augusti 2007


Kvinnor/feminism12/08 02:36

Läste Mikael Nybergs artikel Lyxfrun ska lyda i DN, och det inspirerade mig att lägga in en text på bloggen som jag lade ut på min personliga hemsida 15/8 2003, några år innan jag började blogga. Texten är endast lätt redigerad här:

Kvinnofällan
Svensk jämställdhetspolitik –
en vacker bluff!

Det som under arbetskraftsbristens sjuttiotal var en bra jämställdhetspolitik blir, i ett ekonomiskt system som sätter inflationsbekämpningen först och människors levnadsförhållande i andra hand, en djävulskt kvinnofientlig politik. Vi har bara sett början på den ännu.

Kvinnokampen i min ungdom handlade om att ge alla kvinnor ekonomiskt oberoende, så att de kunde klara sig själva, arbeta och försörja sig och så att de slapp att bli utlämnade åt män som misshandlade dem, som bedrog dem, som hotade med att överge dem och ställa dem på bar backe, eller som faktiskt gjorde det efter många års utnyttjande av kvinnorna som slavar i hemmet. Kvinnokampen handlade om att ge kvinnor rätt till egna pengar, och möjligheter att förverkliga sig själva och slippa fungera bara som underordnade pigor och som vårdare av friska män.

En av de åtgärder som vidtogs, för att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden, var att avskaffa sambeskattningen (1972), den beskattning som gjorde att det inte lönade sig för kvinnorna att ta arbeten utanför hemmen. På den tiden var skatten märkbart progressiv, ju mer man tjänade, desto större andel, procentsats, av lönen betalade man i skatt. När kvinnors löner lades ihop med männens, som man gjorde före 1972, lönade det sig alltså inte för kvinnorna att arbeta. Eftersom dessutom levnadsomkostnaderna ökade när kvinnan arbetade utom hemmet, (det kostar att arbeta också, reskostnader, ökade kostnader för mathållning och kläder ex.), fungerade sambeskattningen som en ren straffskatt på gifta kvinnors förvärvsarbetande. Borttagandet av sambeskattningen var alltså bra – då. Särbeskattningen gjorde, då den infördes, kvinnor mindre beroende av de män de inte ville vara beroende av, som de mådde mycket dåligt av att vara beroende av eller gav dem bara tillfredsställelsen i att veta att de försörjde sig själva.

I urgamla tider, tider före särbeskattningen, fick mannen, som ju oftast var den som tjänade pengarna, betala underhåll till kvinnan åtminstone ett år efter en eventuell skilsmässa. Denna underhållsplikt avskaffades också, i jämställdhetens namn, och det sades att alla vuxna, kvinnor som män, skulle ta ansvar för sina egna liv och försörja sig själva. En rimlig idé i tider utan arbetslöshet och rimlig i ett mer jämlikt och jämställt samhälle där kvinnor och män betalas lika för lika eller likvärdiga arbeten samt har samma möjligheter att avancera eller få arbeten som motsvarar deras kompetens, vilket ju var målsättningen för den tidens socialdemokratiska politik.

Någon verklig jämställdhet mellan könen, vad gällde löner och annat, förelåg inte då heller förstås, men situationen förbättrades långsamt för kvinnornas del, dels genom att man höjde kvinnolönerna, dels genom att man byggde ut skola, vård och omsorg, den offentliga sektorn, där kvinnorna i stor utsträckning kom att arbeta och där de, för första gången i historien, fick anständigt betalt för sina vårdande insatser, för de absolut nödvändiga insatser kvinnor alltid gjort, utan vilka inget samhälle kan fungera. Utbyggnaden av den offentliga sektorn innebar en omfördelning av samhällets resurser, inkomster, från männen till kvinnorna. Under 90-talet bröts dock trenden mot ökad jämlikhet såväl som mot ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Man skar ner inom den offentliga sektorn, kvinnornas andel av lönepotterna minskade alltså åter och alltfler betalas idag så låga löner att de i praktiken inte kan försörja sig på dem, inte ens på en heltidsinkomst. Istället för att omfördela samhällets resurser via den offentliga sektorn, det som gav kvinnorna större andel av samhällsresurserna, väljer man nu att minska skatterna, framför allt för höginkomsttagarna, och då ökar naturligtvis både klassklyftorna och lönediskrimineringen av kvinnorna.

Med den nya EU-anpassade inflationsbekämpningspolitiken (utbudspolitiken, som säger att stort utbud av något pressar priserna, alltså ju fler som bjuder ut sin arbetskraft, är arbetslösa, desto billigare blir det att hyra arbetskraft), beslutade man sig alltså för att öka arbetslösheten. Det kallas med en fin och fördunklande omskrivning för ”flexiblare arbetsmarknad”, för att vi vanliga dödliga inte ska förstå vad man är i färd med att genomföra. På grund av den här omläggningen av den ekonomiska politiken, på grund av krascherna och kronförsvaret i början av 90-talet samt på grund av nedskärningarna i den offentliga sektorn (som började redan mot slutet av 80-talet), fick vi en stor och ur alla synpunkter vanvettig arbetslöshet (arbetslöshet är alltid slöseri med resurser). Därmed hade situationen förändrats drastiskt för kvinnorna och för jämställdheten mellan könen.

De lagar som under sjuttiotalet gett kvinnor större ekonomisk självständighet blev nu rena kvinnofällorna. Hur mycket självständighet har kvinnorna egentligen kvar när de, på grund av den höga arbetslösheten, kanske inte kan bryta sig ur äktenskap eller förhållanden som de vantrivs i, inte kan be en misshandlande eller odräglig man fara och flyga eller då de inte kan räkna med något ekonomiskt stöd från en man de levt ihop med och vårdat och passat upp på under många eller flera år, den dagen han behagar kasta ut dem till arbetslöshet?

Vad innebär det att försörja sig själv, ta eget ansvar, vara självständig och jämställd, när det inte finns arbetstillfällen eller när de arbeten som erbjuds kvinnor är så lågt betalda att de med nöd och näppe räcker till mat och husrum, medan många av de frånskilda männen kan dra vidare med sina goda inkomster och sina sänkta skatter?

Det är detta jämställdheten handlar om, inte om ytterligare några enstaka kvinnor i de stora bolagens styrelser, som man kan frestas tro idag. Tanken att detta skulle leda till ökad jämställdhet, genom någon slags nedsippring av makten till fler kvinnor, är en ren amsaga. Det har alltid suttit män i dessa styrelser, men inte har den allmänna jämställdheten mellan män ökat på grund av detta faktum. När så skett, har det haft andra orsaker, huvudsakligen att maktens män inte vågat annat, eller att de ansett att de själva haft något att vinna på en sådan politik. Det hade de när de trodde att en revolution stod för dörren då de hellre delade med sig lite av samhällets resurser än förlorade huvudena, och senare när det rådde arbetskraftsbrist och de behövde alla män och också kvinnorna i den expanderande industrin. Det har de inte idag när Sovjet fallit samman och man kan inbilla folk att alla människor har det mycket bättre i Ryssland idag än tidigare (en sanning med stor modifikation) och när industrin automatiserats så att man kan rationalisera bort alltfler människor. Nu kan man alltså administrera fram höjd arbetslöshet, droga stora delar av arbetskraften till en total liknöjdhet och återigen skära ner på den sociala välfärden. Nu kan eliterna göra sin efterlängtade baklängesrevolution, ta tillbaka vad de förlorade under 70 år av relativt goda levnadsförhållanden för det stora flertalet av människorna i Sverige (och i öviga Europa).

”Det goda med EMU är att det gör det svårare att föra en socialistisk politik”, som VD:n i ett av våra större företag uttryckte saken nyligen! Det vill säga svårare att föra en rättvisare fördelningspolitik, en som ger alla människor i samhället drägliga levnadsförhållanden – och som sagt, Sverige som nation har aldrig varit rikare än idag!

Det är inte underligt att man i länder söderöver i Europa sneglar på svensk ”jämställdhetspolitik” och finner den föredömlig. Man har förstås sett att den ger männen en ökad frihet i ekonomier som går ut på att hålla uppe arbetslösheten och att dra ner på de offentliga utgifterna, liksom på att hålla nere skatterna för de välbärgade. Det är klart att männen där gärna skulle vilja ha samma goda situation som svenska män har.

Vad vi ser i Sverige just nu är ett återförslavande av kvinnor som vi inte kunnat föreställa oss. I Tyskland, och i många andra Europeiska länder liksom i USA, måste män betala underhåll till en f.d. fru, i vissa länder ända tills hon gifter om sig igen. Det kostar för en man att kasta ut frun i dessa länder, vilket inte är fallet i Sverige. Det skulle vara mycket billigare för männen i dessa länder om de slapp alla ekonomiska skyldigheter gentemot kvinnorna, privata sådana såväl som offentliga, alltså den situation som vi i Sverige rusade in i i och med kursändringen och EU-anpassningen av den ekonomiska politiken.

Jamen allt tal om feminism då? Alla politiker är ju feminister numer, det borde väl ge resultat och en bättre politik för kvinnornas del.
– Tyvärr, här som i så många andra fall, går den politiska retoriken ut på att tala så mycket om vikten av att göra en sak att ingen noterar att man målmedvetet arbetar för det rakt motsatta målet. Det är dags för oss kvinnor att på allvar protestera mot vad som faktiskt händer bakom de vackra flosklerna, om ökad jämställdhet, om bättre skola, vård och omsorg, där kvinnornas situation successivt och förrädiskt försämras dag för dag. Grodan dör till slut även om den värms upp en långsamt och även om den tycker att det blir skönare i början av uppvärmningen – innan vattnet blivit för hett.

Det som började som ett jämställdhetsprojekt, särbeskattning, eget försörjningsansvar för både kvinnor och män och utbyggnaden av den offentliga sektorn och som var bra i tider med full sysselsättning, förvandlades, med den EU-anpassade nyliberala ekonomiska politiken till historiens värsta situation för de svenska kvinnornas del, en situation där många kommer att bli totalt utlämnade åt mäns godtycke vad gäller deras ekonomi och möjlighet att försörja sig och kunna leva anständiga liv.

Idag finns det dessutom effektiva sätt att komma tillrätta med eller förhindra eventuella missnöjesyttringar – som Cipramil, Zoloft, Seroxat etc. medel som gör att många kvinnor dövas ner mentalt så att de varken ser vad som händer eller har omdöme nog att protestera. Istället lever alldeles för många av dem, som tar den här utvägen till lycka, i ett biokemiskt dis av förrädiskt lugn, eller får så stora problem med biverkningar av medicinerna att de varken orkar försöka förstå orsakerna till deras belägenhet eller gå samman och protestera mot den förda politiken, en politik som är djupt kvinnofientlig, och kvinnofientlig på många plan, ja som egentligen är djupt människofientlig, eftersom det bara är de politiska och ekonomiska eliterna som tjänar på den. När man lyckats få unga kvinnor att betrakta möjligheten att ha billiga pigor som en jämställdhetsfråga, då har man lyckats lura många kvinnor att tro på tomten.

Ett lands största rikedom, sade någon på 1700-talet, är en stor och fattig befolkning. Det är inte svårt att inse vilka människor ”landet” bestod av och för vilka den arbetande befolkningens fattigdom utgjorde rikedom. De arbetande människorna ansågs inte förmer än oxar, och för dem skulle det inte finnas någon rikedom. Dessa människor ansågs lata och loja och ovilliga till arbete och därför ansågs det rätt att piska dem till sådant.
Och idag? Arbetslösa kvinnor – ja vad använder man dem till i ökande utsträckning? Vilken är en av världens snabbast växande branscher – jo prostitutionen och slavmarknaden för kvinnor i sexhandeln! Inte beror detta på att kvinnor får det allt bättre i nyliberalismens himmelrike – det är nämligen ett himmelrike endast för de manliga eliterna – och för några av de kvinnor dessa eliter hyr att föra deras krig mot kvinnorna och mot underklassen.

******

PS tillagt idag: Jag skulle aldrig ha vågat sätta barn till världen om jag vore ung idag.

Länkar:
Lyxfrun ska lyda, DN
Vårdnadsbidrag döden för dagis, AB

Idéhistoria/filosofi&Kvinnor/feminism08/08 02:23

Med anledning av en kommentar från Tomas på ett tidigare inlägg började jag fundera kring islamofobin och kring föreställningar vi ofta gör oss om andra religioner och om det kvinnoförtryck som vi anser finns inom dessa, just nu framför allt om islam. Och här uttrycker jag bara några spridda, trevande och tämligen ostrukturerade funderingar, utifrån egna, givetvis begränsade erfarenheter och någon expert på religionerna är jag verkligen inte, så kom gärna med tillrättalägganden där jag har fel.

Kvinnoförtryck i katolska länder?
När jag var barn och mycket ung, och då världen var så mycket större, Asien, Afrika och Sydamerika låg ofantligt långt borta, pga sämre kommunikationsmöjligheter och på grund av de få kontakter vi hade med människor från dessa världsdelar, så talade vi nästan aldrig om kvinnoförtrycket i de här världsdelarna. Det rörde oss inte eftersom det nästan utövades på en annan planet. Istället talade vi om, och beskärmade oss över, hur förtryckta de katolska kvinnorna i Sydeuropa var. De fick inte gifta sig med vem de ville, de fick inte träffa pojkvänner med mindre än de hade ett ”förkläde” med sig, mamma eller en bror, och de gifta kvinnorna fick inte arbeta utanför hemmet, hörde man ofta. De såg aldrig främmande män i ögonen, sade man.

Första gången jag började fundera lite bredare över vari kvinnoförtryck egentligen består, var när jag började arbeta som sfi-lärare (sfi=svenska för invandrar) i början av 70-talet. De könsmönster jag kom i kontakt med på mina kurser (jag hade också helt andra kurser för rent och infödda svenskar), stämde inte riktigt med mina föreställningar. De katolska kvinnorna från Sydeuropa var ofta betydligt mer påstridiga gentemot sina äkta män än svenska kvinnor var. De kunde ge sig in i tämligen animerade diskussioner med sina män i frågor där de var oense, medan de svenska kvinnorna nästan alltid tystnade och avstod från att käfta emot sina män om dessa uttryckte en annan åsikt än de. De sydeuropeiska kvinnorna gav i själva verket intrycket av att vara betydligt mer frigjorda och mindre förtryckta av sina män, betydligt mindre benägna att bara underordna sig deras åsikter och beslut än de svenska kvinnorna (men visst, detta var ingen vetenskaplig undersökning utan vad jag ofta observerade). Jag började i alla fall bli mer skeptisk till tanken att just vi, de skandinaviska kvinnorna, var så mycket friare och mer jämställda än kvinnorna i det katolska Sydeuropa, eller i varje fall började jag fundera på olika sorters förtryck av kvinnor, ”kulturellt” kontra ekonomiskt förtryck exempelvis.

Är islam mer kvinnoförtryckande än kristendomen?
När vi så började få hit flyktingar från muslimska länder upptäckte jag en annan sak, via min sfi-undervisning: De unga muslimska männen, som kom till mina kurser, behandlade mig (som då var 45 år), med en helt annan respekt och uppskattning än många svenska unga män, som kunde och kan vara nog så föraktfulla och nedvärderande, inte minst mot lite äldre kvinnor (sådana över 45). Det vill säga, även om kvinnorna i traditionellt muslimska områden alltid är underordnade sina män (påstås det i alla fall), så är de äldre kvinnorna också överordnade de yngre männen.
Mamma har exempelvis en stark ställning och en hög status i både de katolska kulturerna och inom islam, medan mamma i vår svenska kultur är en högst mindervärdig individ, ofta framställd som dum, förtryckande, elak, som den som förstör för sina barn och saboterar hela deras liv etc. Ja alla äldre i vår kultur, kvinnor som män (utom män inom den ekonomiska och politiska eliten) anses korkade och mindre vetande så fort de kommit över de 50, medan ålder och visdom aktas högt i de andra kulturerna. Så det finns områden där kvinnor har bättre status och en starkare ställning i dessa kulturer i jämförelse med vad de har hos oss och i vårt sekulariserade samhälle. Det handlar tydligen inte bara om förtryck rätt och slätt, utan om underordning/förtryck i olika avséenden och i olika situationer.

Dessutom tycks det inte vara så stor skillnad, vad gäller seder och bruk, mellan muslimer och kristna i Mellersta Östern, förutom förstås vad gäller hur man tillber sin gud och de ceremonier som man utövar till hans ära. Vad gäller kvinnorna så förefaller synen på dessa och deras plats i samhället, villkoren för dem i stort, vara ganska likartade inom dessa båda religioner i de här områdena. Rätta mig om jag har fel.

Vidare förefaller det mig som om synen på kvinnors skyldigheter, rättigheter och plats i samhället, successivt övergår till vår syn från Mellersta Östern och fram genom Medelhavsområdet och norrut. Och där verkar den katolska kvinnosynen och det katolska familjesystemet ända in i mycket sen tid haft mer gemensamt med den muslimska världen i Mellersta Östern än med våra dagars nordiska kvinnosyn. I det avséendet har de sydeuropeiska kulturen förändrats radikalt, i nordisk riktning, bara under min livstid. Gissar dock att det fortfarande finns, i det här avséendet, verkligt konservativa enklaver kvar i delar av Sydeuropa.

Levnadsförhållandena först, religionen sen
Idag talar man aldrig om de förtryckta katolska kvinnorna, utan bara om de förtryckta muslimska kvinnorna och inte minst ser man bärandet av huvudduk som ett djupt kvinnoförtryck, ett som handlar om att kvinnor inte får klä sig som de vill, inte får visa sin skönhet för andra än för sina män. Men har de här kvinnliga plaggen, huvudduk och burka, verkligen med manligt förtryck att göra ursprungligen? Jag tvivlar på den saken, även om de kanske används så idag – vilket många muslimska kvinnor, å andra sidan, förnekar.

Jag tillhör dem som inte tror att centrala kulturella regler har uppkommit ur religionen ursprungligen, utan att religionerna har legitimerat och stadgat just de kulturella och praktiska regler som människorna, där religionerna har uppstått, har tillämpat. Så tror jag exempelvis, och tills någon övertygat mig om något annat, att det muslimska och judiska förbudet att äta fläsk har sin grund i trikinfaran och att traditionella muslimska klädedräkter har sin grund i det klimat och den miljö som judendom och senare islam, uppstod i. Kristendomen uppstod eller utvecklades mer i Medelhavsområdet, på Balkan (Makedonien), via Paulus missionerande.

Är verkligen just slöja eller huvudduk ett uttryck för kvinnoförtryck?
Jag är alltså mycket tveksam till föreställningen att muslimska kvinnors huvuddukar eller burkor enbart grundar sig i kvinnoförtryck, i patriarkala regler tillkomna enbart för att förtrycka kvinnor, även om de kan användas på det sättet idag, av dem som så önskar. Istället tror jag att seden att täcka hela kroppen har med urgamla levnadsmönster att göra. Både judendom och islam har uppstått i Mellersta Östern och i ökenområden (samt i tämligen krigiska kulturer). Där har det säkert varit praktiskt att dölja stora delar av kroppen, dels mot solen, dels mot sandstormar exempelvis. Beduinska män har också burit löst sittande heltäckande kläder och de brukade också ofta täcka sina ansikten, ha huvudbonader som möjliggjorde detta då det behövdes. Stora vida kläder isolerar dessutom inte bara mot kyla utan även mot värme.

Även inom kristendomen, således också hos oss, har vi haft regeln om att kvinnor ska täcka sina huvuden och att gifta kvinnor inte får visa håret (en sed som jag gissar har sin grund i Bibeln och kristnandet av Sverige). Denna regel föll bort för inte så länge sedan. När jag som barn, under 50-talet, reste med mina föräldrar till min pappas religiöst dominerade hemtrakter, i det schartauanska Dalsland, möttes jag av syner som fick mig att tycka att jag hade blivit förflyttad till 1800-talet. Där, på de små grusvägarna, mötte vi kvinnor som var helt täckta, nästan hellånga kjolar och med hucklen som täckte hela huvudet, utom ansiktet och som hängde ut över axlarna. Deras huvuddukar var alltså knutna som de muslimska kvinnornas huvuddukar, så att även halva pannan var dold. Så sent som under 1950-talet fanns det alltså enklaver i Sverige där de medelålders och äldre kvinnorna fortfarande klädde sig enligt gammal svensk och vad som var kristen sed. Kristendomen är ju en religion som vi har importerat från områden med helt andra klimatiska och miljömässiga förhållanden.

Men jo, för mig, som svenska, så framstår många muslimska seder som kvinnoförtryckande, som att flickorna vaktas, inte får gifta sig med vem de vill (där så är fallet vilket det tydligen inte alltid är) och att de förhindras att träffa vem de önskar och leva, som vi svenskar uppfattar saken, som vanliga tonåringar innan de gifter sig. Å andra sidan borde det vara förtryck också av pojkarna att de gifts bort med den flicka som föräldrarna har sett ut, att de inte få välja fritt, tycker man. Däremot har jag svårt att se huvudduken som ett tecken på förtryck, om de muslimska kvinnorna inte själva betraktar den som sådant.

Slutligen
Sedan ska man givetvis också inse att det finns många varianter av samtliga våra tre stora broderreligioner, judendom, kristendomen och islam, och att ingen av dessa religioner, eller varianterna av dem, är bokstavligt tillämpbara idag. Deras skrifter går att tolka på olika sätt och har därför alltid tolkats på olika sätt, och dessutom har man tvingats strunta i mängder av religiösa regler i de olika religionernas skrifter, då många av dem är rent omöjliga att följa i vår tid.

Länk:
Wikipedia om islam
Tidskriften Minaret, Jinges blogg
Den lilla moskén på prärien, flera videos, You Tube

Djur/natur07/08 13:36

malvarudbeckior

De slår också rekord i år. De är omkring 2,5 m höga. Malvan i bakgrunden (1,80 m hög) blommar överdådigt fortfarande.

Kvinnor/feminism&Rättsväsendet06/08 21:30

Två män har gripits för rån igen. I våras stod de inför rätta, åtalade för rån och misshandel av direktör X, VD för ett våra större företag. Det kunde emellertid den gången inte bevisas att rånarna förstod att X inte ville bli fråntagen sin plånbok och de dyrbarheter som han bar på sig och att han inte ville ha stryk.

Det visade sig nämligen att direktör X hade varit mycket elegant och dyrbart klädd, vilket förstås signalerade pengar. Dessutom hade han haft en välfylld plånbok i innerfickan som putade märkbart och bara slipsnålen, som rånarna också tog av honom, var prydd med en briljant värd 150.000 kr.

Det hjälpte inte att direktören hävdade att han hade skrikit och bönat och bett rånarna att sluta, då en av dem kopplade ett låsningsgrepp på honom och den andre tog av honom hans klocka, slipsnål och plånbok och sedan misshandlade honom med kraftiga knytnävsslag i ansikte och mellangärde, vilket gav skador som direktör X blev tvungen att uppsöka läkare för att få omsedda.

Rätten menade trots detta att X borde ha förstått att han kunde bli rånad om han klädde sig alltför elegant och därmed demonstrerade att han var förmögen och dessutom kunde det inte bevisas att han inte hade gett de unga männen sin plånbok och slipsnål alldeles frivilligt. Att han gjort det var desto mer troligt som det kunde visas att han tidigare hade gett en present till en av de unga männen.

Nu har de båda männen alltså återigen rånat, en äldre distingerad gentleman den här gången, som även han var så välklädd att det klart visade hur rik han var. Direktör X är upprörd och menar att så här får det inte gå till. Hade man fällt männen redan då de rånade honom hade den äldre gentlemannen sluppit bli både rånad och misshandlad.

Länkar (Artikeln vi får läsa gång på gång):
Här grips han igen, AB
Ett bevis på att de är svin, AB
Misstänkt för ny våldtäkt, DN

Forskning/vetenskap&Ideologier/propaganda02/08 00:09

En flera kilometer stor asteroid kan, ja det är så stor risk som
1/40 000, krocka med jorden år 2036, säger en astronom i P1 just nu.

Det kommer mig att tänka på den gamla (och säkert för de flesta redan kända) historien om föreläsaren, som på en offentlig föreläsning om vårt planetsystem sade, att man beräknade att solen skulle slockna om sådär en 400 miljoner år, varvid en manlig åhörare studsade upp, märkbart uppskrämd, och frågade:
– När skulle solen slockna sa du?
– Om 400 miljoner år.
Åhöraren andades ut:
– Gudskelov, jag tyckte att du sade om 100 miljoner år!

Visst, astronomer vill ju också leva och gärna gott och visst måste vi förbereda oss för det värsta. Det är bara för regeringen Reinfeldt att sätta igång med katastrofplaneringen – direkt, för det kan ramla ner en asteroid i Sverige, och förorsaka en katastrof, redan nästa månad om det vill sig riktigt, riktigt, ja otroligt osannolikt illa, för någon egen ”Danielsson-affär” vill väl den här regeringen inte ha på halsen inför nästa val.

Kompetensskräcken&Livsfrågor&Rättsväsendet&Vård/omsorg01/08 02:54

Genom Britt, som kommenterat på min förra post om Peter Rosts utmärkta Sommarprogram, fick jag en länk till en artikel i tidningen Vi, om whistle blowers, de där människorna som, liksom Peter Rost, Sara Wägnert, Ingvar Bratt m.fl. går ut och avslöjar oegentligheter på sina arbetsplatser, eller inom andra verksamheter som de känner väl till eller deltar i, som inom politiken, i föreningar eller klubbar. Det är en mycket läsvärd artikel som jag rekommenderar.

När jag så lyssnar på programmet Kropp och själ i natt, där man bl.a. tog upp Stanley Milgrams berömda experiment (från 1961), som handlade om lydnad och vad människor kunde fås att utföra på uppmaning av auktoriteter, ser jag den länk som förbinder de här båda fenomenen.

Milgrams experiment (som man kan läsa om i Wikipedia bl.a) visade att så många som 65% av de undersökta experimentpersonerna var kapabla att, på en auktoritativ forskares uppmaning, döda en annan person (skicka så starka elektriska strömmar igenom hans kropp att han dog av dem/experimentet var fejk förstås). Experimenten handlar mest om whistle-blowerns motsats, om de auktoritetstrogna, de underdåniga, de lydiga men det är dessa människor som möjliggör för maktetablissemang, av olika slag, att behålla sin makt och att stänga av/sparka/isolera dem som rättmätigt säger ifrån. De onda människorna, som någon har sagt, skulle inte kunna göra så mycket ont om inte de goda människor teg.

Ofta börjar whistle-blowern med att försöka tala med den överordnade, påtala vad som är fel, istället för att offentliggöra sina upptäckter direkt, och därmed bäddar han/hon för sin definitiva undergång.

De där som säger ifrån, som påtalar oegentligheter eller lägger fram berättigad kritik mot överheten, de med civilkurage, riskerar alltid sin framtid. De riskerar den just för att alldeles för många människor i deras omgivning är fega, inte vågar ställa sig upp och offentligt stötta whistle-blowern. ”Whistle-blowers” i Sverige stöts nästan alltid ut och går förlorande ur sina strider.

Jag har sett dem, ett antal gånger i mitt liv, oftast i mindre viktiga sammanhang, som i föreningar och klubbar, men även i ett, för mig, mycket viktigt sammanhang: Där sitter de, de där fega, lydiga men annars så trevliga arbetskamraterna, tittar en inte i ögonen, tilltalar en inte, behandlar en som luft. De vet att de är fega, de vet att man har rätt, de vet att de är så ynkligt ängsliga att säga eller göra något som kan resultera i negativa konsekvenser för dem själva. De skäms egentligen över sig själva och just därför undviker de whistle-blowern och bidrar på så sätt till att isolera denna. Sedan kan desssa fega varelser komma, åratal efteråt, och be om ursäkt eller erkänna att man hade rätt, att de inte borde ha tigit den där gången, att de ångrar sig – det är så dags då!

I artikeln i tidningen Vi, berättas historierna om flera av våra mest kända whistle-blowers och hur det gick för dem. Dessutom ges ett antal tips om hur man ska gå tillväga om man bestämmer sig för att ”blåsa i pipan”, för att inte själv drabbas alltför hårt, även, som man skriver, om man alltid måste vara beredd på det värsta. Enligt min erfarenhet kommer alltid det värsta att hända och i verkligheten finns aldrig någon total upprättelse, sådan finns bara i sagorna, åtminstone i Sverige.

Mitt personliga tips är således: Gå inte till chefen och varna honom/henne eller avslöja vad du vet, inte ens av ren omtanke och för att du vill väl, förrän du har bevis, samlat papper och vet att du kan sätta dit chefen om det kommer att knipa (och förvara bevisen, eller kopior av bevisen, så att chefen inte kan få tag i dem). Går du till chefen utan klara belägg som håller vid en offentlig granskning, kommer du garanterat att gå ut som storförlorare. Dessvärre är whistle-blowern ofta den där personen som vill vara juste, och det är livsfarligt i sådana här fall att vara det då det ger den överordnade, eller andra som känner sig hotade, en chans att samla material mot dig, hinna förtala dig, intrigera emot dig, hinna gömma undan bevis etc.

Slutligen: Det straffar sig nästan alltid att vara whistle-blower och det lönar sig nästan alltid att vara nickedocka! Det är de fega som gör detta till ett sorgligt faktum.

Länk:
Tidningen Vi / om whistle-blowers
Vi är mycket mer lättlurade än vi vill tro, Motvallsbloggen (3/11 2006) om grupptryck

« Föregående sida


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster