/sjuka/arbetslösa, att få tak över huvudena.

Bara ett lite smakprov, i starkt sammandrag, av vad man kan få reda på genom att läsa den här lilla skriften. Ingen, som inte redan är väl insatt i politiken, borde rösta i höstens val utan att ha gjort det.

Slutligen, även de flesta av oss som inte har stora förmögenheter kan när som helst bli sjuka, invalidiserade eller drabbas hårt av arbetslöshet och vi blir alla gamla, om vi inte dör unga – de allra flesta av oss förlorar alltså stort på alliansens politik, hur lockande det än kan te sig med några hundra mindre i skatt varje månad just nu, det lockbete som ska dölja vad det faktiskt handlar om.

Länk:
Åtta år med Reinfeldt. Vad varje väljare bör veta om högeralliansens politik Ordfronts förlag

Ideologier/propaganda&Massmedia19/08 16:10

Alltså, i ett klassamhälle, eller i vilket samhälle som helst förmodligen, är det alltid en fördel att vara barn till framstående personer, vara släkt med dem på annat sätt eller att ha goda kontakter med sådana.

Nu har en bloggare, enligt Aftonbladet, avslöjat att Mona Sahlins dotter har fått ett bra jobb på ambassaden i Washington, det antyds att mamma Mona har fixat jobbet åt henne och att detta visar socialdemokraternas omoral och maktfullkomlighet.

Som jag försöker göra begripligt i mitt förra blogginlägg, så behövs inte alls några påtryckningar från mamma Mona i sådana här fall, det räcker att kontakterna/släktskapet föreligger. Det räcker med andra människors kryperi alternativt med deras ”klassolidaritet”. Jag tror säkert att Mona Sahlin är oskyldig till det hon anklagas för.

Det vimlar av personer i det här landet, som fått sina poster eller jobb på den här grunden och som seglar högt över sina kompetenstak (därmed inget omdöme om Sahlins dotter, det finns ju personer som är kompetenta för sina jobb även om de fått jobben på oegentligt sätt eller genom rätt kontakter, liksom det finns massor av mycket kompetenta människor som aldrig får de jobb de skulle vara utmärkta för att sköta, bättre än de som sköter dem).

Sedan är det ju underligt, eller bara ytterligare ett tecken på att massmedia kampanjar för alliansen just nu, att Mona Sahlins dotters fina jobb dras upp i massmedia, som vore socialdemokraterna mer nepotistiska än alla andra. Såvitt jag vet är Fredrik Reinfeldts pappa en framstående moderat politiker i någon av förstäderna norr om Stockholm, Carl Bildt, förre moderate partiledaren, gifte sig med Gösta Bohmans, den tidigare ordföranden i samma parti, dotter innan han blev partiledare. Vi kan säkert hitta fler likadana fall inom detta parti, och även inom de andra. Det är med andra ord lite övermaga att hävda, eller implicera att socialdemokraterna är så mycket värre i det här avseendet än moderaterna.

Tillägg 19/8 kl. 02,20: Glömde skriva att Carl Bildt okså är sonsons sonson till tidigare statsministern, friherre Gillis Bildt.

Länk:
Aftonbladet om Mona Sahlins dotter

Fackföreningar/företag&Ideologier/propaganda19/08 02:29

Jag tror det var under trettiotalet som Gunnar Myrdal frågade sina juridikstudenter hur stora bostäder de trodde att folk i allmänhet hade och dessa svarade att fem rum och kök nog var en normal bostad. På den tiden bodde många vanliga familjer i städerna, även sådana med många barn, i ett s.k. spisrum eller i små omoderna enrummare!

Det var alltså så att överklassen inte hade en aning om hur vanligt folk hade det, och inte heller om hur vanligt folk behandlades, i förhållande till hur överklassen behandlas, såvida överklassen bara inte räknar vanligt folk som människor förstås, vilket nog inte heller varit/är ovanligt. Det har nog inte förändrats sedan dess, dessvärre.

I början av sextiotalet, då jag var en ung tonåring och inte hade samma efternamn som min pappa, som var åtminstone medelklass, och som hade en chefsposition på ett större företag i Södertälje, där jag bodde då, gick jag hos en tandläkare i staden. Jag var van vid att alltid få vänta ganska länge i väntrummet, och jag hade många gånger förundrats över hur somliga, som kom efter mig till mottagningen, ändå kom in till tandläkaren före mig.
Så en dag när jag satt på mottagningen och väntade kom min pappa in i väntrummet. Vi talas vid några minuter innan han blev inkallad till tandläkaren, medan jag, som hade väntat ganska länge redan, fick vänta ytterligare en god stund. När pappa var klar och kom ut igen, stannade han och pratade en stund med mig, vilket tandsköterskan noterade. När jag så kom in till tandläkaren undrade denne hur jag kände XX, varvid jag talade om att han var min pappa. Efter den dagen behövde jag aldrig mer vänta i väntrummet hos tandläkare. Jag blev inkallad direkt när jag anlände!

Den gången insåg jag att folk behandlades helt olika beroende på samhällsklass, eller samhällsposition. Jag, en liten obetydligt tonåring med ett vanligt vedsågarnamn, var ingen man hade anledning att ta hänsyn till. Jag kunde vänta. Det väckte mitt förakt för tandläkaren ifråga och jag bytte snart till en annan. Då var jag 17 år.

Bara några år senare arbetade jag några månader på samma företag som min pappa. Jag hade anställts med provanställning på tre månader på orderkontoret och satt och kontrollräknade fakturor. Tre månader hade snart gått, och jag hade inte fått något besked om jag skulle få stanna på företaget så jag sökte och fick ett annat arbete. I ungefär samma veva kom pappa in på orderkontoret och letade efter en faktura i arkivet. Han stannade vid mitt skribord och utbytte några ord med mig innan han seglade ut ur rummet.
När han hade avlägsnat sig kom min chef fram och undrade nyfiket hur jag kände XX. Min pappa sade jag. Två timmar senare blev jag inkallad till chefen för ekonomiavdelningen, som orderkontoret tillhörde, och fick veta att jag givetvis skulle blir fastanställd och dessutom skulle jag få rejält högre lön om jag ville stanna! Jag tackade nej och började på den andra arbetsplatsen istället. Jag avskydde redan då nepotism, fast jag nog inte kände till det ordet då.

Klassamhällets funktion hade jag redan förstått, som sagt, men ändå begrep jag inte att samhället är uppbyggt på att man har rätt kontakter, smörar för rätt person eller är barn till rätt person. Det förstod jag inte förrän jag blivit närmare 50. Ända till dess var jag dum nog att tro att det var personliga kvalifikationer som gällde och att det var sådana man kom fram på i samhället.

Tillägg 26/8: Glömde ett annat tillfälle där samma sak visade sig. Pappa for ner till Brasilien för att arbeta åt företaget där under några år. I det sammanhanget förklarade hans överordnade chef att jag ju inte fick följa med på företagets bekostnad då jag just hade fyllt 18 år, men, fortsatte han, vi anställer henne om du vill. Tack, svarade pappa, det behövs inte, hon har just slutat på företaget.

PS: Jag trodde att den bruksanda som forfarande rådde i Södertälje på den tiden var helt borta, men döm om min förvåning då företaget, Scania, skickade min mamma en stor blombukett på hennes 85-årsdag förra året. Löjligt nog blev jag riktigt imponerad av denna gest, då mamma ju varit änka efter pappa i femton år.

Tillägg 18/8: Nytt på Skandalkalendern

Massmedia18/08 12:37

Igår var jag arg och skrev av mig min ilska (över att jag tyckte att jag fick min dag förstörd), det borde jag inte ha gjort tycker jag idag, när ilskan har lagt sig.

Det är visserligen fortfarande så att jag anser att en myckenhet av journalistik är usel, men dels finns det ju faktiskt verkligt god sådan också, dels är jag som bloggare, och även många andra sådana, inte så mycket bättre. Vi har fel ibland, vi tycker till om saker som vi inte har mycket djupa kunskaper om och vi, liksom massmedia snuttifierar, ofta just så illa att det vi skriver förvirrar mer än det informerar, precis som massmedia.

Den stora skillnaden dock, som är nog så viktig, är att journalister i våra större massmedia har en mycket stor makt och därmed ett betyligt större ansvar. De mer kända av oss bloggare (inte jag dock) kanske når något eller ett par tusental läsare varje vecka, medan radio- och TV-journalister, och journalister i de rikstäckande tidningarna, når miljoner och därmed har makten att skjuta politikerna framför sig.

Inte sällan skapar massmedia folkstormar kring något ämne (ibland på grund av lobbyism bakom kulisserna), ibland får de, genom sina förföljelser eller sin envetet upprepade kritik, bara politiker att tro att folk i allmänhet är väldigt upprörda över något. Detta får titt som oftast till effekt att politiker rusar stad och fattar oöverlagda beslut i sin iver att verka demokratiska, eller att tillfredsställa vad de uppfattar som arga och irriterade väljare. Detta gäller dock bara beslut som kostar tämligen lite och som i första hand drabbar enskilda individer. Om massmedia däremot, vilket är mer sällsynt idag än för 30 år sedan, angriper och skapar opinioner som går emot de ekonomiska eliterna, då faller politikerna inte lika lätt för massmediaskapade ”folkstormar”. I det fallet sätter de, tillsammans med dessa eliter, in stora ekonomiska resurser för att tysta ”folkstormen”, blidka eller oskadliggöra den, som i frågan om EU-medlemskapet ex. Men med massmediadrev i frågor som inte kostar så mycket, som att reglera det ena eller det andra, förbjuda någon struntsak eller tillåta något annat, att vidta åtgärder mot små grupper i samhället etc., är det en annan sak. Där är det ganska lätt för massmedia att driva fram politiska beslut.

För omkring 15 år sedan drev jag, tillsammans med två andra personer, upp en folkstorm mot ett förslag om totalt och absolut koppeltvång för alla hundar, ett lagförslag av det mindre väsentliga slaget alltså. Detta var före datorns och nätets tid, så det krävde en del arbetsinsatser och en viss framförhållning, men det lyckades (temporärt). Efter att lagförslaget hade tagits tillbaka, häpnade en av de tre i vår kampgrupp, och menade att hon inte hade haft en aning om att det var så pass lätt ändå att påverka politikerna och få igenom sin vilja i riksdagen. Nå, sade jag, det är det nog om frågan är tillräckligt ointressant och om det inte kostar något att efterkomma väljarnas, eller en grupp väljares önskemål, men försök att få stopp på kärnkraften, då kommer du att stöta på ordentlig patrull och stånga din panna blodig utan att det får någon effekt alls.

Idag har politiker utvecklat tekniken att aldrig inviga väljarna i de stora frågorna, som istället beslutas i all tysthet (som besluten om avregleringarna, om utfösäljning av statliga företag, om grundlagsändringar etc.). Att de kan göra så beror förstås på att massmedia inte tar upp dessa frågor. Om massmedias journalister är införstådda i denna politiska taktik, och tiger för att de är maskopi med politikerna och de regerande eliterna, eller om det beror på att journalister inte begriper vad de viktiga frågorna handlar om, vilka konsekvenser de verkligt viktiga lagändringarna kommer att få för folk, vet jag inte – det är en av de frågor jag ständigt grubblar över. Jag tänker exempelvis på hur förhållandevis tysta journalister har varit vad gäller avskaffandet av all personlig identitet, inför Bodströmlagarna, som en tidigare generations journalister troligen hade gjort allt den kunnat för att uppamma en folkstorm mot.

Massmedia17/08 18:10

Min respekt för journalister har successivt undergrävts vartefter jag skaffat mig alltmer kunskaper om samhället och i alltfler fall kunnat konstatera att närhelst jag vet något om det som massmedia, radio, TV eller tidningar, rapporterar om, så är det inte många bostäver som är rätt.

Med deltagandet i bloggpanelen, som jag i ett svagt ögonblick lovade att ställa upp i, har jag bara fått bekräftat att journalister, möjligen med några få undantag, inte kan ta och nyttja och inte kan ge information.

Här har SR jagat mig per telefon, flera gånger, och då och då valt att ringa till min mobil, som det inte går att få tag i mig på, om mobilen är hemma. Den har nämligen inte täckning där vi bor (Telias reklam om att man har täckning i hela landet är alltså falsk). Jag har alltså ett flertal gånger talat om för uppringande från SR att man inte kan få tag i mig på mobilen utan måste ringa min fasta telefon.

Förra torsdagen avlyssnade jag telefonsvararen innan jag reste till Borås på eftermiddagen, så att jag inte reste bort om radion ville ha mig med i bloggpanelen. Har man lovat att ställa upp så får man ju göra det också, resonerar jag, ett förmodligen mycket gammaldags förhållningssätt. Det fanns inget meddelande på telefonen varför jag åkte iväg – meddelandet fanns istället, och med bön om att jag skulle höra av mig under dagen, visade det sig senare, på mobilens telefonsvarare, trots flera förklaringar att det inte går att få tag i mig den vägen.

I början av denna vecka ringer man mig från SR och frågar om jag är tillgänglig på torsdag (idag alltså), vilket jag lovar vara, för att delta i bloggpanelen som jag lovat göra. Jag avstår således från en dagsresa tillsammans med dottern, en resa som vi hade planerat och annars tänkt göra idag. Vad händer så – ingenting! Det blir ingen bloggpanel och heller inget meddelande till mig från SR under dagen att den har inställts, och här har jag varit hemma hela dagen för den sakens skull. Sur över denna nonchalans är bara förnamnet.

Sedan vill journalister att man ska lita på massmedia!

Ideologier/propaganda17/08 03:34

Att DN degenererat de senaste 15 åren har jag redan konstaterat men när man häromdagen publicerade en debattartikel så tendentiös som den av Magnus Henrekson och Aleksander Perski, då har man krupit en bra bit under det definitiva lågvattenmärket.

DN:s rubriksättare, Magnus Henrekson och Aleksander Perski lyckas tillsammans förvanska 90-talshistorien en bra bit över gränsen för ren lögn. De lyckas tillsammans lägga Persson till last allt elände som hände åren 1985 –2000 och att undvika att nämna det faktum att vi hade en borgerlig regering, med Bildt som statsminister, åren 1991-1994. Det kan man kalla en historielöshet, eller en lögn, av kolofantiska mått.

Under rubriken ”Lågavlönade kvinnor betalar Perssons saneringsprogram”, presenteras de båda författarnas slutsatser sålunda i ingressen till debattartikeln, förmodligen redaktörens text:

”Staten skyfflar över utgifterna på lägre nivåer för att stoltsera med sanerade statsfinanser. Regeringen Perssons stålbad för att sanera statsfinanserna blev ett gigantiskt utslagningsmaskineri. Hög arbetslöshet, många sjukskrivna av stress och psykisk ohälsa blev priset som drabbade kvinnor i låglöneyrken hårdast.

Ganska snart i författarnas egna text, som alltså aldrig nämner att vi hade en borgerlig regering åren 1991-1994, träffar man på följande:

Varför har vi så höga ohälsotal och sjukskrivnings- och pensionskostnader i Sverige – välfärdsstaten nummer ett?
För att ”alla” ska komma med, måste man titta lite närmare på hur de först hamnade utanför. Det började under 90-talet med den ekonomiska sanering som statsminister Göran Persson fått så mycket beröm för.

Men hur var det nu: Jo, Göran Persson blev statsminister i den regering som tillträdde 1994, efter regeringen Bildt, som var den som försvarade kronan in absurdum och som lät de stora företagen rädda sina pengar på medborgarnas och småföretagarnas bekostnad. (Hamilton/Rolander, 1993)
Stålbadet var Ann Wibbles och de borgerligas favorituttryck för de nedskärningar som man ansåg att man borde göra inom offentlig sektor och i välfärdspolitiken, och som man ansåg sig administera med det famösa kronförsvaret. Det var alltså inte Göran Persson som skapade det som författarna påpekar nedan:

Den panikartade reaktionen på en långvarig ekonomisk kris med statsfinanserna i oordning resulterade i en nedbantning av arbetsstyrkan med 424 000 personer i helårsekvivalenter från 1990 till 1994 (Källa: SCB:s arbetskraftsundersökningar). Detta betydde i praktiken att cirka 500 000 personer i den offentliga sektorn och 150 000 i den privata drabbades av reduktioner på hel- eller deltidsbasis. Fortfarande tolv år senare känner vi av efterräkningarna av detta chockartade sätt att rädda den svenska staten från en ekonomisk kollaps.

Regeringen Bildt tillträdde den 4:e oktober 1991 och satt till till 7:e oktober 1994, inte Persson alltså.
Så långt är det riktigt dock, som att vi såg något, dock jämförelsevis beskedligt, krispaket redan innan den borgerliga regeringen trillträdde, som vi, tillsammans med det ännu värre krispaket som Bildt-regeringen serverade oss, fortfarande betalar av på. Det verkliga eländet kom dock med den borgerliga regeringens famösa kronförsvar, då man tillät räntan att rusa upp till 500% istället för att låta kronan flyta mycket tidigare.
Att, som debattförfattarna på DN, skylla detta elände på Persson är fult, eller mycket okunnigt. Men det blir värre:

Man fortsatte saneringen med en del åtgärder som sällan diskuteras offentligt – ansvaret för samhällsekonomin försköts nedåt. Skolan kommunaliserades och vissa delar av sjukvården blev landstingskommunala. Härigenom kunde staten skyffla över de stora ekonomiska problemen på lägre nivåer och samtidigt stoltsera med sanerad ekonomi.

Detta är visserligen en tämligen korrekt beskrivning av vad som skedde, men inte hur eller när det skedde och inte av vem eller av vilka som hade ansvaret för det.

Skolan kommunaliserades 1989, alltså före den verkligt stora ekonomiska krisen, av socialdemokraterna, och med hurrarop från de borgerliga. Skälet som angavs för oss väljare, var decentralisering och kommunalt självstyre, som de borgerliga hade önskat under decennier. Ansvarig skolminister vid den tidpunkten var Göran Persson, så kommunaliseringen av skolan bär han ansvaret för (synd bara att inga borgerliga protesterade).

Kommunaliseringen av skolan kom alltså inte som svar på den stora ekonomiska kris som inträffade under början av 90-talet, som debattartikelförfattarna implicerar, eftersom den beslutades före denna kris. Den kom som en del i en ”liberalisering” (i politisk/ideologisk mening) av landet, som socialdemokraterna, under ledning av Kjell-Olof Feldt, dåvarande finansminister, och de s.k. förnyarna inom socialdemokratiska partiet i spetsen (dit Persson förvisso hörde), påbörjades ett år efter Olof Palmes död och som innebar de avregleringar som de borgerliga partierna hade ropat efter så länge jag kan minnas, av valutamarknaden, av bankväsendet etc. Det var dessa avregleringar som resulterade i de bankkrascher som var början till den stora krisen i början av 90-talet, på grund av att de infördes i helt fel ordning och före skatteomläggningen.

Dessa avregleringar hade inget enda borgerligt parti höjt en enda röst emot således, ingen enda borgerlig ekonom varnade. Tvärtom, de borgerliga var överförtjusta över att socialdemokraterna i stort sett genomförde deras drömpolitik. (Själv undrade jag, medan det pågick, obegripligt som det som skedde var, om det handlade om att efterkomma krav från USA, under hot om sanktioner).

Det är därmed magstarkt att skylla hela den ekonomiska krisen på socialdemokraterna, eller på Göran Persson. Samtliga partier var medvansvariga, och det handlade om en borgerlig politik genomförd av socialdemokrater, fram till hösten1991. Efter det borgerliga maktövertagandet 1991 förvärrade regeringen Bildt situationen bortom allt förnuft.

Den nya kommunallagen som påstås vara orsaken till somliga tråkigheter, som det också talas om i debattartikeln och som överlät alltmer av ansvaret för modborgarna och samhället på kommunerna, började gälla 1992. Den röstades igenom att riksdagen 1991, under den socialdemokratiska regering som då hade Ingvar Karlsson som statsminister, och i stor enighet över partigränserna (Norlin M. 1994, sid 14). Persson kan alltså inte heller i den saken utmålas som ensam ansvarig.

Debattförfattarna fortsätter att vilselda, eller ljuga, vilket de nu ägnar sig åt, och berättar så om hur många som mått dåligt sedan mitten av 90-talet samt fortsätter med:

Regeringen Persson tog inte dessa varningstecken på allvar.
Mellan 1994 och 2004 har antalet sjukskrivningar fördubblats. De har också blivit mer långvariga och andelen sjukdomar orsakade av stress och psykisk ohälsa har ökat dramatiskt.

Jo, det är klart, vad som hände under åren 1991 -1994, som man faktiskt nämner i artikeln, som syns ovan (och som man också kan läsa om i mitt förra blogginlägg), men utan att tala om att det hände under Bildts regeringstid, släpar efter förstås. Inte heller detta kan Persson ensam anklagas för.
Så fortsätter författarna:

Man kan fråga sig varför utslagningen blivit så definitiv. En orsak är bristen på vård för denna ”nya ohälsa”. Företagsvården är bortbantad, primärvården knäar under ständiga omorganisationer och psykvården är både desorganiserad och har för lite resurser.

Inte konstigt att man tvingades spara ännu mycket mer på offentlig sektor med tanke på att Sverige tömdes på resurser i och med kronförsvaret, och då den borgerliga regeringen lånade och lånade och lånade för att klara ekonomin, trots det elände man ställt till, ett lånande som inte kunde fortsätta i all evighet och som socialdemokraterna fick i knät när de åter kom i regeringsställning 1994.

När debattartikelförfattarna kommer fram till 1996, och fortfarande utan att ha låtsats om att det suttit en borgerlig regering med en moderat statsminister åren 1991-1994, låter det då här:

År 1996 blev det ohållbart för den socialdemokratiska regeringen med över en halv miljon arbetslösa och man lovade att reducera talen till 2002, vilket man faktiskt lyckats med. Men tyvärr inte genom att en massa nya arbetstillfällen skapades i Sverige.

Förvisso är inte socialdemokratiska partiet utan skuld till det elände som skapades och som vi fortfarande betalar för men de borgerliga partierna har precis lika stor, om inte en större, skuld till det. Persson har, trots att han inte är världens mest sympatiska statsman och trots sin arrogans, faktiskt fått Sverige någotsånär på fötter igen, efter den ekonomiska störtdykning som avregleringarna (i fel ordning) och senare det huvudlösa kronförsvaret och den borgerliga regeringens hejdlösa upplåning resulterade i.

Så bevare oss för ännu en borgerlig regering och mer av borgerlig politik nu när finanserna äntligen är i ordning igen.

Länkar:
Magnus Henrekson och Aleksander Perski, DN Debatt,
Wikipedia om regeringen Bildt

Böcker:
Hamilton/Rolander, 1993 Att leda Sverige in i krisen. Moral och politik i nedgångstid
Norlin Margareta, 1994, Baklängesrevolutionen

« Föregående sidaNästa sida »


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster