Alla påskägg fylls med något, så även detta, med något som är ungefär lika upphetsande som sega gubbar :-). (Finns det sådana nu för tiden förresten?) Klicka på ägget för att se vad det innehåller.

PS kl. 01.45:
Jag är nattdjur av födseln och har alltid blivit de där sömntutorna som man blir i pÃ¥skveckan. PÃ¥ onsdagen blir man ”dymmeloxen” om man sover längst pÃ¥ morgonen, pÃ¥ torsdagen blir man ”skärfisen”, pÃ¥ fredagen ”lÃ¥nglaten” och pÃ¥ pÃ¥skaftonen ”pÃ¥skaloskan”, men vad blir man mÃ¥ndag och tisdag? Jag har glömt det, kan nÃ¥gon friska upp mitt minne?

Den 2:a och den 3:e april kunde vi i Aftonbladet läsa om hur ett antal små barn drabbats av allvarliga och för dem mycket skrämmande biverkningar av en hostmedicin, Mollipect (hittar dessvärre inte artikeln på nätet). De fick allvarliga hallucinationer, såg odjur överallt och skrek när föräldrarna ville sätta ner dem på golvet.

När min tvåårige son åt Mollipect blev han som besatt av ett ont väsen, slog sparkade och skrek på dem som kom i hans väg, kastade blomkrukor, leksaker, ja allt som fanns nära till hands, skriver Viktoria.
Reine Tärnkvist i Ytterby säger:
– Alla smÃ¥barnsföräldrar som jag känner har berättat om olika biverkningar i samband med Mollipect. Det är väldigt vanligt.

Professor Björn Beerman på Läkemedelsverket rekommenderar i Aftonbladet att man anmäler sådana här biverkningar. Många rapporter om sådana kan leda till att man omvärderar somliga preparat, säger han.

Jaha, säger jag då och undrar om Beerman är ärlig här. Vad hjälper det när det bara är läkarna som får rapportera in biverkningar till Läkemedelsverket och läkare för det mesta vägrar erkänna att de biverkningar som patienter rapporterar till dem, faktiskt är biverkningar. En mamma vars 2-åriga dotter också hade drabbats av samma hemska hallucinationer pga hostmedicinen Mollipect skriver i Aftonbladet att de kontaktade sjukvårdsupplysningen men de hävdade att det var omöjligt att det berodde på medicinen.

Jag tror henne, för jag känner igen den där läkarreaktionen. Inte ens biverkningar som stÃ¥r i FASS vill mÃ¥nga läkare tro pÃ¥, när patienterna berättar om dem. Sedan jag började gräva i de här frÃ¥gorna för 6 Ã¥r sedan, har jag hört mÃ¥nga berätta samma sak. Min mammas läkare vägrade ocksÃ¥ envist att erkänna de biverkningar som min mamma drabbades av – trots att biverkningarna var klara och tydliga och just stod uppräknade i FASS, nästan varenda en av dem. Läkare med den inställningen, och de är alldeles för mÃ¥nga, torde inte rapportera in nÃ¥gra biverkningar. Jag är ganska säker, numer, pÃ¥ att de allra flesta inte rapporterar in de biverkningar som patienter klagar över. Det torde i sin tur innebära att svÃ¥ra biverkningar av mÃ¥nga mediciner är mycket vanligare än Läkemedelsverket, som är den myndighet som godkänner mediciner för användning i Sverige, vet om (eller vill veta om) och än läkemedelsföretagen erkänner.

Vem bekostar Läkemedelsverkets verksamhet idag? På Läkemedelsverkets hemsida informeras vi om att:

Läkemedelsverket är en av de ledande myndigheterna inom EU och arbetar tillsammans med övriga EU-myndigheter för att driva och utveckla den europeiska produktkontrollen. Läkemedelsverket är en myndighet under Socialdepartementet och vår verksamhet är i huvudsak avgiftsfinansierad (min kursivering). Hos oss arbetar ungefär 450 personer, främst farmaceuter och läkare.

Och vilka betalar avgifter tro, naturligtvis läkemedelsföretagen, för att få sina preparat prövade och godkända. Hur mycket kan man lita på en sådan myndighet?

Det finns verksamheter som staten ska vara ensam finansiär av och som absolut inte ska vara beroende av privata företag och deras avgifter.

En myndighet som försörjs av dem den ska granska är närmast ett skämt.

– Peter Breggins hemsida, läsning om SSRI bl.a.

Du är ung, du har friska, fortfarande kraftfulla föräldrar, eller du är själv en av desssa medelålders föräldrar och tror inte att åldringsvården har med dig att göra, att du inte kommer att drabbas av nedmonteringen av densamma.

Glöm det. Tro inte att du kommer att komma undan. De allra flesta av oss drabbas, först i och med att föräldrar eller svärföräldrar blir gamla, sjuka, ålderdomssvaga eller dementa, alltid någon av dem blir det, statistiskt sett, sedan när du själv blir gammal, och det blir vi alla om vi får leva. Livet går mycket fortare än vi föreställer oss när vi är unga.

Tro inte att du, som är en märkvärdig och inflytelserik, eller bara en rik person kommer att klara dig. Den dagen du sitter, eller ligger där och inte kan ta hand om dig själv, då är du inte mycket värd. Ingen frågar efter vad du var innan du av åldern förvandlades till en hjälpbehövande gamling. Läkare skriver dessutom ut lika mycket av de här, för gamla människor, förödande preparaten till rika som till fattiga. Att du kanske har pengar för dyr privatbehandling utgör ingen garanti för att du får en anständig och human vård på gamla dar med andra ord. Tro mig. Jag vet.

Du som är ung eller i den yngre medelåldern, det är nu, medan du räknas, som du kan göra något, för dem som redan är gamla, och för dig själv när det är dina föräldrars tur och slutligen för din egen förestående ålderdom.

För någon timme sedan ringde en god vän till mig. Hon var förtvivlad. Hon hade åkt de åtta milen in till stan för att hälsa på sin 88-åriga mamma och finner henne i ett eländigt tillstånd på golvet i hallen, i sin egen avföring. Där hade hon legat ett helt dygn utan att kunna ta sig upp.
Den gamla damens läkare hade, för inte så länge sedan, fann min väninna, skrivit ut Zyprexa åt henne. Det är en medicin mot psykos och schizofreni och den här damen är inte ens dement. Hon har klagat på att hon mått så dåligt de senaste veckorna. Högst sannolikt har hon mått dåligt och drabbats av både viss förvirring och av yrsel pga det här preparatet, som hon dessutom ätit tillsammans med sömnmedel och diverse andra mediciner. Det är rent kriminellt att skriva ut sådana här preparat till så gamla människor och att sedan lämna dem utan daglig tillsyn (jag undrar dessutom fortfarande om läkare får betalt av läkemedelsföretagen för att de prånglar ut dessas preparat).

Daglig tillsyn av de äldre rationaliseras bort.
För något år sedan övergick man i den gamla damens hemkommun, i besparningssyfte, från att komma med mat varje dag till de gamla, till att komma en gång i veckan (möjligen var det två gånger i veckan) med portioner för flera dagar. Resultatet av denna rationalisering är förstås att många fler gamla, som behöver att någon ser till dem åtminstone en gång om dagen, hamnar i den här situationen. De kan i värsta fall bli liggande en hel, eller en halv vecka utan att någon märker det.

SÃ¥ lÃ¥tsas politiker, bÃ¥de den gamla och den nya regeringen, att vi har kvar det som kallas ”välfärd” och ”social omsorg”. Sanningen är att det mesta av det, som vi som är lite äldre, har lärt oss förknippa med dessa ord är avvecklat, för att de allra rikaste ska fÃ¥ lägre skatter. Ynkedom är enda ordet för det samhälle man bygger Ã¥t oss idag. Det är desto ynkligare som Sverige som nation aldrig har varit rikare än idag, och med tanke pÃ¥ att majoriteten (utom högern förstÃ¥s) i en tidigare generation aldrig klagade över att gamla människor, och andra som behöver det, fÃ¥r god offentlig och skattefinansierad vÃ¥rd.

Men ”mer valfrihet”, upprepar och lovar alliansen papegojlikt. Det blir inte bättre om de gamla fÃ¥r välja vilken person, eller vilket privat företag som ska komma hem till dem en gÃ¥ng i veckan med matlÃ¥dor. Det är mer kunskap hos äldrevÃ¥rdspersonal och mer frekvent stöd som behövs.

Vad är det de borgerliga (men sociademokraterna var inte mycket bättre) administrerar fram Ã¥t oss? Jo ett samhälle där du och jag, vi vanliga lÃ¥gavlönade som inte har rÃ¥d att betala, ska orka med allt själva, och ska klara det vare sig det är möjligt eller inte. Vi ska orka jobba (eller söka jobb 8 timmar/dag). Vi ska orka ta hand om vÃ¥ra hem och vÃ¥ra barn, hjälpa dem med skolarbetet, eller hjälpa barnen med barnbarnen. Vi ska orka ta hand om vÃ¥ra Ã¥ldriga föräldrar och andra sjuka anhöriga – allt samtidigt, trots att dygnet bara har 24 timmar. Inte nog med det, vi ska alla tvingas flytta till en annan landsända om vi blir arbetslösa, vilket innebär att mÃ¥nga inte kan bo nära de anhöriga som behöver deras hjälp, ens om de själv vill det.

Tala om livspussel för de sämst ställda kvinnorna! Men det var inte dessa Maud Olofsson babblade om när hon tyckte synd om kvinnor som inte klarade av att fÃ¥ ihop sina livspussel. Det var istället de kvinnor som har sÃ¥ god lön att de utan vidare hade kunnat betala sin städhjälp vitt, och även gamla mammas, som Maud Olofsson avsÃ¥g, ja och sÃ¥ männen förstÃ¥s, som i borgarbrackig anda inte förväntas göra nÃ¥gon insats utöver sina ordinarie arbeten. Det är inte vanligt folk som all denna fantastiska borgerliga ”valfrihet” handlar om. Den är inte tänkt för kreaturen utan i första hand tänkt för de rika, de riktiga människorna. Om livet inte gÃ¥r ihop för oxarna – än sen dÃ¥! SÃ¥dana finns det ju sÃ¥ gott om idag. Och gamlingarna är väl bara till för att ge läkemedelsföretagen ännu högre och megagigantiska profiter.

Tillägg kl. 17.15
Så slår jag upp preparatet Zyprexa på nätet och läser:

Läkemedel av denna typ kan orsaka onormala rörelser i ansikte eller tunga. Kontakta din läkare om detta inträffar. 
……….
Användning av ZYPREXA på äldre patienter med demens rekommenderas inte eftersom det kan ge allvarliga biverkningar.
………
Intag av andra läkemedel
Ta endast andra läkemedel under ZYPREXA-behandlingen om din läkare tillråder detta. Tillsammans med följande läkemedel kan dåsighet uppkomma: medel mot depression och ångest samt sömnmedel (lugnande medel).
……….
Om du har tagit för stor mängd av ZYPREXA
Patienter som har tagit för stor mängd ZYPREXA har fått följande symtom: Snabb hjärtfrekvens, agitation/aggressivitet, talsvårigheter, ofrivilliga rörelsestörningar (särskilt i ansikte eller tunga) och medvetandesänkning. Andra symtom kan vara: Akut förvirring, kramper (epilepsi), koma, en kombination av feber, andfåddhet, svettning, muskelstelhet och dåsighet eller sömnighet, långsam andning, andningssvårighet, högt eller lågt blodtryck, onormal hjärtrytm.
………
I början av behandlingen kan vissa personer känna yrsel eller svimma (med långsam hjärtfrekvens) särskilt när de reser sig från liggande eller sittande ställning. Detta försvinner ofta av sig själv.
………
Vid medicinering med olanzapin kan äldre patienter med demens få stroke, lunginflammation, urininkontinens, ökad falltendens, extrem trötthet, synhallucinationer, ökad kroppstemperatur, hudrodnad och gångsvårigheter. Några dödsfall har rapporterats hos denna specifika patientgrupp.

Tabletten finns i storlekarna 2,5 mg, 5 mg, 7,5 mg, 10 mg, 15 mg och 20 mg. Den gamla damen hade tabletter med 2,5 mg (inte 20 som jag skrivit tidigare, fel av mig) i sin medicinlåda. Notera också att de kan ge dåsighet tillsammans med sömnmedel, vilket den gamla damen också använde.

Man vet att gamla människor tÃ¥l sÃ¥dana här preparat sämre än yngre människor pÃ¥ grund av deras förändrade metabolism som gör att de utsöndrar medlen betydligt lÃ¥ngsammare än yngre personer. Det krävs alltsÃ¥ inte stora doser för att de ska fÃ¥ ”för mycket” i sig av dem. Dessutom ska man nog inte undvika dessa tabletter bara för dementa, utan för alla Ã¥ldringar.

Tilägg ett halvår senare:
Fick senare höra att den gamla damen avled någon vecka efter denna händelse. Hon hade fått en stor hjärnblödning.
Det är förstås inte möjligt att påstå att denna berodde på Zyprexa, men man kan under alla omständigheter hävda att damen ifråga inte alls skulle ha förskrivits denna medicin.

(Usprungligen skrivet på G:a Motvallsbloggen /reservbloggen/ 3/4, 2007, klockan 02.30)

Politiker bestämmer om landets ekonomi och de stiftar lagar som får konsekvenser, inte alltid förutsägbara sådana, och företag förändrar sin produktion, sina organisationer och sin distribution, vartefter tekniken utvecklas och förändras. Ingenting av detta kan vi vanliga människor påverka i någon högre grad. Blir konsekvenserna goda så är ju allt gott och väl, men blir konsekvenserna negativa, ja se då är det vi vanliga människor som skuldbeläggs, av politiker och andra ansvariga. Högst märkligt.

Returpapperseländet
När jag var ung samlade man in tidningspapper och återanvände det. Med jämna mellanrum kom det en lastbil som åkte runt och samlade upp de tidningsbuntar som folk hade lagt ner i trappuppgångarna. Det var mycket bekvämt. Men in på sextiotalet ansågs det tydligen inte lönsamt längre att samla in och använda returpapper. Alltså kom det plötsligt inga pappersinsamlingsbilar längre. Jaha, tidningsbuntarna hemma blev större och större, tills de slutligen hamnade i husens soptunnor. Det var inte bra, det ställde till problem eftersom det blev sådana mängder i tunnorna. Ett tag visste man inte var man skulle göra sig av med tidningsbuntarna. I den vevan började man tala om hur slarviga vi var som inte tog vårt ansvar att göra oss av med gamla tidningar på rätt sätt. Vi skuldbelades för något vi inte kunde rå för. Långt om länge organiserade kommunerna speciella uppsamlingsställen för tidningar, dit var och en själv fick åka och lämna tidningsbuntarna (=en ökning av bensinförbrukningen).

Kadmiumförgiftning
Under sjuttiotalet, då man hade byggt reningsverk i de flesta kommuner, fick man problem med rötslammet från dessa. Var skulle man dumpa detta? Jo, det kunde ju användas som gödningsmedel på åkrarna. Alltså började man sprida slammet över landet. Hoppsan, slammet visade sig innehålla en del gifter, bland annat tungmetaller, som reningsverken inte klarade av att ta bort. Dessa gifter togs upp av grödorna. Följaktligen började myndigheterna oroa sig över att vi kunde drabbas av kadmiumförgiftning. En grav sådan leder till att skelettet urkalkas och blir extremt skört, så skört att ben kan gå av vid lätt berörning. Då var det dags att gå ut och tillhålla oss att inte lägga in sura inläggningar i plastkärl som var kadmiumfärgade (röda/gula färger) eftersom tungmetallen kunde lösas ut av sura vätskor. Här gällde det att lära oss ta ansvaret för att vi inte fick för mycket kadmium i oss, för det där vi fick med vårt bröd kunde man ju inte göra något åt. Det handlade ju om storskaliga industriella processer som man inte ville göra något åt, eller inte visste hur man skulle hantera.

Radioaktivitet/befolkningdoser
SÃ¥ började man oroa sig över att den ”rena” kärnkraften, som ju trots allt släpper ut en del radioaktivitet i luften, skulle leda till alltför höga radiakdoser för befolkningen. DÃ¥ gick det ut varningar om att tandläkare inte skulle röntga patienter sÃ¥ mycket (vilket väl i och för sig var förnuftigt, inte minst som en arbetsmiljöfrÃ¥ga för tandläkare och tandsköterskor), men likafullt, det var de enskilda som betedde sig felaktigt, inte myndigheter och beslutsfattare och människors irritation eller rädsla skulle omriktas mot nÃ¥got annat än mot beslutsfattarna.

Klimathotet
Nu fruktar man en klimatförändring pga koldixoidutsläpp. Dags igen att lägga huvudskulden/ansvaret på vanligt folk, låta oss känna att det är vårt fel att det gått så här. Vi har kört för mycket bil. Men tänker man förändra transportsystemet, de där varutransporterna som i allt högre grad går via långtradare, istället för med tåg. Tänker man ändra på det faktum att varor fraktas allt längre sträckor pga centralisering och koncentration av produktionen av varor och tjänster? Är det vettigt att frakta runt slaktdjur och kött i hela Europa, istället för att slakta och förpacka lokalt? Nej se på den fronten kan (vill) man inte vidta åtgärder.

Antirökkampanjerna
Slutligen påbörjades den alltmer absurda antirökkampanjen som Valfrid Paulssons (Miljövårdsverkets dåvarande chef) använde som anklagelse mot folk som rökte, för att de minsann förorenade miljön de också, inte bara insdustrin. Den sades nu förorsaka samhället stora sjukvårdskostnader (fast det lär vara ungefär lika farligt att växa upp i en storstad, med de luftföroreningar som finns där, som att bo på landet och röka ett paket om dagen) och trots att de som dör i lungcancer inte kommer att kosta samhället massor som åldriga demensfall. Nu började man mobba rökare. Ingenting om att de lurats av reklamen för tobak. Tobaksbruk var ju bara trevligt och hurtigt tidigare, ja till och med friskt och sunt, om man fick tro reklamen och ingen klagade förr på att cigarettrök luktade illa, tvärtom luktade den status.

Fettmaepidemin
Sedan 70-talet har det alltså blivit politisk kutym att man pekar ut och skuldbelägger folk för allt mellan himmel och jord. Människor ska numer helst vara fullt upptagna med att kritisera och mobba varandra, istället för att utkräva ansvaret där det borde utkrävas, hos politiker, beslutsfattare och hos industrin. När nu allt färre röker, ja då är det de överviktiga som ska mobbas och anklagas för ansvarslöshet, för att de kostar samhället för mycket, för att de lever osunt, liksom de arbetslösa och sjuka, som drabbats hårt av den ekonomiska politik man fört de senaste 20 åren.

Ja tänk så slarviga vi vanliga människor har varit, så otroligt ansvarslösa och omdömeslösa!

Länk (tillagd 21/4 2007)
Modern miljöavlat, DN

Nu har bloggen alltsÃ¥ kommit upp igen. Man har lagt över den pÃ¥ en annan server – men, de senaste dagarnas poster har ramlat ur och dessutom tycks det fattas nÃ¥gon fil för styrning av kommentarsidan eftersom bokstäverna Ã¥,ä,ö inte visas som de ska där. SÃ¥ är det slut pÃ¥ arbetsdagen vilket innebär att detta inte kommer att rättas till förrän tidigast i morgon.

Jag lägger inte in fler kommentarer här förrän felen är åtgärdade. Dagens inlägg finns istället på Gamla Motvallsbloggen